Fru talman! Tack, utrikesminister Maria Malmer Stenergard, för svaret!

Jag vill inleda med att citera historikern Herman Lindqvist. ”Fredagen den 17 september 1948 körde tre diplomatbilar utan eskort in i den judiska delen av Jerusalem. Plötsligt spärrades gatan av en jeep. Fyra uniformerade och beväpnade män hoppade ur jeepen och sprang mot den tredje bilen i konvojen. De höjde sina automatvapen och tömde magasinen mot bilens baksäte. Där satt FN-medlaren, den svenske greven Folke Bernadotte, med två medarbetare.

Bernadotte träffades av sex skott, hans franske assistent av sjutton. Bägge männen avled omedelbart. De fyra mördarna sköt sönder bilarnas däck och kylare, varefter de försvann med sin jeep. Redan dagen efter attentatet stod det klart att det var den underjordiska judiska terroristorganisationen Lehi (Israels frihetskämpar), ofta kallad Sternligan, som låg bakom attentatet. Bernadotte hann överlämna två medlingsförslag innan han dödades. I det andra talade han om uppdelning av Palestina i två stater. Sternligan menade att Bernadotte var en brittisk lakej och svuren fiende till Israel.

Ingen dömdes någonsin för morden trots att de fyra mördarna identifierades och tre av dem under årens lopp erkände dåden i flera intervjuer i svenska medier. Den huvudansvarige utnämndes till chef för den förste israeliske statsministerns livvakt medan den som var operativt ansvarig för attentatet, Yitzhak Shamir, själv senare blev statsminister.

Sternligans många mord betraktades som israeliska hjältedåd. Attentatsmännen dekorerades med en särskild tapperhetsmedalj, som skapades för dem som ’bidragit till staten Israels grundande’.”

Detta faktum väcker grundläggande frågor om ansvar, rättvisa och historisk upprättelse. Mot denna bakgrund framstår kravet på en officiell ursäkt från Israel som rimligt och berättigat. Mordet var inte enbart en attack mot en enskild svensk medborgare, utan också en attack mot en representant för FN och därmed mot det internationella samfundet i stort. Det ger händelsen en vidare betydelse, där inte bara individen utan även principerna om internationellt ansvar och skydd för diplomatiska uppdrag står i centrum.

Att någon formell ursäkt eller kompensation ännu inte har framförts till Bernadottes familj eller till den svenska staten kan tolkas som en kvarstående brist i det historiska ansvarsutkrävandet. Frånvaron av ett sådant erkännande lämnar frågan öppen och bidrar till att den historiska uppgörelsen förblir ofullständig.

Detta väcker också frågor – inte enbart om historia utan även om principer. Om vi menar allvar med internationell rätt och ansvar kan vi inte välja när den ska gälla. Principer som endast tillämpas selektivt riskerar att förlora sin betydelse. Om internationell rätt ska ha verklig tyngd måste den gälla konsekvent – oavsett tid, plats eller aktör. Annars reduceras den till att vara något villkorligt snarare än en stabil grund för internationellt samarbete.

Israel måste ta sitt ansvar. Sverige måste tydligt kräva detta, och utrikesminister Maria Malmer Stenergard behöver agera – inte enbart i ord utan även i konkret handling.

Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret!

Ännu har vi inte kunnat se någon ursäkt från Israels håll, utan bara utredningar. Denna historiska händelse får ytterligare aktualitet när den sätts i relation till samtida politiska beslut i Israel. Den nyligen antagna lagstiftningen om utvidgade möjligheter till dödsstraff har väckt omfattande kritik, inte minst från människorättsorganisationer och europeiska regeringar, inklusive den svenska. Kritiken rör bristande rättssäkerhet, ojämlik tillämpning och risk för att lagen i praktiken främst riktas mot palestinier.

När en stat inför eller utvidgar dödsstraff, särskilt i ett sammanhang där rättsväsendets oberoende ifrågasatts, uppstår farhågor om hur makten kan användas mot politiska motståndare. I detta perspektiv kan mordet på Folke Bernadotte ses som en historisk parallell. Det var en situation där en aktör som uppfattades stå i vägen för politiska mål undanröjdes utan efterföljande rättsligt ansvar.

Mordet på Folke Bernadotte var varken det första eller det sista i detta sammanhang. Det kan ses som en del av ett större mönster. Under årtionden har Israel riktat sig mot personer som motsatt sig ambitionen att kontrollera hela Palestina. Det gäller inte bara soldater utan även journalister, författare, poeter, läkare, politiker och människorättsaktivister. Det är människor som inte burit vapen men som använt ordet som sitt främsta verktyg.

Här i Sverige har kritiken av Israels ockupation av Palestina och folkmordet i Gaza ofta mötts av anklagelser om antisemitism eller terrorismromantik. Sådana etiketter används återkommande som verktyg för att tysta, avfärda och misstänkliggöra kritik.

Vi har sett det i behandlingen av bland annat tidigare utrikesminister Margot Wallström, Greta Thunberg och Zara Larsson. Samtidigt har många valt att applådera detta, ibland av okunskap, ibland av bekvämlighet och ibland därför att det sammanfaller med egna politiska intressen. Tystnaden och acceptansen blir därmed inte passiv, utan en aktiv del av problemet.

Sammantaget visar mordet på Folke Bernadotte, den nya dödsstraffslagstiftningen och behandlingen av Israels ockupationsmotståndare på en djupare problematik som rör ansvar, rättvisa och statens maktutövning. I grunden handlar det om hur historiska handlingar hanteras och vilka principer som tillåts styra dagens politiska beslut.

Frågan är därför inte bara historisk, utan djupt samtida: Ska ansvar utkrävas, eller ska tystnad och selektiv rättvisa fortsätta att prägla det internationella agerandet? Det är ett vägval som inte bara formar bilden av det förflutna, utan också avgör trovärdigheten i dagens och morgondagens politik.

Därför ville jag ge Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard en möjlighet att agera och bidra till att ge Folke Bernadotte den upprättelse han förtjänar – för hans ryktes skull, för hans familj och för Sverige.

Fru talman! Tack så mycket, utrikesministern!

Jag har valt att i min interpellation försöka redogöra för historiska kopplingar till fall där Israel undanröjt sina motståndare. Det började med Folke Bernadotte för 78 år sedan, och det fortsätter fortfarande. Jag försökte bevisa hur Israel försöker stämpla sina motståndare med antisemitism, terroristhandlingar och så vidare.

Det är anmärkningsvärt att regeringen inte kräver att Israel tar ansvar för mordet på Folke Bernadotte. Regeringen bör utan dröjsmål kräva en offentlig ursäkt till familjen Bernadotte och till Sverige samt kräva att ekonomisk kompensation utbetalas.

Att undvika denna fråga undergräver regeringens trovärdighet. Ett tydligt krav på ansvarstagande skulle inte bara ge familjen Bernadotte den upprättelse den länge förvägrats utan också bidra till att slutligt klarlägga och avsluta frågan.

Genom att agera beslutsamt kan regeringen visa det mod som tidigare regeringar, däribland socialdemokratiska, har saknat. Ett sådant ledarskap skulle stärka Sveriges ställning både nationellt och internationellt samt öka förtroendet inför kommande generationer.

Slutligen: Jag hoppas att utrikesminister Maria Malmer Stenergard återigen tar sig tid att noggrant pröva min fråga. Det handlar ytterst om rättvisa, om upprättelse och om mod – modet att agera i enlighet med de principer som Sverige säger sig stå för, även när det är politiskt svårt.

Jag har i en tidigare interpellationsdebatt med utrikesministern deklarerat mitt ställningstagande angående terroristorganisationer. Jag är tydlig och klar från min sida. Det finns inte någon tidigare i Sveriges historia som har besvarat den frågan mer än vad jag har gjort.