Ali Esbati

Herr talman! Det Elisabeth Svantesson gör är att skyla över en fullt synlig verklighet med dåligt underbyggda teorier. Det är vad som sker. Det är återkommande i regeringens sätt att beskriva ekonomin.

Elisabeth Svantesson sa tidigare: Nu ska vi gå en sista tuff rond i kampen mot inflationen. Problemet är att det hon gör är att skjuta framför sig dem som ska ta smällarna. Det är barnfamiljer. Det är bolånekunder. Det är sjuksköterskorna inom välfärden. De ska bära trycket från inflationen. Det gäller inte för dem som driver de företag som kan överprissätta på grund av att de har oligopolsituation på marknaden. Det säger så mycket om regeringens egna prioriteringar.

Det är inte så att ordentliga investeringar, att ta bort flaskhalsar och att göra Sverige bättre rustat att möta framtiden är inflationsdrivande. Vi har ett stort land i väster - jag talar nu om USA och inte om Norge - där presidenten driver enorma investeringar i privat sektor och understöder den typen av investeringar. Det heter Inflation Reduction Act.

Jag säger inte att man kan göra precis samma sak i Sverige. Men jag säger att man kan och bör investera i klimatomställning. Det är dyrt och oansvarigt att inte göra det. Jag vill understryka att alla de satsningar som vi gör på välfärdsförbättringar finansieras genom en annan skattepolitik än den som regeringen står för. Det är en omfördelning från dem som har det allra bäst och klarar sig väldigt bra till att genomföra ordentliga välfärdssatsningar som räddar svensk sjukvård.

För övrigt var frågan vad man tänker om gängkriminaliteten. Hur menar Elisabeth Svantesson att de som jobbar inom skolan och inom socialtjänsten och nu får ta emot nedskärningssmockor ska göra ett bättre jobb med att skydda oss alla i framtiden mot just den typen av utveckling? Där blir Elisabeth Svantesson svaret skyldig.

Herr talman! Det finns en viktig utgångspunkt som kanske inte kunde skönjas i det finansministern sa, och det är att finansministern bedriver en ekonomisk politik som har fört Sverige in i en recession.

Ingen hävdar att de inflationstendenser som uppstod i världsekonomin låg inom regeringens kontroll, men det är ju så att Elisabeth Svantesson och Sverigedemokraterna har hanterat situationen på ett närmast unikt dåligt och nonchalant sätt - och att svenska folket betalar priset. Det är verkligheten. Vi har en situation där hushållen är hårt drabbade, till exempel av höga priser på mat. Vi såg stora prisökningar i början av året, och de fortsätter.

Vi har diskuterat möjligheter att se till att de överpriser som tas ut av matjättarna - med höga vinstmarginaler och där de behåller dem - ska regeringen göra någonting åt för att förbättra konkurrensen. Ingenting sådant har skett.

Finansministern kallade till sig folk för en fika, även om hon inledningsvis sa att det skulle vara någon variant av sovjetisk kommunism att göra det. Men sedan har det inte hänt så mycket. Det blev ett slags lycka till som vi fick höra.

Samtidigt har regeringen nu med öppna ögon sett till att föra in Sverige i en vårdkris. Nedskärningarna kommer att bli chockartade med den budget som nu ligger. Statens finanser är starka, men man väljer att lämna patienter och personal i sticket. Det blir ett slags dubbelstöt för dem som lever i Sverige.

Frågan blir: Tycker finansministern att det är rimligt att göra den typen av prioriteringar, skattesubventioner till lyx-rot framför att satsa på välfärden? Varför agerar man inte ens för att få till rimliga konkurrensförhållanden, marknadslösningar som man i teorin säger sig värna? Är det rimlig prioritering 2023?

Herr talman! Det var många saker på en gång. Om vi hade haft samma skatteuttag i förhållande till bnp i dag som i början av 2000-talet skulle vi ha haft 400 miljarder mer att röra oss med i den offentliga ekonomin. Det är klart att skatterna spelar roll på så sätt.

Vi kan också titta på sysselsättningen. Det vore märkligt att tänka sig att sysselsättningen skulle minska med Vänsterpartiets ekonomiska politik när en stor del av den går ut på att ha personer sysselsatta där de är i dag, nämligen inom välfärden där de gör ett viktigt jobb. Det är ju den politik som ledamoten står bakom som leder till nedskärningspress inom välfärdstjänsterna.

Det är också så att om man undviker att göra nödvändiga investeringar, så som vi har gjort i Sverige under en tid och som denna budget också bidrar till, kommer det att bli svårare att ha en ekonomi som genererar goda och bra arbeten inom det privata näringslivet. Det är detta som är ett av många problem med den budget som Liberalerna står bakom.

Cecilia Rönn pratade om varifrån uppgifterna om ökade utsläpp kommer. Det verkar finnas en eftersläpning i insikten om att Liberalerna ingår i en regeringskonstellation där Sverigedemokraterna sätter tonen för både den ekonomiska politiken och klimatpolitiken. Kanske är det detta som är problemet.

Det som Cecilia Rönn väldigt ofta gör är att beskriva inte vad den ekonomiska politiken faktiskt går ut på utan hur den teoretiskt sett skulle kunna se ut. Det duger tyvärr inte.

Herr talman! Först: Martin Ådahl gav oss källan för detta om utsläppen. Det är alltså inte på Tiktok utan i budgetpropositionen som det framgår att regeringens politik ökar utsläppen.

Jag blev lite överraskad av diskussionen om att använda rätt ord och inte prata om en angiverilag eftersom den inte heter så. Låt mig då påminna om att vi har ett parti i Sveriges riksdag som heter Liberalerna, och ledamoten refererar ju till det namnet även om det medför problem i förhållande till innehållet.

Jag ska prata lite om inflationen och inflationsbekämpningen. Jag försöker förstå idén om att inflationen ska bekämpas genom finanspolitiken.

Om jag förstår Liberalerna rätt gäller den enkla, grovhuggna spaken där det bara är summan av kostnaderna från det offentliga som räknas, och då vill de inte fundera över de påpekanden som den kända socialistiska organisationen IMF kommer med om att det är profitdrivet snarare än lönedrivet och att man därför borde analysera detta. Av det finns inget i Cecilia Rönns anförande; det finns inga insikter därifrån.

Men om det nu skulle vara så att bara slutsumman räknas, hur kommer det sig då att utgifter som går till lyx-rot, till exempel veranda- och köksbyggen, inte eldar på inflationen medan utgifter för att sjuksköterskor inom vården ska få behålla sina jobb eldar på inflationen? Vad är det för liberal förståelse av verkligheten som ligger bakom det?

Fru talman! Tack, det värmer mycket att höra de här orden! Martin Ådahl är en person som för lång tid framöver kommer att vara förbunden med mig - om inte annat när jag googlar mig själv på internet, som man ibland gör. Då står det "andra har också sökt på", och så kommer Martin Ådahl upp. Det är ju fint. Men jag tycker verkligen att det var värmande att höra de orden.

Jag tycker också verkligen att det finns saker som förenar oss utöver detta med att ta ställning mot fördomar och rasism. Vi möttes en gång före valrörelsen på ett möte som var organiserat av Centerpartiet och Vänsterpartiet på den orten. Det var inga som höll med varandra, men det är själva folkrörelsegrunden för att mötas och diskutera politik och kunna fördjupa sig bortom de slagordsmässiga och fullt rimliga motstånd man kan ha mot varandras åsikter för att se till att de blir förankrade i bredare lager av befolkningen och att människor kan diskutera ekonomisk politik också utanför den här kammaren, inte minst i våra folkrörelseorganisationer och partier. Där tror jag att vi har en gemensam bakgrund.

Jag tackar för de orden och hoppas också jag, i det här fallet, att vi kan ses i andra sammanhang. Man vet aldrig vart livet tar en.

(Applåder)

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till Vänsterpartiets reservationer 2 och 6.

Drygt två månader har gått sedan Sverigedemokraterna och deras stödpartier i regeringen lade fram förslaget till statsbudget. Riksdagen ska nu fastställa de utgiftsramar som presenterades och som ska styra svensk ekonomi nästa år.

I dag skulle kunna vara en dag då människor i vårt land - människor som går till jobbet på morgonen, som studerar eller forskar, som hämtar barn, som lämnar avtryck, som driver företag eller försöker återhämta sig från sjukdom, människor som tänker på hur de ska få ihop hushållskassan i slutet av månaden och på hur vi som samhälle ska bidra till att bärga anständigt mänskligt liv på vår planet - kunde finna hopp och riktning i den ekonomiska politik som landets styrande vill driva igenom.

Men i dag är inte en sådan dag. Statsbudgetens prioriteringar fördjupar snarare våra största samhällsproblem. Morgonens besked om att Sverige nu går in i recession utgör ett deltidskvitto på den SD-ledda regeringens politik, och mer är att vänta. Det är dessvärre inte överord att säga att Sverige befinner sig i ett läge där en redan pressad välfärd är på väg in i en fullskalig kris.

Vår välfärd bärs upp av yrkeskunniga människor som i organiserad, professionell gemenskap ser till att allas våra liv kan bli tryggare, friare och rikare. Dessa människor larmar nu om att de går på knäna. Sex av tio lärare uppger att det sker neddragningar på den egna skolan. Stress och arbetsbelastning är det vanligaste skälet till att lärare lämnar yrket. 60 procent av läkarna överväger att gå ned i arbetstid, byta arbetsplats eller helt lämna yrket på grund av hög arbetsbelastning. Så gott som samtliga regioner uppgav redan förra året brist på sjuksköterskor och barnmorskor. Inom äldreomsorgen säger över hälften av Kommunalarna att de vill lämna yrket. Drygt hälften av landets socialchefer uppger att de har svårt att ge de insatser som individen har behov av och rätt till. Åtta av tio säger samtidigt att de har svårt att rekrytera socialsekreterare.

Vad gör Sverigedemokraterna och regeringen i det läget? Jo, med berått mod utdelar de nu en nedskärningschock i kommuner och regioner. I dessa bokstavligen livsviktiga verksamheter kommer den blåbruna koalitionens kaospolitik att synas och kännas allra mest.

Fru talman! I den budget som riksdagen i dag ska fastställa ramarna för tillskjuts 10 miljarder kronor i generella statsbidrag till kommuner och regioner. Det förslaget lades i ett läge när Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, prognostiserade att 28 miljarder behövdes för att undgå underskott i sektorn. Budgetpropositionen lade därmed medvetet upp för pressade välfärdstjänster över hela linjen.

Det vi nu vet är att den prognosen ser dramatiskt mycket sämre ut. Det är nu 31 miljarder som fattas enligt SKR - efter de tillskjutna 10 miljarderna i den här budgetpropositionen. 25 miljarder av dessa 31 fattas i regionerna. Det blir med andra ord svensk sjukvård som ska möta den värsta nedskärningschocken.

Vi kan redan i dag notera att de flesta regioner planerar för besparingar inom vården. I Östergötland ska personalkostnaderna minskas med motsvarande 600 miljoner kronor. I Skellefteå ställer man in byggandet av nya vårdcentraler. Höjda patientavgifter väntar på de flesta håll. I Sörmland har regionstyret varslat 700 personer. Ett av förslagen där handlar om att göra sig av med tio av de femton kliniska apotekare som arbetar nära multisjuka patienter med att göra läkemedelsgenomgångar. Var hamnar kostnaden för det sedan, tror ni?

Det vi nu ser växa fram är en systemförändring i svensk sjukvård som handlar om att den vård som kan levereras till medborgarna, den vård som man måste ha rätten att förvänta sig i ett rikt land som Sverige, inte kommer att se ut som den gjorde. Och, fru talman, det viktiga är att det sker för att Sverigedemokraterna och regeringen har valt att det ska vara så. Det finns ju inga ekonomiska lagar som säger att regionerna inte ska få de finansiella resurser som behövs för att kunna hantera de reella problemen. Det är staten som kroniskt har underfinansierat kommunsektorn, och det är regeringen som nu ställer sig med händerna på ryggen när svensk sjukvård står inför en formidabel kris.

Från Vänsterpartiets sida har vi med anledning av det förändrade och akuta läget föreslagit en extra ändringsbudget, en möjlighet för den styrande koalition att agera för sjukvården. Men ingenting görs. Det är som om sjukvårdskrisen närmast ses som en möjlighet att tvinga fram ett systemskifte, en tillbakarullning av just sådant som har gjort Sverige till ett bra land att leva i, ett land som många har avundats internationellt.

Fru talman! Sjukvårdskrisen är förstås något som borde vara regeringens främsta huvudbry, och det som toppar den politiska dagordningen. Sjukvården var väljarnas viktigaste fråga inför valet 2022. Det är heller inte så sannolikt att så många av de väljare som lade sin röst på något av de styrande högerpartierna gjorde det för att de ville se en framorganiserad nedläggning av sjukhusavdelningar och massuppsägning av sjuksköterskor och läkare.

Men greppet som används från det hållet är numera välbekant. I stället för att agera på, eller ens kommentera, de alarmerande nya prognoserna för sjukvård och övrig välfärd har man från det hållet lyckats komma med allsköns andra utspel om hur man kan underlätta utvisning av svårt sjuka barn, hur man i strid med grundläggande internationella konventioner ska kunna göra fler människor statslösa, hur man mer intensivt och grundlagsvidrigt ska stigmatisera utsatta minoriteter.

Det är som om Sverige styrs av ett gäng ansvarslösa pr-konsulter som är ointresserade av politiskt ansvarstagande och i stället har valt att sätta upp något slags lajv om mellankrigstiden. Det är möjligt att de har roligt under tiden, men för svenska folket är det inte särskilt uppbyggligt att vara åskådare till detta. Det här är nämligen en politik som gör vårt samhälle fattigare och mer otryggt.

På tal om otrygghet, fru talman - det är något som företrädare för den SD-ledda regeringen pratar mycket om. Men när det kommer till verklig politisk handling för att förebygga exempelvis gängkriminalitet är det pratet ingenting värt. Då är det i stället siffertrixande som gäller. Nedskärningar väntar skolan och socialtjänsten, som ska göra jobbet. Som en pikant detalj är de 80 miljoner kronor som presenterats som en förebyggande satsning mot kriminalitet i själva verket en nedskärning från tidigare anslag på 250 miljoner. Nog arbetar regeringen systematiskt med frågorna, och man gör det genom talepunkter och spinn i stället för resurser och kunskap.

Fru talman! Det här är en budget som också lämnar hushållen i sticket, det vill säga de hushåll som inte har det väldigt väl förspänt sedan tidigare. Inte någon gång sedan 90-talskrisen har hushållen sett ett sådant fall i genomsnittlig realinkomst som i år. Men medan löntagarna drabbas görs det rekordvinster i näringslivet. Det gäller särskilt i några branscher där ett fåtal aktörer med stor marknadsmakt håller priserna uppe, såsom matvarujättarna och bankerna.

Regeringen har hårdnackat vägrat att ta intryck från forskning och fakta när det gäller att bekämpa inflationen vid roten. Inget agerande mot krisprofitörerna, trots att det har funnits en rad konkreta förslag att ta ställning till. Inget grepp för att pressa matpriserna eller bankernas räntemarginaler. Inget agerande för en rimligare prismodell för el. Inga sänkningar av taxor för förskola, tandvård och kollektivtrafik, som skulle vara effektiva i det avseendet. Inte heller gör man några seriösa försök att skydda hushåll med små marginaler mot prisökningarnas effekter.

I stället är det varslade välfärdsarbetare, desperata bolånekunder och högre arbetslöshet som ska fixa inflationen. Det är svårt att se att någon svensk regering med all tillgänglig information har agerat så ansvarslöst i den ekonomiska politiken sedan demokratins genombrott för 100 år sedan. Sådan blir den ekonomiska politiken när den styrs av de kombinerade politiska krafterna hos dem som sätter bankdirektörernas bonusar före barnfamiljernas bästa och dem som finner sin livsglädje i repression och rasism.

Fru talman! Ett av skälen till att detta är den kanske mest oansvariga ekonomiska politik som har förts i landet på 100 år är hur vår tids stora ödesfråga klimatomställningen hanteras i budgeten. De investeringar som krävs för att en systematisk och rättvis omställning ska vara möjlig lyser med sin frånvaro. I stället skär regeringen ned miljö- och klimatarbetet och ökar utsläppen. Klimatministern skickas ut som någon sorts tomhänt men peppig influerare, medan den faktiska klimatpolitiken sköts från Finansdepartementet rakt in i mörkret.

Regeringens politiska retorik på området verkar inspirerad av botarna som annars förstärker den blåbruna närvaron på sociala medier. Det är som om det har lagts in en automatiserad reaktion på ordet klimat, som utlöser en andefattig ordmassa om kärnkraft varje gång ordet kommer upp. Detta är ju inte seriöst. Även om det skulle gå att pumpa in miljarder i nya kärnkraftsreaktorer som genererar el om några decennier, och även om vi bortser från problem och risker med det, förstår var och en att de inte löser problemet med eftersatt järnvägsunderhåll. Det energieffektiviserar inte befintliga bostadsbestånd. Det förstärker inte överföringskapaciteten på el, klimatsäkrar inte kustnära bebyggelse och återskapar inte våtmarker. Bakom kulturkrigsretoriken finns bara skamligt oansvarig handfallenhet.

Fru talman! Jag har redan berört hur Vänsterpartiets ekonomiska politik på avgörande områden visar att det är möjligt att välja en annan väg. Den redovisas samlat i vår budgetmotion. Vi visar där att det går att tillskjuta nödvändiga medel för att rädda sjukvården, äldreomsorgen och skolan från den mest akuta krisen. Det går att ta bort karensavdraget, som är så exceptionellt orättvist och som inte finns i något annat nordiskt land. Det går att förbättra sjukförsäkringen och a-kassan så att de är värdiga ett modernt välfärdsland. Det går att få in tandvården under samma högkostnadsskydd som övrig sjukvård. Det går även att införa en Sverigebiljett så att kollektivtrafiken kan kosta 450 kronor i månaden över hela landet.

Allt detta är möjligt, om man bestämmer sig för att ha ett skattesystem som omfördelar till produktiva välfärdssatsningar. Sverige kan inte samtidigt fortsätta att vara ett avancerat välfärdsland och ett skatteparadis för kapitalägare - det som vi faktiskt är i dag. Sverige är ett av få länder i västvärlden som varken har arvs- och gåvoskatt, förmögenhetsskatt eller fastighetsskatt. Den här regeringen förmår inte ens att lägga fram förslag på beskattning av övervinsterna i bankerna, som många andra europeiska länder har lyckats med.

Sverige är ett land där klyftorna har ökat snabbare än i så gott som varje annat industriland de senaste decennierna. Resultaten av det experimentet är alltmer uppenbara och påtagliga.

Vi visar också i vår skuggbudget hur det går att ta steg bort från de dogmatiska överskottsmålen och i stället slå in på en ansvarsfull väg, där det är en konkret analys av behoven i verkligheten som styr den ekonomiska politiken. För det krävs i dag en paralyserande dos av marknadsfundamentalism för att inte förstå vad som är problemet med att avstå investeringar. Det går inte att åka tåg i Sverige utan att mötas av ständiga problem. De svenska hushållens skuldsättning hör till de högsta i EU - och är en direkt effekt av att staten dragit sig tillbaka från byggandet. Vi ser hur system för vatten och avlopp förfaller i brist på investeringar. Den tillbakatryckta klimatomställningen har jag redan talat om. Det här är områden där statens aktiva baklängesvals skjuter över kostnader och risker.

Att normalisera och institutionalisera den här politiken är inte bara dåligt för svensk ekonomi i dag, utan jag tror att det också gör något riktigt dåligt med samhällsdebatten och med människors tilltro och förhållande till det politiska systemet när den ekonomiska politiken inte förhåller sig till de verkliga problemen i samhällsekonomin. Det är det eländet som Vänstern visar en väg bort från.

Avslutningsvis, fru talman, i detta som också för min del blir den sista debatten i riksdagen, vill jag vända mig en stund till dem utanför kammaren som kanske lyssnar nu eller i efterhand.

Jag tycker naturligtvis att du ska titta på budgetförslagen som ställs mot varandra - på reformerna och sifforna. Men utifrån hur den politiska debatten har sett ut tänker jag att du kan ställa dig själv en enklare fråga. Vad blir mitt liv bättre av?

Ger det dig glädje och välmåga att veta att myndigheterna ska instrueras att trakassera din granne, som kanske också ska få sin gudstjänstlokal riven och sina anhöriga avvisade när de försöker finna en tryggare, mer kärleksfull tillvaro tillsammans i ett land som de varit med och byggt upp och kan bidra till? Eller skulle ditt liv bli bättre, friare och ljusare av att matpriserna blir mer rimliga, att det finns fler sjuksköterskor när du kommer till akuten, att tågtrafiken rustas upp, att du vet att gamla mamma som behöver hemtjänst får den hjälp hon kan ha glädje av, att barnen har någonstans att bo när det är dags att flytta hemifrån och att du slipper oroa dig för ekonomin om du skulle råka bli sjuk?

För så ser vägvalen ut i svensk politik i dag. Sådana är skillnaderna mellan å ena sidan en reaktionär högerpolitik, som bygger på att spekulera i hat och missämja för att försvara dagens ekonomiska hierarkier, och å andra sidan en vänsterpolitik, som bygger på den enkla men stora insikten att vi människor är starka men sköra. Vi behöver därför varandra, och vi kan, vägledda av våra bästa stunders längtan, bygga ett samhälle där vi frodas genom att odla det bästa hos varandra.

(Applåder)

Fru talman! Det är nästan lite roande att se Oscar Sjöstedt helt ta på sig den nyliberala Timbroslipsen i just denna fråga.

"Så funkar det ju i en marknadsekonomi", säger Oscar Sjöstedt. Ja, jag vet inte - i alla andra marknadsekonomier är det helt uppenbart att staten har en stor roll i byggandet. Det är så pass stora affärer det är fråga om, och det är så pass inbäddat i samhällsbyggandet. Där staten tänker sig att den inte ska ha en roll kommer staten att få en roll eftersom den får hantera det som uppstår i form av bostadsbrist och det som sker när byggsektorn kollapsar, vilket leder till arbetslöshet och recession - det vi ser nu.

Det är inte effektivt med byggsubventioner, säger Oscar Sjöstedt. Men det beror ju på hur man mäter effektiviteten. Om man mäter effektivitet genom att se om det byggs mer är svaret att det är effektivt. Det är i alla fall uppenbart inte effektivt att inte ha några stöd, några tankar, några funderingar eller någon handling på detta område. Då skapar man nämligen på ett väldigt effektivt sätt en kris i byggsektorn, och det är det svenska folket ser nu - inte minst de som jobbar inom byggsektorn.

Jag ser att Oscar Sjöstedt i sitt arbete med finansfrågorna har varit mer intresserad av exempelvis hur finanssektorn ska kunna sätta tänderna i mer av svenska folkets pensionspengar än av att människor i vårt land ska ha någonstans att bo och att de yrkeskunniga byggjobbare som finns där ute ska ha bra arbeten. Jag ser det fortsätta också i dag. Det enda svaret var "Så funkar det ju i en marknadsekonomi" när svaret är "Så funkar det när Tidöpartierna, ledda av Sverigedemokraterna, leder landet". Det är tragiskt.

(Applåder)

Fru talman! Nu fick Oscar Sjöstedt som han ville, i alla fall i denna fråga!

Ännu en dag står vi här och tar del av en imponerande sverigedemokratisk spagat som blir allt vidare. Det blir allt större diskrepans mellan å ena sidan det man har sagt och säger och å andra sidan det man har gjort och gör. Sverigedemokraterna har vänt sig mycket till de svenskar som arbetar inom byggsektorn. Man har också haft väljarmässiga framgångar med sitt pratande, men när det kommer till görandet har bensinen tagit slut.

Jag vet inte om Oscar Sjöstedt tar del av information om saker som händer i svensk realekonomi, alltså sådant som är osynligt i Sverigedemokraternas egna mediekanaler. Det som händer där ute är dock att byggandet i Sverige i princip har kollapsat och byggarbetare går utan jobb. Detta sker samtidigt som behovet av fler billiga bostäder sällan har varit så stort. Många svenskar lever i kommuner där det är bostadsbrist.

Detta är ett oerhört problem för svensk samhällsekonomi, som vi nu också ser går in i en recession - inte minst på grund av detta, eftersom byggandet spelar en stor roll här. Det är också katastrofalt för landets byggnadsarbetare.

Vad gör ni i Sverigedemokraterna då, Oscar Sjöstedt? Jo, ni och regeringen lägger fram en budget som är helt blind för den enorma bostadskris vi befinner oss i. Ni låter staten helt dra sig tillbaka i ett läge där stora investeringar och satsningar på byggandet är helt nödvändiga. Vi är liksom förbi detta med för lite och för sent; med den här budgeten drar ni till och med in investeringsstöd. Ni lägger i backen.

Jag frågar därför Oscar Sjöstedt: Hur tycker du själv att det går? Vad är SD:s besked till barnfamiljer som behöver en bostad och byggnadsarbetare som inget hellre vill än att ha ett jobb att gå till?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Debatt med anledning av budgetproposition-ens avlämnande

Fru talman! Att det är en olycka för Sverige med just denna regering vid rodret för den ekonomiska politiken blir särskilt tydligt när det är kris, som det är nu. Kostnadskrisen har visserligen globala rötter. Den drabbar många länder samtidigt. Startpunkten är pandemins efterdyningar och Rysslands angreppskrig mot Ukraina, inte Oscar Sjöstedt och Elisabeth Svantesson.

Sjöstedt och Svantesson har dock aktivt valt en passiv hantering av krisen som gjorde att Sverige stod handfallet när det hade gått att agera för att pressa tillbaka inflationen, vilket är extra pikant då inflationshanteringen är regeringens högsta prioritet. Då blir det lite extra illa.

Hanteringen har varit misslyckad, vilket man kan se jämfört med andra länder, och har också lagt bördor på de hushåll som redan har alltför små marginaler. Den som är intresserad av att analysera inflationens faktiska utveckling i Sverige kan konstatera att den inte drivs av löneökningar utan snarare av rekordhöga vinstnivåer. Det är på de områden där vi ser en stark marknadsmakt för ett fåtal dominerande aktörer som prishöjningarna har varit särskilt höga och drivit inflationen.

Vänsterpartiet har presenterat förslag på just dessa områden. Det hade varit möjligt att agera mer för att få matvarujättarna att pressa sina priser. Det hade varit möjligt att se över prissystemet för el så att det blir mer anpassat till svenska förhållanden och den stora överskottsproduktion som vi har i dag, i stället för att helheten ska prisbestämmas i Tyskland. Det hade varit möjligt att pressa bankernas ohemula vinster genom att låta det av staten ägda SBAB få tillbaka de mål som regeringen Reinfeldt ändrade och så vidare.

Inget av detta sker, och det finns ingen ansats till en verklighetsintresserad, intellektuellt hederlig förståelse av kostnadskrisen. I stället funkar inflationen ömsom som en snuttefilt att hålla sig till när inget ska göras, ömsom som ett slags mantel att förställa sig med när den faktiska politiken handlar om att gynna krisprofitörerna. Den politiken fortsätter tyvärr också i budgetpropositionen.

Herr talman! Takten och hastigheten och även riktningen verkar man misslyckas med. Det är möjligt att detta är essensen av att höra till ett reaktionärt parti - att man närmar sig mål lite genom att backa i förhållande till dem. Jag vet inte.

Men jag noterar att det nu har gått två budgetar. Det är inte bara att det inte finns någon antydan om att detta ska realiseras, utan man tar nu bort fri tandvård för unga vuxna. För tandvården samlat sett går det alltså bakåt.

Jag kan också se att detta finns i Tidöavtalet, men det är något som är väldigt talande här. Vissa saker som finns i Tidöavtalet är man väldigt mån om att lyfta fram och ha gemensamma presskonferenser om - förvar och så vidare. Men tandvårdslöftet, som ju var väldigt tydligt och bars av er partiledare, är lite preskriberat, höll jag på att säga. Det är i alla fall inte särskilt närvarande i det som sker i verkligheten.

Herr talman! Så står vi här igen. Nya budgetförslag har förhandlats fram. Nya löftessvek från Sverigedemokraterna kommer i öppen dager, och en till synes nöjd och upprymd Oscar Sjöstedt pratar gärna och fryntligt om andra saker.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Debatt med anledning av budgetproposition-ens avlämnande

Men så sent som i augusti 2022, kort före valet, påminde Sverigedemokraterna genom Jimmie Åkesson i egen hög person om att tandvården skulle hamna under samma högkostnadsskydd som annan sjukvård med SD-politik. Kostnaden var 7 miljarder, en stor men mycket rimlig reform.

Vad blev det av detta? Ja, en budget kom och gick. Nu kommer nästa. Ser vi något spår av denna reform där? Nej, det blev i stället tvärtom. I stället för att alla får bättre tandvård blir unga vuxna av med kostnadsfri tandvård i budgeten framöver.

Min fråga, Oscar Sjöstedt, är: Låt oss få höra mer om det här tandvårdslöftet - hur tycker du själv att det går?

Herr talman! Jag behöver inte spekulera eller fantisera. Jag kan läsa, lyssna och se. Då är det så att i yrkesgrupp efter yrkesgrupp är det kaos och katastrofmeddelanden som skickas. Självklart kämpar man hårt för att hålla ställningarna, för det är det som de här yrkena går ut på.

Lärare slutar, sjuksköterskor vill sluta och läkare kan inte låta bli att själva bli sjukskrivna eftersom trycket är som det är. Då möts man av finansministerns ord att med lite effektiviseringar ska nog detta gå bra och vi alla kämpar tillsammans - utom de som får lite extra rut- och rotbidrag.

Det är ju det som är det knäckande i slutändan, och ja: Vi riskerar att få välfärdskollapser i stort och smått, i kommunerna och i regionerna, i sjukvården och i äldreomsorgen.

Det är det som är poängen här: Sverige är värt bättre. Pengarna finns, men finansministern väljer att lägga dem på annat.

(Applåder)

Herr talman! Jag får också tacka för det som finansministern påpekade att vi var eniga om, alltså stödet till Ukraina och behovet av att rusta upp försvaret.

Det vi inte är eniga om är hanteringen av den svenska välfärden. Vi har i dag en situation där läkare, undersköterskor och lärare flyr sina viktiga yrken för att de helt enkelt inte orkar längre. Det hänger naturligtvis ihop med de arbetsvillkor som råder när pengarna inte räcker till. SKR säger att det skulle behövas 28 miljarder i generella statsbidrag för att ligga kvar på dagens pressade nivå. I regeringens egen budget ser vi att man förväntar sig att verklig konsumtion ändras med noll i fasta priser, fastän bara demografin skulle kräva ungefär 1 procents ökning.

I klartext budgeterar man alltså för en välfärdskollaps. Den här nedskärningsbudgeten kommer att sända chockvågor över Välfärdssverige. Kan finansministern se alla dem som sliter i välfärden i dag i ögonen och säga "ja, det här är en ansvarsfull prioritering"?

Herr talman! Sverigedemokraterna och de övriga högerpartierna har nu levererat en budget till riksdagen. Den måste ju åtminstone sägas vara tydlig på några områden. I ett läge när de som arbetar inom skolan, sjukvården och äldreomsorgen dagligen ser behoven växa dem över huvudet väljer SD och regeringen att leverera ännu en nedskärningsbudget - inte för att pengarna saknas utan för att man aktivt väljer att inte tillskjuta medel.

Vad de styrande i de här bänkarna har föresatt sig och valt att bekämpa är själva den rikedom som ligger i det civilisatoriska åtagandet att värna kvaliteten i det gemensamma, mänskligt behovsstyrda. Prioriteringarna lyser också igenom när man ser vilka hushåll som värnas och omhuldas och vilka som möts av axelryckningar och tomma ord.

För de mycket få mycket välsituerade som knappt behövt göra några förändringar i sina vanor när maten, elen och boräntorna blivit ordentligt dyrare väntar i den här budgetpropositionen mer stöd och mer subventioner. Så icke för den ensamstående mamman som har fått skära bort allt till sig själv för att sätta mat på bordet till barnen. Inte heller för småhusägare som fått många nätters sömn störd av en gnagande oro för sina räntekostnader eller för hyresgästen som aldrig omfattats av rotbidrag och aldrig haft råd med rutsubventionerad städhjälp. De får i stället bidra till att bidragen som främst går till ordentligt välmående grupper ska bli mer generösa.

Det ska bli billigare att bygga om verandan, eventuellt i sommarhuset utomlands, eller att flytta flygeln från en salong till en annan. Det är den faktiska prioritering som SD och regeringen gör. Den som är ung, student eller kanske har sitt första jobb får glädjen att bidra lite extra till den festen när regeringen passar på att avskaffa rätten till fri tandvård för unga vuxna, som det för övrigt var Vänsterpartiet som såg till att förhandla fram för några år sedan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Debatt med anledning av budgetproposition-ens avlämnande

Detta läggs ovanpå ännu ett jobbskatteavdrag som ger mer till dem som har mer från förr. Genom sin konstruktion fördjupar det den orättvisa som går under namnet funkisskatten, alltså att den som på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning inte har möjlighet att förvärvsarbeta måste betala en högre skattesats på samma summa. Nog är prioriteringarna tydliga - närmast parodiska - utan att för den skull vara särskilt skojiga.

När det kommer till behovet av att anpassa Sverige till de pågående klimatförändringarna har SD:s antipati mot fakta och statistik gift sig väl med det gammalmoderata ointresset för investeringar som kan komma hela samhället till del. Förlorarna är svenska folket. Regeringen ökar utsläppen, även enligt regeringen själv. Men på energi- och elektrifieringsområdet, där vi behöver en gigantisk omställning, händer inte mycket. När det gäller järnväg och kollektivtrafik går det bakåt.

Allt det här gör att Sverige alltmer blir ett land på efterkälken, både i förhållande till det existentiellt avgörande globala klimatarbetet och när det gäller att placera vår ekonomi, vår industri och våra företag i en bättre position när världen ofrånkomligen förändras. Det är en politik mer präglad av ett slags pojkrumsaktig efterfeststämning än av viljan att resonera, agera och ta ansvar.

Herr talman! Den nedskärningsbudget som läggs fram för välfärdens tjänster beskrivs på regeringens hemsida under rubriken "Kraftiga tillskott till välfärden i höstbudgeten" med påståendet att regeringen vill förbättra de ekonomiska förutsättningarna för kommuner och regioner. Men regeringen skjuter bara till 10 av de 28 miljarder som kommuner och regioner hade behövt för att hålla verksamheten på ungefär samma redan hårt pressade nivå. Det är sådana här pr-dominerade spinn som försvårar det demokratiska samtalet i sig.

Till sist hamnar vi i finansministerns glada uppmaning häromdagen: Man har också ett eget ansvar att jobba med effektiviseringar. I klartext: Sjuksköterskor och lärare måste tugga i sig att de för varje år får en alltmer ohållbar arbetssituation, så att finansministern kan erbjuda landets kapitalägare och höginkomsttagare större offergåvor från de gemensamma resurserna.

Det här händer samtidigt som regeringsföreträdare återkommande försöker ge sken av krafttag mot de kriminella gängen och nyrekryteringen dit. I pauserna mellan tuffa poser och pratet om ständigt mer av dokumenterat verkningslös eller kontraproduktiv repression påstår man från det hållet även ibland att förebyggande arbete är viktigt. Men hur ska detta viktiga arbete materialiseras? Hur ska det bli möjligt att se fler elever som är på glid och ge dem den extratid som krävs när så gott som alla kommuner i Sverige kommer att behöva skära ned på skolverksamheten i en redan pressad situation? Hur ska de drygt hälften av landets socialchefer som redan i dag anger att de inte kan klara av dagens behov eller ens upprätthålla rättssäkerheten i insatserna kunna bära de nya nedskärningskrav som följer med regeringens budget och dessutom göra mer av förebyggande arbete?

Jag vet inte om finansministern förväntar sig att detta ska ske genom gudomligt ingripande, men hennes budget pekar i alla fall i en annan biblisk riktning: Den som har en dyrbar uteplats och har råd med tre utlandssemestrar per år, åt honom ska varda givet, men den som icke har, från henne ska tagas också det hon har.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Debatt med anledning av budgetproposition-ens avlämnande

Herr talman! De här försöken att lägga dimridåer ser vi också när nu trixiga justeringar av stora nedskärningar som genomförs eller aviseras presenteras som satsningar. Det finns flera sådana exempel från miljöpolitikens och arbetsmarknadspolitikens område. Ett flagrant exempel är när frontalangreppet mot studieförbunden, ett dråpslag som innebär 30-40 procent i nedskärningar och ett hot mot verksamhetens själva existens, ställs mot en påstådd satsning på yrkesutbildningar och folkhögskolor. Det krävs bara en liten titt i budgeten för att se att det samlat sett är fråga om nedskärningar över hela linjen.

Men låt det i alla fall stå helt klart: Attacken mot studieförbunden och mot den svenska folkbildningsmodellen är ett ideologiskt motiverat angrepp mot just det som gör en demokrati livaktig, mot det som utgör ett hinder för den auktoritära samhällsutveckling som är SD-högerns essentiella mål. Denna höger, som regeringspartierna nu sorterar under, har alltid och överallt avskytt sådant som inte helt låter sig kontrolleras av vare sig staten eller kapitalet: fackföreningsrörelsen, journalistik i allmänhet och public service i synnerhet, akademin, civilsamhället, föreningslivet och folkbildningen.

Herr talman! Det som nu sker i Sverige måste beskrivas med ord som täcker allvaret i utvecklingen. Detta är svårt i en budgetdebatt där vi talar om anslag, miljoner, utspel och myndigheter. Man mister lätt de långa linjerna ur syne. Men nedskärningarna i välfärden, den hetsiga kulturkrigsretoriken och angreppen på civilsamhället är tätt sammanvävda ting. Effekten av politiken är systematiska steg bort från det som har gjort Sverige till ett land där rikedomen kunnat återspeglas i kvaliteten på de gemensamma välfärdstjänsterna, där det offentliga varit inriktat på att lyfta upp människor mer än att trycka ned dem och där samhällets institutioner och makthavarnas visioner kunnat vara mer inriktade på att fostra gemenskap än på att så split. Det är detta Sverige som den högernationalistiska regeringen utarmar. Sverige blir med det blåbruna budgetförslaget både fattigare och farligare.

Men i allt detta finns också svaret på var hoppet står att finna och var motståndet måste resas. De senaste månaderna har vi sett det hända kring en fråga som inte uttryckligen handlar om budgeten utan om det blåbruna försöket att introducera angiverilagar i Sverige. Detta har fått fackliga organisationer, lärare, läkare, socialsekreterare, kommunpolitiker, grannar, pensionärer och ungdomar att säga ifrån för att slå vakt om varandra och slå vakt om det som är viktiga kärnvärden i vårt land.

Det är just den impulsen som belyser vägen framåt ut ur den skymning som den här budgeten är med och bidrar till. Vi är några som gör det vi kan inne i den här kammaren och i de här korridorerna. Men styrkan i den oppositionen är avhängig det som sker där ute. Låt oss tillsammans se till att det närmaste året blir ett år då Sverigedemokraterna och deras stödpartier i regeringen får höra hur det är i välfärden när resurserna tryter, hur det känns att vara kroniskt sjuk eller långtidsarbetslös och höra politiska makthavare säga att man ska skärpa sig och inte stapla bidrag och hur det är att slita i ett arbetaryrke, sitta med en massa månad kvar i slutet av lönen och sedan höra finansministern lova bort rutbidrag och skattelättnader till just dem som slipper oroa sig för sin ekonomi.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Debatt med anledning av budgetproposition-ens avlämnande

Mitt och Vänsterpartiets löfte är att vi ska vara med, lyssna noga och se till att de rösterna och den verkligheten får genljuda i debatterna här. Sverige förtjänar bättre än den här budgetpropositionen.

(Applåder)

Herr talman! Det var inte jag som begärde replik på Ida Drougge, utan det jag nämnde i mitt anförande var vad flera från hennes sida av bänken tog upp i sina anföranden.

Det är väldigt intressant att notera den lite desperata situation som råder på den kanten. Man använder ett betänkande där vi i kammaren är helt eniga om inrättandet av myndigheten, och även eniga om att det finns ett problem med fusk och felaktiga utbetalningar samt att det är viktigt att agera mot detta, till att hålla något slags peppiga tal för varandra gällande olika samhällsproblem som man tycker sig se. Jag konstaterar att detta var lite märkligt och att det föranledde att jag ville göra mitt inlägg.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utbetalnings-myndigheten

När jag nu hade fått detta gjort noterade jag någonting mycket intressant, nämligen att Ida Drougge sa att skattepengar ska gå till det som de är avsedda för. Detta råkar nästan ordagrant vara ett citat från en plattform som vi i det tidigare rödgröna samarbetet hade när vi skulle försöka se till att begränsa läckaget av vinstmedel från välfärdens verksamheter. Vad som hände med det vet vi ju: Sverigedemokraterna gick ihop med de dåvarande allianspartierna för att stoppa detta och se till att pengar inte alltid går till det som de är avsedda för.

Jag noterar att denna konflikt lever vidare i svensk politik. Den lär vi återkomma till många gånger - också efter denna sommar.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)

Herr talman! Jag är förvisso inte född i Sverige, men jag tror ändå att jag pratar relativt god svenska. Jag blir därför lite överraskad över den språkförbistring som verkar ha uppstått här.

Jag sa nämligen precis dessa saker, och jag sa att vi är överens. Det var därför jag reagerade lite på Ida Drougges inlägg. Vi är ju överens om det som står i detta betänkande - det kan man läsa i betänkandet - och vi är överens om att det är ett problem när fusk och felaktiga utbetalningar förekommer. Det är ett stort problem därför att det handlar om både ekonomi och förtroendet för systemet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utbetalnings-myndigheten

Det jag regerade på var att Ida Drougge utöver detta kom med en mängd anekdoter och missvisande beskrivningar av både historien och nutiden. Hon drog växlar på dessa saker som inte går att dra. Hon började prata om Botkyrka och Socialdemokraterna på ett sätt som inte hör hemma i diskussionen. Det kan man reagera på. Och då blir det naturligtvis intressant att titta på vad Moderaterna tycker och gör i övrigt, det vill säga i frågor där vi - till skillnad från i detta betänkande - inte har varit överens.

Gör man det framstår det ju som kanske lite mer begripligt att Ida Drougge tar till dessa överord och detta tonläge, för när det gäller andra områden där det också finns ett upprörande läckage av välfärdsmedel kan vi konstatera att Moderaterna står på andra platser, historiskt och nu. Där är de inte alls särskilt pigga på att inrätta några myndigheter eller vidta andra åtgärder som vi vet skulle kunna bidra till att stärka rättssäkerheten och tryggheten runt våra utbetalningar.

Herr talman! Jag hade inte anmält mig till debatten, för detta är ett betänkande som vi har varit eniga om. Det vi fick höra från flera av ledamöterna på högerkanten här var dock väldigt märkligt, måste jag säga.

Man gav inget sken av att vi är eniga, och framför allt blev det en uppradning av något slags suggererande tal från högernationalistiskt håll. Det verkade mer vara ägnat åt att samla sig inför dåliga opinionsmätningar nu när vi ska gå på sommarledighet. Det kom ett antal missvisande och anekdotiska uppgifter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utbetalnings-myndigheten

Jag vill vara väldigt tydlig: Att man startar denna myndighet, som ska samla ihop ett antal arbetsmoment som ändå görs, tycker Vänsterpartiet är bra. Vi är som sagt helt eniga om detta i riksdagen. När det gäller de miljarder som betalas ut felaktigt, ibland på basis av fusk, är det naturligtvis otroligt dåligt att det sker. Det arbete för att minska detta som har pågått under många år bör fortgå.

Den bild som ges av att det är så våra välfärdssystem fungerar - att det betalas ut pengar hit och dit och att det är människor inom organiserad brottslighet som får pengar från Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen - stämmer dock över huvud taget inte. Den verklighet som har rått i Sverige har ju snarare varit att vi har stora problem med att folk som har rätt till sina ersättningar inte får dem. Det är den utvecklingstendens vi har sett den senaste tiden.

Vi har dock några områden där det finns ett väldigt stort läckage av pengar. Det begås enorma mängder skattebrott som kostar det svenska samhället i runda tal 40 miljarder. Där är det de allra rikaste i samhället som är klart överrepresenterade; jag ska inte gå in på vilka partiers kärnväljare det ofta handlar om, utan jag bara konstaterar att det är på det sättet.

Vi har också ett system för arbetskraftsinvandring som, utöver övergrepp mot enskilda människor, har inbjudit till enorma mängder fusk. Detta har konstaterats av myndigheter, fackförbund och företag sedan lång tid tillbaka. Där skulle vi kunna agera för att få både bättre information och bättre kontroll.

Vi har ett extremt läckage av pengar till välfärdsprofitörer från våra välfärdstjänster. Det är ett unikt korruptionsinbjudande system vi har i Sverige, och det måste vi göra någonting åt.

Dessa områden ser jag fram emot att regeringspartierna och Sverigedemokraterna kanske kan ändra sina ståndpunkter och prioriteringar kring, så att vi även där kan nå enighet under den tid som kommer.

Med det önskar jag än en gång en glad sommar.

Herr talman! När det gäller budgetpolitiken är ganska mycket tvärtemot vad Dennis Dioukarev säger. Det är i och för sig en vanlig händelse när man diskuterar med sverigedemokrater. De förslag som Vänsterpartiet lade fram i höstas i budgeten och i vårbudgetmotionen syftar på flera sätt till att pressa tillbaka inflationen så som den ser ut i dag. Jag har här tagit upp att vi kan konstatera att det finns strukturella problem på vissa marknader där det går att pressa tillbaka inflationens viktiga komponenter. Även taxehöjningar får en annan effekt på inflationsutvecklingen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Uppföljning och utvärdering av penningpolitiken 2022

Dennis Dioukarev vill i stället sprida ut pengar till höginkomsttagare och godsägare, och det får också effekter på inflationen, fast mer handfast uppåt. Där är vi oeniga om hur man kan agera. Vad den regering som Dennis Dioukarev bestämmer över gör för att bekämpa inflationen är i huvudsak ingenting. Där menar vi att vår politik gör mer och är bättre.

I övrigt är det helt riktigt konstaterat att Vänsterpartiet har en annan syn på hur den ekonomiska politiken bör utformas. Det är en syn som är mer inriktad på att ta mer realekonomiska hänsyn och ta intryck av en ekonomisk-politisk och akademisk debatt, som har funnits över lång tid i Europa. Om några år kommer den att märkas mer i den svenska debatten. Då kommer en del av de ståndpunkter som här tas för givna att framstå som daterade och märkliga.

Den som lever får se.

Herr talman! Det stämmer att Vänsterpartiet tycker att politiska frågor är politiska. Det är också det vi utvecklar i motionen om riksbankslagen och i andra sammanhang. Frågorna är politiska även om man säger att de inte är det. Vår poäng är att det kan uttryckas på olika sätt i det institutionella ramverket runt olika frågeställningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Uppföljning och utvärdering av penningpolitiken 2022

Här får man - vilket jag försökte komma in på förut - en illusion av att penningpolitiska avgöranden inte får andra typer av politiska effekter. Sedan kan det diskuteras vad som är den bästa institutionella formen för dem, och vi menar att det inte är att försöka prata bort de implikationerna. Därför är det väldigt rimligt att riksdagen har större inflytande över formuleringen av de målen. Det är helt riktigt, och det är jättefint om fler tack vare Dennis Dioukarevs inlägg kan ta del av det Vänsterpartiet tycker i de här frågorna.

Vad gäller realekonomiska hänsyn är den viktiga poängen att det oavsett hur man formulerar målen finns det implicita realekonomiska hänsyn som kommer att behöva tas. Det är ju människor som fattar besluten, och vilka impulser man har att fatta besluten påverkas av vad man anser är ekonomins tillstånd och vad som är viktigt och inte i en ekonomi. Därför vore det rimligt att också formulera det annorlunda.

Vad unionsrätten säger om detta kan man se som föremål för förändring - det var intressant att höra från en sverigedemokrat att det inte skulle vara så - men vi menar att det är möjligt att inom ramen för unionsrätten utnyttja och pröva ett utrymme som kan finnas där. Sverige är till exempel inte med i EMU, och det är också en del av unionsrätten.