Kerstin Lundgren

Fru talman! Som konstaterades i Carl Bildts utredning och som många av oss har konstaterat var det inte den militära underrättelseförmågan som fallerade hösten 2021 utan bedömningen av den politiska situationen.

När man nu bedömer Rysslands nuvarande förmåga får vi inte hamna i en situation där den politiska bedömningen och viljan att se en annan verklighet än den som råder gör att den politiska bedömningen än en gång fallerar.

Jag tror att utrikesministern är med i en pågående diskussion om en kommande budget, som förbereds i Regeringskansliet. Jag undrar naturligtvis om Försvarsmakten i det arbete som ni nu bedriver får resurser att kunna säkerställa att den militära underrättelseförmågan stärks och inte försvagas, för där finns ju en av riskerna. Det vi har hört är ju att den militära förmågan minskar därför att resurser överförs från Försvarsmakten till just Utrikesdepartementet och den nya myndigheten.

Detta är naturligtvis en av de saker vi ser som allvarliga. Det vore intressant att höra hur den arbetande regeringens engagemang för att säkerställa att det inte uppstår förmågeglapp faktiskt ser ut. Lite information till kammaren skulle vara fördelaktigt i det här läget, fru talman.

Jag vill också tacka utrikesministern för den gångna mandatperioden.

Fru talman! En höjning av underrättelseförmågan är naturligtvis välkommen, men den får inte innebära att övergången leder till de glapp som utrikesministern också nämnde så att man förlorar förmåga. Det är det som är vårt frågetecken i den här diskussionen.

Jag undrar om utrikesministern ser kristallklart att svensk underrättelseförmåga inte försvagas, att det inte blir ett förmågeglapp, genom att man fastställer tidpunkten den 1 januari 2027. Om inte allt är på plats, om det visar sig kunna bli glapp, skulle utrikesministern – om utrikesministern fortfarande är i tjänst – då komma tillbaka till riksdagen och begära en ändring? Eller skulle man acceptera ett förmågeglapp i underrättelseverksamheten? Då tänker jag särskilt på den militära förmågan.

Herr talman! Fredrik Malm har utan tvivel varit en profil under lång tid i riksdagen.

Vi har samarbetat under olika perioder – ibland i allians, ibland i andra konstellationer. Vi har förhandlat och sökt hitta lösningar.

Det har väl inte undgått någon i kammaren att Fredrik Malm har ett brinnande intresse för utrikespolitik. Det är därför inte märkligt att Fredrik Malm när han bestämde sig för att lämna riksdagen återigen landade i utrikesutskottets arbete.

Vi har varit många som har varit glada över att få lyssna på Fredriks olika inlägg. Fredrik har också ett starkt engagemang för Ukraina. Vi är många som har det, men Fredrik har och kommer även i fortsättningen att ha det. Det var naturligtvis också bra att vi tillsammans kunde göra en resa i utrikesutskottets regi till Ukraina.

Jag minns många samtal om hur vi kan stärka demokratin och demokrater. Ingen demokrati utan demokrater. Om detta har vi varit överens.

Vi har också träffats i den liberala familjen på europeisk nivå. Vi får se om Fredrik kommer tillbaka till den familjen. Vem vet? Vem vet om Fredrik också återkommer till riksdagen. Det händer kanske igen.

Herr talman! Jag hoppas att Fredriks intresse för historia – för politisk historia, för riksdagens historia, för partiers historia – och även hans förmåga att berätta historier kommer att bli något för alla att ta del av. Nya böcker, kanske! Naftasyndikat nämndes.

Fredriks berättarkonst har många av oss upplevt. En och annan av oss har tänkt på en ny karriär – kanske till och med som ståuppkomiker. För er som inte har mött Fredrik i den karaktären kan jag säga att här finns mycket att glädjas åt.

Stort tack, Fredrik, för ditt arbete i demokratins tjänst, för riksdagen och för de liberala värdena under så många år. Tack!

Herr talman! Uppdraget till Carl Bildt att se över underrättelseverksamheten för Sveriges utrikes, säkerhets- och försvarspolitik kom hösten 2023. Tre år senare ska den här verksamheten i princip slutföras genom dessa lagstiftningsförändringar, som också ska ändra förutsättningarna för underrättelsemyndigheternas arbete. Lagarna ger ju den grund som myndigheterna ska verka utifrån.

Vi kan historiskt se att svensk underrättelsetjänst har haft förankring i regeringen och i det militära försvarets behov av såväl förvarning som förberedelse för att kunna möta ett väpnat angrepp mot vårt land; det har varit centralt. Därför har hemvisten hos Försvarsmakten varit naturlig.

Men när hotbilden har förändrats under senare tid är det klart att det spiller över på inre säkerhet. Rysslands fullskaliga aggression mot Ukraina förändrade Europas och Sveriges säkerhetsläge. Makt går före rätt globalt, och den internationella rätten vacklar. I avvägningen mellan den rent militära och den bredare hotbilden blir det centralt att titta på hur man formerar sig och gör bedömningar, militärt och även utifrån den skarpare säkerhetspolitiska situation som vi befinner oss i.

Den inre säkerheten är Säpos ansvar. Säpo har varit en egen myndighet sedan 2015, när man skildes från Polismyndigheten. Vi har FRA, med breddat uppdrag och lagstiftning som var mycket omdiskuterad här i riksdagen och i Sverige i stort men som har tjänat oss väl, må vi säga.

Must har haft ansvar för den sammanvägda bedömningen.

Här fick vi många skäl att ställa frågor under hösten 2021: Vad var det som var på väg att hända? Rysslands aggressionskrig förbereddes, men det bedömdes inte som sannolikt av våra säkerhetstjänster.

Den fullskaliga aggression som Ryssland inledde i februari 2022 har påverkat hur vi har sett på svensk underrättelse- och säkerhetstjänst. Den svenska militärens bedömning uppfattades som välgrundad, men den politiska bedömningen fallerade. Det framgår också av Carl Bildts utredning.

Då kan man fundera på om den politiska bedömningsförmågan förbättras av en ny myndighet. Jag uppfattade att mycket i den diskussion som föregick, åtminstone i våra stängda rum vid den tiden, handlade om viljan att se och viljan att faktiskt kunna tänka tanken. Den kanske också handlade om hänsyn till olika positioner som fanns vid den tiden – OSSE-ordförandeskap och diverse annat. Det finns alltså många underliggande frågor som man kan undra om ny myndighet verkligen är lösningen på.

Det är klart att vi har ett ökat internationellt samarbete med Nato. Här har Försvarsmakten en oerhört viktig uppgift. Man måste samarbeta, och man samarbetar allt närmare. Men detta ökar också behovet av militära underrättelser och militär underrättelseförmåga.

Från vår sida konstaterar vi att Carl Bildts utredning såg frågan om en civil utrikesunderrättelsetjänst som en del av en större reform. Man måste alltså också se över andra delar.

Nu kommer regeringen med förslag som lyfter in delar av den militära underrättelseförmågan i en ny myndighet. Resurser har överförts ekonomiskt, och det har aviserats ytterligare överföringar. Från vår sida menar vi att detta är ett märkligt sätt att bygga nytt – att riva delar av det som har fungerat väl i stället för att utgå från det som har fungerat väl och bygga nytt på toppen av det.

Detta gör man när vi befinner oss i ett mycket allvarligt säkerhetspolitiskt läge. Det är inte fred, men det är heller inte krig i klassisk bemärkelse – det är något annat. Att då göra en dellösning som riskerar att försämra den militära underrättelseförmågan, som ytterst ska säkra att vi kan stå emot och försvara Sverige mot ett väpnat angrepp, är inte det visaste man kan göra.

Vi har också, i likhet med andra, varit kritiska mot regeringens hantering av detta. Det måste verkligen vara kristallklart att Sveriges förmåga att militärt bedöma och få underrättelser inte försvagas eller rubbas i det här läget. Vi uppfattar inga garantier i den delen, utan riskerna – vilket också framgick tidigare med hänvisning till Mustchefen – är uppenbara. Det är av den anledningen som vi från vår sida har sagt att vi inte vill binda oss vid att den nya lagstiftningen måste gälla från den 1 januari 2027 om myndighetsstrukturen inte är på plats. Vi vill inte att några myndigheter ska behöva agera olagligt, utan det måste vara möjligt att finkalibrera detta.

Det är med stor omsorg om Sveriges underrättelseförmåga som vi har betraktat det här lagförslaget. Det är därför vi inte heller går emot propositionen och lagförslaget i sig, utan det är främst tidpunkten för ikraftträdandet som vi säger nej till. Vi säger dock att den regering som sitter måste säkerställa – detta måste vara kristallklart – att vi inte får en situation där underrättelseförmågan går ned. Det är därför vi vill ha denna lilla ventil.

Vi går inte emot propositionen av det skälet att arbetet har kommit så långt. Om vi skulle skapa osäkerhet här skulle det också kunna bidra till att försvaga vår underrättelseförmåga. Det vill vi inte ska ske. Därför går vår reservation inte emot lagförslagen, utan vår reservation gäller tidpunkten och syftar till att skapa en ventil.

Vid sidan av detta har vi också markerat vikten av uppföljning när det gäller vad som sker i den nya myndigheten. Det finns också skäl att se om man behöver göra ytterligare insatser när det gäller underrättelseförmågan och säkerhetstjänsterna. Vi tycker också att det är viktigt att riksdagens insyn i myndighetens arbete förstärks eller rättare sagt formeras.

Vi har tittat på Finlands erfarenhet och har fått höra om deras underrättelsetillsynsutskott. Det finns också andra exempel. Men vi tycker att det finns skäl att titta på detta som en modell som också vi i Sverige skulle kunna använda för att stärka legitimiteten och bygga en ökad säkerhetskultur.

Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till reservation 1.

Herr talman! Vi ser inte heller att vi kan låsa oss vid någon exakt tidsplan. Den 1 januari 2027, ja – men vi vill också skapa en öppenhet och inte riksdagsbinda en regering för att lagarna ska träda i kraft just då.

Det är inte första gången detta händer. Vi kommer nu att behandla flera frågor där lagstiftningens ikraftträdande är en fråga för regeringen. Det är det vi tycker är riktigt och viktigt: att man när man får möjlighet till den djupare dialogen och insynen och att överväga lämpligheten och hur långt processen har hunnit faktiskt också har mandatet och möjligheten att justera ikraftträdandetidpunkten för att säkra att svensk underrättelseförmåga, civilt och militärt, inte går ned. Det är detta som är vår utgångspunkt, herr talman.

Herr talman! Jag kan i stora delar instämma i det som framförts av Morgan Johansson vad gäller oro för tidpunkten och hanteringen.

Det jag funderar på, herr talman, är följande: Om det nu, som vi hoppas, blir en ny regering efter den 13 september, vore det då inte klokt att ge den regeringen mandat att fatta beslut om den lämpliga tiden för dessa lagars ikraftträdande efter den 1 januari 2027? Det kan ju vara så att det krävs ytterligare insatser för att vår underrättelseförmåga inte ska gå ned, om vi inte är färdiga när dessa lagar ska träda i kraft. Detta är en fråga som vi har ställt oss. Vi vill ha en öppenhet för att en regering ska kunna få mandat att fastställa ikraftträdandetidpunkt just för att, så långt det går i det här läget, säkerställa att svensk underrättelseförmåga inte går ned.

Jag ställer mig frågan hur Socialdemokraterna tänker när det gäller den delen. Det kan inte vara rimligt att en ny regering som ser att det här inte fungerar fullt ut till den 1 januari måste gå till riksdagen för att förflytta tidpunkten för lagstiftningens ikraftträdande.

Jag vill påminna ledamoten om att en domstols eller myndighets bedömning och handläggning i enskilda fall inte får bli föremål för argumentation eller kritik, även om man kan använda dem för att motivera lagändringar. Det var gränsfrågor i det här fallet.

Nu vill jag upplysa kammaren om att den sista debatten definitivt kommer att hänföras till morgondagen. Försvarsutskottets betänkande FöU14, Förbättrade förutsättningar för operativt militärt samarbete, kommer inte att debatteras i dag. Beroende på den fortsatta debatten kan vi möjligen hinna med försvarsutskottets betänkande FöU19.

Herr talman! Det här är den andra delen i de beslut vi ska fatta senare. Skadeståndskommissionen är naturligtvis en viktig del. Tribunalen som vi nu diskuterar är det andra benet för att gå vidare och säkra att straffrihet inte råder.

På det här sättet kan vi hantera en brist i Romstadgan. Att aggressionsbrottet inte ingår i Romstadgan gör som tidigare sagts att ICC, Internationella brottmålsdomstolen, inte kan pröva just aggressionsbrottet.

ICC har redan utfärdat en arresteringsorder mot Vladimir Putin. Andra kommer att följa i spåren av detta, inte bara mot ombudsmannen och presidenten utan mot många fler. ICC har en oerhört viktig roll att arbeta konsekvent och ta hand om de bevis som nu samlas in. Det sker delvis med svensk hjälp, inte bara genom vårt stöd till ICC utan också genom att vi är med och samlar in bevis och säkerställer att detta sker så att brott inte begås i det tysta. Svårigheten gäller naturligtvis de territorier som ockuperas av Ryssland – Krim, Luhansk och Donetsk – men det är viktigt att bevis förs till domstol.

Eftersom ICC inte klarar att hantera aggressionsbrottet är det oerhört viktigt att vi har hittat en väg att täppa igen det hål som beslutande en gång i tiden tog när det gäller Romstadgan. Genom den här tribunalen kan aggressionsbrottet inte passera utan rättslig prövning.

Det här är naturligtvis helt avgörande, för det är en del av FN:s grundstadga. Territoriella gränser ska respekteras av alla som skriver under stadgan. Precis samma sak gällde för territoriella gränser för dem som skulle skriva under Europas säkerhetsordning.

Att Ryssland så brutalt bryter mot dessa grundläggande verk är oerhört allvarligt. Än allvarligare vore det om vi lät det passera utan att agera. Därför har vi i Sverige arbetat på bred front för att det här skulle komma till stånd, att vi skulle skapa en tribunal.

Från början fanns svårigheter i och med en bild av att en ny tribunal skulle kunna undergräva ICC:s status och roll. Det är naturligtvis alltid en risk, men det är samtidigt så vitalt för vår rättsordning, för folkrätten, att vi inte låter en brist i Romstadgan göra att ett aggressionsbrott lönar sig. Därför är det viktigt.

På samma sätt vill jag också lyfta fram ekocid, som är en möjlig väg. Det finns inte heller i Romstadgan, och vi har inte bedömt att det är möjligt att få in en sådan förändring i Romstadgan nu. Men här finns nu en tribunal som skulle kunna lyfta upp också ekocid för att täppa igen den bristen och ta hand om det mycket allvarliga miljöbrott som har begåtts mot Ukrainas folk och mot Ukraina som nation.

Det här är som sagt den 1 569:e dagen av pågående aggressionsbrott. Det är hög tid att vi nu når en lösning. Än en gång sker det tack vare att vi har skapat ett Europaråd som kan bli den institutionella ramen för denna verksamhet. Här får Europarådet nu en möjlighet att vara en röst för demokrati, för en fungerande rättsstat, för rättsordning och för mänskliga rättigheter, vilket har varit grunden för den institutionen.

Europarådet får här en mycket viktig roll också för tribunalen. Här bildar vi skola och ger erfarenheter till resten av världen för värdet av att ha en sådan ordning.

Från svensk sida är vi eniga. Den enigheten kommer att finnas kvar även efter att vi gått till val den 13 september. Oavsett regering kommer Sverige att stå bakom stödet för tribunalen, för kommissionen, för att ställa Ryssland till ansvar och för att Ukraina ska vinna kriget. Stödet till Ukraina kommer att finnas kvar; det är jag alldeles övertygad om på grund av den mycket breda enigheten i den här kammaren. Det är ett välkommet besked, till Ukraina, till Ryssland och bortom det.

Det är naturligtvis också värdefullt att tribunalen öppnar upp för möjligheten att ansluta sig, precis som till kommissionen. Man säger att man ska ta sikte på det individuella straffrättsliga ansvar som vissa personer i ledande ställning har för en stats användning av våld mot en annan stat.

Förutom för det trettiotal länder som finns i Europeiska kommissionen har man arbetat fram att den ska vara öppen och välkomnande. Alla medlems- och observatörsstater i Europarådet och EU, andra stater som har röstat för FN:s generalförsamlings resolution eller andra stater eller internationella organisationer som har deltagit i kärngruppen kan bli medlemmar i förvaltningskommittén genom att notifiera generalsekreteraren i Europarådet.

Det här är intressant. FN-resolutionen handlar naturligtvis om Rysslands brott och aggressionsbrott.

Det här är alltså en inkluderande tribunal. På det sättet kan den få en större politisk tyngd i försvaret av folkrätten och i utkrävandet av ansvar för aggressionsbrottet.

Jag hoppas att man oavsett vilken regering som finns i Sverige efter valet kommer att verka aktivt för att få så många andra stater som möjligt att ansluta sig. Det skulle öka legitimiteten och trycket. Jag delar den bedömningen.

Jag hoppas att vi en dag får se president Putin, utrikesminister Lavrov och premiärministern förda till Haag. Så länge de innehar sina ämbeten har de dock immunitet mot åtal, och det är en del av det man har överenskommit i det här skedet. Det här gäller däremot inte en ICC-prövning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr talman! Enighet är vad kammaren har visat när det gäller stödet till Ukraina. Det är oerhört viktigt. Vi brukar tala om att vi tillsammans står upp för de blågula färgerna. Och vi står enhälligt bakom Ukrainas modiga kamp för sin frihet, för sina rättigheter och för sin säkerhet men också för vår säkerhet.

Vi har, som framgått, länge sökt vägar framåt. I dag är det den 1 569:e dagen av det aggressionskrig som Ryssland har startat. Det har drabbat den ukrainska befolkningen hårt. Vi är många som på olika sätt har hört deras berättelser och mött och sett deras verklighet. Vi har då helt andra förutsättningar, eftersom vi kan åka tillbaka till Sverige – helt skilda från den verklighet som man drabbas av i Ukraina. Hela samhället har drabbats. Så mycket har bombats och förstörts.

Folkrätten är som sagt grundläggande för svensk utrikespolitik. Folkrätten hör också nära samman med FN och FN:s grundande. Jag hade hoppats att vi skulle kunna nå en annan lösning via FN. Men det är beklagligt att säkerhetsrådet är oförmöget här. I och med Rysslands och Kinas vetorätt är det inte möjligt att komma fram.

Då är jag glad att vi på den europeiska kontinenten å andra sidan, med FN och inte minst MR-konventionen som grund, har skapat vårt eget så kallade FN i form av Europarådet. Jag tycker att det finns skäl att uppmärksamma det. Europarådet har nämligen haft en central roll i att hantera aggressionsbrottet mot Ukraina.

Det handlar bland annat om inrättandet av skaderegistret, som utgör en del av grunden. Människor i det ukrainska samhället har möjlighet att påtala de brott som har begåtts och att samla bevis. På det sättet kan det läggas en grund för att kunna utkräva rätt.

Insamlingsarbetet är oerhört viktigt. Jag vet många organisationer, företag och annat som har skapats för att försöka ta bevisföringen framåt. Detta är oerhört viktigt, för straffrihet ska inte råda. Detta är centralt.

De drabbade måste ha möjlighet att få skadestånd, att läka och att få rätt när det gäller det orättfärdiga som Ryssland har begått. Att kunna läka är också en viktig grund för att kunna skapa en hållbar fred och en hållbar framtid.

Det är därför väldigt värdefullt att vi har kunnat samlas kring detta. Jag är också glad att Europarådet har möjlighet att tillhandahålla en ram för den här konventionen. Jag är glad att inte bara EU utan även Kanada, Australien och Mexiko deltog som parter i förhandlingarna och att ett antal utomeuropeiska stater som USA, Japan och Colombia deltog som observatörer. Förhandlingarna ledde till den konvention som vi har att ta ställning till senare.

Det här är en internationell mekanism för gottgörelse för de folkrättsstridiga handlingarna i Ukraina. Det som också är viktigt och som har varit en del av Europarådets rättsgrund är att alla ska kunna klaga och få sin sak prövad. Det är basen för Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna.

I det här fallet ska skadeståndskommissionen besluta om skadeståndsanspråk för skador eller förluster orsakade av Rysslands folkrättsstridiga handlingar i eller mot Ukraina sedan den 24 februari 2022. Detta omfattar skador på Ukrainas territorium, inom dess internationellt erkända gränser, alltså Donetsk, Luhansk och Krim, och dess exklusiva ekonomiska zon och kontinentalsockel i enlighet med folkrätten, samt på luftfartyg och fartyg som omfattas av Ukrainas jurisdiktion. Både fysiska och juridiska personer, liksom staten Ukraina, dess regionala och lokala myndigheter och statsägda eller statskontrollerade enheter kan framställa anspråk.

Detta är oerhört viktigt, för på detta sätt kan alla drabbade vända sig till denna skadeståndskommission och kräva gottgörelse. Det är viktigt att vi är med. Det kommer att vara en oerhört tuff och tung resa för denna kommission och för dem som ska pröva alla de ofantliga brott som har begåtts under dessa 1 569 dagar, och det är tyvärr fler att vänta innan man kan börja processen av läkning och rättvisa så att straffrihet inte råder.

Jag yrkar bifall till förslaget.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Många av de deltagande ledamöterna gör sin sista debatt för utrikesutskottet, och det här höll på att utveckla sig till en enda lång tackresa. Jag valde därför att inte ta tackrepliker på Lotta Johnsson Fornarve och Gudrun Brunegård, som båda gör sin sista debatt i utrikesutskottet som biståndspolitiska talespersoner.

Båda har varit betydelsefulla, och jag tror, herr ålderspresident, att det är fler än jag som funderar över vad som ska hända med Kristdemokraternas biståndsengagemang när Gudrun Brunegård lämnar. Det känns ju ganska tomt bortom Gudrun Brunegård nu för tiden.

Stort tack för engagemanget för biståndet men också runt det runda bordet och för människor där ute som behöver inte bara hjälp i nöd utan också hjälp för utveckling!

Herr ålderspresident! Det här är Riksrevisionens rapport som handlar om humanitärt bistånd. Som jag har försökt säga tidigare är det humanitära biståndet ett tillfälligt bistånd för att lindra nöd och hindra död. Men som man kan se i betänkandet tenderar också det humanitära biståndet att bli mer långsiktigt, eftersom konflikter, kriser, risker för och hot mot människor, både när det gäller risken för död och överhängande nöd, är så långt utdragna att även dessa insatser blir långvariga.

Då måste man naturligtvis fråga sig om det här är det optimala och mest effektiva sättet att arbeta. Jag har följt biståndsfrågorna rätt länge, och jag vet att det under alliansregeringen – jag avslöjar inga hemligheter, för det är flera som vet – fanns problematiska länder där vi fortfarande behövde finnas närvarande med insatser. Insatser i svåra länder innebär en tuff politisk diskussion, och vi valde i stället att gå via FN. Då kunde vi alltid ha en mellanhand och berördes på det sättet inte direkt. Då kunde man arbeta på ett lite annat sätt.

Detta är en metod som vi har sett användas även av nuvarande regering, dock i ett annat syfte än just att lindra nöd, hindra död eller åstadkomma utveckling. Jag ser med fasa en utveckling som leder till att det humanitära biståndet tar över. Det blir mer av att dela ut nödpaket än att ge långsiktigt, effektivt bistånd. Med en sådan utveckling tror jag att inte heller det humanitära stödet kommer att ha den uppbackning bland svenska folket som det talas om.

Det finns ett stöd i dag, men mer krävs som sagt för att det ska bli långsiktigt hållbart. Man måste kombinera det med utvecklingsinsatser. Vi ser dessutom att konflikterna blir fler och mer utdragna. Även när man har fått till ett vapenstillestånd eller till och med ett fredsavtal tenderar konflikten att återkomma om man inte har fått ordning på de grundläggande förutsättningarna. Därför behöver mer göras.

Från Centerpartiets sida har vi varit tydliga med att vi så snart som möjligt ska tillbaka till 1 procent. Vi tycker att det är ett viktigt åtagande. Det är ett internationellt åtagande, och de flesta i den här kammaren brukar hänvisa till de multilaterala systemen, vikten av internationella överenskommelser och att vi ska stå upp för detta.

Här finns det naturligtvis en överenskommelse som inte ligger på 1 procent, men det är ändå en tydlig nivå. Vi brukar hävda att vi skulle vilja se EU komma längre än vad EU har gjort. De flesta partier har varit pådrivande för detta tidigare. Nu tenderar utvecklingen att gå i en annan riktning. Det lär leda till att Riksrevisionen framöver kommer att ha rätt många synpunkter på hur effektivt vårt bistånd är.

Herr ålderspresident! Man har önskat bättre transparens och en tydligare dokumentation av grunderna för beslut, och vi från utrikesutskottet har då haft anledning att uppmärksamma den nuvarande regeringens mikrostyrning. Vi hör om månatliga nya direktiv och nya riktlinjer. Vi har kunnat läsa i medierna och även på andra sätt kunnat fånga upp bilder ur sms eller mejl som har skickats mellan Utrikesdepartementet och Sida. Det är klart att om Sida blir en del av Utrikesdepartementets organisation och inte en självständig myndighet blir det problem.

Ett sådant problem hade vi anledning att uppmärksamma i nödhjälpsfrågan gällande Palestina och situationen i Gaza. Där blev det tydligt att det var från UD signalen kom att ingen nödhjälp skulle utbetalas, trots att det handlade om att rädda liv och lindra nöd. Det är naturligtvis bara ett exempel på just detta.

Det har talats mycket om försiktighetsprinciper. Det kan vara bra att ha. Men det är också en fråga som ska gälla när man tittar på de nya direktiv som har kommit. Nu ska biståndet ha en funktion till exempel när det gäller migrationspolitik.

I betänkandet talas det om humanitär diplomati. Då kan man fundera på om humanitär diplomati är vad som pågår när det gäller Afghanistan eftersom Sverige har varit pådrivande för kontakt med talibanregimen. Detta är något många är djupt upprörda över med tanke på vad regimen gör mot flickor och kvinnor, ja, mot människorna i Afghanistan. Det handlar om förtryck, sexuella trakasserier och övergrepp samt en grav form av islamism. Att arbeta på detta sätt ser vi givetvis inte som en väg framåt för det humanitära biståndet eller biståndet i stort.

Herr ålderspresident! Jag avslutar med att yrka bifall till reservation 2 under punkt 1.

Herr talman! Ja, en lägre biståndsbudget kan öka den humanitära delen om det blir någonting kvar av biståndet över huvud taget om Moderaterna sitter i regering. Historiskt sett behövs det en långsiktighet i biståndet, vilket också majoriteten betonar i betänkandet, annars blir det inte effektivt.

Att bara ge mat, filtar och mediciner är inte någon lösning på de grundläggande problemen. Om USA efter andra världskriget hade infört modellen att bara dela ut mat, filtar och mediciner till Västeuropa tror jag inte att vi hade haft någon biståndsdialog över huvud taget. Då hade biståndet inte funnits. Då hade det varit något helt annat.

USA valde att se att om man satsar och åstadkommer en utveckling i Västeuropa – med återuppbyggnad, möjligheter för människor att återskapa sina liv, företagsamhet, jobb och handel – kommer alla att tjäna på det. Det var hela grunden till att det finns ett bistånd globalt.

Enbart det humanitära räcker inte till, herr talman. Det lindrar nöd och hindrar död i bästa fall, men det hjälper inte människorna vidare. Risken är det vi ser, nämligen att problemen återkommer och återkommer, och det är inte ett effektivt användande av skattebetalarnas pengar, vare sig i Sverige eller någon annanstans.

Herr talman! Detta är en blandad utrikesutskottsdebatt om det humanitära biståndet och om ledamöter som lämnar kammaren och riksdagen och utskottet.

Också jag vill säga tack till Magdalena Thuresson, som ju har funnits med i utskottet i princip ända sedan hon kom in i riksdagen 2018, om än med lite olika positioner. Hon har naturligtvis varit en viktig röst i utskottet. Hon har också haft ett ansvar för gruppen under en tid av detta värv. Stort tack för gott samarbete kring det runda bordet!

Herr talman! Det är inte bara en fråga om tack i det här fallet. Jag blir också lite nyfiken, eftersom jag vet att Magdalena Thuresson inte kommer att vara med under nästa mandatperiod.

Om man anser att det humanitära biståndet ska ha en större andel kan man åstadkomma detta på olika sätt. Man kan öka det humanitära biståndet genom att öka biståndet och prioritera. Man kan också välja att sänka biståndsbudgeten och ta bort det långsiktiga utvecklingsarbetet. Det leder i sig till att den humanitära andelen blir högre. Det är ett vägval man kan göra.

Jag är lite nyfiken på att höra vad Moderaterna under sina samtal har sagt om hur man ska arbeta för att stärka det humanitära stödet, om detta kan avslöjas. Är det genom att sänka biståndet?