Kerstin Lundgren

Herr talman! Sverige och 153 andra länder i FN har ratificerat folkmordskonventionen. Vi har alla en skyldighet att göra allt för att förhindra folkmord.

I veckan presenterade FN-kommissionen sitt resultat av utredningar och händelser efter Hamas fruktansvärda attack den 7 oktober 2023. Slutsatsen var att folkmord begås. Domstolar ska avgöra detta, men trycket på alla 154 länder att förhindra folkmord ökar i och med rapporten och vad som nu sker i Gaza.

Nästa vecka, då FN:s 80:e generalförsamling öppnas, möts också högnivåkonferensen om en tvåstatslösning. Då krävs att de 142 länder som i förra veckan röstade för den så kallade New York-deklarationen går från ord till handling. Sverige vet att ett erkännande inte räcker. Ett erkännande av staten Palestina ändrar inte saker på marken.

Frågan är: Vad kommer regeringen att driva för linje i FN nästa vecka för att nå resultat?

Jag vill hälsa statsråden välkomna. Frågor besvaras i dag av klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari, gymnasie-, högskole- och forskningsminister Lotta Edholm, finansmarknadsminister Niklas Wykman och kulturminister Parisa Liljestrand (M).

En fråga ska vara av övergripande och allmänpolitiskt slag eller avse ett ämne som faller inom statsrådets ansvarsområde och rör dennes tjänsteutövning. Frågan ska därmed inte avse till exempel förhållanden inom politiska partier. Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari besvarar såväl allmänpolitiska frågor som frågor inom sitt eget ansvarsområde.

Fru talman! Tack, ministern, för försök till svar! Ministern undviker verkligen konsekvent att svara. Möjligen beror det på att min meddebattör fokuserar enbart på UNRWA.

UNRWA var Folke Bernadottes skapelse för att försöka säkra och ta hand om den palestinska befolkningen efter kriget och efter Israels bildande 1948. UNRWA bildades 1949.

UNRWA har ett helt annat uppdrag än de enskilda organisationerna. De gör också ett jättebra jobb, om de kommer in. Men de har inte samma resurser och inte samma uppdrag. De har inte heller det uppdraget på Västbanken, i Jordanien, i Libanon eller i Syrien.

Min fråga gällde varför man inte betalar ut till Libanon, Syrien och Jordanien. Där finns det inget hinder för UNRWA att agera. Israels beslut gäller inte där. Vad hindrar regeringen från att ge UNRWA stöd där?

Och ser regeringen att UNRWA är en del av en framförhandlad tvåstatslösning eller inte?

Regeringen fastnar och säger: Nu tar vi det därifrån. Men Olof Skoogs rapport har varit tydlig; indikationerna är tydliga i fråga om att man inte lever upp till artikel 2 i associeringsavtalet. Då borde regeringen ha någon tanke om vad som ska framföras.

Låt oss testa att driva att pausa preferenshandelsavtalet. För där krävs inte full enighet, och Sverige skulle kunna göra en insats genom att tidigt vara tydliga och inte vänta och se. Bekymret med regeringens hållning är att man väntar och ser i stället för att vara tydlig och agera för att också sätta en kostnad för Israel att fortsätta agera som de gör. Det som nu händer i Mellanöstern är verkligen inte okej, inte heller när det gäller befolkningen i Gaza.

Fru talman! Möjligen kan inte just biståndsministern svara på frågorna, och därför svarar inte biståndsministern.

Jag frågade: Vad är det som hindrar utrikesministern, eller regeringen, att driva på för att associeringsavtalet med Israel pausas? I likhet med vad vi har sett när vi agerar mot Ryssland krävs tydlighet för att budskapet ska nå fram; att det kommer med en kostnad om man inte agerar i enlighet med folkrätt och internationell rätt.

Här säger regeringen i form av biståndsministern att om man ska pausa associeringsavtalet krävs full konsensus. Så är det. Men, fru talman, jag frågade efter preferenshandelsavtalet, den del av handelsavtalet som inte kräver konsensus. Det räcker med att man kan fatta beslut enligt särskilda regler för 15 stater, andel av befolkning och så vidare.

Men detta kräver att någon driver frågorna. Varför driver inte regeringen frågorna? När man hörde ministerns svar verkade det som att man ville se förslag på åtgärder. Men varför driver man inte på för förslag till åtgärder? Måste det vara andra som går före för att regeringen ska agera?

Vi är tydliga med att det förekommer krigsbrott i Ukraina, och för att säkra att straffrihet inte råder har vi aktivt hjälpt till med att samla in bevis på krigsbrott så att de senare kan bli föremål för en rättsprocess.

Kan detta ske med svenskt stöd? Jag får inget svar.

Jag har också efterlyst skäl. Det är en sak att ministern säger att regeringen har kritiserat att UNRWA har förhindrats av Israels regerings beslut. Det är en sak, men UNRWA har verksamhet i Jordanien, Libanon och Syrien. Där har inte regeringarna stoppat stödet, så varför sker inte en utbetalning? Där har inte funnits några signaler om Hamaskopplingar. För övrigt har både FN och Raoul Wallenberg-institutet granskat detta och funnit att det inte har varit fråga om fler än de nio som särskilt avskedades.

Det finns ytterligare en fråga som jag inte har fått något svar på, nämligen om regeringen anser att UNRWA är en del av den av den långvariga konflikten sedan 1949, med uppdrag för alla palestinska flyktingar, till dess att en hållbar lösning kan komma till stånd. Det är ju UNRWA:s uppdrag. Om regeringen anser att det är en del av den tvåstatslösning som regeringen vill se, precis som vi, varför slår man undan benen på det? Det här handlar om något som vi i andra sammanhang lyfter fram, nämligen rätten att återvända. Rätten för en flykting att återvända är något som regeringen i andra sammanhang driver som en viktig fråga. Det är såklart inte så att alla kommer att återvända, men det är en del av lösningen på en konflikt som har pågått så länge. Anser regeringen att UNRWA är en del av lösningen, och varför stryper man och stoppar UNRWA?

Fru talman! Tack till statsrådet för svaret! Jag hade egentligen hoppats på att få debattera svaret med utrikesministern eftersom det är mer ett utrikespolitiskt perspektiv på mina frågor än ett direkt biståndsperspektiv.

Vi är tveklöst många som entydigt har fördömt terrororganisationen Hamas och den brutala attack den utförde den 7 oktober 2023. Vi har krävt gisslans omedelbara frigivande, och vi har varit tydliga med att Israel har en självklar rätt att försvara sig mot terror med respekt för den internationella rätten.

I Gaza, med en yta motsvarande 25 procent av Öland, lever cirka 2,2 miljoner palestinier. 1,9 miljoner av dem har drivits på flykt inte bara en utan flera gånger under den här tiden. Det finns uppgifter om att uppemot 640 000 människor på nytt har drivits på flykt sedan början av mars, när vapenvilan bröts och man stoppade det humanitära tillflödet till Gaza.

Sjukhus, skolor, tältläger – allt bombas. Jag har inte upplevt att det finns någon del av Gaza som undanhålls från att bombas och som inte tillåts bombas, och jag är nyfiken på att höra om ministern har upplevt eller hört det. Så här långt verkar det som om allt är möjligt.

Sedan början av mars när det humanitära stödet ströps har vi kunnat se att mat har blivit ett vapen i kriget. Först har vi sett palestinierna svälta. Vi har sett barn som är oerhört illa däran och barn som dör av svält.

Nu har den israelisk-amerikanska organisationen GHF tillkommit och givit en del stöd, men det har skett på ett sätt som varit både förnedrande och farligt för de palestinier som sökt sig dit i jakt efter något som gör att familjen kan överleva. Bara den senaste veckan har vi, trots rapporter om kriget med Iran, kunnat följa hur 40, 50, 70, 14 – olika siffror har kommit – palestinier har dödats vid GHF-positioner. Det är naturligtvis fullkomligt oacceptabelt. De har blivit en fälla. De ligger på militärt område, och om man inte uppträder eller rör sig krypande är man en risk och skjuts. Det är så långt ifrån humanitära principer man kan komma.

Vi har också hört, och det har bekräftats av premiärminister Netanyahu, att Israel delar ut vapen till klaner i Gaza. För mig låter det som en möjlig början på en ny terrorstruktur. Vi har ju sett att det funnits kriminella klaner som tagit det humanitära stöd som har kommit in. Nu utrustas de med vapen och kan bli en ny kraft i en ny terrorstruktur i Gaza. Det Netanyahu hoppas är att de kan stå mot Hamas.

Jag noterar dock att ministern inte svarar på frågor. Vad säger ministern om preferenshandelsavtalet?

Fru talman! Mycket är ju redan sagt eftersom det här är en skrivelse från såväl regeringen som den parlamentariska församlingen som rör det första medlemsåret i Nato. Det var ett år då vi självklart gladdes åt att vi i mars äntligen blev medlemmar fullt ut och sedan har kunnat verka fullt ut i Natos parlamentariska församling som röstande delegater. Det har varit oerhört viktigt.

Några har pratat om att det är en ny tid nu i förhållande till när vi blev medlemmar. Ja, så är det; det säkerhetspolitiska läget har blivit än mer allvarligt än det var när vi blev medlemmar. En del av detta beror på den oförutsägbara omvärld som vi möter från fler håll än vi hade räknat med när vi blev medlemmar. Det är klart att vad som utvecklas i relationen mellan USA och Ryssland har en formativ verkan på vårt säkerhetspolitiska läge.

Vi har fått tydliga signaler om att Ryssland inom tre till fem år – det finns olika uppgifter – skulle kunna vara redo att angripa ett annat Natoland, till exempel någon av våra grannar. Det är klart att det är nästan omöjligt att tänka sig, men vi måste tänka tanken och förbereda oss på att vi riskerar en sådan utveckling om vi inte gemensamt lyckas bygga en tydlig och trovärdig avskräckning och försvarsförmåga.

Det är naturligtvis en helt avgörande skillnad att vi nu är medlemmar i Nato jämfört med om Sverige och Finland hade stått ensamma – eller Sverige ensamt utan Finland, till och med – i den omvärld vi nu lever i. Det är en helt avgörande skillnad att vi nu är medlem i Nato och har möjlighet att samplanera och verka gemensamt fullt ut. Det bygger ökad trovärdighet, det bygger ökad säkerhet och det bygger ökad försvarsförmåga, vilket är viktigt inte minst för oss här uppe i norr.

Jag håller med dem som tidigare har anfört vikten av att se den nordliga dimensionen i Nato och att arbeta också med de förutsättningarna. I det menar jag då inte specifikt Östersjöområdet, även om det är mycket fokus där med tanke på allt som händer, utan det är också viktigt att se Arktis och Nordatlanten. Det är nämligen en verklighet som vi måste hantera. Om inte annat har väl även det som händer runt Grönland, Island eller Svalbard signalerat att vi inte kan titta enbart i den närmaste miljön utan också måste titta ut över Nordatlanten.

Vi står inför ett nytt toppmöte, det andra som medlemmar. Det är klart att det blir ett viktigt toppmöte i Haag i sommar. För oss som var med vid vårsessionen med den parlamentariska församlingen var det tydligt att 3,5 och upp till 5 procent är det som är att vänta som en ny målbild för Nato. Tidsfrågan är naturligtvis någonting att alltid diskutera, men perspektivet tre till fem år måste vi ha med oss.

I det här sammanhanget är följande också viktigt: Det som många har fokuserat på har varit artikel 5, en för alla och alla för en, men i grunden måste vi också se artikel 3, som handlar om vårt egenansvar. Det är nämligen det första skyddet. Den första säkerheten är vår egen förmåga, och artikel 3 ska säkra just den förmågan. Det är någonting som det naturligtvis finns anledning att diskutera. Jag vet ju att det pågår samtal, och samtalen kommer att fortsätta. Men det finns så att säga skäl att stärka artikel 3-delen.

År 2024 var ett år då Ukraina stod i fokus. Nato förberedde inte för att gå in, för man är inte verksam i Ukraina, men däremot för att underlätta en del av det arbete som behöver göras för att Ukraina ska kunna verka med full kraft. Det har varit tydligt – och det framgick av Karin Enströms tidigare inlägg – att Ukraina har varit huvudfokus för den parlamentariska församlingen. Inte vid någon av de sammankomster som har ägt rum, oavsett område, har man undgått att diskutera och fokusera på Ukraina. De resolutioner som antagits har haft starkt fokus på just Ukraina och på hur vi tillsammans kan säkra att Ukraina vinner freden.

Vi ser systemhot. Ryssland är tveklöst ett sådant. Vi får inte bortse från att Ryssland har en annan systemuppbyggnad och är ett systemhot. De har ett intresse som är långsiktigt. Putin är inte bara här och nu, utan Putin och det ryska narrativet har långsiktighet, på samma sätt som Kina. Tillsammans är de naturligtvis krafter som stärker den auktoritära trenden i världen, och det är någonting som vi måste hålla emot.

Vi ser också det demokratiska centrumet för resiliens som en viktig del. Där har församlingen uttalat sig, och vi är aktiva. Jag kan avslöja att den nyligen bortgångne Gerry Connolly var en av dem som tydligt drev detta från USA:s sida och en av dem som var banerförare i den här delen. Varför inte skapa ett Gerry Connolly-center i Bryssel för att fokusera på och lyfta fram demokrati och motståndskraft mot dem som söker rasera demokrati, som ju är en förutsättning för och en del av Natoutgångspunkterna?

Fru talman! Jag ska inte förlänga debatten i det här läget, men jag tycker att det är viktigt att betona det samarbete som måste komma, och som också har utvecklats under året, mellan EU och Nato. Det är oerhört viktigt för vår kontinent och även för Nato.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

Herr talman! Den här skrivelsen, som har kommit till riksdagens bord, är en jubileumsskrift. Det är det 40:e året som regeringen levererar en skrivelse om svensk strategisk exportkontroll. Jag tycker att det är värt att uppmärksamma. Den första kom nämligen 1985.

Det har hänt en hel del under den här tiden. Skrivelserna har utvecklats och förfinats. De innehåller mer. Vi har nya överenskommelser på den internationella nivån som reglerar det här. Vi har också EU-medlemskapet och EU:s reglering som påverkar vårt arbete i den här delen.

Låt mig vara tydlig på en punkt. Sveriges export av krigsmateriel är en förbudslagstiftning. Tillstånd för export ska ges utifrån att det är av värde för Sveriges säkerhet och försvar. Det bryter i grund och botten igenom alla andra överväganden.

Här har vi då en myndighet som är mycket speciell. Det är fristående myndighet, som på delegation fattar beslut om tillståndsfrågor. Till sitt förfogande har generaldirektören ett exportkontrollråd. Flera av ledamöterna här sitter i det rådet. Vi har då möjlighet att ge råd i olika tillståndsprocesser där ISP:s generaldirektör bedömer att det finns behov av politisk vägledning. Ytterst har vi alltid möjlighet att föreslå att vi inte vill ge råd – rådet är då att man ska lämna frågan till regeringen. Regeringen kan ytterst pröva. Och regeringen har alltid möjlighet att lyfta upp ärenden eftersom regeringens representanter från både försvarsdepartement och utrikesdepartement finns närvarande i rådets arbete och därmed har kontroll över vad som händer. Det är så att säga inte en isolerad företeelse. Regeringen har all möjlighet att, om man så önskar, lyfta ärenden för avgörande på regeringens bord.

Under de år som jag själv funnits med har det skett en stor förändring. Från början handlade det väldigt mycket, som Morgan Johansson tidigare nämnde, om att svensk export är nödvändig för att finansiera vår egen försvarsindustri. Då är det nödvändigt med export.

Just nu är vi många som våndas över att det är svårt att få upp produktionskapacitet när det gäller försvarsmateriel, krigsmateriel, som vi behöver för svenskt försvar och som vi vill säkra för våra europeiska vänner och grannar, men också för Ukraina. Vi har gemensamt ett stort ansvar för att stötta Ukrainas möjligheter att vinna freden över Ryssland.

Det är klart att vi i det här läget kommer att befinna oss i en helt ny verklighet, som vi alla brottas med. Det syns i statistiken för 2024 att det är en ny verklighet för export. ISP beviljade under 2024 utförseltillstånd till ett värde av drygt 50 miljarder kronor. Den upprustning som vi ser har sitt tydliga ursprung. Utan Rysslands fullskaliga, brutala och illegala invasion av och angreppskrig mot Ukraina hade vi inte haft den här situationen.

Men just nu ser alla länder ett behov, och osäkerheten när det gäller världsläget gör att många känner som Sverige. Vi måste stärka våra möjligheter att försvara vårt land, försvara våra grannar och bygga säkerhet. Det är klart att detta kommer att påverka hela exporthanteringen framåt.

Jag ser att det finns förslag till förändringar av exportlagstiftningen. Det kommer att komma en förändring. Regeringen har tillsatt en utredning som behandlar konsekvenserna för exportkontrollen av Sveriges Natomedlemskap. Detta är något som vi, misstänker jag, under kommande år kommer att få ta ställning till här i riksdagen. Det kommer alltså förändringar när det gäller den delen, och det blir intressant att se hur detta kommer att gestalta sig.

Men man kan ändå notera att det från regeringens sida är tydligt, vilket vi också säger i utskottet, att det är viktigt att den svenska exportkontrollagstiftningen följs och att vi är noggranna i vårt arbete. Jag tycker utifrån mina erfarenheter att vi är noggranna i våra prövningar av olika frågor som kommer till Exportkontrollrådets bord.

Vi har från vår sida naturligtvis sett att det finns förslag om förändringar av exportkontrollagstiftningen när det gäller rödpunktsikten. Vi får väl se hur detta kommer att hanteras. Jag noterar att det i reservationen står att man ska undersöka förutsättningarna för att klassa rödpunktsikten som krigsmateriel. Det är klart att detta inte är ett förbud, och det är väl en del av frågan. När det gäller rödpunktsikten handlar det inte bara om Israel, utan de säljs till flera länder och är därför något som man måste ha bättre koll på innan ett förslag landar här i kammaren.

Av det skälet har vi från vår sida, även om vi inte tycker att man ska använda dem i krigföringen i Gaza eller på Västbanken, inte ställt oss bakom reservationen, vars text har mer förbudskaraktär. Men vi har i grunden inte något emot att man tittar på nya produkter. Handlar det om krigsmateriel är detta inte rimligt att göra, men möjligen när det gäller produkter med dubbla användningsområden. Där har man tillfört många nya produkter under de år som har varit, så jag tänker att detta är en fortlöpande diskussion som måste föras.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Det var med viss nyfikenhet jag funderade på vilken reservation Håkan Svenneling skulle yrka på. Jag letade febrilt i de vänsterpartistiska reservationerna i det betänkande som utrikesutskottet nu har lagt på riksdagens bord. Det var inte mycket i anförandet jag kunde återfinna i de reservationerna, men det är naturligtvis det fria ordet som gäller här.

Jag ska i det här läget be att få yrka bifall till reservation nummer 6 under punkt 3.

Herr talman! Det här är ett betänkande som handlar om EU under det gångna året, vilket åtminstone delvis har framgått tidigare i den här debatten. EU är, som vi konstaterar och som regeringen också har konstaterat, Sveriges viktigaste utrikespolitiska arena. Därför är det naturligtvis oerhört viktigt att Sveriges röst hörs inte bara i Bryssel utan också på vägen till Bryssel, för påverkansarbetet kan ske i de inre rummen. Men det är också oerhört viktigt att Sveriges röst är tydlig, inte i alla frågor men i ett antal viktiga frågor, på väg till Bryssel, för att också på det sättet skapa det yttre trycket. Detta kan inte enbart oppositionen i riksdagen göra, utan det måste också en regering vara beredd att göra i stället för att varje gång bara hänvisa till enigheten. Man måste vara beredd att driva på, som en del andra EU-länder också gör.

Det är oerhört viktigt att vi står upp för värdegemenskapen i EU: rättsstatens principer, mänskliga rättigheter och alla de grundläggande punkter som vi är överens om. Det är nu en mycket speciell tid för EU, för världen tittar på och undrar: När nu USA ser ut att kliva bakåt, vem är det som talar för de värden som vi tidigare tillsammans har hävdat? Då är det klart att EU:s röst måste höras. EU är ett fredsprojekt och en röst för våra gemensamma värden, och EU testas nu mycket tydligt: Står vi upp för dem? Menar vi allvar? Det kommer att påverka förutsättningarna för att möta utvecklingen med allt fler auktoritära stater globalt.

EU testas oerhört tydligt nu och testades också under 2024 av Rysslands oprovocerade, illegala angrepp på Ukraina. Det påverkar EU och EU som aktör. Men EU måste då se att allt inte handlar om att försvara våra värden och Ukrainas rätt till sitt territorium mot ryska angrepp bara på vår kontinent – det finns tydliga sådana tendenser på senare tid. Det handlar också om att försvara dem genom kontakter och trovärdigt agerande utanför EU och den europeiska kontinenten.

Det är naturligtvis också viktigt att vi utvecklar EU som säkerhetspolitisk aktör, vilket vi pekar på både i utskottets förslag och i reservationerna. En av de frågor som då är aktuella är användningen av ryska tillgångar. Det har varit en genomgående och långvarig diskussion om hur vi ska kunna arbeta. Här har Sverige verkligen varit en aktör för att driva på. På det sättet har det varit viktigt, och det ska vi jobba med på andra områden. Jag tycker att det är lite av ett skolexempel på hur man bör arbeta för att försöka åstadkomma förändring. Jag tycker att det finns mer att göra när det gäller ryska tillgångar – för att kunna använda dem vid återuppbyggnaden av Ukraina och också utveckla folkrätten.

Jag vill med anledning av ett tidigare inlägg säga att när utrikesutskottet nu lägger fram det här betänkandet har vi dessförinnan gett alla utskott möjlighet att yttra sig. Miljö- och jordbruksutskottet har inte yttrat sig. Däremot har finansutskottet, försvarsutskottet och EU-nämnden yttrat sig.

När jag läser finansutskottets yttrande tänker jag att det var tur att de inte höll i alltihop. De hänvisar nämligen till att man ställer sig positiv till att använda de frysta ryska tillgångarna, så länge det sker i enlighet med folkrätten och EU-rätten. Här kommer man inte riktigt fram. Man måste utveckla folkrätten i det här läget, för detta är inte ett krig som sker i enlighet med folkrätten. I det här läget är det viktigt att man är tydlig och vågar utmana och försöka utveckla folkrätten.

När det gäller detta är det naturligtvis viktigt att lyfta upp ett annat område där EU också har en viktig röst, nämligen klimatfrågorna. Parisagendan slöts på EU-mark. Världen ser nu vad som händer med klimatfrågorna – inte att det blir värre, utan vad länder gör. Vad finns det för modeller? Vilka är det som står upp för Parisagendan? Där har EU också en viktig röst och måste vara tydligt. Det klimatansvaret måste EU vara berett att ta. Det har under det gångna året förekommit en del diskussioner om detta. Jag hoppas att man från regeringens sida kommer att vara beredd att hålla i och driva på så att EU:s roll i detta sammanhang inte urvattnas, vilket en del andra länder är intresserade av.

Sedan har vi en del i betänkandet som handlar om sanktioner. Jag vill också med hänvisning till min reservation lyfta fram det som är en gemensam reservation tillsammans med Socialdemokraterna – något som vi har drivit under rätt lång tid. När vi tittar på EU:s sanktionsinstrument ser vi att det är som med alla sådana: De kommer att utvecklas utifrån en inträffad händelse.

Den inträffade händelse som lägger ramen eller grunden för EU:s terrorisminstrument är det som hände den 11 september 2001 i New York, ”nine eleven”. Det tar inte fasta på den verklighet vi har sett, vare sig när det gäller IRGC, där vi vill se terrorlistning, eller, för den delen, Wagnergruppen, där det under lång tid var en diskussion om att vi ville se terrorlistning, och liknande.

Det är oerhört viktigt att man från EU:s sida förmår se att den ordning man skapade som grund för terrorlistning enligt den gemensamma ståndpunkten inte är hållbar i dagens värld. Den måste uppgraderas. Detta är en förutsättning för att man ska kunna komma vidare med en del andra sanktionsfrågor som vi har haft.

Jag vill i detta sammanhang, även om jag drar över tiden, lyfta det som vi från vår sida har pekat på, nämligen att vi från svensk sida även nationellt behöver utveckla möjligheten att ha egna sanktioner. Vi måste kunna frikoppla oss från att bli kidnappade av ett enskilt land när det gäller en del sanktionsinstrument som nu har blivit obrukbara på grund av att ett eller annat land lägger in sitt veto.

Detta skulle man kunna komma runt om man hade till exempel en modell där länder skulle kunna säga: Okej, vi är 26 länder. EU-kommissionen har lagt fram förslag. Vi kommer inte vidare på EU-nivå. Men vi andra 26, koalitionen av de villiga, inför de här sanktionerna, och så får väl det enda landet – som det i flera fall har varit när det gäller Ryssland – låta bli och stå där ensamt. Detta är något som det också finns skäl att lyfta.

För övrigt har vi pekat på behovet av att se över diverse avtal, till exempel avtalet för att stödja en förändrings- och moderniseringsprocess på Kuba. Sverige ratificerade. Vi ville inte ha den ratifikationen från svensk sida; vi ville avvakta och se. Alla länder har ännu inte ratificerat. Vi tycker att man ska ta tillbaka ratifikationen, för vi ser att utvecklingen på Kuba inte går i rätt riktning. Denna typ av frågor finns det skäl att lyfta.

Vi har Magnitskijsanktionerna, som handlar om systematisk korruption och penningtvätt – dem vill vi också se utvecklas. EU-kommissionens ordförande var en gång i tiden väldigt tydlig med att detta skulle komma, men ännu har vi inte sett det. Jag hoppas att vi får se det när årsboken för 2025 kommer.

Herr talman! Av Gazas befolkning på cirka 2,2 miljoner är cirka 1,9 miljoner på flykt. De är internflyktingar och har flytt inte en utan kanske tiotalet gånger. De senaste tre månaderna har fler än 640 000 människor drivits på ny flykt. Barn och kvinnor drabbas hårdast.

De senaste tre månaderna har Israel stoppat leverans av mat, mediciner och bränsle från att nå de hårt drabbade palestinierna. Barn svälter nu till döds – de dör inte bara av bomber mot sjukhus, skolor och tältläger.

FN och internationellt erkända hjälporganisationer står sedan tre månader med långa köer av hjälp enligt de humanitära principerna men får inte tillträde till Israel, vilket ministern nyss nämnde. Men svält och mat ser nu ut att ha blivit ett vapen i kriget.

Jag undrar om utrikesministern anser att detta är att respektera mänskliga rättigheter och att det överensstämmer med internationella principer att göra så.