Anna Lasses

Fru talman! Tack så mycket, ledamoten Yasmine Eriksson, för ditt anförande!

Jag uppfattar att Sverigedemokraterna är väldigt tydliga i kampen mot islamism och kampen för att kvinnors och flickors rättigheter inte ska bli kränkta. Jag undrar därför varför Sverigedemokraterna inte vill att stöd ska gå till Afghanistan. Jag tänker på det långsiktiga stödet till framför allt flickors och kvinnors utbildning och även stödet till delar av Afrika, där vi vet att islamismen växer sig stark. Utbildning för flickor och kvinnor är ett av de absolut främsta verktygen för att komma till rätta med detta, vilket ledamoten också lyfte upp i sitt anförande.

Herr talman! Förra gången regeringen höjde lönegolvet blev många av städföretagen av med 30 procent av sin befintliga personal. Nu ska regeringen höja det igen, med målet att framför allt kvalificerad arbetskraft ska få komma till Sverige.

Problemet är att inte heller kvalificerad arbetskraft alltid har hög lön. Exempelvis är snittlönen inom bristyrket kock 31 400 kronor, det vill säga under de 33 400 som det nya golvet ska vara. Vad jag förstår blir det inte heller någon lista över bristyrken där man gör undantag.

Min fråga blir: Hur ser regeringens konsekvensanalys ut den här gången, inte minst för våra företags skull?

Fru talman! Jag håller med om att andra länder också bör ta ett större ansvar.

Jag kan konstatera att 75 av de svenska kommunerna skrev och tackade nej till att träffa samordnaren för återvandringsbidrag därför att man helt enkelt inte vill ha färre medborgare i sin kommun. Man vill ha fler.

Vi behöver fler människor i ett antal olika sektorer. Vi behöver inte färre. Däremot måste vi se till att integrationen fungerar. Vi måste satsa mer på skolan. Vi måste bedriva en aktiv politik som ser till att barn, unga och vuxna kommer in i vårt samhälle. Det är inte detta som regeringen gör nu.

Regeringen bedriver en plakatpolitik som absolut inte leder vare sig till en bättre integration eller till en bättre tillit mellan människor i vårt samhälle.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan! Kvotflyktingar är ett väldigt bra sätt att ge just de människor som är absolut mest utsatta en möjlighet att få trygghet. Därför tycker jag att svaret på frågan är självklart: Jo, vi har plats för dessa människor. De har behov av att komma hit.

När det gäller hur vi ska komma till rätta med integrationspolitiken måste vi titta på det förebyggande arbetet. Vi måste få våra skolor att fungera. Vi måste se till att det finns fritidsgårdar i de områden där vi har problem med kriminalitet. Jobben måste bli fler. En aktiv jobbpolitik är nog det absolut viktigaste instrumentet för att få till stånd en vettig integration. Och naturligtvis ska vi se till att människor så fort som möjligt får lära sig det svenska språket och komma in i samhället.

Fru talman! Att demokratin backar i världen har vi kunnat se under ett antal år, och i år – 2025 – kan vi se att antalet auktoritära länder är fler än de demokratiska. Människors frihet minskar samtidigt som konflikterna ökar och klimatförändringarna börjar sätta ordentliga spår. Konsekvensen är självklar: I dag är 123 miljoner människor på flykt, och siffran har ökat tolv år i rad.

Samtidigt ska vi komma ihåg att människor i alla tider har migrerat av olika skäl – för att arbeta, för att studera eller för att de hittat kärleken. För Centerpartiet är det självklart att människor som vill flytta till ett annat land ska kunna göra det. Samtidigt är det viktigt att vara tydlig med vilka krav och regler som gäller. Till exempel ska den som kommer hit för att arbeta ha en lön som är i linje med kollektivavtal, och den som vill återförenas med en anhörig ska kunna försörja personen i fråga. Det ska helt enkelt fungera både för den som vill flytta till Sverige och för Sverige som land.

Oron som råder i världen gör att migrationspolitiken har blivit och kommer att bli alltmer viktig. Den måste funka. Vi måste ha tydliga och klara regler för vad som gäller. Den som kommer till Sverige ska känna sig trygg med att den får sina skäl prövade på ett rättssäkert sätt och samtidigt veta vad som händer i nästa steg, vare sig det blir ett ja eller ett nej.

För Centerpartiet är asylrätten okränkbar och en av grunderna i migrationspolitiken. Den som flyr till Sverige ska få sina asylskäl prövade. Den som inte har skyddsskäl ska avvisas på ett säkert och tryggt sätt, men den som har skyddsskäl ska välkomnas och få bästa tänkbara integration, med fokus på jobb eller skola och språk, för att så snabbt som möjligt komma in i samhället.

Det handlar dock även om människosyn. I dag finns en retorik i den svenska debatten som delar in folk i vi och de och som pekar ut etnicitet och kulturella skillnader som ett problem. Varje person som kommer är ett potentiellt problem till dess att motsatsen är bevisad. Personen måste alltså visa att hen är hederlig innan hen blir accepterad.

För mig och Centerpartiet är det tvärtom: Varje människa är en resurs. Jag utgår från att en person som haft kraft att fly från förtryck för att rädda sig och sin familj också både vill och är beredd att ta ansvar – ansvar för sin familj och för sin försörjning men också för att bli en del av det nya samhälle som hen bor i.

Det är bara att gå till sig själv. Hur skulle du tänka om du var tvungen att bygga upp ditt liv på nytt? I början behövs stöd, vänligt bemötande och tydlighet, men så snart som möjligt, när man känner sig trygg, vill man klara sig på egen hand. Det är liksom mänskligt. Vårt ansvar som mottagarland är att se till att stötta våra nya invånare och ta bort eventuella hinder för att de ska ha möjlighet att bli delaktiga och komma ut i jobb i vårt samhälle så fort som möjligt.

Vår syn på människor och hur vi pratar om människor som har flyttat hit från ett annat land påverkar möjligheten till en lyckad integration. Blir du bemött som en person som är självklart delaktig och kan bidra vill du också oftast vara med och bidra. Blir du i stället bemött med misstänksamhet är det inte så konstigt om du drar dig undan.

Möjligheten att lyckas i livet är inte bara viktig för individen utan också avgörande för Sveriges framtid och tillväxt. Det gäller alla, och det borde inte behöva sägas. Den oro och otrygghet som regeringen nu sprider, framför allt när det gäller de 4 700 som vi har nämnt ett antal gånger här i dag, är inte något som får människor att känna sig trygga och vilja bidra.

Rätten till skydd är viktigare än snabb tillgång till alla välfärdsförmåner. Därför vill vi styra om migrationen mot mer självförsörjning. Asylsökande som kommer till Sverige på egen hand ska därför kunna kvalificera sig in i trygghetssystemen. Vi anser också att Sverige ska ta sitt ansvar och återigen ta emot minst 5 000 kvotflyktingar per år.

Fru talman! Låt oss tala klarspråk: Utan arbetskraftsinvandringen stannar Sverige. En tredjedel av alla läkare är födda i ett annat land, och detsamma gäller 40 procent av alla vårdbiträden. Det finns också sektorer som skriker efter mer utländsk arbetskraft. Besöksnäringen och restaurangbranschen vill ha en internationell blandning bland sina anställda, för att inte tala om hur stort behovet är av svetsare, elektriker och systemvetare inom industrin.

En analys från Ikem visar att arbetskraftsinvandringen bidrog med 45 miljarder kronor till Sveriges bnp och 15 miljarder i skatteintäkter 2025. Tyvärr har regeringen försvårat för arbetskraftsinvandrare, inte minst genom det lönegolv som har införts trots att arbetsgivare protesterar högljutt eftersom den arbetskraft som behövs ofta har lägre lön än lönegolvet.

Fru talman! Självklart finns det stora problem. En under många år och oavsett regering dåligt fungerande integration i kombination med utanförskap, ökad polarisering, stora brister i förebyggande insatser i exempelvis skolan samt nedlagda fritidsgårdar har bidragit till utslagning och i förlängningen den kriminalitet som vi i dag ser inte minst hos unga. Men lösningen heter jobb, rättssäkerhet och tydlighet – inte plakatpolitik och inte den otrygghet som regeringen nu sprider med sin vi-och-de-politik, där arbetande människor riskerar att utvisas.

Fru talman! Låt mig göra en reflektion över den olyckliga koppling som har skapats mellan migrationspolitiken och det svenska internationella biståndet. Detta har i allra högsta grad med budgeten att göra.

Svenskt bistånd är ett mycket viktigt säkerhetspolitiskt instrument som rätt använt kan bidra till en säkrare värld och därmed ökad säkerhet för Sverige. Genom att bidra till minskad fattigdom och minskat förtryck bygger vi upp en resiliens i världen. Men att som regeringen gör koppla in återvändande genom att betala stora summor biståndspengar till korrupta stater för att de ska ta emot sina från Sverige utvisade medborgare är ett snurrigt sätt att tänka. Det är oansvarigt, och det bidrar definitivt inte till Sveriges eller världens säkerhet.

Inte heller den stora höjningen av återvandringsbidraget från 10 000 till 340 000 kronor per person är något som bidrar till att integrationen blir bättre eller att välståndet i Sverige ökar. Därför väljer Centerpartiet att ta de nästan 1,5 miljarder som regeringen under 2026 lägger på återvandringsbidraget och lägga dem på andra saker i budgeten.

Fru talman! Jag vill avsluta med att hänvisa till Centerpartiets förslag till budget för 2026. Den ska ses som en helhet. Det är en budget för hela Sverige där vi satsar på att göra jobben fler och där utsläppen ska ned. Av det skälet deltar vi inte i beslutet om budget för utgiftsområde 8, utan jag står bakom vårt särskilda yttrande.

Herr talman! Flera mottagarländer står på tur i regeringens arbete med att öka återvandringen. Enligt uppgift finns bland dessa länder Afghanistan, som likt Somalia är ett land märkt av konflikter och korruption och ett land där flickor och kvinnor är särskilt utsatta. Sverige har nu valt att fasa ut och avsluta bistånd som bland annat går till just flickors och kvinnors utbildning.

Min fråga till migrationsminister Johan Forssell blir därför: Har ministern lärt sig något från exemplet Somalia, där skattemedel nyttjats på ett direkt tvivelaktigt sätt för att få landet att motta sina medborgare? Vad kan vi vänta oss för överenskommelser med talibanregimen i Afghanistan?

Fru talman! Jag vill verkligen understryka att jag inte lägger någon skuld på UNDP och Världsbanken. De gör ett utmärkt jobb oavsett om de gör det i Somalia, Palestina eller var det nu är. Jag har fullt förtroende för dem.

Detta är inte en UNRWA-debatt; jag tog det bara som ett exempel, men jag måste ändå ta med mig att biståndsministern klart och tydligt slog fast att UNRWA uppenbarligen är en terrororganisation.

Jag måste också säga att SRHR och klimat i allra högsta grad är demokratiarbete. Hur kan biståndsministern stå och säga att SRHR, som på något sätt är grundläggande för kvinnors förutsättningar, inte är demokratiarbete? Det om något är demokratiarbete, däremot på annan nivå. Samma sak med klimatet – om klimatförändringarna får fortgå finns det ju liksom ingenting, så det om något är också demokratiarbete. Det mesta kan nog klassas som demokratiarbete.

100 miljoner är absolut en liten del av budgeten, men om man har flera sådana här avtal blir det raskt mer pengar.

Att vi har olika syn på saker och ting respekterar jag definitivt. Men jag kan fortfarande konstatera att regeringens biståndspolitik utifrån sett är oerhört inkonsekvent. Vi kommer definitivt att fortsätta granska det här fallet och andra fall om sådana kommer. Det här är inte okej.

Fru talman! Tack så mycket till ministern för svaren! Det var väldigt intressant.

Jag håller med om att vi självklart inte kan bedriva biståndspolitik utan att ha kontakt med korrupta stater. Så ser verkligheten ut. Men när regeringen har pratat om biståndet är det just detta man lyfter fram: att vi inte under några som helst omständigheter ska närma oss dem som håller på med korruption. Då blir det här väldigt inkonsekvent och svårt att förstå.

Likaså har man sagt att man inte ska satsa på riskprojekt. Det här är ett riskprojekt – varenda expert som man pratar med säger att ska man jobba i Somalia får man räkna med ganska låg utväxling. Det som då kvarstår är att regeringen väljer detta för att det kan kopplas ihop med migrationspolitiken. Den tolkning man får göra blir att allt det här är okej så länge det kan kopplas samman med migrationspolitiken.

Jag hoppas verkligen att det inte är så, för i en värld där biståndet minskar kraftigt och Sverige blir en allt viktigare biståndsgivare är det oerhört viktigt att verkligen prioritera rätt. Med tanke på den utveckling som sker i världen handlar det om att hitta projekt som ökar demokratin och rättsstatens möjlighet att överleva.

Då blir det väldigt märkligt när regeringen säger att vi inte ska hålla på med riskprojekt – men just här ska vi det, för här ser vi möjligheten att koppla ihop det med migrationspolitiken. Det rimmar illa. Det har inte något att göra med vad jag tycker, utan det är ett ologiskt resonemang.

Jag vet att regeringen tar starkt avstånd från antisemitism och Hamasivrande, men det jag kan konstatera är att man stänger av allt stöd som har med UNRWA att göra på grund av att det finns tjänstemän långt ned i strukturen som eventuellt har gjort Hamasuttalanden, samtidigt som man alltså kan ha projekt i Somalia där det finns en premiärminister som är öppet antisemitisk. Det är väldigt märkligt och inte konsekvent.

Självklart ska vi ge stöd till Ukraina; det tror jag att vi alla är eniga om. Det om något handlar både om solidaritet och om ren säkerhet för Sverige.

Fru talman! Jag ska försöka att inte upprepa allt som sades i den tidigare debatten – bara lite grann.

Det är svårt att inte förvånas över regeringens uppenbart otydliga och inkonsekventa hantering av biståndet.

Å ena sidan talar regeringen sig glödande varm för transparens, tydlighet och effektivitet. Det ska vara enkelt för den svenska skattebetalaren att se vart pengarna går. Likaså ska högriskprojekt undvikas när det kommer till mer långsiktiga utvecklingsprojekt. Rättsstatens principer ska råda, och korruptionen är ett rött skynke.

Å andra sidan verkar mycket av det här inte gälla när det kommer till målet om att koppla samman migrationspolitiken med biståndspolitiken. I kampen om att utvisa de personer som enligt beslut inte ska vistas i Sverige – så är det absolut – verkar man vara beredd att ta till alla metoder som står till buds. Hur ska man annars förklara detta med de 100 miljoner kronorna som har getts till Somalia, som är världens näst mest korrupta land? Självaste premiärministern har fått vara med och tycka till om projektets inriktning. Landet anses alltså vara ett högriskland. Det här är då samtidigt som regeringen har valt att avsluta långsiktiga utvecklingsprojekt i just högriskländer, som Myanmar, Kambodja, Burkina Faso, Mali, Afghanistan, Sydsudan och Palestina.

Det duger inte att man gömmer sig bakom Världsbanken eller olika FN-organ – att det är de som har genomfört detta. De gör säkert ett alldeles utmärkt jobb och gör så bra saker som möjligt med pengarna. Det är själva ansatsen, grunden och besluten som är inkonsekventa och faktiskt direkt märkliga.

Samtidigt som regeringen ställer allt högre krav på att exempelvis civilsamhället ska administrera sönder sig för att visa att pengarna inte under några omständigheter hamnar i korrupta händer väljer regeringen att till exempel indirekt avlöna den somaliske premiärministerns släktingar. Det är löner som i jobbskapande projekt skulle kunna försörja flera hundra människor i samma land.

Det finns en fråga som har vuxit sig allt starkare under hösten i takt med att den här skandalen har vuxit. Tänk om regeringen måste välja mellan å ena sidan att utvisa de illegala migranter som vi har här och som inte ska vara här och å andra sidan projekt som främjar demokrati och minskad fattigdom. Vad väljer man då när det kommer till biståndspengarna?

Sedan måste jag säga att de svar som biståndsministern gav snarare väcker fler frågor. Låt mig börja med att ställa om två av frågorna, som ministern och regeringen borde kunna svara på. För det första antyder ministern i sitt svar att det finns andra överenskommelser som liknar den med Somalia eller åtminstone att det är på väg. Vilka länder är det? För det andra har den somaliske premiärministerns uttalanden varit direkt antisemitiska och Hamasvänliga. Har det på något sätt påverkat de här 100-miljonersprojekten?

Herr talman! Jag tackar för svaren. Jag förstod att det var en retorisk poäng, men jag vill ändå höra statsministerns bedömning. Jag håller med om att det behövs både och. Allt annat blir orimligt.

När det gäller de 27, de 26, de 25 eller vad det nu kan bli är det framför allt utvidgningsfrågorna som är den springande punkten. Hur ser statsministern på det? Finns det en diskussion om hur man kan lösa det på lång sikt? Det här är ohållbart, inte minst för Moldavien naturligtvis, som kommer i kläm på alla sätt och vis. Men vi kan inte ha det på det här sättet över huvud taget framöver.

Herr talman! Jag fortsätter lite på spåret om de frysta ryska tillgångarna, mest för att statsministern sa en sak i själva återrapporten, nämligen att tre olika alternativ hade diskuterats: Man kan använda de frysta ryska tillgångarna, var och en kan betala för sig eller så blir det ingenting alls.

Då blev jag lite orolig. Om man nu lyckas låsa upp de frysta ryska tillgångarna, är det statsministerns bedömning att många länder kommer att låta bli att bidra på egen hand? En kvalificerad gissning är att både och, så att säga, kommer att behövas. Det var de ryska frysta tillgångarna.

Sedan har vi beslutsordningen i EU. Där har vi Ungern och kanske till viss del även Slovakien, och vem vet vilka fler som kommer att sätta sig på tvären framöver? Diskuterade man, kanske inte på själva mötet men ändå i själva sammanhanget, hur detta ska lösas framöver? Det är ju i längden ohållbart att ha det som det har varit den senaste tiden.

När det gäller konkurrens och klimat vill jag säga tack till statsministern för att han försvarar den svenska skogen och skogsbruket. Det är jätteviktigt. Däremot är det lika viktigt att EU:s klimatmål ligger fast. Även om vi gärna hade sett en lite starkare skrivning än det som Sverige driver hoppas vi ändå att det ska gå bra och att det blir de som talar för klimatet som tar hem majoriteten i själva beslutet.

Fru talman! Jag tackar statsministern så mycket för redogörelsen och svaren på frågorna.

Först vill jag uppmärksamma den fruktansvärda händelsen i Manchester. Att en våg av antisemitism sköljer över Europa är oerhört tragiskt.

Å andra sidan måste man också uppmärksamma Moldavien och det beundransvärda som har hänt: att man har lyckats genomföra tre val och motarbeta den ryska påverkan. Det var väldigt intressant att höra statsministerns reflektion över detta.

Nu hörde jag att fredsplanen för Israel uppenbarligen inte var uppe för diskussion på mötet. Samtidigt har man, som jag uppfattar det, gjort ett uttalande som EU:s ledare ställt sig bakom. Jag undrar ändå om inte det här var någonting som diskuterades i korridoren bakom, så att säga – hur man förhåller sig till fredsplanen, vad man anser om det paket som Ursula von der Leyen har presenterat och som överensstämmer med den svenska linjen, hur man tänker runt rättssäkerheten och så vidare. Jag undrar om det här över huvud taget var uppe för diskussion på något sätt.

När det gäller de frysta ryska tillgångarna är det fantastiskt att höra att det går så pass mycket framåt nu. Jag undrar om statsministern gör bedömningen att man före årets slut skulle kunna fatta ett beslut om att det här ska genomföras.

Jag undrar också om jag uppfattade det rätt att det är först efter kriget som det blir aktuellt med Jas Gripen.

Herr talman! Jag vet att den här regeringen är stolt över att man är rädd om skattebetalarnas pengar. Jag vet också att den här regeringen lyfter upp frågor om transparens, effektivitet, att få mest pang för pengarna och att motverka korruption i biståndsverksamheten. Därför är det förvånande att man ändå prioriterar utvisningar framför det som biståndet ska användas till. I stället läggs biståndsmedel på ett högriskprojekt.

Finns det fler exempel på den typen av högriskprojekt som biståndsländer med hög korruptionsgrad får ta del av, förutom Somalia?

Herr talman! I juli 2024 togs skyddet bort för höga sjuklönekostnader, vilket innebär att arbetsgivare måste stå för hela sjuklönen de första 14 dagarna. För ett litet företag kan det innebära tiotusentals kronor och vara dödsstöten för verksamheten. Följden blir att man inte vågar anställa, i synnerhet inte personer som uppvisar minsta tendens att lätt bli sjuka. Samtidigt har arbetslösheten ökat med 100 000 personer under de senaste åren.

Det är orimligt att företag ska gå under för att personalen blir sjuk. Det är orättvist att hela samhället ska förlora på detta – 2,5 miljarder, mer bestämt.

Inte menar väl regeringen att små företag ska stå helt utan försäkringsskydd? Eller finns det nu en plan för att åtgärda detta i närtid?

Fru talman! Återigen har vi haft en sommar med hetta, översvämningar och katastrofer. Vädret är mer oförutsägbart än någonsin, och värre kommer det att bli om världen inte sätter fart med att minska klimatutsläppen.

I november ska ledare från världens länder mötas i Brasilien och visa hur var och en kan bidra till att minska klimatutsläppen. Samtidigt är det som att Sveriges regering har ställt sig i bakgrunden och tycker att det är dags för andra att agera. Men så får man inga följare. Ett mer effektivt sätt att påverka andra är att föregå med gott exempel.

Kommer regeringen att resa sig, ta lead och höja ambitionen för klimatmålen innanför den svenska gränsen, utan att räkna in viktiga bidrag till andra länder, eller kommer man att peka på de andra och säga att ”nu är ansvaret ert”?

Herr talman! EU är nu världens största biståndsgivare. Det är ett stort ansvar och en möjlighet

Nu pågår processen för långtidsbudgeten 2028–2034. Vi kan höra idéer om att ta bort utgiftsmålen i biståndet, exempelvis mål om jämställdhet. Det handlar eventuellt om minskade summor och att man ska lägga allting i en pott, vilket riskerar att allokera medlen från de mest utsatta till sådant där det är enkelt att se resultat. Dessutom går redan i dag en del av biståndsmedlen till gränskontroller.

Min fråga till regeringen och ministern handlar om hur man ser på den här typen av inriktning. Vilken inriktning vill regeringen se på EU:s bistånd?

Fru talman! Även jag vill naturligtvis uppmärksamma Danmarks grundlagsdag.

Fru talman! Det har gått ett år sedan riksdagen debatterade nordiskt samarbete förra gången. Vi kan väl minst sagt säga att världens politiska ansikte har förändrats. Vissa saker består. Rysslands krig mot Ukraina har inte avtagit, snarare tvärtom. Därtill kommer den ryska hybridkrigföringen med hot och propaganda, särskilt i de angränsande länderna. Högerpopulister har fortfarande grepp om Europa, och USA har fått en regering som minst sagt kan uppfattas som nyckfull.

Världsordningen är minst sagt i förändring, och demokratin är ifrågasatt. Länder som Kina tar ytterligare ett steg fram på scenen inom alla områden, inte minst genom militär närvaro i Arktisområdet.

Det kan vara svårt att hänga med i alla svängningar, och ofta har vi fått vakna på morgonen med en delvis annan verklighet än den som gällde kvällen innan.

I det upplevda kaoset är det stabila läget i de nordiska länderna en trygghet att värna, utveckla och försvara. Det nordiska samarbetet är helt enkelt särskilt viktigt i denna tid. Men vi får inte glömma bort att det nordiska samarbetet också bör omfatta de baltiska länderna. Vi kan alltså säga att det nordisk-baltiska samarbetet helt enkelt är särskilt viktigt i denna tid.

Sveriges insteg i Nato innebär en ny möjlighet i det nordisk-baltiska försvarssamarbetet, där vi gemensamt bidrar till ett ökat försvar och en ökad stabilitet i Östersjöområdet och i Arktis.

Det går inte att prata om säkerhet och Arktis och inte prata om det som kanske är mest avgörande för såväl vår tids agerande som framtida generationers möjligheter. Klimatförändringarna är ett faktum, och de sker här och nu. Det påverkar oss på de nordliga breddgraderna på ett mycket tydligt sätt. Samarbete här är avgörande. En samlad nordisk röst kan göra stor skillnad på riktigt, även globalt.

Med säkerheten i fokus vill Centerpartiet se en ny, tydlig, handfast och för tiden relevant Arktisstrategi.

Sedan får vi inte glömma bort det nordiska försvarssamarbetet inom Nordefco, som trots samarbetet inom Nato fortfarande är högst relevant. Under 2024 togs en ny vision för Nordefco fram. Men 2024 var det som sagt en annan värld. En revision behöver göras, inte minst när det kommer till materielfrågorna.

Fru talman! Ibland slår det mig hur avlägsen coronapandemin känns. Men jag minns, fru talman, hur annorlunda allting blev i ett slag, hur vi möttes av tomma hyllor när vi ville köpa pasta och toapapper och hur vi anordnade inköpshjälp för isolerade familjer och äldre. Kassar lämnades på trappen, och man skyndade sig iväg efter att ha ringt på dörrklockan.

Det var onekligen en annan värld. Framför allt var det en värld där gränserna mellan våra nordiska länder i perioder var helt stängda. Och inte minst var skepsisen mot den svenska, i sammanhanget liberala, strategin stor från andra länder.

Trots erfarenheterna från coronapandemin och trots att vi vet att fler pandemier kommer att komma har relativt få åtgärder vidtagits för att vi vid en ny pandemi ska kunna undvika att gränserna återigen stängs eller att hinder som rör ersättningssystem och liknande försvårar livet för Nordens medborgare. Därför bör ett arbete pågå som syftar till att ta fram en genomarbetad plan för hur Norden ska kunna hantera den här typen av kriser på ett bra sätt i framtiden. Det är typiskt sådant som ryms inom kärnuppgifterna.

Fru talman! Det går inte att tillräckligt betona hur viktigt det nordiska samarbetet är, inte bara militärt utan också på flera andra avgörande områden. Ett sådant är livsmedelsförsörjningen.

Centerpartiet välkomnar de insatser som gjorts i fråga om livsmedelsberedskap. Men det behövs mer, inte minst med tanke på att den uppdaterade svenska livsmedelsstrategin är långt ifrån den konkreta handlingsplan som vi borde ha och som våra medborgare förtjänar. Centerpartiet anser därför att den svenska regeringen behöver arbeta för att en kompletterande gemensam strategi för en livsmedelsberedskap inom det nordiska samarbetet ska komma till, en strategi som på ett tydligt sätt omsätter den så kallade Karlstaddeklarationen till praktisk handling.

Förutom livsmedelsberedskap vill vi lyfta utvecklingspotentialen i samarbeten som gäller utbildning, kultur och inte minst transport. Kultur och utbildning är det pumpande hjärtat i det psykologiska försvaret och kan inte överskattas när det kommer till försvar av demokrati men också tillit och sammanhållning, som flera av er har varit inne på.

Ett medvetet och utvecklat samarbete krävs när det kommer till järnväg och väg, såväl för transport av människor som för att stärka konkurrenskraften och säkerheten. Norden är i allra högsta grad ett område som är beroende av smidiga transporter från de stora hamnarna – och där har järnvägen en nyckelroll.

Fru talman! Sommaren står för dörren, och med den också resandet. Vi är många som väljer tåget för att ta oss runt i Sverige, Norden och Europa. Vi som är vana tågresenärer är väldigt medvetna om bristerna och behovet av en gemensam planering. Jag säger bara: stambanorna. Det handlar om Stockholm–Oslo – för att inte tala om Stockholm–Köpenhamn och vidare ut mot resten av Europa. Sverige är faktiskt just nu lite som en stoppkloss i det som skulle kunna vara en både snabb och effektiv väg för både personer och gods, särskilt när tunneln mellan Danmark och Tyskland öppnas.

Och så är det detta med oviljan att skapa ett gemensamt biljettsystem som funkar. Om vi i Norden kunde knäcka den nöten skulle vi kanske kunna få med fler europeiska länder efter hand.

Fru talman! Jag vet att vi alla här inne i grunden delar synen på vikten av nordiskt samarbete, det nordisk-baltiska samarbetet och säkerheten i Arktis. Det är viktigt, och det är bra att vi gör det. Men tiderna förändras, och det kräver utveckling och uppdatering. En sak är Helsingforsavtalet, som har nämnts, som är en av grunderna i samarbetet. Det är bra att man nu ser över det. Det uppdaterades senast 1995, och då var det ju en annan värld eller kanske ett annat universum – med murar som hade fallit, med framtidshopp och med tron på en mer respektfull relation med Ryssland. Men det var då.

Ett medskick till regeringen är naturligtvis att man ska stiga fram ytterligare och ta initiativ, leda och gå före.

Med detta vill jag yrka bifall till Centerpartiets reservation nummer 2, där bland annat vikten av en gemensam och aktiv livsmedelsberedskap lyfts.