Mikael Damberg

Herr talman! Finansministern låter väldigt nöjd med den förda politiken, men jag ska inte gå in på det just nu. Jag tänkte vara lite mer seriös.

Tre aktörer dominerar den svenska dagligvarumarknaden. Regeringens egen myndighet har konstaterat att den bristande konkurrensen leder till högre priser. Vi socialdemokrater har lagt fram en rad förslag om att försöka förbättra konkurrensen för att kunna pressa priserna. Det gäller allt från att få fram fler lokala matbutiker som kan pressa priser till bättre prisjämförelser, märkning mot krympflation och hårdare tag mot grossistledet för att öka konkurrensen där. Bristen på konkurrens i det ledet drabbar många lokala handlare runt om i Sverige.

När vi nu har en debatt om matpriser undrar jag: Vilken är finansministerns reformagenda för att pressa matpriserna genom ökad konkurrens? Varför har finansministern inte gjort någonting? Tiden går.

Herr talman! Matpriserna fortsätter att öka. En vanlig familj kan i dag betala 30 000 kronor mer för sin mat varje år, jämfört med före kostnadskrisen. Priserna på vardagsvaror fortsätter uppåt. Ett paket kaffe kostar snart 100 kronor. Folk tvingas prioritera bort frukostjuice, ost eller kött.

I Sverige tvingas många vanliga familjer tömma sina sparkonton och låna pengar för att klara sin vardag. Faktum är att var tredje småbarnsfamilj redan har tvingats låna för att få ekonomin att gå ihop. Ensamstående mammor är värst drabbade. Varannan ensamstående mamma uppger att hon inte klarar oförutsedda utgifter – i Sverige i dag.

Samtidigt står regeringen passiv. Det verkar som att regeringen och finansministern inte riktigt vet hur vardagen och verkligheten ser ut för vanliga familjer runt om i Sverige. De har nämligen sagt nej till att stärka barnbidraget, trots att Sverige är det enda land i Norden som inte har höjt barnbidraget under kostnadskrisen.

Senast i söndagens partiledardebatt var det tydligt vad Sverigedemokraterna tycker. Man erkänner att man vägrar att höja barnbidraget. Samtidigt går regeringen fram med nedskärningar på bostadstillägget för de barnfamiljer som har det absolut tuffast. Det kan innebära mer än 2 000 kronor mindre i månaden för en ensamstående mamma och förälder från och med den 1 juli.

Den här fördelningsprofilen blir provocerande när man också vägrar att ta tag i roten till de höga matpriserna. Regeringens egna myndigheter har ju sagt att det finns ett konkurrensproblem som man måste åtgärda.

Vi socialdemokrater har lagt fram flera förslag för att öka konkurrensen på livsmedelsmarknaden och pressa priserna för vanligt folk. Vi vill stärka konkurrensen. Det ska vara lättare att starta lokala matbutiker. Vi vill ha bättre prisjämförelser i butik. Vi vill ha en tydlig märkning mot krympflation. Vi vill inrätta en matpriskommission som granskar matjättarnas prishöjningar och agerar för att skydda svenska konsumenter. I vår senaste vårbudget föreslog vi extra pengar till Konkurrensverket för att de ska kunna vara en watchdog mot höjda matpriser.

Allt det här säger regeringen nej till. I stället har regeringen valt att ta en fika med matjättarna, och det har bevisligen inte gett tillräckliga resultat. Jag menar att Svantesson och regeringen måste agera. Jag tror att det är många svenskar som tycker: Det räcker nu. Så här kan vi inte ha det.

De är trötta på ständiga prisökningar och för dålig konkurrens, och de ställer den fullt rimliga frågan: Varför gör regeringen ingenting? Vet ni vad? Det undrar jag också.

(Applåder)

Herr talman! Det där är ju inte sant. Just nu försämrar politiska beslut högkostnadsskyddet och gör det dyrare att hämta ut sina mediciner – ungefär 900 kronor. Det påverkar vanligt folk men framför allt de pensionärer med låga inkomster som inte vet om de kommer att ha råd att få ut medicinen.

Allt det där kan man diskutera om det är klokt eller inte. Men det blir ju mer omoraliskt när Sverigedemokraterna och regeringen tydligen i förra budgeten hade råd att sänka skatten för högavlönade människor med 3 000 kronor i månaden men nu begär att fattiga pensionärer ska betala 900 kronor mer för att hämta ut sina mediciner. Det är den avvägningen som Sverigedemokraterna måste stå för. Det är en del av den budget som ni har drivit igenom. Det är ingen annan som har fattat besluten om att göra högkostnadsskyddet sämre och att göra det dyrare att hämta ut sina mediciner.

(Applåder)

Herr talman! Sverigedemokraterna lovade i valrörelsen i princip allt till alla. Nu har Sverigedemokraterna och regeringspartierna styrt landet i tre år, och det är tydligt att vallöftena inte är lika mycket värda längre. Vi ser svart på vitt att Sverige när Sverigedemokraterna styr får dyrare tandvård för unga, försämrad a-kassa och försämrad sjukförsäkring. Vi har en byggkris som rullar över landet. Vi har en välfärdskris. Nu får vi också dyrare medicin när Sverigedemokraterna väljer att försämra högkostnadsskyddet för läkemedel.

Oscar Sjöstedt tog upp pensionärernas ekonomi. Hur försvarar du och Sverigedemokraterna alla dessa försämringar för vanligt folk men framför allt för pensionärer? Hur försvarar ni att vanliga svenskar ska få betala mer för sin medicin samtidigt som ni sänker skatten mest för de allra mest välavlönade i vårt land?

(Applåder)

Herr talman! Det här med debatt inom regeringspartierna är intressant eftersom det inte verkar vara så framgångsrikt för Liberalerna. Det är ungefär som Kristdemokraternas interna debatt med regeringen om barnbidragen eller om satsningar på barnfamiljer, som inte heller verkade vara så framgångsrik. Vi får hoppas på att KD har större framgång i höst.

Det är viktigt att se att vi har akuta problem som handlar om konkurrenskraft. Regeringen har fått detta på bordet; man har en färdig utredning. Industrin säger att det här är viktigt för vår konkurrenskraft här och nu, i denna osäkra miljö med tullkrig som kan drabba svenska företag.

Det är farligt att regeringen inte tar med förslaget om korttidsarbete i vårbudgeten och uppdaterar det systemet. Det kan riskera många tusentals jobb i Sverige om det går illa. Jag hoppas att Liberalerna också tar med sig orden från svensk industri när man diskuterar vilka frågor som är avgörande för svensk industris konkurrenskraft.

(Applåder)

Herr talman! Det är inte första gången vi diskuterar euron i den här kammaren. Det gör jag gärna fortsättningsvis också, för det är en viktig fråga som man kan vrida och vända på.

Men Liberalerna kanske i stället skulle ta den diskussionen med statsministern eller med Moderaterna, som är det största regeringspartiet. De har ju sagt att det inte är aktuellt att göra ett skifte från kronan till euron och att det inte blir någon utredning, så den diskussionen kanske ni ska ta i regeringskretsar.

Däremot tycker jag att man just nu borde diskutera konkurrenskraft och lika förutsättningar. Svensk industri har gjort ett inspel till regeringen där de vill att systemet med korttidsarbete uppdateras. Det betyder enormt mycket för konkurrenskraften och för lika spelregler. När tullarna införs och ett svenskt företag hamnar i kläm i det här kriget finns det en risk att jobben försvinner i Sverige i stället för i andra länder.

Om industrin säger att de vill ha konkurrenskraftiga regler – varför går då inte regeringen fram med konkurrenskraftiga regler som säkrar också svensk industri i en väldigt osäker tid?

(Applåder)

Herr talman! Finansministern frågar sig vad det är som händer i världen och menar att många ställer sig den frågan.

Sanningen är väl att det är högerpopulistisk politik från USA som just nu driver upp kostnaderna för försvar i hela Europa. Det är en högerpopulistisk tullpolitik som sänker tillväxten, ökar arbetslösheten och riskerar att leda till global inflation. Det är det som är orsaken till det här.

Men man kommer inte undan diskussionen om att regeringen också har ett val att göra här och nu. De flesta människor ställer sig nog frågan: Vad betyder det här för mig och min familj? Jag trodde därför ända in i det sista, innan regeringen skulle presentera budgeten, att regeringen såklart skulle göra någonting för att underlätta för hushållens ekonomi i den här budgeten. Men regeringen valde att hoppa över det.

Vi föreslog i vår senaste budget en rättvis skattesänkning. Vi föreslog höjda barnbidrag med 200 spänn i månaden. Vi föreslog riktade pengar till de fattigaste pensionärerna. I den budget som vi diskuterar nu kom det inga nya initiativ direkt till hushållen.

Däremot väljer regeringen att gå vidare med att försämra för de mest utsatta barnfamiljerna i vårt land. Det är klart att det provocerar när vi vet att er budget gav finansministern över 3 000 kronor i skattesänkning i månaden och de fattigaste barnfamiljerna samtidigt nu med ännu mindre resurser tvingas försöka förse sina barn med mat. Det är provocerande att regeringen går vidare med att göra det dyrare att hämta ut medicin i ett läge där hushållen är väldigt pressade.

Det är klart att regeringen måste få frågor om hur de tänker när de inte stöttar vanligt folk i kostnadskrisen. Oavsett vad som är orsaken till oron och den ekonomiska turbulensen förväntar man sig en regering som står på hushållens sida och som faktiskt skyddar vanligt folk i oroliga tider.

Tyvärr har vi inte en sådan regering. Sverige behöver en ny inriktning på den ekonomiska politiken.

(Applåder)

Herr talman! Vad min fråga handlar om är om det var rätt att vara så optimistisk om ekonomin att man i tidigare budgetar skar ned på arbetsmarknadsutbildningar och yrkesutbildningar. Resultatet blev lägre tillväxt och högre arbetslöshet. Åter tvingas ni lägga tillbaka pengar för sådant som ni har tagit bort. Hade det inte varit smartare att ge utbildning – yrkesutbildning och arbetsmarknadsutbildning – till människor som drabbats av arbetslöshet, så att vi sluppit stå här med en budget där regeringen tvingas räkna upp den totala kostnaden för arbetslöshet med 2 miljarder? Hade det inte varit smartare att använda de pengarna till förebyggande insatser för att människor skulle kunna ta de jobb som faktiskt finns i svensk ekonomi? Regeringen har backat in i lågkonjunkturen och arbetslösheten.

(Applåder)

Herr talman! Finansministern får nog finna sig i att resultaten av regeringens ekonomiska politik granskas i riksdagen. De är inte imponerande, för att summera dem så här långt i mandatperioden. Vi har i Sverige haft en sämre ekonomisk utveckling än våra europeiska grannar. Arbetslösheten har ökat, och vi har haft rekord i konkurser. Dessutom ökar utsläppen av växthusgaser rekordartat.

I ett läge när arbetslösheten steg skar finansministern ned på arbetsmarknadspolitiska åtgärder och utbildningspolitik. När byggandet tvärbromsade valde finansministern att ta bort investeringsstödet för bostadsbyggande. I den här budgeten missbedömer regeringen åter läget och tar bort resurser som gått till exportfrämjande verksamhet för små och medelstora företag.

Kan man inte ha en viss ödmjukhet och erkänna att man har gjort fel? Och framför allt: Var det rätt att skära ned på yrkesutbildningar och arbetsmarknadsinsatser? Hade det inte varit bättre för människor att ha ett jobb att gå till?

(Applåder)

Herr talman! I dag har regeringen lämnat sin och Sverigedemokraternas vårbudget till riksdagen, och jag kan konstatera att det är en budget utan krisinsikt.

Vi lever i en osäker tid. Kriget i Ukraina fortsätter, och vi vet inte längre i vilken grad vi kan lita på USA, vare sig gällande försvar eller handel. Hushållen är hårt pressade av skenande kostnader, och arbetslösheten är rekordhög.

I detta läge hade man kunnat tänka sig att regeringen skulle förstå att det gäller att kliva fram och att det är läge att tänka om. Men denna budget visar som sagt ingen krisinsikt. Tvärtom visar den att regeringen inte var beredd på tullkriget, att regeringen inte var beredd på att lågkonjunkturen skulle bita sig fast och att regeringen inte var beredd på att matprisökningarna skulle ta fart igen.

Herr talman! Turbulensen i omvärlden och Trumps högerpopulistiska tullar är givetvis inte regeringens fel. Däremot är regeringen ansvarig för att Sverige och svenska folket står väl rustade när världen blir mer orolig. Men faktum är att Sverige efter tre år med Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson vid makten har blivit svagare, och vi är sämre rustade än vi hade behövt vara.

Men kanske borde vi inte vara förvånade, för när man lyssnar på regeringens företrädare blir det smärtsamt tydligt att de inte alltid förstår det nya läget. För någon vecka sedan sa arbetsmarknadsministern att han inte ser en risk för massarbetslöshet – detta trots att 500 000 människor redan går arbetslösa och Sverige har Europas näst högsta arbetslöshet. Strax innan jul sa finansministern att Trumps tullar inte var det stora hotet mot svensk ekonomi. Nu har tullarna vänt upp och ned på hela världsekonomin. I somras sa regeringen att man hade besegrat inflationen. Nu kostar ett kaffepaket över 100 kronor.

Regeringens företrädare har gång på gång lovat att den ekonomiska vändningen är här. Statsministern basunerade stolt ut att det ljusnar vid horisonten. I dag tvingas finansministern säga att återhämtningen för den svenska ekonomin är bruten. Lågkonjunkturen blir längre, arbetslösheten högre och hushållens konsumtion lägre.

Herr talman! Det verkar som att många har förstått situationens allvar, men inte regeringen. När man tittar igenom budgeten kan man undra om regeringen har tagit in vad som händer i omvärlden, för om den hade gjort det skulle den väl inte skära ned på exportfrämjande insatser för företag i ett läge av totalt tullkaos.

Låt mig prata lite om läget i Sverige just nu när vårbudgeten presenteras. De senaste årens ekonomiska utveckling har slagit hårt mot folks plånböcker. Vanliga löntagare har sett reallöneökningarna urholkas samtidigt som det har blivit dyrare att leva. Matpriserna har ökat med nästan 30 procent sedan kostnadskrisen inleddes, och för en vanlig barnfamilj har matkassen alltså blivit 30 000 kronor dyrare på ett år. Prisökningen på mat var i mars åter den högsta på flera år.

Detta drabbar dem med minst marginaler allra hårdast. Hälften av landets ensamstående föräldrar med låga inkomster vittnar om att de har svårt att köpa näringsrik mat till sina barn och svårt att klä barnen efter väder, och sex av tio har svårt att betala för fritidsaktiviteter. Barnfattigdomen ökar i vårt land och är nu för tiden den högsta i Norden, och regeringen väljer aktivt att förvärra situationen.

Herr talman! Jag menar att regeringen konsekvent har vägrat att stötta vanligt folk under den ekonomiska krisen. I stället har man prioriterat att ge en skattebonus till dem med högst inkomster. Denna prioritering är inte bara orättvis, utan det är också dålig konjunkturpolitik. Att regeringen har hållit nere hushållens köpkraft har slagit mot svensk ekonomi. De senaste åren har svensk ekonomi legat i Europas bottenliga, arbetslösheten har ökat och ökat och konkurserna har nått rekordnivåer. Läget var pressat redan innan de senaste veckornas tullkaos, och nu spär rådande situation ytterligare på osäkerheten för svenska företag och svenska hushåll.

Herr talman! Sverige hade kunnat ha ett bättre utgångsläge, för vi har i grunden väldigt goda förutsättningar. Vi har starka statsfinanser, vi har modern industri, vi har starka parter på arbetsmarknaden som tar ansvar för lönebildning och omställning och vi är ett av världens mest innovativa länder. Men svenska hushåll hade kunnat ha det bättre.

Vi socialdemokrater har föreslagit breda åtgärder för att stärka hushållens köpkraft. Vi vill se en bred skattesänkning i stället för skattebonusen till de allra rikaste. Vi vill se en höjning av barnbidraget med 200 kronor i månaden till alla barnfamiljer. Vi har föreslagit att det förstärkta bostadsbidraget för barnfamiljer görs permanent och inte sänks. Vi säger nej till regeringens fördyring av läkemedel, och vi vill stärka bostadstillägget för pensionärer.

Herr talman! In i det sista trodde jag att regeringen i budgeten skulle presentera något förslag för att stötta hushållen. Men så blev det inte. Tvärtom väljer man att gå vidare med de förslag man tidigare har annonserat som försämrar för dem som har det svårast.

Trots att inget i barnfamiljernas ekonomi har blivit bättre väljer man som enda regering i Norden att inte höja barnbidraget under kostnadskrisen. Det är ett val. Regeringen tycker också att det är rimligt att slopa tilllägget i bostadsbidraget för barnfamiljer, vilket kan betyda över 2 000 kronor mindre i månaden för föräldrar som redan går på knäna. Detta gör regeringen alltså när barnfattigdomen ökar och föräldrar har svårt att sätta mat på bordet. Jag tycker att det är provocerande.

Men det är inte den enda försämring som planeras. Regeringen höjer också taket i högkostnadsskyddet för läkemedel, vilket innebär att egenavgiften för att hämta ut medicin höjs med 900 kronor. Det är en galen prioritering när så många kämpar för att få ekonomin att gå ihop.

Herr talman! Svensk ekonomi hade kunnat vara starkare. Vi socialdemokrater har föreslagit en rad åtgärder för att öka tillväxten, skapa fler jobb och stärka Sveriges konkurrenskraft. Redan för två år sedan såg vi vartåt det barkade i byggsektorn. Bostadsbyggandet var på väg att tvärnita, vilket skulle drabba både konjunkturen och många byggnadsarbetare. I två budgetar i rad har vi därför föreslagit statliga krediter, ett nytt investeringsstöd och pengar till energieffektivisering av flerfamiljshus, ja, ett helt bostadspolitiskt program för att hålla uppe byggandet. Vi har föreslagit en miljardsatsning på arbetsmarknadspolitiken, och vi vill snabba på upprustningen av det civila och militära försvaret med en totalförsvarsfond. Mot bakgrund av Trumps tullar vill vi också förstärka systemet med korttidsarbete så att Sverige blir mer konkurrenskraftigt i förhållande till sina grannländer och så att svenska jobb kan säkras i en väldigt osäker värld.

Herr talman! Jag menar att regeringen gång på gång har missbedömt det ekonomiska läget. När arbetslösheten steg skar man ned på arbetsmarknadspolitiska åtgärder. När byggandet tvärbromsade valde man att ta bort investeringsstödet till byggandet av nya bostäder. Regeringen har konsekvent inriktat sin ekonomiska politik på åtgärder som inte driver på tillväxten men som ökar de ekonomiska klyftorna i vårt land.

Man har alltid haft råd att sänka skatten ännu lite mer för dem med högst inkomster samtidigt som man inte har haft råd att göra insatser för vanligt folks hushållsekonomi. Med den här vårbudgeten missar regeringen målet ännu en gång. Denna budget kommer inte att ge vanligt folk mer i plånboken, den kommer inte att stärka vår motståndskraft och den kommer inte att vända konjunkturen.

(Applåder)

Fru talman! Det är tydligt att regeringsrepresentanterna mest vill tala om allting annat än just matpriserna och konkurrensen. Det handlar om vilka som är ansvariga för den stigande inflationen i hela västvärlden, kriget i Ukraina, energipriserna som stack iväg och allt detta. Allt det kan vi tala om någon gång.

Jag tyckte att det fanns en konstruktiv botten här, där jag trodde att vi kunde vara överens. Regeringens egen myndighet har kommit fram till att konkurrensen är för dålig på den svenska dagligvarumarknaden och att det leder till högre priser. Då borde vi kunna vara överens om att diskutera förslag som leder till mer konkurrens och större prispress.

Vi har lagt fram ett helt paket av åtgärder. Regeringen får gärna ta något av de förslagen och gå vidare med det. Jag hade förväntat mig att regeringen inför en sådan här debatt hade några nya besked att ge och något initiativ som man hade tänkt att ta.

Det enda som kommit ut av debatten är att finansministern ska träffa matjättarna i veckan. Det är jättebra. Men poängen måste vara att man har en regering som vidtar åtgärder och har någon form av handlingskraft som förändrar situationen.

Avslutningsvis kommer vi inte ifrån att det blir svårt när regeringen försöker beskriva diskussioner om fördelningspolitik i ett läge där man försämrar kraftfullt för de ensamstående mammorna och där priserna i Sverige är höga. Sverige är det enda land i Norden som inte har ökat barnbidragen under den här kostnadskrisen. Man gör ingenting för de sämst ställda pensionärerna, som just nu vänder på kronorna för att få sin hushållsekonomi att gå ihop. Allt detta måste man förstå när man ser att matpriserna sticker iväg igen och drabbar vanligt folk. Att agera och visa handlingskraft är ett ansvar som en regering har.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

(Applåder)

Fru talman! Det är en viktig debatt vi har just nu. Det handlar om vardagen och verkligheten för väldigt många olika familjer runt om i Sverige som ser att det är svårt att få ekonomin att gå ihop.

När jag hörde interpellationssvaret tänkte jag först att det måste vara något fel. Finansministern sa att det är positivt att vi har fått ned inflationen men att detta inte betyder att matpriserna sjunker – de är fortsatt höga. Glömde hon bara bort att säga att matpriserna stiger igen?

Sedan, fru talman, hörde jag Edward Riedl säga att priserna fortsatt är höga. De stiger alltså. Kan vi vara överens om att matpriserna stiger igen efter att redan tidigare ha varit höga?

Detta blir gärna en fördelningspolitisk diskussion. Vi kan ha den debatten.

Vi har föreslagit en rättvis skattesänkning, som når fler grupper än den som regeringen har föreslagit. Vi har föreslagit att Sverige ska höja barnbidraget och studiemedlet med 200 kronor i månaden och göra någonting som alla andra nordiska länder har gjort i denna kostnadskris, nämligen att stötta barnfamiljerna genom krisen. Vi har föreslagit att de fattigaste pensionärerna ska få 200 kronor mer i bostadstillägg eftersom de har väldigt små marginaler.

Vi har också sagt nej till regeringens försämring för de ensamstående föräldrar som det talas väldigt mycket om i denna kammare. Det kan bli så mycket som 770 kronor mindre i månaden för dessa ensamstående föräldrar, ofta mammor, som ska försöka sätta bra mat på bordet åt sina barn.

Jag har gärna en fördelningspolitisk diskussion med regeringen om hur man kan tajma in en försämring av högkostnadsskyddet för läkemedel samtidigt som man har råd att sänka skatten med över 3 000 kronor i månaden för människor med höga inkomster. Det säger ju någonting om prioriteringarna i det här ekonomiska läget.

Denna interpellation handlar dock egentligen om någonting som vi borde kunna vara överens om: att göra mer för att pressa matpriserna i vårt land.

Jag berättade i mitt förra inlägg att vi har lagt fram ett helt paket med åtgärder på olika områden för att öka konkurrensen, göra det lättare att starta butiker, ha bättre prisuppgifter i butiker och se till att det finns varningstrianglar när det blir krympflation på varorna. Skälet till det sistnämnda är att man inte ska köpa ett paket kaffe som är 450 gram i stället för, som tidigare, 500 gram och känna sig lurad på grund av att man inte vet hur mycket kaffe man egentligen betalar för. Vi vill se mer konkurrens i grossistledet för att göra det möjligt för små butiker att handla från fler grossister.

För två år sedan föreslog Socialdemokraterna en matpriskommission. Tänk om vi under två års tid hade haft en matpriskommission som hade jobbat med att syna hur matjättarna använder sin makt och prissättning och hur man kan komma med nya initiativ för att öka konkurrensen på denna marknad!

Tyvärr har regeringen bara tagit ett initiativ. Man kallar, än en gång, till ett möte med matjättarna. Det är väl bra att man sitter ned med matjättarna; det är inget fel med det. Men man har ju också den politiska makten att lägga fram förslag, vidta åtgärder och driva frågor för att öka konkurrensen och pressa priserna.

Jag vill säga detta till regeringen: Ta något av våra förslag! Vi hjälper gärna till. Hitta på andra förslag som ökar konkurrensen på matmarknaden! Vi är öppna för konstruktivt samarbete för att öka konkurrensen.

Regeringens egen myndighet har faktiskt sagt att en del av prisökningarna drivs av för dålig konkurrens. Då borde vi kunna enas i Sveriges riksdag om att vi ska göra mer för att rätta till detta. Tyvärr har det mest blivit fikamöten. Det har inte kommit några nya förslag.

(Applåder)

Fru talman! För någon vecka sedan kom den senaste inflationssiffran. Det stod i svart på vitt: I februari ökade matpriserna med ytterligare 3,9 procent.

Det är inte första gången vi hör att matpriserna fortsätter att öka. En vanlig familj kan i dag betala 30 000 kronor mer för sin mat per år jämfört med hur det var före kostnadskrisen. Priserna på vardagsvarorna fortsätter uppåt. Ett paket kaffe kommer snart att kosta 100 kronor. Många människor tvingas välja bort frukostjuice, ost eller kött i matkassen.

Jag tror att det är många som känner att det räcker nu. Så här kan vi inte ha det. Nu i veckan protesterar tusentals svenskar runt om i landet mot de ökade matpriserna. De är trötta på de ständiga prisökningarna, och de ställer den helt rimliga frågan: Varför gör inte regeringen något? Vet ni vad – det funderar jag också över.

Vi socialdemokrater har lagt fram ett helt paket av åtgärder för att öka konkurrensen och pressa priserna. Vi har lagt fram förslag om att öka konkurrensen på livsmedelsmarknaden och pressa priserna för vanligt folk, bland annat genom att göra det lättare för lokala matbutiker att etablera sig. Vi vill ha bättre prisjämförelser i butik. Vi vill öka konkurrensen i grossistleden. Vi vill ha en tydligare märkning mot krympflation. Vi vill inrätta en matpriskommission som granskar matjättarnas prishöjningar och agerar för att skydda svenska konsumenter.

Jag noterar att finansministern inte svarade på min fråga i sitt svar, så jag vill avsluta med att upprepa den: Varför ställer sig finansministern inte bakom något av våra förslag om att pressa matpriserna, och har hon några egna förslag att komma med?

(Applåder)

Fru talman! Efter dessa år med en väldigt låg tillväxt i Europas bottenskikt behöver Sverige bli rikare för att möjliggöra både reallöneökningar och välfärdssatsningar. Vi behöver också ha en bra politik som ger människor pengar i plånboken för att komma ur den här lågkonjunkturen. Det är väl bra så. Problemet är väl att regeringens idé om detta inte har fungerat som det var tänkt.

Men jag biter mig fast: Den här interpellationen handlar om de fattigaste barnfamiljerna. Nu talar finansministern om att köpkraften ska förbättras. Kommer köpkraften 2025 att förbättras för de fattigaste barnfamiljerna i Sverige? Du får räkna med skattesänkningen, finansministern. Vi gör ju i vår budget samma skattesänkning för lågavlönade, så det gör ingen skillnad. Men det ni gör är att ni sänker köpkraften för de fattigaste barnfamiljerna 2025. Eller har ni någon annan beräkning på detta än den jag kan göra?

Barnfamiljerna kommer att få mindre pengar i plånboken nästa år, och det är ett medvetet val ni gör. Vad har förändrats i deras vardag 2024 som möjliggör att vi kan minska bidraget till de fattiga framöver? Finansministern har inte på något sätt beskrivit att någon kostnad har minskat för den gruppen som gör att det skulle motivera neddragningen.

Det bästa motivet som finansministern har haft är att en annan grupp, som också är oerhört utsatt, med den här budgeten får en ökad ersättning. Men jag har inte uppfattat att något riksdagsparti - jag kan ha fel - tycker att det är dumt att faktiskt justera upp ersättningen efter så många år utan att ersättningen har indexerats. Men det hjälper inte de fattigaste barnfamiljerna. De ska ju fortfarande köpa mat. De ska fortfarande se till att barnen kan vara med på en fritidsaktivitet och att de får en vinterjacka när det är kallt ute.

Kommer köpkraften för den här gruppen att öka eller minska 2025? Varför vill ni sänka köpkraften för den mest utsatta gruppen av barnfamiljer?

Fru talman! Det är väl bra att vi är överens om att Sverige ska bli rikare. Vi kan bråka en del om huruvida ni stöttar vanliga hushåll tillräckligt mycket. Jag kan bara konstatera att den exempelfamilj som finansministern själv lyfter i interpellationssvaret hade fått mer pengar i plånboken med vår politik än med regeringens politik.

Men det handlar inte om det. Det som nu händer i svensk ekonomi när inflationen faller och räntekostnaderna sjunker är att ganska många familjer påverkas positivt. Jag har själv bostadslån; det är klart att kostnaderna för mitt bostadslån minskar. Det är ganska stora grupper i samhället som märker: Oj, nu händer det någonting i samhällsekonomin. Nu får vi lite mer pengar i plånboken. Vi har lite större marginaler. Med regeringens skattesänkning och skattebonus för dem som har väldigt höga inkomster därtill får man väldigt mycket pengar i plånboken.

Men det är något som bryter trenden här, nämligen att regeringen i denna budget går fram med en sänkning av bostadstillägget för de fattigaste barnfamiljerna i vårt land. Ni hade inte behövt göra det, finansministern, men ni gör det medvetet. Då är min fråga: Vad har ändrats i deras vardag? De har inga bostadslån, det kan jag garantera. De behöver handla, och matpriserna har inte sjunkit. Deras hyror kommer nu att stiga i de kommande hyresförhandlingarna eftersom räntekostnaderna liksom går in i hyrorna, fast med viss fördröjning. Deras marginaler kommer att fortsätta krympa.

Alla utvärderingar av fördelningspolitik i Sverige visar att ensamstående med barn är en av de mest utsatta grupperna i vårt samhälle. Då väljer ni att sänka ersättningen för den gruppen. Detta väljer finansministern med precision att undvika att tala om.

Vad är det som motiverar en sänkning av ersättningen till de barnfamiljer som är mest sårbara i vårt land? Är inte risken väldigt stor att de som får betala det högsta priset för detta är de fattigaste barnen i vårt land? Är det verkligen en rimlig budgetpolitik i det här läget?

Fru talman! Tack, finansministern, för svaret! Jag tror att vi kan vara överens om att lågkonjunkturen och kostnadskrisen har slagit väldigt hårt mot vanliga hushåll. Tio års reallöneökningar försvann, och de börjar nu långsamt byggas upp igen.

En vanlig familj med två barn betalar nästan 30 000 kronor mer för matkassarna i dag än för några år sedan. Det blev mycket dyrare att bo oavsett hur man bor. De höga kostnaderna uppstod direkt för dem som har lånat till sitt boende i form av en villa eller bostadsrätt, och nu kommer fortsatta hyreshöjningar för dem som bor i hyresrätt åren framöver.

Allt det här påverkar hushållsekonomin direkt. Man hade kunnat föra en allmän diskussion om det, och finansministern för ett resonemang om detta och om sina principer för skattepolitiken. Hon talar också om hur en barnfamilj med en polis och en sjuksköterska påverkas av regeringens förslag.

Jag skulle kunna gå in i en stor diskussion och konstatera att en sjuksköterska och en polis med två barn skulle få mer pengar i plånboken med vårt budgetalternativ än med regeringens politik. Men det är ändå inte riktigt där interpellationen landar.

Den fråga jag ville ställa gäller de grupper som har de absolut minsta marginalerna och som också påverkas av kostnadskrisen - kanske mycket mer brutalt än hur vi påverkas. Det är ganska brutala siffror. Nästan varannan ensamstående förälder med lägre inkomst har svårt att ställa näringsrik mat på bordet, och det är alltså Sverige vi talar om här. I samband med det senaste julfirandet angav nästan hälften av de ensamstående föräldrarna med lite lägre inkomster att de funderade på eller tvingades låna för att handla julklappar till sina barn.

Detta är en grupp i samhället som varken är särskilt omdiskuterad eller synlig, men vi vet att de ensamstående med barn är de som drabbas hårdast av kostnadskrisen på flera olika sätt. Deras marginaler är mycket små.

På slutet säger finansministern, lite provokativt enligt min mening, att politik handlar om prioriteringar. Det är exakt det min interpellation handlar om. Vi kan koka ned detta till den fråga jag ställer: Vad har blivit bättre för de barnfamiljer som har det tufft? Då menar jag till exempel en ensamstående undersköterska med barn, som får ta del av bostadstillägget. Vi införde ju ett tillfälligt bostadstillägg, och det höjdes i någon omgång. Nu valde regeringen att ganska kraftigt skära ned på det. Det påverkar den här undersköterskan med barn direkt i hennes vardag.

Då är analysen att vissa stöd ska dras bort för att verkligheten har förändrats. Man har fått högre löner, man har fått minskade kostnader för hyra och matpriserna har fallit tillbaka. Vad har blivit bättre för den ensamstående mamman med svag ekonomi som får ta del av bostadstillägget? Vad har blivit bättre i hennes ekonomi som motiverar att regeringen nu drar ned på det stödet?

Man talar om att man inte hade pengar, att man inte hade råd med det. Men regeringen hade ju råd att sänka skatten för dem med höga inkomster med tusentals kronor i månaden. Uppenbarligen var det inte en ekonomisk fråga. Det var inte det att man inte hade pengar; man ville göra den här förändringen i bostadstillägget för dem som är mest sårbara.

Jag kan inte dra någon annan slutsats än att det inte är undersköterskan som påverkas mest av detta utan hennes barn, som redan i dag lever i en helt annan situation än de flesta barn runt om i Sverige.

Min fråga kvarstår: Vad har egentligen blivit bättre för de mest utsatta barnfamiljerna som motiverar regeringens neddragning i den senaste budgeten?

Fru talman! Bakgrunden till interpellationen är alltså de prognoser vi har sett och en regering som har varit väldigt optimistisk och sagt: Nu kommer vändningen, och nu kommer ljusningen! Nu vänder det uppåt. Vi har lagt fram välavvägda budgetar. Vi gör rätt, och vår politik gör stor nytta!

Jag har inga problem med de retoriska vinklingarna. Men någonstans måste man titta på resultatet, och där sticker inte Sverige ut i något positivt hänseende. Vår tillväxt har inte överglänst den i resten av Europa. Arbetslösheten har utvecklats mer negativt än i de övriga europeiska länderna. Om Sverige hade haft samma genomsnittliga utveckling som Europa när det gäller arbetslöshet hade 50 000 färre människor gått arbetslösa i Sverige.

När det gäller konkurser, inte minst i nyföretagande, som vi vet är en viktig del av både progressivitet och tillväxt av nya jobb har vi ganska svaga siffror just nu. Det präglar samhället.

Därför hade regeringen kanske inte bara behövt vara nöjd, utan man kunde också ha funderat på om man har gjort rätt avvägningar. Jag menar inte heller att en enskild budget mellan regering och opposition gör så enormt stor skillnad. Det gör skillnad för människors vardag om de får en barnbidragshöjning eller inte eller om man satsar på de sämst ställda pensionärerna.

Min poäng är inriktningen. Hade regeringen i högre grad haft vanlig hushållsekonomi och välfärdens finansiering i fokus hade vi inte haft ett lika stort tapp. Hade regeringen vågat diskutera bostadssektorns enorma utmaningar hade man inte dragit bort de få statliga insatser som fanns, och om man ändå hade gjort det hade man behövt hitta på något annat.

Regeringen har hela tiden bara trott att det ska vända, och det har blivit kostsamt för Sverige. Nu är man där igen och talar om utvecklingen framöver. Regeringen beskriver industrin på ett korrekt sätt; jag har inga problem med det. Frågan är bara: Vilka insatser ser vi att regeringen har gjort? Det är ett haveri kring energipolitiken så här långt. Regeringen har inte det ledarskap i klimatfrågorna som näringslivet efterfrågar. Sverige har också andra konkurrensnackdelar gentemot en del av europeisk industri som jag inte tycker att regeringen tar tag i.

Fru talman! Jag vill understryka att jag är fullt medveten om att finansministern inte själv sitter och skissar på varenda prognos i budgeten utan att det är ytterst kompetenta tjänstemän som försöker analysera läget, se framåt och ta hjälp av andra expertorgan och prognosmakare för att hamna så rätt man kan.

Som finansministern är tydlig med och som Finansdepartementet har betonat har det i de senaste prognoserna funnits mer osäkerhet än vanligt, och det är svårare att göra prognoser i ett nytt läge. Då landar det politiska ansvaret återigen på Finansdepartementet. Har man gjort rätt kalibreringar i de politiska förslag och den "väl avvägda" budget som man har lagt på riksdagens bord och röstat igenom?

Om man bara tar en prognos och tittar tillbaka lite i tiden på hur hushållens konsumtion har utvecklats kan man se att Finansdepartementet har reviderat ned hushållens konsumtion med 150 miljarder kronor över två år. Det är ganska mycket.

Då måste man ställa sig frågan: Finns det något i den ekonomiska politiken som hade kunnat göras annorlunda för att ge hushållen trygghet och skapa mer förutsägbarhet så att framför allt de hushåll som vi vet konsumerar mer hade kunnat komma igång med sin konsumtion? Detta är bara ett exempel på frågor som vi har diskuterat med regeringen under lång tid. Vi är det enda land i Norden som inte har gjort något åt barnbidraget under kostnadskrisen.

Genom budgetprioriteringar där man sänker skatten mycket för dem med höga inkomster får man inte samma effekt på konsumtionen. Detta är min bedömning, och jag tror att de flesta ekonomer är överens om den. Det kan finnas andra positiva effekter som regeringen vill se, men om man vill ta Sverige ut ur en lågkonjunktur finns det andra, mer effektiva insatser att göra.

Det var sådan självkritik jag var ute lite efter och om den finns hos finansministern nu när man har tvingats till en massa nedrevideringar och Sverige kommer fattigare ur lågkonjunkturen än vad vi hade behövt göra. Framför allt blev lågkonjunkturen mycket mer långvarig än vad finansministern och Finansdepartementet hade räknat med från början. Nu har det blivit mycket diskussion om det här, som är en ganska politisk fråga. Det är lätt att debatten bara landar i frågan om hur budgetarna ser ut.

Den andra frågan handlar mer om industrin. Jag hörde finansministern beskriva problemen och osäkerhetsfaktorerna för industrin. Vi vet att Sverige i grunden har en relativt stark och väldigt innovativ industri, men den möter nu en omvärld som är ganska stökig och har stora utmaningar.

Då vill jag fråga: Finns det några ytterligare åtgärder som finansministern ser framför sig behöver vidtas i detta läge? Behöver uppmärksamhet riktas mot att svensk exportindustri inte ska drabbas hårdare än nödvändigt av konjunkturläget?

Fru talman! Jag tackar finansministern för svaret.

Bakgrunden till denna interpellation är att vi ser att den europeiska industrin och den ekonomiska utvecklingen inte minst i stora länder som Tyskland och Frankrike har bromsat in mycket mer än vad Finansdepartementet och många ekonomiska bedömare hade räknat med. Detta har redan fått effekt på svensk ekonomi. Vi ser många pressade underleverantörer i dag - orderböckerna ser inte ut som man hade räknat med. Vi ser en väldigt stor osäkerhet, inte minst när det gäller Tysklands ekonomiska och politiska framtid. Detta lägger en våt filt över svensk industris framtidsplaner.

En särskilt utsatt sektor är fordonsindustrin, som är en väldigt viktig del av svensk industri och en motor för teknikutveckling, forskning, investeringar och väldigt många jobb runt om i Sverige.

Detta är bakgrunden till att jag ville diskutera industrin och den konjunktur vi har i Europa. Jag kommer att återkomma till det.

Min första fråga i interpellationen handlade dock lite mer direkt om Finansdepartementets prognoser och huruvida finansministern var överoptimistisk i sina prognoser för konjunkturen och vägen framåt. Efter att ha lyssnat på finansministerns svar på interpellationen skulle jag vilja säga att det enkla svaret på min fråga är ja. Det har ju verkligen inte gått som man trodde i de prognoser man gjorde för svensk ekonomi.

Vi socialdemokrater har kritiserat regeringen för att ha varit för passiv i fråga om välfärdens finansiering och hushållens ekonomi. Jag menar att en del av de prognosrevideringar nedåt som regeringen har tvingats ägna sig åt när det gäller såväl arbetslöshet som tillväxt har att göra med hur konsumtionen i samhället har utvecklats. Jag har kritiserat att regeringen har riktat sina finanspolitiska stimulanser till fel grupper. För mycket av skattesänkningarna har gått till de människor som har högst inkomster i stället för att landa i plånboken hos vanliga löntagare och hushåll som faktiskt skulle ha kunnat använda dessa pengar på ett mer konstruktivt sätt genom att konsumera och därmed bidra till att dra konjunkturen vidare uppåt.

Vi har varit i en lågkonjunktur. Regeringen har hela tiden talat om att man ser ljuset i tunneln och att det snart vänder uppåt. Det går att förstå att regeringen valde att vidta en del åtgärder - man trodde att det bara skulle vara ett litet hack i kurvan för tillväxten. Då spelade det väl ingen roll att man drog in investeringsstödet för bostadssektorn och bidrog ännu mer till den bostadskris vi har i Sverige. Då kanske det inte var så viktigt att säkra statsbidragen till kommuner och regioner i krisen, trots att vi vet att multiplikatoreffekten när det gäller välfärdskonsumtion är väldigt hög - det är en av de mest effektiva åtgärder som går att vidta i en lågkonjunktur för att se till att konjunkturen inte försämras ytterligare.

Därför frågade jag om finansministern erkänner att man gjorde fel i sina prognoser. Då, fru talman, kanske det kunde ha funnits ett inslag av självkritik gällande att man hade fel i prognosutvärderingen och därmed landade i fel ekonomiska vägval.

Jag vill under mina sista 30 sekunder gå tillbaka till industrin. Om jag tolkar finansministern rätt är vi överens om beskrivningen av både världen, de osäkerhetsfaktorer som finns och hur konjunkturen utvecklas.

Jag undrar om det finns några exempel på åtgärder här och nu som regeringen är beredd att vidta för att stötta svensk industri, skapa mer framtidstro och se till att industrin kan bibehålla de senaste årens ganska starka ekonomiska utveckling, så att det inte går i baklås också för svensk industri, för det tror jag skulle kunna få stora effekter på svensk ekonomi framöver.

Fru talman! Det finns en del vi instämmer i, men det är inte ett problem med ordvalet i fråga om listräntorna.

Det stora problemet som finansmarknadsministern inte verkar vilja ta på allvar är att konkurrensen är svagare i Sverige än i många andra länder. Svenska bolånetagare får betala för mycket till banken på sina bolån.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Bara under kostnadskrisen - räntechocken - har de största bankerna fått ungefär 80 miljarder extra i vinst. Samtidigt går vanliga familjer på knäna. Det är inte lite pengar i plånboken för en vanlig familj som har lånat till en villa eller en bostadsrätt.

Då kan man inte säga att det inte spelar någon roll om man använder listräntor eller genomsnittsräntor. Jo, för då måste banken motivera för dig varför du ska få en sämre ränta än andra. Du som kund får i ett sådant förhandlingsläge en starkare position att stå på dig för att få en bättre ränta än den som banken erbjuder. Det är inte bara fråga om ordval, utan det handlar om en förhandlingsposition mot banken.

Det är kanske därför som Villaägarna tycker att det är ett bra förslag, och det är kanske därför som Finansinspektionens generaldirektör säger att listräntorna har spelat ut sin roll; de fungerar inte för kunderna. Det är märkligt att myndigheterna ser detta, Villaägarna ser detta, men finansmarknadsministern vill helst byta ordet listränta till något annat och inte engagera sig i en diskussion som kan innebära att kunden stärks.

Jag kan instämma i problembeskrivningen att detta inte kommer att lösa alla problem. Det som löser problemen för de flesta bolånekunderna är ökad konkurrens. Då finns alla möjligheter att använda den statliga banken SBAB för att till exempel erbjuda lönekonto, öka konkurrensen och förbättra villkoren. Men här verkar tyvärr regeringen vara ideologiskt förblindad och inte vilja ställa sig på bolånetagarnas sida.