Herr talman! Jag förstår att anfall är bästa försvar när man står svarslös och utan ett ordentligt beredningsunderlag inte vet hur den framtida biståndspolitiken ska utformas. Faktum är att det är tunt med beskrivningar i budgetpropositionen, och då väljer man att gå till anfall.

Vi står bakom den biståndspolitik som har byggts upp under decennier, inte minst under socialdemokratiskt regeringsinnehav. Vi är stolta över de insatser som görs i världen. Ja, det går säkert att göra både effektiviseringar och förbättringar. Men det är internationellt omvittnat och utvärderat att det sker bra och effektiva insatser.

Utmaningen blir i stället att se om en ny regering kommer att acceptera en sänkning till 0,88 eller 0,82 eller om det blir fråga om 0,50 - det Sverigedemokraterna faktiskt vill. Magdalena Thuresson har möjlighet att svara på frågan hur lågt gränsen går. Vi är tydliga med enprocentsmålet. Vi säger att det är helt avgörande att återgå till enprocentsmålet, och vi avsätter pengar i budgeten för att nå dithän. Ni säger att målet inte längre behövs. Det är där striden står.

Ni sviker en sedan 50 år bred enighet inom svensk utrikespolitik och biståndspolitik, och ni säger nu att det är andra mått och kriterier som ska vara avgörande. Vidare samarbetar ni med ett parti som har ett annat mått, nämligen 50 procent.

Min enkla fråga tillbaka till Magdalena Thuresson är om det är rimligt att gå ned till 50 procent. Är ni beredda att göra detta?

Jag vill gå vidare med en andra fråga. Det är förvånande att Moderaterna, som ändå är ett statsbärande parti, gör denna omstöpning så snabbt utan beredningsunderlag och utan att ens höra civilsamhället. Känns inte det lite jobbigt?

Herr talman! Jag tror ingen vare sig under vår regeringstid eller nu i opposition har tvivlat på Socialdemokraternas vilja att göra insatser för Ukraina. Det har vi markerat tydligt i de insatser som görs militärt, via biståndsmedel och på andra sätt. Där finns ingen strid.

Striden finns i att ni i många sammanhang tydligt uttalar minskade ambitioner i andra delar av världen. Vad jag försökte säga i mitt anförande var att vad som händer i andra delar av världen, vare sig det är i Latinamerika eller svälten i Afrika, som är en indirekt konsekvens av kriget i Ukraina, också angår oss.

Jag är inte säker på att den nuvarande regeringen tycker detta eftersom det finns ambitioner att minska inte minst kärnstödet, det vill säga FN:s stöd för svältkatastrofer och insatser där humanitära katastrofer sker.

Jag noterar också att Magdalena Thuresson inte svarar på frågan om neddragningen till 50 procent. Är det någonting som Moderaterna kan acceptera? Hon tar inte avstånd utan noterar i stället att biståndet ska vara effektivt, inte en fiktiv summa.

Alla som har följt svensk biståndsdebatt under decennier ser att det har skett en fantastisk utveckling, och den har vi varit med och bidragit till. Genom att vi fört en feministisk utrikespolitik görs fler insatser inom biståndet som rör flickors och kvinnors rättigheter än tidigare. Det är en ökad inriktning mot inte minst klimatbiståndet och demokratifrågor, och det sker på förekommen anledning.

Det som från början var ett bistånd som byggde på att rädda människor från svält har blivit ett bistånd som tittar på de stora utmaningar som finns i världen. Det finns fler människor som lever i icke-demokratier. Fler kvinnor förtrycks och saknar rätt till kropp och liv. Där har Sverige med kunskap och rikedom möjlighet att bistå.

Herr talman! Jag tackar Anna Lasses för värmande ord. Jag tror också att vi delar uppfattning om biståndspolitiken. Jag deltar gärna i gemensamma diskussioner om hur vi kan vässa och stärka den ytterligare, inte minst se till att den bidrar till ökade utbildningsmöjligheter världen över. Utbildning är kanske det mest effektiva sättet att hjälpa människor ur fattigdom till egen försörjning, egen makt och möjlighet att påverka samhällsutvecklingen.

Vi tvekar inte en sekund på enprocentsmålet. Det är helt avgörande. Men jag tror att alla partier i opposition får känna av den utmaning som det alltid innebär att sitta i opposition och ta fram sina budgetalternativ.

Den här striden handlar om något annat, nämligen principen om enprocentsmålet. Den står vi bakom. I det budgetförslag vi har lagt fram anser vi att vi ska börja återvägen tillbaka genom att lägga till 2,5 miljarder kronor. Vi har under de år vi har varit i regeringsställning värnat enprocentsmålet. Det kommer att vara det första vi gör när vi återkommer i regeringsställning.

Den viktiga och avgörande diskussionen nu är att se en tydlig klyfta där Centerns tidigare samarbetspartier har valt en annan väg. Liberaler och kristdemokrater som tidigare värnade biståndet, som har varit djupt engagerade i frågan, ställer sig nu tillsammans med Sverigedemokraterna och Moderaterna och försämrar möjligheterna till stöd och hjälp åt de mest utsatta i världen. Jag beklagar det, men jag är desto mer glad att Centern delar vår uppfattning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Herr talman! Det är precis det som är utmaningen.

Säg att vi halkar ned till 0,5. Ingen vet ju hur långt den här regeringen och den här riksdagsmajoriteten är beredd att gå. Då måste varje ansvarsfullt parti som vill ha regeringsmakten kunna veta att man under det första året gör rätt prioriteringar.

Det är därför vi säger att vi inte kommer att svika enprocentsmålet. Det har vi slagit fast på våra kongresser, och det är helt avgörande. Vi börjar redan här en återupptrappning.

Men vi vet faktiskt inte, varken Anna Lasses eller jag eller någon annan, hur långt de här är beredda att gå. Sverigedemokraterna har sagt att de vill halvera biståndet, och vi har hittills inte fått några svar på de frågor vi ställt om det är något som andra partier kan tänka sig att acceptera. Då kommer återgången till 1 procent att ta lite längre tid än ett budgetår.

Herr talman! Jag tror att alla som följer debatten kan skilja ut det som är principen, och det är den diskussionen vi har om enprocentsmålet.

Gudrun Brunegård själv sa så sent som den 31 augusti att man kan lita på att Kristdemokraterna kommer att stå upp för enprocentsmålet. Det var en ganska kort halveringstid på den tilliten, får man ändå konstatera, eftersom det nu uppenbarligen inte gäller. För oss gäller det. Vi kommer att vara väldigt tydliga med att återgå till enprocentsmålet. Vi kommer att avsätta resurser. Men Gudrun Brunegård får nu chansen att redovisa för riksdagen om en 50-procentig halvering är det ni kan acceptera. Var går gränsen?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Sedan är det klart att här ställer vi i oppositionen många frågor eftersom den här regeringen inte har redovisat konsekvenserna av besparingarna. Det finns inget beredningsunderlag. Vi fick sammankalla i utskottet för att få en hearing som gav biståndsorganisationer och andra möjlighet att redovisa sina perspektiv. Jag har inte sett någon bred parlamentarisk utredning föregå denna omsvängning, utan alla väntar nu på något regleringsbrev.

Här kanske också Gudrun Brunegård, om hon har insyn i regeringsarbetet, kan berätta vad konsekvenserna nu blir för civilsamhället.

Det som Göran Hägglund, som jag verkligen högaktar och hade gott samarbete med, inledde under sin tid i alliansregeringen var att göra en överenskommelse med civilsamhället: Så här ska spelreglerna se ut. När vi gör saker som påverkar civilsamhället ska vi ha gemensamma beredningsprocesser. Vi ska lyssna på varandra. Vi ska vara tydliga så att det finns en långsiktighet i statens riktlinjer till civilsamhället.

Var finns den långsiktigheten? Var finns Görans Hägglunds ord i Kristdemokraterna i dag, när man inte ens lyssnar på civilsamhället utan själva efter en förhandlingsnatt med Sverigedemokraterna bestämmer sig för att skära ned på biståndet och göra en stor omläggning?

Grundfrågan går tillbaka. Finns det någon gräns för Gudrun Brunegård?

Herr talman! "Vi nådde inte riktigt ända fram", var det svar som Gudrun Brunegård nu gav. Jag har en bestämd känsla av att vi kommer att få höra det uttalandet flera gånger, efter nästa budgetomgång och budgetomgången därefter, för Kristdemokraterna är ett litet parti i en allians bestående av det stora, dominerande partiet Sverigedemokraterna, sedan Moderaterna och sedan Liberalerna därefter. Hur maktförhållandena ser ut och faller ut har vi kunnat konstatera i ett flertal politiska prioriteringar från den här regeringen, så jag är ledsen - jag högaktar Gudrun Brunegård som person, men jag konstaterar att det uttalandet säkert kommer att upprepas ett antal gånger.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Jag kan också bara beklaga om Gudrun Brunegård och Kristdemokraterna tycker att civilsamhället är så viktigt, och det vet jag att väldigt många kristdemokrater gör. Hur kan man då göra en sådan här omläggning utan att ens prata med biståndsorganisationerna? Hur kan det vara så att den enda möjligheten för organisationerna att komma till tals i denna process är att vi i oppositionen sammankallar en hearing, där statssekreteraren för regeringspartiet för övrigt behagade vara en kort stund för att sedan gå därifrån?

Varför har man inte större tillit eller, för den delen, större ansvar att följa upp det man tidigare lovat, nämligen att lyssna på biståndsorganisationer och på civilsamhället? De gör fantastiska insatser och får nu oroligt vänta, utan insyn eller dialog, på att ett regleringsbrev ska falla ut som avgör hur deras framtid ska se ut. Det de vet är att i dessa förhandlingar sitter ett tungt parti som har stort inflytande, Sverigedemokraterna, och säger att 50 procent kanske är rimligt. Eller som Oscar Sjöstedt sa: Jag skulle inte gråta om Sida lades ned.

Jag kan förstå den oro som finns. Och jag kan också förstå besvikelsen hos många kristdemokrater över den omsvängning som i dag skett inom KD.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Herr talman! Jag tror att vi återkommande under alla år, både i regeringsställning och i opposition, har både granskat, utvärderat och effektiviserat biståndet men ändå vågat ha den moraliska uppfattningen att 1 procent av bruttonationalprodukten ska kunna gå till bistånd. Om det för Sverigedemokraterna inte hade handlat om procentsatserna utan om effektiviteten hade man nog uttryckt sig på ett annat sätt. Jag läste bara ur SD:s budgetmotion. Där står det 0,5 - 50 procents neddragning. Om ni nu vill frångå detta är det såklart välkommet - om Sverigedemokraterna inte längre vill se den halvering av biståndet som varit ert slagord på gator och torg under lång tid.

Jag kan notera att Alexander Christiansson säger: Vi är nöjda med Tidöavtalet och med omläggningen av biståndspolitiken. Ja, jag vet att ni är nöjda. Jag känner väldigt många, både moderater, liberaler, kristdemokrater, centerpartister och många andra, som beklagar detta, för de ser att regeringen har backat till förmån för Sverigedemokraterna, som har fått igenom väldigt mycket i Tidöavtalet.

Sverigedemokraterna kan inte kan granskas på samma sätt som regeringen. Vi får ju inte ställa misstroendevotum mot Jimmie Åkesson, interpellera Aron Emilsson eller ha KU-granskning på samma sätt som för statsråden. Men vi får ändå ställa frågor, och en av de frågorna är: Vilka FN-program är det som ska läggas ned? Vilken del av UNDP:s humanitära insatser ska nu tas bort, eller av de insatser som görs av Unifem eller andra organisationer inom FN? Vad är det som ska bort av kärnstödet? Kan Alexander Christiansson, som jag förutsätter nu är med vid förhandlingarna om regleringsbrevet, tala om vad det är som ska bort så att vi får reda på det?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Herr talman! Här fick vi ett förslag: UNRWA. Det ska bli intressant att se Sverigedemokraternas lista över ytterligare besparingsförslag gällande FN. Hur ser listan över saker som ska tas bort ut inför Finansdepartementets förhandlingar? Jag gråter inte om Sida skulle läggas ned, sa Oscar Sjöstedt. Man kan ana hur reformlistan ser ut, som Sverigedemokraterna först principiellt fick igenom under Tidöavtalsförhandlingarna och som nu ska bli verklighet när man ska diskutera regleringsbreven.

Jag tycker bara att det är sorgligt att de som berörs - biståndsorganisationer, människor i andra länder ute i världen och FN-systemet - inte får reda på det. Det är något som diskuteras i slutna rum, utan transparens eller insyn och utan att man ens drar nytta av den kunskap och kompetens som finns inom Biståndssverige.

Den fråga jag har tillbaka till Alexander Christiansson i detta läge är: Om man nu vill ha effektivare insatser, vore det inte en poäng att dra nytta av alla dem som har arbetat med biståndet? Jag har frågat om den saken tidigare. Här finns en gedigen kompetens. På vilket sätt kan civilsamhället bli effektivare?

Jag tror att Sverigedemokraterna tillsammans med övriga partier blir svaret skyldiga. Där ute finns väldigt många människor som undrar hur ni tänker.

Tillbaka till frågan om procent hit eller dit. Det var faktiskt Sverigedemokraterna som sa att man vill halvera. Kan vi få den empiriska grunden för detta? Vi kan säkert gå tillbaka till enprocentsdiskussionen. För 50 år sedan var jag inte riktigt politiskt engagerad, får jag ärligt erkänna. Men jag vill föreställa mig att i en värld av krig, orättvisor och stora svältkatastrofer - jag kan tänka mig att det var Biafra eller något annat på den tiden - var tanken att vi nog ändå medmänskligt skulle kunna bistå med en hundradel. Vi är ändå ett av världens rikaste länder. Sedan dess har biståndet med detta som utgångspunkt utvecklats till att bli ett av världens mest effektiva, som bidrar till stora humanitära insatser världen över. Det är jag stolt över.

Herr talman! Vi ser nu hur behovet av bistånd är större än någonsin. Fattigdomen ökar, och hungerkatastrofen är ett faktum. Kvinnor, flickor och barn har drabbats särskilt hårt. Ett exempel är Afrikas horn, som nu står inför den värsta hungerkrisen på 40 år, och bara i Somalia läggs ett barn i minuten in för behandling mot undernäring.

Fler barn än någonsin befinner sig på flykt. Det demokratiska utrymmet minskar i världen. Jämställdheten har gått tillbaka under pandemin. Kvinnor har förlorat jobbet i större utsträckning, våldet mot kvinnor har ökat och fler kvinnor har fallit ned i fattigdom. Flickors tillgång till utbildning har minskat samtidigt som könsstympning och barnäktenskap ökat. Stödet särskilt till kvinnor, flickor och barn behöver öka, inte minska.

I regeringsdeklarationen utlovades en prioritering av "demokratibistånd till människorättsförsvarare och demokratikämpar; utökat och effektiviserat klimatbistånd samt kvinnors och flickors rättigheter och möjligheter" liksom ett ökat stöd till civilsamhället.

Jag blir oroad när det kommer signaler från olika håll om att regeringen planerar att fasa ut viktiga strategier. Det handlar om globala strategier som samlar insatser för jämställdhet, hälsa, sexuella och reproduktiva rättigheter, rent vatten och sanitet, utbildning samt stöd till människorätts- och kvinnorättsorganisationer där man lever i extrem utsatthet, till exempel i Guatemala och Myanmar. Men även de stora nedskärningarna på FN är naturligtvis oroande.

Kommer Moderaterna att se till att biståndet till kvinnor och barn samt demokrati och människorättsorganisationer värnas och inte skärs ned?

Herr talman! Det låter bra, men när man nås av signaler om att det kommer att ske stora nedskärningar och utfasningar av viktiga strategier som handlar om jämställdhet och de allra mest utsatta kvinnoorganisationerna i till exempel Guatemala och Myanmar blir man djupt oroad.

Jag fick inget tydligt svar på om man tänker skära ned på biståndet till kvinnor och flickor och till demokrati- och kvinnorättskämpar runt om i världen eller om man tänker behålla biståndet på samma nivå. Annars är det ytterligare ett löfte som regeringen inte lever upp till, och de som får betala det högsta priset är kvinnor, flickor och barn i världen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Den stora omställning av biståndet som nu sker görs utan någon egentlig analys grundad på fakta, erfarenhet och gedigen konsekvensanalys, inte minst en barnkonsekvensanalys. Även Eba, den fristående expertgruppen för biståndsanalys, påpekar i en artikel i Altinget den 9 september att stora omläggningar av biståndet måste utredas. Varför vill ni inte göra en ordentlig analys av omläggningen av biståndet, Magdalena Thuresson?

Det är minst sagt anmärkningsvärt att inte involvera vare sig riksdagen, aktörerna eller mottagarna av biståndet i detta. Omläggningen kan få väldigt stora konsekvenser om man inte gör någon egentlig analys eller för en dialog med dem som kan bistånd.

Herr talman! Moderaterna säger ofta att de har högre ambitioner för svenskt bistånd, och detta är vi väldigt nyfikna på.

Magdalena Thuresson tog i sitt anförande upp och fick det att låta som att vi som är bekymrade över att man nu frångår enprocentsmålet menar att det bara handlar om att göra av med pengar. Detta vill jag starkt motsätta mig. Det är sådana påståenden som gör att debatten kan bli lite sorglig. Självklart är det innehållet som är avgörande, och detta har vi brukat debattera här i denna kammare - vad som ska ingå och vad målen ska vara. Vi har diskuterat det, och man har diskuterat med civilsamhället.

Det är beklagligt att Moderaterna släpper principen om enprocentsmålet. Det handlar inte bara om en summa som ska fyllas med vad som helst, utan det handlar om en princip, nämligen stabil finansiering som är knuten till vår välståndsutveckling.

Det är ännu mer beklagligt att det nu verkar pågå en enorm omdaning av svenskt bistånd bakom lyckta dörrar på Regeringskansliet. Ledamoten Lotta Johnsson Fornarve frågade om detta, men jag hörde inte att det kom något svar. Därför är det bra att jag också får ställa frågan.

Moderaterna har tidigare varit ett seriöst parti och brukar hävda att ingångna avtal ska gälla, även om några svikits under mandatperioden. Det finns en skriftlig överenskommelse som säger att regeringen åtar sig att föra dialog med och i god tid informera berörda civilsamhällesorganisationer om större förändringar, men detta väljer man nu att frångå. Varför gör man det? Varför har man inte en process i vanlig ordning när stora beslut om förändringar fattas?

Herr talman! Garantiinstrumentet är otroligt bra. Det har varit under uppbyggnad nu under ett tag, och därigenom har det kanske funnits mer kompetens och fokus på att man faktiskt ska leva upp till sina åtaganden - som den här riksdagen gjort när det gäller Sida. Men även vi höjde garantiåtagandena under vår tid eftersom vi såg just den utveckling som Magdalena Thuresson talar om.

Så till det här med att handel leder till utveckling. Inom klassiskt svenskt bistånd tittar man redan på hela kedjor och processer för ökad rättvis handel, inom länder och mellan länder. Vi får väl hoppas att det inte är detta som Moderaterna nu stryker i sin iver att höja effektiviteten och få högre ambitioner. Och det är just det jag menar: Om man inte ens vet att de här sakerna finns i svenskt bistånd är det ju alltför lätt att man bara slänger ut barnet med badvattnet.

Annars tycker jag att det låter väldigt bra med högre ambitioner. Vi har också högre ambitioner med svenskt bistånd. Det måste vi ha med tanke på hur världen ser ut. Men vi undrar vad en reformagenda för biståndet ska betyda, med fokus på långsiktighet och transparens och effektivitet. Hur ska den skilja sig från dagens bistånd, som ju ändå är utsett till ett av världens bästa och som redan har höga ambitioner och är långsiktigt, transparent och i allra högsta grad effektivt?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Varför får vi då inte vara med och förbättra? Detta har Magdalena Thuresson fortfarande inte svarat på, trots att både jag och Lotta Johnsson Fornarve har ställt frågan. Varför låter ni inte civilsamhällesorganisationerna med sin kunnighet och riksdagen med sin långa erfarenhet av att styra bistånd vara med och arbeta fram detta nya, så som det gjordes förra gången en stor omläggning skulle ske? Vad är ni rädda för?

Herr talman! Tack, Magdalena Thuresson, för ett bra och engagerat inlägg, vill jag först säga.

Jag håller helt med om att vi har ett behov av att göra reformer inom biståndet. Effektivisering är alltid bra, ledarskap bör diskuteras och synergieffekter är väldigt intressant. Sedan finns det andra saker där jag absolut inte håller med.

Jag har framför allt två frågor. Den ena frågan har även föregående replikör varit inne på. Den handlar om processen, det vill säga transparensen och dialogen, alltså innan besluten fattas. Jag känner mig fortfarande lite orolig, och väldigt många delar min oro: Vad är det som gör att riksdag, civilsamhälle och mottagare inte får vara med i processen när man nu gör om det här? Varför måste det gå så fort?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Jag tror att man kommer att få äta upp det i slutändan, för även om förändring alltid skapar en viss oro brukar transparens och dialog faktiskt öka tryggheten.

Sedan har vi målet. Där är ju alla i utskottet eniga om att vi står fast vid målet om fattigdomsbekämpning och demokratiutveckling. Det är bra. Man säger också att regeringen står bakom detta. Men jag får inte detta att gå ihop. Hur går detta egentligen ihop med migrationspolitiken? Och hur går det ihop med talet om exportfrämjandet och att det ska gynna Sverige? För även om jag håller med Magdalena Thuresson om vikten av handel och att näringslivet får en större roll i detta undrar jag över just ansatsen att det ska vara exportfrämjande för Sverige i stället för att utgå från mottagarens perspektiv - hur går detta ihop?

Herr talman! När det gäller just bni-nivån lämnar jag det därhän. Vi har olika syn på det, och jag tänker att det får vara så.

Men jag vill återgå till processen, för det gäller egentligen inte processen inför själva budgeten utan dessa stora förändringar. Om man nu är väldigt mån om att få ett nytt och effektivt och bra biståndsarbete, varför involverar man inte då? Varför tar man sig inte den tiden och ser över hur vi kan göra detta så bra som möjligt? Jag tror ändå att det finns ganska många saker där vi skulle kunna enas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

När det sedan gäller migrationspolitiken funderar jag lite grann. Jag förstår också att man inte kan ge allt till alla; det begriper jag fullt ut. Men nu har man den här väldigt strama migrationspolitiken, där man mer eller mindre vill avskräcka människor från att komma hit, tillsammans med målen om återvändande i biståndet. Hur går detta ihop med biståndets målsättning att fokusera på mottagaren? Jag får inte riktigt det att gå ihop; det ska jag erkänna.

Jag tror dessutom att det kanske mest är ett slag i luften, för så där vansinnigt många stater som är auktoritära ger vi inte stöd till. Det känns mer som att detta är någonting vi säger men som inte ger så mycket.

Fru talman! Tack för inlägget från Magdalena Thuresson! Först och främst gäller det procenten. Man får inte sätta ett procentmål så att man bara gör av med pengar, och vi kan inte sätta ett utbetalningsmål, säger Magdalena Thuresson.

Det kan finnas en poäng i att hon är lite försiktig med detta med tanke på det tvåprocentsmål som finns med anledning av Natomedlemskapet när det gäller försvarsutgifter. Det kan ibland finnas en poäng med att sätta procentmål för att binda sig långsiktigt vid de åtaganden man ska göra. Men Moderaterna kanske här aviserar att de vill gå ifrån också detta tvåprocentsmål. Då tror jag att vi har en annan politisk debatt.

Jag tänker fokusera på det som handlar om beredningsprocessen och hur man hanterar civilsamhället. I den överenskommelse som jag nämnde i mitt anförande förbinder sig regeringen att arbeta tillsammans med civilsamhället och förbereda det. Som vi har hört från flera talare här är civilsamhället en viktig del i svenskt bistånd. Från en del i regeringsunderlaget har det sagts att det till och med är en allt viktigare del. Det står i överenskommelsen att man i god tid ska informera berörda civilsamhällesorganisationer om planerade eller pågående processer av större betydelse inom det svenska utvecklingssamarbetet. Jag konstaterar att man inte följer denna överenskommelse. Är det ett bekymmer?

Eftersom jag vet att många av civilsamhällesorganisationerna lyssnar ska jag ska också ge Magdalena Thuresson en möjlighet att beskriva hur detta effektivitetsmått ska kunna tillämpas på civilsamhället. På vilket sätt ska Diakonia bli effektivare i sitt bistånd? Hur ska Olof Palmecentret, Act Svenska Kyrkan eller Plan bli det? Vilka effektivitetsmått är det som ska styra deras insatser framöver? Vad är poängen med att inte involvera dem på ett tidigt stadium i processen? Och det som kanske är grundfrågan: När kommer civilsamhällets organisationer att involveras? Jag tycker att det också är en ganska grundläggande demokratiaspekt som den här regeringen helt och hållet har missat.

Fru talman och Magdalena Thuresson! Jag konstaterar att jag inte fick något svar på frågorna. Nu finns det en chans till.

På vilket sätt ska civilsamhället nu involveras i arbetet? Hur ska det bedriva sitt arbete effektivare? Vilka effektivitetsmått avser ni att tillämpa? Är det fler flickor som får stöd och hjälp i utsatta situationer, eller är det ökat humanitärt bistånd beräknat efter populationen?

Jag tycker att det är lite intressant, för ni slänger er gärna med begrepp som ett effektivare bistånd trots att svenskt bistånd är utvärderat till både höger och vänster och uppfattas som ett av världens mest effektiva. Kan ni precisera? Kan vi få besked?

Eftersom civilsamhället inte har blivit involverat och eftersom den överenskommelse som alliansregeringen slöt med civilsamhället har frångåtts kanske det är läge att lämna besked här och nu innan vi fattar beslut i Sveriges riksdag. Eftersom inte någon från regeringen ämnar komma till kammardebatten kan det vara en poäng i att någon företrädare från majoriteten ger oss ett beredningsunderlag innan det röstas i kammaren. Berätta vilka krav som ska ställas på civilsamhället! Eller får det bli som det blir? Är det så slarvigt man hanterar regeringsmakten nu för tiden?

Fru talman! Sverige är ett rikt land som har råd med både ett starkt bistånd och en väl utbyggd välfärd. Det är fullt möjligt att uppnå om rätt prioriteringar görs och om vi tar ett gemensamt ansvar, men då går det inte att prioritera skattesänkningar för höginkomsttagare.

Regeringens budget innebär ett avsteg från en lång tradition av svensk biståndspolitik. Det etablerade enprocentsmålet överges och ersätts med ett mål satt i kronor och ören. I ett första steg fryser man biståndet strax under den tidigare nivån, men prognosen visar att det snabbt kommer att bli en betydande sänkning i förhållande till bni.

För första gången på årtionden ökar fattigdomen i världen. Bara under 2022 ökade antalet människor i extrem fattigdom till 719 miljoner, enligt Världsbanken. Det gör att 9,3 procent av hela världens befolkning lever i fattigdom.

Det pågår just nu en hungerkatastrof i världen. Enligt FN lider 345 miljoner människor av akut undernäring, en siffra som har fördubblats sedan 2019.

Det är 46 miljoner barn som befinner sig på flykt. Många lever under helt omänskliga förhållanden i flyktingläger under lång tid. Orsaken är en rad globala kriser - klimatkrisen, coronapandemin och ett växande antal krig och konflikter.

Att sänka biståndet i en tid när globala kriser överlappar varandra och behoven är som allra störst innebär ett slag mot de människor som har det allra svårast i världen. Det är tydligt att regeringen inte har några ambitioner om att Sverige ska fortsätta ta ansvar för den globala utvecklingen. De länder i EU som på senare år har ökat sitt bistånd med hänvisning till Sverige kommer inte längre att kunna se Sverige som ett föredöme - något som hade behövts i en tid när det samlade biståndet långt ifrån räcker för att uppfylla de behov som finns.

Det är uppenbart att vi står inför en tydlig kursändring när det gäller biståndet. I Tidöavtalet som regeringen förhandlat fram med Sverigedemokraterna slås fast att biståndet ska användas för att uppnå migrationspolitiska syften. Människor ska med andra ord tvingas tillbaka till det ställe de flytt ifrån. Det är ett avsteg från själva grundprincipen för bistånd, som säger att biståndet ska gynna mottagaren och inte givaren.

Regeringen talar även om att biståndet ska utgå från möjligheten att gynna svensk handel och näringsliv. Denna inriktning är ett omodernt, kostsamt och ineffektivt sätt att använda bistånd. Enligt OECD är bistånd som binds till krav på att handla med företag i givarlandet 15-30 procent dyrare, och därför har OECD beslutat att avveckla bundet bistånd. Ett bistånd som är knutet till exportfrämjande arbete riskerar att bli mindre effektivt eftersom man bortser från faktiska behov i samarbetsländerna. Utifrån biståndets målsättningar ska biståndet utgå från mottagarnas behov och perspektiv, inte från möjligheten att gynna svenskt näringsliv.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

GPEDC är det globala ramverk vi har för att gemensamt arbeta med biståndseffektivitet. De fyra principerna innebär lokalt ägarskap, fokus på resultat, inkluderande partnerskap samt transparens och gemensamt ansvarstagande. Principerna bygger på decennier av erfarenhet av vad som är effektivt bistånd.

Vi vet att det långsiktiga utvecklingsbiståndet är effektivt. Utvecklingsbistånd är smart för att förebygga kriser och konflikter. Det är därför oroande att regeringen nu säger sig vilja prioritera det humanitära biståndet. Både det humanitära biståndet och utvecklingsbiståndet är viktiga, men för verklig förändring måste biståndet vara långsiktigt.

Detta har vi sett många exempel på; till exempel har Argentina nu en lag som ger kvinnor rätten till sin egen kropp och rätt att göra abort. Det hade aldrig hänt utan långvarigt stöd till olika kvinnoorganisationer i Argentina. Sverige har en lång historia av att stödja folkrörelser i partnerländer.

Det demokratiska utrymmet minskar i världen. Jämställdheten har gått tillbaka under pandemin. Kvinnor har förlorat jobbet i större utsträckning, våldet mot kvinnor har ökat och fler kvinnor har fallit ned i fattigdom. Flickors tillgång till utbildning har minskat samtidigt som könsstympning och barnäktenskap har ökat.

Nu kommer oroande signaler om att regeringen är på väg att fasa ut viktiga strategier. Det handlar om globala strategier som samlar insatser för jämställdhet, hälsa, sexuella och reproduktiva rättigheter, rent vatten och sanitet samt utbildning och stöd till människorätts- och kvinnonätsorganisationer för människor som lever i extrem utsatthet, exempelvis i Guatemala och Myanmar.

Det ser ut som att regeringen kommer att få svårt att leva upp till orden i regeringsförklaringen där man lovade fortsatt prioritering av demokratibistånd till människorättsförsvarare och demokratikämpar, ett utökat och effektiviserat klimatbistånd samt fokus på kvinnors och flickors rättigheter och möjligheter.

Att minska stödet till FN och skära ned på kärnstödet, som regeringen aviserat, är inte heller ett effektivt bistånd. Kärnstödet medger en flexibilitet som krävs i en föränderlig värld med uppblossande kriser och konflikter, som till exempel de i Ukraina och Afghanistan. FN spelar också en viktig samordnade roll i världen, och en stor del av de medel som kanaliseras via FN går till stöd till kvinnor och SRHR. Ett starkt kärnstöd står inte i motsättning till ett starkt stöd till civilsamhället; tvärtom är de en förutsättning för varandra.

Det är den fattigaste delen av världen som drabbas hårdast av klimatkrisens effekter. Klimatmålen måste gå före kortsiktiga vinstintressen, och den rika delen av världen måste ta sitt historiska ansvar. För att kombinera en effektiv fattigdomsbekämpning med ekologisk hållbarhet krävs satsningar på miljövänlig och hållbar produktion av energi och livsmedel samt omställning till en mer miljövänlig transport- och industrisektor. Vänsterpartiet vill därför se ett nytt additionellt klimatbistånd.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Ukraina behöver självklart få ett starkt stöd från omvärlden för att bygga upp landet. Här kan Sverige spela en viktig roll, men behoven är gigantiska. Det beräknas kosta 600-700 miljarder dollar samtidigt som världens samlade bistånd uppgår till mindre än 200 miljarder dollar. Det är uppenbart att världens länder måste hitta andra medel än biståndet för att bistå Ukraina i deras viktiga arbete med att återuppbygga landet.

Det talas ibland, helt felaktigt, om biståndet som ett svart hål. Sverige har i dag ett relativt bra bistånd som är både transparent och effektivt och som ses som en förebild globalt. Samtidigt finns det näst intill inget fokus på kapital- och skatteflykt som ett svart hål. Detta berövar länder hundratals miljarder dollar varje år i uteblivna skatteintäkter. Här behövs krafttag. Vi behöver även införa en effektiv land-för-land-rapportering för multinationella företag.

Kursändringen gällande svenskt bistånd görs utan någon som helst analys, dialog eller ordentlig utvärdering. Senast biståndet förändrades gjordes en ordentlig analys, och omställningen föregicks av en dialog med både riksdagen och biståndsgivare på bred front. Inte minst civilsamhället var inblandat. Nu överger regeringen både enprocentsmålet och en i det stora hela fungerande biståndspolitik utan någon som helst dialog. Det är minst sagt anmärkningsvärt.

Sverige ska vara en röst för solidaritet, demokrati och mänskliga rättigheter i världen. I Vänsterpartiets budgetmotion både återställer vi enprocentsmålet och lägger fram förslag om ett additionellt klimatbistånd som omfattar 500 miljoner kronor för år ett och sedan trappas upp till 1 miljard kronor för de nästkommande åren. Detta gör vi för att motverka effekterna av klimatkrisen och bidra till en rättvisare, mer demokratisk och jämställd värld.

Eftersom riksdagsmajoriteten i det första steget av budgetprocessen har gett budgetpolitiken en annan inriktning än den Vänsterpartiet önskat avstår jag från ställningstagande på utgiftsområde 7. Jag hänvisar i stället till Vänsterpartiets särskilda yttrande.

(Applåder)

Fru talman! Jag håller med om att avräkningstaket är bra. Det gör att det blir stabilt och att man vet vad som gäller.

När det gäller enprocentsmålet gläder det mig visserligen att Kristdemokraterna håller fast vid det, men jag måste ändå fråga var gränsen går. Vi har ju hört, åtminstone från Sverigedemokraternas sida, att det här eventuellt är ett första steg. Vad händer i nästa steg när man vill ned till 0,5 procent? Hänger Kristdemokraterna med då, eller säger de nej? Det är min ena fråga.

Den andra frågan handlar om processen. Varför får inte civilsamhället och riksdagen vara med när man nu gör så stora förändringar i biståndet? Och då pratar jag inte om pengarna utan om principerna för hur man fördelar, tänker och ska arbeta med det.

Jag håller med om det Gudrun Brunegård sa om utveckling av handel när det kommer till just kvinnliga jordbrukare och utbildning. Det är verkligen ett av de bästa sätten att få till utveckling - inte minst ekonomisk sådan.

Men det här står väldigt långt från målet att gynna svensk export. Jag skulle önska att man snarare fokuserade på att säga att man ska involvera näringslivet och hjälpas åt för att det ger ett mervärde. Hade inte det varit bättre än att säga att man ska gynna svensk export?

Fru talman! Jag hoppas att Kristdemokraterna verkligen kan hålla i detta och försöka att putta upp det så att det inte åker ned ytterligare.

Jag håller med om att det har varit en oerhört forcerad process. Det är just detta som är problemet när man gör stora förändringar och det skapas en stor oro. Då är det ännu viktigare att alla känner att de är med och att de kan bidra med den kunskap som de har. Då är det också lättare att inte göra stora misstag så att man sedan måste riva upp och göra om.

Jag tycker att det är tråkigt att man inte har sagt: Stopp och belägg - så här snabbt kan vi inte göra det! Den här processen, med den överenskommelse om att involvera civilsamhället som ligger i botten, är mycket viktig. Jag hoppas att Kristdemokraterna håller med om detta och att partiet bevakar det och ser till att det är någonting som tas med åtminstone i den vidare processen.

Fru talman! Tack, Gudrun Brunegård, för anförandet!

Det var mycket som Gudrun Brunegård framförde som jag kan hålla med om. Jag tycker att det är bra att man har fått ned avräkningarna av biståndet, även om jag helst hade sett att det inte hade gjorts några avräkningar över huvud taget. Jag anser att bistånd ska användas just till bistånd och inte till andra saker.

Vi ser nu att behovet av bistånd är större än någonsin. Fattigdomen ökar. Hungerkatastrofen är ett faktum. Flickor, kvinnor och barn har drabbats särskilt hårt. Jämställdheten minskar igen, och våldet mot kvinnor ökar. Det finns minst sagt stora behov inom biståndet, inte minst när det gäller demokrati- och rättighetsbistånd.

Både liberaler och kristdemokrater lovade före valet att enbart stödja en budget där 1 procent av bni går till bistånd. Att detta löfte nu kastas över bord tycker jag är ett svek både mot väljarna och mot de miljontals människor i världen som är i behov av internationellt bistånd.

Hur förklarar ni detta svek för väljarna? Att sänka biståndet i en tid då globala kriser överlappar varandra och behoven är som allra störst är inte rimligt, anser jag. Jag vill gärna ha ett svar på hur ni resonerar om sänkningarna av biståndet.

Fru talman! Jag tackar Gudrun Brunegård för svaret.

Jag håller som sagt med om att det är viktigt att vi minskar avräkningarna, men Vänsterpartiet hade helst sett att det inte hade skett några avräkningar över huvud taget.

Gudrun Brunegård sa att man minskar biståndet marginellt, men på sikt kommer det ju att bli en ganska kraftig sänkning av biståndet i och med att man fryser biståndet i kronor och ören. På sikt kommer detta att innebära ganska kraftiga nedskärningar av biståndet; så är det ju.

Jag måste säga att jag tycker att det är ett svek mot era väljare att ni inte stod upp för enprocentsmålet, vilket ni i valrörelsen tydligt och klart sa att ni skulle göra. Det är ju de mest utsatta i världen som drabbas av detta svek.

Jag undrar var ni egentligen vill skära i biståndet. Är det i stödet till flickors utbildning, som har gått tillbaka kraftigt efter pandemin? Är det i stödet för att förhindra våld mot kvinnor och barn och för att minska könsstympning? Är det i stödet till människorätts- och demokratiaktivister runt om i världen? Var ska ni skära?

Ni säger att civilsamhället är viktigt och ställer detta lite grann i motsättning till FN och kärnstödet. Jag tycker att detta är fel att göra, för båda behövs. Civilsamhället säger också att man beklagar att biståndet till de multilaterala organisationerna och kärnstödet minskar, för de är avhängiga av varandra. Kärnstödet har varit otroligt viktigt under pandemin för att snabbt kunna ställa om, sätta in medel och vara flexibel. Båda dessa stöd är väldigt viktiga och står inte alls i motsättning. Jag skulle vilja höra några kommentarer om detta från Gudrun Brunegård.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Fru talman! Jag tackar Gudrun Brunegård för både anförande och tidigare svar.

Ni har i förhandling tvingats frångå enprocentsmålet. Detta har du hederligt och renhårigt förklarat, men det är ändå beklagligt. Det är synd att ni inte kunde hålla emot, men det är bra att du uttrycker ambitionen att komma tillbaka dit.

Det som också är sorgligt är att ni står bakom det nyspråk som Moderaterna och biståndsministern ägnar sig åt när det gäller effektivitet och transparens. Här får vi ju inga svar.

Förutom att Kristdemokraterna har stått upp för enprocentsmålet och fortsätter att göra det vill Kristdemokraterna också ge civilsamhället ett stort utrymme. Jag hörde Gudrun Brunegård säga att det går lite fort nu men att man senare ska involvera också civilsamhället i de stora förändringar som görs. Men det är nu nya förslag tas fram och Regeringskansliet bakar om hela politiken för internationellt utvecklingssamarbete och bistånd. Då vore det bra om de som har kunskap, kompetens och erfarenhet deltog i detta arbete.

Hur kan Kristdemokraterna gå med på att göra en sådan stor omdaning, som vi befarar att det blir, utan att civilsamhället involveras från början?

Fru talman! Jag tackar Gudrun Brunegård för medskicket när det gäller förhandlingar. Det kan ett litet parti alltid behöva.

Budgeten minskar, och regeringen har valt att frångå enprocentsmålet. Men det är kanske inte summan i sig som är mest oroväckande, för den kommer väl att påverka mer på sikt. Nu är det snarare regeringens uttalade ambition att lägga en stor del av biståndspengarna på Ukraina. Vi tycker att Ukraina ska få så mycket stöd och hjälp vi någonsin kan ge, men vi har inte sett finansieringen och vet inte hur mycket annat detta fokus på Ukraina kommer att tränga ut.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Förhandlingar pågår, och vi hade väl inte trott något annat. Men jag vill fråga Gudrun Brunegård: Vad har Kristdemokraterna för ingångar i de förhandlingar som pågår? Gudrun Brunegård nämner många bra saker som det är viktigt att behålla i biståndet. Men vi vet samtidigt att man kommer att behöva dra ned. Vad är Kristdemokraterna beredda att dra ned på? Man kan inte upprätthålla samma ambitionsnivå i alla dessa delar. Kommer man att dra ned på klimatbiståndet, på kvinnors och flickors rättigheter eller på demokratistödet? Jag vill höra hur Kristdemokraterna prioriterar i dessa svåra frågor.

Fru talman! Jag tänkte först och främst säga något om avräkningen och Dac. Jag tror att det är viktigt för dem som följer debatten och hör Gudrun Brunegård att ändå komma ihåg hur situationen såg ut. Vi fick signaler om 250 000-300 000 flyktingar från Ukraina bara till Sverige. Det var prognoser som gjordes utifrån krigsläget då. Det gällde att snabbt skaffa förutsättningar att möta detta, och det gjorde vi genom att följa Dac-kriterierna, de regelverk som faktiskt finns.

Sedan visade det sig att det inte behövdes, och då återfördes resurserna. Men det som skiljer sig åt när det gäller utmaningen för alla partier i den förra regeringskonstellationen är att vi inte tvekade en sekund när det gäller enprocentsmålet. Det gör dock den konstellation som Kristdemokraterna nu ingår i.

Jag kan tycka att det är vällovligt och till och med positivt att Gudrun Brunegård här säger att man önskar kunna höja biståndet. Men här finns ju flera partier vars uttryckliga målsättning är att sänka det. Moderaterna vill sänka till 0,7 procent och Sverigedemokraterna till 0,5 procent. Den sannolika konsekvensen av detta kommer att vara ett minskat bistånd framöver.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Jag blir lite orolig, eller till och med mycket orolig, när jag hör inte bara att det handlar om att så småningom involvera civilsamhället - för civilsamhället är ju inte involverat, trots den expertkunskap som finns - utan att Gudrun Brunegård också säger att hon hoppas att det också ska finnas en dialog med oss i utskottet. Det gjorde mig lite förvånad, för jag förutsatte att det fanns en dialog åtminstone där. Men Gudrun Brunegård har alltså inte heller själv deltagit i de här diskussionerna.

Då kanske det blir svårt för henne att svara på min fråga, som jag tycker är intressant. Om nu den övergripande strategin från Kristdemokraterna är att se till att biståndet ska bli så effektivt att alla tycker att det är rimligt att höja det, hur ska det effektiviseras? Är det genom det vi hörde i den senaste repliken, att konkurrensutsätta biståndsorganisationer och se vem som gör det bästa jobbet?

Fru talman! Nu får Gudrun Brunegård sin sista chans att ändå svara på frågan: Hur ska civilsamhället effektivisera detta? Det var ju detta som var min fråga.

Jag förstår den bekräftelse som nu kom av att civilsamhället inte har involverats och att det var medvetet. Jag beklagar det och tycker att det är synd, för där finns ju expertisen. Jag konstaterar att Kristdemokraternas vägval innebär att man nu systematiskt lägger sig på en lägre nivå för biståndet framöver och har accepterat detta trots tidigare uttalanden till väljarna. Det är en modell vi numera känner igen på flera politikområden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Om man nu dessutom fryser beloppet, hur ska då ett effektivare bistånd så småningom enligt Gudrun Brunegårds önskemål kunna bli mer? Det kanske ledamoten kan grunna på framöver.

Jag tycker att alla som lyssnar och följer den här debatten ändå av någon företrädare för majoriteten skulle kunna få reda på hur civilsamhället ska bli effektivare.

Gudrun Brunegård sa i sitt anförande att om det är flera som gör det kanske några inte ska göra det, och vi kan se vem som gör det bäst. Ska man konkurrensutsätta detta och se vem som är den bästa på bistånd i det här landet? Kan ni beskriva hur urvalet ska gå till, vilka som ska bort och när man ska få reda på detta? Skapar inte Gudrun Brunegårds uttalande i debatten just den osäkerhet och rädsla i civilsamhällesorganisationerna som hon säger sig vilja undvika?

Fru talman! "Jag har en son, en partner, tre hundar, en katt och en robotdammsugare. Jag promenerar med mina hundar, ser på Doctor Who och går till jobbet varje dag. Men dygnet runt hör vi larmet och ljudet från de ryska raketerna."

Orden är min namnes, Annas. Hon och fyra andra kvinnor satt precis framför mig och många andra i förstakammarsalen här i Sveriges riksdag bara för några dagar sedan: Martha, Natalie, Anna, Tanja och Natalia - fem kvinnor som berättar om sin vardag och sitt arbete i krigets Ukraina. Det finns ingen tvekan och inget alternativ i deras arbete, bara en absolut tro: "It is our destiny to protect the democracy and rest of the world."

Tidigare samma dag läste jag rapporter om alla de ukrainska barn som Ryssland kidnappat och fört bort, och nu adopterar bort till ryska vuxna för omprogrammering. Det är rapporter som också ingående berättar om tortyr av civila, så kallad filtrering, för att se vilka som är lojala gentemot Ryssland. Människor avrättas och begravs i massgravar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Ondska kan ses som frånvaro av godhet och frånvaro av empati. Här är ondskan total. Jag vet att vårt stöd här i Sverige till Ukraina är absolut och självklart, hela vägen. Men det är inte bara för att det är rätt, utan också för att det handlar om vår egen säkerhet, vår frihet och vår demokrati.

Det här är självklart. Alla vi som bor i Sverige vet detta. Vi påminns om det inte minst i vår vardag när elpriserna stiger. Det blir därför lätt att förklara varför bistånd till Ukraina ska finnas.

Men världen är större än så. Vi har klimatförändringarna och en pandemi som har påverkat. Det gör att fattigdomen nu börjar öka igen. Vi har en generation barn som på många håll inte har gått en enda dag i skolan.

Vi har flickor som i allt högre grad gifts bort allt yngre. Det riskerar att öka utanförskapet, och demokratin backar. Det sker i länder som Iran, Irak, Myanmar, Afghanistan och Guatemala, på Afrikas horn och så vidare. Listan kan göras lång.

I det läget tar regeringen bort enprocentsmålet. Förutom att resurserna egentligen borde öka signalerar det, även om vi fortfarande globalt sett har ett generöst bistånd, att Sverige backar och tar ett steg tillbaka.

Regeringen talar om effektivitet, ledarskap och synergieffekter. Här håller jag absolut med. Om det görs på rätt sätt finns det absolut saker i det svenska biståndet som behöver reformeras. Det handlar om hur man gör det.

När man i ett läge som detta minskar summan, fokuserar väldigt starkt på närområdet och dessutom lägger om så att man framför allt fokuserar på det humanitära biståndet och minskar det långsiktiga biståndet väcks en oro hos mig och många andra. Man kopplar biståndet till migrationspolitiken för att tillsammans avskräcka människor från att komma hit. Det gör att Sverige än mer uppfattas som ett land som bygger murar. Det är märkligt att man gör på det sättet.

Fru talman! Jag vill ändå lyfta fram det genuina engagemang som finns både i vårt utskott och i riksdagen, även om vi ibland kommer till olika slutsatser.

Man talar om ett paradigmskifte. Här håller jag med. Det håller verkligen på att ske ett paradigmskifte, och det väcker oro. Vi har i utskottet talat om att målet ligger fast. Vi i Centerpartiet skrev en motion om det för att verkligen försäkra oss om att målet för biståndet ska vara just fattigdomsbekämpning, utveckling och demokratiutveckling.

Men när man tittar på förslagen från regeringen tycker jag ändå att det visar sig någonting annat. Det gäller det nämnda villkoret kopplat till migrationspolitiken men också att man talar om att gynna svenska intressen.

Centerpartiet är absolut för att öka synergieffekterna med handelspolitiken och att engagera näringslivet i mycket högre grad än vad som görs i dag. Det är bra. Det är också bra att satsa på lokala företag på plats hos mottagarna. Allt det är bra. Men det är fortfarande ett fokus hos själva mottagaren som är det viktiga. Det är det väsentliga, inte att gynna svenska intressen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Sedan har vi processen som vi har diskuterat här flera gånger i dag. Varför är det så bråttom att vi måste frångå de avtal som finns? Varför får inte riksdag och civilsamhälle vara med när vi gör den stora omläggningen av biståndet? Man stänger den transparensen och dialogen. Det är oroväckande.

När andra länder minskar sina bistånd hade Sverige kunnat fortsätta att vara ett ledarland, en respekterad föregångare. I stället minskar vi nu resurserna och stänger våra gränser.

Sten för sten bygger vi en mur mot omvärlden i något slags villfarelse om att det ska kunna ge oss ökad trygghet. Det görs trots att historien ändå visar att murar är ett extremt dyrt och kortsiktigt sätt och att det mest skapar en chimär av trygghet och ingenting annat.

Människor som känner sig trygga orkar göra motstånd. Människor som har kunskap och kan ifrågasätta kan göra motstånd. Människor som känner sig sedda och känner stöd vågar göra motstånd. Därför är det så viktigt att vi med hjälp av det svenska biståndet och med vår internationella politik ser till att människor runt om i världen känner sig trygga och att vi tar det ansvaret. Det är någonting som gynnar Sverige.

Vi borde fokusera på att sätta in stöd som i stället leder till hållbara arbeten, klimatomställning och en fungerande demokrati. Då behövs det utbildning, främjande av entreprenörskap och ett aktivt arbete med demokrati och mänskliga rättigheter.

Fru talman! Jag tackar för detta tydliga besked om att man sviker världens allra fattigaste för andra prioriteringar. Vi står inte bakom dessa prioriteringar.

Regeringen säger också att ambitionsnivån behöver höjas globalt i klimatarbetet, i arbetet med att bevara den biologiska mångfalden och i arbetet med att minska föroreningar. Man säger att man avser att utöka och effektivisera klimatbiståndet och bidra till utvecklingsländernas kapacitet och därmed genomförandet av Parisavtalet. Så långt är det väl.

Jag hoppas att jag har fel, men efter att Sveriges miljöminister åkt till både COP-mötet om klimat och COP-mötet om biologisk mångfald utan någon som helst ambitionshöjning med sig i bagaget låter detta med högre ambitioner mest som bla, bla, bla. Man lovar väldigt runt, men håller tunt.

Liberalerna har tidigare inte bara stått bakom enprocentsåtagandet utan också varit borgerlighetens bästa parti på både klimat och miljö. Hur kan man då gå med på att lägga sig så platt i frågor som avgör allas vår framtid på ett så avgörande sätt?

Fru talman! Det var länge sedan världen befann sig i ett så katastrofalt läge som nu. Vi har haft en pandemi som dödade miljontals människor och förödde många ekonomier, speciellt i utvecklingsländer.

När pandemin lättade invaderade Putin Ukraina, och vi har på nytt ett krig i Europa. Det handlar om en aggressiv anfallare som tidigare levererat stora mängder olja och gas till Europa, Ryssland, och ett offer för attacken som brukar benämnas världens kornbod, Ukraina. Kriget leder därmed oundvikligen till skyhöga mat- och energipriser. Vi ser det här hemma, men det märks ännu mer i andra delar av världen.

Samtidigt är klimatförändringarna här och drabbar med full kraft och oftast dem som redan är utsatta. Här hemma kan vi parera ekonomin och hjälpa hushåll och företag, även om regeringen kanske ibland är senfärdig med att infria sina löften. Men på många ställen kan man inte göra något. Hjälp och stöd i krisen uteblir, med katastrofala följder. Miljontals människor står i dag utan möjlighet att köpa mat. 50 miljoner människor riskerar att svälta. Det är oerhörda siffror.

Allt detta vet regeringen. Ändå väljer man att frångå enprocentsåtagandet, som länge varit ett rättesnöre för alla partier i den svenska riksdagen. Det är det inte längre. Så mycket vet vi. Men vad mer vet vi egentligen om regeringens politik när det kommer till det internationella utvecklingssamarbetet? Vi vet tyvärr inte mycket. Men det finns anledning att oroa sig. Stora förändringar är på väg men helt utan transparens, konsekvensanalyser eller beredning av biståndets olika aktörer och utan riksdagens inflytande.

Grunden för svenskt internationellt utvecklingssamarbete är att förbättra förutsättningarna för människor i fattigdom och förtryck. De globala hållbarhetsmålen i Agenda 2030 och Parisavtalet ska ge politiken vägledning och innehåll. Det är mål som vi har satt upp tillsammans och som vi måste öka ansträngningarna för att nå. Det gör vi genom att fortsätta leva upp till våra åtaganden inom FN och andra multilaterala forum. Det gör vi genom fortsatta kärnstöd och icke öronmärkta pengar. Det gör vi genom att stötta civilsamhället och ge dem förutsättningar att fortsätta sitt arbete som gör skillnad för miljontals människor världen över. Jag hoppas verkligen att regeringen ger dem förutsättningarna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Före pandemin och kriget såg det ljusare ut. De senaste decennierna har allt fler människor lyfts ur extrem fattigdom. Människors hälsa har förbättrats, och fler barn har fått tillgång till utbildning. Internationellt utvecklingssamarbete gör reell skillnad.

Fru talman! Coronapandemins konsekvenser för världen riskerar att backa denna utveckling flera decennier i många länder. Världen behöver nu gemensamt hitta vägar till utveckling mot en värld som är mer jämlik, jämställd och hållbar. För detta behöver Sverige gå i spetsen och föra en feministisk utrikes- och utvecklingspolitik som prioriterar jämlikhet och jämställdhet. Det är det som tillsammans med insatser för att hindra klimatförändringarna och öka insatserna för fred på riktigt gör att människor inte tvingas fly.

Men regeringen kommer att dra ned på allt detta för att i stället sätta upp mål om att fokusera biståndspolitiken till att vara ett verktyg för att motverka irreguljär migration eller att främja svensk export. Detta är kontraproduktivt och ett svek mot den internationella solidariteten.

Den inriktning som regeringen aviserat, med handel som medel för ökat välstånd och minskad fattigdom, kan låta bra. Men den får inte användas som medel för att villkora biståndet med återköp från svenska företag eller att svenska företag ska verka i vissa länder. Det tillåter helt enkelt inte OECD-Dacs regelverk, vilket flera redan har tagit upp i kammaren.

De senaste årens kriser har varit allra tuffast mot redan fattiga länder. Det är också invånarna i de länderna som drabbats hårdast av klimatkrisen, pandemin, kriget i Ukraina och de ökade priserna. Mål är enkla att sätta upp. Att ha rätt politik för att nå dem är betydligt svårare. Mer stöd behövs på fler fronter, inte tomma tunnor som skramlar symbolpolitik.

Fru talman! Vi vill se ett starkt och kontinuerligt stöd till Ukraina. Men det är vår övertygelse att Sverige klarar av att möta kriserna i vårt närområde samtidigt som vi fortsätter att ha en anständig biståndsnivå globalt. Notan för att stödja Ukraina ska inte skickas till världens fattigaste, vilket kommer att bli resultatet av regeringens politik. Den effektivitet man pratar om kan helt enkelt inte väga upp för den omställning man nu ser ut att göra.

Miljöpartiet vill i stället se en biståndsbudget där målet är 1,25 procent av bni. Det ska fasas in över fem år och permanentas från 2027. Vi vill inte att kostnaden för att ta emot flyktingar tas från biståndet och vill därför att avräkningarna ska minimeras. Biståndet ska gå till att bekämpa fattigdom, inte till administrativa kostnader. I våras var avräkningarna så höga att Sveriges kommuner riskerade att bli den allra största mottagaren av svenskt bistånd. Så kan vi inte ha det.

Klimatet, miljöförstöringen, utrotningen av den biologiska mångfalden, pandemier, krig och konflikter - vår tids stora utmaningar är globala och gränsöverskridande och kräver därför gemensamma ansträngningar för att stoppas. Genom klimatbiståndet stöttar vi utvecklingsländerna i deras genomförande av Parisavtalet. Vi och övriga västländer har byggt vårt välstånd på fossil grund, men de växande ekonomierna kan inte upprepa de misstagen. Klimatbiståndet måste öka i både kvantitet och kvalitet. Storskalig finansiering av klimatåtgärder krävs för investeringar i både minskade utsläpp och mer klimatanpassade samhällen i många delar av världen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Miljöpartiet vill öka klimatbiståndet och vill att Sverige ska bidra med ett tillskott på 200 miljoner till den Loss and Damage Fund som nu upprättats.

Sverige har alla förutsättningar att fortsätta vara en stark röst för klimatarbetet. Men den rösten tystnar nu.

Många människor svälter i världen i dag. Vi behöver stödja utvecklingen av hållbara livsmedelssystem som kan stå emot klimatförändringarna. Här är inte minst svenskt civilsamhälle viktigt. I närmare 50 år har de arbetat med utvecklingsbistånd med målet att skapa nya självständiga ekonomiska verksamheter inom både mat och jordbruk. På tal om effektivitet är det ett av de mest effektiva sätten att bekämpa fattigdom och hunger, enligt både Världsbanken och EBA. Det handlar ofta om stöd till kvinnor och bidrar därför till ökad jämställdhet. Dessutom hjälper det till att främja biologisk mångfald och med nödvändiga klimatanpassningar.

Hela det svenska civilsamhället som arbetar med internationellt utvecklingssamarbete har enormt stor kunskap och erfarenhet inom sina områden. Det är de som gör svenskt bistånd så framgångsrikt på de flesta områden.

Men nu står vi här i dag med denna lite bristfälliga budgetproposition utan särskilt många svar utöver att man vill dra ned och omprioritera. Vi vet ingenting om vad som kommer att hända med strategierna för världen och ingenting om vilka som kommer att drabbas av konsekvenserna.

Jag beklagar det, och jag hoppas att regeringen inte gör några drastiska åtgärder innan konsekvensanalyser har gjorts och innan en bred beredning har gjorts med civilsamhället och riksdagen. Om man menar allvar med sina fina ord är detta en absolut självklarhet.

Biståndets mål är och ska fortsatt vara att förbättra förutsättningarna för människor i fattigdom och förtryck, och det hoppas jag innerligt att regeringen fortsätter att stå bakom.

Eftersom vår budgetmotion redan har röstats ned i kammaren en gång yrkar jag inte bifall till någon reservation, utan jag hänvisar till vårt särskilda yttrande.

I detta anförande instämde Emma Nohrén, Jan Riise och Jacob Risberg (alla MP).

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Fru talman! Jag tackar för frågan. Jag har varit väldigt tydlig med att vårt stöd för Ukraina är bergfast. Vi har från det första krispaket som kom, strax efter att kriget hade brutit ut, stått bakom alla de förslag som regeringarna har haft - både den gamla och den nya. Det vill jag vara väldigt tydlig med.

Men bara för att man kan ta från en budgetpost måste man inte göra det. Kriget i Ukraina är förfärligt. Där måste vi verkligen sätta in så mycket insatser som vi kan. Men bara för att det kriget har brutit ut har inte de andra problemen i världen försvunnit. Vi har fortfarande jättestora effekter av pandemin. Vi ser hur människor svälter. Vi ser klimatförändringar som måste bekämpas. Det handlar både om att få ned utsläppen och om att bygga anpassning så att inte fler människor måste fly eller dö. Det är det som det handlar om.

Men när man säger att det är just biståndet som ska betala för stödet till Ukraina är det de facto så att man tänker sig att världens allra fattigaste och mest utsatta ska betala. Det vänder vi oss emot. Det är helt tydligt.