Kerstin Lundgren

Fru talman! Som tidigare påpekats är det i dag 80 år sedan andra världskriget tog slut. Även jag vill ha den ingången till internationella relationer, för mycket av det som vi har byggt upp efter andra världskriget baserar sig på de erfarenheter vi fått efter två världskrig – hur vi ska kunna arbeta tillsammans utan att man med militära medel ger sig på andra länder och hävdar sin rätt.

Det är hela utgångspunkten för det som vi har åstadkommit i Europa, inte minst när det gäller att bygga upp EU, som är modellen för att lösa konflikter vid förhandlingsbordet i stället för på slagfältet och i en rättsordning som fungerar. Det är oerhört viktigt att minnas just detta.

Den ordning eller modell som vi har arbetat utifrån är i dag utsatt för oerhörda utmaningar. Det har vi alla sett. Vi vill från Centerpartiets sida se en utrikespolitik som försvarar och främjar demokrati och mänskliga rättigheter, stöttar rättsstatsuppbyggnad, motverkar korruption, stärker kvinnors rättigheter och möjligheter och stärker vårt samarbete med andra demokratier. Så vill vi jobba.

Ofrihet präglar allt fler samhällen. I dag lever runt 70 procent av världens befolkning i en autokrati. Vi är tillbaka i 1985, den tid då Sovjetunionen fortfarande existerade och kommunismen präglade stora delar av Europa. Dit vill vi inte tillbaka.

Kampen för frihet och demokrati behöver starka röster, och Sverige har möjlighet att ta ledningen i en sådan kamp. Det som många förväntar sig är inte ett tyst Sverige utan ett aktivt och engagerat Sverige som jobbar tillsammans med likasinnade för att visa alla där ute att det faktiskt finns hopp. Det finns en alternativ väg att gå. Man kan forma koalitioner som motvikt till de tydliga auktoritära strömningar som genomsyrar hela det internationella systemet i dag.

När jag lyssnade på debatten tidigare hörde jag om FN. Vi säger också att vi vill stärka FN som organisation och dess roll i den multilaterala världsordningen, för det är ju kärnan. Här har vi sett att vi måste göra ett omtag utifrån den verklighet vi nu möter.

Vi har uppfattat att vi försvarar vår liberala världsordning tillsammans med våra transatlantiska vänner, men nu skapar USA frågetecken kring om man står fast. Vi väntar ännu på den utvärdering som ska komma i juni i sommar. Vad händer? Kommer man att dra undan sitt stöd till FN, Världsbanken och IMF? Vad blir kvar, och hur löser vi detta?

I det här läget, när vi möter den typen av utmaningar – att USA drar ned på det humanitära stödet i sitt bistånd med 40 procent och kommer med signaler om att man lämnar Afrika – har vi, kära kollegor, all anledning att fundera på om vi inte måste göra något annorlunda utifrån den nya verkligheten.

Om alla drar sig tillbaka och säger ”Vår modell, annars är vi inte med” kommer vi att rasera det system som vi tillsammans har skapat. Vi kommer inte att kunna ersätta USA:s finansiella muskler. Det är tveklöst så. Men vi måste visa att vi är beredda att ta vårt ansvar.

Nu är detta inte en biståndsdebatt, men i inläggen har det låtit som att det handlar mycket om bistånd. Från Centerpartiets sida har vi andra uppfattningar när det gäller biståndet än dem som regeringen har presenterat. Det finns saker som är bra i reformagendan, och det finns saker som vi står bakom. Men det finns också saker som vi inte håller med om. Framför allt tycker vi att vi behöver gå tillbaka och fortfarande sikta på 1 procent av bni.

Det är som sagt oerhört viktigt att vi funderar på nytt. Det som gällde när motioner skrevs och budgeten lades fram förra hösten och reformagendan antogs gäller inte nu. Det kan komma att bli en rejäl förändring när USA landar i sin analys av stödet till FN och de internationella strukturerna.

Fru talman! Vi har några reservationer som handlar om bland annat relationen till Kina. Jag vill yrka bifall till vår reservation 9 under punkt 3. När jag lyssnar till den här debatten låter det som att alla i princip borde stå bakom vår reservation. Jag hör om House of Sweden i Taipei, men varför tar det så lång tid att komma framåt? Det var länge sedan vi i bred enighet beslutade att det skulle genomföras, men ännu har vi inte sett något. Nu har regeringen ett år kvar, och ännu har ingenting hänt.

Varför uppfattar man att det fortfarande fungerar på samma sätt som innan den nationella säkerhetslagen infördes, när det gäller makten i Hongkong? Vi var och är beredda att stötta Hongkong, men när demokratikämpar och studenter fängslas och hela demokratirörelsen brutalt tystas ser vi att ett Kina, två system inte längre gäller. Då måste vi göra ett omtag också där.

När det gäller det rättshjälpsavtal som var en signal för att stärka och markera Hongkongs särställning finns inte denna särställning längre. Då borde vi också markera tillbaka och avbryta rättshjälpsavtalet.

Konsulära frågor har vi redan berört. Jag instämmer i vad Morgan Johansson sa i den delen. Det är våra gemensamma förslag, och vi har en gemensam reservation där. Den fångar förstås inte upp Joakim Medin, men vi är alla tydliga när det gäller behovet av att han släpps fri.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag bara kommentera att vi har ett särskilt yttrande om jämställdhet. Även där är det viktigt att vara tydlig och stå upp för den. Den amerikanska administrationen vill i princip stoppa stödet till kvinnor och tycker att den typen av stöd som vi har sett som självklart inte längre är okej. Man signalerar till och med här i Sverige vad som är okej. Då måste vi från vår sida vara tydliga och stå upp för jämställdhet.

Jag är glad att regeringen i den delen också var beredd att fylla på stödet till SRHR, där resultatet var en följd av USAID:s förändring. Mer sådant kommer att krävas. Sådant behövs.

Herr talman! Det har framgått med all önskvärd tydlighet i debatten att det finns en bred enighet i denna kammare om att säga ja till regeringens lagstiftningsförslag när det gäller internationella sanktioner – att straffen för överträdelser ska skärpas, att försök och medhjälp till sanktionsbrott ska kriminaliseras och så vidare. Det är naturligtvis bra.

Jag hoppas dock att det också har framgått att det finns några avvikande meningar. Från Centerpartiets sida vill vi mer och tycker att det ligger i vårt intresse att vara tydliga med möjligheten till nationella sanktionsregelverk. Det är inte för att vårt perspektiv är ”Sverige först” eller ”Sverige ensamt” utan för att vi ser behoven av att trycka på för att få effektiva system i EU.

Vi vill också arbeta vidare utifrån en tradition som Sverige har. Som framgår av betänkandet har en ledande tanke i svensk utrikespolitik varit att understödja strävanden som enligt Sverige gagnar FN:s syften, oavsett om det kan ske inom eller utanför FN. Regeringen anför också i propositionen att rekommendationer från FN som ger uttryck för en allmänt omfattad politisk och moralisk förväntan är någonting som en medlemsstat som Sverige ska följa. I grunden ligger här alltså en tanke om att vi ska leva upp till det vi har sagt, att vi ska stå upp för det multilaterala regelverket och FN:s syften och att det ska finnas en allmänt omfattad politisk och moralisk förväntan på en handling.

När det nu finns ett lagförslag som ger minimiregler och möjligheter för medlemsstater att införa mer långtgående nationella bestämmelser tycker vi att det hade funnits all anledning att ta vara på dessa möjligheter.

Vi vill peka på två saker. För det första handlar det om det riksdagen tidigare varit tydlig med och tillkännagett till den dåvarande socialdemokratiska regeringen, nämligen att vi vill se Magnitskijsanktioner. När systematisk penningtvätt och korruption är för handen, något vi utifrån studier från bland annat Europaparlamentet vet hänger nära samman med MR-brott, behöver vi ha möjligheter att införa den typen av sanktioner. Vi har jobbat för att EU ska göra det. Men om EU blockeras, vilket nu händer på grund av att vissa länder inte vill se detta, måste vi ställa oss frågan: Är vi nöjda med det, eller kan vi hitta sätt att öka trycket?

Vi anser att vi ska hitta sätt att öka trycket. Vi vet också att det finns andra medlemsstater som står på vår sida. Låt oss alltså kroka arm med likasinnade för att göra detta möjligt! Det är något som det finns ett brett stöd för i Sverige, och det finns en moralisk förväntan. Då tycker jag att vi måste skapa det utrymmet.

För det andra ser vi nu, som jag tidigare påtalat i replikskiften, en ny verklighet som upprör oss alla från gång till annan. Det kan vara att säkerhetsrådet inte förmår fatta beslut därför att vetorätten utnyttjas av exempelvis Ryssland och dess likasinnade. Ska de kunna blockera och använda sin vetorätt gentemot det som vi uppfattar ligger i FN-stadgans syfte, det som omfattas brett i samhället och där det finns en moralisk förväntan? Ska vi låta dem blockera oss?

Vi anser inte att det är rimligt. Vi måste också här uppdatera vårt förhållningssätt utifrån en ny verklighet.

Detsamma gäller EU. Centerpartiet är för att få majoritetsbeslutsfattande i utrikesrådet och Europeiska rådet när det gäller exempelvis MR-frågor, men det har varit svårt att komma fram. Det vi har möjlighet att göra är att själva fatta beslut. Vi kan precis som andra länder införa nationell lagstiftning som ger oss möjlighet att tillsammans med andra likasinnade införa sanktioner som vi har arbetat fram, egentligen till sista kommatecknet, i EU men som blockeras av ett eller annat land för att detta land ska få en bättre deal antingen med Ryssland eller med någon annan.

Vi har sett det tydligt när det gäller kriget i Ukraina och våra ambitioner att skärpa sanktionerna mot Ryssland. De paketen har tagits som gisslan, antingen för att Ungern under Viktor Orbán vill ha nära relationer med Ryssland eller för att man vill ha en annan utgång i någon annan fråga i EU. Den typen av gisslantaktik bör vi ha möjlighet att frikoppla oss från. Det skulle vi kunna ha om vi, som Centerpartiet föreslår, signalerar att vi är beredda att införa nationella sanktioner.

Det skulle inte vara för att ensidigt införa dem som symbolpolitik. Vi vet att sanktionsinstrumentet i sig är trubbigt. Ska det vara effektivt måste det omfattas av många andra länder. Men om EU-25 eller EU-26 nationellt beslutade om sanktioner skulle det vara effektivt – kanske dessutom tillsammans med Storbritannien, Norge, Kanada och så vidare. Det skulle få effekt.

Så här långt har dock en majoritet i denna kammare tyckt att, som man skriver med anledning av våra förslag, ”folkrättsliga, EU-rättsliga och säkerhetspolitiska skäl talar för att den sedan länge etablerade principiella linjen att Sverige endast genomför sanktioner som har beslutats av FN:s säkerhetsråd eller EU även fortsättningsvis bör följas”.

Denna hållning som majoriteten i utskottet ger uttryck för anser vi är svag. Därför, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 4 under punkt 3.

Herr talman! Utifrån det jag hör nu finns det i alla fall en öppning, och det hoppas jag att även regeringsföreträdarna lyssnar in.

I det här fallet handlar det inte om att sitta i den svenska kontexten och fatta ensidiga beslut. Det handlar inte om att vi får nationella sanktioner som bara är svenska. Det är nämligen inte en hållbar lösning utan bara symbolpolitik, och symbolpolitik leder inte framåt. Det är alltså inte den typen av sanktionsinstrument som man behöver, utan man behöver kunna göra det tillsammans med andra för att bygga upp ett tryck som gör skillnad.

Det är klart att det skulle kunna göra skillnad för Ukraina om EU-25 eller EU-26 skulle införa de sanktioner som vi vill införa men som nu blockeras. Trycket på Ryssland skulle kunna öka, och den möjligheten hade vi haft om vi hade fattat det här beslutet i dag. Det hade varit en fördel.

Vi vet att det finns andra länder som har nationella instrument, men tyvärr har man inte från regeringens sida och inte heller från Socialdemokraternas sida varit beredd att trycka på den knappen nu. Jag hoppas att det kommer i närtid, för det är ohållbart att vi ger detta instrument enbart till den nivå där vetorätten finns trots att vi vet att det här behövs för att ta oss framåt – inte bara när det gäller penningtvätt och korruption utan också när det gäller Rysslands krig mot Ukraina.

Herr talman! Jag måste fråga Socialdemokraterna och Morgan Johansson om man har tänkt om när det gäller införandet av nationella sanktioner. Det är nämligen någonting som man tidigare sa nej till.

Man står bakom regeringens hållning också i den här delen och anser att EU-rättsliga och säkerhetspolitiska skäl talar för att den sedan länge etablerade principiella linjen – att Sverige endast genomför sanktioner som har beslutats av FN:s säkerhetsråd eller EU – även fortsättningsvis bör följas. Den hållningen, herr talman, innebär att man ger Ryssland vetorätt i FN:s säkerhetsråd, och då vet vi vad som händer med de sanktioner som vi har försökt få till gentemot Ryssland med anledning av landets krigföring i Ukraina.

Det handlar om att i EU inte kunna genomföra de sanktioner mot Ryssland som vi önskar därför att Ungern blockerar besluten. Men man skulle kunna ta bort det vetovapnet genom att, som andra länder har gjort, införa nationella sanktioner. Det innebär inte att vi ska sitta själva på vår regeringskammare och tänka, utan som Centerpartiet skriver i sitt förslag handlar det om att jobba tillsammans med andra likasinnade. Det skulle kunna vara EU-26, eller kanske EU-25, som konstaterar: Här har vi ett förslag, men vi får ett veto från några länder – okej, vi genomför det nationellt.

Det här direktivet ger utrymme för att göra även den typen av insatser, och jag tycker inte att det strider mot vår historiska hållning att vi ska leva upp till det som är grunden i FN-systemet och till det vi ser när det gäller mänskliga rättigheter. Varför har alltså Socialdemokraterna den här positionen – om man fortfarande har den?

Herr talman! Ja, här går det ju långsamt. I den här frågan uttalade vi gemensamt för fyra fem år sedan att vi ville se en sådan här nationell möjlighet. Nu har vi fått ett EU-direktiv som är ett minimidirektiv. Det ger utrymme för att göra mer på nationell nivå. Då väljer regeringen att inte ta fasta på den möjligheten utan följer minimidirektivet.

Jag håller i grunden med om att vi ska hålla miniminivåer gällande många direktiv som kommer från EU, men inte på det här området. Här finns det ett uttalande från riksdagen om att göra mer, men regeringen väljer att avstå. Det tycker jag är beklagligt.

Jag vill också uppmärksamma en annan sak som gäller detta och ställa en fråga till Stefan Olsson, herr talman. Vi har ju sett att sanktionsinstrumentet i EU-sammanhang kidnappas av Ungern och Slovakien. Vi når inte fram med sanktioner vi vill se. Vi har där pekat på att ett nationellt sanktionsinstrument måste kunna byggas upp som en motvikt, där vi tillsammans med likasinnade – EU-26, EU-25 – kan komma överens om att införa sanktioner men blockera EU-nivån. Då skulle vi nationellt kunna göra detta för att avväpna det sanktionsveto som i dag utnyttjas så brutalt från bland annat Ungerns sida när det gäller Rysslands krig mot Ukraina. Varför vill inte Moderaterna ta vara på den möjligheten?

Herr talman! Vi är överens om lagstiftningen, men vi har också avvikande åsikter gällande några punkter. Jag lyssnade till Stefan Olsson som nämnde att detta rör internationella sanktioner. Så är det, men de införs nationellt.

Som framgår av regeringens proposition är sanktionsdirektivet ett så kallat minimidirektiv. Det tillåter medlemsstaterna att ha mer långtgående nationella bestämmelser. Då är frågan naturligtvis: Varför inte ta vara på den möjligheten och visa att vi kan införa det riksdagen har tillkännagivit att man vill se hända, nämligen att vi får sanktioner som också träffar korruption och systematisk penningtvätt? Det är nu en möjlighet för den internationella brottsligheten att förena sig med ett antal stater om detta för att utnyttja hålen i våra system.

Jag tycker att det är märkligt att regeringen inte väljer att ta vara på minimidirektivets möjligheter för att införa starkare nationella bestämmelser. Jag undrar, Stefan Olsson, varför man inte har tagit den möjligheten. Varför väljer Moderaterna tillsammans med övriga regeringen i utskottet att inte påtala detta, som vi tidigare har varit eniga om?

Jag vill hälsa statsråden välkomna. Frågor besvaras i dag av utrikesminister Maria Malmer Stenergard, statsrådet Lotta Edholm, statsrådet Erik Slottner och statsrådet Jessica Rosencrantz.

En fråga ska vara av övergripande och allmänpolitiskt slag eller avse ett ämne som faller inom statsrådets ansvarsområde och rör dennes tjänsteutövning. Frågan ska därmed inte avse till exempel förhållanden inom politiska partier. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard besvarar såväl allmänpolitiska frågor som frågor inom sitt eget ansvarsområde.

Jag vill hälsa statsråden välkomna. Frågor besvaras i dag av arbetsmarknads- och integrationsminister Mats Persson, justitieminister Gunnar Strömmer, statsrådet Carl-Oskar Bohlin och statsrådet Romina Pourmokhtari. Arbetsmarknads- och integrationsminister Mats Persson besvarar såväl allmänpolitiska frågor som frågor inom sitt eget ansvarsområde.

En fråga ska vara av övergripande och allmänpolitiskt slag eller avse ett ämne som faller inom statsrådets ansvarsområde och rör dennes tjänsteutövning. Frågan ska därmed inte avse till exempel förhållanden inom politiska partier.

Herr ålderspresident! Det här är ett betänkande som utskottet har svettats med. Det baserar sig nämligen på motioner från den allmänna motionstiden fram till den 4 oktober i höstas, och sedan dess har det ju hänt en del. Det rör sig om en region i utveckling, där saker som gäller i dag kanske inte gäller i morgon.

Instabilitet, konflikt och krig har drabbat befolkningen i Mellanöstern under väldigt lång tid. Vi ser naturligtvis utvecklingen i Gaza, som är förödande. Men vi ser också utvecklingen i Libanon och Syrien. Vi har sett vad som hänt i Iran som en följd av utvecklingen i Libanon och Syrien. Vi har sett Hizbollah, huthierna i Jemen, Saudiarabien, Gulfen, Egypten och Turkiet – det är många som är inblandade i de konflikter som pågår.

Här prövas våra principer om folkrätt, om krigets lagar, om den humanitära rätten, om territoriell integritet och om att inte ändra gränser med militära medel – något som vi hävdar generellt från svensk sida.

Jag var för någon vecka sedan i Sydostasien, herr ålderspresident, och kunde där höra hur man lyfter vårt sätt att möta utvecklingen i Mellanöstern och jämför med andra konflikter och krig. Om vi står upp för våra värden och vill försöka övertyga så många som möjligt där ute om att det är värden som ska vara universella och som är en del i att skapa frihet, utveckling och demokrati för människor måste vi visa att dessa principer gäller även i Mellanöstern.

Låt mig vara tydlig: Centerpartiet står fullt ut bakom Israels liksom alla andra staters självklara rätt att försvara sig mot terrorism eller angrepp. Om detta får det inte råda någon tvekan. Vi fördömer entydigt Hamas med fleras terrorangrepp och den brutala attacken mot civila på en musikfestival den 7 oktober 2023 – tveklöst så.

Framtiden lär visa historien bakom det som hände. Men tveklöst var det en katastrof, och det har skapat helt nya förutsättningar när det gäller möjligheterna till en fredlig lösning. Det kommer att ta längre tid. Såren är djupa och har blivit djupare, både hos israeler och hos palestinier, till följd av den utveckling vi nu har sett.

Jag hör i debatten uttalanden som att Hamas måste utrotas. Den militära verksamheten, terrorattackerna och terrorstrukturen måste få ett slut. Sedan måste vi alla jobba med att försöka påverka och förändra människors idéer och tankar. De är sällan enkla att utrota, om man inte har ambitionen – vilket en och annan möjligen kan uppleva ligger bakom orden – att på något sätt få palestinierna att försvinna. Men det är en modell som är ett direkt brott mot internationell rätt och de konventioner som vi har kommit överens om – återigen utifrån våra erfarenheter av andra världskriget och vad som hände när 6 miljoner judar utrotades. Den erfarenheten har vi med oss, och det är klart att vi måste komma ihåg detta när vi diskuterar händelserna och utvecklingen i Mellanöstern.

Utskottet välkomnade vapenvilan mellan Israel och Hamas och också vapenvilan mellan Israel och Hizbollah, för Libanons del. Det var en vapenvila som innehöll flera faser. I den här debatten låter det som att det finns en fas som ska gälla och att det var den som man var överens om, men så var det inte. Det fanns en fas ett som skulle följas av en fas två, där resten av gisslan skulle släppas men där Israel också skulle lämna Gaza militärt. Den fråga som många, inklusive jag, ställer sig är om Israel över huvud taget har kunnat tänka sig att lämna Gaza militärt.

Vi såg med glädje den förhandling som ledde fram till vapenvilan den 19 januari, men därefter har vi sett den nye presidenten tala om Medelhavets riviera och att palestinier ska fördrivas. Det är klart att denna typ av budskap – även om det sedan drogs tillbaka, eller hur man nu ser på det – sänder signalen att det finns möjlighet att göra något annat än att följa vapenvilan.

Jag har också lyssnat till kravet att alla i gisslan ska släppas nu, alltså innan fas två inleds, och att helvetets portar kommer att öppnas om så inte sker. Det är klart att det inte är optimalt med den typen av signaler om man vill att fas två ska förverkligas.

Nu står vi där vi står. Vapenvilan har upphört, och vi ser på nytt brutala anfall. Åter rullar tanks in i Gaza. I dag svarar Hamas med raketer mot Tel Aviv. Vi känner väl den historia som rullas ut.

Jag har tidigare berört att Israel under den här månaden har stoppat humanitärt tillträde, strypt eltillförseln och talat om att man ska flytta palestinier från norra Gaza på nytt. Det är klart att den typen av signaler är ett tecken på vad som komma skall.

När det gäller Libanon, som också är en del i ekvationen, får man konstatera att Israel inte har dragit sig bort från den blå linjen. Unifil varnar för att det även kan komma en eskalation i Libanon. Det fanns krav på att de skulle lämna landet, men tack och lov är de kvar.

Libanon, som äntligen har fått på plats en politisk ledning som kan föra landet och dess hårt drabbade befolkning framåt, behöver inte på nytt få en destabiliserande utveckling med nya attacker i södra Libanon. De behöver kunna skapa förutsättningar för den libanesiska militären att fullfölja uppdraget i området söder om den blå linjen. Om man vill säkra detta måste man hålla an och vara varsam – annars bryts förmodligen också den vapenvilan.

Från Centerpartiets sida är det tveklöst så att vi vill se två stater på den internationella rättens grund, med säkra och erkända gränser, med självbestämmande, frihet, säkerhet och möjligheter för den egna befolkningen och med ett Jerusalem med särskild status som huvudstad för två stater.

Här är det tydligt: Netanyahu har sagt att han inte vill se två stater under sin tid, och vi vet att Ben-Gvir och Smotrich, som företräder andra partier i regeringen, inte heller vill se det. De vill se något helt annat: ett Storisrael. Detta har inte stöd vare sig internationellt eller av oss.

Den palestinska sidan behöver också stagas upp. En ny teknisk regering har tillkommit. Förutsättningarna för den palestinska myndigheten att svara för återuppbyggnad eller en struktur i Gaza finns inte där. Det krävs mer. Man måste därför staga upp den palestinska myndigheten, och där behöver vi hjälpa till.

Vi måste också säkra att det blir en lösning som regionalt kan täcka upp för en palestinsk stat och en israelisk stat i fred med varandra. Detta är tydligt. Många har sagt att man ska gå in när den möjligheten finns. Då är man beredd att betala. Men gulfstaterna och den arabiska sidan är inte beredda att gå in och betala om de ska få se samma sak hända en gång till och att allt förstörs på nytt.

Det som behövs från vår sida är en strategi där man ser helheten i området. Den Mellanösternstrategi som det har talats om är, med förlov sagt, herr ålderspresident, ingen strategi för att lösa konflikterna och skapa fred i Mellanöstern. Den skulle möjligen fungera om freden hade kommit på plats, om vi hade fått två stater och om strukturen i området hade lösts på ett demokratiskt sätt.

Med tanke på talartiden ska jag inte gå in på de lustiga diskussionerna i utskottet, där vi pratade om huruvida det var en katastrofal humanitär situation eller inte och huruvida man ville nämna de personer som är efterlysta av Internationella domstolen eller Internationella brottmålsdomstolen eller inte. Försiktigheten var överhängande i utskottets behandling av detta ärende, kan jag säga, men jag ska inte gå in mer på det.

Vi vill från vår sida yrka bifall till reservationerna 5 och 12 i betänkandet. Det handlar om Västbanken och bosättarna där, och det handlar om UNRWA.

Fru talman! Jag tror inte att ledamoten Fredrik Saweståhl har makten att hantera den storpolitiska lösningen i Mellanöstern. Däremot är det en fråga om ledamotens bedömning av varför det inträffade.

Israel ville uppenbarligen inte gå vidare med fas två. Det framgått tydligt att Israel egentligen inte tyckte om vapenvilan, som man gick med på delvis med hänvisning till både Biden och den blivande presidenten Trump. Man ville inte lämna Gazaremsan, och fas två hade inneburit att israeliska styrkor skulle lämna Gazaremsan helt. Det har framgått tydligt att Israel inte ser det som en framkomlig väg. I stället stryper man nödhjälp och el och hotar med tvångsförflyttning. Det är klart att vi där kunde se att vapenvilan var på väg att brytas. Nu heter det att Netanyahu gav order med stöd av USA.

Vi kan fundera på det som ledamoten nämnde om vilken effekt president Trumps tanke – att man helt skulle fördriva palestinierna från Gazaremsan och att de aldrig skulle komma tillbaka – har haft. Det har möjligen kunnat inspirera att det finns en viss tilltro till en utveckling där Gaza inte är palestinskt utan något annat.

Jag tycker att det är viktigt att vi står upp och tydligt säger detta och att vi inte gör som ledamoten sa, alltså inte talar om det. Jag tycker att det är viktigt att tala om det och att vara väldigt tydlig om det jag också hörde: Tvångsförflyttning är inte okej.

Fru talman! Den 19 januari, precis innan president Trump installerades, fick vi en vapenvila. Vapenvila är intressant också med tanke på den diskussion vi för när det gäller Ukraina. Den vapenvila man hade kommit överens om hade tre faser.

Under sex veckor skulle 33 av 100 i gisslan, särskilt kvinnor, barn och äldre män, släppas. Israel skulle släppa cirka 2 000 personer som de hade fängslat. Det var den första fasen. Den andra fasen skulle börja diskuteras och förhandlas den 16:e dagen. Tanken var att resten av gisslan skulle släppas och att israeliska styrkor skulle dra sig tillbaka helt från Gazaremsan. I den tredje fasen skulle döda i gisslan återföras och återuppbyggandet påbörjas.

Det vi har sett är uppgifter från den 3 mars om att Israel planerade att strypa elen till Gaza och hotade att stoppa all nödhjälp. Man skulle tvångsförflytta palestinier från norra Gaza och inleda en markoperation om inte Hamas godtog att den första fasen förlängdes. Det är en ingång till det vi nu ser hända.

Det är klart att det är djupt allvarligt att vi inte står upp och hävdar att alla parter måste hålla sig till vapenvilan och den överenskommelse som träffats. Israel skulle också ha haft tryck på sig från USA, från oss och från andra om att fullfölja och gå in i den andra fasen, men det hände inte. Varför?

Jag vill hälsa statsråden välkomna. Frågor besvaras i dag av försvarsminister Pål Jonson, statsrådet Camilla Waltersson Grönvall, statsrådet Carl-Oskar Bohlin och statsrådet Benjamin Dousa.

En fråga ska vara av övergripande och allmänpolitiskt slag eller avse ett ämne som faller inom statsrådets ansvarsområde och rör dennes tjänsteutövning. Frågan ska därmed inte avse till exempel förhållanden inom politiska partier. Försvarsminister Pål Jonson besvarar såväl allmänpolitiska frågor som frågor inom sitt eget ansvarsområde.

Herr ålderspresident! Rysslands brutala angreppskrig mot Ukraina har ställt oss inför helt nya frågor att lösa. Från Centerpartiets sida har vi varit tydliga med att vi ska stötta Ukraina så länge det krävs och vad som än krävs.

Som en följd av det brutala angreppskriget valde riksdagen att Sverige skulle bli medlem i Nato, en helt ny förutsättning för vårt gemensamma arbete att upprätthålla vår fred, vår frihet och vår demokrati mot angrepp från Ryssland som det vi sett i Ukraina.

Att vara medlem i Nato kräver naturligtvis nya saker av oss. Vi har sökt bygga avskräckning och i det sammanhanget stötta tydligt. Vi har våra förband i Lettland, vi går in i Finland och nu är det aktuellt med en insats i Polen. Det är klart att det är en ny verklighet. Detta är inte någon internationell insats utan en insats på vårt gemensamma försvarsområde.

Man kan då fundera på grunderna för detta. Huvuduppgiften för det svenska bidraget är att inom ramen för operationens mandat bidra till att skydda och upprätthålla säkerheten för den logistiknod som är en av de viktigaste knutpunkterna för såväl det militära som det civila stödet till Ukraina. När vi går in för att skydda och upprätthålla säkerheten gäller villkoren också för våldsanvändning, baserat på begränsningar som Polen kan ha som värdland – viktigt att tänka på i vår diskussion om värdlandsstöd och annat –, tillämpliga insatsregler och vad som i övrigt följer av folkrätten, inklusive de mänskliga rättigheterna, och naturligtvis internationell humanitär rätt.

Den svenska styrkans rättsliga status regleras, som alltid i sådana här fall, enligt tillämpliga avtal mellan Nato och Polen. Det skulle gälla även Nato och Sverige, om så skulle vara.

Det finns, herr ålderspresident, starka säkerhetspolitiska skäl för ett svenskt bidrag till den aktuella insatsen. Deltagandet är ett direkt stöd till avskräckningen och till försvaret av en allierad, nämligen Polen.

Vi kan konstatera att vi med den aktuella insatsen bidrar till Sveriges, Europas och Natos säkerhet. Det är i linje med den solidariska allianspolitik som Sverige har uttalat.

Som tidigare framgått är det en väpnad styrka bestående av högst åtta stridsflygplan med tillhörande personal, vilket inkluderar stridsledning och stödenheter, som vi ställer till förfogande under perioden 1 maj–31 augusti 2025. På Försvarsmaktens hemsida kan man se att planeringen utgår från att styrkan ska uppgå till 150 personer.

Någon undrar då: Kommer vi att styra denna styrka? Nej, det är Natos befäl som leder insatsen. När vi lämnar över bidraget till Polen till Nato är det Natobefäl som reglerar insatsen. Det är också viktigt att tydliggöra. Men det är en av Sveriges förmågor, vårt luftförsvar och flygvapen, som här kan medverka i insatsen – medverka för säkerhet men faktiskt också för att utveckla förmågan. Det är också en viktig del, som vi naturligtvis har ställt frågor om.

Detta är därför på alla sätt en insats som inte försvagar det svenska försvaret utan bidrar till att stärka vårt gemensamma försvar och även stödet för Ukraina.

Som tidigare framgått är detta inte ofarligt. Alla sådana här insatser kan mötas. Det handlar om att vi vill avskräcka Ryssland från att agera mot denna logistiknod och mot Polen. Ambitionen är att vi med denna insats ska kunna avskräcka från den typen av agerande. Men om, jag säger om, Ryssland skulle bete sig på ett sätt som skulle kräva annan våldsanvändning än skyddet av sig själva är det någonting som också ligger i detta.

Vi måste se att detta inte är ett ofarligt uppdrag, även om det sker i grannlandet Polen som vi, som framgått tidigare, har ett nära samarbete med försvarsmässigt.

Centerpartiet var inte med vid justeringen av betänkandet. Någon som läst det kanske undrar: Varför fanns inte Centerpartiet med vid justeringen? Står ni inte bakom detta? Jo, självklart. Vi står fullt ut bakom detta förslag till beslut från sammansatta försvars- och utrikesutskottet.

Vi vill också tacka dem som gör detta möjligt att utföra, de upp till 150 personer med familjer och anhöriga som gör att vårt beslut faktiskt kan bli verklighet – till skydd för oss, till skydd för Polen, till skydd för Europa och till skydd för Ukraina.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut, herr ålderspresident.

(Applåder)

Fru talman! För protokollets skull vill jag göra det tydligt att det finns ett yttrande från arbetsmarknadsutskottet, AU4y. Det går att läsa på riksdagens hemsida om man vill ta del av det. Yttrandet innehåller en avvikande mening från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet samt särskilda yttranden från dessa partier plus Sverigedemokraterna och Centerpartiet.

Det är som sagt beklagligt att yttrandet inte finns med i utlåtandet, men nu är det klargjort för alla. Det går att läsa. Yttrandet finns tillgängligt för den som vill ta del av det.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)

Fru talman! Om inte i det särskilda yttrandet hade jag ändå förväntat mig att man lyfte fram det som är enande i det inlägg som ledamoten gjorde. Men jag hörde ingenting om just detta, och det var därför jag ställde frågan.

Man kan också fundera utifrån vad som sägs i utskottet om proportionalitet och subsidiaritet och att de ska tillämpas väldigt strikt. Bilden är att vissa tolkar det lite grann som att detta ska skötas nationellt.

Är det också Miljöpartiets hållning att detta är ett nationellt ansvar? Eller ser Miljöpartiet att EU har en roll här i att bygga demokratiskydd mot till exempel de stora techbolagen? Som enskilda länder har vi inte förmågan eller styrkan att själva möta den typ av desinformationskampanjer eller annat som enskilda stora techbolag eller enskilda stater kan utnyttja för att påverka, destabilisera och underminera vår demokrati och vårt gemensamma EU.

Fru talman! Jag lyssnade naturligtvis noga på Jacob Risbergs inlägg. Det följde mycket det särskilda yttrandet. Men jag hörde inte någonting om den mycket utmanande säkerhetssituation som hela EU och Europa befinner sig i.

Vi riskerar att få ett ohållbart vapenstillestånd eller en ohållbar fred i Ukraina och ett fortsatt ryskt aggressionståg mot EU, väst och Europa för att splittra och härska.

Här måste EU ta en tydlig position. EU behöver bygga en starkare förmåga att skydda, säkra och försvara EU:s medborgare men också medlemsstater i vardande. Jag tänker på Ukraina och inte minst Moldavien.

Här hörde jag inte någonting från Miljöpartiet, och det förvånar mig. Det är ändå en av de mest centrala frågorna för oss alla här och nu. Det är någonting som kommer att påverka kommissionens arbete oerhört mycket under kommande år.

Vi har sett vad som hände tidigare, under covidperioden, då kommissionen fick kasta om. Vi har också sett vad som hände efter Putins invasion av Ukraina, och nu står vi inför ett nytt sådant läge.

Var står egentligen Miljöpartiet?

Fru talman! Som föregående talare sa är detta ett arbetsprogram som egentligen redan har börjat verka. Det gäller kommissionens mandatperiod 2024–2029. Vi tittar alltså djupt i det som redan har börjat processas.

Som har framkommit tidigare är detta ett arbetsprogram som har mött en helt ny värld och en helt ny verklighet. Som tidigare arbetsprogram kommer det att påverkas rejält av den nya värld som vi nu upplever. Så måste ske, helt enkelt. Det gäller både hur man prioriterar i programmet och, naturligtvis, vilken budget som går att komma överens om. Det senare är den avgörande punkten och styr till oerhört stor del vad som är möjligt att genomföra. Budgetprocessen är ju i vardande.

Centerpartiet är tydligt med att vi måste ta nya höjder. Världen frågar: Vem i hela världen kan man lita på?

När några av oss i utskottet för någon vecka sedan besökte Sydostasien var det tydligt. Vem kan man lita på i detta läge för att minska de risker som kommer med ensidigt beroende? Man söker alternativa kontakter.

Många tittar mot EU och Europa, inte minst det globala syd. Dessa länder har tidigare hamnat i antingen det kinesiska, det ryska eller det amerikanska hägnet, men när de ser hur olika ledare i dag agerar vill de försöka hitta alternativa vägar och minska risken för ensidigt beroende.

Nu har EU ett gyllene tillfälle att visa att vi står upp för och fast vid våra värden och för den multilaterala ordning som har tjänat oss så väl och som delvis skapades utifrån den erfarenhet vi i Europa har från två världskrig på vår kontinent. Vi har erfarenheterna med oss av vad som händer om man inte håller i och håller ut när det gäller de gemensamma regelverk vi har skapat.

Om man återgår till en värld där man tror att ensam är stark och bara försöker lita till sig själv missar man det budskap många av våra grannar i öst är så tydliga med: Ensam är inte stark. Vi ska aldrig mer uppleva att ensamma behöva möta Ryssland.

På denna grund måste vi arbeta under kommande kommissionsperiod för att bygga ett EU som klarar av att stå upp för demokrati, mänskliga rättigheter, frihet och de gemensamma överenskommelser vi har skapat. Det handlar om att bygga en säkrare och tryggare värld för européer men också för övriga världen. Det är verkligen en tid när EU:s röst efterfrågas och då EU måste förmås att svara.

Det handlar givetvis också om ekonomi. EU är en stark ekonomi men måste bli starkare, och vi står fullt ut bakom konkurrenskraftsfrågorna. När det gäller USA handlar det om denna mandatperiod, så vi ska inte kasta ut barnet med badvattnet eller riva broar. Vi ska bygga broar, men vi måste också säkra att Europas röst i världen är tydlig. När USA lämnar ifrån sig sin mjuka makt blir betydelsen av EU:s mjuka makt större och viktigare och måste på alla sätt hävdas.

Detta är också en del i arbetet för att stå upp mot Ryssland och Rysslands aggressiva ambitioner. När det gäller aggressionskriget mot Ukraina står vi enade i denna kammare. Ukraina måste bestämma över och vinna freden. Det exempel på fredslösning för Ukraina vi nu hör diskuteras skulle inte vara en fredslösning för Ukraina och Europa utan en fredslösning som skapar förutsättningar för nästa ryska angreppskrig, och det kan vi aldrig gå med på. Här måste EU och Europa tala tydligt.

Givetvis måste vi stärka vår förmåga att försvara oss själva, inte bara militärt utan även på andra arenor vi arbetar på. Låt mig här beröra en punkt i Centerpartiets särskilda yttrande. Det handlar om den så kallade demokratiskölden. Här säger en del att vi ska klara detta själva. Men när techbolagen går in och försöker styra och påverka är det bara på EU-nivå vi har tillräcklig gemensam styrka att möta denna typ av desinformation och påverkanskampanjer från både Kina och Ryssland. Här får vi alltså inte tro att ensam är stark, utan vi måste se att EU:s gemensamma röst behövs och ta vara på den rösten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kommissionens arbetsprogram 2025

Jag vill också uppmärksamma er på Centerpartiets avvikande mening i yttrandet från näringsutskottet. Det handlar om regelförenklingar och förutsättningar för att kunna klara dessa samtidigt som vi klarar klimatuppgiften, som EU snart är en garant för att hålla i.

Först i går kväll uppmärksammade jag med skammens rodnad att arbetsmarknadsutskottets yttrande från den 27 februari saknas i betänkandet. Även här hade Centerpartiet en avvikande mening som jag hade tänkt hänvisa till.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag att lägga utlåtandet till handlingarna.