Anna Lasses

Herr talman! Det är inte bara mat, vatten och bostäder som totalt har krossats och förstörts och som det råder brist på i Gaza. Det är också total brist på sjukvård.

Detta är något som WHO inte bara en utan flera gånger har påpekat – inte minst senast häromveckan. Uppmaningen är att hjälpa till att ta emot dem som behöver lite mer komplicerad vård i andra länder.

Hittills har Sverige valt att skicka medicinsk utrustning och medel till närliggande länder för att dessa personer ska kunna tas emot. Nu ber WHO alltså om att fler givarländer ska ta emot just dessa sjuka personer, för detta räcker inte längre.

Är det så att Sveriges regering funderar på att nu försöka ta emot de personer från Gaza som behöver akut sjukvård? Jag ställer frågan till Benjamin Dousa.

Herr talman! Fram till februari i år stod USA för ungefär en tredjedel av allt bistånd i världen och för hela 40 procent av det humanitära biståndet. Det är det där lite mer kortsiktiga och mest nödvändiga som tillgång till mat, vatten och akut sjukvård och att se till att barn i kris har tillgång till skola. Det är basen.

Men så rycktes detta undan i ett slag. Formellt pausades biståndet från USA, men skadan är redan gjord. Tusentals insatser har ställts in, livsnödvändiga mediciner uteblir och maten uteblir. 34 miljoner människor berörs av USA:s humanitära bistånd. Det är en siffra som förtjänar att upprepas: 34 miljoner!

Det som förvärrar allt är det ideologiska raster som USA nu basunerar ut med värderingar som hör hemma i ett annat årtusende. Jämställdhet, hbtqi-personers rättigheter, mångfald och inkludering – allt ska bort. Medlet som används är det mest effektiva av alla: pengar och hot om neddragningar, i USA och i världen.

Sida gör i sin analys utifrån vad USA hittills har tillkännagett bedömningen att det är rimligt att anta att effekterna globalt blir särskilt märkbara när det gäller SRHR, klimat, demokratiutveckling, mänskliga rättigheter, hbtqi-personers rättigheter, jämställdhet och kvinnors och flickors rättigheter och egenmakt. Året är 2025, och detta är inget annat än ovärdigt.

USA är inte det enda land som drar ned på bistånd. I Europa deklarerar land efter land, så även Sverige, en minskning av biståndet för att i stället rusta sitt försvar.

Om det svenska biståndet var viktigt förut är det så mycket mer livsavgörande i dag. Sverige, som länge har varit en av världens största biståndsgivare, både i procent och i summa pengar, är nu plötsligt ännu större. Det vi gör här påverkar bokstavligt talat hundratusentals människor världen över i Ukraina, Palestina, Kongo, Myanmar, Afghanistan och så vidare.

Det kan kännas hisnande när man tänker på det. Men, herr talman, låt oss alla stanna upp en sekund och ta in just detta. Det är ett ansvar som vi alla och envar ska bära med stolthet och med ödmjukhet. Det är om detta ansvar den här debatten handlar i en värld som präglas av kaos, egenintressen, hot och hårda ord, men där vi har möjligheten att vara med och bygga något som ger kraft och hållbarhet.

Debatten fokuserar på det stöd som Sverige bidrar med genom de multilaterala organisationerna. Det är FN, WHO, Världsbanken och IMF, organisationer som är stora och finns överallt och som därför har en unik förmåga att snabbt finnas på plats exakt när det behövs som bäst.

Låt oss zooma in på kärnstödet en stund. Kärnstöd är det stöd som ges till en organisation för att användas på det sätt som organisationen anser vara bäst och mest effektivt utan styrning från givaren.

När det gäller kärnstödet till organisationer som FN, WHO och Världsbanken och den nya inriktning som regeringen har valt – att i högre grad vilja rikta stödet till prioriterade teman eller geografiska områden – hade Centerpartiet fram till nyligen egentligen ingen invändning. Vi hade delvis en annan syn på vilka områden som bör prioriteras, men principen har vi i stort sett kunnat hålla med om.

Regeringens omsvängning har inneburit en viss styrning, men fortfarande finns en viss flexibilitet. Målet är att uppnå större effekt men också att kunna följa upp arbetet bättre. Detta var dock i den gamla världen, före februari.

I dag kan vi konstatera att behovet av att snabbt kunna prioritera om är ett helt annat – mellan länder och projekt och mellan kris och utveckling. I en värld där biståndet kraftigt prioriteras ned måste de medel som finns vara än mer flexibla och långsiktiga på en och samma gång.

Här har de multilaterala organisationerna med sina globala muskler en nyckelroll, och då måste vi som givare vara beredda att acceptera att vi inte kan styra lika mycket. Däremot ska vi fortsätta att kräva transparens och ha en tät dialog med organisationen för att gentemot våra medborgare säkerställa att pengarna används på rätt sätt. Jag hoppas därför att regeringen snabbt kan ställa om och vara så flexibel som man i dokumenten säger sig vilja vara.

För att sammanfatta: I den nya världsordningen kommer kärnstöden att vara allt viktigare, och här behöver Sverige visa vägen. Det gäller särskilt med tanke på att allt fler givare i ännu högre grad än Sverige har börjat styra exakt vad medlen ska gå till. Och då pratar vi inte om mjuk styrning, utan exakt. Det här försvårar arbetet på marken. Särskilt tydligt är detta inom FN:s olika organisationer.

För Centerpartiets del har vi markerat detta i vår reservation angående motiveringen till stycket om kärnstöd i betänkandet.

Året är 2025, och jämställdheten i världen går bakåt. Därför är det olyckligt att regeringen har övergett den genomsyrande feministiska utrikespolitiken. Perspektiv glöms och prioriteras bort.

Centerpartiet vill se att utrikespolitiken genomsyras av en tydlig liberal feminism. På så sätt kommer frågor om kvinnors ekonomiska egenmakt högre upp på agendan. På samma sätt som den förra regeringen drev att kvinnor ska vara med vid förhandlingsbordet vid fredsförhandlingar och vid återuppbyggnaden efter en konflikt menar vi att det är viktigt att Sverige driver på för att Världsbanken och IMF säkerställer kvinnors fulla deltagande i olika investeringsprogram och infrastrukturprogram, inte minst i återuppbyggnaden av länder efter en konflikt.

Slutligen vill jag säga några ord om FN. Man kan tycka många saker om FN och dess organisation. Man kan tycka att systemet är svårgenomträngligt och byråkratiskt och att det är svårt att följa vart pengarna går. Men trots allt detta är FN det system som vi tillsammans byggt upp och som på många sätt har sett till att inga riktigt stora militära världskrig – än så länge – har brutit ut sedan det bildades.

FN-systemet bär stora delar av det multilaterala systemet. Till syvende och sist är FN det som dess medlemmar bestämmer att det ska vara, och ju mer engagemang och medel man bidrar med, desto mer inflytande får man.

En genomgång görs nu av FN-systemet, där olika delar förväntas slås ihop och effektiviseras, något som efterfrågats tidigare i debatten. Detta sker samtidigt som spelplanen i världen snabbt förändras. Länder som Kina, Turkiet och Saudiarabien flyttar fram sina positioner, medan USA:s roll är alltmer otydlig.

I det läget är det avgörande att EU och Sverige kliver fram på alla plan och står upp för grundläggande värderingar som rättsstatens principer och mänskliga rättigheter. Biståndet är en stor del i detta. I stället för att prioritera ned biståndet måste vi lyfta fram det som det viktiga säkerhetspolitiska instrument det är.

Förutom att engagera oss mer i de multilaterala organisationerna behöver vi återställa det svenska biståndet till 1 procent. Vi behöver också trycka på allt vi kan för att EU ska behålla storleken på sitt bistånd i långtidsbudgeten samt se över om det möjligen kan göras mer flexibelt. Det sista vi behöver är försvårande plakatpolitik som knyter biståndet till exempelvis migrationspolitik i Sverige eller i EU.

Jag vill med detta yrka bifall till reservation 2 samt till motiveringen under stycket om kärnstöd, även kallad reservation 8.

Herr talman! Vad gäller stödet till Ukraina är vi fullständigt eniga. Där finns inte någon diskussion, utan där måste vi bara ge det stöd som behövs – i synnerhet nu. Det är inget snack om detta.

Att vi har olika syn på hur stor ramen ska vara och vissa olika prioriteringar är en sak, men min fråga gäller om regeringen funderar över om man i den här situationen behöver öka andelen kärnstöd för att korta ledtiderna. Även om vi i Sverige anser att vi är bra kan organisationerna agera snabbare. Funderar regeringen över om man just nu kan öka på kärnstödet inom den ram som finns? Då får man prioritera om. Jag är intresserad av att veta om diskussionen förs.

Herr talman! Tack så mycket till ledamoten Tolgfors för inlägg och diskussion!

Jag uppfattar att vi egentligen står väldigt nära varandra när det handlar om synen på den avgörande roll som det multilaterala systemet har och också betydelsen av biståndet i det multilaterala systemet.

Det finns som sagt var ett före och ett efter den 20 januari. Det gör det verkligen. Därmed får man kanske även lov att omvärdera en del saker. En sak som verkligen står i regeringens olika skrifter, både reformagendan och de olika strategierna, är förmågan till flexibilitet, just för att få ett effektivt bistånd som kan anpassas utifrån de förutsättningar som är.

Det multilaterala systemet och kärnstödet har en stor fördel, och det handlar just om förmågan att väldigt snabbt kunna omprioritera och fylla hål där det behövs absolut mest. Nu har regeringen börjat en resa där man till viss del mjukt har börjat styra kärnstödet, som fortfarande är en stor del, till preciserade teman eller områden. Min fundering är följande: När det nu har blivit på det här sättet, finns det då en diskussion om att åtminstone tillfälligt öka andelen kärnstöd, just för att de multilaterala organisationerna har möjligheten att väldigt snabbt omgruppera om det behövs?

Herr talman! Tack så mycket för frågan, Gudrun Brunegård! Vi delar ju verkligen engagemanget här, så det behöver vi inte debattera. Jag vet också att engagemanget för civila organisationer är väldigt stort, så jag ifrågasätter absolut inte det.

Med detta sagt har det dock verkligen funnits en diskussion om de paraplyorganisationer som vi har i Sverige, och det finns även en önskan om att ta bort transaktionsleden. Det finns naturligtvis organisationer som är positiva till detta – det finns det alltid när man gör en förändring – likaväl som det finns de som nu ser att det här kommer att bli väldigt tufft. Jag hör alltså det som sägs, absolut, men jag skulle nog ändå påstå att det går åt det här hållet.

Sedan hoppas jag verkligen att det blir precis som Gudrun Brunegård tänker sig. Låt oss avvakta och se hur det blir! Men jag är orolig, och jag tycker att det är konstigt att en borgerlig regering vill ersätta civilsamhället med statliga handläggare. Det tycker jag faktiskt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Herr talman! Civilsamhället och civilsamhällets organisationer är viktigare än på väldigt länge. När kaoset breder ut sig över världen måste just civilsamhället ta en stor del av fajten för människors frihet och rättigheter, den regelbaserade världsordningen och rättsstatens principer. I Sverige har vi tack och lov ett starkt välorganiserat civilsamhälle som har en stark röst och dessutom besitter en enorm erfarenhet och kunskap. Det kan vi se inte minst när det gäller frågan om Ukraina.

Det är inte någon slump att det finns ett unikt högt stöd för Ukraina i Sverige och att stödet funnits sedan dag ett av Rysslands fullskaliga invasion. Det fanns inte bara ett stöd, utan det väloljade organisationsmaskineriet startade direkt. Tillsammans med kommuner och myndigheter såg man till att både sända hjälp till Ukraina akut och ta emot de flyktingar som kom i första vågen.

Vårt civilsamhälle ser till att vi som svenskar har en hög kunskap om vår omvärld, samtidigt som organisationerna har ett utbrett kontaktnät över hela världen och en expertkunskap inom varje specifikt område som följd.

I insatserna för bistånd finns ett tätt samarbete mellan civilsamhällen – det lokala på plats och till exempel en svensk organisation – och FN samt myndigheter. Det här är viktigare än någonsin.

Det är därför jag ser med viss oro på det förstatligande som nu sker av biståndet, alltså att regeringen vill att organisationer i mottagarländerna ska få möjlighet att i större utsträckning få pengarna direkt från myndigheten Sida. Man säger att man vill minska antalet transaktionsled för att mer bistånd ska nå fram på plats.

Det är en väldigt bra ambition, men det innebär också att en del av det arbete som fram till nu skötts av civilsamhällets organisationer här i Sverige inte längre ska göra det utan i stället skötas av tjänstemän på Sida.

Resultatet blir att det arbete som tidigare ledde till nätverkande mellan svenska engagerade och lokala krafter hos mottagarna nu i högre grad riskerar att begränsas till en tjänsteman på en svensk myndighet. Förutom att det blir mycket mer kostsamt skadar det kompetensen i det svenska samhället, och kontaktvägarna mellan givare och mottagare begränsas. Hur är det positivt? Vi vill väl ändå ha ett ökat engagemang och fler kontaktvägar – som dessutom är billigare, apropå regeringens vilja att stärka svenska intressen?

I betänkandet ses som sagt möjligheten att ha en direkt kontakt med Sida i stället för att gå via en svensk organisation som något att föredra. Det är klart: Handlar det om en relativt stor, välorganiserad organisation med flera anställda fungerar det utmärkt. Men om du är en liten, lokal organisation är det en stor fördel att ha en svensk kontakt som dessutom kan hjälpa till med ansökningar, erfarenheter, kontaktnät med andra länder och specialistkunskap inom respektive område. För en organisation som exempelvis arbetar med mänskliga rättigheter i ett auktoritärt samhälle kan det dessutom vara både skrämmande och direkt farligt att ha kontakt med en myndighet i ett annat land.

Det har också lyfts i diskussionen under de senaste åren att de paraplyorganisationer som i dag fördelar bistånd utgör ett i många stycken onödigt transaktionsled. Så kan man se det – eller också kan man se det som ett effektivt och relativt billigt sätt att fördela bistånd med hjälp av personer med djup kunskap. Sådant tycker åtminstone jag som liberal om. Jag tycker att det är lite underligt att en regering som kallar sig borgerlig och delvis liberal nu jobbar för att förstatliga sådant som sköts utmärkt av civilsamhället.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Tänk om man skulle börja räkna det antal timmar som ideella krafter lägger på sitt engagemang i civilsamhällesorganisationer som arbetar med bistånd! Det gäller såväl krafter här i Sverige som utsända på plats, lokalt. Tänk också om man skulle börja värdesätta det faktum att det är många i Sverige som engagerar sig i vad som händer utanför Sveriges gränser! Det handlar om kunskap som är än viktigare i den nya världsordning som nu börjar skapas.

Det här får mig att komma in på nästa fråga, nämligen detta med 15 procents självfinansiering. För att en organisation ska kunna få statligt stöd ska det finnas andra finansieringskällor. Det är absolut inget fel i detta, och det låter väldigt rimligt. Det är till och med kanske en ganska låg siffra. Men vi måste också minnas att det ibland handlar om mindre organisationer med ett fåtal anställda där det stora arbetet sköts helt ideellt. Det här sker dessutom i ett läge där kommunikationsstödet, som kanske skulle behövas för att man ska kunna hitta de andra, externa finansiärerna, har skurits bort.

Ett sätt att lösa det här skulle kunna vara att man behåller kravet men räknar ut värdet av det ideella arbete som faktiskt utförs av många och räknar av det från de 15 procenten. Det skulle förmodligen hjälpa. Det kräver visserligen lite administration, vilket också kostar, så frågan är vad som är enklast här.

Vi kan nu konstatera att den process som har föregått den stora reformeringen av biståndet har lett till att tusentals projekt har avslutats i förtid. Vi får heller inte bortse från det faktum att regeringen som helhet har en tydlig riktning där biståndet de facto har prioriterats ned. Då pratar jag inte om oss som finns här i salen utan om helheten. Det framgick i alla fall med all önskvärd tydlighet när höstens budget presenterades och regeringen med stolthet visade hur mycket som kunde sparas på biståndet och läggas på annat.

Det här görs i en tid när många länder går samma väg. USA har bokstavligen slaktat sitt bistånd, och konflikterna ökar. I den här tiden är biståndet viktigare än någonsin. Bistånd minskar fattigdom. Det ökar tryggheten såväl på plats som i världen i stort. Bistånd stöttar demokratirörelser, ökad jämställdhet och ekonomisk egenmakt. För Sverige och Europa i dag innebär bistånd också inflytande i världen, vilket är något som vi ska vara väldigt rädda om. I det sammanhanget har det svenska civilsamhället en avgörande nyckelroll, så låt oss hjälpa dem att bära den rollen!

Slutligen, med tanke på vad som har lyfts här tidigare om biståndets storlek: Det är skillnad på 0,91 och 0,68 procent. Effektivisera ska vi naturligtvis göra oavsett. Låt oss ta vårt ansvar och återställa biståndet till 1 procent!

Jag yrkar bifall till Centerpartiets reservation nummer 3 och vill dessutom uppmärksamma kammaren på det särskilda yttrande som vi har i betänkandet.

Herr talman! Nej, och där kommer just frågan om framtidspakten och ökad effektivitet in. Men då gäller det också att vi inte drar tillbaka för mycket, för det blir ett automatiskt effektiviseringskrav när USA backar och de medlen kanske till stor del försvinner. Det är i alla fall bra att diskussionen är igång, och den lär fortsätta.

Detta för mig vidare till budgeten, som ni också diskuterade. En av de saker man har diskuterat att eventuellt dra ned på är just biståndet, och det är ju kopplat till det jag tog upp om FN. Om och i så fall hur diskuterades biståndet apropå den nya situation vi befinner oss i?

Herr talman! Detta med konkurrenskraften är ju oerhört väsentligt, framför allt just nu. Jag tycker att det låter väldigt bra att statsministern driver linjen att vi ska ha minskad regelbörda men att vi ska hålla fast vid höga mål samt att fokus är på de små och medelstora företagen.

Jag tänkte framför allt uppehålla mig vid den lunch som hölls tillsammans med generalsekreterare Guterres, då framtidspakten och multilateralism diskuterades. Det är som sagt avgörande att vi verkligen står upp för och står fast vid FN. FN upprätthåller faktiskt den regelbaserade världsordning vi värnar om. Jag funderar på konsekvenserna av att USA backar. Vad kommer detta att innebära? Det räcker inte att vi bara står kvar. Vi måste stå upp för våra värderingar, och vi måste också stå upp med medel.

Nu pågår ju en rustning i Europa; detta är naturligt och oerhört nödvändigt. Jag ska erkänna att jag är orolig över den omprioritering man kan se från vissa länder, som tar FN-medel till det nationella försvaret. Detta är förståeligt, men med tanke på den regelbaserade världsordningen innebär det också en risk. Diskuterades balansen mellan å ena sidan det europeiska försvaret och å andra att upprätthålla världsordningen och medlen till FN?

Herr talman! Min fråga går till statsrådet Jessica Rosencrantz.

Vi står alla här inne bredvid Ukraina. Vi ser också att pressen på Ukraina ökar, och oavsett vilket avtal som råkar finnas på Trumps bord just i morgon är det dags att Ukraina och Europa kan stå upp mot Ryssland på egna ben.

Därför undrar jag nu om regeringen är beredd att göra det som krävs. Är regeringen beredd att i närtid jobba för att öka EU:s upplåningsram så att vi kan erbjuda det stöd som Ukraina behöver för att vinna över Ryssland på kort sikt och på kort sikt även säkra EU-ländernas samlade försvar? På lång sikt måste naturligtvis EU:s konkurrenskraft öka så att finansieringen kan ske på ett mer hållbart sätt. Men min fråga handlar om här och nu.

Fru talman! För två veckor sedan skedde skolskjutningen i Örebro. För en vecka sedan dog den världsordning som rått de senaste 80 åren när USA:s utrikesminister deklarerade sin inställning till Ukraina och Europa. Allt som vi tagit för givet är nu ifrågasatt.

Den ökande klyftan i Sverige med stigande psykisk ohälsa bland unga och allt fler gängskjutningar och explosioner och även arbetslöshet som följd, utvecklingen i Europa och världen – allt detta är väl stort att ta in. Om det någon gång är viktigt att skapa sammanhållning mellan människor och skapa trygghet i vardagen är det nu. Om det någon gång är viktigt att stå upp för värden som demokrati och alla människors rätt att välja sitt liv är det nu. Och om det någon gång är viktigt att prioritera barns utbildning är det nu.

I detta kaos har nämligen förskolan en nyckelroll: att skapa en trygg tillvaro för alla barn, att bygga tillit till människor utanför familjen och att ge varje barn en bas att stå på för att ta sig an både sitt eget liv och det samhälle som väntar. Förskolan är en plats för lärande när det kommer till språk, värderingar, ledarskap, att umgås socialt, att ta ansvar för sina handlingar och att förstå vem jag är och vem jag kan vara.

Nu ska jag ta upp något som jag egentligen anser ska vara en parentes i en förskoledebatt och som snarare hör hemma i debatter om arbetsmarknad och liknande, nämligen hur viktig förskolan är för oss vuxna. Jag gör det därför att vi i dag ser en skyhög arbetslöshet på 10 procent. Jag gör det därför att kampen för jämställdhet ifrågasätts alltmer, både i Sverige och i världen i stort.

Vi ska komma ihåg att förskolan är avgörande för ett jämställt samhälle och gör att vi alla kan arbeta och skapa ekonomisk frihet och trygghet för varje individ. I Sverige förvärvsarbetar 80,2 procent av alla kvinnor mellan 20 och 64 år, vilket är något lägre än männen men 10 procent högre än EU:s genomsnitt. Lägst är siffran i Italien, där endast 56,5 procent av kvinnorna arbetar. Där finns inte heller den förskola vi har i Sverige.

Förskolan frigör arbetskraft, vilket krävs i ett samhälle som trots den höga arbetslösheten samtidigt skriker efter arbetskraft. Den paradoxen kräver att det finns stor möjlighet för föräldrar som studerar eller söker arbete att ha sina barn på förskolan under tillräckligt stor del av dagen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förskolan

Jag går nu tillbaka till det som förskolan egentligen handlar om: barns utbildning.

Apropå att arbetsmarknaden skriker måste vi också tala om den stora bristen på utbildad förskolepersonal. Är det någonting vi vet är det att det för en hög kvalitet på förskolan krävs utbildade förskollärare och barnskötare. Hur stor andel av de anställda som är utbildade varierar kraftigt över landet och mellan huvudmän, mellan 15 och 75 procent. Lägger vi ihop förskollärare och barnskötare saknar upp till 40 procent av de anställda någon av dessa utbildningar. Regeringen talar visserligen om möjligheten till vidareutbildning, men resurserna som erbjuds till kommunerna är på tok för små.

Bristen på utbildade barnskötare är ett faktum. Det finns dessutom en ganska märklig syn på vad som krävs för att få kalla sig barnskötare. Ibland används titeln på korta utbildningar i arbetsmarknadsåtgärdssyfte, vilket får till följd att relativt oerfaren personal anställs i våra förskolor, med bristande kunskap om vad arbetet egentligen handlar om. En uppgradering av barnskötaryrket är därför något som vi i Centerpartiet kräver, med en standardisering av grundutbildningen för barnskötare så att det blir tydligt vad som egentligen ska krävas för att få använda den titeln.

Det viktigaste och mest grundläggande i barns utbildning är språket. Det borde därför vara en självklarhet att varenda kotte som arbetar med barn i förskolan har tillräckliga kunskaper i det språk som krävs för att få full tillgång till samhället. Detta är också skälet till att vi i Centerpartiet kräver tillräckliga språkkunskaper i svenska för dem som arbetar med barn i både förskolan och den pedagogiska omsorgen. Det här vet vi att regeringen håller med om, och vi följer därför utvecklingen.

Fru talman! Låt oss nu prata om gruppernas storlek och om personaltäthet. Förutom utbildade pedagoger är detta något som verkligen påverkar kvaliteten. Vi har utmärkta riktlinjer – som inte följs. Den som hastigt tittar på siffrorna kanske får en bild av att det ändå ser ganska okej ut. Snittet på 12,6 barn i småbarnsgrupper ligger ju inte gigantiskt långt från 12, som är max för den rekommenderade storleken. Och 16,1 för större barn är kanske inte jättelångt från 15, eller?

Annorlunda ser det ut om vi verkligen börjar borra i dessa siffror. Vi ser då att den vanligaste storleken för en småbarnsgrupp i landet ligger i spannet 13–15 barn. 37–40 procent av alla småbarnsgrupper ligger i detta intervall. Det är ganska långt från de 6–12 barn som riktmärket förespråkar.

Grupperna för större barn är betydligt mer mångfasetterade, vilket också har att göra med att man har olika åldersindelningar. Här finns alla varianter, från små grupper med 9 barn per grupp till fler än 28.

Poängen är ändå tydlig: Riktmärket följs inte. Det är inte för att man inte vill utan för att det ofta inte finns möjlighet, ekonomiskt eller på grund av annan resursbrist.

Att regeringen nu tittar på det här är såklart väldigt bra. Vi väntar med spänning på vilka förslag och medel som ska komma ur det, för man ska ha klart för sig att om man ska följa dagens riktmärke kommer det att kosta. Det kommer att krävas fler pedagoger och andra lokaler. Det ser dessutom väldigt olika ut i landets kommuner, och det i ett läge där de just kommit ur en pressad situation efter pandemin och nu ska möta utvecklingen i världen, vilket kommer att kräva svåra prioriteringar och mer resurser till totalförsvaret på alla nivåer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förskolan

Det finns även en tidsaspekt av detta, för just nu läggs förskolor ned och personal sägs upp i snabb takt runt om i landet till följd av minskade barnkullar. Det är inget annat än absurt! I stället borde vi naturligtvis passa på att minska barngruppernas storlek och behålla de anställda för att öka personaltätheten. Men för att möjliggöra det krävs stöd i form av generella statsbidrag till barns utbildning, som kommunerna kan använda där de behövs bäst, i stället för att som regeringen plottra ut pengar till specifika uppdrag som få kan söka.

Fru talman! Många politiker säger tack till pedagogerna på förskolan för det fantastiska jobb de gör. Ibland tycker jag att det är lite fräckt. Missförstå mig inte – ni pedagoger gör ett fantastiskt jobb, är engagerade och kreativa och lägger ned er själ i arbetet med våra barn trots att ni alltför ofta inte får rimliga villkor att göra ert jobb. Ni förväntas trolla med de resurser som står till buds och lyckas oftast skapa en trygg, varm och kreativ vardag för dem som betyder allra mest: våra barn. Men tänk vad ni skulle kunna göra om alla lagar, krav och riktlinjer också följdes av rimliga resurser!

Fru talman! Det är inte bara viktigt utan avgörande att valfrihet, kvalitet och likvärdighet i förskolan finns i hela landet. Alla barn ska ha möjlighet att lyckas, och grunden läggs i förskolan. Ledarskap, utbildade förskolepedagoger, gruppers storlek och personaltäthet är det som avgör, liksom att det ska gå att ta sig till och från förskolan på ett sätt som funkar för både barn och föräldrar i tid och rum.

Jag yrkar bifall till Centerpartiets reservation 9 under punkt 4, yrkande 5, för att säkra en god kvalitet och valfrihet i förskolan i hela landet.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för svaret. Jag ser fram emot utredningen, och jag hoppas verkligen att ledamoten har rätt i att det kommer ett rimligt förslag på hur det här ska gå till.

När man tittar på beräkningar som olika organisationer har gjort kan man se att kostnaden förmodligen ligger någonstans mellan 12 och 17 miljarder om man slår ut den över hela Sverige. Bara i Malmö skulle det kosta någonstans runt 350 miljoner, det vill säga om man följer de riktlinjer som finns i dag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förskolan

Det här beror naturligtvis på vilka riktlinjer utredningen föreslår – därav min undran. Är det bara kommunerna som ska ta kostnaden, eller kommer staten att gå in med betydligt mer än 900 miljoner? Jag gissar att vi får vänta på svaret.

Fru talman! Jag hör att vi verkligen delar synen på språkets betydelse. Jag hoppas att Fredrik Malm och regeringen kommer att jobba för att statusen ska höjas så pass mycket att det blir rimligt att ha samma krav på svenska, oavsett om det handlar om skolan eller förskolan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förskolan

En del av den andra frågan gällde att vi ser att förskolor stängs och personal avskedas samtidigt som det är personalbrist. Det är egentligen absurt, för i det här ögonblicket borde vi värna om de anställda vi har och dessutom passa på att minska barngruppernas storlek. Det var egentligen detta jag var ute efter. Är det verkligen okej att vi stänger och avskedar ute i landet samtidigt som vi har personalbrist och dessutom stora barngrupper?

Jag hoppas att det blev lite klarare nu.

Fru talman! Tack, Fredrik Malm, för inlägg och efterföljande diskussion! Jag skulle vilja börja med att säga att jag verkligen delar Fredrik Malms syn på språket, på språkets betydelse och på hur otroligt viktigt det är att höja statusen för förskolepedagoger. Det gäller såväl förskollärare som barnskötare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förskolan

Däremot – och det här är ett resonemang, jag vet inte vad som är rätt och fel – tycker jag att det är intressant att regeringen vill ställa krav när det gäller lärarutbildningen till skolan. Det ska vara C i svenska, och när det gäller förskollärare ska det vara D. Jag menar att språket i förskolan nästan är viktigare, eftersom det är där man lägger basen. Jag förstår de praktiska problemen och utmaningarna här och nu, men jag undrar ändå hur Fredrik Malm ser på detta. Borde det inte egentligen vara samma krav? Det är den första saken.

Fredrik Malm lyfter fram att skärmar och den biten är en av de viktigaste frågorna. En annan väldigt avgörande fråga, som också har lyfts här, är dock bristen på pedagoger. Vi ser nu runt om i landet en paradox: Samtidigt som förskolor runt om i landet stängs och en del personal avskedas har vi brist på pedagoger. Hur ser Fredrik Malm på detta?

Fru talman! Tack, Gudrun Brunegård, för en viktig berättelse!

Jag har en fråga som rör det som nu händer med tanke på USA:s stoppade medel, framför allt till de stora satsningar som man har haft på hivbistånd. Det är en katastrof i flera led.

Först och främst riskerar patienterna att utveckla resistens mot medicinerna efter bara några veckors uppehåll. Det är en katastrof för individen, men det är också en katastrof för den globala hälsan, med risk för resistens och spridning av virus.

Nu frågar jag mig om ni i regeringspartierna diskuterar det här. Hur tänker man motverka den akuta situationen, och har man funderat på hur det ska lösas på längre sikt?

Fru talman! I ett läge där demokrati och mänskliga rättigheter monteras ned i snabb takt runt om i världen kan vi inte längre bara prata om hur viktigt biståndet är, utan det är handling som gäller. Biståndet är helt enkelt ett av våra viktigaste verktyg för en säkrare värld. Då funkar det inte att Sverige, som är en stark ledare inom biståndet, plötsligt börjar backa, leka följa John och göra som alla andra, det vill säga skär ned på biståndet, väljer att satsa på enklare projekt i länder som redan har någorlunda struktur, drar ned på det långsiktiga stödet när det behövs som bäst och i stället satsar en större del av pengarna där katastrofen redan är ett faktum.

Att dessutom tänja på internationella regler och villkora biståndet för att länder ska ta tillbaka flyktingar som flytt till Sverige för att söka trygghet är plakatpolitik. Erfarenheten visar också att detta inte funkar.

I en tid när USA, världens största biståndsgivare, stoppar och mer eller mindre smular sönder sitt bistånd måste resten av världen ta ett större ansvar. Det gäller framför allt länder som Sverige. Vi kan det här. Vi vet hur man bedriver bistånd på ett effektivt sätt. Vi har fortfarande ett starkt civilsamhälle med ett nätverk som sträcker sig över hela världen och som, om det används rätt, kan vara med och bygga upp lokalsamhället på de mest utsatta platserna i världen.

Därför är det allvarligt att regeringen nu i missriktad välmening genomför förändringar som hotar det svenska civilsamhällets möjligheter att fortsätta sitt jobb. I praktiken innebär det ett förstatligande av biståndsarbetet - uppgifter som hittills har skötts av det svenska civilsamhället ska nu skötas av staten. Sannolikt är detta ett både dyrt och kortsiktigt beslut som dessutom riskerar det svenska engagemanget för världen.

Sverige ska leda. Vi kan dock inte göra det själva, utan vi måste göra det tillsammans med likasinnade. Vårt arbete inom EU är avgörande. När USA nu drar ned är EU den absolut största biståndsgivaren. Därför är det just nu avgörande vilken väg EU väljer att ta inom det här området och vilken roll Sverige väljer i detta. Biståndet i EU måste värnas och utvecklas, och här har Sverige en nyckelroll.

Fru talman! Som alla förstår är jag och Centerpartiet mycket oroliga över den inriktning som regeringen har valt när det gäller biståndet. Det finns dock ännu tid för en annan inriktning, som är anpassad till dagens verklighet. Enprocentsmålet måste återställas. Centerpartiet föreslår dessutom att stödet till Ukraina samlas i en separat fond. På så sätt ser vi till att Ukraina får det stöd som behövs samtidigt som vi kan fortsätta med vårt bistånd i resten av världen.

Jämställdheten är hotad och backar runt om i världen. Sverige måste försvara den liberala feminismen och i varje läge och varje förhandling ha jämställdhet i åtanke. När USA nu återinfört gag rule och tar bort stöd till SRHR är detta ännu mer viktigt. Men det räcker inte att vi prioriterar jämställdhet och SRHR. Vi måste få andra givare att göra detsamma. Sverige måste vara den som vrålar till försvar för jämställdhet, hbtqi och alla människors rätt att leva ett tryggt liv.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Fru talman! Det går snabbt nu. Det handlar inte längre om tecken på klimatförändringar, utan vi är mitt i dem. Bistånd till klimatomställning och långsiktig livsmedelsproduktion är därför avgörande. Detta är något jag vet att Sveriges regering månar om. Men vi måste se till att detta också sker i de mest utsatta områdena samtidigt som demokratiutveckling sker och akut nödhjälp ges.

Utbildning, utbildning, utbildning! Jag lyfter det varje gång. Barns utbildning är fortfarande ett av de viktigaste verktygen för att bygga ett demokratiskt och hållbart samhälle. Det borde vara en portalparagraf i en modern biståndsagenda.

Fru talman! Jag ska slutligen återvända till det som borde vara Sveriges viktigaste prioritering. Ingen kan göra allt, och därför behöver vi fokusera biståndet på ett effektivt sätt. I ett läge där demokrati och mänskliga rättigheter backar i världen behöver vi vara där människor är som mest utsatta och inte lämna det öppet för auktoritära länder som Kina, Ryssland och Iran eller terrorister att erbjuda människor hjälp. Vi behöver tänka långsiktigt. Så i ett läge där allt fler springer efter de akuta insatserna måste Sverige gå före och satsa mer på den långsiktiga utvecklingen i världens mest utsatta områden.

Kort sammanfattat har jag följande vädjan till regeringen: Tänk om! Fokusera mer på det långsiktiga biståndet och på de svåraste platserna! Led, bibehåll och försvara biståndsarbetet i EU! Vråla till försvar för jämställdhet och hbtqi! Lyssna på civilsamhället!

Fru talman! Det här blev ändå lite mer klargörande, för då ser jag att regeringen har en ståndpunkt och att Moderaterna har sitt eget resonemang.

Jag funderar dock ändå över något. Jag håller ju med om att UNRWA såklart inte ska finnas när Palestina väl har blivit en stat. Hela vitsen med UNRWA är nämligen att organet ska hjälpa till att bygga upp staten Palestina. Sedan finns det absolut problem där, men frågan kvarstår: Anser Moderaterna - får jag alltså nästan fråga i det här fallet - att den rollen i en uppbyggnad inte är aktuell längre? Ser man hellre en annan form för att bygga upp Palestina när vi väl kommer dit?

Fru talman! Jag håller absolut med om mycket av det Stefan Olsson sa i sitt anförande, så det är inget konstigt med det.

Det blir lite av en upprepning av frågor på ungefär samma tema. Det gäller alltså det som tidigare sades om UNRWA.

Jag blev nu ännu mer konfys eftersom utrikesministern så sent som i höstas väldigt tydligt talade om hur otroligt viktigt det är att vi fortsätter stötta UNRWA, eftersom organisationen har den speciella roll den har. Nu säger Stefan Olsson att en av anledningarna till att man dragit in stödet är misstankarna om Hamas.

Jag trodde att det handlade om att få fram stödet nu när Israel har antagit den här lagstiftningen. Jag skulle önska lite klarhet i detta, tack.