Lotta Johnsson Fornarve (V) svarade Katarina Tolgfors i en replik om Internationellt bistånd i debatten ”Protokoll 2024/25:91 Torsdagen den 27 mars” den 27 mars 2025.
Katarina TolgforsM· i en replikDet är lika spännande varje gång vänsterpartierna är uppe och debatterar bistånd. Det handlar om en aldrig sinande källa av skattepengar som ska finansiera hela den långa listan på saker man vill göra. Att prioritera när…Herr talman! Att regeringen och Sverigedemokraterna redan tidigare har övergett enprocentsmålet och sänkt biståndet i en tid då behoven är större än någonsin och då FN varnar för en ökande global hungerkris samtidigt som klimatförändringarna slår hårdast mot världens fattigaste är inte bara oansvarigt – det är moraliskt förkastligt. Regeringen har dessutom aviserat att man tänker sänka biståndet med ytterligare 3 miljarder från 2026.
Regeringen behöver tänka om och återställa biståndet till 1 procent av bni. Det gör Vänsterpartiet i sin budget. Vi står upp för världens fattiga och för en rättvisare värld och avsätter fortfarande 1 procent av bni till biståndet.
Regeringen avskaffade den feministiska utrikespolitiken men säger samtidigt att jämställdhet är ett kärnvärde, vilket är bra. Det är dock svårt att ta det på allvar när man samtidigt minskar det ekonomiska stödet till jämställdhet och SRHR, sexuell reproduktiv hälsa och rättigheter. Det blir extra allvarligt mot bakgrund av det indragna amerikanska biståndet. De stora nedskärningarna av USA:s bistånd drabbar särskilt kvinnor och flickor samt hbtq-personer. Om inte stödet återupptas riskerar 34 miljoner människor att stå utan livsavgörande humanitärt stöd. Tillgång till rent vatten och grundläggande sanitet är också en viktig jämställdhetsfråga.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd
I en tid när jämställdhet, hbtq-personers rättigheter och rätten till SRHR är under attack behöver Sverige agera motvikt, gärna i samarbete med det civila samhället. Vi i Vänsterpartiet menar att genusperspektivet måste genomsyra all biståndsverksamhet, att hälften av biståndet ska gå till kvinnor och flickor och att 10 procent ska öronmärkas för SRHR.
Det är också djupt oroande att biståndet till några av de fattigaste och mest utsatta människorna i världen minskar eller helt dras in – det handlar om Kambodja, Mali, Afghanistan, Sydsudan och Burkina Faso. Men biståndet är viktigt av fler anledningar. När man drar tillbaka stöd till rörelser som kämpar för demokrati och jämställdhet i Afrika, Latinamerika, Mellanöstern och Asien lämnar man över till auktoritära krafter.
Bistånd är alltså viktigt också ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Det borde ligga i regeringens intresse att motverka att auktoritära krafter får ett ökat inflytande. Här spelar också civilsamhället en viktig roll när det gäller stöd till demokrati, mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter. Om civilsamhället får rätt förutsättningar kan det göra stor skillnad.
Krig och konflikter har kraftigt ökat behoven av humanitärt stöd. Världen står inför hungerkatastrofer på flera håll. Värst är situationen i Sudan och Gaza.
I Sudan är miljontals människor på flykt undan krig, våldtäkt och svält och i stort behov av stöd.
Den bräckliga vapenvilan i Gaza är nu bruten, och de israeliska bomberna faller åter över Gaza, där sjukhus, skolor och bostäder redan ligger i ruiner. Barn som redan är svårt traumatiserade kan inte längre sova lugnt på natten. Minst 50 000 människor har redan mist livet i detta brutala folkmord. Situationen är mer än katastrofal.
Samtidigt förvärras situationen på Västbanken för varje dag. Bosättare och israelisk militär hotar och dödar palestinier och driver dem på flykt i tusental. I en situation där stödet till palestinierna är viktigare än någonsin väljer Sverige att helt stoppa stödet till FN-organet UNRWA och att dra ned på stödet till viktiga civilsamhällesorganisationer och rättighetsorganisationer, inklusive det ekumeniska följeslagarprogrammet. Detta är ett dråpslag mot miljontals palestinier. Det svenska biståndet till UNRWA och rättighetsorganisationerna måste återupptas.
Herr talman! I över 60 år har svenska civilsamhällesorganisationer och folkrörelser spelat en central roll i biståndsarbetet. Regeringen har utarbetat en ny strategi för civilsamhället. Detta föregicks av stor oro och oreda när Sida sa upp ett stort antal avtal, vilket drabbade omkring 2 000 partner i 90 länder världen över som jobbar för just mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och klimat och miljö. Dialogen i samband med omställningen var minst sagt bristfällig. Nu har organisationerna fått besked om vilka som kan söka medel, men många frågor och mycket osäkerhet kvarstår. Detta är inte ett exempel på effektivt biståndsarbete.
I strategin för civilsamhället finns flera frågetecken. Civilsamhället riskerar att knytas närmare regeringen och på det sättet förlora en del av sin självständighet och sitt oberoende, något som skulle vara oerhört olyckligt. Det civila samhället måste få verka i sin egen rätt, även om det på vissa punkter kan vara kritiskt till regeringens politik.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd
I strategin står det även att medlen inte får användas för påverkans, informations- eller lobbyarbete riktat mot icke-ODA-länder. Bistånd ska alltså inte kunna gå till påverkan i icke-biståndsländer. Detta visar att regeringen inte förstår sig på hur modernt rättighets- och demokratiarbete går till. Det skulle till exempel inte existera ett klimatavtal om vi inte hade haft samarbete, påverkansarbete och dialog mellan olika aktörer i EU och Sverige. Vi hade inte haft demokrati i Guatemala utan det internationella samarbetet till stöd för de demokratiska krafterna.
Det är också beklagligt att regeringen står fast vid att det bara, utom i undantagsfall, ska vara möjligt att betala ut medel i ett led. Många gånger är det helt nödvändigt med fler än ett led för att kunna nå lokala eller särskilt utsatta organisationer. Det kan till exempel krävas en större regional partner eller en annan part för att pengarna ska hamna rätt och komma till största möjliga nytta. Jag är även kritisk till att regeringen riskerar att slå undan fötterna för en rad mindre biståndsorganisationer genom kravet på att minst 15 procent av medlen måste samlas in av organisationen själv.
Förutom att medlen till bistånd minskar har regeringen sedan tidigare tagit bort informationsstödet. Det innebär att möjligheten att granska vad svenska biståndspengar används till blir mindre. Möjligheterna till en bred folklig debatt om biståndet kringskärs, och kunskaperna om svenskt bistånd minskar. Informationsstödet till svenska biståndsorganisationer borde återställas. Sverige behöver ett starkt civilsamhälle som kritiskt kan granska regeringens beslut och bidra till sakkunskap, analyser, debatt och engagemang.
Regeringen har också beslutat att kapa det statliga ekonomiska stöd som i nästan hundra år har getts till svenska organisationer som arbetar för fred och nedrustning. Detta sker i en tid när säkerhetsläget är mer ansträngt än på länge och stora och avgörande säkerhetspolitiska beslut tas. Under 2023 uppgick stödet till drygt 20 miljoner kronor fördelat på 18 organisationer. Detta är i säkerhetspolitiska sammanhang en relativt liten summa, men den är helt avgörande för de berörda organisationerna och bör naturligtvis återställas.
Fackligt bistånd är också av avgörande betydelse för att bekämpa orättvisor och motverka exploatering av arbetare världen över. Fackföreningar kan bidra med resurser och stöd till arbetare som drabbas och hjälpa till med återuppbyggnaden av lokala samhällen och arbetsmarknader. Det fackliga biståndet främjar demokrati, social rättvisa och samhället i stort. Det är en solidaritet mellan arbetare som alla tjänar på. En mer jämlik värld, med fler i arbete och goda arbetsvillkor, är en tryggare värld för alla. Det ligger i Sveriges intresse att utöka det fackliga biståndet, inte tvärtom.
Jag yrkar bifall till reservation nummer 2 och reservation nummer 5.
Herr talman! Det är lika spännande varje gång vänsterpartierna är uppe och debatterar bistånd. Det handlar om en aldrig sinande källa av skattepengar som ska finansiera hela den långa listan på saker man vill göra. Att prioritera när det gäller skattemedel är också att se till att vi träffar mer rätt.
Jag har en fråga till ledamoten Johnsson Fornarve. Ledamoten är medveten om att det fanns kritik från EBA och Riksrevisionen mot det tidigare biståndssystemet. Det var inte effektivt, och pengar gick till organisationer som inte levde upp till de motkrav som Sverige ställer för att betala ut pengar. Det fanns en hel del kritik mot hur alla olika mellanled och transaktioner gjorde att pengarna inte nådde fram utan fastnade i systemet i stället för att nå dit de skulle. Jag skulle vilja höra om ledamoten inte tycker att det är viktigt att skattepengar hanteras på ett så effektivt sätt som möjligt och att man tillser att det finns transparens så att man kan följa upp och se till att detta verkligen hanteras på det sätt som det är tänkt.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd
Jag skulle också vilja påpeka att satsningar på flickor och kvinnor och SRHR är ett av huvudområdena i regeringens biståndsstrategi. Jag undrar om inte Johnsson Fornarve tycker att detta är en bra prioritering eftersom man inte kan ta med allt, även om man såklart ser att det finns behov på många områden.
Herr talman! Tack, Katarina Tolgfors, för frågorna!
Självklart ska skattemedel användas på rätt sätt. Och självklart ska vi se till att de pengar som är tänkta att gå till bistånd också når fram – de ska inte försvinna i några svarta hål eller i korruption. Men Sverige har fått väldigt goda betyg i internationella jämförelser när det gäller det internationella biståndet. Sedan finns det såklart alltid saker som kan förändras och bli bättre. Vi ser naturligtvis gärna att så sker. Men i stort sett har biståndet fungerat och nått fram – väldigt mycket visar på det.
Också civilsamhällets pengar har nått fram. Det visar deras egna redovisningar tydligt och klart.
När det gäller nedskärningarna i biståndet ser vi att det går att avsätta 1 procent av bni till biståndet om man har de ambitionerna. I Vänsterpartiets skuggbudget gör vi det. Vi avsätter 1 procent av bni till bistånd. Det är klart att det blir svårare om man prioriterar att sänka skatterna för de allra rikaste i stället för saker som bistånd, men i vår budget gör vi inte det utan prioriterar biståndet.
Det är bra att regeringen har med att jämställdhet är ett kärnvärde och att man avsätter medel till SRHR, men jag saknar den genomgripande skrivningen att jämställdhet ska genomsyra all biståndsverksamhet. Den skrivningen har tagits bort. Den finns inte med, och man har avskaffat den feministiska utrikespolitiken. Det ger fel signaler till omvärlden.
Herr talman! Att det ska vara 1 procent av bni garanterar inte en viss ekonomisk nivå. Under tidigare rödgröna styren har biståndet varit nere på under 0,9 eller 0,8 procent av bni. Som jag visade i mitt tidigare räkneexempel: Om man ger 100 kronor men bara 40 kronor kommer fram är det bättre att ha ett system där man ger 70 kronor och 60 når fram. Det är att göra ett system mer effektivt. Mer pengar garanterar inte ökad kvalitet eller att man når fram med de åtgärder som man vill, speciellt inte om det finns många nivåer med många aktörer och pengar som försvinner under vägen. Pengarna går till administration och byråkrati i stället för till dem som är behövande.
Absolut, den här regeringen prioriterar skattesänkningar för breda lager av de svenska skattebetalarna. Det är att sätta svenska intressen främst. När vi gör det blir Sverige också ett land där fler arbetar och där vi kan stärka vår egen välfärd men också har råd att ge mycket pengar och anslag till bistånd för att hjälpa andra länder.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd
Min fråga är slutligen: Hur skulle Lotta Johnsson Fornarves system se ut för att nå effektivare bistånd, utan att bara säga en siffra? En siffra säger egentligen ingenting. Hur vill Vänsterpartiet att biståndssystemet ska se ut för att svenska skattepengar ska nå fram till de behövande i olika länder?
Herr talman! Biståndet har ju tidigare i stort sett fungerat väl. Detta visar internationella undersökningar. Det svenska biståndet får otroligt höga betyg i internationella undersökningar. Vi har också sett hur det bistånd som har gått via civilsamhällets organisationer har nått fram. Detta framgår tydligt och klart av redovisningarna, som är väldigt noggrant gjorda. Sedan finns det alltid delar som kan bli bättre, men i stort sett har vi haft ett välfungerande bistånd.
Jag tycker att det finns en smutskastningskampanj mot det tidigare biståndet som inte stämmer överens med verkligheten.
Hur ser då vi att biståndet ska fungera? Biståndet ska gå till de fattigaste människorna i världen. Biståndet måste också ske på mottagarens villkor och inte utifrån svenska intressen. Vi vill att hälften av biståndet ska öronmärkas för kvinnor och flickor och att 10 procent ska gå till SRHR, till exempel. Vi vet att om man satsar på kvinnor och flickor utvecklar man hela samhällen. Det är otroligt viktigt.
Vi vill också se att civilsamhället får ett starkt stöd, så att de kan fortsätta sitt viktiga arbete för att stödja demokratirörelser och rörelser för mänskliga rättigheter och så vidare runt om i världen. Det är också väldigt viktigt. Men vi måste ha ett bistånd som inte är bundet utan utgår från fattigdomsbekämpning och att stödja och hjälpa de allra fattigaste människorna i världen.