Markus Wiechel

Fru talman! Jag ser fram emot att följa detta arbete, inte minst när det kommer till att försöka få fler politiska fångar frisläppta men naturligtvis också när det gäller de demokratiska reformer som behövs.

Jag hoppas också att utrikesministern kan tänka sig att driva på för förändringar inom FN. Detta är såklart ett långsiktigt arbete, men FN-reformer med fokus på veto och dylikt skulle, inte minst i den här typen av situationer, vara välkomna.

Sist men inte minst tänkte jag göra lite reklam för Sverigedemokraternas biståndsstiftelse, som denna vecka troligtvis kommer att påbörja ett intensivt arbete i samarbete med den demokratiska oppositionen i Venezuela. Jag hoppas att utrikesministern också kan följa detta arbete, där jag hoppas att vi ska nå framgång för en bättre demokrati i landet.

Fru talman! Jag kan instämma; också jag tror att vi är helt överens. Jag ser det som positivt att utrikesministern med tydlighet har visat var hon står i detta.

Utrikesministern nämnde de legitima företrädarna. Kan man från regeringens sida tänka sig att utöka arbetet för att till exempel understödja folkambassader? Med tanke på situationen i dag har de inte alltid samma möjlighet som de illegitima företrädarna att bedriva diplomatisk verksamhet i Sverige.

När det kommer till övriga planer för att skydda oppositionella, demokratiaktivister med flera, undrar jag om det finns några konkreta säkerhetsprogram eller dylikt som regeringen kan tänka sig att understödja för att stötta journalister och aktivister? Eller kan man försöka verka på något annat sätt för detta?

Sist men inte minst – innan utrikesministern återigen får chansen att tala – vill jag nämna att USA och Italien har rört sig i riktningen att eventuellt öppna sina ambassader i Venezuela igen. Är detta något som man kan tänka sig också från svensk sida?

Fru talman! I dag debatterar vi många spännande frågor, och flera av dem går in i varandra.

Alldeles nyss pratade utrikesministern om Kuba, en allierad till den venezuelanska regimen. I Kuba har man också använt sig av olika sätt för att få det att framstå som om man genomför demokratiska förändringar, men i själva verket gör man inte riktigt det. Så är ofta fallet även i Venezuela.

Jag tänker specifikt på en sak i utrikesministerns svar, där hon nämnde frisläppandet av politiska fångar som något glädjande. Det är naturligtvis positivt att man släpper politiska fångar fria, men frågan är hur verklighetsförankrat detta är. Sker det verkligen några förändringar i Venezuela som är hållbara, eller är detta något man skulle kunna betrakta som taktiska manövreringar för att lätta på pressen från omvärlden? Det är svårt att veta. Oavsett vad tycker jag att man behöver säkerställa en fortsatt hård press på regimen.

Vi har som sagt diskuterat även andra frågor i dag. Före Kubadebatten hade vi en interpellationsdebatt om Syrien, som likt Venezuela och Kuba var en allierad till Ryssland före regimens fall. Detta går lite grann hand i hand. Jag är av åsikten att man behöver säkerställa hårda sanktioner mot alla typer av regimer som förtrycker sitt folk, undergräver internationell terrorism och så vidare.

Jag upplevde att ministern var positiv till hårda sanktioner mot Venezuela, och det tycker jag är bra. Men vi har nu en situation där man från EU:s håll har öppnat upp för att eventuellt lätta på sanktionerna mot Venezuelas interimspresident. Jag ser detta som oroande och har därför en fråga: Kan man från svenskt håll i stället vara drivande i att försöka utöka sanktionerna och säkerställa att regimen inte bara får andrum för att försöka stärka sina positioner ytterligare?

Jag menar som sagt att vi behöver sätta hård press på regimen både för det venezuelanska folkets skull och med tanke på regimens kopplingar till Ryssland, Iran och så vidare.

Jag har en sista fråga innan jag låter utrikesministern svara på detta. Kan utrikesministern tänka sig att säkerställa att Sverige leder initiativ till en ny koalition med exempelvis demokratiska stater i Latinamerika?

Fru talman! Tack, Kadir, för dessa ord!

Jag kan instämma i det som nämnts tidigare, inte minst när det gäller den tacksamhetsskuld som vi har till SDF-styrkorna i nordöstra Syrien. De stod emot IS och var västvärldens främsta allierade i kampen mot de mest brutala och hårdföra islamister vi någonsin sett. Det är dem som man nu, i mångt och mycket, sviker.

Jag håller med utrikesministern om att det finns en enorm möjlighet här. Man skulle kunna stärka Syrien, till exempel för att öka återvändandet. Vi såg hur många syrier som var ute på svenska gator och torg och gladdes åt att Assadregimen hade fallit. Detta borde rimligtvis innebära att dessa människor har en chans att återvända till sitt land.

Det ändrar dock inte faktumet att vi behöver se till att det inte uppstår nya problem och konflikter och att människor inte på nytt tvingas fly därifrån. Det är precis det som är risken om man inte har en verklighetsbaserad politik utan i stället fokuserar på någon form av illusion om en inkludering som inte existerar. Det är här jag känner vissa farhågor, inte minst med tanke på att man flera gånger har uttryckt att det nu finns en ny möjlighet till förändring. Jag vill gärna se en förändring som faktiskt inkluderar – ingenting annat.

Vi lär återkomma till detta. Jag vill tacka utrikesministern för svaret.

Fru talman! Jag hade faktiskt en egen interpellation om det här ämnet. Den var planerad att debatteras på fredag, men för att inte slösa med utrikesministerns tid avser jag att dra tillbaka den och deltar i stället i dagens debatt.

Det finns såklart väldigt många positiva saker med situationen i Syrien. Det är främst att en brutal diktator har försvunnit. Att Assad är borta är någonting positivt inte bara för oss utan också för Mellanöstern i största allmänhet. Vi har därmed också blivit av med en nära allierad till Ryssland och andra skurkstater, som till exempel den iranska regimen.

Problemet är ju att det gäller att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Det styre som har kommit efter Assad har knappast blivit särskilt mycket bättre. Det är nämligen en extremt hårdför islamist som har tagit över makten. Detta är en person som inte bara har träffat al-Baghdadi, som var IS ledare, utan också samarbetat med honom. Han åkte på al-Baghdadis uppdrag till Syrien för att bilda den syriska grenen av det som då var Islamiska staten och som senare utvecklades till att bli al-Qaida.

Vi vet mycket väl vad de har gjort. De har bränt människor levande, de har halshuggit människor och de har stympat människor. De har på de mest fasansfulla och sadistiska sätt mördat oskyldiga män, kvinnor och barn. Det är en fruktansvärd organisation, och de delar fortfarande ideologi med Islamiska staten och al-Qaida.

På gatorna i Damaskus ser vi i dag – ja, jag skulle ju inte åka dit nu, men vi ser på bilder – att man säljer IS-symboler som flaggor och så vidare. Vi ser bilder på syriska numera regeringssoldater med IS-symboler på uniformerna. Man får helt enkelt inte vara naiv. Det är en systematisk radikal islamism som i dag styr Syrien. Den hotar kurder, alawiter, kristna, druser med flera. Den hotar alla som inte är som de. Av den anledningen kan jag tycka att man bör belysa detta i olika internationella sammanhang.

Vi ser också, inte minst med tanke på attackerna mot inte bara alawiter utan även kurder, hur regimens agerande just nu visar på en form av maktkonsolidering snarare än en inkludering, vilket är det man hade hoppats på. Att kurderna nu tvingas införliva sina styrkor och olika delar av sitt samhälle i denna brutala islamistsekt är inte positivt utan tvärtom. De tvingas ju till detta. Jag tycker att det är ett ytterligare skäl att försöka öka trycket för att stärka minoriteternas rättigheter i Syrien.

Som utrikesministern nämnde ser vi också att IS-terrorister har flytt. Men de har inte bara flytt, utan regimen har även släppt IS-terrorister fria – just för att de delar ideologisk grund. Det här är milt uttryckt någonting som vi alla bör vara oroade över.

Jag har väldigt mycket mer att säga, och jag kommer att återkomma i nästa anförande. Till dess kanske utrikesministern kan fortsätta berätta vad hon gör för att stärka minoriteternas situation i Syrien.

Fru talman! Jag vill återigen tacka för svaret på min interpellation och för ministerns engagemang.

Ministern har inte presenterat några konkreta åtgärder utan har bara hänvisat till framtida läroplansarbete. Vid flera tillfällen har hon nämnt uppdraget till Skolverket om nya läroplaner, men det är egentligen irrelevant för frågorna om lucia här och nu. Självklart är det möjligt att fira lucia. Problemet är inte att vissa skolor väljer att utnyttja den möjligheten, utan problemet är snarare de skolor som väljer att inte utnyttja den möjligheten. Sett till ministerns ansvarsområde integration och utbildning finns det få andra ämnen som är så passande för ministern som just lucia, som handlar om såväl utbildning som integration.

Jag skulle vilja se ett större engagemang för att lyfta upp just lucia som en fin brobyggare för nyanlända och att betona att lucia är en missad möjlighet att stärka arbetet på ett enkelt sätt; att införa lucia i skolor.

Fru talman! Kan vi förvänta oss någon åtgärd från regeringen eller ministern för att stärka just den här typen av firanden i skolan eller inte?

Fru talman! Jag vill bara förtydliga att jag tycker att ministern också gör väldigt mycket gott på detta område. Fortfarande saknar jag dock lite det som interpellationen handlar om, nämligen just att detta viktiga inslag i svensk skola kan försvinna.

Jag brukar inte diskutera skolpolitik, vill jag tillägga, så det är roligt att hoppa in lite i den debatten.

Vad det handlar om är att den här typen av inslag är viktiga för alla. Som jag nämnde tidigare stärker traditionella luciatåg gemenskapen i ett splittrat samhälle. I en tid av isolering och fragmentering erbjuder de en gemensam ljuspunkt som stärker såväl familjer som enskilda.

Ministern sa att det var bekymmersamt – jag minns inte benämningen exakt – om vissa skolor helt skulle ta bort luciafirandet. Ja, det är fruktansvärt om det är så, men det är även illa när man begränsar det, till exempel portar föräldrar eller bara har en marginaliserad version av upplevelsen.

Barns utveckling gynnas. De skadas inte av traditionella firanden. Att öva sånger, klä ut sig, uppträda inför publik och dela glädje tränar självförtroendet. Det tränar språk, samarbetsförmåga, estetiskt uttryck och så vidare – allt i linje med läroplanens mål och med regeringens så kallade kulturkanon.

De flesta barn älskar lucia. Det skapar livslånga positiva minnen, som ministern också var inne på. De argument vi fått höra i debatten som handlar om stress – eller till och med barnkonventionen, som jag nämnde tidigare – är snarast svepskäl. Bevisen visar snarare att barn mår bra av meningsfulla förväntningsskapande aktiviteter. Man ska inte skyddas från den typen av aktiviteter, tvärtom. Sedan när ska vi skyddas från eventuell stress till följd av väldigt viktiga inslag i skolan?

Jag tycker att regeringen behöver ta ansvar. Lokala beslut får inte urholka ett nationellt kulturarv. Skolan är inte en fristad för godtyckliga beslut som strider mot läroplanens anda, vilket jag menar att de i vissa fall gör. Om allt fler förskolor och skolor begränsar lucia – har interna firanden i stället för öppna, portar föräldrar, har vinterfirande i stället och så vidare – riskerar vi en nationell erosion av traditioner, vilket jag tycker vore olyckligt.

Regeringen, som faktiskt investerar i bättre förutsättningar för skolan, bör därför tydligt signalera att kulturarv som lucia ska värnas och stärkas, inte lämnas åt huvudmän som väljer bort dem.

Ministern var också inne på det här med personlig erfarenhet. Jag har själv massor av personliga erfarenheter. Som barn var det kul och spännande att stå på scen. Man kände glädje efter att ha uppträtt för sina föräldrar. Som pappa till min son ser jag samma sak. När han får uppträda – förvisso i olika andra sammanhang – mår han så bra av det. Det är ett fint inslag i skolmiljön.

Jag upplevde detta också som utlandssvensk när jag bodde i USA. Att välkomnas in i en gemenskap, i det fallet en gemenskap som en amerikansk kultur förde med sig, var något positivt, inte negativt.

Fru talman! Stort tack, ministern, för svaret på interpellationen!

Det kan tyckas lite konstigt att diskutera luciafirande så här i februari – men bättre sent än aldrig. Det var en viktig debatt som fördes i december, inte minst i sociala medier. Av den anledningen fortsätter jag den gärna nu.

Jag tänker försöka fokusera på luciahögtidens kulturella betydelse och att den fungerar som en inkluderande kraft, inte minst för nyanlända men också för att stärka samhällsgemenskapen i stort. Lucia är nämligen ett ovärderligt kulturarv i Sverige. Läroplanen för såväl förskolan som grundskolan ålägger explicit skolan att förmedla det. Det betonas tydligt att utbildningen ska överföra och utveckla vårt gemensamma kulturarv – värden, traditioner och historia – till nästa generation.

Lucia är inte vilken tradition som helst. Den är unik. Den hör till de mest karakteristiska svenska traditionerna och har rötter i både helgonkult och vintersolståndsritualer. Att urvattna detta begränsar mycket av det som vi bär med oss från generation till generation. Särskilt i en tid då vårt samhälle präglas av mångkulturalism ser jag det som ett stort problem om skolan får välja bort vårt arv. Den ska snarare stärka det.

Luciafirandet bygger som sagt broar. Det välkomnar nyanlända in i det svenska samhället. Det är på så sätt en viktig integrationsåtgärd. Lucia är en sekulariserad och ljusfylld högtid som inte kräver någon form av religiös tro. Det är positivt i sammanhanget. Det handlar egentligen bara om öppenhet och gemenskap. Det är musik och glädje.

Många nyanlända familjer har också visat sin stora uppskattning när de välkomnats in i denna gemenskap. Jag har själv sett det på nära håll och har haft samtal med många nyanlända personer som har uttryckt just det. Det är helt enkelt en varm och inkluderande introduktion till svensk kultur och en perfekt väg in i samhället. Barn sjunger tillsammans, och man delar lussekatter och pepparkakor, skapar minnen och binder samman hem och skola.

Att begränsa eller ersätta detta med diffusa vinterfiranden eller liknande skickar snarare signalen att svensk tradition är något som man vill dölja eller tona ned. Det ser jag som ett stort problem. Det är också precis tvärtemot vad integrationen i samhället behöver.

Traditionella luciatåg stärker gemenskapen. Det är anledningen till att jag vill lyfta upp detta.

Jag kan tycka att ministerns svar är något undvikande och passivt. Ministern duckar lite för ansvaret och upprepar läroplanstexten men undviker att ta ställning till den utveckling vi ser, att fler skolor och förskolor begränsar den typen av firanden. Det är det jag ser som lite av ett problem.

Vi ser att luciafirande har avskaffats eller att man har velat begränsa det med märkliga hänvisningar till stress och liknande; man hänvisar till och med till barnkonventionen. Mot bakgrund av det vill jag gärna att ministern utvecklar svaret.

Fru talman! Strax före debatten talade jag i telefon med en vän som hade hört vittnesmål från Iran. Han har själv förlorat fyra vänner i denna revolution. Detta vittnesmål, som jag först hade tänkt läsa upp, skildrar den obeskrivliga fasa iranierna nu upplever på sina gator. Bland annat får flickor och kvinnor som hänsynslöst har mördats av regimen sina örhängen utslitna bara för att regimen ska plocka åt sig allt de kan av värde. Hela berättelsen är fruktansvärd, men jag avser att dela den på annat sätt.

Detta väcker dock frågan vad vi som lagstiftare kan göra, och jag gläds åt enigheten här i Sveriges riksdag och att vi tillsammans står upp mot skurkregimen. Detta måste vi fortsätta med på varje tänkbart sätt – här i riksdagen, på de internationella arenor där vi är verksamma och på annat sätt. Det är otroligt viktigt att vi hela tiden driver på i denna fråga och att vi är den röst människorna i Iran behöver.

Fru talman! Jag tänkte också bryta lite mot reglerna om att bara tala svenska i kammaren: Madome Iran, ma ba shoma hastim! Azadi baraye Iran, zendeh bad Iran! Irans folk, vi är med er! Frihet för Iran, länge leve Iran!

(Applåder)

Fru talman! Khameneis regim, denna illegitima och teokratiska klan av massmördare, har just nu utfört ett blodbad som är bland de värsta mot sitt folk. Faktum är att det vi just nu ser saknar motstycke.

Tiotusentals obeväpnade iranier skjuts ned som djur på gatorna – barn, studenter, mödrar, fäder. Det är prickskytteeld från taken och maskingevär mot folkmassor. Sjukhus stormas för att man ska kidnappa och mörda sårade. Man har släckt hela internet för att dölja sina krigsförbrytelser. Det är en digital mörkläggning. Detta är värre än något vi sett i modern tid.

Det här är inte en oroande utveckling. Det är ett statligt organiserat massmord. Khamenei själv har erkänt att det är tusentals döda. När han gör det vet vi att det är bra mycket värre än så. Han och hans IRGC-bödlar har förvandlat gator till slakthus medan de gömt sig bakom sina turbaner. Det är inte en regering. Det är en kriminell organisation som just nu ockuperar Iran och mördar dess folk. Det görs för att den anti-iranska regimen ska kunna hålla sig kvar vid makten.

Fru talman! Jag uppskattar verkligen enighet och när det finns en samsyn över partigränserna i Sveriges riksdag, särskilt i viktiga ämnen som detta. Jag vet också att vi alla här inne delar avskyn för det vi ser i Iran. Men var är trovärdigheten när Socialdemokraterna står här och talar om en tuff Iranpolitik? Jag har en del åsikter om regeringens Iranpolitik. Jag tycker att den borde vara något tuffare – betydligt tuffare. Men Socialdemokraterna har verkligen ingenting att säga om detta i och med den tafatta Iranpolitik som rådde när Socialdemokraterna styrde detta land.

Ni bjöd hit och gullade med utrikesminister Zarif. Ni åkte till Iran för att bedriva handel och passade samtidigt på att legitimera den könsapartheid som finns där. Er utrikesminister firade till och med islamisternas nationaldag med tårta på ambassaden på Lidingö. Att ni inte skäms!

Jag har en fråga till de socialdemokrater som deltar i debatten här i dag: Tar ni avstånd från den Iranpolitik som ni förde när ni hade makten i Sverige? Tar ni avstånd från firandet av islamisternas nationaldag? Gör ni inte det saknar ni fullständigt trovärdighet.

Fru talman! Skurkregimen mejar i dag ned sina medborgare. Vi måste därför slå till hårt från Sveriges sida och från EU:s sida. Den iranska ambassaden i Stockholm måste stängas. Att utvisa diplomater är en självklarhet. De representerar inte det iranska folket. De representerar mördarna i Teheran. Att ha dem här är att spotta på alla iranier som just nu offrar sina liv och allt de har.

Självklart ska också IRGC som organisation terrorklassas. Det är något jag vet att regeringen driver. Sanktionerna måste utökas mot Khamenei, alla i hans närhet och alla som kan kopplas till denna terrorregim. Deras tillgångar ska frysas. Lyxvillor i Europa – allt – ska bort.

Vi måste på alla tänkbara sätt stödja det iranska folket i dess rop efter frihet. Vi måste definitivt göra vad vi kan för att bistå dem, så att de kan nå ut med sina historier.

Fru talman! Historien kommer att döma oss skoningslöst om vi inte agerar och om vi viker ned oss. Det iranska folket kämpar för sitt liv mot en hänsynslös diktatur. Vi ska vara orubbliga i stödet till det iranska folket – inga kompromisser med mördare.

(Applåder)

Herr talman! Regeringen och Sverigedemokraterna har som bekant genomfört en rejäl reform av biståndspolitiken, där det nu är fokus på kvalitet, resultat och motverkande av slöseri. Det här är naturligtvis både nödvändigt och en välkommen inriktning.

Det är därför djupt oroande att svenska biståndsmedel fortfarande går till Nordkorea, som är en av världens mest brutala diktaturer. I Nordkorea används svält som vapen. Hundratusentals hålls i slavläger, offentlig avrättning är rutin och det finns ingen som helst transparens eller oberoende aktör som kan säkerställa att det bistånd som kommer dit faktiskt når dem som behöver det.

Därtill är Nordkorea sedan 2022 en aktiv del i Rysslands anfallskrig mot Ukraina, och sedan 2025 är Nordkorea också en aktiv del genom att skicka soldater som strider på Rysslands sida i detta fasansfulla krig.

Mot den bakgrunden är det direkt oansvarigt att skicka pengar till denna regim. Biståndsministern får gärna svara på om han avser att stoppa detta bistånd.

Herr talman! I dag diskuterar vi som bekant Riksrevisionens rapport om tillfälliga anstånd med inbetalning av skatt, vilket är en åtgärd som infördes under finanskrisen 2008–2009 och som senare har anpassats, inte minst under covid-19-pandemin. Syftet har varit att stödja sunda och livskraftiga företag med tillfälliga likviditetsproblem. Riksrevisionens granskning har också visat att åtgärden i stort har varit effektiv. Men det finns ändå brister och därtill såklart också möjligheter till förbättringar.

Från Sverigedemokraterna har vi också, som tidigare nämnts, mot bakgrund av detta lyft ett förslag om att införa carry back som ett komplement till dagens system. Detta kommer jag naturligtvis att återkomma till strax.

Låt mig börja med en generell reflektion innan jag går in på vårt förslag. Tillfälliga anstånd med inbetalning av skatt har varit ett viktigt verktyg för att ge företag det andrum som de behöver under kriser. Under pandemin kunde företag skjuta upp betalningar av arbetsgivaravgifter, avdragen skatt eller moms, vilket gav en snabb likviditetsförstärkning.

Riksrevisionen konstaterar att detta i många fall har fungerat väl, särskilt för företag som drabbades hårt av restriktioner eller av osäkerheten på marknaden. Men rapporten pekar också på brister. Träffsäkerheten har inte alltid varit helt optimal. Statens nettokostnad blev också tydligt högre än förväntat. Den landade enligt Riksrevisionen på 9,8 miljarder kronor, vilket är en ganska stor skillnad jämfört med beräknade 2,8 miljarder. Det är alltså en skillnad på hela 7 miljarder vi talar om.

Herr talman! Låt mig nu gå över till det särskilda yttrandet från oss sverigedemokrater, där vi lyfter idén att införa en möjlighet till så kallad carry back i det svenska bolagsskattesystemet. Detta är en åtgärd som har använts framgångsrikt i flera länder, däribland USA, Storbritannien och Kanada, och som vi menar eventuellt kan komplettera anståndsbestämmelserna på ett effektivt sätt.

Vad innebär då carry back? I dag kan företag som gör en förlust bara kvitta den mot framtida vinster, så kallad carry forward. Problemet är att framtida vinster är osäkra, särskilt i en kris, vilket gör att företag kan tvingas bära en ekonomisk risk under väldigt lång tid. Det kan naturligtvis slå väldigt hårt mot dem. Med carry back skulle företag i stället kunna kvitta årets förlust mot vinster från tidigare år och få tillbaka redan inbetald skatt, redan året efter förluståret. Det skulle kunna ge en snabb injektion av likviditet och stärka företagens soliditet – det gäller särskilt företag som redan visat sig vara lönsamma innan krisen slog till.

Ta till exempel ett småföretag som har gått med vinst i flera år. Man har betalat skatt och byggt upp en stabil verksamhet. När en kris liknande den pandemi vi för inte alls så länge sedan genomled slår till och orsakar en tillfällig förlust kan företaget snabbt hamna i likviditetsproblem. Med carry back skulle företaget kunna få tillbaka en del av den skatt som man tidigare har betalat in, vilket ger företaget möjlighet att överbrygga krisen utan att behöva ta dyra lån eller riskera konkurs. Detta är särskilt viktigt eftersom kreditmarknaden, som vi sett, inte alltid fungerar normalt i kristider.

Herr talman! Carry back skulle inte bara hjälpa enskilda företag. Det hjälper också hela samhället, för företagen är samhällets motor. Det hjälper hela ekonomin, som vi är beroende av.

Genom att ge lönsamma företag en chans att snabbt återhämta sig minskar vi risken för konkurser och arbetslöshet. Det kan vara en träffsäker åtgärd som riktar sig till företag som redan har bevisat sin livskraft, till skillnad från mer generella stöd som riskerar att gå till mindre seriösa aktörer. Dessutom är det en åtgärd som kan implementeras relativt snabbt, vilket kan vara avgörande i en akut kris.

För att klargöra: Vi ser alltså carry back som ett potentiellt komplement till anståndsbestämmelserna. Medan anstånd ger en tillfällig lättnad genom att man skjuter upp skatteinbetalningar ger carry back en mer direkt likviditetsförstärkning genom återbetalning av redan inbetald skatt. Tillsammans kan dessa åtgärder skapa ett robust stöd för företag i kris utan att staten tar på sig oproportionerliga risker.

Som ett snabbt svar till Mathias Tegnér vill jag säga att det här är ganska komplexa frågor. Det är just därför som vi ser behovet av att lyfta fram detta som ett potentiellt verktyg i framtiden, så att vi kan arbeta med det gemensamt. Men vi har som bekant inget skarpt förslag av den enkla anledningen att det hela är ganska komplext.

Herr talman! Låt mig avslutningsvis säga att tillfälliga anstånd med inbetalning av skatt har varit ett värdefullt verktyg för att stötta företag i kris. Riksrevisionens rapport visar dock att det finns utrymme för förbättringar. Vi behöver tydliga kriterier, bättre kontroller och en mer realistisk bedömning av kostnaderna. Samtidigt behöver vi våga tänka nytt. Det är därför vi har avgett vårt särskilda yttrande. För oss som företagsvänligt parti ska det bli väldigt intressant att följa denna fråga ytterligare.

Med detta sagt vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Oj, vad tiden går fort! Nu står vi här igen och ska debattera året som har gått för Europarådsdelegationen. Precis som Mattias Jonsson anförde har många frågor diskuterats, och det är närmast omöjligt att nämna allt. Men jag tyckte att Mattias gjorde ett bra jobb. Mycket går igen, men det har också hänt mycket nytt. År 2024 var också lite speciellt eftersom Europarådet firade sitt 75-årsjubileum. Detta gjordes på flera sätt. Bland annat deltog jag och ledamoten Victoria Tiblom i firandet i Rom. Delegationen höll även ett mycket uppskattat seminarium med intressanta inbjudna gäster.

Denna milstolpe påminner oss också om det viktiga arbete vi alla i delegationen bidrar till, och precis som Mattias nämnde antar Europarådet varje år närmare 80 resolutioner och rekommendationer, vilket är väldigt mycket. Det speglar de utmaningar delegationen och även Europa står inför. Därtill genomförs som bekant bland annat valobservationer, som är mycket viktiga insatser för att säkerställa rättvisa och transparenta valprocesser i våra medlemsländer.

Herr ålderspresident! Vi noterar med oro att flera medlemsländer har svårt att följa de grundläggande principer Europarådets stadgar vilar på. Debatterna handlar ofta om detta, och vi står inför ökade legitimitetsproblem när medlemsstater brister i att följa Europadomstolens beslut. Denna situation är givetvis ett hot mot organisationen, inte minst mot dess trovärdighet som Europas främsta försvarare av just mänskliga rättigheter.

Herr ålderspresident! Under året har arbetet till största delen åter handlat om kriget i Ukraina och Rysslands olika övergrepp. Vi är också många som återkommande har tagit till orda till förmån för Ukraina och mot den ryska aggressionen. Även andra aktuella frågor har behandlats, men som jag tidigare sa är det svårt att nämna allt här i dag.

Något jag särskilt vill lyfta fram är att vi från vänster till höger i delegationen har kritiserat Turkiets återkommande brister i tillämpningen av församlingens kärnvärden, inte minst den bristande demokratisynen. Det finns givetvis en del olikheter mellan riksdagens partier, ibland små, ibland rejäla, men Turkietfrågan visar ändå på delegationens styrka när vi är eniga i de viktiga frågor vårt arbete i församlingen grundar sig på. Detta är väldigt fint.

Jag vill uttrycka min tacksamhet över att jag får vara en del av delegationen, vilket jag uppskattar väldigt mycket. Efter ganska många år i delegationen har jag också noterat att arbetet mellan partierna och mellan ledamöterna fungerar väldigt bra.

Att delta i Europarådet är både meningsfullt och betydelsefullt. Det ger oss inte bara möjlighet att upprätthålla organisationens syften, som demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer, utan det tillåter också oss som ledamöter att lära oss och att utveckla personliga nätverk som vi kan ha nytta av i vårt arbete här i Sverige. Det är ovärderligt för oss som svenska parlamentariker och stärker som sagt vårt arbete i Sverige, i Europa och i många fall också i andra delar av världen.

Herr ålderspresident! Under det gångna året har vår delegation som bekant deltagit i samtliga sessioner. Vi kan vara stolta över vårt arbete i utskotten och vårt deltagande i de olika debatterna. Vi sticker ut som en mycket aktiv delegation, och vi tar definitivt för oss i debatterna. Precis som Mattias Jonsson nämnde har vi genomfört en rad olika möten med intressegrupper och andra länders delegationer, ibland med personer som inte tycker som vi, ibland med likasinnade. I januari i år genomförde delegationen också ett mycket välbesökt sidoevent för att hedra den svenske hjälten Raoul Wallenberg.

Herr ålderspresident! Det är vårt gemensamma ansvar att upprätthålla och stärka det arbete Europarådet står för. Låt oss därför fortsätta att arbeta tillsammans för en starkare och mer enad framtid i Europa.

Låt mig slutligen tacka alla i den svenska delegationen för detta år. Jag ser fram emot att arbeta med er igen under sommarsessionen om ett par veckor.

(Applåder)

Fru talman! Centerpartiets historia är en sak, men i dag är Centerpartiet ett helt annat parti än det var för 50, 60, 70 år sedan – på gott och ont, ska tilläggas.

Anders Ådahl nämner igen att det finns många sätt att möta de problem vi har med att vinden inte blåser, solen inte skiner och så vidare. Jag noterade en åtgärd: att inte leva när det produceras väldigt lite el. Men det är möjligt att någonting mer nämndes.

Men var är förslagen? Vi har ju haft enorma problem med elmarknaden i Sverige under vissa perioder av året, med jättehöga elpriser som följd. Med tanke på att vi alla här inne vill gå mot en mer hållbar samhällsutveckling är detta inte gångbart, särskilt inte när allt fler skaffar elbil och så vidare.

Det finns inga lösningar, för om de hade funnits hade vi redan haft dem.

Det är möjligt att Centerpartiet fortfarande lever i 70-talet, men Anders Ådahl får gärna utveckla sitt resonemang.

Fru talman! Låt mig inledningsvis säga att det alltid är glädjande att höra fina ord om landsbygden och landsbygdens villkor. Jag tycker att vi får höra sådant lite för sällan i denna kammare. Att de kommer från Centerpartiet förvånar inte eftersom man försöker att upprätthålla bilden av att vara ett landsbygdsparti trots att man är allt annat än det i dag. Med tanke på att Centerpartiet är villigt att slå sönder allt som är viktigt för människor på landsbygden talar verkligheten sitt eget tydliga språk.

Anders Ådahl nämnde i sitt anförande att vi producerar mer el än någonsin. Det är korrekt, men det sker under fel tider på året. Han nämnde också att vi inte har samma problem som på 70- och 80-talet eftersom vi har batterier som kan lagra el. Men om det nu var så skulle vi inte ha de problem med skenande elpriser vi har sett i Sverige under vinterhalvåret, vilket har drabbat vanliga familjer hårt.

Hur menar Anders Ådahl att man ska lösa detta? Jag ser inga förslag från Centerpartiet för att lösa dessa problem. Men uppenbarligen finns de, så vad är förslagen? Hur ska detta lösas?

Fru talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

I dag behandlar vi en proposition som föreslår att skattereduktionen för mikroproduktion av förnybar el slopas och att subventionsgraden för installation av solceller inom ramen för skattereduktioner för grön teknik sänks från 20 till 15 procent.

Skillnaden i subventionsgrad för installation av solceller blir alltså 5 procent. Vissa framställer det som att detta var en jätteförändring som mynnade ut i gud vet vad, men så är alltså inte fallet. Vidare kan jag, precis som görs i propositionen, konstatera att förändringen innebär en återgång till den subventionsgrad som gällde före 2023, det vill säga en tid då bland annat den nuvarande vänsteroppositionen i denna kammare hade majoritet. Det var ingen katastrof då, och det kommer inte att vara någon katastrof i framtiden heller.

Fru talman! Solen skiner, och då går elpriserna ned på minus. Så ser det faktiskt allt oftare ut runt om i Sverige, inte minst under sommaren. När solen lyser som mest producerar vi mer el än vi kan använda. Det borde vara en framgångssaga, men det är i själva verket ett symtom på ett elsystem som har blivit alltmer instabilt. För att lösa elbristen under delar av året kan man inte satsa på åtgärder som ökar produktionen under tider då vi inte behöver elen.

Subventioner ska vara ett verktyg för att stötta tekniker som annars har väldigt svårt att klara sig på marknaden – eller rent av inte klarar sig alls – men som behövs. Subventioner är ett tillfälligt stöd och alltså inget som ska finnas kvar i all evighet.

Vi har i åratal öst ut skattemedel för att stimulera väderberoende elproduktion, till exempel solkraft. Det behöver som sagt inte vara av ondo i alla sammanhang, men verkligheten visar tydligt vad det kan leda till: kraftig obalans i elsystemet, överproduktion när solen skiner och brist när det är mörkt eller molnigt. Det är inte hållbart vare sig för klimatet, för elmarknaden eller för skattebetalarna. Jag tror att alla i denna kammare är överens om att hållbarhet ska vara något som vi strävar efter.

Fru talman! Budgethänsyn är en viktig aspekt i denna debatt. Skatteincitament och subventioner kostar statliga medel, och genom att minska dessa kan vi frigöra resurser för att finansiera andra hållbara energiprogram med bredare eller snabbare effekt. Solcellsindustrin har mognat, och produktionskostnaderna har sjunkit markant, vilket indikerar att branschen kanske inte längre behöver lika generösa subventioner för att förbli konkurrenskraftig.

Vi bör också betona differentiering av energikällor. En minskning av vissa subventioner kan uppmuntra investeringar i en diversifierad uppsättning av förnybara energikällor snarare än starkt fokus på en enda teknik. Det här kan leda till effektiv resursanvändning och till att regeringen kan styra mot mer kostnadseffektiva eller lovande energiteknologier som ger större avkastning per investerad skattekrona. Minskad ekonomisk styrning kan i sin tur ge medborgarna och företagen större valfrihet att själva avgöra vad som är den bästa investeringen för deras specifika energibehov och situation.

Fru talman! Vi behöver ett elsystem som är robust, planerbart och stabilt. Det är dags att prioritera investeringar i kärnkraft, kraftvärme och annan planerbar produktion i stället för ytterligare subventioner till teknik som producerar när vi inte behöver el och som står stilla när vi gör det. Att återgå till tidigare nivåer när det gäller subventioner av solceller är inte att säga nej till förnybart, utan det är att säga ja till ansvar, till ett elsystem som fungerar dygnet runt och till att skattepengar används där de faktiskt gör nytta.

Fru talman! Nu är det här sista repliken, och jag vet att Marcus inte har möjlighet att svara. Vi får se det som retoriska frågor: Är det så att Socialdemokraterna någonsin tycker att det ska löna sig att slita lite extra? Ska det löna sig att utbilda sig lite extra och att ta de där extraskiftena på jobbet? I många fall är det så att människor väljer att inte göra det om skattetrycket är för hårt och marginalskatterna är för stora, så att det helt enkelt inte lönar sig. Det är inte bara en enskild individ som drabbas negativt av det utan hela samhället.

Om man ska krama ur varenda skattekrona från de framgångsrika företagare vi har i Sverige blir det i slutändan så att de sticker till ett annat land. De kommer att flytta härifrån, och det kommer inte att gynna vare sig det svenska samhället eller någon individ. Man behöver helt enkelt se till samhällsnyttan, och man får ingen samhällsnytta av att vräka höga skatter på personer som vi behöver i vårt land.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Inkomstskatt

Fru talman! Marcusarna med C är i majoritet. Det är alltid kul att ta den debatten.

Det slår aldrig fel – Socialdemokraterna vill alltid höja skatter. En socialdemokrat vill alltid att individer ska betala mer till det gemensamma, oavsett vad som sedan händer med pengarna. Vi har ju sett konsekvenserna av den socialdemokratiska politiken. Trots höga skatter har välfärden i många fall försämrats. Självklart ska vi lämna efter oss ett betydligt bättre välfärdssamhälle än det vi började med. Men det är naturligtvis inte höga skatter som är lösningen. Tvärtom måste man säkerställa att de skatter vi tar ut från folket går till rätt saker. I många fall har vi sett att en tung skattebörda på till exempel innovativa företag eller personer som är framgångsrika kan ha motsatt effekt, om vi nu ser till landets bästa. Men som sagt slår det aldrig fel – Socialdemokraterna vill alltid höja skatter för alla.

Fru talman! I dag behandlar vi som bekant skatteutskottets omfattande betänkande om inkomstskatt. Det är ett ämne som berör oss alla och som har direkt inverkan på vår frihet som individer.

Skattepolicyn är inte bara en fråga om siffror utan även en fråga om hur vi möjliggör för varje individ att axla sin egen frihet och potential i samhället. En väl genomtänkt skattepolitik kan ge såväl samhället som oss individer verktyg att forma det liv vi önskar, att delta aktivt i civilsamhället och att stödja varandra i olika engagemang.

Mot bakgrund av detta är det viktigt att inkomstskatten är inte bara transparent utan även rättvis. Med rättvis menas inte enbart skatteförmåga utan även att någon som väljer att utbilda sig och som sliter och arbetar hårt ska få ta del av avkastningen från sina värdefulla insatser.

Fru talman! Det har sagts förut, men det tål att sägas igen: Sverige har under lång tid haft bland det högsta skattetrycket i världen. Även marginalskatterna är bland världens högsta, vilket gör att motivationen hos löntagare eller företagare att anstränga sig lite extra dämpas. Det är en förlust för inte bara individen utan hela vårt samhälle.

När ansträngningar i form av slit och uppoffringar eller risktagande inte längre lönar sig i tillräcklig utsträckning riskerar vi att skapa ett samhälle där människor inte strävar efter att uppnå sin fulla potential. Jag är därför mycket glad över att Tidösamarbetet tar steg ifrån den destruktiva skattepolitik som länge har präglat vårt land.

Fru talman! Det civila samhället, som består av en mängd olika organisationer, föreningar och gemenskaper, utgör grunden för vårt sociala liv. Dessa strukturer växer ofta fram underifrån, utan statlig inblandning, och ger människor möjlighet att samverka. Men för att detta civilsamhälle fortsatt ska kunna fungera och blomstra krävs det reformer som stärker dess oberoende och potential.

Insatserna från civilsamhället bidrar signifikant till samhällsutvecklingen. Det handlar inte bara om att skapa socialt kapital utan även om att främja folkhälsa, demokrati och bevarandet av vårt värdefulla kulturarv. Genom att förstå och stödja individers centrala roll i det civila samhället kan vi stärka vår gemensamma frihet.

Det är viktigt att vi förbättrar villkoren för civilsamhället. Ekonomiskt stöd i form av gåvor är avgörande för många ideella verksamheter. Vi sverigedemokrater gläds därför särskilt åt att skattereduktionen för gåvor till ideell verksamhet har återinförts genom det så kallade gåvoskatteavdraget.

Vi ser dock gärna fler förändringar. Det är nödvändigt att gåvoskatteavdraget vidareutvecklas för att ge civilsamhällets aktörer rimlig möjlighet att stå på egna ben ekonomiskt. Tyvärr är vår nuvarande modell administrativt betungande och snål jämfört med i många andra länder. Vi anser att taket för avdraget bör höjas för att öka den positiva påverkan på civilsamhället.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Inkomstskatt

För många allmännyttiga verksamheter innebär avdraget en stängd dörr. Det handlar om rättvisa och att erkänna värdet av det arbete som utförs av olika aktörer inom civilsamhället. Det är också viktigt att vi inte glömmer de juridiska personerna. Dessa har i dag inte möjlighet att göra en skattereduktion för gåvor. En sådan möjlighet skulle kunna få stor inverkan.

Fru talman! För tolv år sedan stod jag också här i talarstolen, då främst i egenskap av ledamot i civilutskottet som bland annat hanterar bostadspolitik. Vi såg då stora problem på bostadsmarknaden; unga ville flytta hemifrån men saknade ekonomiska möjligheter till det. I dag, tolv år senare, ser vi samma problem. Problemen var dessutom på intet sätt nya då heller.

Vi behöver skapa incitament för bosparande, vilket skulle ge de unga bättre förutsättningar att nå sitt drömboende. Avdragsgillt bosparande kombinerat med en skattereduktion skulle göra stor skillnad.

Fru talman! Kapitalförsörjningen för nystartade företag är en annan central fråga. Många innovativa idéer får aldrig se dagens ljus, enbart på grund av bristande finansiering. Genom att förbättra villkoren för personaloptioner kan vi attrahera talanger och möjliggöra för företag att växa.

Vi behöver se över hela skattesystemet för att skapa en mer rättvis och långsiktig struktur. Höga skatter kan kväva privat konsumtion och hämmar näringslivets utveckling. Det handlar om att utforma ett skattesystem som belönar arbete och investeringar i stället för att straffa dem. Det skulle i sin tur ge oss mer frihet att forma våra liv.

Avslutningsvis: Vi behöver göra en grundlig översyn av skattesystemet för att identifiera och eliminera inkonsekvenser. Vi måste ta itu med orättvisor som får allmänheten att tappa förtroendet för skattesystemet. Det handlar om att säkerställa en rättvis beskattning, oavsett var i vårt avlånga land man bor, och att arbeta för att vår gemensamma ekonomi stärks.

Fru talman! Vi står naturligtvis bakom samtliga SD-reservationer men nöjer oss med att yrka bifall endast till reservation 30.

(Applåder)

Fru talman! Riksrevisionens granskning har återigen riktat strålkastarljuset mot en mycket kritisk aspekt av vår nationella säkerhet, nämligen identitetshanteringen när det gäller personer som anländer till Sverige från andra länder.

Rapporten visar tydligt på flera betydande brister hos våra statliga myndigheter, inklusive kompetensbrister, otillräcklig teknisk utrustning och otillräckligt digitalt systemstöd samt ineffektivt informationsutbyte. Utöver detta påpekas att nuvarande nationella lagstiftning inte ger möjlighet att på ett robust sätt hantera och lagra biometrisk information, vilket är avgörande för att säkerställa att individer inte kan förekomma under andra identiteter.

Fru talman! Konsekvenserna av dessa brister kan orsaka enorma problem för vårt samhälle. En oförmåga att fastställa identiteten hos individer kan leda till att personer med oklara avsikter släpps in i vårt samhälle, vilket i sin tur kan öka risken för brott, bedrägerier och i värsta fall terroristaktiviteter. Inte minst under åren med enormt migrationstryck till Sverige, i synnerhet från konflikthärdar långt ifrån vårt land, har vi tydligt sett vad detta kan föra med sig.

När vi inte kan säkerställa att de som kommer till Sverige verkligen är de personer de utger sig för att vara underminerar vi inte bara vår nationella säkerhet utan också medborgarnas trygghet och givetvis också tilliten till vårt system såväl från våra egna invånare som från medborgare i andra länder. Således skadar det också Sverigebilden.

Regeringen har nu uppmärksammat dessa problem och har därför initierat ett utrednings- och lagstiftningsarbete, vilket vi alla bör välkomna. De uppdrag som regeringen nu fördelar till olika myndigheter syftar till att stärka övergripande samarbete, sprida kompetens och utveckla operativt samarbete för att motverka identitetsmissbruk. Arbetet är avgörande för att säkerställa en effektiv och sammanhållen identitetsförvaltning.

Fru talman! Det borde inte komma som någon överraskning att detta är ett högt prioriterat område för oss i Sverigedemokraterna. Vi ser det som vår skyldighet att driva på för effektiva och säkra rutiner för identifieringsverifiering. Det är inte bara en fråga om administration – det handlar om att skydda våra medborgare och bevara den svenska välfärden.

Det är därför med oro som vi har noterat att det under åren med Socialdemokraterna vid makten var en ytterst minimal framgång på detta område trots att problemen varit kända sedan mycket länge.

I ljuset av denna passivitet är det därför paradoxalt att Socialdemokraterna nu uttrycker särskild oro över de betydande brister som Riksrevisionen har identifierat.

Deras yttrande, som understryker de allvarliga konsekvenserna av ineffektiv identitetshantering, kommer efter årtionden av bristande åtgärder. I det nuvarande omvärldsläget, med ökade terrorhot och militära hot, är just tillförlitliga identitetsrutiner avgörande.

Fru talman! Jag är ändå mycket positiv till det faktum att utskottet nu är enat i detta ärende och att vi kan sluta upp i att vi behöver förbättra detta arbete.

Regeringens ambition att rätta till dessa brister är ett betydande steg i rätt riktning, och vi är hängivna när det gäller att stödja alla insatser som leder till att våra säkerhetsmekanismer stärks och utvecklas.

Fru talman! Låt oss agera i enighet för att säkerställa att Sverige blir en trygg plats för alla!

(Applåder)