Herr talman! Jytte Guteland har frågat mig om jag haft kännedom om att beslutet att tillåta uranbrytning i Oviken riskerar att medföra att Sverige ökar utsläppen av växthusgaser med i storleksordningen 20 miljoner ton koldioxid under elva år.

Herr talman! Jag vill först tydliggöra att det inte finns något beslut om att tillåta uranbrytning i Oviken. Det här är en del av en stor debatt som pågår just nu och som också uppmärksammades under partiledardebatten. Det finns alltså inga beslut om att tillåta uranbrytning i Oviken, så som påstås i interpellationen.

Regeringen fattade den 28 augusti 2025 beslut om en proposition med förslag om ändringar i miljöbalken och minerallagen som syftar till att möjliggöra utvinning av uran i Sverige. Ett sådant beslut skapar förutsättningar för att bryta uran och andra kritiska och strategiska mineral som ofta återfinns tillsammans med uran. Att ta bort förbudet mot utvinning av uran möjliggör även utvinning av det som annars är att betrakta som gruvavfall, vilket innebär en mer effektiv hushållning av resurser och ett tillgodogörande av de metaller och mineral som finns tillgängliga i befintliga gruvor i dag.

Detta är viktigt för att minska Sveriges och Europas energiberoende och för att säkra vår självförsörjning av dessa typer av metaller och mineral. En ökad tillgång till metaller och mineral är nödvändig för att möjliggöra klimatomställningen och det fossilfria samhällsbygget, för att stärka konkurrenskraften, för att elektrifiera Sverige och för att stärka svensk försvarsförmåga. Sverige är i dag Europas ledande gruvnation, och det ska vi fortsätta vara.

För att kunna starta en gruvverksamhet krävs tillstånd enligt miljöbalken, som beslutas av en domstol. Domstolen ska säkerställa att utvinningen uppfyller samma miljökrav som annan industriell verksamhet i Sverige. Detta gäller även alla potentiella framtida gruvverksamheter i Sverige. När det gäller brytning ur alunskiffer finns dessutom ett särskilt lämplighetskrav i minerallagen. Lämplighetskravet innebär en skärpning för aktörer som vill bryta ur alunskiffer, och det omfattar bland annat sökandens lämplighet och tekniska och ekonomiska möjligheter att fullfölja den tänkta brytningen.

Gruvbrytning ger upphov till utsläpp av växthusgaser – det stämmer – från bland annat arbetsmaskiner i gruvor och energiintensiva förädlingsprocesser. Gruvnäringens växthusgasutsläpp ingår i det fantastiska utsläppshandelssystem som EU har, nämligen EU ETS, och de omfattas därmed av de utsläppsminskningar som krävs på EU-nivå. Eftersom EU:s utsläppshandelssystem sätter ett tak för utsläppen från verksamheter som ingår i systemet leder det till att nya gruvor i Sverige inte ökar utsläppen inom EU. Nya och befintliga gruvverksamheter är tvungna att köpa utsläppsrätter motsvarande sina utsläpp, och det är utsläppsrätter som ingen annan verksamhet kan nyttja. I takt med att taket inom EU:s utsläpphandelssystem sänks kommer verksamheterna att behöva ställa om till fossilfri produktion för att kunna fortsätta bedriva sin verksamhet.

Avslutningsvis vill jag tydliggöra att det inte finns någon principiell skillnad mellan uranbrytning och annan gruvbrytning. All form av gruvverksamhet kommer med miljörisker, oavsett om vi pratar om koppar, vanadin eller uran. Det är därför som Sverige ska ha den tydliga och starka miljölagstiftning som finns i dag, en av världens mest strikta med krav för utsläpp av föroreningar som sätts i en domstolsförhandling. Klarar man inte de högt ställda miljökraven blir det ingen gruvverksamhet i Sverige. Och så ska det vara även i fortsättningen.

Herr talman! Jag hör att ledamoten hävdar att hon i sin fråga till mig inte utgår ifrån att det finns en gruva utan att det här är en debatt som nu pågår. Varför skickar hon då en fråga till regeringen där hon uttrycker sig ordagrant om ”den planerade gruvan i Oviken” och använder sig av uttrycket ”beslutet om uranbrytning”? Hon spär på den enorma oro som finns bland medborgarna i Oviken, trots att jag återigen påpekar att det inte finns något beslut om en gruva i Oviken eller om att tillåta brytning i alunskiffer.

Det här görs ju för att skrämma upp medborgare och vinna billiga politiska poäng. Jag tycker att det är ovärdigt. Det är ovärdigt den politiska debatt vi behöver ha, och det är ovärdigt partiet Socialdemokraterna, herr talman. Den ena stunden har man företrädare som säger ”Jag älskar gruvor” när de träffar gruvnäringen. Men här i kammaren väljer andra att säga ”riskkapitalister” och ”räven” när de talar om gruvföretag.

Hur ska det vara? Hur går resonemanget i Sveriges största parti? Jag tycker inte att det är värdigt att man inför svenska folket låtsas hålla båda sidor nöjda på det här viset. Det är olämpligt.

Låt mig därför återigen påpeka att det inte finns något beslut om att tillåta uranbrytning i Oviken. Man kan ansöka om att få ett sådant tillstånd. En av orsakerna till att man har rätt att ansöka om att driva en sådan gruva är att de rödgröna och Socialdemokraterna under förra mandatperioden utredde ett förbud mot att driva urangruvor eller ha andra typer av gruvnäring i alunskiffer i Sverige men sedan landade i den egna utredarens synpunkt att man inte ska ha något förbud mot sådana gruvor och brytning i alunskiffer.

Socialdemokraterna ägnade alltså själva den tidigare mandatperioden då man styrde åt att möjliggöra brytning i alunskiffer genom att inte gå fram med ett förbud mot det. Nu kritiserar de oss för beslut om gruvor som inte existerar.

Herr talman! Jag tycker att det här är ovärdigt den debatt som vi verkligen behöver ha. Som jag nämnde i mitt första anförande är Sverige det land som har den största kapaciteten att förse Europa med väldigt många olika typer av metaller och mineral som vi behöver och som krävs. Om man säger ”Nej, de krävs inte” blir det inga elbilar. Det blir inte heller några vindkraftverk, som också behöver dessa metaller och mineral.

Då kanske man tänker ”Det spelar ingen roll, för jag vill inte ha några kärnkraftverk som behöver uran”. Det är inte vad det handlar om. Det här handlar om att det i dag i Sverige finns gruvor där man bryter vanadin och andra typer av metaller och mineral som behövs och som inte är uran men att man har svårt att få ihop sin lönsamhet. Varje gång man hittar lite uran måste man nämligen hantera det som avfall och göra sig av med den mängd uran man har hittat. Enligt kärntekniklagar måste man ha prövningar om det plötsligt finns uran. Det gör det hela dyrt och olönsamt.

Vad betyder det? Läggs gruvan ned så att vi inte kommer att ha några gruvor i Sverige? Nej, det betyder allra främst att vi importerar mer metaller och mineral från Kina, Kazakstan, Australien och Kanada. Är det så vi ska jobba framöver? Eller ska vi se till att Europa står starkt i sitt klimatarbete och att Sverige tar sitt ansvar och har en stark miljölagstiftning som tillåter en etisk gruvnäring med goda arbetsvillkor och goda miljökrav? Det är i varje fall vad Tidöregeringen tycker vore det riktiga.

Herr talman! Jag noterar att ledamoten vill att jag lugnar befolkningen i Oviken efter de påståenden hon har i sin interpellation om besluten om gruvan i Oviken när det inte finns ett beslut om en gruva i Oviken. Det kallar jag populism.

Det är helt okej att Socialdemokraterna själva inte begriper vad det är de sysslar med i dessa tider. Men jag tycker att det är alldeles uppenbart. Det kommer också att vara alldeles uppenbart för svenska folket när de ser på vad Socialdemokraterna ägnade sig åt då de innehade makten.

Något man inte ägnade sig åt var att införa ett förbud mot brytning i alunskiffer trots att man utredde frågan. Man lade svenska medborgares skattemedel på att i över ett år utreda huruvida vi ska förbjuda brytning i alunskiffer. Sedan bestämde Socialdemokraterna, till vissa miljöpartisters missnöje, om jag minns rätt, att man fortsatt ska tillåta brytning i alunskiffer i Sverige. Nu står man här och anklagar regeringen för att det är så hemskt om vi skulle få en situation med kontaminerat vatten i Sverige. Det är fullkomligt obegripligt, herr talman, att det kommer sådana påståenden.

Det kommer inte att hända att en domstol ger en gruva tillåtelse att bedriva en verksamhet i alunskiffer, vilket kräver att särskilda lämplighetskrav är uppfyllda och inte har medgetts sedan dessa infördes, om jag inte minns fel, och att bryta på ett sätt som kontaminerar svenskt vatten. Vi har den striktaste miljölagstiftningen i hela världen. Sedan den miljölagstiftningen kom på plats och vi fick en modern miljöbalk har ingen aktör hittills beviljats tillstånd att bryta i sådan känslig mark.

Socialdemokraterna utredde frågan och landade i att inte ta bort den här möjligheten. Och nu står man här och anklagar mig för den oro som finns bland befolkningen. Jag tycker att man kan ha lite mer sans och balans och lite mer respekt för sin egen politik, som man bedrev i regeringsställning, när man tar den här diskussionen – särskilt, herr talman, när man fortsatt har företrädare som till skillnad från ledamoten Guteland står och talar om att de älskar svenska gruvor. Någon ordning får det vara.

Om ett gruvbolag vill bryta i alunskiffer krävs först och främst att de har den ekonomiska och tekniska kompetens som behövs för gruvbrytning generellt. Sedan kommer det ett ytterligare raster med lämplighetskrav som gäller just alunskiffer och som ska visa att de har miljöteknisk kompetens att hantera alunskiffer, just för att man inte ska hamna i en situation med kontaminerat vatten och annat. Hittills har inga sådana tillstånd delats ut.

Tvärtom är det här regelverket väldigt kraftfullt. Det skapar en hög tröskel som gör att endast de mest seriösa aktörerna med den tekniska kompetensen ens kan komma i fråga för att ansöka om en sådan potentiell prospektering.

Den som bor i Oviken och är bekymrad över varför kommunerna inte får säga nej och varför man ens får ansöka om att bryta i alunskiffer tycker jag ska fråga Socialdemokraterna varför de inte förbjöd det när de hade chansen och varför de ställer sig i opposition med detta höga populistiska tonläge och påstår att det är den här regeringen som skapar en oro. Jag får frågan varför jag inte lugnar medborgarna. Det är ledamoten Guteland och halva Socialdemokraterna, de som inte påstår att de älskar gruvor, som skapar den här oron och inte tar ansvar för att de inte själva såg till att förbjuda detta när de faktiskt hade chansen.

Jag tycker att den här debatten förtjänar lite mer höjd än vad som visas just nu.

Herr talman! Vi hör i debatten att Socialdemokraterna fortsatt vägrar ta ansvar för att man använder resurser, skattemedel, för att utreda huruvida man ska förbjuda uranbrytning i alunskiffer och sedan landar i att man inte ska förbjuda det. Man ska fortsatt tillåta svenska gruvbolag att ansöka om att driva gruvor i alunskiffer. Man ska inte göra som Miljöpartiet faktiskt antydde att man borde göra, och som det partiet ville göra i regering. Socialdemokraterna valde att köra över dem i den här frågan och ta fajten för brytning av alunskiffer. Nu står man här och beklagar sig över den oro som man själv har föranlett genom att inte gå vidare med ett förbud mot brytning i alunskiffer.

Man gör detta, herr talman, genom att kidnappa regeringens hållning i uranfrågan. Det är här det blir lite komplext. Det regeringen har gjort är att lägga fram förslag som handlar om att inte särbehandla just uran som mineral.

Den gruvnäring som bedrivs i Sverige i dag innebär att man bryter uran men inte får ta vara på det. Man måste hantera det som avfall. Detta, menar jag, ökar miljöriskerna. Vad händer med det uran som man inte använder på ett produktivt, nyttigt sätt, exempelvis för att göra det till en resurs för den svenska eller europeiska kärnkraften och sälja det? I stället ska det på grund av den rödgröna regeringen hanteras som avfall, med de kostnader det medför, som gör att gruvnäringen generellt får en sämre lönsamhet och konkurreras ut av Kina, Kazakstan, Kanada, Australien och andra länder, som inte har sådan här absurd, särbehandlande lagstiftning.

Det uran som bryts i Sverige i dag måste hanteras som avfall när man råkar hitta det. Det tycker jag är resursslöseri, och därför lägger regeringen fram lagar som innebär att vi ska kunna ta hand om uranet i Sverige, med starkt miljöskydd och med stort ansvar.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.