Lotta Johnsson Fornarve (V) om Nordiskt samarbete inklusive Arktis
Lotta Johnsson Fornarve (V) höll ett anförande om Nordiskt samarbete inklusive Arktis i debatten ”Protokoll 2024/25:127 Torsdagen den 5 juni” den 5 juni 2025.
Fru talman! Vi debatterar nu Norden och Arktis och ett antal motioner i anslutning till detta.
Det nordiska samarbetet är unikt och världens äldsta samarbete av sitt slag. Det är ett viktigt samarbete, och vi måste inte bara värna det utan även försöka stärka och utveckla det ytterligare.
Jag instämmer till fullo i visionen att Norden ska vara världens mest hållbara och integrerade region. Det ska självklart vara enkelt att bo och arbeta i hela Norden. Därför måste arbetet med att riva olika gränshinder fortsätta vara prioriterat. Men vi ska inte låta nöja oss med detta – vi måste fortsätta intensifiera arbetet i Norden inom olika områden, inte minst när det gäller klimatet, men också stärka den nordiska kulturen ur ett brett perspektiv.
De nordiska länderna är relativt små, men tillsammans är vi en betydande kraft inte bara i vår egen region utan även globalt. Vi har en hög utbildningsgrad, satsar mycket på forskning och innovation och arbetar gemensamt för att minska konsekvenserna av klimatförändringen, även om mer måste göras där.
Vi är dessutom en av världens mest jämställda regioner. Det är naturligtvis något vi ska vara stolta över, men vi kan inte vara nöjda. Vi ser att jämställdheten är under attack och backar även i Norden. När nationalistiska och högerpopulistiska krafter vinner mark utmanas rätten till den egna sexualiteten och identiteten. Det märks även här i Europa. Exempelvis märks det i hur transpersoners rättigheter och rätten till abort ifrågasätts. De nordiska länderna har goda möjligheter att samarbeta för att stärka hbtqi-personers rättigheter både i Norden och i våra grannländer och globalt. Vi skulle även kunna utreda hur kvinnor från länder med begränsad rätt till abort i hemlandet skulle kunna få subventionerad hjälp i Sverige och övriga nordiska länder.
Norden skulle kunna göra betydligt mer på den globala arenan. Till exempel skulle vi med gemensamma krafter kunna arbeta mer strategiskt för att möta de neddragningar och den urholkning av internationellt bistånd som nu pågår och på det sättet mer effektivt bidra till att utrota fattigdomen i världen och ge människor ett värdigt liv.
Trumpadministrationens katastrofala hantering av amerikanskt bistånd får omfattande konsekvenser över hela världen. Men det går också att se en förändring inom EU, där en allt större del av biståndet går till frågor som är viktiga av interna skäl. De nordiska länderna har goda möjligheter att vara en motvikt till denna utveckling. Sverige bör agera för att de nordiska länderna ska hitta en gemensam strategi för att möta neddragningarna i biståndet och attackerna mot stödet till jämställdhet, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter och hbtqi-personer. Vi måste dock börja med att utgöra ett gott exempel och återgå till att avsätta 1 procent av bni till internationellt bistånd.
En annan viktig global fråga där Norden måste visa ledarskap är klimatfrågan. Vi måste med gemensamma krafter värna Arktis känsliga växt- och djurliv. Olje- och gasutvinning i området skulle få förödande miljökonsekvenser och bidra till att öka utsläppen av växthusgaser. Men det går att förhindra.
År 2016 beslutade EU och 24 länder, däribland Sverige, att inrätta världens största marina reservat i Rosshavet i Antarktis. Kommersiellt fiske och gruvverksamhet har nu förbjudits i 35 år framåt. Det bör ses som ett föredöme i arbetet för att rädda Arktis.
Vi vill att ett marint skyddsområde ska inrättas i Arktis och att begränsningarna för aktiviteter i området även ska innefatta ett förbud mot olje och gasutvinning. Det är helt nödvändigt om vi ska värna denna känsliga natur.
För att öka säkerheten och minska spänningarna i Arktis bör vi arbeta för att upprätta en konvention för Arktis som innebär en demilitarisering av regionen. Efter första världskriget tog man fram Spetsbergstraktaten, ett fördrag som reglerar Svalbards och Björnöns folkrättsliga och politiska status. I dag är fördraget undertecknat av drygt 40 stater, och det skulle i flera delar kunna vara en förebild för ett framtida avtal om Arktis.
Svalbard förvaltas av Norge genom Spetsbergstraktaten sedan hundra år tillbaka. Avtalet innehåller militära restriktioner som bland annat innebär att inga baser eller militära anläggningar ska finnas där och att ögruppen inte får användas för krigsändamål. Det är en inställning som måste värnas.
Säkerhetspolitiska spänningar kan även omsättas i ömsesidigt samarbete. Sverige är till exempel via Polarforskningssekretariatet medlem i flera internationella organisationer som arbetar med forskning och forskningsinfrastruktur i Arktis. Det är ett viktigt arbete.
En annan viktig säkerhetspolitisk fråga är tillgången till förnödenheter och livsmedel. Vi såg under pandemin att vår beredskap inte var tillräcklig. I Sverige producerar vi själva bara hälften av allt vi äter. Motsvarande andel för Finland är 80 procent. Det gör oss väldigt sårbara.
En ökad självförsörjningsgrad skulle göra oss bättre rustade vid kriser och extremväder samt minska vårt importberoende. Det skulle dessutom ge oss förutsättningar att stärka både produktionen och konsumtionen av hållbar mat, det vill säga mat som i större utsträckning är växtbaserad, närproducerad, ekologisk och på sikt fossilfri.
Vi menar att regeringen bör ta initiativ till en hållbar nordisk livsmedelsstrategi i syfte att öka självförsörjningsgraden och minska beroendet av import i de enskilda länderna och i Norden som helhet.
Vi vill se försök med regionala center för fossilfritt producerade beredskapslivsmedel i syfte att återupprätta försörjningsberedskapen. Vi föreslår därför att en pilotstudie ska genomföras där naturbruksgymnasier testar att producera beredskapslivsmedel på ett hållbart sätt.
I skrivelsen nämns också hur de nordiska ministrarna har enats om att överväga ett närmare gränsöverskridande civilt samarbete i frågor som rör beredskap och motståndskraft. Detta är viktigt och nödvändigt, inte minst när det gäller transportinfrastruktur. Fungerande kommunikationer är ytterst en totalförsvarsfråga men också en klimatfråga. Vi måste ha en järnväg som fungerar betydligt bättre än i dag, både nationellt och mellan de olika nordiska länderna. Att vi använder järnvägen i större utsträckning för både person- och godstrafik är som sagt även en viktig fråga för klimatet. Vi menar därför att Sverige måste verka för att utveckla de gränsöverskridande järnvägarna inom det nordiska samarbetet.
Slutligen vill jag ta upp en väldigt viktig fråga, nämligen frågan om kärnvapen. Kärnvapen är det mest destruktiva massförstörelsevapen som mänskligheten uppfunnit. Det internationella samfundet har hittills inte lyckats vare sig stoppa spridningen eller få kärnvapenstaterna att avväpnas. I stället investeras miljarder i modernisering och utveckling av kärnvapen. Forskningen har visat att det saknas beredskap för att hantera de förödande konsekvenserna av kärnvapen, om de skulle komma till användning.
I och med att Sverige inträdde i Nato den 7 mars 2024 förändrades i praktiken den svenska hållningen till kärnvapen. Kärnvapen är en bärande del av Nato – Nato är en kärnvapenallians. Våra grannländer Danmark och Norge, till exempel, gjorde uttalanden om kärnvapen i samband med att respektive land anslöt sig till Nato. Finland har ett förbud mot kärnvapen, och även i samband med DCA-avtalet gjorde man förbehåll. Vi saknade sådana markeringar i samband med Sveriges anslutning till både Nato och DCA-avtalet och beklagar att regeringen inte gjorde några sådana.
Det är en illusion att tro att kärnvapen gör oss säkrare. Kärnvapen är inte ett skydd mot internationella konflikter och krig. I verkligheten är kärnvapen ett enormt hot mot nordisk och global säkerhet. En enda kärnvapendetonation skulle sannolikt döda hundratusentals civila och skada många fler. Radioaktivt nedfall skulle kunna förorena stora områden i flera länder under oöverskådlig tid.
Vänsterpartiet menar att Sverige självklart ska skriva under FN:s kärnvapenkonvention, att Norden helt och hållet borde vara en kärnvapenfri zon och att Sverige borde anta en lagstiftning om förbud mot kärnvapen på svenskt territorium. Sverige kan, om den politiska viljan finns, vara ett land som trots medlemskapet i Nato blir en stark röst för mänskliga rättigheter, fred och nedrustning. I den tid vi lever i är en sådan röst viktigare än någonsin.
Nordiska rådet har faktiskt – för ganska länge sedan, men ändå – rekommenderat de nordiska länderna att upprätta en kärnvapenfri zon. Det kanske är dags att börja förverkliga den rekommendationen.
