Jytte Guteland

Fru talman! Jag tackar utrikesministern för debatten, men framför allt tackar jag interpellanterna för att ni har möjliggjort en debatt som visar på den enighet som finns.

Det är viktigt att sända detta budskap till alla de modiga demonstranterna och alla övriga i Iran som kämpar mot en regim som förtrycker fri och rättigheter.

Vi känner vördnad inför er kamp. Vi ser de övergrepp och massakrer som sker just nu men också det tillstånd som har rått sedan revolutionen, det år då jag själv föddes. Det är många årtionden av förtryck, och många liv har begränsats. Vi ser det, och vi står vid er sida. Vi vill att detta ska vara tydligt, och ni ska också kunna säga det när ni sätter tryck på regimen.

Det går inte att kuva människor för evigt, och ansvariga måste ställas till svars. Jag tycker att det är viktigt att påminna fria demokratiska länder i väst om att det finns människor som kämpar för demokratin med livet som insats. Unga människor i Iran visar att de vill se det som vi under årtionden många gånger har tagit för givet. Det är dags att också vi visar mod och står upp för demokrati, frihet och rättsstatens principer.

Vi har en fruktansvärd vecka bakom oss där vi sett auktoritära ledare utmana våra demokratier. Vi får inte blunda och tro att demokratin är för evigt fångad, utan det handlar om att varje dag kämpa för minoriteters rättigheter, för alla människors lika värde och för rättsstatens principer. Det är ett budskap som unga människor i Iran sänder oss i dag och som vi ska ta vara på.

Jag vill också ge ett budskap till regimen i Iran: Ni lever på lånad tid. Ni ska veta att protesterna aldrig kommer att tystna. Den här gången har folken i Iran enats. De är starka. Vi är starka också runt om i världen. Det finns ett slut för er regim, och det ska ni veta nu.

(Applåder)

Fru talman! Det sker en massaker i Iran, där regimen blodigt slår ned de folkliga protester där människor vägrar att låta sig kuvas. Med livet som insats har tusentals demonstranter i Iran krävt sitt liv och sin frihet tillbaka – starka, modiga unga.

Vi som står här i Sveriges riksdag känner vördnad inför er kamp. Vi har stått vid er sida många gånger förr och sett hur modiga demonstranter kräver öppna, fria val, vanliga liv och att få slippa regimens tortyr.

Ni som tillhör regimen i Iran ska veta att protesterna aldrig kommer att tystna. Den här gången har folken i Iran enats. Protesterna kommer att fortsätta tills friheten är nådd. Ni må hata, fängsla och avrätta, men aldrig kommer folk att upphöra att kräva sin rätt.

Ni, regimen i Iran: Hur många fler ska ni döda? Vad är er poäng? Protesterna kommer inte att tystna. Hur ska människor kunna vara tysta när kvinnor blir diskriminerade och fängslade för orimligheter? Varför ska män få visa sitt hår men inte kvinnor? Varför ska kvinnor inte få samma chanser i livet till utveckling och till att få använda sin utbildning? Varför ska kvinnor hållas tillbaka? Lever ni på medeltiden?

Kvinnor i alla länder är förenade. Vår styrka är enorm! Glöm inte det! Vi kvinnor över landsgränserna kräver frihet för alla kvinnor i alla världens länder. Slut på patriarkatet! Slut på underordning! Slut på sedlighetspoliser!

Vi kräver kraften, och vi tar stöd av Irans kvinnor. Vi känner våra förfäders kamp. Vi står enade. Vi vet att frihet måste erövras. Tyranner måste bort. De ger sig inte om de inte förstår att de är besegrade.

Vi kräver ett omedelbart stopp på alla de övergrepp som sker mot modiga ungdomar just nu. Slut på avrättningarna! Slut på avrättningarna på sjukhus! Hur vidriga är ni inte! Många tusentals – det är så obegripligt – har dödats av säkerhetspolisen.

Vi ska aldrig sluta att tala om det här. I spetsen går många gånger unga män och unga kvinnor som kämpar. Men med er har ni omvärldens stöd. Glöm aldrig det!

Vi i Sveriges riksdag står också enade och kräver ett stopp. Vi vill terrorklassa sedlighetspolisen och står enade i att det är folket i Iran som vi står bakom, inte regimen.

(Applåder)

Herr talman! När det först och främst gäller Socialdemokraterna har vi varit tydliga och tog på vår senaste partikongress beslut om att vi inte vill tillåta brytning i alunskiffer. Jag, som blev invald i Sveriges riksdag under den här mandatperioden, var också med på vår kongress och drev denna fråga, och vi har nu ett sådant beslut. Vi kände att det var viktigt, särskilt med tanke på att den här regeringen vid flera tillfällen har tillkännagett att man vill ta bort det kommunala vetot. Då är det oerhört viktigt att de lokala politikerna får ett tydligt skydd.

Därför kan alla de som just nu oroas när det gäller Oviken veta att Socialdemokraterna har givit det tydliga skyddet i sin egen politik. Vi tycker att regeringens borttagande av vetot i den här frågan innebär en otydlighet och en otrygghet för alla lokalt som nu är oroade över regeringens politik.

Populism eller inte – det är i det här läget fullt möjligt för statsrådet att väldigt tydligt säga att hon inte vill se gruvbrytning i alunskiffer, att hon vill skydda Oviken och att hon är oroad över Storsjön, över dricksvattnet och över de miljörisker som det skulle kunna innebära om företag går in och bryter på det sätt som sker i dag, som enligt forskningen inte kan ske vare sig miljömässigt eller med skydd för klimatet.

Statsrådet kan skydda miljön. Miljöministern kan vara miljöminister. Hon har chansen här i dag.

Herr talman! Jag noterar att klimatministern är väldigt uppjagad över situationen. Jag tycker att det är olämpligt av ett statsråd som är ansvarig för frågan att bli så arg över en fråga som är helt berättigad.

Regeringen sänder upprepat ut budskapet att man vill se denna verksamhet. Samtidigt finns redan en opinion i Oviken som är jätteoroad. Därför har statsrådet chansen att här i dag säga att hon inte vill se brytning i ett område där människor riskerar att få förorenat vatten. Där finns ju en sjö som försörjer 55 000 människor med dricksvatten. Forskare säger att detta riskerar att bli en av Sveriges största utsläppskällor. Vi vet ju att det inte finns någon teknik i dag för brytning av alunskiffer som är säker för miljön och klimatet.

Det blir därför väldigt märkligt när statsrådet blir uppjagad över att jag ställer en fråga. Det finns alla chanser för ministern att säga till lokalinvånarna i dag: ”Ni behöver inte oroa er. Vi håller med. Det finns ingen säker metod. Vi kommer att få större utsläpp om vi tillåter den här brytningen. Den är inte säker för vare sig klimatet eller miljön. Jag tar chansen här i dag och säger väldigt tydligt att jag lyssnar på lokalinvånarna som är så oroade.”

Det är väl bara en moderat som står på statsrådets sida, någon politiker som vill vara regeringen trogen? Det är nog den enda person som har sagt att det här är en bra idé. Varför kan inte statsrådet lugna lokalbefolkningen om hon blir så oroad över min fråga?

Jag står här som oppositionspolitiker och vill att statsrådet ska få ett utrymme att lugna befolkningen. Ta det utrymmet! I stället blir statsrådet förbannad på mig för att jag ställer frågor om klimatet och miljön.

Det är dessutom rättmätiga frågor, sådana som debatteras där ute.

För det första: Det finns risk att vi får en gruvnäring som släpper ut mer än den ska rädda.

För det andra: Det finns risk att en jättestor del av Sveriges befolkning blir av med sin dricksvattenförsörjning. Det är ingenting som man ser komma på ett år, utan det sker långsamt och gradvis. Men plötsligt står man där med förgiftat vatten. Vi har sett det hända förr. Och vi vet att det är oerhört svårt att utvinna ur alunskiffer.

För det tredje: Vi får hänvisningar till andra länder som gör detta och att vi borde göra det här i Sverige. Men det är inte det vi säger. Vi säger att vi ska låta bli just alunskiffer eftersom det finns så stora risker och på grund av den stora sjö som riskerar att bli kontaminerad. Det är detta vi säger.

Jag betackar mig verkligen för populism i debatten. Jag ställer rättmätiga frågor, och jag ställer dem till det statsråd som kan lugna en stor del av Sveriges befolkning.

Jag tar också upp de mjölkbönder som i dag framhåller att de försörjer sin region med mjölk och att deras kor kommer att förgiftas om gruvbrytningen blir av. Det här betyder att det också finns många lantbrukare som är oroade. Det här kan alltså innebära en risk också för vår livsmedelsförsörjning.

Jag betackar mig för populism. Jag vill höra svaren, och jag ger statsrådet en chans att här i dag lugna en stor del av Sveriges befolkning med hur det blir i denna viktiga fråga.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar klimatministern för svaret på interpellationen och för att vi ska ha detta samtal om denna viktiga fråga.

Uranbrytning och brytning för andra metaller i alunskiffer är en fråga som måste tas på allvar. I och runt Oviken finns en oro över detta, och det pågår en stor debatt om det som händer nationellt.

Min interpellation är förstås av mer principiell karaktär. Den gäller regeringens syn på att uranbrytning kan ske i Oviken, inte huruvida det är beslutat att ske i Oviken. Många oroar sig för att det kommer att bli gruvbrytning där, och då även av uran. Oron beror på att forskningen visar att det kan bli stora klimatutsläpp. Forskare från SLU har visat att vi riskerar utsläpp av cirka 20 miljoner ton koldioxid under elva års tid. Det är lika stort som utsläppen från vägtrafiken under ett år. Det är därför svårt att förstå hur motivationen för den typen av brytning finns där. Hur kan vi vilja släppa ut så mycket i syfte att minska utsläppen? Det skulle i så fall vara en av Sveriges största utsläppskällor.

Klimatministern hävdar att detta inte spelar någon roll eftersom utsläppen ingår i ETS-systemet, men så kan vi inte räkna. Vi måste ändå ta ansvar för att inte skapa nya stora utsläppskällor i dag när vi vet hur bråttom det är att driva på att ETS-systemet minskar utsläppen och att klara våra svenska mål.

I den andra delen av ministerns svar framgick att det finns lämplighetskrav som företag och riskkapitalister ska stå för. Stora utländska företag ska när de bryter i känslig mark i Sverige lova att de klarar lämplighetskraven.

Det är lite som att – ursäkta mig – fråga räven om att vakta fåren. De här företagen kommer ju absolut inte att säga att de är olämpliga. I debatten har detta kritiserats. Man har sagt att väldigt många företag skulle hävda att de är lämpliga och att det alltid finns någon att hänvisa till som skulle kunna sköta det hela rent tekniskt. Forskningen är dock väldigt tydlig med att det i dag inte finns ett miljösäkert sätt att utvinna i den här känsliga bergarten.

Jag vill därför återigen fråga statsrådet: Har statsrådet haft kännedom om att en eventuell brytning av uran men också andra mineral skulle kunna leda till utsläpp av denna storleksordning? Visste klimatministern detta?

Fru talman! Tack till arbetsmarknadsministern för debatten!

Arbetsmarknadsministern har svarat något diffust på den här interpellationen och i interpellationsdebatten, något diffust om sämre a-kassa och bidragstak och att de som inte har jobb inte vill ha jobb. De borde ha det fattigare, för då skulle de bli motiverade.

Tidö, Alliansen och högern har alltid tyckt så. Rika jobbar mer om de får mer pengar; fattiga jobbar mer om de får mindre pengar. Det finns ingen logik. Det finns inte heller någon evidens. Tvärtom har borgerliga regeringar alltid misslyckats med arbetslöshetsfrågan.

Förra gången vi hade en borgerlig regering var jag själv ordförande för SSU. Jag minns den enorma och bitande arbetslösheten då, som drabbade inte minst den unga generationen väldigt hårt. Nu ser vi det upprepas, och det beror på att borgerliga regeringar inte vill använda arbetsmarknadspolitik. Man vill inte investera i framtidsbranscher, och man är helt ointresserad av fördelningspolitik.

Alla de här tre delarna är det som vi socialdemokrater tycker är allra viktigast i tuffa tider.

Det är väldigt viktigt just under lågkonjunktur, när det är som svårast, att investera framåt och satsa på de branscher som har framtiden för sig. Nu, i den tid vi lever i, är det de företag som har idéer och investeringar för den gröna, klimatvänliga framtiden.

Man behöver också utbilda dem som ska få de jobb som ligger i framkant. Det handlar om en stark utbildningspolitik med bra arbetsmarknadsutbildningar.

Sist men inte minst har vi fördelningspolitiken. Här har Tidögänget ännu en gång fått det helt om bakfoten. Det är de som har mindre pengar som konsumerar mer när det är svåra tider om de får mer i plånboken, och ni har försämrat för dem med minst inkomster och satsat på dem med mest. Det är orättvist, och det är dåligt när det gäller arbetslösheten.

(Applåder)

Herr talman! Tack till statsrådet! Men framför allt tack till vår interpellant, som har tagit upp den viktiga frågan om arbetslösheten här i dag.

Vi har EU:s tredje högsta arbetslöshet. Vi har en halv miljon svenskar som är arbetslösa och inte har ett jobb att gå till. Samtidigt som andra länder i Europa lyckas vända utvecklingen drabbas allt fler i Sverige av arbetslöshet. Om Sveriges utveckling hade följt den europeiska hade ungefär 70 000 fler svenskar haft ett jobb att gå till. Ungdomsarbetslösheten är skyhög.

Det här handlar inte om siffror. Det handlar om människor av kött och blod, som ska betala räkningar och betala för barnens vinterkläder och som vill ha råd med julklappar till sina nära och kära, inte minst till sina barn.

Det är människor som undrar om de är eftertraktade. Först är det ett nej, och sedan är det två och tre. Kanske finns självkänslan kvar där någonstans. Men sedan handlar det om tio nej, och då börjar det bli jobbigt. Femtio nej äter sig in i psyket, och självkänslan skadas. Ändå är det inte en individs fel. Det handlar om ett samhälleligt problem, kollektiva problem – regeringens problem.

Arbetsförmedlingens rapport om arbetsmarknadsläget för kvartal 2 visar att arbetslösheten nu också drabbar oss i Stockholms län. Allt fler behöver skriva in sig vid Arbetsförmedlingen. I Stockholms län var det faktiskt betydligt fler än på andra håll som tvingades att skriva in sig under andra kvartalet. Det var en ökning med 8 procent, att jämföra med riksgenomsnittet på 5 procent. Det kanske inte är så konstigt, för här går de ekonomiska hjulen snabbare också när det går åt fel håll.

Arbetslösheten fungerar som en influensa. Varje företag som lägger ned verksamhet medför fler arbetslösa som i sin tur minskar sin konsumtion, vilket i sin tur tvingar fler företag att minska sin verksamhet – och så fortsätter det. Fler och fler människor blir arbetslösa. Vaccinet mot den här typen av kris, som Tidöregeringen nu bara förstärker, är därför i stället positiva investeringar som skapar framtidstro.

Vi socialdemokrater vill göra detta. Vi vill satsa mer på kompetensförsörjning och arbetsmarknadsutbildningar. Det har vi i vår budget. Vi vill satsa mer på det som också skapar fler jobb för hela Sverige – en strategi för vår industri. Vi vill satsa på exempelvis den gröna omställningen, som vi vet ger fler jobb och där Sverige har fördelar. Vi socialdemokrater vill ha en ambitiös klimatpolitik. Vi vill ligga i framkant när det gäller de moderna jobben, digitaliseringen och det som vi vet kommer att vara fördelar för de länder som satsar. Vi ger också betydligt mer till Industriklivet.

Kort sagt: Vi har en plan för hur man bekämpar arbetslöshet. Borgerliga regeringar har aldrig det. Jag var SSU:s förbundsordförande när Reinfeldtregeringen styrde. På den tiden drabbades världen av finanskrisen. Men den svenska regeringen stod väldigt passiv. Vi fick en rekordhög ungdomsarbetslöshet även då. Den dåvarande arbetsmarknadsministern uttryckte det som att vi hade skitår att förvänta oss. Det var ungefär den hållning han hade på Arbetsmarknadsdepartementet. Vi sa: Politiken får aldrig ha den passiva inställningen när människor drabbas av arbetslöshet. Vi måste investera i det som ger framtidstro och det som ger jobb. Och vi måste ge en ung generation chansen att starta sitt vuxna liv med arbete.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att vara vänlig och säga att vi socialdemokrater uppskattar mycket av klimatministerns engagemang, driv och vilja till förhandlingar och intresse av att forma koalitioner med andra om ambitiösa målsättningar. Den typen av ledarskap är bra.

Däremot är klimatministerns sätt att förhålla sig till sanningen mindre bra. Men det kanske handlar om bristande kunskap om vilka man samarbetar med i dessa andra länder. När klimatministern tog upp partifärgerna på regeringarna i de olika länderna glömde hon nämligen att den tyska miljöministern är, i alla fall sist vi tittade, Carsten Schneider som tillhör vårt systerparti. Det sitter alltså socialdemokrater i den tyska regeringen. Och i Holland är det väl en expeditionsministär. Det blir alltså lite märkligt att höra att det var högersamarbeten som klimatministern förhöll sig till.

Kanske kan vi då påminna om att det vore bättre för Liberalerna att samarbeta med socialdemokrater i stället för att sitta i knät på Sverigedemokraterna. Jag tror att en hel del av klimatministerns bekymmer har att göra med just vilket sammanhang man har hamnat i.

Det blir väl mitt slutord i den här debatten: Läs på vilka det är som är de goda krafterna i klimatarbetet! Klimatministern bör förhålla sig mer till dem. Då kommer klimatpolitiken och även arbetet mot arbetslösheten att bli mer framgångsrika.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ännu en gång klimatministern.

Vi socialdemokrater uppskattar de delar i klimatministerns svar som handlar om just ren el. Elektrifieringen kommer att vara oerhört central i klimatomställningen. Det gäller även det som fördes fram nu av klimatministern om artikel 6 och viljan att skärpa reglerna – att det har varit ingången för klimatministern i förhandlingarna.

Däremot noterar vi socialdemokrater att de ministrar som lyftes fram företrädesvis tillhör socialdemokratiska regeringar. Det kanske hade varit lättare för klimatministern att få igenom en klimatpolitik om man hade samarbetat med oss på EU-nivå och även i Sverige. Vi anser att många av de bekymmer som klimatministern har med politiken beror på att regeringen sitter i Sverigedemokraternas knä.

Det råder nu ett mardrömsläge när det gäller arbetslösheten i Sverige. Det finns en halv miljon arbetslösa. Vi vet att arbetslösheten fullständigt har exploderat under de senaste åren, och den här regeringen verkar sakna svar. Svenskt Näringsliv säger att den gröna omställningen är ett av svaren för fler jobb i Sverige, och man vill ha ett tydligt ledarskap.

Jag lyfte i mitt första inlägg fram att Svenskt Näringslivs vd, och även Teknikföretagen i en debattartikel, har uppmanat regeringen att ställa sig bakom en ambitionsnivå om minst 90 procent till 2040, med den tydliga förutsättningen att man inte ska använda artikel 6-krediter inom Parisavtalets ram.

Jag förstår absolut att det här är fikonspråk för de allra flesta, men det handlar om att inte göra utsläppsminskningar som borde göras på hemmaplan i ett annat land utanför EU. Många av de konservativa företrädarna tycker att man ska låta någon annan göra jobbet. Det är detta som de svenska företrädarna för de stora branscherna inom industrin tycker är så dåligt. Man vet att det finns förutsättningar att leda klimatomställningen, men när politikerna säger att jobbet ska göras i tredjeland och att man ska förlita sig på gammal teknik inom EU och i Sverige blir de duktiga svenska företagen styvmoderligt behandlade. Då får man svårare att klara sina strategier.

Detta blev mycket tydligt inför klimattoppmötet som hölls i Brasilien när Scanias hållbarhetschef sa att medan Scania har investerat miljarder i omställning – huvudsakligen i elektrifiering – är det svenska klimatledarskapet svagt. Det är tydliga besked från de företag som vill göra omställningen med ren el. Det saknas styrmedel i Sverige för att hjälpa stora företag i omställningen. Det handlar om det som min kollega Daniel Vencu Velasquez Castro tog upp, om Vinnova och att ge stöd, det vill säga styrmedel som ser till att elektrifieringen blir möjlig.

Klimatministern pratar mycket om infrastruktur. Men vad händer när lastbilarna måste konkurrera med billiga fossila alternativ? Jo, då blir de som har ställt om, som har litat på elektrifieringen, förlorare. Den här regeringen satsar på det fossila, inte på den gröna omställningen. Det är problemet både för klimatet och för arbetslösheten.

(Applåder)

Herr talman! Tack till klimatministern för svaret!

De svenska utsläppen ökade enligt den senaste tillgängliga statistiken med 7 procent förra året. Det är väldigt dåligt; det är den största utsläppsminskningen på 15 år. Flera myndigheter har uttryckt att Sverige riskerar att missa klimatmålen till 2030, och företag oroas över att jobb förloras om klimatomställningen avstannar.

EU-kommissionen har i sina konsekvensanalyser för arbetet med klimatlagen och klimatpaketet visat att högre klimatmål leder till fler jobb. Utvecklingen gynnas i alla medlemsländer, och Sverige är ett av de länder som gynnas mest av ambitiös klimatpolitik. Företagen säger samtidigt just nu att de är oroade över den bristande klimatpolitiken och att den svenska klimatpolitiken hotar deras omställning och därmed möjligheter till affärsutveckling och jobb för svenska företag.

Svenskt Näringslivs vd Jan-Olof Jacke uttryckte det väldigt tydligt i en intervju i DN: ”I Sverige har vi väldigt många bolag som ligger långt fram teknologiskt och som mer eller mindre har pantsatt sin balansräkning på att omställningen kommer att ske. Att börja svaja på förutsättningarna igen, det skapar en oro och det stimulerar absolut inte investeringar.”

Samtidigt svajar både klimatministern och hela regeringen på klimatpolitiken. Det har vi sett upprepade gånger. Man sänder motsägelsefulla budskap. Man använder till exempel, som statsministern, SD:s språkbruk och kallar oss i oppositionen för klimatposörer. Man underminerar målsättningarna till 2040 genom att säga att en betydande del av utsläppsminskningarna kan ske i tredjeland i stället för inom EU. Man har också ett stödparti i riksdagen som anser att mål till 2030, eller mål över huvud taget, kanske inte behövs när det gäller klimatpolitiken.

Den här regeringen har satt sig i SD:s knä när det gäller klimatpolitiken, och nu syns det. Nu verkar den politiken i verkligheten och minskar ambitionen för Sverige. Därmed underminerar man också förutsättningarna för fler jobb i en tid när vi har massarbetslöshet. En halv miljon svenskar är arbetslösa – hundratusen fler den senaste tiden med den här regeringen. Vi har en arbetslöshet på 9 procent och en av de högsta ungdomsarbetslösheterna i hela EU. Och så vill man inte se till att investera i det som kan ge jobb för svenska folket, nämligen en grön omställning.

Jag vill ha tydligare svar från klimatministern om varför man är så motsägelsefull när det gäller Sveriges klimatpolitik.

Fru talman! Den svenska statsministern har valt att inte skicka någon minister till det pågående klimattoppmötet i Brasilien. Men svenska tjänstemän är på plats och lyfter fram näringslivets roll och menar att svenska företag kan visa upp lösningar för minskning av utsläpp och stärkt motståndskraft.

En stor anledning till att svenska företag ligger i framkant är tidigare regeringars ambition när det gäller klimatpolitiken. Men i dag kritiserar näringslivet nuvarande regering för att inte vara tydlig med att driva på den gröna omställningen. Exempelvis är Teknikföretagen oroade och skrev för ett par veckor sedan att Europa mer än någonsin behöver en tydlig och förutsägbar klimatpolitik – till skillnad från den pågående, alltså.

Statsministern och klimatministern kallar oss i oppositionen klimatposörer när vi vill nå 2030-målen eller ha ambitioner till 2040. Det är SD:s språkbruk man använder, och SD säger ofta att det inte behövs en stark klimatpolitik.

Min fråga är därför: Hur kan man då showa med näringslivets omställning?

Fru talman! Tack till ministern för det svaret!

Jag och vi socialdemokrater tycker också att det är viktigt att man ger bättre analyskapacitet till myndigheterna. Den del av svaret där ministern beskriver vikten av att ge bättre förutsättningar för myndigheterna att klara av de här underlagen med mer säkerhet kan vi vara överens om, och där kan vi gärna samarbeta.

Men vi skulle önska att det fanns större handlingskraft när det gäller hur myndigheternas arbete ska stärkas eftersom Riksrevisionen riktar skarp kritik mot detta. Det är också ny kritik. Klimatministern undrade varför interpellationen kom nu. Riksrevisionens kritiska rapport om att det finns stora osäkerheter när det gäller myndigheterna och regeringens klimatpolitik kom ju nu, och det är med anledning av den som vi står här i dag. Det är ju väldigt allvarlig kritik. Man säger till exempel att Naturvårdsverket inte ska ha redovisat vilka osäkerheter som finns i deras antaganden i underlagen till regeringen. Regeringens klimathandlingsplan innehåller därför också stora osäkerheter från underlagen.

Det är jätteviktigt att samla myndigheterna snarast och diskutera hur man kan se till att bygga på verkligheten och inte på svaga antaganden om snabb elektrifiering eller något annat.

Sedan var ministern kritisk mot oppositionen och tyckte att vi skulle stå för den bristande elektrifieringen. Men det är faktiskt klimatministern som har monterat ned en hel del av stöden för att till exempel köpa elbil. Vi har satsningar där vi vill skynda på och hjälpa till så att fler köper elbil, exempelvis. Den här regeringen har stannat av den utvecklingen.

Fru talman! Jag tänkte börja där vi är överens. Det låter bra att ta reda på hur myndigheternas analyskapacitet kan förbättras. Min fråga i den här debatten handlade just om vad regeringen vill göra för att säkerställa att underlagen är korrekta så att man baserar klimatpolitiken – i slutändan Sveriges klimatpolitik – på en trygg grund där vi vet att de antaganden som myndigheterna gör stämmer.

Det som Riksrevisionen säger är att till exempel Naturvårdsverket baserar sina scenarier på underlag som i sig kan innehålla väl tilltagna idéer eller antaganden, till exempel att det går snabbare med elektrifieringen och att industrin kommer att få den försörjning den behöver. Om detta inte stämmer är det allvarligt, för då betyder det att hela Sveriges, alltså Sveriges regerings, klimatpolitik bygger på en ihålig grund.

Det är detta jag skulle vilja höra om från klimatministern. Jag skulle önska att vi i slutanförandet kunde få en redogörelse för vad klimatministern vill göra för att säkerställa att vi inte bygger politiken på sådana osäkerheter.

Sedan har det varit mycket ilska i den här debatten från klimatministerns sida. Jag skulle önska att tonläget sänks lite, att vi kan ha ett samtal och att klimatministern kan lyssna på de förslag som Socialdemokraterna har.

Vi har till exempel sagt att vi vill öka takten i elektrifieringen. Vi är oroade över att den stannar av. Vi är oroade över att regeringen inte vill ha en energiöverenskommelse. Vi ser att näringslivet suktar efter det. Vi tycker att det är väldigt negativt för transportutsläppen att man har haft en flackande politik när det gäller reduktionsplikten. Det har inneburit att Sverigebränslet har stannat av och att vi definitivt förlorar både jobb och möjligheter framåt.

Dessutom är vi socialdemokrater väldigt inställda på att ha en ambitiös klimatpolitik där målen nås, och i den här debatten fick vi höra att klimatministern också vill det. Det var lite tvärtemot den förra debatten, då jag blev förlöjligad över att jag hade ansatsen att vi ska klara målen till 2030. Men en klimatministers största vilja måste ju vara att vi ska klara klimatmålen, eller hur? Jag utgår från det.

Betydligt klädsammare än att bli upprörd över oppositionens frågor vore det att försöka samarbeta om konkret politik där vi kan skynda på. Det är vedertaget hos samlade myndigheter, både i Sverige och utanför Sveriges gränser, att det har stannat av, att utsläppen har ökat mer än på 15 år i Sverige, att regeringen har minskat klimatsatsningarna i budgeten, att elektrifieringen har stannat av och att sänkningen av reduktionsplikten har inneburit att transportutsläppen ökar.

Vi socialdemokrater vill göra precis tvärtom. Vi vill satsa på det här. Vi menar att det är bra för Sverige att leda omställningen. Det är bra för jobben. Det är bra för våra industriers möjlighet att klara sig framåt och vara världsledande där det händer och inte låta Kina ta den bollen.

Vi vill att Sverige ska ta ledarskapet på klimattoppmötet, gärna med en minister representerad också, inte just klimatministern i det här fallet – det har vi full respekt för. Men en minister borde ha varit på plats.

Fru talman! Jag tackar klimatministern för beskedet gällande Riksrevisionens granskning och rapport.

Låt mig börja med att påminna om att regeringens klimatpolitik har granskats tidigare, och då handlade det om vilka scenarier klimatpolitiken bygger på och vilka scenarier man använder för att understödja sin klimathandlingsplan och klimatpolitik.

Förra året riktades det kritik mot att klimatministern och regeringen valde det mer optimistiska scenariot av de två Naturvårdsverket lade fram. Regeringen baserade sina bedömningar i klimatpolitiken på underlag från olika myndigheter, som Naturvårdsverket och Energimyndigheten. Det fanns flera scenarier, men regeringen valde som sagt ett mer optimistiskt sådant som visade att man skulle klara EU:s mål med den nya reduktionsplikten. Det dystrare scenariot från Naturvårdsverket valde regeringen att bortse från, och det var en hel del kritik mot det.

Nu kommer del två i denna soppa. Det visar sig när Riksrevisionen granskar myndigheterna och regeringen att underlagen är väldigt optimistiska och saknar stabil grund. Underlagen för klimatpolitik bygger i viss mån på att man utgår från att elektrifieringen kommer att hålla en viss fart, att industrin kommer att kunna få den elförsörjning den behöver för omställningen och så vidare. Dessutom är det rundgång mellan myndigheterna, där Naturvårdsverket hänvisar till Klimatpolitiska rådet, som i sin tur hänvisar till Naturvårdsverket, och alla saknar egentligen stabila och gedigna underlag. Detta är ett stort problem. När regeringen dessutom väljer att använda dessa underlag och tar de mest optimistiska underlagen till grund för sin politik riskerar det att underminera Sveriges klimatpolitik.

Om jag var klimatminister skulle jag vara väldigt oroad i detta läge. Varför kallar klimatministern inte till sig myndigheterna under hösten och vintern utan vill vänta till nästa år med att över huvud taget göra något? Det är min uppföljande fråga. Detta är ju alarmerande, och klimatministern borde därför kalla till sig myndigheterna här och nu. Varför gör hon inte det?

Herr talman! Precis som mina kollegor noterar jag att vi inte får svar på våra frågor. Vi får inte veta vilka insatser ministern avser att sätta in för att skynda på utsläppsminskningarna.

Det är kort tid kvar i regeringsställning för klimatministern, men det är ändå tid att regera, se till att få fart med nya styrmedel och inte bara hävda att man ska vänta på en styrmedelsutredning eller någon annan beredning. Regeringen behöver sätta fart. Vi ser nämligen att utsläppsminskningarna avtog med den här regeringen och att vi i stället fick ökade utsläpp. De har ökat mer än på 15 år, vilket är djupt alarmerande. Det är också stor risk att vi får miljardböter för att vi inte når EU-målen till 2030.

Klimatministern blir arg, kallar mig posör och är fruktansvärt irriterad på att hon får frågor om vad regeringen vill göra med klimatpolitiken. Jag svarar dock jättegärna på vad vi vill.

Vi vill få till en energiöverenskommelse för att ge industrin stabila förutsättningar att ställa om. Det är något som Tidögänget inte lyckades med; i stället bråkade de med varandra.

Vi vill få till en elektrifiering eftersom vi vet hur viktigt det är inte minst för svenska företag. Det finns flera biltillverkare som verkligen har satsat på detta men som är djupt oroade.

Vi vill se till att få svenskt biobränsle att fungera och få en förutsägbarhet där.

Vad vill klimatministern göra för att rädda svenska folket från miljardböter – och framför allt för att stå upp för sin ministerportfölj, det vill säga vara klimatminister och se till att stoppa den globala upphettningen?

(Applåder)

Herr talman! Även jag vill delta i debatten och ställa relevanta frågor som interpellanterna har tagit upp om hur ministern och regeringen avser att nå klimatmålen till 2030.

De svenska utsläppen har ökat markant under klimatministerns och regeringens tid vid makten. Vi har sett att ökningen när det gäller helår var 7 procent för 2024, vilket är den största utsläppsökningen på 15 år. Mina kollegor har också tagit upp att klimatministern har haft en hög svansföring i debatten och hävdat att hon ska avgå om utsläppskurvan inte går ned vid hennes tid vid makten, vilket är långt ifrån vad vi ser just nu.

I början av hösten berättade klimatministern att nya siffror från Naturvårdsverket pekar på att vi kommer att se ett underskott på 5,8 miljoner ton koldioxid fram till 2030 i förhållande till EU:s krav på Sverige. I Svenska Dagbladet Näringsliv kunde vi läsa liknande skräckrubriker om att Sverige, enligt regeringens nya siffror, kan komma att missa EU:s klimatmål med hela 70 miljoner ton. Klimatministerns kollega EU-ministern var inte särskilt bekymrad över detta utan tyckte att hon hellre ville ta miljardböter från EU än att vidta drastiska åtgärder som skulle stänga det här gapet. Det kan man tycka är en ganska oansvarig politik, för jag tror inte att svenska folket är med på att vi ska betala miljardböter för att vi inte stärker och förbättrar svensk konkurrenskraft genom en grön omställning.

Men om klimatministern inte tycker att oppositionens oro över klimatpolitiken är viktig att ta till sig kanske klimatministern blir mer bekymrad när Svenskt Näringsliv oroar sig. Det gör de nämligen. De oroar sig över passivitet och otydlighet, och svenska företag har visat det på flera sätt. Teknikföretagen skrev exempelvis i en skarp debattartikel häromveckan att Europa nu mer än någonsin behöver en tydlig och förutsägbar klimatpolitik. De uppmanar också Sverige till tydlighet när det gäller EU:s ambitioner på klimatområdet. Där har den svenska regeringen faktiskt på EU-nivå undergrävt den målsättning som behövs till 2040 genom olika lättnader som innebär att andra länder ska göra jobbet i stället för Sverige och EU.

Min fråga är precis den som interpellanterna ställer: Kommer vi att få se nya klimatreformer under den korta tid som klimatministern har kvar vid makten, eller var det här en stor utförslöpa för klimatministern, för regeringen och framför allt för svensk klimatpolitik?

Fru talman! Jag och infrastrukturminister Carlson har stått här många gånger och diskuterat denna fråga. Tidigare har jag uppfattat svaren som att ministern avser att skynda på utvecklingen. Men nu är jag besviken, för jag uppfattar en ny tydlighet om att Sverige inte avser att gå före och vara ett föredöme när det gäller skärpt besiktningsföreskrift och skärpt miljökontroll. I stället avser man att vänta in EU – en process som kan ta många år.

Det handlar om partikelmätning i lokala föroreningar, alltså lokala problem där människor drabbas av livsfarliga partiklar som kommer in i blod, hjärta och lungor, vilket leder till folkhälsosjukdomar och är en av våra största orsaker till förtida död. De som drabbats av luftföroreningar utgör en stor andel av trafikens dödsoffer. I Sverige dör 1 400 människor för tidigt på grund av detta. Det har inget att göra med om det finns luftföroreningar i Belgien eller Italien, utan det handlar om luftföroreningar och partiklar som kommer från exempelvis manipulerade, skadade bilar i Sverige här och nu. Dessa lokala utsläpp behöver vi hantera inhemskt.

Jag behöver ingen beskrivning av att det är viktigt att agera på EU-nivå. Jag har själv varit Europaparlamentariker och tror på det. Men när det gäller svenska lokala utsläpp måste Sverige vara ett föredöme, och jag är mycket besviken efter dagens debatt.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Det är absolut ingen som ifrågasätter vikten av att agera på EU-nivå. Det är absolut så att man på EU-nivå kan sätta regler som täcker de stora utsläppen på vår kontinent. Men med det sagt vet vi alla att processerna tar lång tid när det handlar om att få till förhandlingar och gemensamt sätta gränsvärden på en EU-marknad. Det kommer att ta tid, och det här handlar om människor som drabbas av dessa partiklar och luftföroreningar i dag.

Det handlar om barn som riskerar cancer i framtiden, barn som riskerar astma och barn som riskerar problem med lungutveckling och annat som leder till ett stort lidande hos svenska folket. Vi talar ju här om en av de absolut farligaste miljökonsekvenserna, det vill säga luftföroreningar. Vi vet att de dödar många, inte minst genom hjärt-kärlsjukdomar och cancer. För varenda månad som vi förlänger processen drabbas fler människor. Vi vet ju att det i den här stan finns gator där de boende får frågan från läkare om de varit storrökare trots att de alltså bara gjort felet att bo nära en väldigt trafikerad gata.

Statsrådet kan dock sätta stopp för väldigt många av problemen genom att få bort de farligaste bilarna. Det handlar inte om alla bilar utan om ett fåtal bilar. Bilprovningen pratar om att det är de sjuka, alltså skadade, bilarna och de manipulerade bilarna som man behöver hitta. När det gäller de gränsvärden som ministern tar upp är det 1 miljon eller hundratusentals partiklar det handlar om, så det är inte en storleksordning som är besvärlig. Det viktiga är ju att bilprovningen kommer till rätta med de skadade bilar som släpper ut miljontals farliga partiklar. Då har man ett svar genom partikelmätning.

Bilprovningen har startat frivilliga projekt eftersom de vill att konsumenter som vill mäta sina bilars partikelutsläpp ska kunna göra det. Bilprovningen är redo, varför vill då inte Sverige gå dem till mötes och införa ett system i likhet med Tyskland, Belgien, Holland med flera? Jag förstår inte heller statsrådets argument att det skulle vara problematiskt i dessa länder. De har ju visat att de fångar upp just de bilar som är manipulerade och skadade och som är livsfarliga för medborgarna.

Dessutom säger EU-kommissionen att man önskar att länder ska gå före och visa vägen. Många gånger i historien har Sverige varit ett föregångsland i miljöpolitiken och visat vägen så att man sedan på EU-nivå har kunnat få lagstiftning på plats som skyddar och räddar människors liv och hälsa.

Jag önskar att statsrådet vill tänka om, vara ett föredöme och visa vägen genom att dels införa en ambitiösare miljökontroll vid bilprovning, dels ge Transportstyrelsen i uppdrag att göra om och göra rätt och komma tillbaka med en riktig besiktningsföreskrift som skyddar människors liv. Jag önskar mig det svaret här och nu.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

I Sverige beräknas partiklar orsaka 6 700 förtida dödsfall varje år, och 1 400 av dem kan härledas till trafiken. I takt med teknikutvecklingen har bilutsläppen blivit mindre synliga. Partiklarna har blivit mindre och farligare, och det är de allra minsta partiklarna som är absolut farligast. De tar sig in i kroppen och påverkar hjärta, lungor och hjärna.

Forskningen har visat att det finns ett samband mellan PM2,5, alltså små partiklar som släpps ut, och ökad risk för diabetes, demens och flera cancerformer. Särskilt barn är känsliga för de här partiklarna. De resulterar bland annat i astma, försenad lungutveckling och svagare lungfunktion.

Dieselbilarnas partiklar har blivit mindre och farligare. Barn, äldre och personer med hjärt-kärlsjukdomar är allra värst drabbade. Ändå underkänns endast 0,05 procent av de kontrollerade dieselbilarna i Sverige. Det är tydligt att det svenska systemet inte fångar upp de sjuka bilarna, det vill säga de bilar som är skadade, och de bilar som är manipulerade. Vårt system är 30 år gammalt.

Andra länder i EU, exempelvis Tyskland, Belgien och Holland, går nu före och visar att det går att mäta partiklar och få bort det fåtal bilar som är så enormt skadliga och som orsakar så många förtida dödsfall. Varför vill regeringen inte införa ett system för avgasbesiktning i Sverige som i likhet med systemen i Tyskland, Belgien och Holland räddar liv? Varför vill regeringen vänta på en EU-föreskrift? Det kan ta många år innan den ens är beslutad, och det tar ännu längre tid innan den är på plats.

Det är för mig som socialdemokrat helt obegripligt att Sverige inte vill vara ett föregångsland när det gäller miljö, hälsa och hur vi hanterar våra partiklar när det gäller avgaserna. Min fråga till statsrådet är därför: Varför vill ministern vänta på EU och att dess långsamma maskineri ska komma igång och börja rädda liv?

Herr talman! Jag kommer att fortsätta med mina klimatfrågor. Men jag vill först, å demokratins vägnar, säga att vi alla tjänar på att ha en respektfull ton i kammaren. Statsministern är gäst här, och alla vi som ställer frågor har rätt att ställa frågor. Ingen av oss är nämligen statsminister och var alltså inte där. Vi förtjänar ett artigt bemötande. Vi är folkets representanter. Det handlar också om signaler som går långt utanför det här huset.

Jag undanber mig en replik i statsministerns nästa anförande. Jag kommer nämligen inte att kunna besvara den.

Med det sagt vill jag gå in på klimat igen. Det är otydligt vilken linje Sverige driver och vad som sker på EU-nivån. Å ena sidan pratar kommissionen om 90 procent och att det ska vara den siffran. Å andra sidan enas man om någon luddig överenskommelse. Nu sitter miljöministrarna i något slags klister och ska konkretisera. Men det finns stora undantag. Artikel 6 är ett sådant.

Om statsministern inte lyssnar på oss undrar jag om statsministern vill att Kina ska gå före när det gäller näringslivet och jobben i framtiden.