Carl-Oskar Bohlin

Fru talman! Det förefaller vara många socialdemokrater som inte riktigt vill citera mig korrekt här i dag. Det jag sa i den tidigare interpellationsdebatten var att förmågan på många håll var obefintlig på den kommunala nivån. Så är inte fallet längre, och det såg definitivt inte ut så överallt. Olika kommuner har kommit olika långt, och det här är ett uttryck för att det finns olika politiska viljor.

Vi har ett kommunalt självstyre i det här landet som jag inte hör något kommunalråd ifrågasätta. Vi har också en ordning där kommunerna har egen beskattningsrätt, vilket vi nästan alltid tycks glömma bort i sådana här sammanhang.

Den här regeringen tillför historiskt stora statsbidrag, och jag kan konstatera att det finns många kommuner som tar arbetet med beredskap på mycket stort allvar – däribland Eva Lindhs egen hemkommun, tror jag, nämligen Linköping. Linköping är en av landets bästa kommuner på det här området. Jag hade förmånen att träffa Linköpings kommun så sent som i dag, tillsammans med sagda EU-kommissionär, och jag kan konstatera att de tar ett nästan fullödigt ansvar för sin egen kontinuitetsplanering.

Det handlar om försörjningsberedskap för omsorgsverksamheten, försörjningsberedskap för skolmåltider, reservkraft och så vidare, och så vidare. Det är ett kommunalt ansvar att leva upp till de krav som lagen om extraordinära händelser fastställer. Det är alltså inte valfritt att leva upp till de här kraven, men det kräver politisk vilja.

Den här regeringen manifesterar politisk vilja för det civila försvaret – vilket tidigare lyste med sin frånvaro i Sverige, får man tyvärr säga. Det är ju bara att titta på hur satsningarna på det civila försvaret historiskt har sett ut, eller kanske snarare inte sett ut. Men den prioriteringen måste naturligtvis göras även på den kommunala nivån.

Är regeringen beredd att hjälpa till? Ja, absolut är vi det. Vi tillför ju bland annat ungefär 2 miljarder kronor till beredskapssektorn hälsa och sjukvård, och mycket av de medlen kanaliseras till regionerna. Det finns en överenskommelse mellan MSB och SKR som fördelar medel för investeringar i civilt försvar. Är behoven större än de tilldelade medlen? Ja, sannolikt, för behoven är stora. Men det finns alltså möjlighet också på kommunal nivå att prioritera de här frågorna.

Mitt tydliga budskap är, och har varit, att det är klart att staten ska vara med och ta ansvar för det här men att det inte kan vara på det sättet att man som kommunpolitiker kan negligera de här frågorna under lång tid och sedan förvänta sig att staten ska lösa alla problem. Det kommer inte att ske, utan det måste vara ett gemensamt arbete.

Där framhåller jag alltså gärna Linköping som ett mycket gott exempel. Linköping har lyckats göra detta. Det finns många andra exempel: Västerås är ett, och jag besökte tidigare i dag Vaxholm, som är ytterligare ett exempel på en kommun där man planerar för försörjningsberedskap för den kommunala kärnverksamheten. Det är helt centralt, mycket angeläget och ett kommunalt ansvar.

Jag fick frågan om vi kommer att ha de skyddsrum vi behöver. Svaret är att vi har de skyddsrum vi har och att åtta partier i Försvarsberedningen har konstaterat att läget är tillfredsställande. Man gör alltså bedömningen att vi i förmågehöjande åtgärder inte behöver prioritera nybyggnation av skyddsrum eftersom vi har 7 ½ miljon skyddsrum. Hade det med facit i hand varit bättre om Sverige inte hade slutat bygga skyddsrum under regeringen Persson? Ja, det hade det naturligtvis varit, men nu är vi där vi är.

Fru talman! Hanna Westerén har frågat mig hur regeringen och jag ämnar hörsamma uppmaningen från Sveriges Kommuner och Regioner att möjliggöra och medfinansiera återuppbyggnaden av den civila beredskapen och därmed av svenskt totalförsvar.

Regeringen har satsat på kommuners och regioners arbete med civilt försvar under mandatperioden. I budgetpropropositionerna för både 2023 och 2024 tillförde regeringen medel för att stärka kommuners och regioners arbete.

Det kraftigt försämrade säkerhetsläget och erfarenheter från Ukraina har tydliggjort behovet av ett starkt civilt försvar. Kommuner och regioner har en avgörande roll för att säkerställa att samhällets funktionalitet kan upprätthållas genom hela hotskalan. Regeringen anser att arbetet med att utveckla och stärka det civila försvaret måste fortsätta med högre ambitionsnivå och hastighet.

I och med budgetpropositionen för 2025 tillfördes ytterligare 2 miljarder kronor för att stärka det civila försvaret på bred front. Totalt tilldelas det civila försvaret 8,5 miljarder kronor under 2025. För 2028 och framåt beräknas utgifterna för civilt försvar uppgå till cirka 15 miljarder kronor per år.

Inom den civila ramen föreslår regeringen ytterligare medel för 2025 om totalt 110 miljoner kronor för kommuners och regioners arbete med civilt försvar (medel via MSB utifrån avtal med SKR), 20 miljoner till regioner och 90 miljoner till kommuner. Regeringen satsar även 76 miljoner kronor på ledningsplatser 2025, medel som också kommer att komma kommuner och regioner till godo. Vidare kommer kommuner och regioner att få medel via satsningar inom de olika beredskapssektorerna.

Kommuner är centrala för att förebygga, motstå och hantera allvarliga händelser såväl i fredstid som i händelse av krig. Fram till den 1 juni i år har MSB haft i uppdrag att stödja kommunerna med att utveckla och anpassa det metodstöd som finns för kommunernas krisberedskap så att även arbetet med civilt försvar omfattas.

Kommuner och regioner är centrala i arbetet med att stärka och utveckla Sveriges krisberedskap och det civila försvaret, och dessa aktörer ska ha rätt förutsättningar att bidra i detta arbete. Regeringen tog i september 2024 emot betänkandet från Utredningen om kommuners och regioners grundläggande ansvar inför och under fredstida kriser och höjd beredskap. Betänkandet utgör ett viktigt underlag för regeringens fortsatta åtgärder i syfte att stärka förmågan hos kommuner och regioner.

Regeringen satsar på att värna civilbefolkningen vid höjd beredskap och krig. Det rör sig bland annat om upprustning och modernisering av olika typer av skyddsrum samt att stärka den kommunala räddningstjänstens förmåga. För detta krävs under de kommande åren förstärkning av både personal och materiel.

Som stöd för att kunna utveckla kommunal räddningstjänst under höjd beredskap har avtal tecknats med 25 räddningstjänstorganisationer, där MSB har bidragit med finansiella medel så att både planerings- och utbildningsresurser kunnat anställas inom räddningstjänstorganisationerna. Stödet omfattar även kompetensutveckling och metodutveckling samt materielanskaffning men också mobiliseringsplanering och förberedande planering för användande av civilpliktiga i beredskaps- eller krigstjänstgöring. Det har inrättats 25 så kallade krigsräddningsenheter kopplade till dessa avtal om vardera 120 civilpliktiga, dit de första 600 civilpliktiga har utbildats och krigsplacerats.

Utvecklingen inom räddningstjänst under höjd beredskap kommer att fortsätta.

Fru talman! Ursäkta att jag avbröt, men jag förväntar mig att bli korrekt citerad i den här kammaren. Jag sa att inte bara personalen utgör det som bygger förmåga. Det är en väsentlig skillnad, för så är det naturligtvis. Fartyg, tekniska hjälpmedel och kringutrustning bygger också förmåga. Hade vi bara personal och inga fartyg hade vi ingen förmåga. Hade vi bara fartyg och ingen personal hade vi inte heller någon förmåga. Det säger sig självt.

Därför vidtar regeringen åtgärder för att höja förmågan också i termer av tekniska hjälpmedel. Det är klart att vi måste ha en myndighet som är i balans. Det är bland annat därför vi nu gör det som jag redogjorde för i min inledning. Vi ser till att ha dubbla antagningsklasser och har justerat antagningskraven så att fler kan söka. Man har betald utbildning, och man får alla behörigheter från början. Så var det inte tidigare, men så är det nu. Det kommer naturligtvis att skapa bättre förutsättningar för att se till att vi har en kustbevakning som kan möta ett svårare omvärldsläge och säkerställa att man har fullgod personalförsörjning under de förutsättningarna. Det tror jag är helt centralt för att bygga förmåga i det civila försvaret och i totalförsvaret också i den maritima domänen.

(TREDJE VICE TALMANNEN: Notera att det är enbart en av de deltagande i interpellationsdebatterna som har ordet, oavsett om man citerar rätt eller inte.)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag tar naturligtvis med mig signalen om en administrativ börda som inte uppfattas vara ändamålsenlig. Jag träffar gärna företrädare för fackförbundet Tull-Kust för att höra deras synpunkter i frågan. Det här är inte ett perspektiv som jag personligen har mött när jag har träffat olika kustbevakare, men därmed inte sagt att det inte finns. Jag är helt öppen för att ta del av det perspektivet.

Jag skulle vilja bredda perspektivet och säga att det inte enkom är antalet anställda som definierar förmågan, utan det är naturligtvis också vilken tillgång man har till tekniska hjälpmedel, olika plattformar och så vidare. Som jag tidigare nämnde har vi lämnat ett riktat stöd till Kustbevakningen i vårändringsbudgeten för att under året köpa in teknisk utrustning som också bidrar till att höja förmågan. Vi vill få ut så mycket förmåga som möjligt per anställd medarbetare och per kustbevakare i myndigheten. Det är naturligtvis helt centralt. De medelstilldelningar som jag har pratat om här är anslagshöjningar i nivå, det vill säga en permanent högre ambition för myndigheten som naturligtvis speglar det svåra säkerhetsläget.

För att avslutningsvis nämna någonting om gränsdragningen mellan olika uppgifter delar jag i stort uppfattningen att allt Kustbevakningen gör är viktigt. Miljöövervakning eller miljöräddning, förmåga till miljöräddning, är viktigt. Sjöövervakning är viktigt. Underrättelsearbete är viktigt. Samarbete med marinen och övriga Försvarsmakten och polisen är viktigt. Vi vill egentligen inte nedprioritera någonting men kanske betona att sjölägesbildsarbetet och samarbetet med Försvarsmakten måste intensifieras till följd av att det är en relativt, jag ska inte säga ny men tilltagande uppgift.

Förmågan på miljöräddningssidan är inarbetad och god sedan länge. Sverige har en av de främsta förmågorna i Östersjöområdet på det området. Det betyder inte att man ska släppa den kompetensen eller förmågan. Det betyder att man ska kunna göra det också, för det är tyvärr så att också ett miljöscenario skulle kunna utspela sig som en del av till exempel en hybridoperation. Det är naturligtvis helt centralt att vidmakthålla den förmågan, men det har också blivit tydligt och angeläget att vi måste prioritera att man också bygger upp andra förmågor som tidigare kanske har varit på en mycket lägre nivå eller historiskt inte har funnits och som nu måste finnas på ett tydligare sätt. Där handlar det bland annat om att reda ut roller och ansvarsförhållanden gentemot Försvarsmakten men också att stärka det gemensamma arbetet med att bygga sjölägesbild och ägna sig åt sjöövervakning.

Fru talman! Jag har faktiskt nöjet att berätta att jag så sent som tidigare i dag gjorde ett studiebesök på två av Kustbevakningens sjögående enheter tillsammans med EU-kommissionären för beredskap. Jag slås, som alltid när jag besöker Kustbevakningen, av vilka fantastiska och dedikerade medarbetare som finns i myndigheten. Det är en glädje att se, och det är en ära att få vara med och se en liten del av deras vardag. Det är ett tillfälle att försöka uppmärksamma dem för det viktiga arbete de gör för att stärka Sveriges säkerhet på olika sätt, året runt, dygnet runt, i alla väder. Det är verkligen värt en eloge.

Att regeringen tycker att myndigheten är särskilt viktig hoppas jag manifesteras i de särskilda resurstillskott som gavs i både ordinarie budgetproposition och så sent som i vårändringsbudgeten för att hantera den tilltagande osäkerhet som råder på Östersjön. Det handlar om en förstärkt förmåga för att hantera hybrida händelser och för att bedriva sjöövervakning på vattenytan genom sjölägesbild och under vattenytan.

Låt mig svara på Hanna Westeréns fråga genom att tydligt säga att förmågan redan har ökat i jämförelse med när regeringen tillträdde. Precis som jag nämnde är det alltså 143 ytterligare medarbetare i myndigheten i jämförelse med 2022. Den stora frågan är naturligtvis om det hade varit bättre om satsningarna hade gjorts tidigare under föregående regering. Svaret är naturligtvis ja på frågan, men det är bättre att de görs nu än att de inte görs alls.

Som i alla sammanhang där det behövs en särskild, unik kompetens tar det tid från det att man bestämmer sig för att skjuta till mer resurser till dess att den kompetensen finns färdigutbildad och operativ i myndigheten. Den förmågetillväxten kommer vi att få se även i fortsättningen. Man har nu sänkt förkunskapskraven i så måtto att man nu får hela utbildningen på köpet. Det krävs ingen behörighet från början, utan det ingår i utbildningen. Det gör att fler kan söka, intaget kan breddas och antalet klasser kan dubbleras. Det är naturligtvis bra eftersom det kommer att innebära att förmågan fortsätter att öka framöver.

När är vi i mål med detta? Det finns inget svar på den frågan eftersom det här är ett arbete mot ett rörligt mål. Tyvärr har vi sett säkerhetsläget försämras, och det avspeglas i den miljö Kustbevakningen möter.

Jag ska försöka hinna svara på ytterligare en fråga, nämligen om jag har mött bilden av att man tyngs av onödig administration. Nej, jag har personligen inte mött den bilden när jag träffat kustbevakare, men jag är helt öppen för att ta del av den bilden om den finns. Direktiven till myndighetsledningen är naturligtvis att arbeta för en så hög förmåga som möjligt. I det ingår naturligtvis att medarbetare inte ska vara drabbade av onödig byråkrati i sin tjänsteutövning.

Fru talman! Hanna Westerén har frågat mig vilka insatser som görs för att säkra högsta möjliga operativa förmåga hos Kustbevakningen och vilka insatser som görs för att så många som möjligt ska förbli kustbevakare och för att fler ska söka sig till myndigheten.

Kustbevakningen är en viktig myndighet med uppgift att bedriva sjöövervakning och utföra räddningstjänst till sjöss. Det försämrade säkerhetsläget i närområdet ställer också högre krav på myndigheten att ha en ökad förmåga inom totalförsvaret. Kustbevakningen befinner sig nu i en uppbyggnadsfas där satsningar görs för en stärkt förmåga till sjöss.

Frågan om Kustbevakningens operativa förmåga är mycket viktig, vilket också visar sig i de satsningar regeringen har gjort. Kustbevakningens anslag har successivt ökat de senaste åren, från 1,48 miljarder kronor år 2023 till 1,89 miljarder år 2025. Tillskotten har bland annat gjort det möjligt för myndigheten att kunna genomföra dubbla klasser för nya kustbevakare under 2023 och 2024. Därtill har regeringen i årets vårändringsbudget föreslagit att Kustbevakningen tillförs ytterligare 50 miljoner kronor för innevarande år i syfte att ytterligare öka dess operativa förmåga.

Regeringen har genom resurstillskott alltså gett myndigheten bättre förutsättningar för förmågetillväxt, och det pågår flera utvecklingsarbeten inom myndigheten. Det är samtidigt ofrånkomligt att det finns en viss fördröjning innan insatserna visar på önskad förmågehöjning.

Kustbevakningen har sedan 2022 gått från 881 anställda till 1 023 anställda, en ökning med 142 personer. Sedan aspirantutbildningen åter öppnade 2021 har 68 nya kustbevakare utnämnts, och i detta nu utbildas ytterligare 85. Dessa tjänstemän är ett mycket välkommet tillskott i bemanningen av myndighetens fartyg och flygplan.

Att säkra Kustbevakningens operativa förmåga handlar även om att skapa förutsättningar för att vara på rätt plats i rätt tid. Genom en god sjölägesbild och en utvecklad underrättelseverksamhet och analysförmåga kan myndigheten prioritera resurser dit där de behövs som allra mest.

Regeringen följer myndighetens utveckling noga, och när det kommer till vilka insatser som har gjorts för att fler ska söka sig till myndigheten samtidigt som så många som möjligt ska förbli kustbevakare vill jag nämna några exempel.

Under 2023 förändrades kravbilden för att vara behörig sökande till Kustbevakningens grundutbildning. Detta resulterade i en större rekryteringsbas, och under samma år var det 1 354 sökande på 24 utbildningsplatser. Vidare har visst rekryteringsfokus lagts på återanställning av före detta kustbevakningstjänstemän, och slutligen har riktade rekryterings- och informationsinsatser i sociala medier, på mässor och i skolor genomförts i syfte att öka synligheten för yrket.

Kustbevakningen erbjuder fler karriärvägar och satsar på ledar- och medarbetarskap och kompetensutveckling för att behålla personal. I sammanhanget är det värt att nämna att Kustbevakningen år 2024, för andra året i rad, var den svenska myndighet som hade högst arbetsgivarindex, enligt analysföretaget Verians undersökning. Det visar på ett gott rykte och på medarbetare som är goda ambassadörer.

Att säkra en stabil och långsiktig personalförsörjning är en strategisk prioritering för Kustbevakningen. Jag delar uppfattningen att detta är en fråga av stor betydelse både för svensk sjösäkerhet och för den civila beredskapen.

Fru talman! Jag tror som sagt att vi i grunden inte har så olika uppfattning i denna fråga, och min uppfattning är att regeringen kommer att få ytterligare verktyg i form av återrapporteringen från regeringsuppdragen.

Låt mig återvända till det jag konstaterade inledningsvis: En av de viktigaste delkomponenterna vi kan ägna oss åt just nu är att se till att det finns en förmåga i det civila försvaret till att börja med. Rent krasst har den ju varit obefintlig under en ganska lång rad år. Jag har i tidigare interpellationsdebatter konstaterat att från det att riksdagen 2015 beslutade att det civila försvaret skulle återuppstå – det var då helt nedlagt – hände det de första åren ingenting eftersom den dåvarande regeringen inte tillförde några medel till det civila försvaret. Detta har skett först på senare år.

Vi är fortfarande i början på en omfattande förmågeuppbyggnad. Om det inte har funnits en förmåga i det civila försvaret har den förmågan saknats för alla medborgare – funktionshindrade eller inte. Men nu ser vi hur denna förmåga snabbt växer till, och det är givetvis angeläget att denna förmåga kan riktas till de mest behövande i samhället. Men detta ställer också högre krav på alla oss som tillhör gruppen som inte är mest behövande: Vi behöver ta vårt ansvar och klara av att ta hand om oss själva och därmed utgöra en resurs för totalförsvaret snarare än en belastning.

Interpellationsdebatten var därmed avslutad.

Fru talman! Jag kan möjligen glädja interpellanten och Eva Lindh med att tala om att MSB, Myndigheten för delaktighet och Socialstyrelsen redan har fått i uppdrag att ta fram en handlingsplan på det här samhällsområdet, som är ett av tolv prioriterade samhällsområden för funktionshinderspolitiken. Den ska levereras till regeringen den 1 december i år. Då emotser vi en handlingsplan för hur det här arbetet ska bedrivas vidare. Möjligen är det också detta som efterfrågas i termer av stöd till exempelvis kommuner och regioner.

Vad vidare anbelangar Eva Lindhs fråga hoppas jag att det med all tydlighet framgår att det här är ett område som regeringen tar på största allvar. Vi satsar nu mycket stora resurser på att bygga upp det civila försvaret.

Jag kan, för att vara helt ärlig, förstå att det har funnits kritik mot det kommunala krisberedskapsarbetet ur ett funktionshindersperspektiv historiskt, helt enkelt därför att det har hunnits fog för generell kritik mot det kommunala krisberedskapsarbetet. Det har i många fall varit obefintligt på många håll fram till för bara ett par år sedan. Just nu är det dock många kommuner som gör mycket stora insatser för att höja sin egen förmåga på det här området. Det måste naturligtvis också inkludera människor med olika former av funktionshinder, som inte sällan omfattas av någon form av kommunalt omsorgsansvar. Detta är ju kärnan i den kommunala verksamheten och måste kunna upprätthållas också i händelse av höjd beredskap. Det måste naturligtvis vara ett helt integrerat perspektiv i den verksamhet som kommunerna bedriver.

Min poäng gentemot Eva Lindh var inte att säga att den tidigare regeringen gjorde ett bra eller dåligt arbete på det här området. Jag konstaterade bara att det verkar finnas en ungefärlig samsyn om riktningen för det arbete som vi försöker att bedriva här. Vi tar vidare ett arbete som vi fick ärva av den tidigare regeringen och försöker att förbättra det, bland annat genom den handlingsplan som jag just refererade till. Det har fattats beslut om den, och den ska levereras senast den 1 december i år. Naturligtvis hoppas vi att detta leder till förbättringar.

Fru talman! Tack, Karin Sundin och Eva Lindh, för två angelägna inlägg och angelägna frågeställningar!

Jag tror i grunden inte att det finns jättestora partiskiljande åsikter i de här frågorna. Vi har ju sedan 2021 en beslutad strategi om uppföljning av funktionshinderspolitiken.

Om man väljer att hörsamma sagda FN-rapportörs sågning av Sverige underkänner man i grunden det arbete som den tidigare regeringen initierade på området. Nu gör regeringen bedömningen att en ny nationell handlingsplan för funktionshinderspolitiken bör kunna beslutas under 2026.

I den strategi jag nyss nämnde är krisberedskap ett av tolv prioriterade områden, där MSB har ett särskilt uppdrag att följa arbetet och att återrapportera det fortlöpande i sin årsredovisning. Min uppfattning är alltså att frågan finns på vår agenda och att vi tar den på stort allvar.

Om man väljer att zooma ut lite grann är det naturligtvis viktigt att vi tillsammans bygger ett samhälle där alla kan bidra efter förmåga till totalförsvaret. Totalförsvarsplikten omfattar ju alla svenskar mellan 16 och 70 år.

Jag kan lägga ytterligare ett raster på detta. Det är naturligt att för att samhället ska kunna kanalisera sina resurser till dem som har störst behov måste alla vi som inte har behov av stöd och hjälp i vår vardag ta det ansvar vi är förpliktade att ta för att klara oss själva under kris och krig, så att vi inte blir en belastning för samhället. Då kan resurser i större utsträckning allokeras till särskilt utsatta grupper – däribland delar av dem som är drabbade av funktionshinder. Det är bland annat därför regeringen lägger stor möda och kraft på att informera hela svenska befolkningen.

Vilka anspråk är det då vi ställer på våra medborgare att klara sig på egen hand under kris och krig, så att till exempel kommuner kan ta det omsorgsansvar de har även under störda förutsättningar? Som av en händelse hade jag i dag besök av Hadja Lahbib, som är EU-kommissionär för bland annat beredskapsfrågor. Hon sa att Sverige representerar the gold standard when it comes to preparedness – den högsta standarden när det kommer till beredskapsarbete. Ett av de exempel hon hade var att hon inte bara fått ta del av broschyren Om krisen eller kriget kommer utan också fått göra det i blindskrift. Den foldern tas alltså fram för att möta grupper som är drabbade av olika sorters funktionshinder. Det tycker jag är ett tydligt och konkret exempel på hur MSB anstränger sig för att nå ut.

Fru talman! Karin Sundin har frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen har för avsikt att vidta för att förbättra krisberedskapen för personer med funktionsnedsättning och på vilket sätt jag och regeringen kommer att säkerställa att myndigheternas krisinformation når fram till alla – också personer med olika former av funktionsnedsättning.

Den individuella beredskapen är en central del av vår gemensamma motståndskraft vid såväl kris som höjd beredskap och ytterst krig. Alla kan inte göra det på samma nivå, och det är något vi naturligtvis behöver beakta.

Bland de åtgärder som regeringen har vidtagit för att personer med funktionsnedsättning ska synliggöras och inkluderas i krisberedskap ingår bland annat Socialstyrelsens uppdrag att stödja socialtjänstens och den kommunala hälso- och sjukvårdens arbete med krisberedskap och civilt försvar (S2024/00853 delvis). Vid genomförande av uppdraget ska funktionshindersperspektivet beaktas.

I sammanhanget har kommuner och regioner en central roll. Regioner och kommuner har ansvar för att vidta de förberedelser som behövs för att kunna hantera sin verksamhet även under fredstida krissituationer och höjd beredskap. För att ge regioner och kommuner rätt förutsättningar att ta sitt ansvar har regeringen ökat bidragen till kommunernas och regionernas arbete med krisberedskap och civilt försvar.

I Regeringens strategi för systematisk uppföljning av funktionshinderspolitiken pekas tolv prioriterade samhällsområden ut. Ett prioriterat område är krisberedskap, där Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, har ett särskilt uppdrag att följa upp det nationella målet för funktionshinderspolitiken.

Regeringen har även beslutat om ekonomiskt tillskott till MSB för att modernisera skyddsrum och stärka den kommunala räddningstjänstens förmåga att agera under höjd beredskap och krig. Detta inkluderar att säkerställa att skyddet är tillgängligt för alla, inklusive personer med funktionsnedsättning.

Vidare har MSB fått i uppdrag att samverka med sina motparter i Finland och ta fram en gemensam planering för gränsöverskridande storskalig utrymning (Fö2025/00710). Denna planering ska ta hänsyn till grupper som kan vara i en sårbar situation, exempelvis barn, äldre och personer med funktionsnedsättning.

För att säkerställa att myndigheternas krisinformation ska nå fram till alla finns flera goda exempel. MSB samordnar kommunikationen till allmänheten och driver sajten Krisinformation.se, som ger samlad krisinformation från myndigheter dygnet runt. På MSB:s webbplats finns uppläsningsfunktion, lättläst och teckenspråks- och syntolkning, undertexter samt tillgängliga pdf-filer.

Vidare har MSB påbörjat ett arbete med att ta fram särskilt anpassade råd om krisberedskap för personer som är i behov av extra stöd vid kris eller krig. Dessa råd är framtagna tillsammans med personer som själva har någon funktionsnedsättning eller särskilt behov av stöd. Råden är i dag anpassade för blinda och synnedsatta, döva och hörselskadade samt rörelsehindrade och finns tillgängliga på myndighetens webbplats samt på Krisinformation.se.

Det är värdefullt att personer med funktionsnedsättning får möjlighet att själva bidra med sina perspektiv i arbetet med krisberedskap. Inom exempelvis totalförsvaret kan det spela en viktig roll i att stärka Sveriges försvarsförmåga. Engagemang och kompetens från personer med olika funktionsförmåga bidrar till en försvarsstrategi där varje individs förmåga och potential tas till vara för att skapa ett robust och effektivt totalförsvar.

Regeringen har tagit del av MFD:s rapport, och den bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Jag och regeringen är angelägna om att krisberedskapen för personer med funktionsnedsättning ska förbättras. Därför kommer jag att följa utvecklingen på området noga.

Herr talman! Eva Lindh säger att hon inte vill hålla en historielektion. Men när hon konstaterar att Rysslands aggression mot Ukraina inträffade precis nyligen känner jag mig ändå nödgad att hålla en historielektion. Den började nämligen 2014 i och med Rysslands orättfärdiga invasion av östra Ukraina och annekteringen av Krim.

Det är naturligtvis alltid lätt att vara efterklok, men man har uppenbarligen inte känt den angelägenhet som man borde ha känt i de här frågorna i ett långt tidigare skede. År 2015, när försvarsbeslutet sa att totalförsvaret skulle återuppstå, tillfördes med dåvarande regering inga särskilda medel till det civila försvaret. Det skulle bedrivas inom ramen för den ordinarie verksamheten. Hur många verksamheter hade då möjlighet att prioritera det civila försvarets uppbyggnad i konkurrens med den ordinarie verksamheten? Det var ganska få.

Nu får vi substantiella investeringar i det civila försvaret. MSB konstaterar i sin förmågebedömning att förmågan ökar i alla tio beredskapssektorer. Det skulle behöva gå ännu fortare, och den här regeringen arbetar varje dag hårt för att det ska ske. Men för att det ska ske krävs också medel, och de medlen tillförs nu för första gången på lång tid i stor omfattning. Det gäller hälso- och sjukvården, livsmedelsberedskapen och energisektorn. Det gäller också räddningstjänsten, där vi tack vare den här regeringens snabbspår redan har börjat utbilda civilpliktiga. Inget av detta skedde under föregående regering, men det sker nu.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Det är i grunden bra att det finns ett stort intresse i hela Sveriges riksdag, också hos oppositionen, för återuppbyggnaden av det civila försvaret.

Det jag försökte redogöra för var att det hände mycket lite på det här området före 2022. Det är bara att beklaga. Vi behöver komma i kapp en säkerhetspolitisk utveckling som har gått i fel riktning under mycket lång tid. De förstärkningarna görs nu inom framför allt sex prioriterade beredskapssektorer. Hälso- och sjukvården är en av dem. Som jag nämnde tillförs den sektorn fullt utbyggd i nivå 2,4 miljarder kronor per år. Men de medlen måste prioriteras till särskilt robusthetshöjande åtgärder.

Vi kan absolut ha en diskussion och en debatt om den allmänna sjukvården, men då är interpellationen ställd till fel statsråd. Det som är viktigt att komma ihåg här är att det i grunden är regionerna som har ansvaret för den ordinarie sjukvården. Det som staten tar ett ansvar för är att bygga in mer robusthet i det här systemet.

Man behöver dock också vara klar över – interpellanten bortser möjligen lite från det – att sjukvård i krig är något helt annat än sjukvård i fredstid. Regeringen gör nu ett antal saker för att åtgärda det; jag nämnde bland annat upphandlingen av nationella säkerhetslager för att kunna hantera masskadeutfall.

Jag besökte nyligen en stor sjukvårdsövning med 500 övande i Västra Götalandsregionen där Försvarsmakten deltog. Övningsledaren satte fingret på vad det handlade om. Han sa: I dag har vi tränat på att ge så lite vård som möjligt till så många människor som möjligt.

Det är alltså tvärtemot den ordinarie sjukvårdens verksamheter. I händelse av krig kommer sjukvårdens resurser att behöva användas på ett helt annat sätt. Men då måste det finnas planeringsförutsättningar för det. De här robusthetshöjande åtgärderna måste finnas för att sjukvården ska ställa om.

Den allmänna debatten om sjukvården är absolut värd att ha. Som jag nämnde tillför regeringen 7 ½ miljarder i generella statsbidrag. Regionerna ansvarar för sjukvården och har egen beskattningsrätt. Men det är en annan diskussion.

Diskussionen om vad vi gör för att sjukvården ska möta krigets krav handlar om vilka specifika åtgärder som måste vidtas för att sjukvården ska kunna ha de här omställningsförutsättningarna. Då handlar det om förstärkt försörjningsberedskap, som regeringen nu prioriterar. Det handlar om uppdragen till Socialstyrelsen. Det handlar till exempel om att kunna aktivera civilplikten, och det är något som den här regeringen har tagit steg för att kunna göra också i hälso- och sjukvården.

Jag hoppas att Socialdemokraterna välkomnar detta. Men jag kan konstatera att det naturligtvis hade varit mycket bättre om det hade skett långt tidigare.

Herr talman! Låt mig, för att det ska bli en korrekt historieskrivning, inleda med att konstatera att det är under den här regeringen som resurserna till det civila försvaret faktiskt kommer fram. Det har gått tio år sedan riksdagen i den här kammaren beslöt att totalförsvaret ska återuppstå. Under den föregående socialdemokratiska regeringen tillfördes nästan inga resurser till det civila försvaret. Det är det bistra facit efter era åtta år vid makten.

När den här regeringen tillträdde lades det 2,7 miljarder per år på det civila försvaret. I år är den summan 8 ½ miljard. Om ytterligare ett par år kommer vi upp till 15 miljarder per år. Det är viktigt att ha med sig fakta i debatten.

Man gör sig själv en otjänst när man hela tiden försöker få diskussionen om det civila försvaret att glida över i en allmän debatt om välfärd. Vi kan absolut ha en välfärdsdiskussion, men om man hela tiden försöker föra över debatten om det civila försvaret till en allmän välfärdsdebatt missar man också det som är det civila försvarets särkrav, som då blir åsidosatta. Det är kanske det som gjorde att Socialdemokraterna under sin tid vid makten aldrig valde att prioritera det civila försvaret tydligt nog.

Vad är det civila försvarets särkrav? Jo, det handlar om att dimensionera en verksamhet för att möta krigets krav, det vill säga skyddade ledningsplatser, reservkraft, redundans av olika slag som inte ryms inom ramen för den ordinarie verksamheten – försörjningsberedskap. Det är fråga om den försörjningsberedskap som saknades i sjukvården under den tiden Socialdemokraterna styrde landet, vilket blev smärtsamt tydligt under pandemin. Det var brist på munskydd, handsprit och medicinteknisk utrustning i i stort sett hela Sverige. Slutsatsen av detta är naturligtvis att vi måste börja bygga upp den typen av försörjningsberedskap, vilket nu görs – precis som att vi för första gången har upphandlat nationella säkerhetslager med traumasjukvårdsutrustning för att kunna hantera ett masskadeutfall på svenskt territorium. Det har inte funnits tidigare, och det gjordes ingenting åt detta under de åtta år Socialdemokraterna hade makten.

Det allvarliga säkerhetsläget gör att vi måste prioritera dessa frågor på ett tydligt sätt, och det är vad den här regeringen ägnar sig åt.

Herr talman! Eva Lindh har frågat mig följande: Anser statsrådet att sjukvården är en viktig del av Sveriges civila försvar? Hur kommer statsrådet att agera inom sitt ansvarsområde utifrån sin syn på frågan? På vilket sätt kommer statsrådet att arbeta tillsammans med övriga nordiska länder för att stärka det civila försvaret?

Vi befinner oss i ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge. Återuppbyggnaden av totalförsvaret bedrivs med hög ambition, och regeringen genomför den största upprustningen av hela totalförsvaret sedan andra världskrigets slut. Genom försvarsbeslutet 2025–2030 får det civila försvaret ett tillskott på över 37,5 miljarder kronor.

Regeringen har inom ramen för det tidigare försvarsbeslutet tilldelat sektorn för hälsa, vård och omsorg medel. Inom ramen för nuvarande försvarsbeslut för perioden 2025–2030 tillförs sektorn ytterligare medel, och från och med 2028 kommer sektorn totalt att anslås 2,5 miljarder kronor årligen för arbetet med civilt försvar.

Hälso- och sjukvård är en viktig samhällsfunktion som har en central roll i det civila försvarets förmåga att stödja det militära försvaret och skapa motståndskraft.

Under de senaste åren har regeringen arbetat systematiskt och intensivt för att stärka beredskapen inom hälso- och sjukvården. En ändamålsenlig vårdkapacitet vid ordinarie förhållanden är en förutsättning för att möta de krav som ställs i händelse av kris eller krig. Under 2025 avsätter regeringen 7,5 miljarder kronor för att regionerna ska kunna öka vårdkapaciteten.

Vad gäller samverkan med våra nordiska grannar avser regeringen att under försvarsbeslutsperioden 2025–2030 prioritera åtgärder som genererar konkret förmågehöjning. Inom ramen för denna utveckling ska Sveriges åtaganden som allierad i Nato beaktas. Arbetet bör, där så är möjligt och lämpligt, bedrivas inom ramen för EU-samarbetet och i samarbete med våra nordiska grannländer.

Det nordiska försvarssamarbetet skapar förutsättningar för ett djupare och närmare nordiskt säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete som inkluderar gemensam operationsplanering och gränsöverskridande operativ verksamhet i hela konfliktskalan från fred till krig.

Hagasamarbetet har sedan 2009 syftat till att bygga ett starkare räddningstjänstsamarbete i Norden med kapacitet att förebygga, förbereda, hantera, återhämta sig från och lära av allvarliga faror och kriser. Med utgångspunkt i våra gemensamma nordiska erfarenheter och tidigare insatser betonas behovet av att fortsätta stärka den nordiska samordningen och den politiska vägledningen inom området civil beredskap. Vår gemensamma motståndskraft ska ses i ett helhetsperspektiv, inklusive det nordiska civil-militära samarbetet. Vikten av samarbetet förstärks också i ljuset av det försämrade säkerhetsläget och ett ökande antal hybrida hot och attacker.

Regeringen anser vidare att Sverige bör utveckla sitt redan etablerade samarbete med de övriga nordiska länderna för att stärka Sveriges försörjningsberedskap. I samband med det gemensamma regeringsmötet i Stockholm i september 2024 undertecknades en avsiktsförklaring mellan Finland och Sverige om gemensam planering inom området försörjningsberedskap. I avsiktsförklaringen lyfts även att både Finland och Sverige ser positivt på att på sikt även omfatta de övriga nordiska länderna. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har nu, för att utveckla avsiktsförklaringen, fått i uppdrag att inleda förberedelser för en gemensam planering med Finland inom området försörjningsberedskap.

För att möta händelser av extraordinärt slag i hela hotskalan måste vi i Norden kunna mobilisera gemensamma kraftansträngningar. Tilliten och intressegemenskapen som existerar mellan våra nordiska länder är av stor vikt, och regeringen kommer att fortsätta arbeta för att hitta fler områden för fördjupat samarbete.

Fru talman! Tack, Oskar Svärd, för frågan!

Jag bedömer att det finns stor samsyn i Norden kring betydelsen av att stärka det nordiska samarbetet. Hur det än är med osäkerheten i världen just nu ligger Norden där det ligger. Vi delar geografi, och vi behöver lösa problemen tillsammans. Tillsammans med våra övriga vänligt sinnade länder runt Östersjön utgör vi också en geopolitisk kraft att räkna med.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Sveriges ambition på det här området har varit att delvis omforma det samarbete som redan finns för fredstida krisberedskap till att också handla om civilt försvar och försörjningsberedskap. Som jag bedömer saken finns det ett motsvarande intresse i de andra nordiska länderna. Det manifesterades bland annat i det bilaterala avtal som vi slöt med Finland vid det finsk-svenska regeringssammanträdet. Det finns ett stort intresse också från de andra nordiska länderna. Vi kommer att fortsätta på inslagen bana.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Yasmine Eriksson för en mycket angelägen fråga.

Precis som frågeställaren pekar på hände tyvärr mycket lite efter beslutet i riksdagen 2015 om att totalförsvaret skulle återuppstå. Det beror helt enkelt på att det inte tillfördes ytterligare medel till återupprättandet av det civila försvaret, som då var helt nedlagt. Sedan den här regeringen trädde till har vi beslutat om ett femfaldigande av medlen till det civila försvaret. Nu handlar det om att så snabbt som möjligt omsätta detta i förmågeskapande arbete.

Det är därför glädjande att dubbelt så många förmågehöjande åtgärder har vidtagits i det civila försvaret som helhet under 2024 jämfört med 2023. Vi är på rätt väg. Med det sagt håller jag med frågeställaren om att det är viktigt att i varje del i alla beredskapssektorer implementera slutsatser och erfarenheter från Ukraina. Det är bland annat det vi gör genom vårt snabbspår med civilplikten.

Fru talman! Tack, Mats Sander, för frågan!

Jag delar helt ansatsen i frågeställningen, nämligen att vi behöver samarbeta mer mellan de nordiska länderna. Vi behöver göra det bättre i gränsregioner.

Jag skulle säga att vi också måste expandera det redan befintliga samarbete som i dag kallas Hagasamarbetet till att omfatta också de baltiska länderna och även Polen. Regeringen arbetar också bilateralt för att stärka de relationerna.

Jag tror att det är helt avgörande att länder som delar geografi men som också delar säkerhetspolitiska slutsatser om omvärldsläget arbetar tätare tillsammans. Det är helt uppenbart att vår familj finns i Norden och Baltikum i det här avseendet. Vi gör vad vi kan för att nu inrikta det befintliga Hagasamarbetet mellan länderna till att tydligare också handla om civilt försvar och inte bara, som tidigare, om fredstida krisberedskap.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Helena Bouveng, för frågan!

Med bara 50 sekunder till mitt förfogande kan jag konstatera att förmågeutvecklingen i det civila försvaret under lång tid har gått alldeles för långsamt. Det här är någonting som också Riksrevisionen konstaterar i sin granskning av det civila försvaret.

Från och med 2015 fram till 2022 hände mycket lite i utvecklingen av det civila försvaret. Nu har förmågeutvecklingen stärkts betydligt. MSB kom, som jag nämnde tidigare, med en förmågebedömning där man säger att förmågan ökar i alla tio beredskapssektorer. Det skulle behöva gå ännu fortare. År 2024 var det dubbelt så många förmågehöjande åtgärder som 2023, men vi behöver växla upp ännu mer givet det allvarliga säkerhetsläget.

Nu tillförs också substantiella mängder pengar till det civila försvaret, vilket skapar förutsättningar för mer förmåga. Men det kräver att alla fortsätter att arbeta mycket hårt för att säkerställa att vi också når dit.

Fru talman! Jag tackar Göran Hargestam för frågan. Att jag fick en liknande fråga tidigare under dagens frågestund visar att den är angelägen.

Vi är just nu i en process av att etablera ett nytt system för försörjningsberedskap. Samtidigt som detta sker tillförs också medel för faktisk försörjningsberedskap, alltså i vissa specifika fall lagerhållning. Vi har kommit längst i hälso- och sjukvårdssektorn, där vi bland annat har skapat förutsättningar för nationella säkerhetslager för traumavårdutrustning för att kunna hantera masskadeutfall på svenskt territorium. Detta finns redan på plats som en konsekvens av de medel som har skjutits till.

Näringslivsrådet för totalförsvaret kommer inom kort att genomföra en resa till Finland för att titta på Finlands modell och hur man där har löst detta.

Vi fortsätter att arbeta med frågan.

(Applåder)