Ali Esbati

Herr talman! Det är något av en tradition att penningpolitiska och riksbanksrelaterade frågor är uppe för debatt dagen före sommaruppehållet inleds. Det är oftast ett till synes enigt utskott utan skarpare konflikter. Så kommer det i huvudsak att vara även i dag. Det beror mer på ärendets utformning än att penningpolitiken inte kan eller bör vara tema för diskussion i till exempel riksdagen.

Det här är mer allmänt en väntad och lite olycklig bieffekt av den starka idén om Riksbankens självständighet från regering och riksdag. Själva penningpolitiken skulle inte utformas i en politisk kontext. Framför allt skulle den inte ha genuint politiska implikationer.

Det blir lite extra märkligt i ett läge då penningpolitikens betydelse har hamnat i ett skarpare ljus, i och med bland annat den inflationskris som pågår. Den pågår förvisso i hela världen i princip, men det finns vissa nationella skillnader i utfall och motstrategier.

Debatten i dag handlar som sagt om ett betänkande från finansutskottet om penningpolitiken 2022, som även tar in en extern utvärdering, vilket har nämnts. Vänsterpartiet är i princip eniga när det gäller slutsatserna.

Jag kan i och för sig notera att Riksbankens värdepappersköp ägnas en del uppmärksamhet. Det är ett område som Vänsterpartiet tidigt, även före 2022, ville lyfta upp en del farhågor kring. Det handlade framför allt om att den typen av kvantitativa lättnader, som man väl kan kalla det, riskerar att spä på tillgångsbubblor. De bidrar då till att öka den ekonomiska ojämlikheten i samhället, eftersom tillgångsägandet vid utgångspunkten är väldigt ojämnt fördelat.

Självklart ska man ställa det mot potentiella vinster. Det skulle kunna vara för att stabilisera sysselsättning och tillväxt eller i det här fallet mer för att bidra till att stabilisera det finansiella systemet. Men i det här fallet framstår vinsterna som jämförelsevis marginella, i alla fall med facit i hand.

Den synpunkt som vi framför allt har och som har föranlett ett särskilt yttrande, inte en reservation, gäller den dramatiska utvecklingen under 2022 när penningpolitikens utformning och andra penningpolitiskt relevanta frågeställningar har spelat en betydande roll för samhällsekonomins utveckling. Det borde ha kunnat utgöra en grund i någon form för en bredare politisk debatt, en samhällsdebatt, om penningpolitiken och om Riksbanken.

Det kan låta lite klurigt eller nördigt. Men det finns ett spänningsförhållande här. Penningpolitikens mål är förenklat uttryckt. Det är en siffra man ska följa och försöka nå. När det är så tydligt överordnat andra mål leder det gärna till att man tänker att det penningpolitiska målet inte skulle vara laddat med omdömen och politiska värderingar och inte påverka olika grupper på olika sätt. Det är inte sant. Det är definitivt inte sant när det gäller vilka metoder man i slutänden använder för att försöka nå det målet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Uppföljning och utvärdering av penningpolitiken 2022

Vi i Vänsterpartiet har länge varit kritiska till det ramverk som styr Riksbankens penningpolitik. Vi har presenterat en del av våra synpunkter och förslag till reformer i vår följdmotion till propositionen om den nya riksbankslag som riksdagen antog i slutet av 2022. Vi föreslog bland annat att inflationsmålet borde kompletteras med ett sysselsättningsmål och att detta mål inte skulle vara underordnat inflationsmålet. Den förda penningpolitiken 2023 aktualiserar den kritiken.

Det handlar också om att ha bättre, mer verklighetsförankrad och uppdaterad diskussion om den faktiska inflationssituation som vi nu ser i Sverige och i omvärlden. Den nuvarande inflationsuppgången är driven av problem på utbudssidan, där effekterna av Rysslands anfallskrig mot Ukraina och efterföljande effekter av pandemin spelar en avgörande roll. Men hur den utspelar sig spelar också roll om man har dåligt fungerande marknader och bristande konkurrens inom specifika viktiga marknader. I Sverige har vi sett det på elmarknaden och livsmedelsmarknaden och inom banksektorn.

Det här är strukturella problem som visar sig tydligare i den här situationen och som leder till högre prisökningar inom de sektorerna. Vi ser också att det i hög grad är prisförändringar inom dessa sektorer som har dragit upp den svenska inflationen.

Vi vet samtidigt att penningpolitiken i bästa fall verkar med fördröjning. Därför menar vi i motsats till en del saker som sagts här att det hade varit väldigt rimligt i det perspektivet att tänka sig att Riksbanken exempelvis i början av 2023 hade pausat räntehöjningarna och åtminstone låtit dem spela ut innan man gick vidare med ytterligare höjningar, särskilt när det var tydligt att ekonomin var på väg att mattas av och på väg mot en lågkonjunktur.

Det är problematiskt att penningpolitiken blir så enkelspårigt inriktad på att försöka påverka inflationsförväntningarna, trots att det är väldigt svårt att se att räntorna har någon direkt påverkan på själva inflationen. Det blir en klurig diskussion att ha på ett rimligt sätt.

Samtidigt har Riksbanken sitt inflationsmål på 2 procent att förhålla sig till. Det blir lite konstigt. Om Riksbanken hade haft ett tydligare dualt mål för sin penningpolitik där realekonomiska hänsyn hade kunnat väga tyngre hade man rimligen kunnat agera annorlunda, i alla fall under 2023, men framför allt borde en situation där det som sagt går att ifrågasätta vilken effekt räntorna över huvud taget får på den faktiska inflationsutvecklingen leda till en större diskussion om finanspolitikens roll för inflationsbekämpningen, inklusive behovet av åtgärder för att temporärt eller mer varaktigt förändra och förbättra konkurrensförhållandena på tidigare nämnda marknader.

Det här är en diskussion som vi delvis har haft. Vi var i alla fall några som försökte ha den, till exempel i går under debatten om vårbudgeten. Men det blir lätt så att många politiska aktörer gömmer sig bakom Riksbankens hantering av penningpolitiken och bakom förenklade - jag skulle säga föråldrade - normer och dogmer för inflationshantering.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Uppföljning och utvärdering av penningpolitiken 2022

Vi hörde här för bara några minuter sedan en företrädare för det ledande partiet i regeringskoalitionen försöka blanda bort korten om regeringens finanspolitik och hävda att det inte förekommer några stora skattesänkningar till de bäst bemedlade och att det inte förekommer några stora neddragningar på välfärden. Men det är ju verkliga händelser som inte går att få bort genom semantik. Det säger något om de prioriteringar som finns i finanspolitiken.

Just nu är det så att dagens inflation inte är lönedriven. När det finns en växande mängd information och analyser som tyder på att företagen passar på att höja priserna mer och kan göra det i större utsträckning där det finns strukturproblem med stark marknadsmakt för vissa aktörer borde rimligen politiken - finanspolitiken eller regeringspolitiken - inriktas på att analysera och agera på de områden där det här kan påverkas och åtgärdas. Men det sker inte, och det är också så att den internationella debatten om detta tycks frånvarande. Det är det verkligt stora problemet i dag.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag lägga penningpolitiken och dess finanspolitiska kringverk åt sidan och passa på att inför sommaruppehållet - som i och för sig kommer att brytas av något EU-ärende - tacka finansutskottets presidium, som jag tycker har hanterat utskottsarbetet väl, tacka det pigga talmanspresidiet och framför allt tacka finansutskottets kansli. Det är ju ett kansli som spelar en stor men undanskymd roll för att den demokratiska processen ska fungera smidigt, snabbt och transparent. Det är både stort och smått som ska passera, och det görs alltid välvilligt och skyndsamt.

För oss som har en stark tilltro till den parlamentariska processen är det särskilt viktigt att just riksdagen kan hantera relevanta frågor på ett dynamiskt men alltid noggrant och stabilt sätt. Därför vill jag rikta ett särskilt stort tack till dem. Ha en fin sommar!

Fru talman! Det handlar om att göra det som är allra viktigast och att prioritera det som är allra viktigast, sa finansministern. Det är det jag pekar på. Det som uppenbarligen har varit allra viktigast för denna regering har varit att freda dem som tjänar väldigt gott, så att de får sina skattesänkningar, och att freda dem som bor i gods och herrgård, så att de får extra mycket elstöd. Det är den prioritering som man faktiskt har gjort från regeringens sida.

Det som Elisabeth Svantesson nämner om försvaret, till exempel, är vi eniga om. Vi pratar om det som man gör utöver detta och i övrigt. Det blev tydligt. Det är bra.

När det gäller finanspolitiken i allmänhet kan vi väl konstatera att Vänsterpartiet i höstas lade fram en budget som var neutral, som alltså inte gick med något underskott under innevarande år. När det gäller ofinansierade satsningar handlar det inte om det, utan det handlar om att vi vet att det statsfinansiellt gick bra för svensk ekonomi förra året men att det inte gick så bra för alla som finns i den svenska ekonomin. Därför vore det rimligt att vidta åtgärder som i flera fall löser akuta problem och i andra fall bidrar till att pressa tillbaka inflationen. Sänkta taxor inom kollektivtrafiken, till exempel, är något som kan bidra till att pressa tillbaka inflationen här och nu.

Jag har både i mitt anförande och nu varit inne på flera andra saker som man diskuterar mycket mer utanför Sveriges gränser. Det handlar om sätt att pressa tillbaka den inflation som vi har just nu och om att göra något åt den dåliga konkurrenssituationen inom vissa marknader. Det har finansministern och hennes kamrater tvärt avvisat. Det handlar också om att på andra sätt se till att det staten gör trycker tillbaka inflationen snarare än bidrar till den.

Jag har fortfarande inte fått något svar på frågan: Varför skulle inte mer pengar i höginkomsttagarnas fickor leda till inflation? Man ska däremot pressa inflationen genom förlängda operationsköer. Det är intressant.

Fru talman! Det har varit intressant, kanske mest i betydelsen lite märkligt, att höra finansministern tala om inflationen och vikten av att bekämpa den också i dag. För det är svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta något som finansministern gör för att bekämpa inflationen.

Jag kan inte se att finansministern tagit något intryck av diskussioner som förs internationellt om hur man bäst kan förstå just den här inflationsepisodens karaktär och vad det kan betyda för finanspolitikens utformning. Att inflationen inte är lönedriven utan snarare vinstdriven är uppenbart, men det är inget som verkar spela någon roll för finansministern. Likaså har konkurrenssituationen på olika marknader ingen framträdande plats i det regeringen säger och ingen plats alls i det regeringen gör. Finansministern tar inget intryck av de regleringar som rönt viss framgång i exempelvis Schweiz och Spanien för att just bekämpa inflationen, inte heller av de investeringsplaner som rullas ut i USA med hänvisning till inflationsbekämpning framöver.

Men även om man landat i den snäva idén om att inflationen ska bekämpas endast genom att hålla tillbaka efterfrågan blir det oerhört märkligt att se vad som fredas och hur det presenteras för svenska folket. Det är alltså bra inflationsbekämpning om sjuksköterskor måste sägas upp och om patienter får ligga i korridorerna på akuten. Men det är inte tänkbart att dämpa skattesänkningar för riksdagsledamöter och statsråd. Det hjälper tydligen mot inflationen att pressa in fler elever i ett klassrum. Men man kan inte begränsa bidragen till dem som köper städning eller silverputsning till paradvåningen. Elstödet är toppen, men när det gäller att det är panik i äldreomsorgen menar man: Ja, tyvärr, vi måste bekämpa inflationen.

Vill finansministern kanske förklara lite närmare varför just förlängda operationsköer, uppsagda lärare och förtvivlad personal inom äldreomsorgen är de metoder som regeringen föredrar och har valt att experimentera med som inflationsdämpare?

Fru talman! Den 18 oktober förra året hade jag, i likhet med de flesta andra i kammaren i dag, det tvivelaktiga nöjet att sitta i denna sal och höra Ulf Kristerssons regeringsförklaring. Det sades mycket i den, somligt med den numera välbekanta anstrykningen av reaktionär elakhetssignalering, annat av mer platt och tom karaktär, också detta ett allt starkare signum för dagens regering.

En mening, tidigt i regeringsförklaringen, återvänder jag dock ibland till med viss motvillig beundran: "Samarbetet lägger grunden för en långsiktig politik, med målet att på allvar lösa Sveriges stora samhällsproblem." Sålunda talade statsministern och refererade alltså till borgerlighetens underkastelse under Sverigedemokraterna.

Jag tänker på det fina uttrycket "att äga fräckhetens nådegåva". För nog är det en gåva att utan rodnad eller synbara kval bygga ett helt regeringsprojekt på något som så fundamentalt, så demonstrativt, förhåller sig i rak motsättning till det man står och säger i riksdagens talarstol. Och sällan blir väl kontrasten mellan det sagda och det gjorda så uppenbar, så konkret, som i samband med de budgetförslag som regeringen, under överinseende av Sverigedemokraterna, presenterar och, kanske ännu viktigare, inte presenterar.

Är det någonting som verkligen präglar den ekonomiska vårproposition som vi nu debatterar är det att centrala ekonomisk-politiska problem i Sverige är utanför fokus och framför allt att lösningar på dem lyser med sin frånvaro.

Vi har under våren hört finansministern tala mantralikt om inflationen. Men det vi ser är en politisk passivitet som står svenska folket dyrt, nu och i framtiden. Den här vårbudgeten hade varit andefattig i ett läge som inte karakteriserades av flera pågående kriser. Nu är den snarare anmärkningsvärt apatisk.

Fru talman! Inflationskrisen är inte något som den här regeringen har skapat. Men den visar på och griper in i en del strukturella problem i svensk ekonomi. Den som intresserar sig för hur ekonomin faktiskt ser ut skulle till exempel ha sett och brytt sig om oligopolet för matvarujättarna - det som gett högre prisökningar i Sverige än i många andra länder. Det är prisökningar som dröjer sig kvar och som drabbar barnfamiljer och hushåll med små marginaler oproportionerligt hårt.

En ansvarsfull regering skulle ha kunnat samla de här aktörerna och agerat för prispress - som Vänsterpartiet tidigt lyfte och som allt fler i den internationella debatten pekar på för att just trycka tillbaka inflationen. I stället har vi först fått irriterad retorik om att inget får göras, sedan något förläget fototillfälle helt utan ambitioner.

Vi skulle ha kunnat ha en regering som analyserar och agerar när de dåliga konkurrensförhållandena på bolånemarknaden gör att svenska storbanker har glada dagar, samtidigt som många svenskar känner en växande oro varje månad när räntorna på bolånen ska betalas. Verktygen finns. Statens ägande i SBAB skulle enkelt kunna användas till att förbättra konkurrensförhållandena - dem som högerpartierna annars gärna talar sig varma för i teorin.

Vi vet att SBAB hade annorlunda formulerade direktiv och avkastningskrav för drygt tio år sedan, och vi ser i statistiken att det hade en nedhållande effekt på övriga affärsbankers räntemarginaler. Ett sådant förslag lyftes också av Vänsterpartiet med stöd av S och MP i finansutskottet, men Sverigedemokraterna och stödpartierna i regeringen valde att ställa sig på bankdirektörernas sida i stället för att hjälpa svenskar som är tyngda av bolån.

Fru talman! Inte minst ser vi nu som en direkt effekt av regeringens vägran att tillskjuta nödvändiga resurser en pågående och för varje dag fördjupad välfärdskris i Sverige. Ansvaret vältrar SD och regeringen över på kommuner och regioner där det inte finns någon reell möjlighet att kompensera för den långvariga statliga underfinansieringen, för de feta sugrör som slussat och slussar skolpeng och vårdersättningar till kapitalägare, inte sällan med partibakgrund hos eller delad sommarstuga med de styrande, och nu helt akut för tyngden från inflationen.

Det är alltså inte så att pengarna inte finns. Det är helt enkelt de val som SD-M-regeringen har gjort. De 13 miljarder som gick åt till att sänka skatterna för höginkomsttagare är händelsevis i samma storleksordning som det regeringen valde att inte ge till Sveriges kommuner och regioner i höstens budget så att de åtminstone skulle ha kunnat behålla personaltätheten på samma nivå, givet en åldrande befolkning.

Och hur ser det ut framåt? Ja, den dynamiska duo som styr statsbudgeten nu - Oscar Sjöstedt och Elisabeth Svantesson - har inga extra pengar i den här vårbudgeten. De har heller inget besked att komma med till kommuner och regioner som försöker planera. De ska förhandla lite sedan, och så får man se. Det är budskapet. Det enda som vi vet har remitterats, som potentiell storsatsning i nästa års budget, är skattesänkningar med en närmast parodiskt gammelmoderat fördelningsprofil, där miljonärer skulle få tusentals kronor varje månad.

Regeringens idé om hur man bekämpar inflationen är alltså att göra ingenting åt de områden där vi vet att inflationen är särskilt hög och att agera för att hålla direktörer och godsherrar skadeslösa med skattesänkningar och elstödets utformning, för att därefter komma fram till att patienter som får ligga i sjukhuskorridorer, elever som måste trängas i större klasser och äldre som får vänta tre dagar till på en dusch är bra inflationsbekämpning.

Jag önskar att detta var överdrifter och retoriskt vevande. Men det är dessvärre inte det. Det är regeringspolitik i vårt Sverige, och det är politik som vi som samhälle kommer att behöva betala ett högt pris för också långt senare. Det är nämligen inte bara att knäppa med fingrarna och ta tillbaka folk som lämnar skolan, sjukvården eller äldreomsorgen. Och vi ska inte tala om vad försämrad utbildning och slakten av socialtjänsten kostar. Det har, för att citera vice statsministerns ofrivilligt humoristiska valslogan, blivit "dyrt att vara svensk".

Fru talman! Regeringens uppenbara misslyckade med att föra "en långsiktig politik, med målet att på allvar lösa Sveriges stora samhällsproblem" går bortom det som handlar om inflationskrisen, hushållen och välfärden på kortare sikt.

Det handlar om att tågtrafiken ska fungera och om att våra skolor ska vara inriktade på kunskap. Det handlar om klimatförändringarna som varje dag förändrar förutsättningarna för välfärd och välstånd för människor på den här planeten - och även om en del här inte verkar ha fått med sig det pratar jag alltså om samma planet som även Sverige finns på.

Det här är exempel på problem och utmaningar som de flesta utanför den marknadsfundamentalistiska tankebubblan begriper kräver samhällelig handling. Det går inte att hoppas på att någon glad entreprenör får feeling och driven av konsumentmakt drar järnvägsräls för framtiden. Det är uppenbart så att idén om att leka basar med järnvägsunderhållet har fått ödesdigra systemeffekter. Men hos regeringen syns inget av detta - inga analyser, ingen handling.

Skolan är ett område där marknadiseringens problem är ännu mer uppenbara. Barns utbildning lämpar sig synnerligen dåligt att behandla som en skojig konsumtionsvara. Och skadorna är irreparabla. Det går ju inte att lämna in sin utbildning på lagning om man är missnöjd eller tro att det löser sig om man byter märke, som om det vore fråga om snabbmat och underkläder.

Gör regeringen något åt detta? Nej, tvärtom är ju hela denna regeringskoalition skapad för att slå vakt om dessa lukrativa vinstuttag. Utan dem hade det inte funnits samma ekonomiska incitament att bjuda sverigedemokrater på konjak, in i den näringslivsgenererade värmen.

Ovanpå detta, eller under, vid sidan om och runt detta, har vi klimatkrisen. Inga individuella konsumtionsval i världen kommer att ge oss industriell omställning, stora vindkraftsparker till sjöss och till lands, kraftfullt utbyggd överföringskapacitet för el eller en realistisk och systematisk omvandling av fordonsflottan.

Allt detta behövs. Inget av detta är prioriterat för regeringen. Det är skamligt och oansvarigt, och det gör Sverige till ett land som är sämre positionerat att konkurrera på världsmarknaden.

Lite tragikomiskt är det att det sitter folk på och runt Regeringskansliet och liksom fantiserar om hur man kan byta ut delar av befolkningen eller i alla fall kolorera om här och där, medan det närliggande och mödosamma lämnas därhän. Hur ska tågunderhållet börja fungera? Vi håller tummarna. Hur ska nyrekryteringen till den organiserade brottsligheten stoppas? Genom symbolisk repression och unket misstänkliggörande. Hur ska skolsystemet kunna förändras när systemet är riggat för att producera just ökad ojämlikhet och prioritera profit före kunskaper?

Det kommer några till intet förpliktigande förmaningar från skolministern samt ännu någon fräsig idé om tillsyn. Sådant tär på sömmarna i samhällsdebatten.

Vi har den senaste tiden hört en del företrädare för den blåbruna alliansen uttrycka oro för sagostunder med utklädda artister. Vi är rätt många som snarare har god grund att vara oroliga för de handfasta, skadliga effekterna av att basera regeringspolitik på sagor om perfekt fungerande marknader och om välstånd som ska sippra ned när de mest förmögna har fått krafsa ihop än mer av de gemensamt skapade värdena i ekonomin.

Fru talman! Den vårbudgetmotion som Vänsterpartiet har lagt på riksdagens bord - och som jag nu passar på att yrka bifall till, reservation 2 - skulle innebära flera viktiga akuta satsningar för trygghet och ansvar i krisen.

Det handlar om att införa ett krisbarnbidrag, finansierat med att pausa rutbidragen för hushållstjänster. Det handlar om skolfrukost i hela landet. Det är ett bra sätt att lätta på bördorna i ett läge när hushållen är mycket pressade. Det handlar om att ha samma regler för karensersättningen som vi hade under pandemin. Och det handlar inte minst om ett ordentligt räddningspaket till regionerna, och att ge kommunerna möjlighet att använda de riktade statsbidragen till att bärga kärnverksamheter. Det handlar också om att halvera biljettkostnaderna i kollektivtrafiken - viktigt både för hushållen på kort sikt och för klimatomställning på längre sikt. Det handlar om att uppmärksamma och göra någonting åt den märkliga situation som folk födda 1957 har hamnat i med den politik som regeringen har stått bakom när det gäller skatterna.

Men framför allt handlar detta om en annan inriktning på politiken - en politik som ser att det förtroende-, välfärds- och kunskapskapital som mödosamt och över flera decennier har byggts upp i vårt land nu försnillas i rask takt. Växande ojämlikhet, kronisk underfinansiering och vettlös marknadisering av välfärdstjänsterna, kraftig underinvestering i infrastruktur - det är sådant som gör vårt samhälle skörare, kallare och fattigare.

Men det måste inte vara så. Svenska folket förtjänar i stället en verklig politik med målet att på allvar lösa Sveriges stora samhällsproblem. Vi ska ha en politik som tar det här landets medborgare och möjligheter på allvar. Det är vänsterpolitik, om man ska uttrycka det mer kortfattat.

Jag vill också säga några saker om sommaren och tacka folk, men jag gör det i morgon i en debatt som jag också ska vara med i.

(Applåder)

Fru talman! Det stämmer att jag tog upp mycket. Det beror på att det är mycket som Sverigedemokraterna har varit med och gjort och som står i strid mot eller i kontrast mot det som de förespeglade väljarna i valet.

Jag ser ett mönster här som är väldigt tydligt. I valet gav Sverigedemokraterna sken av att stå på vanligt folks sida när det gäller hur vardagsekonomin ska gå ihop och när det gäller vad det är som är problemet i vanligt folks vardag.

När Sverigedemokraterna väl sitter och bestämmer över budgetarna är det helt andra saker som prioriteras, och det är att stå på de mäktigas och besuttnas sida rakt igenom på varenda punkt. I varje fråga som kommer upp där det finns prioriteringar och vägval att göra väljer Sverigedemokraterna otroligt tydligt sida, och det är inte vanligt folks sida.

Nu ska det sippra ned pengar till äldreomsorgen. Oscar Sjöstedt hävdar att det är satsningar som görs. Det är samma nominella summa som tidigare. Det innebär, som jag tror att Oscar Sjöstedt egentligen känner till, att det inte följer med utvecklingen, inte ens när det kommer till att hålla samma personaltäthet som tidigare, utan det är nedskärningar. Dessa nedskärningar är inte teoretiska, utan de pågår hela tiden i alla kommuner och regioner i Sverige. Ansvaret vältras över från staten, som sitter på pengarna, till kommunerna och regionerna som inte har någon möjlighet att lösa dessa problem, oavsett färg på styret. Kommunerna och regionerna kan göra olika prioriteringar, men det går inte att trolla.

Det som ändå blir Oscar Sjöstedts besked är att man ska vänta på att några pengar sipprar ned och i övrigt hitta på någonting annat. Men det finns pengar i Oscar Sjöstedts budget till att sänka skatterna för de rikaste och till att stå fast vid att Sverigedemokraterna står på de besuttnas sida. Det är detta som är poängen här, och jag hör att Oscar Sjöstedt inte vill kommentera den.

Fru talman! Sverigedemokraterna har sedan i höstas uppvisat en rätt imponerande förmåga att systematiskt göra annat än det som de förespeglade väljarna i valet. Då gjorde de ett stort nummer av att de ville stärka pensionerna, men i de budgetar de har förhandlat fram finns ingenting av detta över huvud taget. För de pensionärer som har behov av äldreomsorg bjuder Sverigedemokraterna i stället på nedskärningar när sänkta skatter för inkomsttagare prioriteras framför att trygga kommunernas ekonomi.

Inför valet mellan bostadsägarens ekonomi och bankdirektörernas vinstmarginaler ställer Sverigedemokraterna sig på bankdirektörernas sida. Detta visade man i ställningstagandet gällande de direktiv för SBAB som togs upp häromveckan.

Ledande sverigedemokrater fantiserar om att tågpersonal ska göra honnör för dem som räddare av nationen, men Oscar Sjöstedt har inget problem med att svenska samhällsfastigheter tumlar runt hos spekulanter och kan hamna i kinesisk eller saudisk ägo. Att skolkoncerner kan röna samma öde är inte bara okej för Sverigedemokraterna utan ett viktigt skäl till att Oscar Sjöstedt är där han är.

Sverigedemokraterna har svikit sådant som de gett uttryck för gällande sjukförsäkringen, där man nu ska utreda försämringar för långtidssjuka i stället för förbättringar, och gällande tågunderhållet, där man nu vacklar bort från tidigare löften om starkare statlig samordning.

För oss som följt Sverigedemokraterna ett tag kommer detta egentligen inte som någon överraskning. Men jag tror att detta sätt att bete sig och tala med dubbla tungor kan vara en överraskning för många väljare.

Då vill jag hjälpa Oscar Sjöstedt lite grann att få berätta för fattigpensionärer, småhusägare och bekymrade föräldrar till skolbarn varför han och hans parti är mer intresserade av att stå på bankdirektörernas och skolbolagsprofitörernas sida när det kommer till kritan.

Fru talman! Ja, lite svårt är det nog att ha en debatt när Edward Riedl påstår saker som inte stämmer och som inte heller har något att göra med den fråga som jag ställde.

Jag vill ge Edward Riedl rätt i att Moderaterna var med och bidrog till att tillskjuta mer pengar till välfärden före valet. Däremot stämmer det inte att de saker som Edward Riedl kallar för satsningar är satsningar i verkligheten. Det fattas ungefär 12 miljarder för att man ens ska komma upp till den nivå som hade behövts för att behålla personaltätheten inom välfärden. Det vi nu ser i verkligheten är mycket betydande nedskärningar och mer därtill.

Det är intressant att höra vad Edward Riedl tror är görligt och inte. När det gäller matpriserna är det tydligen inte görligt att göra saker som redan görs i ett antal andra EU-länder. Det skulle enligt Edward Riedl inte vara görligt att exempelvis ge SBAB samma direktiv som SBAB hade före 2012. Mig veterligen fanns Sverige på riktigt då och var till och med medlem i EU, så det är lite udda att säga att detta inte är görligt med hänvisning till EU-rätten eller andra metafysiska idéer som Edward Riedl möjligen har.

Detta skulle stå i kontrast till att det skulle vara görligt att skaffa fram kärnkraft på några veckor; det låter på Edward Riedl som att han vill göra det. Jag kan tänka mig att det kanske inte är görligt i verkligheten, men vi har lite olika idéer om detta.

Jag kan hänvisa den intresserade till att ta del av Vänsterpartiets budget - den finns på internet.

Fru talman! Edward Riedl är ju moderat. Det finns vissa saker som moderater brukar framhäva att de tycker mycket om, exempelvis kungen, skatteavdrag för höginkomsttagare och nedskärningar i välfärden. Även marknader och konkurrensen på dem är sådant som moderater gärna lyfter fram.

Om man undersöker detta lite närmare visar det sig dock att det finns starka indikationer på att Moderaterna framför allt är intresserade av detta som teori, eller som fantasi, och att de i många viktiga och verkliga sammanhang är mer kallsinniga eller direkt fientliga.

Nu när vi har en inflationskris ser vi hur den konkreta konkurrenssituationen på vissa marknader gör att inflationen blir högre där. Genom den marknadsmakt som vissa starka aktörer besitter övervältras hela inflationstrycket och mer därtill på konsumenterna. Detta gäller inom matvarubranschen, där vi har ett fåtal jättar som styr en stor del av kedjan. De klarar sig utmärkt, medan vanliga konsumenter klarar sig mindre bra. Vi ser det inte minst inom banksektorn, där bankerna har stora marginaler mellan inlåning och utlåning. Detta ger dem klirr i kassan men utgör ett enormt problem för miljoner hushåll i Sverige.

På dessa områden har det presenterats konkreta förslag, bland annat av Vänsterpartiet men också av andra, på hur de faktiska marknaderna - alltså inte idén om dem utan de faktiska marknaderna - skulle kunna omregleras och hur konkurrensen skulle kunna bli bättre. Moderaterna har dock med högt tonläge avvisat alla dessa förslag och i stället värnat vikten av att göra ingenting.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga Edward Riedl: Vore det inte bättre att vara mer ärlig med att det inte är konkurrensen som Moderaterna omhuldar utan möjligheten för de bättre bemedlade att alltid och i alla lägen berika sig mer?

Fru talman! Jag noterar att finansministerns uppfattning om vad som är vanliga löntagare är lite divergerande.

Poängen med de förslag som remitteras, vilket man också kan se i de staplar som så fint finns med i själva remissen, är att detta är skattesänkningar som väldigt tydligt är inriktade på dem som har de allra, allra högsta inkomsterna i Sverige. Det är de som redan har bättre marginaler, och det är dem som finansministern vill stödja - samtidigt som hon inte vill göra någonting åt en stor del av löntagarna och ingenting för välfärden.

Fru talman! Krisrapporterna om hushållens och välfärdens ekonomi är nu nästan lika frekventa som sverigedemokratiska utspel om allt annat än hushållens och välfärdens ekonomi.

M-SD-regeringens svar på krisen har som bekant varit att göra i princip ingenting. Den har inte ens gett besked till hårt pressade kommuner i ett läge där de verkligen skulle ha behövt det.

Men allt är inte stiltje. Ett nyligen remitterat skatteförslag skulle innebära att någon med lön ungefär som finansministerns skulle få en bit över 30 000 kronor lägre skatt, bortåt 3 000 kronor i månaden. Den som tjänar 200 000 kronor om året och sliter ihop timmar får med det förslaget 138 kronor lägre skatt per år.

Min fråga till finansministern blir: Finns det någon i hennes närhet som skulle kunna berätta att det finns andra problem i Sverige än marginalskatter och att det existerar andra åtgärder att vidta än ytterligare skattesänkningar för höginkomsttagare?

Herr talman! Jag förstår det svaret som att Hans Eklind fortfarande tror att någon typ av utredning, som ska komma igång senare, ska kompensera för den oerhört stora resursbrist som finns i sjukvården. Effekterna av den ser vi nu. Den har dessutom fördjupats under det här halvåret, och det finns ingenting som tyder på att den ska minska i omfång och allvar.

Jag tror att det är ett besked som är jobbigt och tråkigt att få för dem som varje dag sliter i vården. Det är sjuksköterskor och läkare som försöker få det hela att fungera och gör ett fantastiskt arbete.

Eftersom vi har hög kompetens i svensk sjukvård är resultaten väldigt goda, när man får vård. Men vi vet att personalen inte räcker till. Det har gått så långt att många sjuksköterskor, som har slutfört sin utbildning, slutar eftersom de inte orkar med arbetsvillkoren. Men till dem har Hans Eklind mycket lite att säga här.

Herr talman! Kristdemokraterna är ett parti som gärna talar om sjukvården. Mot den bakgrunden vill jag besvära Hans Eklind med ungefär samma fråga som jag ställde när höstbudgeten skulle antas.

Det var uppenbart då att det skulle bli problem ute i regionerna med den de facto nedskärningsbudget som Kristdemokraterna var med och lade fram. Vi ser nu växande problem och växande underskott för sjukvården.

Hans Eklind talade om en nationell plan som snarare än tillförda resurser skulle lösa många av problemen. Nu har vi 11 miljarder i underskott i regionerna, sjuksköterskor som lämnar sina arbeten på grund av ohållbara arbetsförhållanden, läkarbrist inom psykiatrin, kritik från Ivo och patienter som ligger i korridorerna. Jag skulle vilja veta hur Hans Eklind själv tycker att det går med de prioriteringar som Kristdemokraterna medverkat till.

Jag skulle också gärna höra något från Hans Eklind om frågan om dem som är födda 1957. Finns det några planer på att rätta till den orättvisan? Det adresseras inte i den här budgeten.

Herr talman! Politik handlar om att agera och prioritera. Hushållens kostnader skenar nu. Barnfamiljerna är särskilt utsatta. Vänsterpartiet har presenterat en lång rad förslag för de allra sämst ställda hushållen, men det behövs också satsningar som når bredare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Debatt med anledning av vårpropositionens avlämnande

Vi vet att sommarlovet kommer att bli extra krävande för många barnfamiljer när skola och förskola är stängda. Kostnaderna för mat och aktiviteter ökar. Därför menar vi att det behövs ett extra krisbarnbidrag. Det förslag som vi har presenterat är kostnadsberäknat för ett halvår, från den 1 juli till årsskiftet.

Vänsterpartiet föreslår alltså som krisåtgärd ett höjt barnbidrag med 400 kronor per månad. Sedan den senaste höjningen av barnbidraget har dess reala värde redan minskat med ungefär 200 kronor. Det vi föreslår innebär en kompensation för detta plus en extra höjning eftersom priserna nu ökat ännu mer.

Vi vill finansiera detta med att rutbidraget pausas. Det är inte en rimlig prioritering, särskilt inte i dessa kristider. Det är viktigare att staten hjälper barnfamiljerna än betalar städning och skoputs åt de välbeställda i främst Stockholmsområdet.

Utöver den generella höjningen föreslår vi ett ensamståendetillägg om 500 kronor i månaden per barn och ett höjt flerbarnstillägg för det tredje och fjärde barnet.

Detta är snabba, lättadministrerade åtgärder som skulle bli en ordentlig förstärkning av ekonomin för främst hushåll där risken för svåra ekonomiska problem som går ut över barnens framtid är som störst.

Vi ser ingenting som liknar detta i det som regeringen har kommit med. Och vi har ju hört att det inte finns några sådana planer. Då är det lämpligt att nämna att till exempel de två förstärkningar som jag nämnde, utöver den generella ökningen av barnbidraget, skulle kosta runt 2 miljarder. Det kan jämföras med att regeringen gav 10 eller 13 miljarder i skattelättnader till dem med högst inkomster och att finansministerns parti ville ge också välmående företag 100 miljarder i månaden under pandemin.

Politik handlar som sagt om att agera och att prioritera.

Herr talman! Jag noterar att Oscar Sjöstedt menar att det som händer i verkligheten inte är i linje med hans bild av det som händer i verkligheten. Det är ett bredare problem, men min frågeställning gällde sjukförsäkringen och flera aspekter av den.

Det handlar alltså dels om att det tas ett steg tillbaka när det gäller avskaffandet av karensavdraget, dels om att man nu ändrar direktiven i den utredning som hade tillsatts till att mer ha inriktningen att göra det ännu svårare för folk som är sjukskrivna att få stöd.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Debatt med anledning av vårpropositionens avlämnande

Vi vet ju att det finns och har funnits ett stort problem med utförsäkringar. Det har delvis blivit bättre, men det har funnits ett mycket stort behov av att ändra i regelverket. Sverigedemokraterna har tidigare låtit som att de har förstått detta och stöder det. Men nu har man alltså backat.

Det är detta min fråga handlar om: två konkreta områden där det är tydligt att Sverigedemokraterna sviker det som de själva har sagt. Det vore trevligt att få Oscar Sjöstedts kommentarer till det.

Herr talman! Före valet och i valrörelsen pratade Sverigedemokraterna ofta om att stärka sjukförsäkringen och att avskaffa delar av karensavdraget. Nu efter valet låter det, som vi har fått vänja oss vid, helt annorlunda. När SD själva är med och styr har det blivit uppenbart att detta var just prat.

Under den föregående mandatperioden fick Vänsterpartiet igenom flera förbättringar av sjukförsäkringen. Nu har SD och högerregeringen gett direktiv till en utredning där de här förbättringarna ifrågasätts. Man ska nu, som det står, se över de omotiverat långa sjukskrivningarna, vilket i klarspråk innebär fler utförsäkringar.

Dessutom har SD låtit Moderaterna begrava den breda utredning som Vänsterpartiet drev igenom för att avskaffa karensavdraget i ett internt arbete på Socialdepartementet.

Min fråga till Oscar Sjöstedt är: Varför medverkar Sverigedemokraterna till försämringar i sjukförsäkringen?

Herr talman! Det är beklagligt att finansministern verkar bekymra sig mer för den ekonomiska utvecklingen i Venezuela än för den i Sverige och för det som hon har ansvar för. Men poängen är att vi inte föreslår någon modell där Sverige inte är med på den europeiska elmarknaden utan en modell där vi har ett elprisområde som avser export. Vi skulle exportera ungefär lika mycket till samma pris. Skillnaden är att de priser som sätts i Europa inte skulle gälla svenska konsumenter och företag.

Jag hör återigen att finansministern verkar vara mycket aktivt ointresserad av en utveckling som skulle kunna ge lägre priser i Sverige och där den överproduktion vi har i Sverige skulle komma svenska konsumenter och svenska aktörer till nytta. Det är ganska väntat mot bakgrund av det vi sett den senaste tiden, men det är mycket beklagligt.

Herr talman! En av de främsta komponenterna i den höga inflationen är som bekant elpriserna. För Sveriges del är det en märklig situation vi har. Vår överskottsproduktion och export, som vi har haft tolv år i rad, slog rekord förra året. Ändå var elpriserna extremt höga för svenska hushåll och företag.

Det här är ett område där regeringen helt vägrar agera för en rimligare prismodell, där efterfrågan och priser på kontinenten inte bestämmer priserna för svenska konsumenter. Faktum är att Elisabeth Svantesson och regeringen aktivt motarbetar steg i den riktningen även som ordförandeland i EU, trots en mycket bombastisk retorik i energifrågor och trots beräkningar som pekar på att Sverigepriser, som vi har kallat det, skulle få ned inflationstakten med runt en och en halv procentenhet.

Kan finansministern förklara varför hon envisas med att prata mycket om inflationen men minst lika envist vägrar driva politiska förslag som skulle pressa ned den?

Herr talman! Sverigedemokraterna och deras stödpartier i regeringen presenterar i dag den ekonomiska vårpropositionen i ett läge där det knappast våras för de flesta svenskars ekonomi. Detta är ett läge där svenska folket borde ha kunnat förvänta sig en aktiv regering som tar in stundens allvar, som försöker att uppfylla plikten att styra riket med invånarnas gemensamma bekymmer framför ögonen och som kanske till och med anstränger sig för att lyssna bortom den komfortzon som utgörs av den egna, besuttna bekantskapskretsen.

Men det är inte så det ser ut. Det halvår som har gått sedan den då nytillträdda regeringen lade fram sin andefattiga axelryckning till statsbudget har uppenbarligen använts till annat än att formulera politiska svar på de verkliga problem som möter de flesta människor i vårt land.

Det vi ser i Sverige nu är kraftigt sjunkande reallöner för så gott som alla löntagare. Priserna ökar snabbt, och de har ökat allra mest på det som är svårast att göra något åt för hushåll med små marginaler: mat, el och transporter. I spåren av detta ser vi växande fattigdom, övergivna framtidsplaner och ekonomisk stress som tär på familjer och som kommer att kunna kasta skuggor långt in i framtiden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Debatt med anledning av vårpropositionens avlämnande

Vad gör Sverigedemokraterna och regeringen i detta läge? Vad utlöser detta för krismöten, nödåtgärder och omprövningar? Det korta svaret är: ingenting. Ett längre sätt att uttrycka detta ingenting fick vi höra från finansministern här tidigare - den bristande inlevelseförmågan och handlingskraften garnerades med till intet förpliktande utrop.

Herr talman! När statsbudgeten lades fram i höstas föreslog Vänsterpartiet en rad reformer, både tillfälliga och permanenta, som skulle ha betytt mycket för hur den här våren tett sig för vanligt folks vardagsekonomi. Vi hade haft halverade kollektivtrafiktaxor och kraftigt sänkta avgifter för förskola och fritis. Undersköterskor, butiksbiträden och industriarbetare hade sluppit det orättvisa karensavdraget. Ensamstående föräldrar hade kunnat ha ett tillägg till barnbidraget. Akassan, som urholkas när priserna stiger så kraftigt, hade kunnat ge ett bättre skydd för den som förlorat jobbet.

Också efter budgetpropositionen har vi presenterat förslag som skulle göra livet lättare för folk - från förslag om frukost för barn i skolan till förslag på en rimligare prismodell för el som skulle göra att Sveriges stora elöverskott, som var historiskt stora just förra året, skulle märkas för svenska konsumenter och företag. Vi har lagt fram förslag för en bättre beskattning av elbolagens övervinster och förslag om aktivt agerande för att pressa ned matpriserna.

Från regeringens och Sverigedemokraternas sida har det varit ont om egna idéer men desto mer bullrande mot andra. Inflationen har blivit ett slags paradoxalt skynke att gömma sig bakom. Budskapet är alltså att den höga inflationen och dess negativa effekter gör att man inte kan och inte bör göra något för att pressa ned inflationen och hantera inflationens effekter. Som synopsis till något slags absurdistisk kasperteater hade detta varit ganska spännande, men som ekonomisk-politiskt rättesnöre i en krissituation är det väldigt dåligt.

Det är ju hemskt lustigt att man från SD och regeringen talar om risken för att elda på inflationsbrasan när det gäller sådant som skulle få hushåll med pressade marginaler att klara sig bättre. Men plötsligt är inflationsbrasan bara en härlig liten rabatt där man kan pumpa ut samma pengar i form av skattesänkningar till dem med högst inkomster, eller när elstödet ska utformas på ett slotts- och herrgårdsvänligt sätt. Samtidigt avfärdar man Sverigepriser på el, som skulle pressa ned konsumentprisindex - och definitionsmässigt även inflationen - med runt 1 ½ procentenhet. Också offentliga investeringar, som är akut nödvändiga på en rad områden och som skulle ha liten effekt på prisbilden, avfärdas av regeringen.

Så fungerar en regeringskoalition utan kontakt med den svenska verkligheten - fast i sitt inåtblickande slottsavtal. Det blir dumt, bakåtsträvande och verklighetsfrånvänt.

Herr talman! Vi kan kanske minnas bara ett halvår tillbaka. Inför budgetpropositionen för 2023 påpekade Sveriges Kommuner och Regioner att det behövdes ett tillskott på runt 20 miljarder enbart för att klara av den demografiska utvecklingen. Regeringen valde att lägga pengar på annat. Det som man tillsköt var 8-10 miljarder för lite.

Resultatet var tämligen enkelt att förutse, och nu ser vi det: Det blev ett sammanlagt minusresultat i regionerna - alltså hos dem som hanterar sjukvården - på 11 miljarder kronor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Debatt med anledning av vårpropositionens avlämnande

Genom att vägra skjuta till nödvändiga medel vältrar SD och regeringen alltså över skulden på kommuner och regioner. Det finns ingen reell möjlighet där att ordna detta, oavsett politisk färg på kommun- och regionstyre. Det är staten som sitter på pengarna. Det är staten - regeringen - som har sett till att pumpa iväg pengarna år efter år genom sänkta och borttagna kapitalskatter, genom inkomstskatter som i allt högre grad bäddar för växande klyftor och genom att installera tjocka och stabila sugrör rakt ned i skattkistorna åt kommersiella välfärdsprofitörer. På detta läggs nu den akuta pressen från inflationen. Svaret från SD och regeringen är axelryckningar.

Här finns också en viktig regionalpolitisk aspekt. I kommuner och regioner med glesare befolkning ser vi redan nu högre skattesatser utan att det garanterar bättre service, för förutsättningarna är olika. Över lång tid har marknadiseringen av samhällstjänsterna gått hand i hand med att makt och resurser sugs in mot centrum medan ansvar pytsas ut i periferin. Detta är vad budgeten från SD och medföljande partier betyder för sammanhållning och rättvisa i vårt land.

Det betyder väldigt konkreta saker i kärnan av vad det är att vara ett modernt välfärdsland - att kunna lita på vård, omsorg och utbildning, inte i nödfall eller i sista instans när man inte lyckats fixa något bättre på egen hand utan i form av det allra bästa vi förmår bjuda varandra på.

Då är det proffsen i välfärden som måste få möjligheten att utföra sitt arbete. Det går inte att trolla med detta. Det är inte möjligt att effektivisera sjukvård, skola och äldreomsorg med konsultprosa och inspirationsföreläsningar. Det behövs tillräckligt många kollegor som har tillräckligt goda förutsättningar att göra livet i det lilla och samhället i det stora bättre.

Vad har vi i stället? Rapporter från Ivo om sjukhus som fått ge patienter i korridorerna grytlock att bruka som larm och en växande andel som inte får bröstcancervård i tid. Detta är verkligheten i ett av världens rikaste länder, där de allra högsta skikten av höginkomsttagare och kapitalansamlare lever mycket gott och obrydda, ja, stärkta ibland, av inflationskriser och reallönefall.

Vad vi har råd med i välfärden är en fråga om politiska prioriteringar, om vad vi ska ha för samhälle och om vilka värden som ska realiseras i våra system. Ska det vara kommersiell kundlogik eller det storartade värdet i att få vara människa och medborgare i välfärden och få vara en del av gemensamt organiserad trygghet, omtanke och ömhet?

Det här är värden med stark genklang hos svenska folket. Men politiken duckar nu undan ansvaret att ställa allt till rätta. I stället motverkar man det aktivt. Det är vad denna ekonomiska politik innebär, och det är just nu vårt lands stora olycka.

Herr talman! Till misslyckandet med hushållens ekonomi, elpriserna, de regionala klyftorna, krisen inom sjukvården, den pressade äldreomsorgen och det pågående haveriet med marknadsskolan måste förstås läggas den unikt usla klimatpolitiken, som enligt regeringen själv leder till ökade utsläpp. Det är inte bara oansvarigt i förhållande till Sveriges internationella åtaganden och till framtida generationer. Det är också att göra det svenska näringslivet sämre rustat för framtiden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Debatt med anledning av vårpropositionens avlämnande

SD-ledningens hejagäng bland nättroll får större betydelse för energi- och industripolitiken än behovet av att jobba aktivt för större elöverföringskapacitet, mer havsbaserad vindkraft och växande omställningsindustrier, vars produkter och tjänster det kommer att finnas global konkurrens om.

Svenska folket får alltså betala dyrt för segerhelgsfirandet efter slottsavtalet på Tidö.

Det vi ser är vad som sker när regeringsmakten vilar på Sverigedemokraterna och deras smittsamma sätt att tänka kring medierna, samhället och makten. Då får vi i mötet med verkligheten, med de långsiktiga problem som man blundade för i valrörelsen och de nyare problem som vecklar ut sig, i stället för politisk handling de besynnerliga charader som har spelats upp den senaste tiden.

Har familjen inte råd med mat på bordet? Varför inte glädjas åt att skatten på plastpåsen som maten kunde ha funnits i kanske försvinner nästa år?

Gör den skrala hushållskassan det omöjligt att åka på semester? Regeringen kallar till presskonferens för att misstänkliggöra asylsökande.

Sticker välfärdsprofitörer iväg med barnens skolpeng? Dags för utspel om att lägga ned en myndighet för mänskliga rättigheter.

Har folk börjat misstänka att Sverigedemokraterna helt struntar i vallöften om pensionerna? Låt oss i stället uppmärksamma att någon kanske har läst en saga i kläder Björn Söder ogillar.

Går sjuksköterskor och läkare på knäna när regeringen vägrar skjuta till pengar? Ännu en presskonferens om en folkräkning ingen riktigt förstår vitsen med. Är det som det verkar enbart för att underhålla enskilda SD-profilers fantasier om gryningsräder? Eller ska finansministern kanske hitta vårdpersonal som gått och gömt sig? Det är mycket oklart.

Men klart är att de flesta i Sverige står som förlorare när Moderaternas hävdvunna klassförakt smälts samman med Sverigedemokraternas auktoritära och främlingsfientliga affekt.

Svensk ekonomi behöver annat än den här andefattiga vårbudgeten. Svenska folket förtjänar bättre än denna blåbruna koalition.

Herr talman! Det finns många problem med det sätt som nationalekonomi lärs ut på vid våra universitet, men det ska jag inte gå in på här nu.

Jag kan dock konstatera att det var långt fler som drabbades av exempelvis 90-talskrisen. Det lämnade sår på den svenska samhällskroppen som fortfarande finns kvar. Det är viktigt att vi undviker att föra en politik som gör att ojämlikheten ökar, välfärdssystemen urholkas och människor kommer i kläm. Det är den typ av politik som i dag förs av regeringen och Sverigedemokraterna, med stöd av Liberalerna. Det är en politik som inte ser att vanliga människors behov måste kunna vara i centrum utan i stället skyfflar över pengar till dem som har det väldigt gott ställt och tjänar väldigt bra på den inflationssituation vi har i dag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om hushållens ekonomi

Denna politik behöver ändras. Tyvärr kommer nog inte Liberalerna att medverka till den ändringen.

Herr talman! Vänsterpartiet har inte föreslagit något generellt pristak eller att priserna på matvaror ska sättas på Finansdepartementet eller något liknande.

Vi konstaterar däremot att vi till skillnad från Liberalerna ser marknaden så som den faktiskt är och inte så som den framträder i läroböcker i nationalekonomi A - som ett slags fantasiskapelse där perfekt information råder och det finns oändligt många aktörer. Det finns färre än oändligt många aktörer på denna marknad - tre, huvudsakligen. Det gör att andra typer av relationer uppstår på denna marknad, och då är det inte bara möjligt utan också nödvändigt och viktigt att från det offentligas sida agera för att sätta press så att vi får bättre konkurrens i många avseenden och en annan situation för dem som ska handla maten och äta den - en rimlig och vettig marknad i stället för en som inte fungerar särskilt bra.