Lotta Johnsson Fornarve

Fru talman! Tack, ministern, för svaret på min interpellation!

Situationen i Gaza är långt bortom katastrofal. Röda Korsets chef liknar Gaza vid ett helvete på jorden. Gaza ligger i ruiner, och massvälten är ett faktum. Tusentals civila, journalister och hjälppersonal har dödats. Det råder ingen tvekan om att det pågår ett folkmord.

När man inte trodde att det skulle kunna bli värre intensifierade Israel angreppet och tänker nu ta över hela Gaza. Människor tvingas återigen fly, men det finns ingenstans att fly. Det råder akut brist på mat, rent vatten och medicin. Barn dör dagligen på grund av krig och svält, och de barn som överlever är svårt traumatiserade.

Sverige måste sätta maximal press på Israel för att stoppa kriget och släppa in förnödenheter. Det är bra att regeringen skärpt tonen mot Israel och äntligen lyssnat på oss i oppositionen och nu står bakom att EU så snart som möjligt fryser handelsdelen i associeringsavtalet mellan EU och Israel. Men mer behöver göras, såsom ett totalt stopp för all handel mellan Sverige och Israel, sanktioner mot de illegala bosättarna och återupprättande av stödet till FN-organet för stöd till palestinska flyktingar, UNRWA.

Vi måste göra allt vi kan för att bistå det hårt drabbade palestinska folket, för att rädda liv. Ministern har svarat att man valt att kanalisera stödet via andra organisationer därför att det råder osäkerhet runt UNRWA. Jag förstår inte vad ministern grundar den slutsatsen på. Den organisation som den samlade expertisen är överens om är den mest effektiva är FN-organet UNRWA, något som också regeringens egen myndighet Sida håller med om.

En ny rapport visar att UNRWA fortsatt har en robust närvaro i Gaza. FN:s generalsekreterare António Guterres säger att medan alla humanitära organisationer tvingats att avsevärt minska eller avbryta sina operationer fortsätter UNRWA att leverera livräddande bistånd. UNRWA:s chef säger i en DN-intervju: ”När kriget pressar Gaza till bristningsgränsen är UNRWA fortfarande kvar på plats med hälsocenter, rent vatten och undervisning för barn. Ändå har Sverige, tillsammans med USA, som enda länder i världen stoppat sitt tidigare stöd till FN-organet.”

Detta har skadat UNRWA svårt. UNRWA är den enda organisation som levererar grundläggande tjänster inne i Gaza med 12 000 anställda på plats. Det finns ingen annan organisation som kommer i närheten av UNRWA:s kapacitet. UNRWA är själva navet för hjälpverksamheten i Gaza.

I december förra året skrev utrikesminister Maria Malmer Stenergard under en deklaration i FN som säger att UNRWA är helt oumbärligt. Trots detta drog Sveriges regering in stödet kort därefter, något som är helt obegripligt. I maj ville regeringens egen expertmyndighet Sida skicka katastrofstöd till UNRWA, men regeringen sa nej via statssekreterare Janse på UD. Detta liknar i hög grad ministerstyre.

Varför vägrar ministern ge stöd till den organisation som har bäst kapacitet att nå ut till den hårt drabbade befolkningen i Gaza? Varför lyssnar ni i regeringen inte på er egen expertmyndighet? De förklaringar vi får håller inte.

Förutom att Sveriges och USA:s indragna stöd till UNRWA innebär en enorm förlust på miljontals dollar för organisationen skickar det helt fel signaler till omvärlden. Om UNRWA kollapsar skulle det underblåsa den regionala konflikten och förhindra en framtida tvåstatslösning.

Herr talman! Det är uppenbart att regeringen är beredd att gå långt för att stoppa katastrofstöd till Gaza genom FN-organet UNRWA, och det i en situation där stödet behövs mer än någonsin. Regeringens egen myndighet Sida ville i maj skicka katastrofstöd till UNRWA efter en noggrann analys, men efter diskussioner med UD stoppades stödet – något som kan liknas vid ministerstyre.

Sida bedömer att det på kort och medellång sikt inte finns någon annan humanitär organisation som har möjlighet att rädda liv och lindra nöd i den utsträckning som UNRWA har eller som har kapacitet, mandat och vilja att ta över de centrala delarna av UNRWA:s arbete. Trots detta stoppar regeringen Sida från att skicka katastrofhjälp till Gaza.

Redan i dag dör ett stort antal barn dagligen i Gaza på grund av krig och svält. Vi måste göra vad vi kan för att rädda liv. Varför litar inte regeringen på sin egen expertmyndighet och ser till att skicka katastrofstöd till UNRWA?

(Applåder)

Fru talman! Tack, Kjell-Arne Ottosson, för ytterligare kompletteringar!

Jag instämmer naturligtvis i att det finns väldigt mycket som vi är överens om och kan samarbeta om för att stärka det nordiska samarbetet, inte minst när det gäller möjligheten att arbeta i alla de nordiska länderna och att riva olika gränshinder. Där tycker vi inte olika, utan vi tycker ungefär lika på de flesta områden. Det kan vara vissa skillnader, men visst finns det mycket vi delar uppfattning om när det gäller hur vi kan stärka det nordiska samarbetet. Inte minst när det gäller att stärka det civila försvaret, till exempel, är vi väl ganska överens om vikten av att jobba tillsammans.

Det här är en fråga som vi har lyft i Nordiska rådet och som vi även hela tiden lyfter här. Jag tycker inte att det stämmer att vi, så att säga, undviker att lyfta de här frågorna i Sveriges riksdag. Vi lyfter de frågor som vi tycker är centrala och viktiga. Det gäller också kommunikationerna, till exempel: att förbättra järnvägen mellan de nordiska länderna. Det är någonting som jag tror att vi också är överens om.

Det finns många frågor där vi är överens. När det gäller att förbättra klimatarbetet tror jag också att vi är överens. Jag tycker alltså inte att det riktigt stämmer att vi skulle vara oöverens om många olika frågor.

Däremot måste vi ta tillfället i akt att lyfta de motioner som vi har skrivit i anslutning till betänkandet och driva de frågor där vi tycker att Norden skulle kunna göra ännu mer. Eftersom vi är en viktig kraft gemensamt skulle vi kunna göra mycket mer, också globalt. Det är en fråga som Norden tjänar på – om vi jobbar mer tillsammans på den internationella arenan. Det handlar till exempel om att stärka det internationella biståndet. Och det handlar om att möta de stora neddragningar som nu har skett, inte minst vad gäller biståndet till kvinnor och flickor. Det är jätteviktigt att vi försöker motverka detta.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 6 och 7, för det glömde jag göra i mitt anförande.

Tack för frågorna, Kjell-Arne Ottosson! Jag inledde mitt anförande med att säga att jag anser att det nordiska samarbetet är ett viktigt samarbete och något som måste värnas, stärkas och utvecklas, att jag delar visionen om Norden som världens mest hållbara integrerade region och att vi måste jobba för att riva fler gränshinder och för att alla ska kunna bo och verka i Norden. Jag håller alltså med om att Norden är en oerhört viktig samarbetsarena.

Men jag tycker inte att man alltid måste gå upp i talarstolen för att tala om allt man är överens om. Det fanns ett antal motioner i anslutning till det här betänkandet, och jag valde att lyfta några av våra motioner. De handlar till exempel om att vi vill utveckla klimatarbetet och stärka Arktis men också om frågan om Norden som en kärnvapenfri zon.

Jag tycker att det är viktigt att visa på skillnaderna och också på att vi anser att Norden skulle kunna göra mycket mer än vad som görs i dag. Mycket av det som görs är väldigt bra, men det finns möjligheter att utveckla och förbättra det nordiska samarbetet. De nordiska länderna som en gemensam kraft skulle kunna göra mycket mer globalt.

När vi nu ser de stora nedskärningarna av biståndet skulle de nordiska länderna till exempel med gemensam kraft kunna jobba strategiskt för att motverka dem. Det tror jag skulle vara oerhört verkningsfullt. Det har gjorts förr inom det nordiska samarbetet – varför inte igen?

Fru talman! Vi debatterar nu Norden och Arktis och ett antal motioner i anslutning till detta.

Det nordiska samarbetet är unikt och världens äldsta samarbete av sitt slag. Det är ett viktigt samarbete, och vi måste inte bara värna det utan även försöka stärka och utveckla det ytterligare.

Jag instämmer till fullo i visionen att Norden ska vara världens mest hållbara och integrerade region. Det ska självklart vara enkelt att bo och arbeta i hela Norden. Därför måste arbetet med att riva olika gränshinder fortsätta vara prioriterat. Men vi ska inte låta nöja oss med detta – vi måste fortsätta intensifiera arbetet i Norden inom olika områden, inte minst när det gäller klimatet, men också stärka den nordiska kulturen ur ett brett perspektiv.

De nordiska länderna är relativt små, men tillsammans är vi en betydande kraft inte bara i vår egen region utan även globalt. Vi har en hög utbildningsgrad, satsar mycket på forskning och innovation och arbetar gemensamt för att minska konsekvenserna av klimatförändringen, även om mer måste göras där.

Vi är dessutom en av världens mest jämställda regioner. Det är naturligtvis något vi ska vara stolta över, men vi kan inte vara nöjda. Vi ser att jämställdheten är under attack och backar även i Norden. När nationalistiska och högerpopulistiska krafter vinner mark utmanas rätten till den egna sexualiteten och identiteten. Det märks även här i Europa. Exempelvis märks det i hur transpersoners rättigheter och rätten till abort ifrågasätts. De nordiska länderna har goda möjligheter att samarbeta för att stärka hbtqi-personers rättigheter både i Norden och i våra grannländer och globalt. Vi skulle även kunna utreda hur kvinnor från länder med begränsad rätt till abort i hemlandet skulle kunna få subventionerad hjälp i Sverige och övriga nordiska länder.

Norden skulle kunna göra betydligt mer på den globala arenan. Till exempel skulle vi med gemensamma krafter kunna arbeta mer strategiskt för att möta de neddragningar och den urholkning av internationellt bistånd som nu pågår och på det sättet mer effektivt bidra till att utrota fattigdomen i världen och ge människor ett värdigt liv.

Trumpadministrationens katastrofala hantering av amerikanskt bistånd får omfattande konsekvenser över hela världen. Men det går också att se en förändring inom EU, där en allt större del av biståndet går till frågor som är viktiga av interna skäl. De nordiska länderna har goda möjligheter att vara en motvikt till denna utveckling. Sverige bör agera för att de nordiska länderna ska hitta en gemensam strategi för att möta neddragningarna i biståndet och attackerna mot stödet till jämställdhet, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter och hbtqi-personer. Vi måste dock börja med att utgöra ett gott exempel och återgå till att avsätta 1 procent av bni till internationellt bistånd.

En annan viktig global fråga där Norden måste visa ledarskap är klimatfrågan. Vi måste med gemensamma krafter värna Arktis känsliga växt- och djurliv. Olje- och gasutvinning i området skulle få förödande miljökonsekvenser och bidra till att öka utsläppen av växthusgaser. Men det går att förhindra.

År 2016 beslutade EU och 24 länder, däribland Sverige, att inrätta världens största marina reservat i Rosshavet i Antarktis. Kommersiellt fiske och gruvverksamhet har nu förbjudits i 35 år framåt. Det bör ses som ett föredöme i arbetet för att rädda Arktis.

Vi vill att ett marint skyddsområde ska inrättas i Arktis och att begränsningarna för aktiviteter i området även ska innefatta ett förbud mot olje och gasutvinning. Det är helt nödvändigt om vi ska värna denna känsliga natur.

För att öka säkerheten och minska spänningarna i Arktis bör vi arbeta för att upprätta en konvention för Arktis som innebär en demilitarisering av regionen. Efter första världskriget tog man fram Spetsbergstraktaten, ett fördrag som reglerar Svalbards och Björnöns folkrättsliga och politiska status. I dag är fördraget undertecknat av drygt 40 stater, och det skulle i flera delar kunna vara en förebild för ett framtida avtal om Arktis.

Svalbard förvaltas av Norge genom Spetsbergstraktaten sedan hundra år tillbaka. Avtalet innehåller militära restriktioner som bland annat innebär att inga baser eller militära anläggningar ska finnas där och att ögruppen inte får användas för krigsändamål. Det är en inställning som måste värnas.

Säkerhetspolitiska spänningar kan även omsättas i ömsesidigt samarbete. Sverige är till exempel via Polarforskningssekretariatet medlem i flera internationella organisationer som arbetar med forskning och forskningsinfrastruktur i Arktis. Det är ett viktigt arbete.

En annan viktig säkerhetspolitisk fråga är tillgången till förnödenheter och livsmedel. Vi såg under pandemin att vår beredskap inte var tillräcklig. I Sverige producerar vi själva bara hälften av allt vi äter. Motsvarande andel för Finland är 80 procent. Det gör oss väldigt sårbara.

En ökad självförsörjningsgrad skulle göra oss bättre rustade vid kriser och extremväder samt minska vårt importberoende. Det skulle dessutom ge oss förutsättningar att stärka både produktionen och konsumtionen av hållbar mat, det vill säga mat som i större utsträckning är växtbaserad, närproducerad, ekologisk och på sikt fossilfri.

Vi menar att regeringen bör ta initiativ till en hållbar nordisk livsmedelsstrategi i syfte att öka självförsörjningsgraden och minska beroendet av import i de enskilda länderna och i Norden som helhet.

Vi vill se försök med regionala center för fossilfritt producerade beredskapslivsmedel i syfte att återupprätta försörjningsberedskapen. Vi föreslår därför att en pilotstudie ska genomföras där naturbruksgymnasier testar att producera beredskapslivsmedel på ett hållbart sätt.

I skrivelsen nämns också hur de nordiska ministrarna har enats om att överväga ett närmare gränsöverskridande civilt samarbete i frågor som rör beredskap och motståndskraft. Detta är viktigt och nödvändigt, inte minst när det gäller transportinfrastruktur. Fungerande kommunikationer är ytterst en totalförsvarsfråga men också en klimatfråga. Vi måste ha en järnväg som fungerar betydligt bättre än i dag, både nationellt och mellan de olika nordiska länderna. Att vi använder järnvägen i större utsträckning för både person- och godstrafik är som sagt även en viktig fråga för klimatet. Vi menar därför att Sverige måste verka för att utveckla de gränsöverskridande järnvägarna inom det nordiska samarbetet.

Slutligen vill jag ta upp en väldigt viktig fråga, nämligen frågan om kärnvapen. Kärnvapen är det mest destruktiva massförstörelsevapen som mänskligheten uppfunnit. Det internationella samfundet har hittills inte lyckats vare sig stoppa spridningen eller få kärnvapenstaterna att avväpnas. I stället investeras miljarder i modernisering och utveckling av kärnvapen. Forskningen har visat att det saknas beredskap för att hantera de förödande konsekvenserna av kärnvapen, om de skulle komma till användning.

I och med att Sverige inträdde i Nato den 7 mars 2024 förändrades i praktiken den svenska hållningen till kärnvapen. Kärnvapen är en bärande del av Nato – Nato är en kärnvapenallians. Våra grannländer Danmark och Norge, till exempel, gjorde uttalanden om kärnvapen i samband med att respektive land anslöt sig till Nato. Finland har ett förbud mot kärnvapen, och även i samband med DCA-avtalet gjorde man förbehåll. Vi saknade sådana markeringar i samband med Sveriges anslutning till både Nato och DCA-avtalet och beklagar att regeringen inte gjorde några sådana.

Det är en illusion att tro att kärnvapen gör oss säkrare. Kärnvapen är inte ett skydd mot internationella konflikter och krig. I verkligheten är kärnvapen ett enormt hot mot nordisk och global säkerhet. En enda kärnvapendetonation skulle sannolikt döda hundratusentals civila och skada många fler. Radioaktivt nedfall skulle kunna förorena stora områden i flera länder under oöverskådlig tid.

Vänsterpartiet menar att Sverige självklart ska skriva under FN:s kärnvapenkonvention, att Norden helt och hållet borde vara en kärnvapenfri zon och att Sverige borde anta en lagstiftning om förbud mot kärnvapen på svenskt territorium. Sverige kan, om den politiska viljan finns, vara ett land som trots medlemskapet i Nato blir en stark röst för mänskliga rättigheter, fred och nedrustning. I den tid vi lever i är en sådan röst viktigare än någonsin.

Nordiska rådet har faktiskt – för ganska länge sedan, men ändå – rekommenderat de nordiska länderna att upprätta en kärnvapenfri zon. Det kanske är dags att börja förverkliga den rekommendationen.

Herr talman! Den humanitära situationen i Gaza är långt förbi katastrofal. Rädda Barnen varnar för att 1,1 miljoner barn i Gaza är farligt nära svält, varav 160 000 spädbarn, trots att barnmat står på andra sidan gränsen och förstörs på grund av att Israel inte släpper igenom den.

FN-organet UNRWA har genom en nödhjälpsappell efterfrågat hjälp från bland annat Sverige. Sidas humanitära avdelning är beredd att ge 30 miljoner kronor i nödhjälp till Gaza genom FN-organet UNRWA, men regeringen säger nej.

Sveriges regering har sedan tidigare avslutat det svenska kärnstödet till UNRWA, trots att ett flertal oberoende granskningar konstaterar att organisationen fungerar väl och är en förutsättning för ett effektivt humanitärt bistånd i Gaza.

Inget annat EU-land har gjort samma bedömning. Anser inte ministern att Sida har rätt att svara på nödhjälpsappeller och att det bör ske på det sätt som myndigheten bedömer som mest effektivt och att man därmed ska skicka stöd till UNRWA? Litar inte ministern på sin egen myndighet?

(Applåder)

I detta anförande instämde Samuel Gonzalez Westling (V).

Fru talman! Tack, ledamoten Weinerhall, för ytterligare kommentarer! Men ni har faktiskt skurit ned mycket på biståndet. Om ni inte hade gjort det skulle det finnas mer resurser kvar att satsa på jämställdhet och SRHR i denna svåra situation när jämställdheten backar så enormt i världen. Miljontals kvinnor, flickor och hbtq-personer världen över riskerar att dö på grund av det indragna biståndet från USA:s sida. Det är fruktansvärt.

Självklart ska Sverige fortsätta att stödja Ukraina. Det tycker vi också. Men det är intressant att se hur just jämställdhetsbidraget till Ukraina har sjunkit som en sten, från att ha varit ganska stort till att det nu bara är några få procent. Det är också ett tydligt bevis på att det som sägs om att jämställdhet ska vara ett kärnvärde inte riktigt stämmer. Om jämställdhet ska vara ett kärnvärde måste man visa det på riktigt och avsätta de resurser som behövs.

Jag måste ändå säga att den feministiska utrikespolitiken var framgångsrik. Det visar undersökningar och rapporter, bland annat från EBA, expertmyndigheten för bistånd. De har gjort en analys av den feministiska utrikespolitiken och kommit fram till att den fungerade och var effektiv. Den var bra. Den ledde också till att flera andra länder följde det svenska exemplet och började anamma en liknande politik. Nu dras den fungerande feministiska utrikespolitiken tillbaka. Det är verkligen att skicka fel signaler i en tid när den behövs mer än någonsin.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 14 maj.)

Fru talman! Tack, ledamoten John E Weinerhall, för möjligheten att få diskutera jämställdhet och feministisk utrikespolitik! Det tycker jag naturligtvis är väldigt bra.

Jag tycker också att det är bra att ledamoten ändå säger att han tycker att jämställdhetsfrågorna är viktiga. Men vi ser faktiskt hur biståndet som går till jämställhet minskar. Då är det svårt att ta pratet om att jämställdhet ska vara ett kärnvärde riktigt på allvar.

Den del av biståndet som går till jämställdhet är den lägsta på 25 år. Det talar sitt tydliga språk. Det går att i ord prata väldigt fint om jämställdhet. Men det måste också visas i kronor och ören att man verkligen menar allvar med att man tycker att jämställdheten är viktig. Då måste man avsätta resurser.

Vi ser också hur man minskar resurserna till olika FN-organ som jobbar med jämställdhetsfrågor. Man halverade till exempel biståndet till UN Women mellan 2022 och 2024. Sedan ökar man det lite grann när man är ordförande. Men totalt sett har biståndet minskat.

Man har också minskat kärnstödet som går till jämställdhet i biståndet till andra FN-organ. Det är allvarligt. Om man ska ta jämställdheten på allvar måste man i stället ta på sig ledartröjan och öka biståndet.

Nu när vi ser att jämställdheten är under en sådan massiv attack, inte minst på grund av Trumps stora neddragningar, måste ett land som Sverige, som har varit ett föregångsland för just jämställdhet, göra mer, ta på sig ledartröjan och samla länder som står på samma sida som Sverige i en strategi för hur man ska motverka de enorma neddragningar som nu sker på jämställdhetens område.

Fru talman! Världen omkring oss är på många sätt mörkare och mer hotfull än på länge. Med Trump i Vita huset och Putin i Kreml har vi fått en värld som blir alltmer oförutsägbar och osäker – en värld där demokratin backar och där folkrätten, FN och Internationella domstolen öppet ifrågasätts.

Rysslands angreppskrig mot Ukraina fortsätter att skörda oskyldiga liv. Vi kan aldrig tolerera en världsordning där den som är stor och stark tar sig rätten att angripa och ta över andra länder om det gynnar dess egna intressen. Det är viktigare än någonsin att stå fast vid det ukrainska folkets rätt att försvara sig mot angripare. Låter vi principen om den starkes rätt segra i Ukraina går inget land säkert för stormakternas imperiedrömmar. Vi måste även uppmärksamma hur stormakten Kina uppträder alltmer aggressivt, inte minst mot det demokratiskt oberoende Taiwan. Och Israels urskillningslösa dödande av civila i Gaza fortsätter.

I den situationen blir det allt viktigare att Sverige ökar sitt globala engagemang för en fredligare och mänskligare värld i FN och andra multilaterala organ. Tyvärr ser vi tvärtom hur det svenska globala engagemanget backar. Globala utmaningar måste mötas av ett ökat globalt samarbete.

Fru talman! Utvecklingen för jämställdhet går bakåt. Kränkningar av kvinnors rättigheter är det vanligaste och mest omfattande brottet mot de mänskliga rättigheterna. Världen över begränsas kvinnors liv av diskriminerande lagstiftning och samhällsnormer.

Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt att regeringen avskaffade den feministiska utrikespolitiken i en tid när den behövs som allra mest. Situationen när det gäller kvinnors och hbtq-personers rättigheter har förvärrats avsevärt efter att Donald Trump kom till makten och bland annat stoppat allt amerikanskt bistånd och attackerar sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR.

Miljontals människors liv riskeras, och särskilt hårt drabbas kvinnor, flickor och hbtq-personer. När kvinnors och hbtq-personers rättigheter är under attack måste Sverige kliva fram och ta på sig ledartröjan. Men tyvärr ser vi att Sveriges röst inte hörs lika starkt när det gäller det globala jämställdhetsarbetet.

Det märks också genom att biståndets andel som går till jämställhet har minskat rejält totalt sett. Mot den bakgrunden är det svårt att ta regeringens ambitioner om att jämställdhet ska vara ett kärnvärde på allvar.

Med ökad jämställdhet minskar risken för krig, och vi får mer demokratiska och välmående samhällen. För att bygga verklig och hållbar jämställdhet krävs att kvinnor aktivt kan delta på alla samhällsnivåer. Genusperspektivet måste därför integreras och genomsyra alla områden. Jämställdhet ska inte vara en separat och avgränsad strategi i utvecklingssamarbetet.

Vi från Vänsterpartiet vill se en integrerad jämställdhetsstrategi som genomsyrar hela utrikes- och utvecklingspolitiken. För att få ett bra och genomarbetat jämställdhetsarbete måste det tas fram en heltäckande handlingsplan som kan granskas och utvärderas.

Slutligen måste regeringen öka ansträngningarna för att få Joakim Medin frigiven. Journalism är inget brott. Självklart måste arbetet för att frige Gui Minhai, Dawit Isaak och Ahmadreza Djalali fortgå. Det är helt oacceptabelt att oskyldiga svenskar sitter i utländska diktaturers fängelser.

Jag yrkar bifall till reservation nummer 6.

Herr talman! Det är tufft att vara konsument i dagens Sverige. Inflationen och de ökade mat- och elpriserna har gjort att allt fler har fått svårt att få ekonomin att gå ihop. De ökade levnadsomkostnaderna har särskilt drabbat dem som redan lever på små marginaler. Samtidigt blir det allt svårare och mer komplicerat att vara konsument. Mer tekniskt avancerade produkter, fler komplicerade finansiella tjänster och en global marknad innebär många möjligheter men ställer också konsumenter inför stora utmaningar.

Trots att det finns ett omfattande konsumentskydd är konsumenterna ständigt i underläge. Det gäller både vid val av produkter och tjänster och vid tvister. Avancerade metoder används för att få oss människor att konsumera så mycket som möjligt. Dagligen översköljs vi av reklam där vi uppmanas att konsumera mer av varor och tjänster. Marknadsföringen är ofta mycket aggressiv och vänder sig inte sällan till grupper av konsumenter som redan är ekonomiskt utsatta.

Den svenska konsumentpolitiken har en lång tradition och ingår som en naturlig del i välfärdssamhället, herr talman. Det borde vara självklart att konsumenter som får problem med ett avtal eller ett köp kan få hjälp och stöd och att stödet är likvärdigt oavsett var i landet man bor. Tvärtom ser vi nu hur utvecklingen går åt fel håll och hur den kommunala konsumentvägledningen i stället minskar.

Många kommuner erbjuder någon form av konsumentvägledning, men tyvärr är denna många gånger alltför bristfällig med begränsade öppettider och för lite personal. Konsumentverket konstaterar att 122 av landets kommuner inte har någon konsumentvägledning över huvud taget. Det innebär att 2,3 miljoner konsumenter har mycket svårt att få stöd och hjälp. Det är mot den bakgrunden helt nödvändigt att lagstifta om införandet av en skyldighet för landets kommuner att tillhandahålla en god konsumentvägledning så att Sveriges konsumenter kan garanteras ett likvärdigt konsumentstöd över hela landet.

Konsumenträtt m.m.

Herr talman! Den senaste tiden har det varit mycket uppmärksamhet kring telefonförsäljning med helt oacceptabla metoder. Vi har sett hur oseriösa telemarketingbolag särskilt riktar in sig mot äldre för att lura in dem i abonnemang som är svåra att avsluta. Vi har också sett att det finns kopplingar till gängkriminalitet. Men även mer normala telemarketingbolag är påstridiga om allt från elavtal och bredband till tveksam hälsokost och mobilabonnemang.

Även för dem som inte köper något innebär i allmänhet samtalen i sig ett störningsmoment med påträngande försäljare som inte vill låta en lägga på. Själva formatet med telefonförsäljning går ut på att få till snabba beslut som man kanske inte skulle ha tagit i ett sammanhang där man fått chans att tänka igenom saken mer noggrant.

För en tid sedan infördes krav på skriftligt accept efter samtalen. Det är naturligtvis ett steg framåt, men det har inte löst problemet. Ibland har det till och med förvärrat dem när konsumenten stressas till att godkänna avtal med bank-id, som gör dessa avtal mer bindande.

Vi i Vänsterpartiet föreslår därför att man i stället ska införa ett omvänt Nixregister. Det betyder att man i förväg ska kunna anmäla sig till registret om man vill ta emot sådan telefonförsäljning, annars ska man slippa. Med det vill jag yrka bifall till reservation 1.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 14 maj.)

Herr talman! Tack, ministern, för ytterligare svar! Jag tycker ändå att ambitionen i ministerns svar är bra när det gäller att satsa på jämställdhet och SRHR. Men det måste också synas i kronor och ören. Som det ser ut nu är det fortfarande ett faktum att jämställdhetsbiståndet backar. Det går åt fel håll. Här kan vi bättre. Vi kan ju som sagt detta med jämställdhet väldigt bra i Sverige.

När jämställdheten är under så intensiv attack som den är måste vi i Sverige steppa upp, ta på oss ledartröjan och höja vår röst ytterligare. Vi måste se till att bidra mer ekonomiskt till just jämställdhetsarbete. När vi satsar på jämställdhet vet vi att det leder till utveckling. Jämställda samhällen är också, som jag sa tidigare, mycket tryggare samhällen, mer demokratiska samhällen och mer välmående samhällen.

För att bygga verklig och hållbar jämställdhet krävs kvinnors aktiva deltagande på alla samhällsnivåer. Därför är det viktigt att man är tydlig med styrningen och att genusperspektivet verkligen genomsyrar alla områden. Jag tycker faktiskt att det har blivit sämre sedan vi tog bort den feministiska utrikespolitiken, som var väldigt tydlig med att det var detta som var syftet.

Återigen vill jag fråga ministern om han är beredd att ta på sig ledartröjan och vara ledande i arbetet för att utarbeta en gemensam strategi för att möta upp de stora nedskärningar som har skett genom framför allt USA:s neddragningar. Och kommer Sveriges regering att bryta den nedåtgående trenden och öka biståndet till jämställdhet? Det är ju det som är själva grundfrågan: Kommer vi att öka den andel av biståndet som går till jämställdhet?

Herr talman! Tack, ministern, för ytterligare svar!

Jag blir glad när ministern säger att Sverige ska vara en världsledande aktör i jämställdhetsarbetet, stå upp för kvinnors fri- och rättigheter och vara en stark röst i världen. Men tyvärr kan man inte riktigt se detta eftersom jämställdhetsbiståndet faktiskt minskar. Även om vi ger en hel del pengar till jämställdhet går det faktiskt åt fel håll. Det visar fakta. Vi avsätter mindre pengar till jämställdhet än vi gjorde tidigare, både bilateralt och globalt. Det är detta som gör mig oroad.

När det ser ut som det gör i världen – med ökad könsstympning, ökat antal osäkra aborter och en massa sådana saker – behövs detta med jämställdhet mer än någonsin. Med ökad jämställdhet minskar också risken för krig, och vi får fredligare, mer demokratiska och välmående samhällen. Det är verkligen stor nytta att investera just i jämställdhetsbistånd.

När biståndet till jämställdheten minskar stannar också denna utveckling av. När jämställdheten är under attack menar jag att Sverige måste gå först och samla likasinnade länder till försvar för jämställdhetsarbetet inom biståndet. Framför allt måste vi föregå med gott exempel.

Det bistånd som går till jämställdhet måste öka och inte minska. Men vi ser tyvärr en annan utveckling. I pengar räknat har det bistånd som har jämställdhet som huvudsyfte minskat med mer än 2 miljarder kronor mellan 2019 och 2024. Det är en halvering. Sida konstaterar att man inte når EU:s jämställdhetsmål utan halkar efter i jämförelse med många andra givarländer. Det är en oroande utveckling. Detta kan man knappast vara nöjd med om jämställdheten ska vara ett kärnvärde.

Enligt en undersökning som organisationen Kvinna till Kvinna har genomfört kan man se exempelvis hur stöd till arbete för att avskaffa just könsrelaterat våld mot kvinnor och flickor har minskat men också det viktiga stödet till kvinnor, fred och säkerhet.

Anmärkningsvärt är också att den andel av biståndet till Ukraina som går till jämställdhet minskar drastiskt. Ministern nämner i sitt svar att 22,5 miljoner kronor öronmärks till UN Womens arbete i Ukraina. Det blir minst sagt frustrerande när det totala bilaterala biståndet med jämställdhet som huvudsyfte eller delsyfte har gått från att vara 62 procent år 2023 till att vara bara 6 procent år 2024. Över 3 miljarder av det bilaterala biståndet har alltså inget jämställdhetssyfte. År 2024 var alltså 94 procent av det bilaterala biståndet inte jämställdhetsintegrerat, detta trots att Ukraina är det enda land som nämns i handlingsplanen för kvinnor, fred och säkerhet. Där står det bland annat att det kommer att vara prioriterat att bidra till kvinnors aktiva deltagande i krishantering och i Ukrainas uppbyggnadsarbete.

Det här duger inte, och det kan knappast vara något som regeringen är nöjd med om jämställdhet ska vara ett kärnvärde. När biståndet skärs ned ytterligare som en konsekvens av att regeringen har övergett enprocentsmålet för biståndet kommer den del som är avsedd för jämställdhetsarbete som en konsekvens också att minska. För 2028, när ekonomin förväntas ha växt, kommer biståndet att bli cirka 25 miljarder mindre än vad det hade blivit om Sverige hade haft kvar enprocentsmålet. Sverige hamnar då under EU:s rekommendationer för biståndet. Detta får konsekvenser för jämställdhetsbiståndet.

Det duger inte om jämställdheten ska vara ett kärnvärde. Det är nu hög tid att regeringen vänder trenden, kavlar upp ärmarna och höjer rösten för kvinnors, flickors och hbtq-personers rättigheter globalt. Sverige har gjort det förut. Vi kan det här. Vi är jättebra på jämställdhetsarbete. Låt oss visa det!

Herr talman! Tack, ministern, för svaret på min interpellation!

Ministern svarade inte på själva grundfrågan, som är hur den övergripande nedåtgående trenden för jämställhetsbiståndet ska brytas. Faktum är att andelen bilateralt bistånd som ska bidra till jämställdhet är den lägsta på nära 25 år. Det visar en rapport från Kvinna till Kvinna som nyligen publicerades.

Mot den bakgrunden är det svårt att ta regeringens ambitioner om att jämställdheten ska vara ett kärnvärde på fullt allvar, när jämställdhetsbiståndet går åt fel håll. Att hänvisa till pågående arbete är inte tillräckligt.

Av ministerns svar får man lätt den felaktiga bilden att stödet till UN Women och UNFPA har ökat. I själva verket har det minskat. Regeringen halverade stödet till UN Women mellan 2022 och 2024 för att sedan tillskjuta i budgeten för 2025 när Sverige har ordförandeskapet. På samma sätt har biståndet till UNFPA först skurits ned kraftigt, och sedan har medel tillförts. Men det handlar inte om några ökningar, utan det har minskat totalt sett.

På samma sätt har Sveriges stöd till FN:s fredsförebyggande fond minskat med mer än 75 procent sedan 2022. Det är FN:s bäst presterande fond vad gäller stöd till jämställdhet. Stödet till FN:s organ för att bekämpa hiv och aids, Unaids, har helt fasats ut. Totalt sett har även kärnstödet som går till det breda jämställdhetsområdet minskat.

Kvinnors rättigheter är nyckeln till utveckling. Att öka kvinnors möjlighet till utbildning, hälsa och försörjning bidrar inte bara till att stärka den enskilda kvinnan utan även till hela samhällets utveckling. Med ökad jämställdhet minskar också risken för krig, och vi får mer demokratiska och välmående samhällen.

För att bygga verklig och hållbar jämställdhet krävs att kvinnor aktivt får möjlighet att delta på alla samhällsnivåer. Genusperspektivet måste därför genomsyra alla områden. Det är därför olyckligt att regeringen avskaffade den feministiska utrikespolitiken, som hade precis det syftet.

Ministern nämnde jämställdhetsintegrering. Men i anvisningarna till Sida har regeringen ändrat skrivningen från ”ett integrerat jämställdhetsperspektiv som inkluderar en analys av kvinnors och flickors respektive mäns och pojkars situation” till att ”beakta jämställdhet i alla relevanta insatser”. Det är oroande, eftersom det öppnar för godtycklighet i fråga om när jämställdhet kan sägas vara relevant. Tyvärr finns risken att än mer av biståndet kommer att sakna jämställdhetsintegrering på grund av den förändringen. Jag tycker att vi borde gå tillbaka till den feministiska utrikespolitiken.

Tyvärr ser vi också hur arbetet för kvinnors och flickors rättigheter är på tillbakagång globalt. Situationen har blivit än värre efter att Donald Trump stoppat allt amerikanskt bistånd och attackerar sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR. Miljontals människor världen över drabbas, och särskilt hårt drabbas kvinnor och flickor.

När jämställdheten är under en sådan allvarlig attack måste Sverige ta på sig ledartröjan och kraftsamla. Vi kan så mycket bättre. Vi har visat det förut. Men tyvärr verkar det som att Sveriges röst för jämställdhet har tystnat betydligt. Det är någonting jag hör från olika håll.

Är statsrådet beredd att ta på sig det ledande arbetet för att utarbeta en strategi tillsammans med likasinnade länder för att möta gapet, eller åtminstone delar av gapet, som uppstått efter USA:s kraftiga nedskärningar av biståndet till SRHR och jämställdhetsarbetet?

Det är också uppenbart att det behövs en tydligare och bättre styrning av biståndet för att öka jämställheten. Kommer Sveriges regering att bryta den nedåtgående trenden och öka biståndet till jämställdhet? Kommer Sveriges regering att se till att integrera jämställdhetsarbetet i all bistånds- och utrikespolitik?

Herr talman! Vi lever i ett mycket allvarligt säkerhetsläge. Det är krig i Europa, efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina för mer än tre år sedan. Det allvarliga omvärldsläget ställer vårt eget totalförsvar på prov och kräver att vi gör satsningar för att göra vårt samhälle mer robust. De som ska göra detta är personalen i både det militära och det civila försvaret.

I dag debatterar vi frågor som rör personal i totalförsvaret. Det är en väldigt viktig debatt, för ingen verksamhet fungerar såklart utan sin personal. De som arbetar lägger grunden till allt.

I totalförsvaret blir detta extra viktigt, eftersom alla verksamheter i totalförsvaret är avgörande för Sveriges säkerhet. Det är allt från sjukvård, infrastruktur, kollektivtrafik, elförsörjning och livsmedelsförsörjning till förskolor och det militära försvaret.

Försvarsmaktens verksamhet, precis som räddningstjänst, polis och andra liknande yrken, innebär dessutom stora risker och höga krav och är igång dygnet runt. Många är borta från sina familjer under en längre tid, både här hemma och på internationella uppdrag. Det ställer mycket stora krav på den enskilde, men också på de familjer och vänner som måste ta större ansvar och dra ett större lass på hemmaplan. Stort tack för era insatser!

Herr talman! De senaste åren har vårt samhälle genomgått flera stora kriser, framför allt pandemin och nu de följder som kriget i Ukraina får även för Sverige. En av de stora lärdomarna har varit betydelsen av välutbildad personal, goda arbetsvillkor, rätt verktyg och materiel och även engagemang hos vanliga människor som kan hjälpa till när det verkligen behövs. Personal och engagerade inom Försvarsmakten, Hemvärnet, de frivilliga försvarsorganisationerna, kommunernas frivilliga resursgrupper, Röda Korset och många andra stora och små ideella föreningar har gjort enorma insatser.

Personalfrågor

Herr talman! De senaste åren har totalförsvaret fått stora ekonomiska tillskott. Det är såklart oerhört viktigt att en del av dessa pengar verkligen går till att förbättra för personalen, höja löner och förbättra arbetsvillkor. Det finns stora brister på detta område.

Lönerna i både det militära försvaret och många civila samhällsviktiga yrken är låga. Det saknas inte sällan rätt utrustning och bra skyddskläder för personalen, och villkoren i de yrken där personalen måste kunna hålla igång arbetsplatserna dygnet runt måste bli bättre. Bra löner, god arbetsmiljö och goda arbetsvillkor är såklart viktiga saker för att få de anställda att vilja stanna kvar och kunna fortsätta att göra ett bra jobb.

För Vänsterpartiet är jämställdheten speciellt viktig. Kvinnors deltagande i försvars- och säkerhetsarbetet är avgörande för att hela samhället ska kunna stå emot kris och akuta händelser. Därför måste vi också få fler kvinnor inom försvarets olika delar både som värnpliktiga och som officerare men också inom totalförsvaret.

Försvarsmaktens arbete med att förbättra jämställdheten pågår. Men det finns fortfarande mycket att göra, framför allt för att fortsätta köpa in utrustning, kläder och annan materiel som passar och är anpassade just för kvinnor.

Med det vill jag yrka bifall till reservation 4, som just handlar om att rekrytera och behålla personal. Det är helt avgörande nu när totalförsvaret växer att vi kan anställa fler personer och rätt personer och ge dem de villkor som behövs för att de ska vilja stanna och göra ett bra arbete. Det kräver satsningar, och i den växande försvarsbudgeten måste det finnas utrymme för att satsa på just personalen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 24 april.)

Herr talman! Tack, Gudrun Brunegård, för svaren!

Jag håller fullständigt med om att det nu är otroligt viktigt att Sverige tar på sig ledartröjan och samarbetar med likasinnade länder för att hitta en strategi för att motverka de här kraftiga neddragningarna. Det är otroligt viktigt för att rädda liv och inte minst för stöd till kvinnor och flickor.

De stora nedskärningarna i USA:s bistånd drabbar särskilt kvinnor och flickor och hbtq-personer. Om inte stödet återupptas riskerar 34 miljoner människor att stå utan livsavgörande humanitärt stöd. Det är otroligt många människor och oerhört allvarligt.

I denna tid när jämställdhet, hbtq-personers rättigheter och rätten till SRHR är under attack behöver Sverige verkligen ta i från tårna och agera motvikt för att åtminstone stävja det här. Jag förstår att Sverige inte kan täcka hela underskottet, men vi kan göra mycket för att samarbeta och få till det.

Jag vill flika in att även tillgång till rent vatten och grundläggande sanitet är en viktig jämställdhetsfråga. Vi anser att genusperspektivet ska genomsyra all biståndsverksamhet, att hälften av biståndet ska gå till kvinnor och flickor och att 10 procent ska öronmärkas för SRHR, för vi vet att satsningar på jämställdhet gynnar hela samhällsutvecklingen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Håller ledamoten med om detta? Är ni beredda att kraftigt höja stödet till jämställhet och SRHR?

Herr talman! Tack, Gudrun Brunegård, för anförandet!

Ledamoten nämner och kritiserar med rätta den kraftiga nedskärningen av det amerikanska biståndet. Vi är helt överens om den kritiken.

Regeringen har avskaffat den feministiska utrikespolitiken men säger samtidigt att jämställdhet är ett kärnvärde. Det är svårt att ta på allvar när regeringen minskar det ekonomiska stödet till jämställdhet och SRHR.

Både UN Women och UNFPA, som gör otroligt viktiga insatser för SRHR, alltså sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, får minskat stöd – detta i en tid när Sverige i stället borde ta på sig ledartröjan och stå upp för biståndet till flickor och kvinnor samt till hbtq-personers rättigheter, särskilt mot bakgrund av att Trump har stoppat allt amerikanskt bistånd och attackerar SRHR.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Miljontals människors liv står på spel. Särskilt hårt drabbas kvinnor och flickor och hbtq-personer. Trump har återinfört Mexico City-policyn, som förbjuder bistånd från USA till organisationer som informerar om eller tillhandahåller abort med egna medel, även i länder där abort är lagligt. Policyn påverkar även tillgången till preventivmedel, mödravård, hivprevention och ungdomskliniker, vilket leder till fler osäkra aborter, oönskade graviditeter och dödsfall.

Vad har Sverige för strategi för att möta attackerna från USA på framför allt jämställdhet och SRHR?

Herr talman! Biståndet har ju tidigare i stort sett fungerat väl. Detta visar internationella undersökningar. Det svenska biståndet får otroligt höga betyg i internationella undersökningar. Vi har också sett hur det bistånd som har gått via civilsamhällets organisationer har nått fram. Detta framgår tydligt och klart av redovisningarna, som är väldigt noggrant gjorda. Sedan finns det alltid delar som kan bli bättre, men i stort sett har vi haft ett välfungerande bistånd.

Jag tycker att det finns en smutskastningskampanj mot det tidigare biståndet som inte stämmer överens med verkligheten.

Hur ser då vi att biståndet ska fungera? Biståndet ska gå till de fattigaste människorna i världen. Biståndet måste också ske på mottagarens villkor och inte utifrån svenska intressen. Vi vill att hälften av biståndet ska öronmärkas för kvinnor och flickor och att 10 procent ska gå till SRHR, till exempel. Vi vet att om man satsar på kvinnor och flickor utvecklar man hela samhällen. Det är otroligt viktigt.

Vi vill också se att civilsamhället får ett starkt stöd, så att de kan fortsätta sitt viktiga arbete för att stödja demokratirörelser och rörelser för mänskliga rättigheter och så vidare runt om i världen. Det är också väldigt viktigt. Men vi måste ha ett bistånd som inte är bundet utan utgår från fattigdomsbekämpning och att stödja och hjälpa de allra fattigaste människorna i världen.

Herr talman! Tack, Katarina Tolgfors, för frågorna!

Självklart ska skattemedel användas på rätt sätt. Och självklart ska vi se till att de pengar som är tänkta att gå till bistånd också når fram – de ska inte försvinna i några svarta hål eller i korruption. Men Sverige har fått väldigt goda betyg i internationella jämförelser när det gäller det internationella biståndet. Sedan finns det såklart alltid saker som kan förändras och bli bättre. Vi ser naturligtvis gärna att så sker. Men i stort sett har biståndet fungerat och nått fram – väldigt mycket visar på det.

Också civilsamhällets pengar har nått fram. Det visar deras egna redovisningar tydligt och klart.

När det gäller nedskärningarna i biståndet ser vi att det går att avsätta 1 procent av bni till biståndet om man har de ambitionerna. I Vänsterpartiets skuggbudget gör vi det. Vi avsätter 1 procent av bni till bistånd. Det är klart att det blir svårare om man prioriterar att sänka skatterna för de allra rikaste i stället för saker som bistånd, men i vår budget gör vi inte det utan prioriterar biståndet.

Det är bra att regeringen har med att jämställdhet är ett kärnvärde och att man avsätter medel till SRHR, men jag saknar den genomgripande skrivningen att jämställdhet ska genomsyra all biståndsverksamhet. Den skrivningen har tagits bort. Den finns inte med, och man har avskaffat den feministiska utrikespolitiken. Det ger fel signaler till omvärlden.

Herr talman! Att regeringen och Sverigedemokraterna redan tidigare har övergett enprocentsmålet och sänkt biståndet i en tid då behoven är större än någonsin och då FN varnar för en ökande global hungerkris samtidigt som klimatförändringarna slår hårdast mot världens fattigaste är inte bara oansvarigt – det är moraliskt förkastligt. Regeringen har dessutom aviserat att man tänker sänka biståndet med ytterligare 3 miljarder från 2026.

Regeringen behöver tänka om och återställa biståndet till 1 procent av bni. Det gör Vänsterpartiet i sin budget. Vi står upp för världens fattiga och för en rättvisare värld och avsätter fortfarande 1 procent av bni till biståndet.

Regeringen avskaffade den feministiska utrikespolitiken men säger samtidigt att jämställdhet är ett kärnvärde, vilket är bra. Det är dock svårt att ta det på allvar när man samtidigt minskar det ekonomiska stödet till jämställdhet och SRHR, sexuell reproduktiv hälsa och rättigheter. Det blir extra allvarligt mot bakgrund av det indragna amerikanska biståndet. De stora nedskärningarna av USA:s bistånd drabbar särskilt kvinnor och flickor samt hbtq-personer. Om inte stödet återupptas riskerar 34 miljoner människor att stå utan livsavgörande humanitärt stöd. Tillgång till rent vatten och grundläggande sanitet är också en viktig jämställdhetsfråga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

I en tid när jämställdhet, hbtq-personers rättigheter och rätten till SRHR är under attack behöver Sverige agera motvikt, gärna i samarbete med det civila samhället. Vi i Vänsterpartiet menar att genusperspektivet måste genomsyra all biståndsverksamhet, att hälften av biståndet ska gå till kvinnor och flickor och att 10 procent ska öronmärkas för SRHR.

Det är också djupt oroande att biståndet till några av de fattigaste och mest utsatta människorna i världen minskar eller helt dras in – det handlar om Kambodja, Mali, Afghanistan, Sydsudan och Burkina Faso. Men biståndet är viktigt av fler anledningar. När man drar tillbaka stöd till rörelser som kämpar för demokrati och jämställdhet i Afrika, Latinamerika, Mellanöstern och Asien lämnar man över till auktoritära krafter.

Bistånd är alltså viktigt också ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Det borde ligga i regeringens intresse att motverka att auktoritära krafter får ett ökat inflytande. Här spelar också civilsamhället en viktig roll när det gäller stöd till demokrati, mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter. Om civilsamhället får rätt förutsättningar kan det göra stor skillnad.

Krig och konflikter har kraftigt ökat behoven av humanitärt stöd. Världen står inför hungerkatastrofer på flera håll. Värst är situationen i Sudan och Gaza.

I Sudan är miljontals människor på flykt undan krig, våldtäkt och svält och i stort behov av stöd.

Den bräckliga vapenvilan i Gaza är nu bruten, och de israeliska bomberna faller åter över Gaza, där sjukhus, skolor och bostäder redan ligger i ruiner. Barn som redan är svårt traumatiserade kan inte längre sova lugnt på natten. Minst 50 000 människor har redan mist livet i detta brutala folkmord. Situationen är mer än katastrofal.

Samtidigt förvärras situationen på Västbanken för varje dag. Bosättare och israelisk militär hotar och dödar palestinier och driver dem på flykt i tusental. I en situation där stödet till palestinierna är viktigare än någonsin väljer Sverige att helt stoppa stödet till FN-organet UNRWA och att dra ned på stödet till viktiga civilsamhällesorganisationer och rättighetsorganisationer, inklusive det ekumeniska följeslagarprogrammet. Detta är ett dråpslag mot miljontals palestinier. Det svenska biståndet till UNRWA och rättighetsorganisationerna måste återupptas.

Herr talman! I över 60 år har svenska civilsamhällesorganisationer och folkrörelser spelat en central roll i biståndsarbetet. Regeringen har utarbetat en ny strategi för civilsamhället. Detta föregicks av stor oro och oreda när Sida sa upp ett stort antal avtal, vilket drabbade omkring 2 000 partner i 90 länder världen över som jobbar för just mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och klimat och miljö. Dialogen i samband med omställningen var minst sagt bristfällig. Nu har organisationerna fått besked om vilka som kan söka medel, men många frågor och mycket osäkerhet kvarstår. Detta är inte ett exempel på effektivt biståndsarbete.

I strategin för civilsamhället finns flera frågetecken. Civilsamhället riskerar att knytas närmare regeringen och på det sättet förlora en del av sin självständighet och sitt oberoende, något som skulle vara oerhört olyckligt. Det civila samhället måste få verka i sin egen rätt, även om det på vissa punkter kan vara kritiskt till regeringens politik.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

I strategin står det även att medlen inte får användas för påverkans, informations- eller lobbyarbete riktat mot icke-ODA-länder. Bistånd ska alltså inte kunna gå till påverkan i icke-biståndsländer. Detta visar att regeringen inte förstår sig på hur modernt rättighets- och demokratiarbete går till. Det skulle till exempel inte existera ett klimatavtal om vi inte hade haft samarbete, påverkansarbete och dialog mellan olika aktörer i EU och Sverige. Vi hade inte haft demokrati i Guatemala utan det internationella samarbetet till stöd för de demokratiska krafterna.

Det är också beklagligt att regeringen står fast vid att det bara, utom i undantagsfall, ska vara möjligt att betala ut medel i ett led. Många gånger är det helt nödvändigt med fler än ett led för att kunna nå lokala eller särskilt utsatta organisationer. Det kan till exempel krävas en större regional partner eller en annan part för att pengarna ska hamna rätt och komma till största möjliga nytta. Jag är även kritisk till att regeringen riskerar att slå undan fötterna för en rad mindre biståndsorganisationer genom kravet på att minst 15 procent av medlen måste samlas in av organisationen själv.

Förutom att medlen till bistånd minskar har regeringen sedan tidigare tagit bort informationsstödet. Det innebär att möjligheten att granska vad svenska biståndspengar används till blir mindre. Möjligheterna till en bred folklig debatt om biståndet kringskärs, och kunskaperna om svenskt bistånd minskar. Informationsstödet till svenska biståndsorganisationer borde återställas. Sverige behöver ett starkt civilsamhälle som kritiskt kan granska regeringens beslut och bidra till sakkunskap, analyser, debatt och engagemang.

Regeringen har också beslutat att kapa det statliga ekonomiska stöd som i nästan hundra år har getts till svenska organisationer som arbetar för fred och nedrustning. Detta sker i en tid när säkerhetsläget är mer ansträngt än på länge och stora och avgörande säkerhetspolitiska beslut tas. Under 2023 uppgick stödet till drygt 20 miljoner kronor fördelat på 18 organisationer. Detta är i säkerhetspolitiska sammanhang en relativt liten summa, men den är helt avgörande för de berörda organisationerna och bör naturligtvis återställas.

Fackligt bistånd är också av avgörande betydelse för att bekämpa orättvisor och motverka exploatering av arbetare världen över. Fackföreningar kan bidra med resurser och stöd till arbetare som drabbas och hjälpa till med återuppbyggnaden av lokala samhällen och arbetsmarknader. Det fackliga biståndet främjar demokrati, social rättvisa och samhället i stort. Det är en solidaritet mellan arbetare som alla tjänar på. En mer jämlik värld, med fler i arbete och goda arbetsvillkor, är en tryggare värld för alla. Det ligger i Sveriges intresse att utöka det fackliga biståndet, inte tvärtom.

Jag yrkar bifall till reservation nummer 2 och reservation nummer 5.

Herr talman! Tack för svaret, Katarina Tolgfors!

Jag blir ändå oroad av skrivningen i strategin som tyder på att man vill knyta civilsamhället närmare regeringen. Jag hoppas att det inte stämmer att civilsamhället inte ska få agera av egen kraft. Det finns ett tidigare avtal som har slutits mellan civilsamhället och regeringen där man angående gemensamma åtaganden betonar att regeringen ska stödja civilsamhället i dess egen rätt, även om de på vissa punkter kan vara kritiska till regeringens politik.

Tycker Katarina Tolgfors att regeringen ska stå fast vid den tidigare överenskommelsen om att civilsamhället får agera i egen rätt? Jag vill ha ett tydligt och klart svar. Jag tycker att detta är oerhört väsentligt om man ska ha ett demokratiskt, livaktigt civilsamhälle.

Jag har även en fråga angående förslaget om ODA-länderna. Det här är allvarligt, och det tyder på att man inte riktigt begriper hur det fungerar. Det skulle till exempel inte existera ett klimatavtal om vi inte hade konferenser, samarbeten, ett påverkansarbete och dialog mellan olika aktörer i EU och Sverige. Guatemala hade inte varit en demokrati utan ett internationellt samarbete till stöd för demokratiska krafter. Sydafrika hade inte varit en demokrati utan påverkan på rika länder. Det hade heller inte funnits något fredsavtal i Colombia utan ett globalt samarbete för detta.

Skrivningen om att man inte får påverka icke-ODA-länder är därför väldigt allvarlig. Tycker inte ledamoten att man går fel till väga?