Herr talman! Det här är alltså en debatt om penningpolitiken 2022. Trots det verkar Ingela Nylund Watz och Socialdemokraterna vara kvar i gårdagens budgetdebatt och fortsätter att upprepa mantrat där man försöker vilseleda svenska folket när det gäller vad regeringen och Sverigedemokraterna egentligen gör.

Man pratar om sänkt skatt för höginkomsttagare när detta egentligen handlar om sänkt skatt för bland andra poliser och barnmorskor. Med Ingela Nylund Watz logik vill man i stället höja skatten med en tusenlapp i månaden från Socialdemokraternas håll för de här grupperna.

Vad detta egentligen handlar om är en indexering med KPI. Det är någonting som görs varje år, och det är någonting som regeringar av olika färg har gjort. Det är en indexering som görs på flera andra områden - garantipensionen, studiestödet, sjukersättningen med mera. Så varför fortsätter man att försöka vilseleda befolkningen genom att fördumma debatten och prata om annat än vad den egentligen handlar om?

Eftersom det här handlar om penningpolitiken måste jag passa på att fråga Ingela Nylund Watz och Socialdemokraterna hur de tänker sig att deras regeringsunderlag ska få ihop en budget när de samarbetar med två partier som har ofinansierade åtgärder på 21 miljarder kronor respektive 17 miljarder kronor. Vilken effekt tror Ingela Nylund Watz att det skulle få på inflationen?

Herr talman! Ja, det ska vi göra. Jag är inte orolig över huvud taget när det gäller att vi ska kunna hålla ihop vårt regeringsunderlag. Om man kollar på oppositionens sida ser man i stället fyra splittrade budgetalternativ. Det spretar åt alla möjliga håll och kanter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Uppföljning och utvärdering av penningpolitiken 2022

När det gäller regeringens och Sverigedemokraternas budget har såväl Riksbanken som Finanspolitiska rådet konstaterat att vårt budgetalternativ är väl avvägt och att vi inte motarbetar Riksbankens penningpolitik över huvud taget.

Indexeringen med höjd skiktgräns för statlig skatt har inte heller någon påverkan på inflationen på det sätt som Ingela Nylund Watz försöker göra gällande.

Jag skulle återigen vilja få ett svar. Hur tror Ingela Nylund Watz att inflationen skulle påverkas om oppositionens budgetar, där man går fram med stora ofinansierade stimulansåtgärder, hade blivit verklighet?

Herr talman! Året 2022 går till historieböckerna som ett utmanande år i alla tänkbara avseenden - i form av mänskligt lidande och, i denna kontext, i en ekonomisk mening.

För första gången på flera decennier var hög inflation en realitet som vi alla ställdes inför - ett fenomen som Sverige och majoriteten av de industrialiserade länderna inte upplevt på tre decennier och en verklighet som de allra flesta kanske inte trodde skulle komma tillbaka över huvud taget.

Vi har haft lyxen att leva med en förutsägbart låg och stabil inflation så till den grad att det snarare har varit risken för deflation som har diskuterats ända sedan jag blev riksdagsledamot 2014. Men i dag är inflation ett fenomen som alla svenskar känner av. Vi har dyrare livsmedel, dyrare drivmedel och högre elräkningar. Därför är Riksbankens mål om låg och stabil inflation och därmed finansutskottets granskning av Riksbankens måluppfyllnad särskilt viktig i den nya, förhoppningsvis temporära, inflationsmiljö som vi i dag lever i.

Så hur hamnade vi här? Låt mig sätta en kort problemformulering.

År 2020 stängde världen ned på grund av pandemin, med stora fall i bnp som följd. Lockdowns och hemarbete gav utbudsstörande effekter, det vill säga störningar i globala leveranskedjor - i produktion och distribution - som ledde till varubrist och fördubblade fraktpriser. Detta skedde samtidigt som finans- och penningpolitiken bjöd på kraftiga stimulanser av efterfrågan. Man skapade mycket pengar, och man skapade billiga pengar. Detta i kombination med ett uppdämt konsumtionsbehov som fullständigt exploderade när restriktionerna släpptes, och därefter en europeisk energikris, satte upp perfekta förutsättningar enligt skolboken för hög inflation.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Uppföljning och utvärdering av penningpolitiken 2022

Det är i ljuset av denna dramatiska händelseutveckling som finansutskottet utvärderar penningpolitiken 2022.

Utvärderingen i sig är inte ny. Utskottet har gjort den årligen sedan 1999 då vi fick en självständig riksbank. Vad som är helt nytt för i år är dock den externa rapport om penningpolitiken 2022 som utskottet har beställt av Centrum för penningpolitik och finansiell stabilitet, Cemof, vid Stockholms universitet. Rapporten är den första i sitt slag och utgör tillsammans med utskottets öppna utfrågning av direktionen ett fördjupat underlag i årets utvärdering.

I och med den nya riksbankslagen ställs också högre krav på den demokratiska granskningen av Riksbanken, och därför har finansutskottet fått en tydligare roll i granskningen. En arbetsgrupp rörande riksbanksfrågor har formerats under finansutskottet, en grupp där undertecknad fått privilegiet att leda arbetet i egenskap av ordförande.

Herr talman! Rapportens huvudsakliga slutsats är att Riksbanken i stort har uppfyllt prisstabilitetsmålet under 2022. Som tittare kanske man hajar till och frågar sig hur det kommer sig när vi har haft en tvåsiffrig inflation. Hur kan Riksbanken ha gjort sitt jobb trots dessa siffror? Svaret på den frågan är att det är på grund av att de långsiktiga inflationsförväntningarna är i linje med 2-procentsmålet.

Med de långsiktiga inflationsförväntningarna menar jag - och detta är pudelns kärna - att om inflationsförväntningarna bland allmänheten, marknaden och arbetsmarknadens parter skulle springa iväg, dvs att man kom till ett läge där man började acceptera hög inflation som det nya normala, skulle vi få helt andra problem i samhällsekonomin med prislönespiraler och annat som vi absolut inte vill se igen. Med parternas kollektivavtal för industrin som landade på 7,4 procent över två år, eller 3,6 procent per år, och marknadens långsiktiga inflationsförväntningar som fortsätter att sjunka och ligger på 2,1 procent för maj månad är dock slutsatsen att trovärdigheten för inflationsmålet som ett nominellt ankare för ekonomin alltjämt är intakt.

Men så finns det såklart synpunkter i rapporten när det gäller olika policybeslut och Riksbankens kommunikation, synpunkter som förtjänar att lyftas upp för offentlig genomlysning och diskussion.

Låt mig börja med räntebanan. Redan vid årsskiftet 2021/22 uppmättes svensk inflation enligt Riksbankens målvariabel KPIF till drygt 4 procent, det vill säga dubbelt så hög som inflationsmålet på 2 procent. Bank of England hade vid det laget börjat höja sin ränta, i USA hade inflationen börjat stiga mycket snabbt och svensk inflation låg som sagt en bit över inflationsmålet. Sett i denna kontext saknas det inte argument för att räntan borde ha höjts redan vid februarimötet 2022 och inte vid aprilmötet. Det framstår också som rimligt att man kunde ha dragit av plåstret direkt genom en dubbelhöjning för att komma i kapp inflationen.

Samtidigt konstateras det i rapporten att även om penningpolitiken skulle ha agerat perfekt hade effekten på inflationen sannolikt blivit marginell eftersom det är svårt för en centralbank att styra prisförändringar som till stor del orsakats av krig och andra utbudsstörningar.

Det ligger såklart i sakens natur att det är lätt att så här i efterhand kritisera Riksbanken, som ju måste fatta dessa svåra beslut i realtid. Men att totalt avfärda att varningssignalerna saknades helt och att ingen påtalade riskerna under och efter pandemin är felaktigt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Uppföljning och utvärdering av penningpolitiken 2022

Låt mig även säga något om tillgångsköpen. Rapporten lyfter det faktum att Riksbanken höjde styrräntan med 25 punkter vid aprilmötet 2022 men sedermera fortsatte med QE, kvantitativa lättnader. Att å ena sidan höja räntan och signalera en åtstramning av penningpolitiken men å andra sidan fortsätta med expansiva åtgärder i form av tillgångsköp framstår som motsägelsefullt, och detta fick sedermera konsekvenser för Riksbankens resultat.

Den större principiella frågan i sammanhanget är vilken effekt tillgångsköpen får på marknadens funktionssätt. Vad händer om marknadsaktörerna börjar räkna med att Riksbanken alltid ska träda in som köpare i sämre tider, eller som under 2022 när det inte längre fanns någon risk över huvud taget för finansiell kollaps? Slutsatsen är att metoden och verktyget som sådana är legitima och viktiga för en centralbank men att tillämpningen kan diskuteras.

Låt mig avslutningsvis även säga ett par ord om växelkursen. Deprecieringen av kronan är någonting som alla svenskar känner av genom att semesterresorna har blivit dyrare men framför allt genom att livsmedelspriserna har gått upp kraftigt till följd av höjda importpriser. Sedan har vi naturligtvis elräkningarna, som har en inrikespolitisk förklaringsfaktor. Detta går dock utanför ramarna för dagens ärende, så jag lämnar det därhän.

Jag fortsätter med att konstatera att Riksbanken inte har något fastställt mål för växelkursen, men klart är att en svag krona försvårar inflationsbekämpningen.

I teorin borde den svenska kronan i dagsläget vara undervärderad gentemot valutorna i andra centralbanker som ligger längre fram i sin räntehöjningscykel och därmed behöva stärkas på sikt, givet att Riksbanken har någon eller några höjningar kvar. Men verkligheten har trumfat teorin, och kronan är i dag nere på nivåer som vi senast såg vid finanskrisen 2008.

Rapportförfattarna konstaterar att växelkurser är notoriskt svåra att förutsäga och påverkas av så många variabler att de i praktiken kan antas vara slumpmässiga över tid. Vi har dock sett att försvagningen tilltagit i samband med turbulensen i svensk kommersiell fastighetssektor, och därmed stärks också den tes som existerar om att det finns en inbyggd fastighetsriskpremie i värderingen av kronan, det vill säga att marknaden helt enkelt väljer bort risk, alltså kronan, till förmån för större, stabilare valutor som euro eller US-dollar.

De slutsatser som rapporten pekar på är alltså för det första att Riksbanken har begränsad möjlighet att påverka växelkursen, för det andra att i den mån man kan påverka den bör man mycket tydligare gå ut och kommunicera - eller verbalt intervenera, om jag kan uttrycka det så - hur man ser på kronan och vad målet för växelkursen egentligen är.

Med de orden rundar jag av mitt anförande och yrkar bifall till utskottets förslag. Jag passar också på att önska talmannen, utskottets ledamöter och utskottskansliet en glad midsommar och en skön ledighet.

(Applåder)

I detta anförande instämde David Perez (SD).

Herr talman! Det är något av en tradition att penningpolitiska och riksbanksrelaterade frågor är uppe för debatt dagen före sommaruppehållet inleds. Det är oftast ett till synes enigt utskott utan skarpare konflikter. Så kommer det i huvudsak att vara även i dag. Det beror mer på ärendets utformning än att penningpolitiken inte kan eller bör vara tema för diskussion i till exempel riksdagen.

Det här är mer allmänt en väntad och lite olycklig bieffekt av den starka idén om Riksbankens självständighet från regering och riksdag. Själva penningpolitiken skulle inte utformas i en politisk kontext. Framför allt skulle den inte ha genuint politiska implikationer.

Det blir lite extra märkligt i ett läge då penningpolitikens betydelse har hamnat i ett skarpare ljus, i och med bland annat den inflationskris som pågår. Den pågår förvisso i hela världen i princip, men det finns vissa nationella skillnader i utfall och motstrategier.

Debatten i dag handlar som sagt om ett betänkande från finansutskottet om penningpolitiken 2022, som även tar in en extern utvärdering, vilket har nämnts. Vänsterpartiet är i princip eniga när det gäller slutsatserna.

Jag kan i och för sig notera att Riksbankens värdepappersköp ägnas en del uppmärksamhet. Det är ett område som Vänsterpartiet tidigt, även före 2022, ville lyfta upp en del farhågor kring. Det handlade framför allt om att den typen av kvantitativa lättnader, som man väl kan kalla det, riskerar att spä på tillgångsbubblor. De bidrar då till att öka den ekonomiska ojämlikheten i samhället, eftersom tillgångsägandet vid utgångspunkten är väldigt ojämnt fördelat.

Självklart ska man ställa det mot potentiella vinster. Det skulle kunna vara för att stabilisera sysselsättning och tillväxt eller i det här fallet mer för att bidra till att stabilisera det finansiella systemet. Men i det här fallet framstår vinsterna som jämförelsevis marginella, i alla fall med facit i hand.

Den synpunkt som vi framför allt har och som har föranlett ett särskilt yttrande, inte en reservation, gäller den dramatiska utvecklingen under 2022 när penningpolitikens utformning och andra penningpolitiskt relevanta frågeställningar har spelat en betydande roll för samhällsekonomins utveckling. Det borde ha kunnat utgöra en grund i någon form för en bredare politisk debatt, en samhällsdebatt, om penningpolitiken och om Riksbanken.

Det kan låta lite klurigt eller nördigt. Men det finns ett spänningsförhållande här. Penningpolitikens mål är förenklat uttryckt. Det är en siffra man ska följa och försöka nå. När det är så tydligt överordnat andra mål leder det gärna till att man tänker att det penningpolitiska målet inte skulle vara laddat med omdömen och politiska värderingar och inte påverka olika grupper på olika sätt. Det är inte sant. Det är definitivt inte sant när det gäller vilka metoder man i slutänden använder för att försöka nå det målet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Uppföljning och utvärdering av penningpolitiken 2022

Vi i Vänsterpartiet har länge varit kritiska till det ramverk som styr Riksbankens penningpolitik. Vi har presenterat en del av våra synpunkter och förslag till reformer i vår följdmotion till propositionen om den nya riksbankslag som riksdagen antog i slutet av 2022. Vi föreslog bland annat att inflationsmålet borde kompletteras med ett sysselsättningsmål och att detta mål inte skulle vara underordnat inflationsmålet. Den förda penningpolitiken 2023 aktualiserar den kritiken.

Det handlar också om att ha bättre, mer verklighetsförankrad och uppdaterad diskussion om den faktiska inflationssituation som vi nu ser i Sverige och i omvärlden. Den nuvarande inflationsuppgången är driven av problem på utbudssidan, där effekterna av Rysslands anfallskrig mot Ukraina och efterföljande effekter av pandemin spelar en avgörande roll. Men hur den utspelar sig spelar också roll om man har dåligt fungerande marknader och bristande konkurrens inom specifika viktiga marknader. I Sverige har vi sett det på elmarknaden och livsmedelsmarknaden och inom banksektorn.

Det här är strukturella problem som visar sig tydligare i den här situationen och som leder till högre prisökningar inom de sektorerna. Vi ser också att det i hög grad är prisförändringar inom dessa sektorer som har dragit upp den svenska inflationen.

Vi vet samtidigt att penningpolitiken i bästa fall verkar med fördröjning. Därför menar vi i motsats till en del saker som sagts här att det hade varit väldigt rimligt i det perspektivet att tänka sig att Riksbanken exempelvis i början av 2023 hade pausat räntehöjningarna och åtminstone låtit dem spela ut innan man gick vidare med ytterligare höjningar, särskilt när det var tydligt att ekonomin var på väg att mattas av och på väg mot en lågkonjunktur.

Det är problematiskt att penningpolitiken blir så enkelspårigt inriktad på att försöka påverka inflationsförväntningarna, trots att det är väldigt svårt att se att räntorna har någon direkt påverkan på själva inflationen. Det blir en klurig diskussion att ha på ett rimligt sätt.

Samtidigt har Riksbanken sitt inflationsmål på 2 procent att förhålla sig till. Det blir lite konstigt. Om Riksbanken hade haft ett tydligare dualt mål för sin penningpolitik där realekonomiska hänsyn hade kunnat väga tyngre hade man rimligen kunnat agera annorlunda, i alla fall under 2023, men framför allt borde en situation där det som sagt går att ifrågasätta vilken effekt räntorna över huvud taget får på den faktiska inflationsutvecklingen leda till en större diskussion om finanspolitikens roll för inflationsbekämpningen, inklusive behovet av åtgärder för att temporärt eller mer varaktigt förändra och förbättra konkurrensförhållandena på tidigare nämnda marknader.

Det här är en diskussion som vi delvis har haft. Vi var i alla fall några som försökte ha den, till exempel i går under debatten om vårbudgeten. Men det blir lätt så att många politiska aktörer gömmer sig bakom Riksbankens hantering av penningpolitiken och bakom förenklade - jag skulle säga föråldrade - normer och dogmer för inflationshantering.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Uppföljning och utvärdering av penningpolitiken 2022

Vi hörde här för bara några minuter sedan en företrädare för det ledande partiet i regeringskoalitionen försöka blanda bort korten om regeringens finanspolitik och hävda att det inte förekommer några stora skattesänkningar till de bäst bemedlade och att det inte förekommer några stora neddragningar på välfärden. Men det är ju verkliga händelser som inte går att få bort genom semantik. Det säger något om de prioriteringar som finns i finanspolitiken.

Just nu är det så att dagens inflation inte är lönedriven. När det finns en växande mängd information och analyser som tyder på att företagen passar på att höja priserna mer och kan göra det i större utsträckning där det finns strukturproblem med stark marknadsmakt för vissa aktörer borde rimligen politiken - finanspolitiken eller regeringspolitiken - inriktas på att analysera och agera på de områden där det här kan påverkas och åtgärdas. Men det sker inte, och det är också så att den internationella debatten om detta tycks frånvarande. Det är det verkligt stora problemet i dag.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag lägga penningpolitiken och dess finanspolitiska kringverk åt sidan och passa på att inför sommaruppehållet - som i och för sig kommer att brytas av något EU-ärende - tacka finansutskottets presidium, som jag tycker har hanterat utskottsarbetet väl, tacka det pigga talmanspresidiet och framför allt tacka finansutskottets kansli. Det är ju ett kansli som spelar en stor men undanskymd roll för att den demokratiska processen ska fungera smidigt, snabbt och transparent. Det är både stort och smått som ska passera, och det görs alltid välvilligt och skyndsamt.

För oss som har en stark tilltro till den parlamentariska processen är det särskilt viktigt att just riksdagen kan hantera relevanta frågor på ett dynamiskt men alltid noggrant och stabilt sätt. Därför vill jag rikta ett särskilt stort tack till dem. Ha en fin sommar!

Herr talman! Det stämmer att Vänsterpartiet tycker att politiska frågor är politiska. Det är också det vi utvecklar i motionen om riksbankslagen och i andra sammanhang. Frågorna är politiska även om man säger att de inte är det. Vår poäng är att det kan uttryckas på olika sätt i det institutionella ramverket runt olika frågeställningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Uppföljning och utvärdering av penningpolitiken 2022

Här får man - vilket jag försökte komma in på förut - en illusion av att penningpolitiska avgöranden inte får andra typer av politiska effekter. Sedan kan det diskuteras vad som är den bästa institutionella formen för dem, och vi menar att det inte är att försöka prata bort de implikationerna. Därför är det väldigt rimligt att riksdagen har större inflytande över formuleringen av de målen. Det är helt riktigt, och det är jättefint om fler tack vare Dennis Dioukarevs inlägg kan ta del av det Vänsterpartiet tycker i de här frågorna.

Vad gäller realekonomiska hänsyn är den viktiga poängen att det oavsett hur man formulerar målen finns det implicita realekonomiska hänsyn som kommer att behöva tas. Det är ju människor som fattar besluten, och vilka impulser man har att fatta besluten påverkas av vad man anser är ekonomins tillstånd och vad som är viktigt och inte i en ekonomi. Därför vore det rimligt att också formulera det annorlunda.

Vad unionsrätten säger om detta kan man se som föremål för förändring - det var intressant att höra från en sverigedemokrat att det inte skulle vara så - men vi menar att det är möjligt att inom ramen för unionsrätten utnyttja och pröva ett utrymme som kan finnas där. Sverige är till exempel inte med i EMU, och det är också en del av unionsrätten.

Herr talman! När det gäller budgetpolitiken är ganska mycket tvärtemot vad Dennis Dioukarev säger. Det är i och för sig en vanlig händelse när man diskuterar med sverigedemokrater. De förslag som Vänsterpartiet lade fram i höstas i budgeten och i vårbudgetmotionen syftar på flera sätt till att pressa tillbaka inflationen så som den ser ut i dag. Jag har här tagit upp att vi kan konstatera att det finns strukturella problem på vissa marknader där det går att pressa tillbaka inflationens viktiga komponenter. Även taxehöjningar får en annan effekt på inflationsutvecklingen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Uppföljning och utvärdering av penningpolitiken 2022

Dennis Dioukarev vill i stället sprida ut pengar till höginkomsttagare och godsägare, och det får också effekter på inflationen, fast mer handfast uppåt. Där är vi oeniga om hur man kan agera. Vad den regering som Dennis Dioukarev bestämmer över gör för att bekämpa inflationen är i huvudsak ingenting. Där menar vi att vår politik gör mer och är bättre.

I övrigt är det helt riktigt konstaterat att Vänsterpartiet har en annan syn på hur den ekonomiska politiken bör utformas. Det är en syn som är mer inriktad på att ta mer realekonomiska hänsyn och ta intryck av en ekonomisk-politisk och akademisk debatt, som har funnits över lång tid i Europa. Om några år kommer den att märkas mer i den svenska debatten. Då kommer en del av de ståndpunkter som här tas för givna att framstå som daterade och märkliga.

Den som lever får se.

Herr talman! Dagens debatt handlar om utvärderingen av penningpolitiken - ett väldigt viktigt område som har stor påverkan på samhällsekonomin i stort men också, som någon har konstaterat, på enskilda hushålls och företags ekonomiska situation. Detta har varit särskilt relevant under 2022, som präglats av hög inflation, kraftigt stigande räntor och en svag krona.

Som sagts tidigare har Riksbanken en starkt oberoende ställning, som är reglerad i grundlagen. Detta oberoende ställer också krav på en demokratisk granskning av Riksbanken, och här har finansutskottet en viktig roll att fylla genom att utvärdera och följa upp Riksbankens verksamhet och måluppfyllelse.

Herr talman! Rysslands invasion av Ukraina och obalanser mellan utbud och efterfrågan i spåren av pandemin bidrog till att inflationen steg kraftigt i omvärlden och Sverige under 2022. Därutöver kan vi konstatera att även en del politiska beslut av tidigare S-regeringar och vänstersidan om att avveckla fullt fungerande kärnkraft och om höga krav på reduktion i bränsle lett till höga el- och bränslepriser. Detta har i sin tur lett till ökade kostnader för bönder, åkerier, livsmedelsproducenter och handlare och därmed också till den höga inflationen.

Herr talman! Den externa utvärderingsrapport som tagits fram av Centrum för penningpolitik och finansiell stabilitet vid Stockholms universitet har varit ett värdefullt underlag för utskottets utvärdering. Deras bedömning är att Riksbanken trots den höga inflationen uppfyllde prisstabilitetsmålet under 2022 i bemärkelsen att de långsiktiga inflationsförväntningarna fortfarande är någorlunda i linje med målet, vilket också nämndes tidigare. Utvärderarna menar därför att den förda politiken i huvudsak har varit ändamålsenlig.

Utvärderarna är dock kritiska till ett antal aspekter och till hur penningpolitiken har utformats. Det gäller bland annat prognoserna, som förstås är svåra att göra i sådana oroliga tider; man underskattade inflationstrycket och borde ha haft med alternativa scenarier. Utvärderarnas bedömning är också att räntehöjningarna därmed borde ha inletts tidigare och varit mer kraftfulla.

De menar också att Riksbanken under 2022 borde ha avslutat köpen av värdepapper, som var mycket omfattande under tiden 2015-2022 i syfte att bedriva en mer expansiv penningpolitik. Köpen har uppgått till närmare 1 000 miljarder, vilket är i paritet med den svenska statsskulden. Även Riksrevisionen har tidigare meddelat att man kommer att granska om Riksbankens användning av värdepappersköp har varit effektiv och transparent.

En tredje fråga som har varit omdiskuterad är kronan och dess försvagning. Här menar utvärderarna att kommunikationen kring växelkursen och kronans försvagning har varit väldigt knapp från Riksbankens sida och att man kunde ha varit tydligare med hur man ser på växelkursen och om man har för avsikt att påverka kronkursen, för att på så sätt också informera finansmarknaden om sina ambitioner.

Uppföljning och utvärdering av penningpolitiken 2022

Herr talman! I den situation vi har, med hög inflation, är det viktigt att finanspolitiken är ansvarsfull och inte för expansiv så att den riskerar att driva på inflationen ytterligare. Breda finanspolitiska stimulanser kan i det här läget göra mer skada än nytta och motverka den penningpolitik som Riksbanken bedriver. Resultatet skulle bli förödande för landets hushåll. Att bekämpa och få ned inflationen är därför en av regeringens viktigaste prioriteringar, och man för därför en neutral och något åtstramande finanspolitik.

Uppföljning och utvärdering av penningpolitiken 2022

Samtidigt har vi ett ansvar att stötta de allra mest utsatta med riktade satsningar. Sådana satsningar är förenliga med både en ansvarsfull ekonomisk politik och omsorgen om de svagaste. Det höjda och förlängda tillläggsbidraget för barnfamiljer som har bostadsbidrag, för att stötta hushåll med små marginaler, är ett tydligt uttryck för detta.

Avslutningsvis vill jag också tacka utskottets presidium och ledamöter för gott samarbete och kansliet för mycket bra stöd och de värdefulla underlag vi får. Jag vill även passa på att önska talmanspresidiet och hela Riksdagsförvaltningen en trevlig sommar!

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)