Lotta Johnsson Fornarve

Herr talman! Jag tycker att det är bra att ledamoten tycker att civilsamhället är viktigt. Men i regeringens strategi för civilsamhället låter det som om civilsamhället ska knytas närmare regeringen och på det sättet förlora en del av sin självständighet och sitt oberoende. Det är mycket oroande.

I regeringens instruktion till Sida om stödet till det civila samhället sägs inte bara att UD vill vara med och styra beslutsprocesser. Det finns också en skrivning om att verksamheten inte får motverka svenska intressen. Vad är svenska intressen? Vem bedömer det, och på vilka grunder?

Anser inte ledamoten att det är viktigt att civilsamhället får verka i sin egen rätt? Är inte ett oberoende och starkt civilsamhälle, som även har rätt att kritisera regeringen, en viktig grund i vår demokrati?

I strategin för civilsamhället skriver regeringen även att medlen inte kan användas till påverkans, informations- eller lobbyarbete riktat mot icke-ODA-länder. Det är högst anmärkningsvärt. Bistånd ska alltså inte kunna gå till påverkan i icke-biståndsländer. Det visar att regeringen inte förstår sig på hur modernt rättighets- och demokratiarbete går till. Varför ska civilsamhället inte få kritisera eller påverka icke-biståndsländer? Vad är man egentligen rädd för?

Herr talman! Tack, ledamoten, för ytterligare tillägg!

Jag ser ju att regeringen och Sverigedemokraterna i huvudsak fokuserar på att skärpa straffen och påföljderna. Jag menar att det inte är den vägen vi bör gå när det gäller just barn och unga. Barn ska inte sitta i fängelse. Barn ska behandlas som barn och inte behandlas inom kriminalvården utan i stället inom socialtjänsten när de har hamnat i kriminalitet. Era förslag har kontraproduktiva effekter. De kan innebära att barn hamnar djupare i kriminalitet.

Vi måste framför allt jobba förebyggande och göra det på ett tidigt stadium. Det hänvisar även polisen till. Jag sitter också i ett insynsråd, och polisen säger klart och tydligt att det viktigaste är det förebyggande arbetet här och nu. Det är det vi vill understryka. I till exempel vårt grannland Danmark har man höjt straffen betydligt. Men där ser man också att det som verkligen har haft effekt är det förebyggande arbetet. Det är här man måste lägga ned resurser och vidta åtgärder.

Regeringen ser eller förstår inte vikten av att satsa på kommunerna och regionerna. Det är där arbetet måste göras med att stödja, hjälpa och ta hand om våra barn och unga så att de inte hamnar i kriminalitet. Kommunerna och regionerna måste få de resurser som är nödvändiga. Nu tillskjuter regeringen vissa resurser, men det är långt ifrån tillräckligt. Betydligt mer måste till. I vår skuggbudget ger vi till exempel 20 miljarder mer till välfärden i ett återställningsbidrag för att man ska kunna satsa på skola, kultur och fritid för barn och unga så att de inte ska hamna i kriminalitet.

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan! Det var ingen riktig fråga, men jag tackar ändå.

Ja, regeringen gör vissa mindre insatser. Men när det gäller de stora investeringarna i kommuner och regioner gör ni faktiskt ingenting. Ni drar ned på stödet till kommuner och regioner – den grundplåt som är så viktig för att stoppa nyrekryteringen av barn och unga.

Vi ser i dag tydligt hur kommuner och regioner går på knäna. De tvingas avskeda lärare, skolpsykologer och så vidare, som behövs för att stödja och hjälpa barnen. De tvingas dra ned på socialtjänsten.

De stora resurser som kommuner och regioner behöver, och som de har behövt under lång tid, kommer inte. Det är där vi ser att regeringen gör alltför lite, även om man gör vissa mindre insatser. Mycket mer behöver göras när det gäller att investera i barn och unga här och nu för att vi ska stoppa nyrekryteringen. Man måste tidigt se de barn och unga som är i riskzonen. Man måste sätta in resurser framför allt i skolan men också på fritidssidan för att ge unga ett alternativ till kriminalitet. De måste få en framtidstro. Det har de inte i dag.

Herr talman! Jag tackar för frågan!

Vi vill inte på något sätt hindra polis, socialtjänst, skola och så vidare att samtala med varandra. Vi menar att de kan göra det alldeles utmärkt redan i dag. Men vi måste se till att stärka det lokala samarbetet på olika sätt, bland annat genom att tillföra mer resurser och upprätta tydliga strukturer för hur det arbetet ska fungera.

Ledamoten säger också att man satsar på förebyggande arbete. Men ni gör faktiskt inte det. Det är bara att titta på hur det ser ut i kommunerna och regionerna, som går på knäna. De måste hela tiden spara och skära ned. Det drabbar de ungdomar och barn som är absolut mest utsatta.

Vi måste, om vi menar allvar och vill ta tag i problemet med nyrekryteringen, verkligen investera i barn och unga här och nu. Barn och unga som är i riskzonen måste tidigt få det stöd och den hjälp de behöver. Vi måste börja investera i barnen redan när de går i förskolan. Vi kan inte vänta tills de är inne i de kriminella gängen.

Ni måste se att det är det här arbetet som måste stärkas. Då kan man inte dra ned på resurserna till kommuner och regioner, som ni faktiskt har gjort i er budget. Det är ett faktum.

Herr talman! Jag tackar för frågan.

Självklart måste polisen och socialtjänsten kunna prata med varandra – det är vi helt övertygade om. Men det kan de faktiskt redan i dag.

Det som är problemet med Sverigedemokraternas och regeringens politik är att ni pratar om vikten av förebyggande arbete men inte gör någonting för att se till att det blir verklighet. Ni drar i stället ned på resurserna till kommuner och regioner och väljer att sänka skatterna för de allra rikaste. Ni har ett budgetutrymme. Ni använder det till att sänka skatterna för de rikaste i stället för att stärka kommunerna och regionerna.

Det är i kommunerna och regionerna som det viktiga arbetet måste göras. Kommunerna går i dag på knäna. De har inte de pengar de behöver för att investera i socialtjänst och skola för att man ska kunna hjälpa och stödja de barn som behöver stöd och hjälp. Vi ser i stället hur man avskedar lärare, speciallärare, skolpsykologer och så vidare runt om i landet.

Det här håller inte. Ska vi jobba förebyggande och långsiktigt måste vi investera i barn och unga här och nu. Då måste vi se till att kommuner och regioner får det stöd och den hjälp de behöver. Självklart måste vi se till att få ett väl fungerande brottsförebyggande arbete, men det hör ihop med resurser och investeringar. Då kan man inte skära ned, som regeringen och Sverigedemokraterna gör i sin budget.

Herr talman! Jag har ingenting att invända mot Riksrevisionens rekommendationer till regeringen. Jag delar även regeringens bedömning att det är mycket angeläget att vända den negativa utvecklingen och motverka att barn dras in i kriminalitet samt att samhällets förmåga att agera med träffsäkra insatser i rätt tid kan vara avgörande för att motverka att barn och unga utvecklar kriminella beteenden.

Vi har under en längre tid sett hur utvecklingen går åt fel håll och hur allt yngre personer rekryteras in i de kriminella gängen. Vi måste helt enkelt få slut på rekryteringen av unga in i gängen och kriminaliteten. Något annat är oacceptabelt och ett bevis på ett samhälleligt misslyckande.

Men för att lyckas vända utvecklingen måste vi bygga det trygga samhället där barn och unga i riskzonen ser ett alternativ till gängen och kriminaliteten. För att lyckas med det kan vi inte bara tala, utan vi måste investera i barn och unga. Det måste bli slut på nedskärningar på välfärden, skolan, socialtjänsten och ett rikt friluftsliv.

Det som krävs är både kortsiktigt och långsiktigt arbete och en gemensam politisk vilja för att minska de ekonomiska klyftorna i samhället och en rejäl satsning på att bygga motståndskraftiga samhällen med stark välfärd.

Tyvärr bygger högerregeringens förslag i Tidöavtalet för att bekämpa brottsligheten på SD:s repressiva politik. Regeringen måste omgående ta ett helhetsgrepp om problematiken med utgångspunkt i forskning och beprövad erfarenhet och inte låta populism ligga till grund för rättspolitiska åtgärder.

Regeringen redogör i skrivelsen för en rad utredningar som man har lämnat eller förväntas lämna förslag på i närtid. Det gäller bland annat förslag om förändrad ungdomsrabatt för unga under 18 år, en sänkning av straffmyndighetsåldern, ungdomsfängelser och hemliga tvångsmedel mot personer under 15 år som begått grova brott.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens insatser för barn som misstänks för grova brott

Min uppfattning är att åldersgränser finns där av mycket goda skäl. Barn är barn och ska behandlas som barn. Jag vill särskilt understryka vikten av den särställning barn har och ska ha inom det straffrättsliga systemet och att den inte får urvattnas. Påföljdssystemet för unga lagöverträdare är utformat utifrån att barn och ungdomar som begår brott i första hand ska hållas utanför Kriminalvården och i stället bli föremål för insatser inom socialtjänsten.

Även om jag valt att inte väcka någon följdmotion i ärendet vill jag uttrycka en stor oro över förslagen. Jag anser att dessa förslag varken är nödvändiga, effektiva eller proportionerliga. De kommer inte att leda till minskad kriminalitet. Åtgärderna riskerar tvärtom att bli kontraproduktiva. Det som krävs är ett långsiktigt brottsförebyggande arbete för att stoppa nyrekryteringen till gängen av framför allt unga.

Jag ser däremot ett behov av nya ungdomspåföljder för barn över 15 år och är inte främmande för att det införs fler sådana som kan komplettera de redan befintliga. Förutsättningen är givetvis att de påföljder som införs är rättssäkra och särskilt anpassade för barn och unga samt har ett tydligt behandlingsinriktat innehåll. Jag anser även att det återfallsförebyggande arbetet gentemot unga lagöverträdare bör förstärkas.

Att stoppa nyrekryteringen av barn och unga till kriminalitet är helt centralt för att minska skjutningar och andra grova brott. Det är därför helt nödvändigt att satsa på brottsförebyggande åtgärder och att förse bland annat socialtjänst och skola med tillräckliga resurser för detta arbete.

Det finns dock ingen snabb lösning för att stoppa nyrekryteringen in i kriminalitet. Det behövs en rad åtgärder på både kort och lång sikt. Det är framför allt satsningar på skolan, socialtjänsten och barns och ungdomars fritidsaktiviteter som behövs.

Om skolan, fritidsaktiviteter och samhället i övrigt fungerar väl så minskar möjligheterna att rekrytera barn och ungdomar in i kriminalitet. En ungdom som får det stöd hen behöver för att klara skolan är betydligt mer svårrekryterad. Många av de unga som hamnar i kriminalitet har inte klarat skolan eller har stora brister i skolgången. Det är något som också bekräftas i skrivelsen.

En ungdom som har en meningsfull fritid och ser tydliga alternativ till kriminalitet blir också svårare att rekrytera till gängen. Det krävs en god samverkan mellan olika myndigheter och lokala aktörer där polisen har en viktig roll, vilket också framkommer av skrivelsen.

Regeringen hänvisar ofta till Danmark när det gäller brottsbekämpning, men då glömmer man att se till det som verkligen haft effekt i Danmark. Det är inte de förlängda fängelsestraffen som haft den största effekten i Danmark. Det blir allt tydligare och uppenbart att det i stället är de förebyggande åtgärderna som haft störst effekt i vårt grannland. Det handlar om att lokala företrädare går ihop och samarbetar med polis och myndigheter, bygger upp ett förtroende bland barn och unga och visar på en annan väg.

Men i stället för att satsa på brottsförebyggande åtgärder väljer högerregeringen den repressiva vägen med hårdare straff, trots att det saknas belägg för att dessa åtgärder är verksamma för att minska kriminaliteten. Högerregeringen har tvärtom skurit ned på anslagen till bland annat socialtjänst och skola. Det är en djupt förkastlig och oansvarig politik som Vänsterpartiet helt tar avstånd ifrån.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens insatser för barn som misstänks för grova brott

Att stoppa nyrekryteringen in i kriminalitet är dock ingen quickfix. Nedmonteringen av det gemensamma välfärdssamhället har pågått under lång tid, och forskare varnade tidigt för att den situation som nu råder skulle uppstå.

Det behövs en rad olika åtgärder på kort och lång sikt. Det finns olika projekt som fallit väl ut och som man kan lära av som till exempel Rätt Kurva och Sluta skjut. Vi behöver även utveckla bra nationella avhopparprogram i hela landet för unga som vill lämna kriminaliteten bakom sig. Bob-råden är också oerhört viktiga organ som behöver tydlig struktur och resurser, som man också pekar på i skrivelsen.

Vi har en reservation tillsammans med S och MP som jag vill yrka bifall till och som gäller HVB-hem. HVB-hem ska vara en trygg miljö där barn och unga får bra vård och hjälp att komma bort från kriminalitet och ett destruktivt beteende. De ska vara en hjälp för unga att komma tillbaka till skola och en fungerande tillvaro.

Vården och behandlingen som ges till framför allt ungdomar med kriminell bakgrund i HVB-hem har tyvärr så stora brister att verksamheten i grunden behöver förändras. De senaste åren har det rapporterats hur ungdomar under sin vistelse på HVB-hem har rekryterats till kriminella gäng och till att begå grova brott. I vissa fall har hemmen till och med drivits av kriminella aktörer.

Under 2024 konstaterade polisen att kriminella gäng driver HVB-hem och att medlemmar i kriminella nätverk jobbar i verksamheten. SVT har räknat ut att svenska kommuner har betalat ut 200 miljoner till HVB-hem med kopplingar till grov organiserad brottslighet.

Kriminella ska inte kunna driva HVB-hem för utsatta barn och unga. Det borde vara helt självklart och helt omöjligt. Det borde vara en självklarhet att de som ansvarar för våra unga är personer med kompetens, integritet och en genuin vilja att hjälpa unga till ett bättre liv. Varje ung ska möta vuxna med resurser och möjlighet att hjälpa och stoppa brott.

En del av dessa hem har nu stängts. Men för att lösa problemen på lång sikt menar vi att samhället behöver ta över kontrollen och driften av HVB-hemmen. Det är dels för att få bättre kontroll över att hemmen drivs på ett ändamålsenligt och likvärdigt sätt över landet, dels för att garantera att personal har adekvat utbildning – och självklart för att förhindra att de drivs av kriminella.

Vänsterpartiet vill helst se ett totalt stopp för privata aktörer att bedriva HVB-hem och att regeringen utreder hur befintlig privat driven verksamhet inom HVB kan övertas av det offentliga. Men steg ett är att stänga ned dem som har kopplingar till kriminell verksamhet och att det offentliga tar över driften av de HVB-hem som vårdar unga som placerats på grund av brottslig verksamhet i enlighet med den reservation som vi har. Jag yrkar därför bifall till reservation nummer 2.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för svaret. Jag är glad att ledamoten håller med om att det är ett fullständigt misslyckande när kriminella driver HVB-hem.

Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, har varnat för den växande brottsligheten inom HVB-hemmen. Ivo har också stängt flera HVB-hem, men flera återstår. Varje dag som går då unga tvingas vara på HVB-hem med kriminella kopplingar innebär naturligtvis stora risker. Det är faktiskt obegripligt varför regeringen inte stoppar det här tydligare och tidigare. Är det så att regeringen inte förmår sätta hårt mot hårt eftersom det handlar om privata vinstdrivande aktörer i välfärden? Är det så att regeringen är bakbunden av sin tro på att marknaden ska lösa alla problem? Det har ju visat sig att det här inte har fungerat när det gäller HVB-hemmen.

Jag menar att det offentliga måste ta över kontrollen av HVB-hemmen. Att kommuner har betalat ut bidrag till HVB-hem som visat sig vara kriminella beror på att kommunerna inte har haft inblicken och insikten i vilka de här aktörerna varit. Om vi får ett offentligt övertagande av HVB-hemmen kan vi få en total kontroll över inriktningen på dem. Vi kan då också se till att personalen som jobbar där har adekvat utbildning och kompetens; det är naturligtvis otroligt viktigt att vi har personal som kan hantera de här ungdomarna, som har väldigt svår problematik. För att skydda våra barn och unga måste vi se till att HVB-hemmen inte drivs av kriminella gäng. Jag har svårt att se att det finns någon annan långsiktig lösning än att det offentliga tar över för att få enhetlighet och kontroll över HVB-hemmen. Håller inte ledamoten med om det?

Herr talman! Under hösten 2024 framkom det att kriminella gäng driver ett stort antal HVB-hem i vårt land. Det är helt obegripligt att något sådant kan hända, anser jag. HVB-hem ska vara till för att ge unga en ny chans i tillvaron och en nystart i livet utan kriminalitet. Det borde vara en självklarhet att de som ansvarar för våra unga är personer med kompetens, integritet och en genuin vilja att hjälpa unga till ett bättre liv. Varje ung ska möta vuxna med resurser och möjligheter att hjälpa till att stoppa brott. I stället har många unga mött personal kopplad till kriminella gäng som använt HVB-hemmen som rekryteringsbas för unga till kriminella nätverk. Placeringen på de här hemmen har då haft motsatt effekt och i stället bidragit till att unga dragits in djupare i kriminaliteten. Det är minst sagt anmärkningsvärt och helt obegripligt.

Under 2024 konstaterade polisen att kriminella gäng driver HVB-hem och att medlemmar i kriminella nätverk jobbar i verksamheten. 200 miljoner kronor räknade SVT ut att svenska kommuner betalat till HVB-hem med kopplingar till grov kriminalitet och organiserad brottslighet. Några av de här hemmen har nu stängts, men inte alla.

Hur anser ledamoten att samhället ska göra för att komma till rätta med det här problemet? Är det inte på tiden att samhället tar över driften av HVB-hemmen för att helt utesluta att kriminella gäng kan driva verksamheten?

Fru talman! Det är en missuppfattning att pengarna till UNRWA skulle fasta på några bankkonton. Det stämmer inte. Jag träffade representanter för UNRWA i början av veckan, och de kunde bekräfta att pengarna når ut. Regeringen måste tänka om och återuppta det ovärderliga stödet till FN-organet UNRWA. Ingen annan organisation har mandat eller kapacitet att ersätta UNRWA. De är helt oumbärliga.

Återuppta också stödet till palestinska och israeliska rättighetsorganisationer som jobbar för fred, frihet, mänskliga rättigheter och demokrati! Och återuppta stödet till det viktiga Ekumeniska följeslagarprogrammet! Se till att revidera strategin, och skriv in att den israeliska ockupationen är det enskilt största hindret för fred, frihet, ökad demokrati och hållbar ekonomisk utveckling i Palestina!

Men för att få en lösning på den långvariga konflikten måste först och främst en permanent vapenvila komma till stånd. Dessutom måste ockupationen av Palestina upphöra, de illegala bosättningarna dras tillbaka och Israels aggression upphöra helt.

Det är uppenbart att det inte räcker med ord för att få Israels regering att lyssna. Omvärlden måste sätta press på Israel genom sanktioner. Här skulle Sverige kunna spela en viktig roll, om den politiska viljan fanns.

Fru talman! Jag tackar för ytterligare svar.

Det är bra att ministern står upp för tvåstatslösningen. Men ministern förklarar fortfarande inte varför den israeliska ockupationen inte nämns i strategin. Den är ju helt avgörande. Ockupationen hindrar all ekonomisk utveckling för Palestina. Det finns många exempel på det. Restriktioner och indragna arbetstillstånd har lett till att nära en halv miljon arbetstillfällen har förlorats i den palestinska ekonomin sedan den 7 oktober 2023.

En annan avgörande faktor är de illegala bosättarna, som ofta etablerar sig på strategiska platser där de hindrar palestinskt liv, jordbruk och boskapsskötsel. Följeslagarprogrammet rapporterar om familjer som på grund av bosättarvåld och trakasserier inte längre kan ta ut sina djur på bete. I stället måste de hålla djuren i hägn och köpa in foder, vilket gör att de går med förlust och att det blir mycket dyrare.

Bosättarnas agerande är inte bara en fråga om våld utan också ett hinder för en framtida fredslösning och för ekonomisk utveckling här och nu. En förutsättning för all utveckling på Västbanken och i Gaza är att ockupationen upphör. Den israeliska ockupationen är den grundläggande orsaken.

I biståndsstrategin betonas att den bilaterala verksamheten i Palestina ska syfta till en demokratisk utveckling och en framförhandlad tvåstatslösning i enlighet med folkrätten. Det är bra. Därför är det svårbegripligt att man tar bort stödet till organisationer som jobbar just för en sådan utveckling.

UNRWA är helt centralt i detta arbete. UNRWA har sedan 1949 FN:s mandat att bistå palestinska flyktingar i hela regionen. Ingen annan organisation har mandat eller kapacitet att ersätta UNRWA, som har en infrastruktur för utbildning, hälsovård och humanitärt bistånd som är anpassad till de palestinska flyktingarnas behov. Sverige bör med omedelbar verkan återuppta stödet till UNRWA.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sveriges regering har dessutom dragit in stödet till en rad viktiga rättighetsorganisationer i Palestina och Israel. Det riskerar att slå undan benen för arbetet med mänskliga rättigheter och internationell rätt.

Att dra in bistånd till rättighetsorganisationer, så som nu sker, är kontraproduktivt och strider mot både ambitionerna i regeringens reformagenda och den aktuella biståndsstrategin. I biståndsstrategin för Mellanöstern och Nordafrika går det till exempel att läsa att Sidas verksamhet ska bidra till stärkt kapacitet hos människorättsförsvarare, civilsamhälle och medier i syfte att främja demokratisk utveckling samt ökad respekt för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer.

Ekumeniska följeslagarprogrammet är ett program under Kyrkornas världsråd som har förlorat sitt stöd. De har funnits på plats i över 20 år med sina internationella observatörer från hela världen som kommer till Västbanken för att skydda civilbefolkningen, dämpa våldet, dokumentera människorättsöverträdelser och visa stöd för palestinska och israeliska organisationer och individer som arbetar för en fredlig lösning av konflikten. Följeslagare har bland annat vandrat med palestinska skolelever förbi militära vägspärrar på väg till skolan.

Sida har även dragit in stödet till åtta palestinska och israeliska rättighetsorganisationer som jobbar för demokrati, mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, en tvåstatslösning och en fredlig utveckling. Det är bland annat organisationerna B’Tselem, Al-Haq, Al Mezan Center for Human Rights, Palestinian Centre for Human Rights med flera.

Mot vilken bakgrund har statsrådet och regeringen beslutat om slopat stöd till de här rättighetsorganisationerna? Regeringens reformagenda lyfter ju fram stark kapacitet för god samhällsstyrning, demokrati och rättsstatens principer samt ansvarsutkrävande och främjande av en tvåstatslösning i enlighet med folkrätten, precis det arbete som de organisationerna står för. Det är svårt att förstå.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret på min interpellation.

Den bräckliga vapenvilan i Gaza är bruten, och de israeliska bomberna faller åter över Gaza. Sjukhus, skolor och bostäder ligger redan i ruiner. Barn som redan är svårt traumatiserade kan inte längre sova lugnt på natten av oro för sin egen och familjens säkerhet. Minst ytterligare tusen döda kan läggas till de 50 000 som redan har mist livet i detta brutala folkmord. Situationen är mer än katastrofal.

Samtidigt förvärras situationen på Västbanken för varje dag. Bosättare och israelisk militär hotar, dödar och driver palestinier på flykt. 30 000–40 000 människor har fördrivits från flyktingläger på norra Västbanken av israelisk militär, och deras bostäder jämnas med marken.

I en situation när stödet till Palestina är viktigare än någonsin väljer Sverige att stoppa stödet till FN-organet UNRWA samt dra ned på stödet till viktiga rättighetsorganisationer. Det är ett dråpslag mot miljontals palestinier i Gaza, på Västbanken och i flyktingläger runt om i regionen. Den svenska regeringen väljer också att ta bort den speciella strategin för Palestina och i stället inkorporera Palestina i en biståndsstrategi för Mellanöstern och Nordafrika. Det innebär att minska fokuset på Palestina som område samtidigt som biståndsmedel till Palestina skärs ned.

I den nya strategin nämns inte ockupationen över huvud taget, vilket är oerhört märkligt. Ekonomisk utveckling betonas samtidigt som ministern i sitt svar säger att Sverige inte har erkänt ockupationen. Det är bra. Men varför nämns inte den israeliska ockupationen i strategin? Ockupationen är det största hindret för fred, frihet, ökad demokrati och hållbar ekonomisk utveckling i Palestina. Det går inte att tala om företagsamhet, handel och utveckling utan att ha ockupationen i centrum. Ockupationen hindrar varje dag ekonomisk utveckling i Palestina.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När jag besökte Palestina för några år sedan träffade jag en ölbryggare som berättade att han var tvungen att lasta om varenda öllåda gång på gång från en lastbil till en annan för att komma förbi olika hinder och vägspärrar. Det var naturligtvis oerhört dyrt. Det är bara ett konkret exempel av många.

Att främja ekonomisk utveckling på Västbanken är viktigt, men det måste kopplas till ansvarskrävande och att motverka de konkreta dagliga konsekvenserna av ockupationen, till exempel att människor hindras från att nå sin mark, sin skola eller sin näringsverksamhet. Om strategin inte kan benämna ockupationen landar man helt fel i arbetet. Varför nämns inte den grundläggande orsaken till konflikten i strategin? Jag vill ha svar på den frågan.

Den nya strategin lägger stort fokus på ekonomisk utveckling och hälsa tillsammans med mänskliga rättigheter och ansvarsutkrävande. I detta uppstår ett annat problem eftersom det är en ockupationsmakt som bär ansvar för den civila befolkningens grundläggande behov, inte utländskt bistånd.

Sveriges bistånd ska bidra till fred och frihet och inte riskera att täcka Israels kostnader för ockupationen. Det svenska stödet borde fokusera på att främja demokratisk utveckling, få slut på ockupationen och de illegala bosättningarna och främja en tvåstatslösning. Varför har ni då dragit in stödet till UNRWA och rättighetsorganisationer i Palestina och Israel som jobbar för en sådan utveckling? På vilket sätt kan statsrådet och Sveriges regering garantera att svenskt bistånd inte används för att täcka kostnader som egentligen ligger på den israeliska ockupationsmakten?

Fru talman! Jag tackar ministern för ytterligare svar.

Biståndet är inte oändligt, och behoven är enorma. Det håller jag verkligen med om. Då gäller det att göra rätt prioriteringar. Jag anser att det är fel prioritering när man drar ned på stödet till civilsamhället och särskilt till sådana viktiga organisationer som fredsorganisationerna för deras arbete här i Sverige. Det är en otroligt viktig del, en grundpelare, för varje demokratiskt samhälle.

Vi har ett svenskt föreningsliv som varje år engagerar hundratusentals människor runt viktiga samhällsfrågor och bidrar till att utveckla den svenska demokratin. Detta arbete riskerar nu att undermineras.

Tyvärr ser vi hur stödet till civilsamhället förändrats och försämrats sedan den nuvarande regeringen kom till makten. Sverige behöver ett starkt civilsamhälle som kritiskt kan granska regeringens beslut och bidra till sakkunskap, analyser, debatt och engagemang. Tyvärr ser vi hur detta viktiga arbete nu hotas. Några av de organisationer som drabbas särskilt hårt är de svenska organisationer som jobbar för fred och nedrustning i en tid när detta arbete behövs mer än någonsin.

Regeringen beslutade redan förra året att kapa det statliga ekonomiska stöd som i nästan hundra år getts till svenska organisationer som arbetar för fred och nedrustning. Detta sker som sagt i en tid när säkerhetsläget är mer ansträngt än på länge och stora och avgörande säkerhetspolitiska beslut tas – beslut som kommer att få konsekvenser för Sveriges roll i världen under lång tid framöver. I det här läget behövs fredsorganisationerna mer än någonsin.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När många länder går i alltmer odemokratisk riktning, precis som ministern beskriver, är det viktigare än någonsin att värna det öppna och demokratiska samhället och den öppna och demokratiska debatten i Sverige. Förändrade förutsättningar som kommer plötsligt och inte ger utrymme för omställning slår undan benen för organisationers möjlighet att fortsätta bedriva sitt arbete.

Tänk om och tänk rätt! Återupprätta stödet till fredsorganisationerna! Det behövs i dag mer än någonsin.

Fru talman! Tack, ministern, för ytterligare svar!

Ministern försöker här göra någon sorts motsättning mellan att stödja Ukraina och att stödja svenska fredsorganisationer. Jag menar att man kan göra båda sakerna. Självklart ska vi fortsätta stödja Ukraina på alla tänkbara sätt, men vi kan också stödja svenska fredsorganisationer. Det blir kanske än viktigare mot bakgrund av den krigföring och aggression vi ser från Rysslands sida.

Det är naturligtvis bra att Sverige stöder FN:s fond för fredsbyggande och andra FN-institutioner. Men nu handlar det om de svenska fredsorganisationer som jobbar här i Sverige.

Det är svårt att förstå varför stödet till svenska fredsorganisationer som funnits i hundra år nu avskaffas. Det rör sig inte om någon stor summa, som sagt, men det är ett viktigt bidrag till dessa organisationer för deras överlevnad.

Neddragningarna är en allvarlig utveckling som riskerar att få långsiktiga konsekvenser för det demokratiska inflytandet och engagemanget. Att en regering drar undan stödet till organisationer som är kritiska mot regeringen är någonting vi är vana att se i länder med ett betydligt större demokratiskt underskott än Sverige. Så kan vi inte ha det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Hur förklarar ministern neddragningarna i stödet till fredsorganisationerna? Jag tycker inte att jag får något riktigt bra svar.

Fredsorganisationerna i Sverige har under många år erhållit ett relativt litet men viktigt verksamhetsstöd och projektbidrag från myndigheten Folke Bernadotteakademin, först genom den satsning som kallades Fredsmiljonen. Det stödet omvandlades sedan till stöd till civilsamhället för fred och säkerhet och betalades ut till 18 svenska fredsorganisationer som Kvinnor För Fred, KFUM, Kristna Fredsrörelsen, Svenska Läkare Mot Kärnvapen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, för att nämna några. I december 2023 kom dock beskedet att stödet skulle avvecklas.

Statligt stöd till fredsrörelsen har funnits i Sverige sedan 1920-talet. År 1982 instiftades Fredsmiljonen för att stödja ideella organisationers fredsarbete. Anslaget var unikt med svenska och internationella mått mätt och tillkom på uppmaning av FN. Att dra in de miljoner som ges i stöd till arbete för konfliktförebyggande arbete, fredlig konflikthantering och nedrustning samtidigt som världen aldrig lagt mer på militär upprustning och kärnvapenhotet är större än på decennier sänder oerhört olyckliga signaler, inte minst för att regeringen slagit fast att arbetet för att lösa internationella tvister med fredliga medel är viktigt.

Svenska fredsorganisationer sitter på viktig expertis när det kommer till konfliktförebyggande, fredsbyggande och dialog. Den expertisen har bidragit till att öka kompetensen hos svenska myndigheter och gjort det möjligt för Sverige att bidra till fredsprocesser runt om i världen. Som konkret exempel kan nämnas Svenska Freds opinionsarbete, som bidragit till att Sverige anslutit sig till konventionerna som förbjuder personminor och klustervapen samt infört ett demokratikriterium i regelverket för vapenexport. Svenska fredsorganisationer har också värdefulla nätverk med civilsamhällesorganisationer i konfliktdrabbade länder, kontakter som statliga aktörer inte har möjlighet att ha.

Forskning visar att jämställdhet och kvinnors organisering är centralt för att bygga demokrati och hållbar fred. Stöd till kvinnors organisering för fred och demokrati är därför nödvändigt om regeringen vill bidra till global fred och säkerhet. Här har Kvinnor För Fred, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet och självklart Operation 1325 spelat en oerhört viktig roll. Vikten av arbetet med 1325 kan inte nog understrykas – ett arbete som behöver stärkas ytterligare.

När många länder går i alltmer odemokratisk riktning är det viktigare än någonsin att värna en öppen och demokratisk debatt i Sverige. Förändrade förutsättningar som kommer plötsligt och inte ger utrymme för omställning slår undan benen för organisationers möjlighet att fortsätta bedriva sitt arbete.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret på min interpellation även om jag inte tycker att jag fick några riktigt tydliga svar på mina frågor!

Ministern svarar att det är mycket positivt att det finns organisationer och personer i Sverige som engagerar sig i internationella fredsfrågor. Men varför slår då regeringen undan fötterna på organisationerna när det gäller deras möjlighet att verka genom att kraftigt dra in biståndet till dem? Är regeringen orolig för fredsorganisationernas granskning av till exempel den svenska vapenexporten till diktaturer som Saudiarabien, Qatar eller Förenade Arabemiraten? En tredjedel av svensk vapenexport går till länder med stora brister när det gäller de mänskliga rättigheterna.

Regeringen beslutade redan förra året att kapa det statliga ekonomiska stöd som i nästan 100 år har getts till svenska organisationer som arbetar för fred och nedrustning. Det här sker i en tid när säkerhetsläget är mer ansträngt än på länge. Stora och avgörande säkerhetspolitiska beslut fattas – beslut som kommer att få konsekvenser för Sveriges roll i världen under lång tid framöver.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den summa som man har dragit ned med är relativt liten i säkerhetspolitiska sammanhang; under 2023 uppgick stödet till drygt 20 miljoner kronor. Men det är medel som är helt avgörande för de berörda organisationerna. Det är svårt att inte tolka regeringens beslut som ett direkt angrepp på de kritiska röster som fredsrörelsen utgör.

Det civila samhället är en grundpelare för varje demokratiskt samhälle, och det svenska föreningslivet engagerar hundratusentals människor varje år runt viktiga samhällsfrågor och bidrar till att utveckla den svenska demokratin.

Tyvärr har vi sett hur stödet till civilsamhället förändrats och försämrats sedan den nuvarande regeringen kom till makten. Tidigare har Sidas infokomanslag, som syftade till att främja granskning, debatt och information om biståndet i Sverige, skurits ned mycket kraftigt och är nu nästan helt borttaget. All finansiering till utvecklingsforskning via Vetenskapsrådet är avskaffat. Det här är ett hårt slag mot civilsamhällets organisationer.

Sverige behöver ett starkt civilsamhälle som kritiskt kan granska regeringens beslut och bidra till sakkunskap, analyser, debatt och engagemang. Tyvärr ser vi hur detta viktiga arbete nu hotas. Några av de organisationer som drabbats särskilt hårt är de svenska organisationer som jobbar för fred och nedrustning.

En av de organisationer som drabbats hårt av regeringens politik är Svenska FN-förbundet, som arbetar för ett bättre och starkare FN. I en säkerhetspolitiskt osäker tid är det viktigare än någonsin att verka för internationell rätt och de institutioner som håller världen samman.

Fredsarbetet är en viktig del såväl i att skapa trygghet för oss som för att bygga global säkerhet. En annan organisation som drabbats hårt är Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen som har kunnat vara en plattform för engagemang och för samtal om frågor om fred, säkerhet, försvar och nedrustning.

Har statsrådet för avsikt att återinföra eller på annat sätt ersätta det avskaffade stödet till den svenska fredsrörelsen? Det är ett stöd som alltså har funnits i 100 år.

Har statsrådet för avsikt att säkerställa en långsiktig finansiering till fredsorganisationerna i syfte att upprätthålla ett starkt civilsamhälle som kan granska regeringens beslut och bidra till debatt och folkligt engagemang i försvars- och säkerhetspolitiska frågor? Och om inte, varför?

Fru talman! Den bräckliga vapenvilan i Gaza är bruten. De israeliska bomberna faller åter över Gaza, och pansarvagnarna rullar in där sjukhus, skolor och bostäder redan ligger i ruiner. Barn som redan är svårt traumatiserade kan inte längre sova lugnt på natten av oro för sin egen och sin familjs säkerhet. Minst ytterligare 1 000 döda kan läggas till de 50 000 som redan mist livet i detta brutala folkmord.

Detta måste få ett slut. Det vilar ett tungt ansvar på omvärlden att pressa Israel till ett permanent eldupphör, och om Israel inte lyssnar måste omvärlden tvinga Israel att lyssna genom påtryckningar och sanktioner.

Fru talman! Jag ska fokusera mitt anförande på biståndet. I en situation när stödet till palestinier är viktigare än någonsin väljer Sverige att stoppa stödet till FN-organet UNRWA. Det är ett dråpslag mot miljontals palestinier i Gaza och i flyktingläger runt om i regionen. UNRWA fick sitt mandat av FN 1949 för att bistå palestinska flyktingar tills en rättvis och varaktig lösning kommit till stånd. Sedan dess har UNRWA varit en livlina för palestinska flyktingar.

Israels regeringar har länge arbetat för att underminera UNRWA för att slippa det internationella ansvaret för att ta hand om palestinska flyktingar som under decennier fördrivits från sina hem. Den 28 oktober 2024 beslutade det israeliska parlamentet att förbjuda UNRWA, ett beslut som tydligt strider mot FN-stadgan.

I stället för att fördöma Israels lag mot UNRWA har Sverige valt att dra tillbaka sitt stöd. Det är ett beslut som riskerar att underminera FN:s arbete och det internationella rättssystemet. Oberoende utredningar och seriösa forskare från bland annat Raoul Wallenberg-institutet har visat att det inte finns någon grund för Israels anklagelser mot UNRWA.

Sveriges regerings påstående om att omfördela humanitärt stöd till andra organisationer visar att regeringen inte förstått UNRWA:s unika roll. Inga andra organisationer har mandat eller kapacitet att ersätta UNRWA, som har en infrastruktur för utbildning, hälsovård och humanitärt bistånd som är anpassad till de palestinska flyktingarnas behov. Vi vet att UNRWA når ut på marken. Direkt efter vapenvilan nådde organisationen ut med matpaket till 2 miljoner palestinier och rent vatten till en halv miljon. Dessutom vaccinerades 213 000 barn, och 35 000 gravida i riskzonen fick hjälp. UNRWA upprättade även tillfälliga skolplatser för 50 000 barn. Detta är bara några exempel på vad FN-organet genomförde under kort tid. Sverige bör alltså omedelbart återuppta stödet till UNRWA.

Under de senaste åren, inte minst sedan den 7 oktober 2023, har våld, trakasserier och allmän rättslöshet ökat på Västbanken. Illegala aggressiva bosättare och soldater har attackerat palestinier. Deras hus har förstörts, och palestinier har fördrivits och trakasserats. Mellan den 7 oktober 2023 och den 16 september 2024 ägde nära 1 400 attacker rum, och 700 palestinier dödades.

Situationen på Västbanken har under den senaste tiden förvärrats ytterligare och blir alltmer akut. Bosättare och israelisk militär hotar, dödar och driver palestinier på flykt. Diakonias samarbetspartner Läkare för mänskliga rättigheter vittnar om att vissa områden på Västbanken börjar likna Gaza. Fattigdomen har förvärrats, arbetslösheten är utbredd och människor kan inte förflytta sig och inte ta sig till läkare. De medicinska behoven är skriande. Det händer att människor dör i vägspärrar för att de inte kan komma till sjukhus i tid. Vägar är förstörda och blockerade, och ambulanser kan inte ta sig fram till sjukhusen.

Den 21 januari, två dagar efter att vapenvilan i Gaza trädde i kraft, inledde Israels militära operation Järnmuren mot flyktingläger på norra Västbanken. Hundratals soldater, pansarfordon och högteknologiska vapen har använts. Som ett resultat har 30 000–40 000 människor fördrivits. Många av dem är nu hemlösa och har ingenstans att ta vägen.

Förutom stödet till UNRWA behöver stödet till organisationer som arbetar för att främja mänskliga rättigheter, demokrati och en fredlig utveckling stärkas. I stället ser vi hur den svenska regeringen skär ned på det totala biståndet till Palestina och stoppar stödet till en rad rättighetsorganisationer. Det är minst sagt kontraproduktivt.

En organisation som förlorat sitt stöd efter att ha funnits på plats i över 20 år är Ekumeniska följeslagarprogrammet. Genom detta program har internationella observatörer kommit till Västbanken för att skydda civilbefolkningen, dämpa våldet, dokumentera människorättsöverträdelser och visa stöd för palestinska och israeliska organisationer och individer som arbetar för en fredlig lösning av konflikten. Följeslagare har bland annat vandrat med palestinska skolelever förbi militära vägspärrar på väg till skolan. Varför stoppa detta fredsbevarande projekt som så framgångsrikt bidragit till att skydda civilbefolkningen och dokumentera övergrepp?

Sida drar inte bara in stödet till följeslagarprogrammet utan även till åtta palestinska och israeliska rättighetsorganisationer. Det handlar bland annat om organisationerna B´Tselem, Al-Haq, Al Mezan Center for Human Rights och Palestinian Centre for Human Rights. Defence of Children, som är systerorganisation till Rädda Barnen, kommer inte att kunna ge samma stöd till barn som fängslats på Västbanken och som enligt undersökningar utsätts för tortyr. Den israeliska organisationen B’Tselem, som nyligen publicerade en internationellt uppmärksammad rapport om våld och övergrepp i israeliska fängelser, kommer också att få svårare att verka.

Den svenska regeringens beslut att nedprioritera biståndet till Palestina har kritiserats av en lång rad palestinska och israeliska organisationer som menar att det slår undan benen på arbetet för mänskliga rättigheter och internationell rätt. Att dra in bistånd till rättighetsorganisationer så som nu sker är kontraproduktivt och strider mot ambitionerna i både regeringens reformagenda och den aktuella biståndsstrategin.

I biståndsstrategin för Mellanöstern och Nordafrika går det till exempel att läsa att Sidas verksamhet ska bidra till stärkt kapacitet hos människorättsförsvarare, civilsamhälle och medier i syfte att främja demokratisk utveckling och ökad respekt för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. I biståndsstrategin betonas att den bilaterala verksamheten i Palestina ska syfta till en demokratisk utveckling och en framförhandlad tvåstatslösning i enlighet med folkrätten.

Om regeringen menar allvar med att man står upp för en tvåstatslösning och är kritisk till de illegala bosättningarna borde stödet till de organisationer som främjar en sådan utveckling öka och inte minska.

Sveriges regering minskar både fokus på och bistånd till Palestina i en tid när omvärldens engagemang är viktigare än någonsin. Det är ett svek mot både palestinier och israeler men också mot alla oss som tror på en solidarisk värld.

Men för att få en lösning på den långvariga konflikten måste först och främst en permanent vapenvila komma till stånd, ockupationen av Palestina upphöra, de illegala bosättningarna dras tillbaka och Israels aggression upphöra. Det är uppenbart att det inte räcker med ord för att få Israels regering att lyssna. Omvärlden måste sätta press på Israel genom sanktioner, och här skulle Sverige kunna spela en viktig roll om den politiska viljan finns. Givetvis måste även biståndet till UNRWA och nämnda rättighetsorganisationer återupprättas.

Jag yrkar bifall till reservation 11.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 26 mars.)

Fru talman! Att man omfördelar humanitärt stöd till andra organisationer visar att regeringen inte har förstått UNRWA:s unika roll.

Inga andra organisationer har mandat eller kapacitet att ersätta UNRWA, som har infrastrukturen för utbildning, hälsovård och humanitärt bistånd till palestinierna både i Gaza, på Västbanken och i regionen.

Vi vet också att UNRWA når ut på marken. Efter vapenvilan nådde UNRWA ut med till exempel matransoner till 2 miljoner människor i Gaza. Man vaccinerade 213 000 barn och upprättade tillfälliga skolplatser för 50 000 barn. Det är bara några exempel på vad UNRWA uppnådde under mycket kort tid.

UNRWA når verkligen ut, och Sverige är det enda land i Europa som har dragit in stödet. Varför?

Fru talman! Min fråga går till biståndsministern.

Den bräckliga vapenvilan i Gaza är bruten, och de israeliska bomberna faller åter över Gaza, där sjukhus, skolor och bostäder redan ligger i ruiner. Barn som redan är svårt traumatiserade kan inte längre sova lugnt på natten. Minst ytterligare 1 000 personer har dödats, vilket kan läggas till de 50 000 som redan har mist livet i detta brutala folkmord.

Förnödenheter kommer inte in, och katastrofen är total. Även på Västbanken blir situationen alltmer akut. Nu måste Israel pressas till ett permanent eldupphör, och när Israel inte lyssnar måste sanktioner användas som påtryckningsmedel.

Tänker Sverige utöka stödet till de hårt drabbade palestinierna, och är det inte hög tid att ompröva beslutet om UNRWA och återuppta det helt avgörande stödet till detta FN-organ, som har mandat och kapacitet att nå ut på marken?

Herr talman! Jag instämmer i att kameraövervakning i vissa offentliga miljöer kan vara ett både nödvändigt och effektivt verktyg för att förebygga och utreda brott. Det gäller dock att kameraövervakningen sker på rätt sätt. Jag menar att det förslag till ändringar som vi nu debatterar inte är tillräckligt rättssäkert och genomtänkt främst när det gäller skyddet för den personliga integriteten. Regeringen föreslår i propositionen att tillståndskrav för kameraövervakning ska tas bort från alla aktörer som i dag omfattas av det.

Att helt ta bort det redan kraftigt uppluckrade tillståndskravet är emellertid, enligt min uppfattning, att gå alltför långt. Det är en uppfattning som delas av flera tunga remissinstanser, däribland Civil Rights Defenders, Institutet för mänskliga rättigheter och juridiska fakulteten vid Stockholms universitet. De avstyrker eller är kritiska till att ta bort tillståndsplikten. De framför att det innebär betydande risker för den personliga integriteten att ta bort tillståndskravet och att förslaget inte står i proportion till intrånget i rätten till privat- och familjeliv och skyddet för den personliga integriteten.

De anser att det finns anledning att ifrågasätta effektiviteten av kameraövervakning och att den administrativa börda som tillståndskravet innebär för aktörerna bör kunna lösas på annat sätt. De menar också att det saknas erforderliga rättssäkerhetsgarantier, skyddsåtgärder och kontrollmekanismer för att garantera respekten för grundläggande fri- och rättigheter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kamerabevakning i brottsbekämpning och annan offentlig verk-samhet – utökade möjligheter och ett enklare förfarande

Även JO samt Advokatsamfundet är kritiska och visar på risker för att förslaget inte tar tillräcklig hänsyn till integritetsskyddet.

Utöver att avskaffa tillståndsplikt föreslår regeringen bland annat en kraftig utvidgning av de platser som de brottsbekämpande myndigheterna ska få kameraövervaka. Flera remissinstanser har invänt även mot det förslaget. Invändningarna handlar bland annat om att förslaget inte grundar sig på forskning och erfarenhet och att det inte kan anses ändamålsenligt.

Jag instämmer i remissinstansernas kritiska synpunkter och anser därför att regeringsförslaget ska avslås.

Vänsterpartiet skulle gärna se att riksdagen riktar ett tillkännagivande till regeringen om vad som bör göras i stället för det som regeringen här föreslår. Vi menar att regeringen bör ta initiativ till att förenkla de administrativa rutinerna vid en ansökan om tillstånd för kameraövervakning. Vidare bör regeringen låta göra en ny översyn av kameraövervakningslagen med fokus på integritet, proportionalitet och nödvändighet med utgångspunkt i att det som huvudregel ska krävas tillstånd för kameraövervakning.

Med det yrkar jag bifall till reservation nummer 1.

Herr talman! Jag tror tyvärr inte att det går att resonera med Trump i denna fråga. Man måste nog helt enkelt visa på ett gott exempel och i stället öka biståndet rejält till kvinnor och flickor i denna svåra situation.

Tyvärr ser vi hur regeringen skär ned på jämställdhetsområdet. Man skär till exempel ned på stödet till UNFPA, som just jobbar med SRHR-frågor, och man har också skurit ned på stödet till UN Women, även om man ökade på det lite grann i den senaste budgeten. Tidigare har man dock halverat stödet.

Det här är helt fel väg att gå. Man måste föra till mer resurser. Senaste gången Trump kom till makten gjorde Sverige precis det. Man ökade stödet till UNFPA, Unaids och Globala fonden, och man mobiliserade stöd till SRHR. Det är detta vi måste göra. Nu måste vi steppa upp för jämställdheten!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Herr talman! Tack, Katarina Tolgfors, för ett i många stycken bra anförande! Jag kan hålla med om mycket av det som sades.

Regeringen anser att jämställdhet är ett kärnvärde, och det kräver mer än ord. Nu ser vi hur jämställdheten backar, inte minst mot bakgrund av Trumpadministrationens agerande. Trump har aviserat en indragning av allt bistånd som handlar om familjeplanering, abort och SRHR. Det beslut som Trumpadministrationen hittills har tagit hotar livet och hälsan för miljontals människor världen över, särskilt flickor och kvinnor.

Vilka initiativ planerar regeringen att ta för att motverka USA:s kraftiga neddragningar för flickor och kvinnor?