Fru talman! Lorena Delgado Varas har frågat mig vad som bör göras för att stoppa gruvprojekt som inte har säkra och hållbara utvinningsmetoder, hur jag avser att hantera de potentiella miljö- och hälsorisker som identifierats i samband med gruvbrytning i alunskiffer, särskilt med avseende på utsläpp av tungmetaller och giftiga ämnen, och om jag planerar att införa striktare regler eller moratorier för gruvdrift i känsliga områden där risk för vattenförorening och påverkan på livsmedelsproduktion föreligger.

Fru talman! För mig är det en självklarhet att komma till riksdagen och respektera de gemensamma regler, uppförandekoder och ordningar som gäller i vår parlamentariska demokrati. Det är därför jag är här som statsråd och svarar på en interpellation som har ställts till mig. Men det gör mig både arg och beklämd att behöva göra det med en ledamot som återkommande har uttryckt antisemitiska slagord, spridit antisemitiska teorier och sprider antisemitism och som inte utesluts ur sitt eget parti. Jag kommer att respektera ordningen och ge svar i sak, men jag finner mig nödgad att markera mot antisemitism i kammaren.

En ökad tillgång till mineral och metaller är nödvändig för att möjliggöra det fossilfria samhällsbygget, stärka konkurrenskraften, elektrifiera Sverige och stärka svensk försvarsförmåga.

Sverige är i dag Europas ledande gruvnation, och det ska vi fortsätta vara. Vi behöver fler gruvor för att minska Sveriges och EU:s beroende av råmaterial från tredjeland. Arbetet med att stärka och utveckla svensk mineralnäring är en prioriterad fråga för regeringen.

Regeringen arbetar med att ta fram en ny mineralstrategi för att säkra inhemsk metallproduktion i en förändrad geopolitisk kontext.

Vid beslut om bearbetningskoncession, som lämnas av bergmästaren vid Bergsstaten, måste en prospektör lägga fram bevis för att fyndigheten sannolikt kan tillgodogöras ekonomiskt och att utvinningen inte är olämplig i förhållande till andra allmänna intressen.

Den 1 juli 2022 infördes ett så kallat lämplighetskrav, som innebär att sökanden måste kunna visa upp att denne är lämplig att bedriva gruvbrytning ur alunskiffer och också har tekniska och ekonomiska förutsättningar att fullfölja en brytning. Lämplighetskravet är således nytt sedan 2022 och är alltså ett högre krav för just brytning i alunskiffer.

För att kunna starta en gruvverksamhet krävs ett tillstånd enligt miljöbalken som beslutas av en domstol och som säkerställer att utvinningen uppfyller samma miljökrav som annan industriell verksamhet. Regeringen förutsätter att tillståndsgivande instanser ser till att samtliga prövningar om brytning ur alunskiffer följer gällande lagar och regler. Regeringen arbetar i övrigt målmedvetet för att effektivisera tillståndsprocesserna samtidigt som vi fortsatt ska ha höga miljökrav.

Forskning, utveckling och innovation är en förutsättning för att Sverige i framtiden fortsatt ska ha en förstklassig gruvindustri och globalt ledande gruvteknikföretag. Regeringen satsar därför under kommande fyraårsperiod sammanlagt 328 miljoner kronor på att stärka forskningen på mineralområdet.

Fru talman! Jag anser också att det är beklämmande att ministern väljer att starta med att vara en del av ett drev men inte har haft problem med att skaka hand med bland annat en armé som begår folkmord.

Över till gruvfrågan, för det är därför vi är här. Jag tackar för svaret. Jag vill dock lyfta fram att regeringens nuvarande linje i fråga om gruvbrytning i alunskiffer innebär allvarliga risker inte bara för miljön och människors hälsa utan även för det demokratiska inflytandet för lokalsamhällen.

Vi vet att alunskiffer innehåller en rad farliga ämnen – inklusive uran, kadmium, arsenik och andra tungmetaller – som riskerar att läcka ut i grundvatten och ytvatten. Detta hotar dricksvattenförsörjningen och jordbruket. Att då säga att miljöbalken ska säkerställa att kraven uppfylls räcker inte. Vi vet att tillståndsprocesserna inte har tillräckligt med resurser och ofta lutar sig mot företagens egna miljökonsekvensbeskrivningar.

Själv anser jag att försiktighetsprincipen ska gälla, särskilt när det gäller gruvor i områden med livsmedelsproduktion och hög känslighet för vattenförorening, såsom området runt Storsjön. Flera utländska gruvbolag har fått tillstånd att prospektera nära Storsjön, som är en av Sveriges största sjöar och dricksvattentäkt för tusentals människor. Ett av bolagen har dessutom ansökt om att få starta en öppen gruva i form av dagbrott – detta i ett område som är otroligt känsligt och otroligt betydelsefullt för människor och djur och ekosystem.

Jag delar inte heller regeringens prioritering, där ökad gruvbrytning i känsliga områden motiveras med försvarsförmåga eller konkurrenskraft. Klimatomställningen får inte bli en ursäkt för att skynda förbi miljöansvar. En grön omställning måste vara socialt och ekologiskt hållbar och inte bygga på fortsatt rovdrift på naturresurser och uppoffringar i lokalsamhällen. Det finns ingen hållbarhet i att förgifta mark och vatten i Sverige för att minska beroendet av andra länder.

När det gäller försvarsförmåga bygger ett samhälles resiliens för kriser faktiskt på att man har tillgång till vatten och till mat. Båda kommer att gå förlorade för tusentals människor om vi medvetet förgiftar områden genom ogenomtänkt gruvdrift.

Det så kallade lämplighetskravet från 2022 som ministern nämner är inte tillräckligt. Det utgör ett minimikrav men saknar både tydliga mätbara kriterier och verklig kontroll.

Forskning visar att utvinning ur alunskiffer är extremt svår att göra på ett säkert sätt. Det finns inga bra exempel någonstans i världen, tvärtom. Därför behöver vi ett moratorium, det vill säga ett stopp, för den typen av gruvetableringar tills man har gjort oberoende forskning för att ta reda på om det kan göras utan skador på miljö, hälsa och biologisk mångfald.

Fru talman! Jag ska försöka bena ytterligare lite grann i svaren på Delgado Varas frågor.

Vi är helt överens om delar av frågan. Jag uppskattade särskilt delen i inlägget om resiliens och våra vattentäkter som en alldeles unik och underdebatterad del av det svenska totalförsvaret. Det är verkligen något som är ganska unikt för Sverige. Vi delar synen på de stora miljövärden som står på spel i många områden i Sverige.

Jag menar dock, apropå Delgado Varas kommentar om försiktighetsprincipen, att svensk lagstiftning i grunden är en försiktighetsprincip. Andra länder hade bedrivit rovdrift, i ordets rätta bemärkelse, på sina naturresurser om de hade haft den sortens enorma fyndigheter som Sverige har. Vi har faktiskt en helt unik möjlighet när det gäller Europas försörjning av järnmalm, stål och många andra kritiska och strategiska råmaterial.

Trots stor geopolitisk potential, stor efterfrågan och strategiskt intresse är det väldigt ovanligt att nya gruvor öppnas i Sverige. Varje gruva måste genomgå rigorösa prövningsprocesser, inte minst ur ett miljöskyddsperspektiv. Detta vill vi värna. Men vi ökar nu resurserna för att kunna undersöka vad som finns i den svenska marken och vad som är utvinningsbart och inte. Hur kan vi skapa bättre tydlighet i fråga om vad man kan förvänta sig för utfall i olika processer, alltså större rättssäkerhet, men också tempo i tillståndsprocesserna? Det är slitsamt för lokalbefolkningen och närmiljön som påverkas av sådana här processer att leva i ovisshet så länge. Det gör det heller inte tillräckligt lukrativt för de företag som skulle kunna komma i fråga när det blir för utdraget.

Som påpekats här utredde den förra regeringen särskilt frågan om regelverket för utvinning i bergarten alunskiffer och om det behövde skärpas. Sedan juli 2022 har vi en skärpning: En sökande av utvinning ur just alunskiffer, till skillnad från andra bergarter, måste visa att den är lämplig och så vidare. Det var det jag redogjorde för i svaret. Vi menar att det här i grunden är fullgott. Jag har det största förtroende för både miljöbalkens bestämmelser och den svenska miljötillståndsprocessen. Min enda synpunkt har varit att vi behöver öka tempot.

Vi vet att alternativet är mycket farligare och vedervärdigare beroenden. Det är beroenden av länder som använder barn. Det är beroenden av länder som har en helt annan syn på arbetsrätt, på etik, på moral och på miljö och klimat. Det gör oss inte tillräckligt självständiga.

Sverige skulle kunna vara svaret på ökat oberoende för hela Europeiska unionen. Det är en möjlighet som vi inte bör försitta genom att i praktiken göra det omöjligt att öppna gruvor i Sverige när vi i dagsläget har en väldigt försiktig lagstiftning som lägger stor vikt vid just miljövärdena.

Fru talman! Ibland blir skillnaderna väldigt tydliga i samband med interpellationer. Det här är ett sådant tydligt ögonblick. Jag menar att det är en total fantasi och, vill jag säga – och det här ordet använder jag inte lättvindigt – ett hyckleri vi hör framföras här av Vänsterpartiet.

Vi är helt överens om behovet av cirkularitet, av återvinning och av att öka ekonomin i återvinning – vilket ju är en av de delar som den svenska EU-kommissionären Jessika Roswall har särskilt ansvar för att öka incitamentet till i hela världen, och inte minst inom den inre marknaden i EU. Men även om vi klarar av att göra detta till dess fulla potential kommer det att kräva nybrytning om vi ska elektrifiera, få ned våra utsläpp, digitalisera och möjliggöra välstånd för fler – apropå rättvisa och solidaritet. Min fråga till Lorena Delgado Varas blir, fru talman, var detta ska ske om det inte är välkommet i Sverige.

Jag vill påstå att det jag efterlyser här inte är svensk nationalism, utan det är att vi i Sverige ska våga vara stolta över att sälja en av våra stora fördelar – det som gjorde att ärat vårt namn flög över jorden i fornstora dagar. Detta skulle också kunna bli framtida dagar – där vi inte bara säkrar vårt eget oberoende utan också kan bli en stormakt som hjälper till att säkra andra länders oberoende. Jag pratade om EU:s självständighet och EU:s självförsörjning här. Det är ju potentialen i den svenska gruvnäringen. Det är den makt vi skulle kunna besitta.

Titta på vad Trump har gjort med Ukraina! Där är mineraler verkligen en maktfaktor. Jag tycker inte att någon ska behöva förhandla sig till att göra en affärsuppgörelse kring någonting som borde vara en moralisk skyldighet, nämligen att det är den starke som står på den utsattes sida. Det är den som har blivit utsatt som förtjänar omvärldens stöd – i det här fallet Ukraina. Det borde de inte behöva betala sig till. Det är en fråga om etik och moral.

Med det sagt är svensk gruvnäring en rejäl maktfaktor i den mörka värld vi lever i. Låt oss inte ta lätt på den.

När det gäller frågan om hyckleriet är det ändå så att jag misstänker att Delgado Varas kanske – åtminstone via riksdagen – äger en dator eller en smartphone. Allt detta kräver den typ av mineral och metaller som vi talar om här. När det gäller det som ligger i min hand är frågan: Ur vems hand ska dessa mineral och metaller ha kommit? Ska de ha kommit ur ett barns hand? Ska de komma från någon som har helt andra förutsättningar för att lita på att man, när man går till jobbet, också kommer att kunna komma hem till sin familj vid liv igen – eller ska de komma ur den svenska, moderna, mycket mer jämställda och etiskt samt miljömässigt hållbara gruvnäringen? Jag vet vad mitt svar är på detta.

Miljöbalken har dessutom någonting som kallas för hänsynsregler. Jag tror att det står om detta i andra kapitlet. Där är försiktighetsprincipen en del av paragraferna. Det tycker jag också är värt att lyfta fram.

Fru talman! Jag tycker att vi har kommit en bit på väg, men vissa delar när det gäller synen på ekonomi och omställning kommer vi inte att kunna mötas kring. Jag vill dock tacka för interpellationen i sak och ändå sammanfatta så här: Det är regeringens uppfattning att vi behöver bryta mer i Sverige och bana väg för större gruvnäring i Sverige framöver.

Det landar inte garanterat i Sverige – svenska bolag har möjlighet att köpa detta, och europeiska bolag har möjlighet att köpa detta. Det är också så att det kommer med en högre kostnad, för det är dyrare att bryta i Sverige eftersom vi värderar miljön så tungt, eftersom vi värderar hållbarhetsfrågorna så tungt och eftersom vi värderar de arbetsrättsliga frågorna så tungt. Men när någon väljer att köpa sådant som är utvunnet i Sverige innebär det ändå en vinst för alla dessa värden, som vi säger oss vilja värna så högt, kontra att det hade köpts någon annanstans ifrån.

Vad gäller just frågan om alunskiffer vill jag återigen understryka att regelverket har skärpts för dem som vill söka bearbetningskoncession, genom ett särskilt lämplighetskrav, och att tekniska och ekonomiska förutsättningar för att fullfölja en brytning ska finnas. Lägger man det till vår sedan tidigare mycket gedigna lagstiftning på området och det vi gör i övrigt för gruvnäring, inte minst på forsknings- och innovationsområdet, ser man att det går i rätt riktning – med stort värde vad gäller just de unika naturvärden som finns i området, lokalbefolkningens grundläggande rättigheter och inte minst miljövärdena, och då särskilt vattentäkterna.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.