Fru talman! Daniel Vencu Velasquez Castro har ställt ett antal frågor till mig om omvändelseförsök, bland annat om regeringen har för avsikt att tillsätta en utredning under den här mandatperioden med direktiv att förbjuda omvändelseförsök och om riksdagen kan förvänta sig att regeringen presenterar ett sådant lagförslag före riksdagsvalet 2026.

Låt mig först understryka att ingen ska utsättas för hot, hat, våld, trakasserier eller diskriminering på grund av sin sexuella läggning, sin könsidentitet eller sitt könsuttryck. Alla ska känna sig trygga att vara den de är och älska den de vill. Tyvärr vet vi att det inte är en realitet i dag och att personer tvingas förändra, dölja eller avstå från att leva i enlighet med sin sexuella läggning eller könsidentitet. Det är helt oacceptabelt.

Mot den bakgrunden verkar regeringen på bred front för att hbtqi-personer ska få det stöd och skydd som de behöver. En viktig del i det är att se till att den straffrättsliga lagstiftningen är ändamålsenlig och heltäckande.

Redan i dag kan många ageranden som syftar till att få någon att ändra sin sexuella läggning eller könsidentitet vara olagliga, till exempel i form av ofredande, olaga tvång eller misshandel. Det finns dock vissa former av omvändelseförsök som inte är brottsliga enligt dagens lagstiftning.

Sådana omvändelseförsök kan falla in under vad som anses utgöra så kallat psykiskt våld. Vi har under mandatperioden på Justitiedepartementet arbetat fram ett utkast till en lagrådsremiss med förslag på en särskild straffbestämmelse för psykiskt våld. Förslaget remitterades så sent som förra veckan. Enligt förslaget ska det bli straffbart att upprepat utsätta någon annan för kränkningar i form av förolämpningar, otillbörliga hot, otillbörligt tvång eller otillbörlig övervakning, om kränkningarna sammantagna har varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla.

I utkastet anges att den som genom hot eller på annat sätt genom tvång försöker förmå någon att ändra sin sexuella läggning kan dömas för psykiskt våld. Förslaget innebär att många former av omvändelseförsök som i dag riskerar att falla utanför det straffbara området skulle bli kriminaliserade.

Jag ser fram emot att ta del av remissinstansernas synpunkter på denna del av förslaget och att fortsätta det viktiga arbetet för allas rätt att leva öppet i frihet och trygghet.

Fru talman! Tack för möjligheten att få diskutera de här viktiga frågorna här i dag!

Ledamoten och jag delar uppfattningen att även om en del av de mest påtagliga eller grövre omvändelseförsöken säkerligen redan i dag är kriminaliserade och kan träffas av en lång rad olika lagbestämmelser är det ändå väldigt många, i alla fall potentiellt sett, omvändelseförsök som inte träffas av dagens kriminalisering. Och detta vill vi inte acceptera.

Då är min fråga: Hur ska man lösa det på ett effektivt sätt? Jag tror, bara för att ta vägen via EU-initiativet, att diskussionen, säkerligen i ministerrådet, kring frågan kommer att ta sig uttryck i att man sätter siktet på att problemet är omfattande och att man måste hitta olika sätt att ta sig an det. Men som när det gäller straffrätten i stort kommer olika länder att välja olika vägar, lite grann beroende på hur deras straffrättsliga system ser ut.

Det som gjorde att jag tyckte att det var väldigt attraktivt att utvidga skyddet mot omvändelseförsök genom bestämmelsen om psykiskt våld var att jag tror att vi på det sättet – vi får dock se vad remissinstanserna säger – kan hitta en reglering som blir effektiv, som har precision och som i praktiken kommer åt det vi kan komma åt med straffrätt.

Låt mig göra en parallell till det bredare greppet om psykiskt våld och lärdomarna från den utredningen, som tillsattes under den förra mandatperioden. Den lämnade ett förslag om psykiskt våld som sedan sågades av remissinstanserna, framför allt när det gällde rättstillämpningen. Det som föreslogs var för oförutsägbart. Det var för vagt. Det var för breda penseldrag. Man visste inte hur man i praktiken skulle ro i land uppgiften att skydda utsatta personer mot detta våld.

Detta tror jag är en erfarenhet som man kan överföra även till den här frågan. Det är klart att man med bredare penseldrag skulle kunna säga att vi förbjuder omvändelseförsök, men någonstans måste det ändå bli en lagbestämmelse som kan användas i praktiken och i praktiken upprätthålla det skydd vi är ute efter. Det tror jag att vi kan åstadkomma på det här sättet.

I all praktisk bemärkelse blir omvändelseförsök kriminaliserat i Sverige. Till skillnad från en del andra bestämmelser som också träffar det här problemet nämner vi det också explicit och beskriver problematiken explicit. Som sagt anknyter vi också till vedertagna definitioner av vad det är för slags problem och visar hur bestämmelsen ska träffa det problemet.

För egen del är jag i alla fall övertygad: Om vi får till detta får vi nog till den kanske mest effektiva regleringen i Europa mot denna problematik. Jag vill också understryka att vi dessutom, eftersom det så tydligt står i förarbetena vad det handlar om, rakt upp och ned säger att omvändelseförsök i all praktisk och relevant bemärkelse kommer att vara kriminaliserat i Sverige genom detta.

Fru talman! För att börja med själva lagrådsremissen står alla fyra partier i regeringsunderlaget bakom den – inklusive den del av kriminaliseringen som tar sikte på omvändelseförsök, definierat enligt vedertagna linjer hos våra myndigheter. Det tycker jag är en stor styrka.

Moderaterna upplever inga hinder i frågan. Jag, som ändå varit ansvarig för frågan, har däremot varit besjälad av en mycket praktisk frågeställning: Hur ska vi de facto kunna åstadkomma detta lagstiftningstekniskt, i synnerhet som den utredning som den förra socialdemokratiska regeringen tillsatte men som lämnade sina förslag under den här mandatperioden kom fram till att det inte fanns något behov av att ytterligare kriminalisera omvändelseförsök?

Den fråga som upptagit min och departementets tid här är alltså inte i första hand hur vi ska kunna ta oss över olika snåriga politiska hinder utan snarare hur vi ska kunna hitta ett praktiskt och effektivt sätt att komma åt det här problemet genom lagstiftning, helst under den här mandatperioden. Då blev arbetet med psykiskt våld ett sådant praktiskt och effektivt sätt att ta sig framåt.

Jag vågar påstå, återigen utan att föregripa vad som kommer fram i remissvängen, att om detta kommer på plats kommer Sverige inte längre att ligga i bakvattnet utan i frontlinjen för ett praktiskt och effektivt skydd mot omvändelseförsök, alldeles oavsett om det finns andra som möjligtvis retoriskt har uttryckt sig mer kraftfullt i lagstiftningen.

Hemligheten om man verkligen vill komma åt problemet är att säkerställa att detta får ett fullt och praktiskt genomslag i vår straffrättsliga ordning. Detta tror jag är ett målrationellt sätt att åstadkomma det.

Jag vill också understryka att vi beskriver det som en kriminalisering av omvändelseförsök, för det är vad det i praktiken är. Sedan måste man någonstans ändå göra något slags avgränsning lagstiftningsmässigt eller straffrättsligt om vi ska leva upp till andra krav som legalitetsprincipen, att det ska vara förutsebart, att det ska vara möjligt att tillämpa i praktiken och så vidare.

Är man, vilket jag verkligen upplever att interpellanten är, engagerad på djupet i de här frågorna tror jag att man verkligen ska välkomna och ställa sig bakom det här greppet. Det kommer att lägga oss i frontlinjen i Europa, och vi kommer att erbjuda ett skydd som potentiellt sett verkligen kan vara praktiskt och effektivt på ett annat sätt än vad som är fallet i dag.

Där står vi alltså. Jag hoppas att vi efter remissvängen kommer att kunna gå till Lagrådet skyndsamt och sedan lägga förslaget på riksdagens bord så snart som det bara går.

Fru talman! Den föreslagna regleringen har till syfte att påtagligt utvidga utrymmet till att omfatta en lång rad handlingar som inte minst omfattar psykiska kränkningar men som i dag inte når upp till nivån för olaga hot eller den typen av brott.

Generellt sett är en ingång i lagförslaget om psykiskt tvång att det måste röra sig om något slags hot eller tvång eller i varje fall om kränkningar som sammantagna har varit ägnade, som det heter, att allvarligt skada personens självkänsla. Man måste ändå komma på något slags nivå om vi ska få en lagstiftning som är förutsägbar och lever upp till något slags grundläggande legalitetskrav.

Det råder inga tvivel om att intentionen är att ändå påtagligt utvidga det straffbara området på det sättet, men det måste fortfarande ske på ett rättssäkert och förutsägbart sätt. Annars finns en stor risk att det inte blir något av det i praktiken om det blir för stora penseldrag och domstolarna måste tillämpa en lagstiftning som är för vag och för lös i kanterna.

Nåväl! Det vi nu lägger fram vågar jag påstå kommer att bli ledande i Europa, om man ser det på ett praktiskt och effektivt sätt när det gäller skyddet för personer som utsätts för den typen av övergrepp.

Sedan var det frågan om remissrundan. Jag har inte precis varje instans som finns med på remisslistan i huvudet, men jag vågar påstå att civilsamhället är med. Skulle det till äventyrs vara så att någon företrädare från civilsamhället eller i en organisation som vill säga något inte finns med på den utskickade listan är det naturligtvis så i det här ärendet som i alla andra ärenden att man ändå är välkommen att svara på remissen. Jag hoppas att många delar av civilsamhället och andra aktörer i samhället vill yttra sig över lagförslaget.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.