Lotta Johnsson Fornarve

Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret på min interpellation!

I skuggan av krigen i Ukraina och Gaza fortsätter Marockos illegala ockupation av Västsahara, som nu pågått i 49 år. Det är en ockupation som strider mot folkrätten och FN:s vilja och som prövats av den internationella domstolen i Haag.

I samband med Marockos anfallskrig tvingades en stor del av västsaharierna på flykt till flyktingläger i Saharas öken, där de fortfarande lever under svåra förhållanden. Det är 90 procent som lider av matbrist, och vart tionde barn lider av akut undernäring. Behovet av bistånd är akut.

De västsaharier som bor kvar i den ockuperade delen av landet utsätts för ständiga trakasserier och förföljelse. Amnesty International belyser i sin årsrapport flera fall av tortyr, våldtäkter och isolering av fredliga demonstranter. Demonstrationer slås blodigt ned, och aktivister övervakas genom spionverktyg som det kontroversiella Pegasus.

Situationen har förvärrats ytterligare efter att vapenvilan bröts av Marocko i november 2020. Det var en vapenvila som slöts 1990 efter att parterna, det vill säga Polisario och Marocko, kommit överens om att hålla en FN-ledd folkomröstning om landets självständighet. Det är en folkomröstning som ännu inte ägt rum på grund av Marockos sabotage.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är bra att ministern understryker att Sverige står upp för folkrätten och respekterar FN-processen, men jag hör inte ministern säga att han står upp för Västsaharas rätt till självbestämmande. Det är ju så att säga kärnan.

Västsahara är illegalt ockuperat av Marocko och har rätt till självständighet. Det är Marocko som har saboterat så att folkomröstningen inte har kunnat hållas, och man har fortsatt att sabotera. Nu krävs att världssamfundet sätter betydligt hårdare press på ockupationsmakten för att den utlovade folkomröstningen ska komma till stånd. Jag hoppas att regeringen agerar mer aktivt i EU och i FN men också i bilaterala kontakter med Frankrike, Spanien och inte minst Marocko. Det är hög tid att världens sista koloni äntligen får sin frihet.

När det gäller Minursos mandat borde det vara ett bra tillfälle att återigen lyfta frågan efter att FN:s representant för Västsahara äntligen besökt den ockuperade delen av landet. Det är minst sagt anmärkningsvärt att Minurso som enda FN-styrka inte har rätt att övervaka de mänskliga rättigheterna.

Ett annat tydligt exempel på hur Marocko försöker försvåra processen för Västsaharas självständighet är att man utnyttjar sitt nya ordförandeskap i FN:s råd för mänskliga rättigheter för att rättfärdiga sin illegala ockupation, något som bevisar hur olämpligt valet av ordförandeland var. Frågan är: Har Sverige motsatt sig Marockos ordförandeskap? Det borde inte vara möjligt för en ockupationsmakt att inneha posten som ordförande i FN:s råd för de mänskliga rättigheterna, och Marocko är ett land som systematiskt bryter mot just de mänskliga rättigheterna.

Det är bra att de svenska ambassaderna i Algeriet och Marocko besöker lägren och den ockuperade delen av Västsahara. Det skulle vara av stort intresse att få ta del av rapporterna från besöken.

Världssamfundet har hittills misslyckat med sitt uppdrag. Marockos ockupation och plundring av landets råvaror kan fortgå - en plundring som är grundorsaken till ockupationen. Ministern svarar att han förlitar sig på att svenska företag följer principer och regler. Det är naturligtvis bra, men det finns faktiskt exempel på att svenska företag har investerat i det ockuperade Västsahara. Det behövs alltså tydligare riktlinjer för vad som gäller för investeringar på ockuperat område.

Herr talman! Enligt regeringen ska reformagendans fokus vara på långsiktighet, transparens och effektivitet. Det är ledord som jag helt ställer upp på, men tyvärr gör regeringen nu precis tvärtom när man i snabb takt slår sönder ett relativt väl fungerande bistånd. Man skapar ett mindre effektivt, mindre transparent och mindre långsiktigt bistånd.

Sverige fick toppbetyg i en av OECD:s större granskningar av det tidigare biståndet. Självklart finns det utvecklings- och förändringsbehov, som i all verksamhet. Men det mesta har haft väldigt hög kvalitet. Att påstå något annat är helt felaktigt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Att regeringen och Sverigedemokraterna redan tidigare övergett enprocentsmålet och sänkt biståndet i en tid när den extrema fattigdomen ökar och behoven är som allra störst är ett slag mot de människor som har det allra svårast. Vänsterpartiet står upp för världens fattiga och avsätter fortfarande 1 procent av bni till biståndet.

I reformagendan kopplas biståndet i högre grad till att främja handel, investeringar och svenska företagsintressen. Kan handelspolitiken användas för att lyfta människor ur fattigdom är det naturligtvis välkommet, men behoven är som allra störst i fattiga eller konfliktdrabbade länder där affärsmöjligheterna för företag är små. Med den nya inriktningen finns stor risk för att de allra fattigaste och mest utsatta länderna lämnas utanför. Det svenska intresset får aldrig komma först! Biståndet ska inte utgå från svenska intressen utan från fattigdomsbekämpning och mottagares behov.

I vårt närområde rasar kriget i Ukraina, och civilbefolkningen har drabbats hårt. Självklart ska vi fortsätta bistå det ukrainska folket på alla tänkbara sätt - politiskt, humanitärt och militärt - men vi får heller inte blunda för de konflikter som pågår i andra delar av världen. Återuppbyggnaden av Ukraina kommer att kosta enorma summor, och här måste omvärlden hitta andra lösningar än att enbart belasta biståndet.

Det är djupt oroande att biståndet till några av de fattigaste och mest utsatta människorna i världen, som i Kambodja, Mali, Sydsudan och Burkina Faso, minskas eller helt dras in. De som drabbas hårdast är som vanligt kvinnor och barn, som får sämre tillgång till bland annat mödravård, hälsovård, sanitet och rent vatten. Jag besökte nyligen Rwanda tillsammans med Katarina Tolgfors och Wateraid och kunde själv konstatera vilken stor skillnad god tillgång till rent vatten gör.

Särskilt allvarligt är att demokratistödet till Kambodja dras in med kort varsel. Det är ett bistånd som fungerat mycket väl, vilket bland annat expertmyndigheten EBA:s rapport vittnar om. Nyligen kom också en rapport från fyra ledande FN-experter som varnade för utvecklingen i landet och krävde att regimen upphör med trakasserier mot människorättsaktivister i landet. De som är allra gladast över det indragna svenska biståndet är naturligtvis den kambodjanska regimen. Förlorarna är de modiga kvinnor och män som trots hot om fängelsestraff vågar stå upp för demokrati och fackliga och mänskliga rättigheter.

I Afghanistan är två tredjedelar av alla barn beroende av nödhjälp för att överleva. Allt fler barn tvingas arbeta i stället för att gå i skolan. Flickor drabbas särskilt hårt. I den här situationen väljer regeringen att kraftigt skära ned biståndet. Det är allvarligt. Det finns ju organisationer på plats som kan göra skillnad, som exempelvis Rädda Barnen och Unicef. Svenska Afghanistankommittén är för närvarande förhindrad att verka.

Över 33 000 människor har dödats i Gaza, varav 14 000 barn. Det råder brist på precis allt. Barn svälter ihjäl, är traumatiserade och saknar tillräckligt skydd undan Israels bomber. Trots den katastrofala situation som råder i Gaza frös regeringen biståndet till Palestina i ett läge när det behövdes som allra mest. Att frysa stödet till UNRWA, som är den enda hjälporganisation som är stor nog och har tillräckligt med personal på marken för att göra skillnad, var djupt oansvarigt och riskerade människoliv.

Att frysa utvecklingsbiståndet till organisationer som jobbar för demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet var rent av kontraproduktivt. Nu har biståndet delvis återupprättats, men fortfarande kvarstår många frågetecken om vad som kommer att hända med biståndet till Gaza och Palestina i framtiden. Det som står klart är att biståndet skärs ned när det i stället kommer att behövas ett massivt stöd till Gaza och Palestina i framtiden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

I regeringens vårändringsbudget görs en justering av biståndet. Det handlar om cirka 1,5 miljarder kronor. Vänsterpartiet menar att de pengarna borde ha gått direkt till nödsituationen i Gaza.

Jämställdhet är en nyckelfaktor för verklig utveckling, men tyvärr är jämställdheten under attack. Förtrycket mot kvinnor och flickor samt hbtqi-personer ökar globalt. Många flickor kom inte tillbaka till skolan efter pandemin. Våld, barnäktenskap och tonårsgraviditeter ökade. Utbildning, hälsovård, fred och säkerhet men även tillgång till sanitet och rent vatten är viktiga jämställdhetsfrågor. Jämställdhetsperspektivet måste tydligt genomsyra alla delar av biståndspolitiken. Tyvärr saknas tydliga riktlinjer i reformagendan för detta.

Regeringen understryker att jämställdheten är ett kärnvärde - och det är bra - men det är allvarligt att den feministiska utrikespolitiken skrotats. Den hade ett helhetsperspektiv och var framgångsrik. Flera länder följde det svenska exemplet.

Det är svårt att ta regeringens ambitioner för jämställdhet på allvar när det ekonomiska stödet till jämställdhet och SRHR inte ökar utan snarare minskar i regeringens satsningar. Anslaget till FN-systemets viktigaste organ för jämställdhetsfrågor, UN Women, har mer än halverats. UNFPA, som gör ett oerhört viktigt arbete för SRHR, får sitt stöd minskat med en fjärdedel. Medlen till kvinnoorganisationers och civilsamhällesorganisationers arbete med agendan för kvinnor, fred och säkerhet har helt försvunnit. Enligt Sidas budgetprognos för 2025-2027 finns det risk att medlen till bland annat den globala jämställdhetsstrategin och strategier kopplade till SRHR, Wash och utbildning minskar kraftigt.

I en tid när jämställdheten och arbetet för SRHR är under attack behöver stödet öka, inte minska. Vänsterpartiet anser att genusperspektivet ska genomsyra all biståndsverksamhet, att hälften av biståndet ska gå till kvinnor och flickor samt att 10 procent ska öronmärkas till SRHR, det vill säga sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.

En ytterligare oklarhet rör det viktiga klimatbiståndet. Regeringen har utlovat en utökning av klimatbiståndet, men det är oklart hur det ska gå till och vilka som kommer att få ta del av det. Sverige kan visa internationellt ledarskap för en global rättvis omställning genom att gå före nationellt, genom att lyfta klimatet till en utrikespolitisk prioritering och genom att öka miljö- och klimatbiståndet till de mest utsatta länderna och grupperna.

Regeringen skriver även i reformagendan för biståndet att den vill att en större del av biståndet ska gå till civilsamhället och direkt till lokala organisationer. Det är därför fullständigt oförståeligt att regeringen nu i stället slår undan benen för stora delar av de civilsamhällesorganisationer som bedriver bistånd.

Först ströp regeringen pengarna till kommunikation och information om biståndet - den del av biståndet som granskar bistånd och lyfter biståndets resultat samt möjliggör att människorättsförsvarare kan bjudas in till Sverige för att informera om rådande situation. Regeringens agerande betyder att dessa nu inte längre får göra sina röster hörda. Det gör att medvetenheten och kunskapen om biståndet riskerar att försämras allvarligt i det svenska samhället i stort samt att transparensen minskar.

Den 29 februari gav så regeringen Sida i uppdrag att utreda hur myndigheten kan ta över vidareförmedlingen av stöd och ersätta det nuvarande systemet med strategiska partnerorganisationer med ett nytt system som ska sjösättas den 1 januari 2025. Sida håller just nu på att säga upp avtal med strategiska partnerorganisationer, trots att avtalen inte löpt ut. Det har skapat en enorm oro, både bland de svenska organisationerna och bland mottagarna av bistånd runt om i världen. Många frågar sig nu vad det är som händer med svenskt bistånd. Det är mycket svårt att förstå varför Sida föregriper utredningen och säger upp ingångna avtal innan utredningen är klar.

I över 60 år har svenska civilsamhällesorganisationer och folkrörelser spelat en central roll i biståndsarbetet. Det svenska folket har högt förtroende för civilsamhällets biståndsarbete, enligt Sidas årliga opinionsundersökning. Nu föreslår regeringen att Sida tar över folkrörelsebiståndet. Därmed skulle decenniers kunskaper och erfarenheter gå förlorade, samtidigt som en myndighet omöjligt kan nå ut till lokalsamhället på samma sätt som civilsamhället kan genom sina lokala partner.

Beskedet har skapat en chockvåg bland organisationerna och deras internationella partner. Många avtal löper över flera år. Totalt uppgår strategins budget i år till 1,8 miljarder kronor, men eftersom avtalet är flerårigt handlar det om avtal för flera miljarder som Sida nu vill riva upp.

Omkring 1 700 partner i 90 länder världen över berörs när deras finansiering nu stoppas. En lång rad organisationer världen över som jobbar för demokrati, mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, fackliga och religiösa rättigheter samt klimat och miljö står helt handfallna och vet inte om de får något stöd efter den 1 januari. Det är oansvarigt. Det är ett stort slöseri med skattepengar när väl planerad verksamhet kanske inte får fortsätta. Det är definitivt inte ett effektivt sätt att använda biståndsmedel.

Regeringen har även aviserat att den vill öppna för kortare avtal i framtiden, trots att all forskning visar att långsiktighet är viktigt för ett bra och effektivt bistånd. Regeringens ledord om transparens, effektivitet och långsiktighet klingar tyvärr alltmer falskt.

Svenskt bistånd har fortfarande ett bra rykte runt om i världen, men nu riskerar regeringen att slå sönder det och kraftigt minska förtroendet för svenskt bistånd samt försämra bilden av Sverige, en bild som vi i stället skulle behöva stärka.

Internationellt bistånd

Jag yrkar bifall till reservation nummer 2.

(forts. § 8)

Herr talman! Jag tackar Katarina Tolgfors för svaret. Jag har också träffat dessa civilsamhällesorganisationer. Förra veckan hade jag ett möte med i stort sett alla. Och alla uttryckte en djup oro inför det som händer. Man tycker inte att man har blivit lyssnad på. Man säger upp personal. Man har meddelat sina partner i länder att man inte vet vad som kommer att hända efter den 1 januari och om det finns något stöd att betala ut eller inte. Det är en enorm oro, framför allt ute i dessa olika organisationer. Och det rör sig om många projekt. Det är 1 700 projekt i 90 länder som är berörda.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Vi hörde tidigare Olle Thorell tala om en organisation som hjälper funktionshindrade barn i Rwanda. Det är ett exempel på en organisation som inte vet om de kommer att få något stöd. Det finns en rad sådana organisationer - kvinnoorganisationer, miljöorganisationer och människorättsorganisationer - som nu sitter och är jätteoroliga för att de inte kommer att få något stöd efter den 1 januari.

Varför var man tvungen att göra detta så abrupt? Varför säger man upp ingångna avtal - avtal som inte är avslutade, som har planerats under lång tid och som är planerade att gälla under lång tid framöver? Detta är ju att kasta bort resurser. Jag förstår den stora oro som finns.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Herr talman! Jag tackar ledamoten för anförandet. Jag hade helst velat ställa min fråga till biståndsministern. Han är tyvärr inte här, vilket jag beklagar. Därför får jag ställa min fråga till ledamoten Katarina Tolgfors i stället.

Den 29 februari gav regeringen Sida i uppdrag att utreda hur myndigheten kan ta över vidareförmedlingen av stöd och ersätta det nuvarande systemet med strategiska partnerorganisationer - ett nytt system som ska sjösättas den 1 januari 2025.

Sida håller nu som bäst på att säga upp avtal med strategiska partnerorganisationer, trots att avtalen inte har löpt ut. Med strategiska partnerorganisationer menar vi alltså organisationer från civilsamhället, till exempel Kvinna till Kvinna, Rädda Barnen, Röda Korset, Afrikagrupperna, Diakonia med flera. Det är 17 stycken. Varför skapar man ett sådant kaos och en sådan oro bland civilsamhällesorganisationer genom att säga upp ingångna avtal? Det riskerar att slå undan fötterna för ett väl fungerande bistånd som har byggts upp under decennier. Det är ett bistånd som går till demokratikämpar, kvinnoorganisationer, fackliga organisationer och människorättsorganisationer runt om i världen. Nu riskerar allt detta viktiga arbete att gå om intet. Viktiga erfarenheter, kunskap och framför allt förtroende som har byggts upp under alla dessa år är nu hotade. Hur tänker man?

Herr talman! Jag beklagar verkligen att Sverigedemokraterna inte står upp för det palestinska folket. Det är svårt att hitta ord för att Sverigedemokraterna inte ser katastrofen på marken i Gaza i dag och att UNRWA är den enda organisation som har möjlighet att nå ut till människor.

Barn svälter, kvinnor tvingas genomgå operationer och göra kejsarsnitt utan bedövning och så vidare. Så är situationen. Jag beklagar verkligen, Yasmine Eriksson, att ni inte ser att behovet är så enormt som det är.

Det har kommit en utredning eller en rapport som visar att Israel inte har kunnat lägga fram några som helst bevis som stöder påståendena om att ett större antal UNRWA-anställda kan knytas till terrorgrupper som Hamas. Det framgår av den rapport som kom alldeles nyligen och som har beställts av FN. Utredningen leddes av Frankrikes före detta utrikesminister Catherine Colonna. Det finns alltså inga bevis, och även om några få personer i UNRWA hade deltagit är det helt felaktigt att anklaga hela organisationen för det.

Herr talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

Situationen i Gaza är katastrofal - det vet vi alla. Över 33 000 människor har dödats, varav 14 000 barn. Det råder brist på precis allt: mat, vatten, el, medicin med mera. Barn svälter ihjäl i detta nu, är traumatiserade och saknar tillräckligt skydd undan Israels bomber.

Trots den fruktansvärda situation som råder i Gaza frös regeringen, med stöd av SD, biståndet till Palestina i ett läge då det behövdes som allra mest. Att frysa stödet till UNRWA - den enda hjälporganisation som är stor nog och som har tillräckligt med personal på marken för att göra skillnad - var djupt oansvarigt och riskerade människoliv.

Att frysa utvecklingsbiståndet till organisationer som jobbar för demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet var rent av kontraproduktivt, men när regeringen äntligen beslutade sig för att återuppta biståndet - både biståndet till UNRWA och så småningom också utvecklingsbiståndet - protesterade SD:s partiledare Jimmie Åkesson mot det återupptagna biståndet till UNRWA. Står ni fast vid denna inställning, Yasmine Eriksson?

Herr talman! Vi ser i dag hur allt yngre personer rekryteras in i de kriminella gängen och hur det dödliga våldet skördar fler offer. Vi måste absolut få slut på våldet. Allt annat är helt oacceptabelt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Unga lagöverträdare

För att verkligen minska den grova kriminaliteten och stärka människors trygghet i utsatta områden samt för att stoppa nyrekryteringen av unga till gängen krävs något annat än längre och hårdare straff, visitationszoner och avlyssning utan brottsmisstanke. Den politiken leder bara till överfulla häkten och anstalter samtidigt som kriminalvården går på knäna. Det som krävs är både kortsiktigt och långsiktigt arbete, en gemensam politisk vilja att minska de ekonomiska klyftorna i samhället och en rejäl satsning på att bygga motståndskraftiga, starka samhällen med en bra välfärd.

Regeringen måste omgående ta ett helhetsgrepp om problematiken, med utgångspunkt i forskning och beprövad erfarenhet. Dessvärre låter högerpartierna ofta känslor, tyckande och ren populism ligga till grund för rättspolitiska åtgärder. Längre straff, avskaffande av villkorlig frigivning och av den så kallade mängdrabatten vid flerfaldig brottslighet, förvaringsstraff, sänkt straffmyndighetsålder och särskilda ungdomsfängelser kommer inte att leda till minskad kriminalitet. Åtgärderna riskerar tvärtom att bli kontraproduktiva. Det som krävs är i stället ett långsiktigt brottsförebyggande arbete för att stoppa nyrekryteringen till gängen av framför allt unga.

Att stoppa nyrekryteringen av barn och unga till kriminalitet är helt centralt för att minska skjutningar och annan grov brottslighet. Det är därför nödvändigt att satsa på brottsförebyggande åtgärder och att förse bland annat socialtjänst och skola med tillräckliga resurser för detta arbete. Det finns dock ingen snabb lösning för att stoppa nyrekryteringen in i kriminalitet. Det behövs en rad olika åtgärder på både kort och lång sikt. Det är framför allt satsningar på skolan, socialtjänsten och barns och ungdomars fritidsaktiviteter som behövs.

Om skolan, fritidsaktiviteter och samhället i övrigt fungerar väl minskar möjligheterna att rekrytera barn och unga in i kriminalitet. En ungdom som får det stöd hen behöver för att klara skolan är betydligt mer svårrekryterad. En ungdom som har en meningsfull fritid och ser tydliga alternativ till kriminalitet blir svårare att rekrytera till gängen.

Det krävs en god samverkan mellan olika myndigheter och lokala aktörer. Här har polisen naturligtvis en viktig roll. Vi måste bygga tillit mellan polis och samhällsmedborgare och inte öka misstron genom felaktiga satsningar som visitationszoner.

Regeringen hänvisar ofta till Danmark när det gäller brottsbekämpning, men man glömmer att se till det som verkligen haft effekt i Danmark. Det är inte de förlängda fängelsestraffen som har haft den största effekten i vårt grannland. Det blir alltmer tydligt och uppenbart att det i stället är de förebyggande åtgärderna som haft störst effekt i Danmark. Lokala företrädare har i samarbete med polis och myndigheter byggt upp ett förtroende bland barn och unga. Detta visar på en annan väg.

Men i stället för att satsa på brottsförebyggande åtgärder väljer högerregeringen den repressiva vägen med hårdare straff och mer hemliga tvångsmedel, trots att det saknas belägg för att dessa åtgärder är verksamma för att minska kriminaliteten. Högerregeringen har tvärtom skurit ned på anslagen till bland annat socialtjänst och skola. Detta är djupt förkastligt, och det är en oansvarig politik som Vänsterpartiet helt tar avstånd ifrån.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Unga lagöverträdare

Att stoppa nyrekryteringen till kriminaliteten är dock ingen quickfix. Nedmonteringen av det gemensamma välfärdssamhället har pågått under lång tid, och forskare varnade tidigt för att den situation som nu råder skulle uppstå.

Det behövs en rad olika åtgärder på både kort och lång sikt. Det finns exempel på bra avhopparverksamhet och projekt som syftar till att förmå unga att lämna den kriminella banan, exempelvis Sluta skjut, men det viktigaste är att se till att barn och unga aldrig hamnar i kriminalitet. Det förebyggande arbetet måste därför sättas in tidigt. Som en del i detta arbete anser jag att regeringen bör ge Brottsoffermyndigheten och Brottsförebyggande rådet i uppdrag att ta fram en informationskampanj i syfte att stoppa nyrekryteringen av barn och unga in i kriminalitet.

Projektet Rätt kurva är ett samarbete mellan socialtjänsten, polisen och andra aktörer som framför allt fokuserar på barn i yngre åldrar för att förhindra att de rekryteras in i organiserad brottslighet. Projektet är för närvarande under utveckling i Södertälje, Linköping och delar av Göteborg. Konceptet består i att socialtjänsten väljer ut barn i åldern åtta till tolv år som har kommit till deras kännedom. De uppsöker familjen tillsammans med polisen för att utreda möjliga insatser för barnet och dess familj.

Rätt kurva är ett exempel på projekt som bör spridas till hela landet i syfte att minska nyrekryteringen in i kriminalitet. Jag anser att liknande lokala projekt bör kartläggas och utvärderas i syfte att sprida goda erfarenheter. Regeringen bör därför ge Brottsförebyggande rådet i uppdrag att sprida projektet Rätt kurva till samtliga kommuner som har behov av att minska nyrekryteringen av barn och unga in i kriminalitet. Vidare bör regeringen ge Brå i uppdrag att kartlägga och utvärdera lokala projekt mot nyrekrytering in i kriminalitet i syfte att sprida goda exempel.

Jag står självklart bakom alla våra reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation 8.

Fru talman! Jag kan inte förstå hur det kan vara effektivt att säga upp ingångna avtal, som Sida nu har gjort, med en lång rad civilsamhällesorganisationer vars stöd till stor del går till kvinnorättsorganisationer runt om i världen och på det sättet skapa stor oro i både Sverige och mottagarlandet. Jag kan inte se hur det är effektivt. Mycket av det här biståndet har ju varit otroligt bra och framgångsrikt och uppskattat.

Jag får heller inget tydligt svar, tycker jag, på om jämställdheten ska integreras i alla områden vad gäller biståndet.

Vi ser ju nu att jämställdheten är på tillbakagång globalt. Då krävs det att Sverige står upp för kvinnors och flickors rättigheter på allvar och på riktigt, inte bara med ord. Det är svårt att se det när regeringen inte har någon tydlig struktur för jämställdhetsarbete och det saknas tydliga riktlinjer i reformagendan för hur jämställdhetsarbetet ska genomsyra all biståndsverksamhet.

Det är också svårt att tro på regeringens tal om att svenskt bistånd ska vara en tydlig kraft för jämställdhet och att fokus ska vara på att främja kvinnors och flickors möjlighet att fritt bestämma över sina liv och kroppar och att stärka kvinnors och flickors ekonomiska egenmakt när man inte tillför några ekonomiska medel till jämställdhetsarbetet utan i stället skär ned på stödet - det är faktiskt det som händer - till viktiga organisationer och strategier som har jämställdhet som fokus.

För att svenskt bistånd på allvar ska bidra till jämställdhet i världen krävs mer än ord på ett papper. Det krävs ett aktivt arbete, konkreta strategier och planer, tillräckliga medel, långsiktighet och framför allt politisk vilja.

Återigen: Var är konsekvensanalyserna? Och kommer statsrådet att ta initiativ till en plan för hur jämställdhetsperspektivet ska integreras inom alla delar av bistånds- och utrikespolitiken?

Fru talman! Jag tackar för ytterligare svar från ministern. Jag är ändå glad att ministern säger att jämställdheten är ett prioriterat kärnvärde.

Att Sverige ligger långt framme är på sätt och vis riktigt, men vi ser ändå hur jämställdheten i Sverige de facto backar. Vi ser också hur resurserna till viktiga jämställdhetsorganisationer, till exempel UN Women, skärs ned. Det oroar mig. Det är oroande signaler när arbetet som man nu tycker är så viktigt faktiskt går åt fel håll. Om jämställdheten ska genomsyra allt bistånd måste det stå i reformagendan på ett tydligt sätt. Det måste finnas direktiv, riktlinjer, om detta. Jag saknar helt enkelt helhetsperspektivet. Jag skulle vilja ha ett svar på frågan om ministern vill se att jämställdheten ska genomsyra alla former av bistånd.

På vilket sätt gynnas flickor och kvinnor i världen av ett minskat bistånd och ett bistånd som ska utgå från svenska intressen?

På vilket sätt bidrar det svenska biståndet till ökad jämställdhet genom att fokusera biståndet till områden med minskat jämställdhetsfokus?

Regeringen vill till exempel öka andelen privatsektorbistånd. En studie från EBA, Expertmyndigheten för biståndsanalys, visar att bara 2 procent av privatsektorbiståndet har jämställdhetsfokus. Det ska jämföras med 40 procent i det vanliga bilaterala biståndet. Samma sak gäller den tätare kopplingen mellan bistånd och handel, där ojämlikheten mellan kvinnor och män riskerar att förstärkas.

Det behövs helt enkelt ett helhetstänk. Det behövs tydliga riktlinjer om att genusperspektivet ska genomsyra allt bistånd.

Ministern har fått för sig att jag är emot allt som stavas handel och näringsliv. Det är fel. Men biståndet ska inte gynna svenska intressen i första hand utan mottagarens.

Jag har inget emot att bistånd används för att till exempel gynna kvinnligt företagande på landsbygden i Afrika. Vi vet att det är klok politik som gynnar inte bara kvinnan själv utan hela hennes familj och samhället runt omkring. Men biståndet måste utformas efter de behov som finns i mottagarlandet, och Sverige behöver säkerställa kvinnors fulla ägande och deltagande i utformningen av biståndet.

Det är också oerhört viktigt att stödja kvinnorättsorganisationer och kvinnoledda organisationer genom bistånd. De är bäst lämpade att bedöma och se till kvinnors och flickors behov och att arbeta mot könsbaserat våld och skadliga normer och för att öka kvinnors inflytande.

Det är därför oerhört oroande att stödet till civilsamhällets organisationer både i Sverige och globalt nu hotas av regeringens nya strategi rörande folkrörelsebiståndet. Sida har ju sagt upp avtalet med en lång rad civilsamhällesorganisationer, och på det sättet riskerar man att över 1 700 projekt i 90 länder går förlorade. Många är till för att stödja just kvinnoaktivister.

Svenskt bistånd behövs också i de mest sårbara och konfliktdrabbade länderna, för det är flickor och kvinnor som drabbas allra hårdast i kris. Det är viktigt att biståndet inte dras undan från länder som Afghanistan och Palestina med flera.

Jag tycker att det är olyckligt att Sverige dragit tillbaka sitt bilaterala stöd till fyra av världens mest utsatta länder - Mali, Burkina Faso, Kambodja och Sydsudan. Det kommer att drabba tusentals kvinnor i dessa länder genom bland annat sämre tillgång till sjukvård, hälsovård och mödravård och till rent vatten och sanitet.

För att svenskt bistånd på allvar ska bidra till jämställdhet i världen krävs mer än ord på ett papper. Det krävs ett aktivt arbete, konkreta strategier och planer, tillräckliga medel, långsiktighet och framför allt politisk vilja.

Jag saknar fortfarande svar. Var är konsekvensanalyserna? Och kommer statsrådet att ta initiativ till en plan för hur jämställdhetsperspektivet ska integreras i alla delar av bistånds- och utrikespolitiken, privatsektor och handel inkluderat?

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret på min interpellation.

Jämställdheten är på tillbakagång globalt. Flickors, kvinnors och hbtq-personers rättigheter är under stark attack. Situationen förvärrades under covidpandemin genom att mödradödligheten, våld mot kvinnor i alla åldrar och barnäktenskap ökade. Många flickor kom aldrig tillbaka till skolan.

När jämställdheten är under attack måste Sverige ta på sig ledartröjan och på allvar stå upp för flickors och kvinnors rättigheter. Ministern påpekar att jämställdheten är ett svenskt kärnvärde och nämner flera andra jämställdhetsområden. De är naturligtvis bra och vackra ord, men det räcker inte med ord. För mig och Vänsterpartiet är det självklart att arbetet för jämställdhet är helt integrerat i svenskt bistånd. Vi vet att jämställdhet är en viktig grundförutsättning för verklig och hållbar utveckling.

Det blir därför märkligt att regeringen som första åtgärd avskaffade den feministiska utrikespolitiken, som inte bara var en etikett som regeringen påstod, utan den har haft stor betydelse för att öka jämställdheten i utrikespolitiken och i det internationella biståndet. Den har dessutom lett till att flera länder har följt det svenska exemplet och antagit en feministisk utrikespolitik. Det konstateras bland annat i en rapport av regeringens egen kommitté EBA. Tyvärr kan vi nu konstatera att den totala andelen av svenskt bistånd med en jämställdhetskomponent minskar från 82 procent av budgeten med jämställdhet som hel- eller delmål 2021 till 74 procent 2023. Sida uppnår därmed inte målet i EU:s handlingsplan för jämställdhet, som är 85 procent, enligt Sidas egen årsrapport.

Detta är en alarmerande signal, om man nu tycker att jämställdhet är ett kärnvärde. Den feministiska utrikespolitiken gick ju ut på att genusperspektivet skulle genomsyra all utrikes- och biståndspolitik, inte bara ses som en fråga vid sidan om. Genusperspektivet behöver genomsyra alla områden, oavsett om det handlar om infrastruktur, handel, utbildning, hälsovård, vatten och sanitet, makt och inflytande eller fred och säkerhet. Det perspektivet saknas i regeringens biståndspolitik. Kan ministern här och nu garantera att genusperspektivet ska genomsyra all biståndspolitik? Det skulle vara intressant att få svar på.

Det är lite svårt att ta regeringens ambitioner om jämställdhet på allvar när det ekonomiska stödet till jämställdhet och SRHR inte ökar utan snarare ser ut att minska i regeringens satsningar. Anslagen till FN-systemets viktigaste organ för jämställdhetsfrågor UN Women har halverats. UNFPA, som gör ett oerhört viktigt arbete för SRHR, har också fått stödet minskat med en fjärdedel. Medel till kvinnorättsorganisationers och civilsamhällesorganisationers arbete för kvinnor, fred och säkerhet har försvunnit från agendan. Enligt Sidas budgetprognos för 2025-2027 riskerar de globala strategierna att minska rejält i budgeten eftersom det föreslås att anslagspost 34 ska minskas med 45 procent 2027. Här ingår bland annat den globala jämställdhetsstrategin och strategier kopplade till SRHR och utbildning.

Den planerade separata globala strategin för arbete med SRHR ser ut att ha slopats. I mina ögon är det här en nedprioritering av jämställdhetsarbetet. Varför skär ni i det viktiga jämställdhetsbiståndet? Var är konsekvensanalyserna av förändringarna i biståndet?

Fru talman! Tack för ytterligare frågor, Joar Forssell!

Jag ville påminna om att konflikten mellan Israel och Palestina inte började den 7 oktober. Det kan vara lätt att tro det, men konflikten mellan Israel och Palestina började egentligen före sexdagarskriget. Den började långt dessförinnan, om man ska dra historien riktigt långt tillbaka. Redan när staten Israel bildades fördrevs ju tusentals palestinier.

Det går dock inte att komma ifrån att den israeliska ockupationen av Västbanken, Gaza och östra Jerusalem, byggandet av muren och förtrycket och fängslandet av palestinier har bidragit till att trappa upp situationen. Det får vi inte blunda för.

Fru talman! Tack, ledamoten Forssell, för frågan!

Ja, vi tycker att det är otroligt viktigt att regeringen aktivt stöder domstolen och uttalar det. Jag tycker inte att man på ett tydligt sätt har uttalat sitt stöd för den internationella domstolen, som nu håller på att utreda om Israel har begått folkmord eller inte. Självklart måste processen ha sin gång, men vi kan ändå tydligt och klart se att Israel har begått ett stort antal krigsbrott. Här har inte heller regeringen varit tydlig med att fördöma Israel. Man har fördömt Hamas, men man har inte tydligt fördömt Israels krigsbrott. Detta menar vi är nödvändigt om man ska bli trovärdig när det gäller att stå upp för folkrätten.

Fru talman! Jag tackar för frågan.

Jag känner inte till den incident som ledamoten hänvisar till. Självklart är det viktigt att alla former av möten får hållas och att alla åsikter får komma fram. Jag värnar naturligtvis också demonstrationsfriheten. Jag tycker inte att det låter som något bra att man har försökt störa ett möte, om det nu stämmer.

Jag kan inte kommentera detta så mycket. Jag har dålig kunskap om vad som egentligen hände i Göteborg.

(ANDRE VICE TALMANNEN: Jag vill påminna om att ämnet för debatten är Sveriges stöd till Gaza.)

Fru talman! Det stämmer att Vänsterns internationella forum hade ett biståndssamarbete tillsammans med den danska organisationen Enhedslisten för ett antal år sedan. Biståndet gick till att stödja flera olika ungdomsorganisationer i en plattform för att palestinska ungdomsorganisationer skulle få en möjlighet att träffas och diskutera olika viktiga frågor som har med demokrati, jämställdhet och sådana saker att göra. Detta projekt är avslutat sedan flera år tillbaka.

Det framkom nu att organisationen DFLP:s ungdomsorganisation, som var en av dem som var med i projektet, stöder Hamas. Det här tar vi naturligtvis allvarligt på, och vi utredde frågan. Sida utredde frågan och kom fram till att inga av de biståndsmedel som tidigare användes har gått till något annat än det de var avsedda för.

Fru talman! Den humanitära situationen i Gaza är ofattbar. Sedan Hamas fruktansvärda angrepp den 7 oktober förra året har över 33 000 personer i Gaza dödats av Israel. Nästan hela befolkningen har drivits på flykt. Majoriteten av alla sjukhus har förstörts, journalister och hjälparbetare har dödats och hjälpsändningar hindras. Israels blockad orsakar ett enormt lidande.

I regeringens vårändringsbudget görs en justering av biståndet. Det handlar om cirka 1,5 miljarder kronor. Vänsterpartiet menar att det är pengar som borde ha gått direkt till nödhjälp i situationen i Gaza. Men det räcker naturligtvis inte, utan mer stöd och hjälp behövs.

Jag förväntar mig att den svenska regeringen fördömer Israels brott mot krigets lagar och de mänskliga rättigheterna och inte nöjer sig med att fördöma Hamas. Det handlar helt enkelt om att på ett trovärdigt sätt stå upp för folkrätten. När Israel inte lyssnar måste det få konsekvenser. Sverige bör motsätta sig att EU fördjupar sitt samarbete med Israel på något område och suspendera associeringsavtalet.

Vänsterpartiet kan tänka sig att använda alla former av påtryckningar och sanktioner för att få stopp på kriget och för att förmå Israel att införa ett permanent eldupphör. Jag förväntar mig att den svenska regeringen agerar för att få stopp på kriget och kräver ett permanent eldupphör. En sådan vapenvila skulle också sänka den regionala spännings- och våldsnivån, lägga grunden för ett hållbart och varaktigt slut på stridigheterna och utgöra ett steg mot att kunna återstarta en process mot en framförhandlad tvåstatslösning.

Jag förväntar mig också att Sveriges regering aktivt stöder den internationella domstolen ICJ:s arbete för att utreda om Israel gjort sig skyldigt till folkmord, och jag förväntar mig att biståndet och stödet till Palestina ökar i framtiden.

Fru talman! Kopplingarna utreds, men det finns inga tydliga bevis.

Det jag ville fråga ledamoten om är det tydliga ställningstagandet mot Hamas, som jag såklart delar. Det var ett fruktansvärt angrepp. Men varför fördömer inte ledamoten Israels tydliga krigsbrott? Siffran 33 000 döda civila, varav 14 000 barn, visar tydligt att Israel inte har skyddat civila på det sätt som man är skyldig att göra enligt krigets lagar. Blockaden, att man inte släpper in mat och andra förnödenheter till barn som svälter, är också ett krigsbrott.

Varför kan ni inte fördöma även Israels krigsbrott och inte bara Hamas? Då skulle ni bli mer trovärdiga, för det skulle innebära att ni står upp för folkrätten fullt ut.

Fru talman! Ledamoten Markus Wiechel står här i riksdagens talarstol och far med osanningar. Det finns inga tydliga bevis för att UNRWA har deltagit i Hamas fruktansvärda attack. Är det så att ett fåtal personer som har jobbat för UNRWA har gjort det ska de naturligtvis ställas till svars. Man kan inte anklaga hela organisationen.

Det är bara UNRWA som har de resurser, den personal och den infrastruktur som behövs för att nå ut på marken. Det vittnar inte bara jag - och flera andra som vi hörde här tidigare - om, utan flera stora hjälporganisationer vittnar också om detta. Det är ett faktum; ska man nå ut till människorna i Gaza är det UNRWA som är den organisation som har kapaciteten.

Jag har en fråga som jag inte hinner med nu, utan jag tar den i nästa replik.

Fru talman! Sanningen är den att det inte fanns några tydliga bevis för att UNRWA:s medarbetare hade deltagit i Hamas attack. Och även om några få personer hade gjort det var det helt oansvarigt att straffa ut hela organisationen. Att frysa biståndet - för det var faktiskt det ni gjorde, Johan Forssell - till den enda organisation som har personal och tillräckliga resurser på marken för att nå ut var oerhört oansvarigt, och det riskerade människoliv i den fruktansvärda situation som Gaza befann sig i.

I den här akuta situationen, där FN-experter varnar för att det pågår ett folkmord och där hjälporganisationer saknar ord för att beskriva läget på marken, är regeringen alltför undfallande. Återigen: I regeringens vårändringsbudget görs en justering av biståndet med 1,5 miljarder. De pengarna hade ni kunnat använda för att minska katastrofen i Gaza. Om vi hade haft något inflytande hade vi gjort det. Varför tog ni inte den chansen? Kommer biståndet till Gaza och Palestina att öka i framtiden?

Fru talman! Mer än 33 000 personer har dödats, varav 14 000 är barn. Varje dag måste tio barn amputera ett eller båda benen. Tusentals barn är traumatiserade. Samtidigt tvingas gravida kvinnor genomgå kejsarsnitt utan bedövning, och barn dör i detta nu av svält. Man beräknar att 1,1 miljoner människor ligger på katastrofala nivåer av undernäring i Gaza. Behovet av stöd är enormt.

Varför misskrediterade ni UNRWA och frös biståndet i den situation där det behövdes som allra mest, Johan Forssell? Är regeringen beredd att skjuta till extra biståndsmedel till Gaza i den svåra situation som nu råder? Och varför passar ni inte på att använda de medel - 1,5 miljarder - som ni justerade upp i vårändringsbudgeten? Dem hade ni kunnat skicka till Gaza. Det hade varit en bra början.