Riksflödet
Logga in
Talade i kammaren ·

Märta Stenevi (MP) om (forts.) Lättnader i byggkraven för studentbostäder (forts. CU19)

Märta Stenevi (MP) höll ett anförande om (forts.) Lättnader i byggkraven för studentbostäder (forts. CU19) i debatten ”Protokoll 2024/25:119 Tisdagen den 20 maj” den 20 maj 2025.

Herr talman! Nu debatterar vi propositionen Lättnader i byggkraven för studentbostäder. Kanske borde vi kalla debatten Försämringar i byggreglerna för studentbostäder som stänger ute studenter från att delta i studentlivet på lika villkor. Möjligen är det något långt och klumpigt.

Herr talman! Jag ska börja med lite enkel matematik. Förslaget kommer att minska antalet möjliga bostäder för studenter med funktionsnedsättningar som vill studera, och de kommer dessutom att fortsätta att minska över tid. Det är grundläggande matte som mina ungar klarar.

Så till lite principer. Sverige står bakom FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Sverige har inte bara ställt sig bakom den, utan vi tog initiativ till den och var drivande i frågan. En av de viktiga parametrarna i konventionen är tillgänglighet, alltså att de fysiska förutsättningarna för att kunna delta i samhället finns. En av konsekvenserna har varit skärpta krav på bostäder. Principen är enkel: Vi ska inte förvisa personer med funktionsnedsättning till särskilda hus. Man ska så långt det är möjligt kunna välja var man vill bo på samma premisser som alla utan funktionsnedsättningar. Propositionen vi nu debatterar innebär ett stort avsteg från principen om universell tillgänglighet.

Inför denna debatt arrangerades ett studiebesök för oss ledamöter. Vi fick möjligheten att besöka tre olika studentområden runt Stockholm. Det var ett superintressant och mycket givande besök, med bra samtal och många nya idéer.

Från Miljöpartiet deltog jag och min kollega Nils Seye Larsen. Redan på det första stoppet stötte Nils på patrull. Medan jag och den övriga gruppen gick in för att titta på ett ombyggnadsprojekt fick han stanna utanför och titta på utemiljöerna. Det gick helt enkelt inte att komma in med rullstol. Därmed kunde inte Nils delta i samtalet. Han missade informationen som gavs och möjligheten att framföra sina åsikter. Han stängdes ute. Inte av illvilja eller ointresse utan för att byggnaden inte var tillgänglig.

Herr talman! Detta blir effekten när vi inte bygger för tillgänglighet. Människor stängs ute, får inte vara med, kan inte delta. Låt oss inte glömma det. Det är detta vi pratar om när vi pratar om tillgänglighet.

Det projekt vi besökte var en ombyggnad av en skyddad byggnad som byggdes innan nuvarande regler och krav. Huset har alltså aldrig varit tillgängligt. Det är inte heller på detta sätt man kommer att bygga enligt de föreslagna reglerna.

Ändå satte besöket fingret på kärnan i denna fråga, nämligen att stora delar av samhället i dag är stängt för personer med funktionsnedsättningar. Hela det studentområde vi besökte var stängt för studenter i rullstol. De kan inte bo där, och de kan inte heller besöka en vän där. De kan inte komma på en fika eller kika över och låna en kursbok. De kommer över huvud taget inte in. Det är stängt för dem. De är utestängda.

Under många år har ambitionen i Sverige varit att förbättra situationen och att bygga mer tillgängligt så att Sverige över tid ska få en ökande andel bostäder som alla studenter oavsett funktionsvariation ska kunna bo i och besöka. Nu, med denna proposition, gör regeringen tvärtom. Nu ber regeringen oss i riksdagen att fatta beslut som begränsar livsutrymmet och möjligheterna för kommande generationers studenter.

Herr talman! Jag ber mina kollegor i Sveriges riksdag att rösta nej till denna proposition. Jag ber ledamöterna att stå fast vid principen om universell tillgänglighet. Jag ber ledamöterna att stå upp för att de ungdomar som växer upp ska kunna ta vara på hela sin kapacitet.

Jag ber mina kollegor att stå upp för att våra kommande kollegor i denna kammare ska kunna studera och delta i studentlivet på samma villkor som sina vänner, även om de har en funktionsnedsättning. De ska få vara med, inte stängas ute. Jag ber er att stå upp för att det är ett gemensamt ansvar att inkludera alla i samhällets funktioner. Det är inte ett problem för den enskilde.

Miljöpartiet säger nej till propositionen, men behovet av bostäder som studenter kan efterfråga kvarstår. I den utredning som Boverket gjorde framgick att man ser lägre krav som enda sättet att sänka byggkostnaderna för nybyggda studentbostäder – notera: byggkostnaderna. Utgångspunkten är att allt annat är lika, och om man tar bort ett par decimeter i bredd på en liten etta får man plats med fler i huset. Hur mycket detta skulle göra när det gäller hyran är däremot oklart.

Tittar man på utvecklingen i Finland ser man att hyressänkningen har blivit marginell, någonstans runt 0,3 procent. Om man frågar byggbolagen, som vill ha de nya reglerna, visar de på hyressänkningar på några procent. Vilket det blir återstår att se. Det är därför vi vill se en utvärdering av förändringen, om den nu går igenom.

Men, herr talman, tänk om man i stället hade gett Boverket i uppdrag att tänka nytt – vad skulle hända då?

Efter visningen av det ombyggnadsprojekt som Nils stängdes ute från fortsatte vi vår rundtur. Vi besökte studentbostadsprojekt där man i stället för att kapa lite här och där tänkte och testade. Vi såg exempel på stora, ljusa bostäder där både jag och Nils utan problem kunde komma in, där vi hade kunnat hälsa på, där vi hade kunnat bo och där yteffektiva sovrum samsades med tillgänglighetsanpassade badrum och stora generösa sällskapsytor.

Det är bostäder som dessutom enkelt kommer att kunna omvandlas till exempelvis trygghetsboenden för äldre vid behov, eftersom det är möjligt att få assistans i badrummen och köken. Där kan en tjej med funktionsnedsättning sova över hos sin kille utan att behöva rulla ut i en tom korridor mitt i natten för att besöka en gemensam besökstoalett.

I en tid när demografin förändras snabbt och i en klimatkris som kräver att vi använder det vi redan har i stället för att bara bygga nytt behöver vi tänka nytt och flexibelt. Med de nya byggreglerna låser vi i stället in problem i nybyggda hus för lång tid framöver. Men så måste vi inte göra. Tänk om, och tänk rätt! Ta avstamp i behoven av flexibla bostäder, universell tillgänglighet och deltagande för alla, och leta efter lösningar!

Skrota propositionen, men sätt igång arbetet med framtidens studentbostäder redan i morgon! Lösningar finns redan, och fler kommer om man ställer frågan. Bejaka dem i stället för att backa på funktionsnedsatta studenters mänskliga rättighet att delta på lika villkor. Gör om, och gör rätt!

Jag yrkar bifall till reservationerna 2 och 5.

(Applåder)

DebattenHos riksdagen
Replikskiftet · 4 repliker

Herr talman! Jag tackar Märta Stenevi för ett intressant tal. Jag håller dock inte med om allt, men så är det i politiken.

Märta Stenevi pratar om enkel matematik. Ja, det är klart att det blir ett lägre antal studentbostäder som är tillgänglighetsanpassade längre fram, men samtidigt är det 1 ½–2 ½ procent som efterfrågar den typen av bostäder. Det är betydligt mindre än 20 procent. Jag menar att vi har tagit till i överkant för att kunna hantera så att människor som behöver tillgängliga bostäder kan få det. Alla ska kunna studera.

Det här är inget nytt problem. Studentbostäder har vi haft för få av ganska länge. Vi har också haft problem med att det inte har byggts tillräckligt många. Det fanns ett tillkännagivande från de borgerliga partierna 2014–2015 med ett uppdrag till regeringen att återkomma.

Jag vet att Märta Stenevi hade detta på sitt bord då hon var bostadsminister. Som jag ser det kunde man inte hitta en annan lösning under åtta år med en S-MP-regering. Jag tycker att det är magstarkt att säga att man inte vill ha den lösning som Tidöpartierna lägger fram när man inte kan presentera någon egen lösning.

Det är ett faktum att studentbostäder kostar mer och mer att tillverka och producera och att hyrorna för studenterna blir dyrare och dyrare. Vi måste hitta någon typ av lösning eller något som bryter det mönstret. Det här är en del som man kan göra. Vi kan säkert komma överens om fler saker som kan göras, men man kan inte bara säga att man vill minska kostnaderna utan att tala om hur man vill göra det. Investeringsstödet är andras pengar som läggs dit. Det är inte att minska kostnaderna.

Herr talman! Jag börjar bakifrån. Det är inte andras pengar. Det är våra pengar. Det är de pengar vi pytsar in i vårt gemensamma samhälle. Där har vi sagt att alla ska kunna delta på lika villkor. Man ska kunna delta även om man behöver en rullstol. Det är vad vi har sagt, och det är detta som ni frångår, Larry Söder.

Du sa att 1,5–2 procent har behov av tillgänglighet och att det därför var gentilt att man var beredd att låta några av de bostäder som byggs vara tillgängliga. Jag måste säga, herr talman, att jag studsade till när jag hörde uttrycket ”gentilt” tidigare i debatten. Det var gentilt att man skulle låta andelen tillgängliga bostäder bli färre och färre. Det var gentilt att man var beredd att sträcka sig för en grupp som redan har helt andra utmaningar än dem som inte har samma problem, till exempel att sitta i en rullstol. Det var gentilt.

Herr talman! Jag tycker att det är intressant och fascinerande att man använder ett sådant uttryck. Det är inte gentilt att låta någon välja var den ska bo. Det är inte gentilt att säga: ”Vi kommer att sätta av 20 procent, i stället för bara 1,5 eller 2 procent, till ett getto för dig som har ett behov av tillgänglighet.” Det är inte gentilt, tvärtom. Det är inte gentilt att säga: ”Ni har inte längre samma möjligheter att välja en bostad, utan ni ska sitta där, i de bostäder som vi har bestämt.”

Dessutom, herr talman, byggdes det många bostäder under våra år med bostadsministerposten. Problemet var att det inte byggdes något under allianstiden.

Herr talman! Om man ska märka ord vill jag säga att jag inte tycker att ordet getto hör hemma i en debatt om studentbostäder, utan jag tycker att man ska ha goda bostäder även för studenter. Det kommer det att bli med den här propositionen.

Sedan studsade jag till när jag hörde talet om gemensamma pengar. Jag tror inte att den svenska befolkningen tycker att det är allas gemensamma pengar, utan det är faktiskt enskilda människors pengar som går till skatter, för att vi ska göra gemensamma saker. Då ska man använda dem så bra och effektivt som möjligt.

Varje gång vi diskuterar bostäder och byggande av fler bostäder vill vänstersidan att mer statliga medel ska pytsas in i stället för att man tittar på kostnadssidan. Vad kan vi göra för att effektivisera bostadsbyggandet? Hur kan vi se till att vi får ett bostadsbyggande där kostnadsökningen kanske i alla fall stannar av? Att vi skulle få minskade kostnader tror jag inte, men de kan avstanna.

Om man inte kan se att det finns två vågskålar här tror jag att man är illa ute. Vi måste kunna se till att kostnaderna för att bygga studentbostäder stannar av och kanske minskar. Jag menar att detta är en del som man kan göra. Man kan göra fler saker, men såvitt jag vet är det detta som ligger på bordet. Om man avfärdar det talar man också om att man inte vill bygga fler studentbostäder.

Varje kvadratmeter är dyr, och om man använder kvadratmeterna på rätt sätt kan man få ut fler lägenheter så att fler studenter kan få en lägenhet och inte behöva vänta eller kanske välja att studera bara för att de inte kan få en lägenhet. Jag tror att det här är en mycket större fråga än bara en kostnad på sista raden. Hur tänker man för studenterna? Studenterna måste ha bostäder. Vi är en kunskapsnation. Det måste alla kunna ställa upp på.

Herr talman! Problemet med det här förslaget är att det inte handlar om minskade byggkostnader. Det handlar om minskat antal kvadratmeter. Det blir samma byggkostnad men minskat antal kvadratmeter. Det blir fler bostäder att slå ut det husets byggkostnad på, ja, men det är inte en effektivisering av byggkostnaden.

Däremot är det en försämring av tillgängligheten, som man låter studenter med funktionsnedsättning betala för. Det är ju det som blir effekten av förslaget. Effekten blir att det inte längre finns tillgänglighet som är universell och garanterad för alla.

När man ställer en och annan kritisk fråga till byggbolagen framgår det dessutom ganska snabbt att ingen tror att man ska börja bygga ettor på 13 kvadratmeter, som de här reglerna möjliggör. Ingen tror ens att man kommer att fortsätta bygga ettor på 16 kvadratmeter. Vad man i stället vill göra är att bygga ettor på 20–25 kvadratmeter med mindre badrum. Hyrorna i den typen av bostäder kommer alltså inte att bli lägre. De blir något lägre per kvadratmeter, ja, men de blir inte lägre per bostad.

Om man tror att man kommer att hjälpa studenter med hyran genom detta tror man fel. Man hjälper däremot byggbolagen med kalkylen; det kan vi se. Men det kommer inte att ge fler bostäder. Vad det kommer att göra är att stänga ute personer med funktionsnedsättning från ännu fler bostäder i Sverige än i dag.

Och återigen: Vi byggde många nya små bostäder under de åtta åren. Under de sju åren då Miljöpartiet hade bostadsministerposten byggdes det många nya småbostäder. Det kunde vi göra, och vi kan göra det igen – men inte på bekostnad av att en grupp människor stängs ute därför att Larry Söder tycker att de ändå bara är 1 ½ till 2 procent, så det spelar inte så stor roll. Det är inte gentilt; det är skamligt.

0 kommentarer
Kommentarer skrivs under eget namn och stannar på Riksflödet — de skickas aldrig till källan.
Ingen har kommenterat än.
    Här kommenterar ledamöter, statsråd och partier. Är du en av dem, ta över din profil.