Lotta Johnsson Fornarve (V) svarade Tomas Eneroth i en replik om Internationellt bistånd i debatten ”Protokoll 2022/23:43 Tisdagen den 20 december” den 20 dec 2022.
Tomas EnerothS· i sitt anförandeI dag har vi att debattera biståndspolitiken och regeringens förslag till budget på området. Det är på många sätt en historisk dag men faktiskt också en rätt sorglig dag, för det mål som har styrt biståndspolitiken i…Herr talman! I dag har vi att debattera biståndspolitiken och regeringens förslag till budget på området. Det är på många sätt en historisk dag men faktiskt också en rätt sorglig dag, för det mål som har styrt biståndspolitiken i över 50 år har nu övergivits. Vi har i över 50 år, i alla fall i denna riksdag, haft en gemensam ambition: att avsätta 1 procent, en hundradel, av vårt välstånd för att bekämpa den fattigdom, det förtryck, den utsatthet och den orimliga ojämlikhet som många människor i världen lider av.
Några länder har motsvarande mål som Sverige. Än fler har med beundran och respekt sett hur Sverige har tagit sitt ansvar. Världen över har svenskt bistånd hjälpt människor ur fattigdom och ur förtryck. Det har gett hopp och visat hur internationellt stöd kan kombineras med insatser som stärker den egna förmågan till trygghet och försörjning. Det är ett stöd utan krav på militära eller kommersiella förpliktelser och ett stöd som funnits där med världens gemensamma utveckling som utgångspunkt, inte nationella egenintressen.
Men en SD-styrd högerregering vill nu någonting annat. Vi kan se den största omställningen av svenskt bistånd på åtskilliga decennier, den här gången som en del av en budgetprocess utan transparens och beredning. Det har inte varit någon möjlighet för biståndets olika aktörer att vara med och bidra med sina expertkunskaper. Det har varit utan utredning och remissförfaranden, som annars brukligt är. Rykten säger - jag vet inte om det är sant - att Sida fick några dagar på sig att ta fram neddragningar i miljardklassen. Och alla de aktörer i civilsamhället som har expertkompetensen och som tillsammans med de statliga insatserna bär upp vår biståndspolitik - Diakonia, Svenska kyrkan, Act, Plan och OPC - har enbart kommit till tals tack vare ett initiativ som vi tog i utskottet genom att ordna en hearing.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd
För mig som under hela min tid som politiker har värnat civilsamhället är det extra sorgligt att se hur man från regeringens sida nu struntat i den överenskommelse som finns om att civilsamhället ska få möjlighet att komma med sina synpunkter till staten. Det finns ett sådant avtal. Det var en plattform som lustigt nog togs fram när Göran Hägglund var statsråd, Han hade ett starkt engagemang i det. Detta blir en symbol för den högervandring och kanske ökenvandring som Kristdemokraterna faktiskt har gjort under dessa år.
Kristdemokraterna men också Liberalerna lovade att vara garanten för att enprocentsmålet skulle vara kvar under regeringsförhandlingarna. Så sent som den 31 augusti sa en företrädare för Kristdemokraterna i utskottet att man kan lita på att Kristdemokraterna kommer att stå upp för enprocentsmålet. Och från Liberalernas sida kunde vi höra i valrörelsen:
"Vårt parti har i alla tider stått upp för enprocentmålet för biståndspolitiken. . En liberal princip vi varken kommer att ändra på i dag eller i morgon."
Nu vet vi hur det blir. Nu vet vi att det här är löften som man bröt. Nu vet vi också att Johan Pehrsons klassiska ord, att man säger en sak före valet och någonting annat efter valet, är något som även på detta område har blivit verklighet. Vi känner igen det från klimatpolitiken, jämställdhetspolitiken och andra politikområden. När SD vill något springer moderater, liberaler och kristdemokrater i den riktningen. Det är sorgligt och oroväckande. Det är än värre när det gäller biståndet. Det drabbar ju de allra fattigaste, de människor som är mest utsatta, de människor som drabbas av krig, svält och förtryck.
Och vi alla här vet att den omsvängning som vi nu ser bara är början om Sverigedemokraterna, som vi hörde i dag, får hållas. Det är faktiskt bara drygt ett år sedan Sverigedemokraterna krävde en halvering av biståndet. Är det dit vi är på väg? Är detta bara början?
Vi ser också att bilden av Sverige internationellt håller på att förändras. Sverige går från att vara en global aktiv och progressiv kraft till att bli en regional, kanske lite mer passiv och i värsta fall reaktiv aktör. Det märks i utrikespolitiken, och det märks definitivt i biståndspolitiken. Eller som Petra Tötterman Andorff, som är generalsekreterare för Kvinna till Kvinna, sa: Nu tar Sverige av sig den globala ledartröjan.
Det är för övrigt samma utveckling som vi har sett inom klimatpolitiken. Jag tycker att det kanske mest pinsamma är agerandet under COP 27, där det blev internationellt uppmärksammat att Sverige, mitt i den värsta klimatkrisen, kommer att sänka ambitionerna och höja utsläppen. Scanias vd, Christian Levin, sa: Industrin har inte råd med fega klimatpolitiker.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd
Det visar väl på ett tydligt sätt också vad svenskt näringsliv i stora delar tycker om regeringens klimatpolitik.
Vi socialdemokrater hade målsättningen att Sverige skulle bli världens första fossilfria välfärdsland och var tydliga med det i vår klimatpolitik och näringspolitik. På samma sätt är det med biståndet. Vi står fast vid enprocentsmålet. Vi avvisar regeringens förslag om att överge detta i biståndsramen. En socialdemokratisk regering - när vi återkommer - kommer stegvis att återställa enprocentsmålet. I första steget vill vi höja biståndsramen med 2,5 miljarder kronor för 2023. Vi tycker nämligen att biståndet behövs för att minska klyftorna i världen, för att stå upp för folkrätten, för att främja demokrati och mänskliga rättigheter, för att stärka rättsstaten, för att stärka jämställdheten, för att ha ett barnrättsperspektiv och för att främja en ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar utveckling.
Det är fjärran från de ambitioner som denna regering nu uttalar. Jag har läst och hört det nya statsrådet, som för övrigt inte är här i dag, tala om sin bild av hur biståndet ska vara. Han säger att det ska finnas för att stärka svensk export, för att underlätta för migrationspolitiken och för att stärka svenska intressen - som om inte demokrati, fattigdomsbekämpning eller hållbar utveckling var svenska intressen. Men i och med att han säger så är det kanske ändå på sin plats att påpeka att en sådan inriktning står direkt i strid med internationella principer.
OECD har sedan 2003 förbjudit formellt bundet bistånd eftersom det skapar problem för mottagarna och innebär ökade kostnader på mellan 15 och 30 procent när man inte utgår från en lokal marknad. Det vore djupt olyckligt om biståndets fokus hamnade på Sverigefrämjande och på svensk exportagenda i stället för på mål om fattigdomsbekämpning.
Vi socialdemokrater tror på att kombinera nationellt och globalt ansvarstagande även i tider av kris. En värld med större ojämlikhet, med mer hunger och med fler konflikter är en osäkrare värld, inte bara där utan också här.
Antalet människor som lever i fattigdom och hungersnöd ökar just nu, inte minst som en indirekt konsekvens av det krig som pågår i vår närhet, i Ukraina. Lika självklart som det är för Sverige att ge omfattande stöd till Ukraina och till dem som har drabbats av Rysslands orättfärdiga och olagliga krig måste det vara att fortsatt göra insatser för alla dem som drabbas i andra delar av världen. Det handlar om att inte ge upp hoppet om demokrati och mänskliga rättigheter, att inte ge upp kampen för flickors rätt till utbildning och att inte blunda för svält och hungersnöd.
I dag följs denna debatt av väldigt många som arbetar till exempel med att stärka demokratin i Latinamerika. Jag tänker på fredsprocessen i Colombia, där svenska insatser har varit avgörande för samtalen, eller på de viktiga insatserna från ambassaden och flera svenska biståndsorganisationer för att främja mänskliga rättigheter i Guatemala. Hur blir det med de insatserna framöver? Får de fortsätta? Kan någon från regeringspartierna redovisa detta, eftersom regeringen inte är här?
Debatten följs också i dag av de svenskar som arbetat hårt och engagerat i till exempel Afrika för flickors rätt till utbildning, sexuell och reproduktiv hälsa och grundläggande mänskliga rättigheter, som närmast systematiskt förtrycks i många av världens länder. Får insatserna för att stärka dessa flickor fortsätta, eller är det också verksamheter som kommer att strykas nu när förhandlingarna om regleringsbrevet pågår?
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd
Vi socialdemokrater har framgångsrikt kunnat sätta fokus på flickors och kvinnors rättigheter, inte minst genom formulerandet av en feministisk utrikespolitik, bland annat för att synliggöra det ökade förtryck som finns när reaktionära krafter världen över växer fram. Men nu stryks den feministiska utrikespolitiken. Jag tycker att man ibland kan höra hånskrattet från högertrollen på nätet.
Hur går det med dessa verksamheter framöver? Sverige har uppmärksammat att flickor och kvinnor världen över kränks i större utsträckning. De förnekas rättigheterna, rätten att bestämma över sin kropp och rätten till liv och hälsa. Kommer ni att svika i jämställdhetsarbetet? Jag noterar att jämställdhetsperspektivet inte ens finns med i budgetpropositionens avsnitt om det humanitära biståndet, och det lyser faktiskt med sin frånvaro i stora delar av budgetpropositionen.
I det här sammanhanget är det också viktigt att ta upp det så kallade kärnstödet, som är helt avgörande för att långsiktigt och stabilt stärka det multilaterala systemet, framför allt via FN:s olika organisationer. Det innebär dessutom att Sveriges prioriteringar ofta får starkare genomslag inom FN, något som jag själv har märkt när jag har varit på plats i FN vid ett flertal tillfällen och debatterat, arbetat och agerat. Jag kan konstatera att en minskad insats till FN får konsekvenser, vilket också påpekades vid den hearing som vi anordnade med representanterna från UNDP.
Det är ett stort misstag från regeringen att skära ned stödet till FN:s organisationer eftersom det stödet är både kompletterande och också ömsesidigt förstärkande. Dessutom har jag inte ens sett konsekvensbeskrivningarna, men det är väl öppet för regeringspartierna att redovisa vilka typer av insatser som FN i dag gör som ska strykas framöver.
Förtroendet i världen tar år att bygga upp, och Sverige har ett starkt förtroende. Men det tar bara veckor att riva ned, och just nu rivs förtroendet för Sveriges internationella anseende och internationella agerande.
Allt fler människor drivs på flykt på grund av klimatförändringarna. Allt fler krig och väpnade konflikter har dessutom sin grund i klimatförändringarna. Sverige måste vara ledande i att bidra till genomförandet av Agenda 2030 globalt, både genom Addis Ababa Action Agenda, genom utvecklingsfinansiering och självklart genom att fullfölja våra åtaganden i Parisavtalet.
Ett ökat klimatbistånd är därför centralt i det internationella arbetet och viktigt för att möta åtaganden om ökad klimatfinansiering, vilket vi kunde höra under COP 27. Många länder, inte minst i Asien och Afrika, måste nu få både ekonomiskt och tekniskt stöd för att genomföra klimatåtgärder och kunna anpassa sina samhällen till de klimatförändringar som pågår varje dag. Sverige borde med all den kunskap och kompetens som vi har vara med och bidra, både ekonomiskt och med den kunskap vi har.
Därför blir det pinsamt, återigen, när regeringen väljer att bromsa omställningen. Eller som Volvos hållbarhetschef sa nyligen: "För det första så kan man ju konstatera att budgeten för klimat och miljö går ned med fem miljarder och bara det är en signal till omvärlden som är väldigt olycklig - Sverige har under många år varit ett föredöme för många länder."
Så är det. Att minska ambitionen för klimatomställningen och inom biståndet leder till att vår egen trygghet också minskar. Varken världen eller Sverige blir tryggare för att vi drar ned på ambitionerna på klimat- och biståndsområdet. Det borde vara enkelt att förstå. Vi är ju ett litet, exportberoende land, och det som händer påverkar oss. Ett globalt engagemang i världen är viktigt för Sverige. En misslyckad fredsprocess i Colombia ger mer droger på gatorna i Stockholm. Ett minskat klimatbistånd ger fler flyktingar till Europa eller för den delen ökade utsläpp i vår atmosfär.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd
Även i de fall då vi inte ser de direkta eller indirekta konsekvenserna i Sverige kanske det är så att det är uppfordrande och ställer rättmätiga krav på engagemang, medmänsklighet och solidaritet att vara ett av världens rikaste länder.
Jag inledde med att säga att det är en historisk men också sorglig dag, och dagens debatt lär inte förändra det faktum att 50 års uppslutning bakom enprocentsmålet nu är borta.
Inför dagens debatt är det många som har hört av sig, inte minst liberaler och kristdemokratiska vänner till mig som jag har mött under många år i riksdagen, och de undrar var gränserna egentligen går för deras partier i riksdagen. Det undrar jag också. Finns det några röda linjer? Kommer vi att se en halvering av biståndet framöver? Kan vi få besked under dagen?
Herr talman! Eftersom riksdagsmajoriteten i det första steget av budgetprocessen har gett budgetpolitiken en annan inriktning än den vi socialdemokrater vill se avstår vi från ställningstagande när det gäller anslagsfördelningen under utgiftsområde 7. Vårt budgetalternativ ska ses som en helhet, så vi bryter inte ut enskilda delar. Jag hänvisar därför till vårt särskilda yttrande i betänkandet.
(Applåder)
I detta anförande instämde Johan Büser (S).
Herr talman! Jag vill börja med att tacka Tomas Eneroth för ett mycket bra anförande som jag håller med om till stora delar.
Jag hade gärna sluppit den här repliken, men jag kan inte låta bli att fråga Tomas Eneroth varför Socialdemokraterna i sitt budgetförslag inte avsätter 1 procent av bni till det internationella biståndet.
I en tid när biståndet är viktigare än någonsin, när vi ser hur fattigdomen ökar mycket snabbt i världen, hungerkatastroferna är ett faktum och demokratin och jämställdheten går tillbaka avsätter Socialdemokraterna inte 1 procent till biståndet. Hur kan det komma sig? Socialdemokraterna har under decennier värnat och stått upp för enprocentsmålet, men tydligen inte längre.
Jag blir därför både förvånad och besviken. När ni hade regeringsmakten gjorde ni även stora avräkningar på biståndet för att använda till flyktingmottagande, vilket urholkade biståndet avsevärt. Och nu detta.
I er skuggbudget frångår ni enprocentsmålet och avsätter endast 0,91 procent till bistånd. Varför står ni inte upp för enprocentsmålet i praktiken och avsätter de medel som krävs?
Herr talman! Tack, Lotta Johnsson Fornarve, för berömmet! Det värmer i hjärtat, och jag tror också att vi delar uppfattning när det gäller biståndspolitiken och till stora delar hur den utformas.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd
Att vara i opposition innebär också att man får hantera budgeten utifrån de förutsättningar som regeringen nu ger. Det innebär att vi står fast vid enprocentsmålet och säger att vi kommer att återgå till detta mål så fort vi får chansen. Vi påbörjar upptrappningen nu med 2,5 miljarder. Jag är så gammal att jag faktiskt har varit med om detta en gång tidigare under 90talskrisen. Vid det tillfället fick vi göra motsvarande och återskapa enprocentsmålet.
Det som händer här är någonting helt annat. Det är att man helt enkelt avskaffar själva principen om att avsätta 1 procent. Det tänker vi aldrig ställa upp på.
Sedan är det naturligtvis helt avgörande att vi nu får en diskussion som handlar om vilka faktiska insatser det är som kommer att tas bort. Jag hoppas att både jag och Lotta Johnsson Fornarve får ett svar från regeringspartierna angående det, för den oro som detta skapar hos biståndsorganisationer men också ute i världen märks.
Herr talman! Tack för svaret, Tomas Eneroth!
Jag hade gärna sett att den samlade oppositionen hade kunnat stå upp för enprocentsmålet i praktiken, här och nu, för det behövs. Visst hade det varit möjligt om den politiska viljan hade funnits.
För oss i Vänsterpartiet är enprocentsmålet en självklarhet, och vi avsätter också 1 procent i vårt budgetförslag. Vi vill dessutom ha ett additionellt klimatbistånd. Jag hörde att Tomas Eneroth pratade mycket om klimatförändringarna och vikten av stöd till klimatet. Jag undrar om Socialdemokraterna också skulle kunna tänka sig ett additionellt klimatbistånd i framtiden.
Jag hoppas verkligen att Socialdemokraterna så snart som möjligt kommer tillbaka till enprocentsmålet i praktiken, för det behövs i denna tid när vi ser hur gapet mellan bistånd och behov ökar.
Herr talman! Lotta Johnsson Fornarve och jag är helt överens. Vi tvekar inte en sekund om enprocentsmålet; vi har ju till och med kongressbeslut på det, så det tänker vi fullfölja. Så fort vi får möjlighet att vara i regeringsställning kommer vi att bygga upp det, och vi gör det redan i det här budgetförslaget.
När det gäller klimatinsatser är det helt nödvändigt, vare sig det är inom ramen för klimatbiståndet eller i andra delar. Det var väl också det som jag valde att ta upp i frågan om regeringens agerande under COP 27, där det blev så tydligt hur Sverige nästan blev isolerat i sin uppfattning om att inte vara med och bidra ekonomiskt för de omställningar som behöver ske i stora delar av världen.
Nu fick regeringen i slutändan tillräckligt mycket internationell press på sig, så man backade. Tur var det att andra länder - Nederländerna, Tyskland, Frankrike och andra - satte den pressen på Sverige. Det var en ovanlig situation, eftersom vi under min tid som statsråd och under vår tid i regering var ledande och pressade andra europeiska länder till att agera.
Nu blev det en omvänd utveckling, och man får väl vara glad över att vi är medlemmar i Europeiska unionen. Det hoppas jag att vi båda är överens om.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd
Herr talman! Det var många delar i Tomas Eneroths anförande som jag gärna hade kommenterat, men jag får återkomma i mitt anförande efter replikskiftena.
Det var intressant att lyssna på Tomas Eneroths anförande. Vi kan ju få intrycket, herr talman, att Socialdemokraterna står bakom enprocentsmålet. Men det gör man inte. Vad man inte heller gör är att föreslå några som helst reformer för biståndet. Finns det några nya idéer? Finns det några förslag om hur det här politikområdet kan utvecklas och förbättras?
Svaret när jag läser ert särskilda yttrande i betänkandet är nej. Ingenting ska förändras. Allt ska vara som det alltid har varit.
Det är helt uppenbart att Socialdemokraterna inte har någon politik för biståndet. Och, herr talman, så sent som i våras använde man biståndet som en budgetregulator.
Herr talman! Utöver att använda biståndet som en budgetregulator, har Socialdemokraterna några idéer om hur biståndet ska kunna utvecklas och förbättras?
Herr talman! Jag förstår att anfall är bästa försvar när man står svarslös och utan ett ordentligt beredningsunderlag inte vet hur den framtida biståndspolitiken ska utformas. Faktum är att det är tunt med beskrivningar i budgetpropositionen, och då väljer man att gå till anfall.
Vi står bakom den biståndspolitik som har byggts upp under decennier, inte minst under socialdemokratiskt regeringsinnehav. Vi är stolta över de insatser som görs i världen. Ja, det går säkert att göra både effektiviseringar och förbättringar. Men det är internationellt omvittnat och utvärderat att det sker bra och effektiva insatser.
Utmaningen blir i stället att se om en ny regering kommer att acceptera en sänkning till 0,88 eller 0,82 eller om det blir fråga om 0,50 - det Sverigedemokraterna faktiskt vill. Magdalena Thuresson har möjlighet att svara på frågan hur lågt gränsen går. Vi är tydliga med enprocentsmålet. Vi säger att det är helt avgörande att återgå till enprocentsmålet, och vi avsätter pengar i budgeten för att nå dithän. Ni säger att målet inte längre behövs. Det är där striden står.
Ni sviker en sedan 50 år bred enighet inom svensk utrikespolitik och biståndspolitik, och ni säger nu att det är andra mått och kriterier som ska vara avgörande. Vidare samarbetar ni med ett parti som har ett annat mått, nämligen 50 procent.
Min enkla fråga tillbaka till Magdalena Thuresson är om det är rimligt att gå ned till 50 procent. Är ni beredda att göra detta?
Jag vill gå vidare med en andra fråga. Det är förvånande att Moderaterna, som ändå är ett statsbärande parti, gör denna omstöpning så snabbt utan beredningsunderlag och utan att ens höra civilsamhället. Känns inte det lite jobbigt?
Herr talman! Denna fixering vid just att utbetala en viss andel av bni. Jag kan försäkra alla som följer debatten att regeringen har högre ambitioner för biståndet än att göra av med en viss summa pengar.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd
Vad man väljer att göra med svenska skattebetalares pengar, som inte läggs på angelägna åtaganden i vårt land, spelar roll. Hur man använder biståndet spelar också roll.
Jag konstaterar att Tomas Eneroth är svarslös. Det finns inte någon ny idé för hur man kan utveckla biståndet. Det handlar bara om att göra av med en viss summa pengar. Jag beklagar det.
Jag vill passa på att ställa en annan fråga. Jag noterade i ledamot Tomas Eneroths anförande att det fanns en viss raljerande ton att man i biståndspolitiken skulle ha ett för regionalt perspektiv. Jag vill ge Tomas Eneroth möjlighet att förklara, utveckla och svara på frågan om Socialdemokraterna delar uppfattningen att under de kommande åren bör Ukraina vara det största mottagarlandet av svenskt bistånd. Det pågår ett krig i vår absoluta närhet. Det kommer självklart att få konsekvenser också för svensk biståndsbudget. Delar Socialdemokraterna bilden av att Ukraina ska vara det största mottagarlandet av svenskt bistånd, eller tycker man att det är att ha ett för regionalt perspektiv?
(Applåder)
Herr talman! Jag tror ingen vare sig under vår regeringstid eller nu i opposition har tvivlat på Socialdemokraternas vilja att göra insatser för Ukraina. Det har vi markerat tydligt i de insatser som görs militärt, via biståndsmedel och på andra sätt. Där finns ingen strid.
Striden finns i att ni i många sammanhang tydligt uttalar minskade ambitioner i andra delar av världen. Vad jag försökte säga i mitt anförande var att vad som händer i andra delar av världen, vare sig det är i Latinamerika eller svälten i Afrika, som är en indirekt konsekvens av kriget i Ukraina, också angår oss.
Jag är inte säker på att den nuvarande regeringen tycker detta eftersom det finns ambitioner att minska inte minst kärnstödet, det vill säga FN:s stöd för svältkatastrofer och insatser där humanitära katastrofer sker.
Jag noterar också att Magdalena Thuresson inte svarar på frågan om neddragningen till 50 procent. Är det någonting som Moderaterna kan acceptera? Hon tar inte avstånd utan noterar i stället att biståndet ska vara effektivt, inte en fiktiv summa.
Alla som har följt svensk biståndsdebatt under decennier ser att det har skett en fantastisk utveckling, och den har vi varit med och bidragit till. Genom att vi fört en feministisk utrikespolitik görs fler insatser inom biståndet som rör flickors och kvinnors rättigheter än tidigare. Det är en ökad inriktning mot inte minst klimatbiståndet och demokratifrågor, och det sker på förekommen anledning.
Det som från början var ett bistånd som byggde på att rädda människor från svält har blivit ett bistånd som tittar på de stora utmaningar som finns i världen. Det finns fler människor som lever i icke-demokratier. Fler kvinnor förtrycks och saknar rätt till kropp och liv. Där har Sverige med kunskap och rikedom möjlighet att bistå.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd
Herr talman! Utifrån det jag har hört Tomas Eneroth säga tror jag att vi delar bilden av hur otroligt viktigt det är med det svenska biståndet och att enprocentsmålet bör behållas.
Jag tror också att vi delar uppfattning om att det långsiktiga biståndet ska värnas. Vi i Centerpartiet tycker att det finns en hel del att göra när det gäller effektivisering och att förtydliga frågor om demokrati, klimatomställning och långsiktiga jobb.
Jag som är ny här kan se ett stort behov av utbildning, vilket är problematiskt i det svenska biståndet. Det är bara en liten andel som går till utbildning. Men där kanske alla partier kan diskutera hur vi ser på frågan.
Nu får Tomas Eneroth svara på frågan om enprocentsmålet ytterligare en gång. Vi delar uppfattning om att man får förhålla sig till rådande budget, och vi alla vill ha en restriktiv statsbudget. Centerpartiet har ändå valt att behålla enprocentsmålet, och därmed har vi en högre summa i årets budget. Hur kommer det sig att Socialdemokraterna inte lyckades med detta?
Herr talman! Jag tackar Anna Lasses för värmande ord. Jag tror också att vi delar uppfattning om biståndspolitiken. Jag deltar gärna i gemensamma diskussioner om hur vi kan vässa och stärka den ytterligare, inte minst se till att den bidrar till ökade utbildningsmöjligheter världen över. Utbildning är kanske det mest effektiva sättet att hjälpa människor ur fattigdom till egen försörjning, egen makt och möjlighet att påverka samhällsutvecklingen.
Vi tvekar inte en sekund på enprocentsmålet. Det är helt avgörande. Men jag tror att alla partier i opposition får känna av den utmaning som det alltid innebär att sitta i opposition och ta fram sina budgetalternativ.
Den här striden handlar om något annat, nämligen principen om enprocentsmålet. Den står vi bakom. I det budgetförslag vi har lagt fram anser vi att vi ska börja återvägen tillbaka genom att lägga till 2,5 miljarder kronor. Vi har under de år vi har varit i regeringsställning värnat enprocentsmålet. Det kommer att vara det första vi gör när vi återkommer i regeringsställning.
Den viktiga och avgörande diskussionen nu är att se en tydlig klyfta där Centerns tidigare samarbetspartier har valt en annan väg. Liberaler och kristdemokrater som tidigare värnade biståndet, som har varit djupt engagerade i frågan, ställer sig nu tillsammans med Sverigedemokraterna och Moderaterna och försämrar möjligheterna till stöd och hjälp åt de mest utsatta i världen. Jag beklagar det, men jag är desto mer glad att Centern delar vår uppfattning.
Herr talman! Det känns absolut tryggt att höra att avsikten är att återgå till enprocentsmålet utifall att det skulle bli ett regeringsskifte.
Samtidigt måste man vara här och nu. I det här läget som Tomas Eneroth så förtjänstfullt beskrivit, med ökad fattigdom och allt som sker i världen, klimatomställningen som behöver göras och så vidare, hade jag önskat att man hade valt att prioritera detta redan i nuvarande budget. Risken finns annars att man halkar ifrån det där, och då står man där den dagen man möjligtvis får chansen att återgå. Kommer Socialdemokraterna att orka hålla i denna målsättning även om det visar sig att vi då är nere på 0,5 eller 0,7 procent?
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd
Herr talman! Det är precis det som är utmaningen.
Säg att vi halkar ned till 0,5. Ingen vet ju hur långt den här regeringen och den här riksdagsmajoriteten är beredd att gå. Då måste varje ansvarsfullt parti som vill ha regeringsmakten kunna veta att man under det första året gör rätt prioriteringar.
Det är därför vi säger att vi inte kommer att svika enprocentsmålet. Det har vi slagit fast på våra kongresser, och det är helt avgörande. Vi börjar redan här en återupptrappning.
Men vi vet faktiskt inte, varken Anna Lasses eller jag eller någon annan, hur långt de här är beredda att gå. Sverigedemokraterna har sagt att de vill halvera biståndet, och vi har hittills inte fått några svar på de frågor vi ställt om det är något som andra partier kan tänka sig att acceptera. Då kommer återgången till 1 procent att ta lite längre tid än ett budgetår.
Herr talman! Jag tackar för anförandet. Det var många intressanta frågor som dök upp när jag hörde ledamoten tala och inte minst under de efterföljande replikskiftena.
Bland annat talade ledamoten om att man nu frångår en 50-årig tradition. Samtidigt frångår Socialdemokraterna själva samma tradition, och om man granskar den år för år ser man att den faktiskt har varierat lite grann. Det är inte alla år man har nått upp till exakt 1 procent under de här 50 åren heller.
Nu åberopas ett kongressbeslut. Om nu kongressbeslutet är så tillförlitligt och så styrande, hur kommer det sig då att det tidigare regeringspartiet inte förmår prioritera 1 procent i årets budget utan hamnar på 0,91 procent? Det är ju mycket märkligt. Hur ska man då kunna lita på detta kongressbeslut i fortsättningen?
Sedan har vi hört en massa försök att låtsas som om regeringen inte prioriterar en massa områden trots att det uttryckligen står i budgeten om att vi ska bekämpa fattigdom, att det ska vara humanitärt bistånd, att vi ska stödja civilsamhället, att vi ska utveckla demokrati och mänskliga rättigheter, klimatbistånd och kvinnors och flickors rättigheter och möjligheter. Det står även i budgeten om SRHR och hbtqi-personers rättigheter. Ändå talar ledamoten som om detta inte fanns.
Dessutom gick den förra regeringen detta år och skar ned 18 procent på biståndet för flyktingmottagande i landet. Var finns trovärdigheten?
(Applåder)
Herr talman! Jag tror att alla som följer debatten kan skilja ut det som är principen, och det är den diskussionen vi har om enprocentsmålet.
Gudrun Brunegård själv sa så sent som den 31 augusti att man kan lita på att Kristdemokraterna kommer att stå upp för enprocentsmålet. Det var en ganska kort halveringstid på den tilliten, får man ändå konstatera, eftersom det nu uppenbarligen inte gäller. För oss gäller det. Vi kommer att vara väldigt tydliga med att återgå till enprocentsmålet. Vi kommer att avsätta resurser. Men Gudrun Brunegård får nu chansen att redovisa för riksdagen om en 50-procentig halvering är det ni kan acceptera. Var går gränsen?
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd
Sedan är det klart att här ställer vi i oppositionen många frågor eftersom den här regeringen inte har redovisat konsekvenserna av besparingarna. Det finns inget beredningsunderlag. Vi fick sammankalla i utskottet för att få en hearing som gav biståndsorganisationer och andra möjlighet att redovisa sina perspektiv. Jag har inte sett någon bred parlamentarisk utredning föregå denna omsvängning, utan alla väntar nu på något regleringsbrev.
Här kanske också Gudrun Brunegård, om hon har insyn i regeringsarbetet, kan berätta vad konsekvenserna nu blir för civilsamhället.
Det som Göran Hägglund, som jag verkligen högaktar och hade gott samarbete med, inledde under sin tid i alliansregeringen var att göra en överenskommelse med civilsamhället: Så här ska spelreglerna se ut. När vi gör saker som påverkar civilsamhället ska vi ha gemensamma beredningsprocesser. Vi ska lyssna på varandra. Vi ska vara tydliga så att det finns en långsiktighet i statens riktlinjer till civilsamhället.
Var finns den långsiktigheten? Var finns Görans Hägglunds ord i Kristdemokraterna i dag, när man inte ens lyssnar på civilsamhället utan själva efter en förhandlingsnatt med Sverigedemokraterna bestämmer sig för att skära ned på biståndet och göra en stor omläggning?
Grundfrågan går tillbaka. Finns det någon gräns för Gudrun Brunegård?
Herr talman! Tänk att jag kunde förutse att jag skulle få den frågan.
Lita på att Kristdemokraterna står upp för enprocentsmålet! Lita på att det inte hade blivit en fast nivå som ligger bara 1,4 miljarder under årets budget om inte Kristdemokraterna hade varit med och stridit för enprocentsmålets bevarande!
Vi nådde inte riktigt ända fram. Men vi nådde nästan lika långt som det stora socialdemokratiska partiet ensamt förmådde i sin budget när man inte behövde förhandla med ett enda parti. Vi landar i regeringsförslaget på 0,88 procent av bni. Ni landar som stort regeringsbärande parti på 0,91 procent. Ni förmådde bara komma 0,03 procentenheter högre än vi, så jag tycker nog ändå att de här orden går tillbaka. Ni kan lita på Kristdemokraterna.
Vi kämpar för ett effektivt bistånd, och civilsamhället är en hörnsten i att detta ska kunna förverkligas därför att vi ser att civilsamhället har en helt annan approach i arbetet. Man bygger på långsiktiga kontakter med mottagarländerna. Man har sina systerorganisationer. Det finns en stor trohet däremellan som motverkar korruption och ökar effektiviteten. Det är något som jag har sett med egna ögon och som jag är övertygad om att vi kommer att kunna vidareutveckla med den nya regeringen och den reformering av biståndet som vi har framför oss.
(Applåder)
Herr talman! "Vi nådde inte riktigt ända fram", var det svar som Gudrun Brunegård nu gav. Jag har en bestämd känsla av att vi kommer att få höra det uttalandet flera gånger, efter nästa budgetomgång och budgetomgången därefter, för Kristdemokraterna är ett litet parti i en allians bestående av det stora, dominerande partiet Sverigedemokraterna, sedan Moderaterna och sedan Liberalerna därefter. Hur maktförhållandena ser ut och faller ut har vi kunnat konstatera i ett flertal politiska prioriteringar från den här regeringen, så jag är ledsen - jag högaktar Gudrun Brunegård som person, men jag konstaterar att det uttalandet säkert kommer att upprepas ett antal gånger.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd
Jag kan också bara beklaga om Gudrun Brunegård och Kristdemokraterna tycker att civilsamhället är så viktigt, och det vet jag att väldigt många kristdemokrater gör. Hur kan man då göra en sådan här omläggning utan att ens prata med biståndsorganisationerna? Hur kan det vara så att den enda möjligheten för organisationerna att komma till tals i denna process är att vi i oppositionen sammankallar en hearing, där statssekreteraren för regeringspartiet för övrigt behagade vara en kort stund för att sedan gå därifrån?
Varför har man inte större tillit eller, för den delen, större ansvar att följa upp det man tidigare lovat, nämligen att lyssna på biståndsorganisationer och på civilsamhället? De gör fantastiska insatser och får nu oroligt vänta, utan insyn eller dialog, på att ett regleringsbrev ska falla ut som avgör hur deras framtid ska se ut. Det de vet är att i dessa förhandlingar sitter ett tungt parti som har stort inflytande, Sverigedemokraterna, och säger att 50 procent kanske är rimligt. Eller som Oscar Sjöstedt sa: Jag skulle inte gråta om Sida lades ned.
Jag kan förstå den oro som finns. Och jag kan också förstå besvikelsen hos många kristdemokrater över den omsvängning som i dag skett inom KD.
Herr talman! Tack för anförandet, Tomas Eneroth! Det var länge sedan vi hade en budget som fått fullt stöd i riksdagen. Det har vi nu, och det är positivt för Sverige och bra på många sätt. Biståndet är naturligtvis en del av detta avtal.
För Sverigedemokraterna är 0,5 procent inte det viktiga. Det är inte en princip. Jag har många gånger hört Tomas Eneroth säga att det är principen om 1 procent som är viktig. För Sverigedemokraterna är det inte principen som är viktig. Det är vad medlen har för effekt som är viktigt. Att vi avsätter en viss summa pengar varje år är inte det viktiga, utan det viktiga är vad de pengarna gör. Det är detta som är centralt för Sverigedemokraterna.
Vi är stolta över det avtal vi nu har ingått. Vi är nöjda med detta avtal och med biståndspolitiken, med den ram som ligger för de kommande tre åren. Sedan har vi en ny förhandling och ska sätta nya ramar; då får vi se vad som händer. Men vi är inte missnöjda, som Tomas Eneroth lägger fram det.
Man pratar om ledartröjan i världen. Men det är också många som menar att Socialdemokraterna bryr sig mer om hur man ser ut än om vad som faktiskt gör skillnad när det gäller biståndspolitiken. Vi styr om det multilaterala stödet till civilsamhället. Det är så vi tänker.
Genom åren har kritik riktats mot svenskt bistånd, från legitima källor. Varför har Socialdemokraterna inte gjort något åt de brister som finns inom det svenska biståndet? Varför är principen om 1 procent viktigare än att de resurser och de skattemedel som hårt arbetande svenskar drar in gör skillnad? Det förstår inte jag.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd
Herr talman! Jag tror att vi återkommande under alla år, både i regeringsställning och i opposition, har både granskat, utvärderat och effektiviserat biståndet men ändå vågat ha den moraliska uppfattningen att 1 procent av bruttonationalprodukten ska kunna gå till bistånd. Om det för Sverigedemokraterna inte hade handlat om procentsatserna utan om effektiviteten hade man nog uttryckt sig på ett annat sätt. Jag läste bara ur SD:s budgetmotion. Där står det 0,5 - 50 procents neddragning. Om ni nu vill frångå detta är det såklart välkommet - om Sverigedemokraterna inte längre vill se den halvering av biståndet som varit ert slagord på gator och torg under lång tid.
Jag kan notera att Alexander Christiansson säger: Vi är nöjda med Tidöavtalet och med omläggningen av biståndspolitiken. Ja, jag vet att ni är nöjda. Jag känner väldigt många, både moderater, liberaler, kristdemokrater, centerpartister och många andra, som beklagar detta, för de ser att regeringen har backat till förmån för Sverigedemokraterna, som har fått igenom väldigt mycket i Tidöavtalet.
Sverigedemokraterna kan inte kan granskas på samma sätt som regeringen. Vi får ju inte ställa misstroendevotum mot Jimmie Åkesson, interpellera Aron Emilsson eller ha KU-granskning på samma sätt som för statsråden. Men vi får ändå ställa frågor, och en av de frågorna är: Vilka FN-program är det som ska läggas ned? Vilken del av UNDP:s humanitära insatser ska nu tas bort, eller av de insatser som görs av Unifem eller andra organisationer inom FN? Vad är det som ska bort av kärnstödet? Kan Alexander Christiansson, som jag förutsätter nu är med vid förhandlingarna om regleringsbrevet, tala om vad det är som ska bort så att vi får reda på det?
Herr talman! Tack, ledamoten, för svaret! Vi får ha lite is i magen - det kanske går att interpellera även sverigedemokrater i framtiden. Det får vi i alla fall hoppas.
Det finns saker som det behöver skäras ned på. UNRWA är exempelvis en organisation som, menar vi, har stora problem med sin legitimitet. Både antisemitism och annat pågår där, enligt otaliga rapporter. Det finns annat också. Det är också därför detta behöver utvärderas och analyseras grundligt.
Jag lyssnade på replikskiftena med Magdalena Thuresson och Gudrun Brunegård tidigare. Man hänvisar mycket till avsaknaden av analys och konsekvensanalys kopplat till den budget som vi nu lägger fram. Jag tycker att det är intressant med tanke på att just utvärderingar och underlag lyste med sin frånvaro när enprocentsmålet drevs igenom för drygt 50 år sedan. Vad byggde egentligen Tomas Eneroths parti just 1 procent på? Vad var grunden? Vad är det empiriska och vetenskapliga belägget för att just 1 procent är det som gäller och att det är då vi lyckas? Det skulle vara intressant att höra.
Sedan är det något annat jag skulle vilja höra. Mikael Damberg gick ut i en tidning och skrev en debattartikel om Tidöavtalet och biståndet. Han uttryckte det bokstavligen så här: Det är en slakt av det svenska biståndet som just nu sker. Som Gudrun Brunegård också lyfte handlar det nu om 0,88 procent av bni. Inte för att jag vill hålla mig till de här procentsatserna, men eftersom Socialdemokraterna är så besatta av procentmål måste jag ändå förhålla mig till dem. Denna budget innebär alltså 0,88 procent. Socialdemokraterna lägger 0,91 procent; det är alltså 2 ½ miljard mer än regeringen. Är slakt en bra definition att använda när man uttalar sig i dessa väldigt viktiga frågor?
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd
Herr talman! Här fick vi ett förslag: UNRWA. Det ska bli intressant att se Sverigedemokraternas lista över ytterligare besparingsförslag gällande FN. Hur ser listan över saker som ska tas bort ut inför Finansdepartementets förhandlingar? Jag gråter inte om Sida skulle läggas ned, sa Oscar Sjöstedt. Man kan ana hur reformlistan ser ut, som Sverigedemokraterna först principiellt fick igenom under Tidöavtalsförhandlingarna och som nu ska bli verklighet när man ska diskutera regleringsbreven.
Jag tycker bara att det är sorgligt att de som berörs - biståndsorganisationer, människor i andra länder ute i världen och FN-systemet - inte får reda på det. Det är något som diskuteras i slutna rum, utan transparens eller insyn och utan att man ens drar nytta av den kunskap och kompetens som finns inom Biståndssverige.
Den fråga jag har tillbaka till Alexander Christiansson i detta läge är: Om man nu vill ha effektivare insatser, vore det inte en poäng att dra nytta av alla dem som har arbetat med biståndet? Jag har frågat om den saken tidigare. Här finns en gedigen kompetens. På vilket sätt kan civilsamhället bli effektivare?
Jag tror att Sverigedemokraterna tillsammans med övriga partier blir svaret skyldiga. Där ute finns väldigt många människor som undrar hur ni tänker.
Tillbaka till frågan om procent hit eller dit. Det var faktiskt Sverigedemokraterna som sa att man vill halvera. Kan vi få den empiriska grunden för detta? Vi kan säkert gå tillbaka till enprocentsdiskussionen. För 50 år sedan var jag inte riktigt politiskt engagerad, får jag ärligt erkänna. Men jag vill föreställa mig att i en värld av krig, orättvisor och stora svältkatastrofer - jag kan tänka mig att det var Biafra eller något annat på den tiden - var tanken att vi nog ändå medmänskligt skulle kunna bistå med en hundradel. Vi är ändå ett av världens rikaste länder. Sedan dess har biståndet med detta som utgångspunkt utvecklats till att bli ett av världens mest effektiva, som bidrar till stora humanitära insatser världen över. Det är jag stolt över.
