Jakob Forssmed

Herr talman! Det visar just att vi behöver göra nya saker för att nå fram till de barn som vi hittills inte har kunnat nå för att de ska få en aktiv och meningsfull fritid. Då duger det inte att göra precis det som man har gjort tidigare och förvänta sig ett annat resultat.

Det är skälet till att vi gör det här nu, och jag tycker att det känns fantastiskt att så många redan har tagit del av detta. Många fler kan dock få chansen, och vi ska nu hjälpas åt att sprida kunskap om att den här möjligheten finns. Jag är så glad att 6 000 föreningar redan har kommit med. Många fler kan det bli!

Herr talman! Tack, Emma Ahlström Köster, för frågan och för att du uppmärksammar det som nu händer, nämligen att ännu fler barn får chansen till en aktiv och meningsfull fritid när vi både höjer fritidskortsbeloppet till 2 500 kronor per år för den som finns i ekonomisk utsatthet och även ger alla som fyller sju under året chansen att pröva percussion eller parkour, trampett eller trumpet eller någonting helt annat som skänker glädje och gemenskap!

Skälet till detta är enkelt: Vi har gjort precis det vi sa att vi skulle göra. Vi har tagit en del administrationskostnader i början, och nu har vi pressat ned dem. Därmed kan vi både utöka beloppen och erbjuda fritidskortet till långt fler.

Dessutom gör vi det nu enklare för föreningarna att komma med när vi integrerar fritidskortet med de föreningssystem som föreningar använder sig av. Det känns fantastiskt – 6 000 föreningar har redan gått med, och allt fler barn och ungdomar laddar ned det här kortet och får bättre möjligheter. Särskilt de som har det tuffare ska inte nekas möjligheten till en aktiv och meningsfull fritid.

Fru talman! Det är en förmån att få vara med och arbeta med de här frågorna. Det tror jag att både jag och Anna Wallentheim känner.

Det handlar om att få se människor komma till sin rätt och få chans till någonting som de inte hade förra veckan men som de har nu och där de får utvecklas och röra sig och hitta en gemenskap med andra. Det är fantastiskt när det händer. Där ska vi försöka vara med och underlätta på olika sätt, och vi ska göra detta ännu aktivare än vad vi hittills har gjort.

Det är få möten som har berört mig så mycket under de här åren som när jag har träffat personer – inte sällan med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar – som det inte har funkat för vare sig i skolan eller i föreningslivet. Men när man hittat en idrott och en förening som förstår vem man är och vad man behöver har man gått från att vara tyst och inte riktigt veta om man vågar eller inte till att vara ledare i föreningen och hjälpa andra in i verksamheten.

Jag ser en del förbund som jobbar på ett fantastiskt sätt med detta och med personer med funktionsnedsättningar. Detta skänker någonting till dessa föreningar som de inte riktigt hade innan. Jag tänker att många skulle kunna ta sig an uppgiften att alltid fundera på: Vilka har vi inte med i vår förening, och varför är de inte här? Det skulle vara bra att ägna lite tid åt detta också. Jag vet att det är mycket som pockar på föreningarnas uppmärksamhet, men det skulle vara bra att fundera lite på det.

Nu finns det också goda resurser att ta del av från Riksidrottsförbundet och andra. Man kan få gott om stöd för att utveckla sin verksamhet så att fler barn – och fler vuxna – kan få chans till ett liv i rörelse och gemenskap.

Vi behöver göra mer. Jag lovar att göra mer från min horisont, och jag hoppas att många vill vara med i det arbetet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Mina samtal med Parasport Sverige går alldeles utmärkt. Det är en jättebra samtalspartner. Vi har en väldigt god dialog om villkoren för deras medlemmar och så vidare, och den kommer att fortsätta. Det är otroligt angeläget att vi ser vad vi kan göra utifrån våra respektive roller för att fler personer ska få chansen att bli elitaktiva men också för att fler ska komma in i de här verksamheterna. Det är oerhört angeläget.

När man diskuterar det här ska man inte heller glömma att alla inte vill tävla. Därför är jag extra glad för att vi nu också ger ett bidrag till rörelsefrämjande organisationer som inte sysslar med tävlingsidrott, där människor får vara med och röra på sig tillsammans med andra. Det rör till exempel personer med funktionsnedsättningar och ger dem tillfälle att en gång i veckan, en gång varannan vecka eller en gång i månaden träffa andra och röra sig på ett sätt som passar för dem. Det känns också väldigt angeläget, för de har inte haft något stöd tidigare.

Vi gör nu också, precis som nämndes här, en stor satsning under två år på idrottsanläggningar och idrottsytor för att rusta upp, bygga om och bygga nytt. Där har kommunerna det största ansvaret. Jag hoppas att de statliga medlen ska kunna bli lite katalytiska, också för att tillgänglighetsanpassa till exempel anläggningar. Det är en sådan sak som spelar en väldigt stor roll för om människor kan vara med på en idrottsanläggning eller inte.

Det handlar också om att kommuner och regioner väger in de här sakerna när man fattar beslut om färdtjänst, ledsagning eller vad det nu kan vara. Det här är inte bara en fritidsaktivitet vilken som helst. Det här är väldigt viktiga delar av människors liv. Där finns det också saker att väga in, tycker jag, när man ser hur personer ska kunna ta sig dit och därifrån.

En annan sak handlar om rörelse över huvud taget. Det är väldigt viktigt att personer med funktionsnedsättning har samma möjligheter. Det uppmärksammar vi särskilt i rörelsesatsningen i skolan. Vi har gett ett särskilt regeringsuppdrag som gäller personer som har stöd via LSS för att de ska ges möjlighet till daglig rörelse eftersom vi ser att det är viktigt i det långsiktiga hälsofrämjande arbetet. Att få göra detta är också något som – oftast, i alla fall – skänker människor rätt stor glädje. Vi talar om rörelseglädje, och den ska komma väldigt många till del.

Jag vill passa på att tacka Anna Wallentheim för engagemanget i de här frågorna. Det är väldigt angeläget att fler människor får chansen att idrotta i gemenskap med andra och hitta tillhörighet och en plats där man får växa, blomma ut och komma till sin rätt oavsett hur man råkar vara när det gäller olika funktioner. Då får vi ett bättre samhälle.

Fru talman! Även jag ser fram mot både de olympiska och de paralympiska spelen. Jag tycker att vi har fantastiska svenska idrottare, både i OS och i Paralympics, till exempel Ebba Årsjö, som på ett fantastiskt sätt har beskrivit hur hon hittade hem i parasporten, fick ett självförtroende och verkligen kom till sin rätt i det sammanhanget och hur detta har påverkat henne som människa. Hon är en av alla fina förebilder som finns bland de olika idrottarna och inom de olika idrotterna.

Det är otroligt angeläget att fler personer med funktionsnedsättning hittar till idrotten. Vi har sett att det efter pandemin har återhämtat sig rätt mycket, men för personer med funktionsnedsättning finns det fortfarande stora utmaningar i möjligheterna. Där handlar det om resurser men också om ett förhållningssätt till de här frågorna – att alla ska ha möjligheten att vara med.

Jag redogjorde i mitt rätt långa svar för de olika initiativ som regeringen tar på det här området, inte minst för att försöka få fram fungerande hjälpmedel. Det ska finnas möjlighet att låna och testa och att få hjälp med kostnaderna för detta på olika sätt.

Det andra, och det är jag särskilt stolt över, handlar om de satsningar som vi nu gör och som inte har funnits tidigare för unga personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som kommer till idrotten och ibland inte riktigt hittar sin plats därför att det inte riktigt finns kunskap eller kapacitet att ta emot dem på ett bra sätt. Det kanske är några av dem som har allra mest nytta av att finnas i idrottens gemenskaper och få röra på sig på sina villkor i ett gott sammanhang där man blir välkomnad och inkluderad för den man är, inte för de förmågor man inte har.

Det känns väldigt bra att vi nu ökar stödet till ledarutbildning, att vi ser till att man får möjlighet att utbilda och ta fram material om detta och att vi forskar på hur vi kan bli ännu bättre på att bemöta personer med NPF så att också de hittar sin plats i idrotten. De utgör ju faktiskt en väldigt stor del av de 1,5 miljoner människor som Anna Wallentheim beskrev. Där tycker jag inte att vi har gjort tillräckligt mycket tidigare, och jag är väldigt glad för de satsningar som vi nu gör.

Det går att göra mer, och det behöver ske ytterligare saker. Det är därför som vi bland annat har gett uppdraget till CIF att på djupet analysera vad vi skulle kunna göra ytterligare. Finns det idrotter där det krävs särskilda insatser? Det är bra också för idrotten själv att få ett underlag för hur man kan arbeta med de här frågorna på ett ännu bättre och mer strukturerat sätt än man gör.

Det är inget tvivel om att det behövs fler initiativ på olika sätt när det gäller de här frågorna. Anna Wallentheim beskriver Parasport Sveriges rapport. Jag delar uppfattningen att mer kan göras för den här gruppen, för de har inte samma möjligheter som andra.

Sedan kan man diskutera de exakta siffrorna, för de fångar inte riktigt allt som görs inom idrotten för personer med funktionsnedsättning. Det tycker jag också ska vara sagt. Rapporten skickar en tydlig signal, men den ger inte hela bilden av alla initiativ som föreningar, Riksidrottsförbundet och idrotten tar för personer med funktionsnedsättning.

Fru talman! Anna Wallentheim har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att fler barn, unga och vuxna med funktionsnedsättning ska få likvärdig tillgång till idrott och rörelse i hela landet.

Regeringen anser att det är viktigt att idrottsrörelsen är inkluderande, tillgänglig och öppen för alla. Personer med funktionsnedsättning idrottar i mindre utsträckning än den övriga befolkningen. Det är viktigt att olika typer av funktionsnedsättning inte begränsar människors möjlighet eller vilja att idrotta.

Jag instämmer med Anna Wallentheim i att fler barn, unga och vuxna med funktionsnedsättning ska kunna hitta sin väg in i rörelse och gemenskap. Regeringen välkomnar idrottsrörelsens arbete med att skapa en verksamhet som gör att fler personer med funktionsnedsättning deltar.

Regeringen har vidtagit flera åtgärder som bland annat syftar till att främja ett ökat deltagande i idrott för personer med funktionsnedsättning. Regeringen avsätter för 2026 drygt 2,1 miljarder kronor i stöd till idrotten. Medlen går bland annat till att utveckla intresse för idrott hos barn, ungdomar och personer med funktionsnedsättning och främja möjligheterna till allsidig träning efter vars och ens fysiska och psykiska förutsättningar.

Regeringen gav den 22 januari i år Gymnastik- och idrottshögskolan, Centrum för idrottsforskning, CIF, i uppdrag att under 2026 genomföra en fördjupad analys av förutsättningar för bredd- och elitidrottande för personer med funktionsnedsättningar. Uppdraget omfattar även en analys av hur likvärdiga förutsättningarna är i jämförelse med förutsättningarna för personer utan funktionsnedsättningar samt vilka skillnader som finns mellan olika idrotter och typer av funktionsnedsättningar. Regeringen har tidigare även gett CIF i uppdrag att följa upp funktionshinderspolitiken inom idrottsområdet, som en del av strategin för systematisk uppföljning av funktionshinderspolitiken.

Regeringen införde den 15 september 2025 fritidskortet för att främja barns och ungas aktiva deltagande i idrott, kultur, friluftsliv och föreningsliv i gemenskap med andra. Fritidskortet är ett stöd för ett barns kostnader för fritidsaktiviteter. I arbetet med införandet av fritidskortet har det funktionshinderspolitiska målet särskilt beaktats. Regeringen har till exempel beslutat att fritidskortet ska kunna användas för kostnader för utrustning eller hjälpmedel – både sådana utan koppling till funktionsnedsättningen och särskilt anpassade hjälpmedel.

Som en kompletterande insats inför införandet av fritidskortet avsatte regeringen under 2024 särskilda medel för att främja delaktighet i idrott för personer med funktionsnedsättning. Fritidsbanken, som finns i över 40 procent av landets kommuner, tilldelades 10 miljoner kronor under 2024 för att bland annat skapa ett brett och behovsanpassat utbud av fritidshjälpmedel och parasportutrustning.

Även Sveriges Riksidrottsförbund, RF, fick cirka 155 miljoner kronor under 2024 och 2025 för att bland annat genomföra insatser som bidrar till att öka möjligheterna för barn och unga med funktionsnedsättningar att hitta till och delta i föreningsidrotten. Av dessa medel har 20 miljoner kronor avsatts specifikt till bland annat investeringar i material och utrustning som krävs för verksamhet riktad till barn och unga med funktionsnedsättning.

Utöver detta avsatte regeringen 130 miljoner kronor under 2024 för att främja tillgång till fler anläggningar och ytor för idrott. Det är viktigt att platser där idrott utövas är tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Regeringen satsar även en halv miljard kronor 2026 och 2027 för stärkt stöd till anläggningar och idrottsmiljöer.

Regeringen genomför även en särskild satsning för att främja delaktighet i idrott för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF. Regeringen har för 2025 och 2026 beviljat totalt 20 miljoner kronor till RF för arbete med ökad inkludering i idrotten av personer med NPF. Regeringen har för 2025 och 2026 även beviljat särskilda medel till Gymnastik- och idrottshögskolan, Centrum för idrottsforskning för att stärka forskningen om idrott för personer med NPF.

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag delar interpellantens uppfattning om att transparens är viktigt. Trossamfunden kan göra egna insatser för att öka förtroendet för sig själva genom att vara mer transparenta med vilken verksamhet man bedriver och vilka församlingar och föreningar som ingår i trossamfundet.

Min poäng i den här interpellationsdebatten är att det ju inte är okänt för myndigheterna när de ska granska bidragsansökningarna vilka föreningar och församlingar som ingår. Detta ingår i de ansökningar man behöver lämna till myndigheten när man gör sin bidragsansökan, och det är också allmänna handlingar. På det sättet finns en transparens gentemot det offentliga. Det vill jag få sagt i den här debatten, liksom det faktum att vi har skärpt regelverket för att göra det möjligt att på ett tydligare sätt än tidigare kunna stoppa bidrag och hindra utländska extremistiska organ eller andra aktörer som vill finansiera religiös verksamhet i Sverige. Det ska finnas ökade möjligheter att stoppa detta.

Vi ser båda risker med att extremistisk verksamhet på olika sätt understöds. Så ska det naturligtvis inte vara. Om man bedriver en extremistisk verksamhet som står i strid med lagstiftning och det regelverk vi har i dag ska man naturligtvis också nekas statsbidrag.

Samtidigt vet vi att det stora flertalet av trossamfunden gör betydande och viktiga insatser både för sina medlemmar och för samhället som helhet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag vill återigen påminna om att vi nu har ett skarpare regelverk och att ett ännu skarpare regelverk är på väg fram i samverkan mellan våra partier. Vi är också överens om att vi ska ha ett system för att kunna ge statsbidrag till trossamfund med olika inriktningar.

Vi har nu också den här utredningen. Interpellanten tog upp just detta att utländska aktörer, stater och andra organ, kan finansiera verksamhet i Sverige. Det är angeläget att det prövas i större utsträckning än vad som sker i dag. Det är därför vi har tillsatt den här utredningen om just utländsk finansiering av verksamheter med kopplingar till islamism eller annan extremism på olika sätt.

Jag vill också påminna om att det stärkta demokrativillkoret handlar om att man ska bidra till att inte bryta mot de grundläggande principer som vårt samhälle vilar på och inte kränka personers grundläggande fri- och rättigheter. Man ska inte utöva eller uppmana till våld och diskriminering och så vidare.

Det är en viktig uppgift för myndigheterna att tillse att detta fungerar. Myndigheterna arbetar ju för svenska folket, och de har tillgång till uppgifterna från de respektive trossamfunden om vilka församlingar och föreningar som ingår. Det är också allmänna handlingar.

Fru talman! Tack, ledamoten, för den här interpellationen!

Vi har alltså skärpt det här regelverket kraftigt. Vi har nya regler, som jag redogjorde för, för vem som kan få ta emot statsbidrag. Verksamheter som tidigare har tagit emot statsbidrag har nu med hjälp av den nya lagstiftningen blivit nekade sådana statsbidrag. Vi har byggt upp funktionen inom Centrum mot våldsbejakande extremism för att stötta arbetet med att motverka extremistiska tendenser och våldsbejakande extremism. Vi har nu också utredningen om utländsk finansiering, för att nämna några av de åtgärder som vi vidtar.

Det finns också ett väl utbyggt samarbete mellan ansvarig myndighet för bidragshanteringen och Säkerhetspolisen, som har kommit till uttryck vid flera tillfällen. Det är inte sällan myndigheten som sysslar med just bidragshantering som uppmärksammar Säpo på missförhållanden inom olika verksamheter.

Vad gäller ansökningar och transparens är det så att myndigheten vet vilka som företräder samfundet. Samfundet måste i sin ansökan till myndigheten också redovisa alla församlingar och föreningar som ingår, och det är allmänna handlingar.

Fru talman! Nima Gholam Ali Pour har frågat mig om jag avser att verka för att öka de statsbidragsberättigade muslimska trossamfundens transparens gentemot allmänheten. Han har även frågat mig om jag avser att verka för att muslimska paraplyorganisationer som utger sig för att vara trossamfund inte ska få ta del av skattemedel.

Låt mig börja med att slå fast att både föreningsfriheten och religionsfriheten utgör en del av de grundläggande fri- och rättigheterna i Sverige. Regeringens utgångspunkt är att trossamfunden i allmänhet har en viktig roll för sina medlemmar och också för samhället i stort genom det arbete de bedriver. De bidrar också till att hålla det demokratiska samtalet levande. Rätten att utöva sin tro öppet och tillsammans med trosfränder är central i vårt samhälle.

Om det är så att trossamfund och verksamheter har kopplingar till våldsbejakande extremism eller andra antidemokratiska miljöer ska de inte få del av statliga stöd.

Som jag har redovisat, bland annat i samband med svaret på Jonas Anderssons interpellation den 5 december 2025 om uttalanden av imamer, genomför regeringen ett stort antal insatser för att motverka detta. Det handlar om ett nytt, skarpare regelverk för bidragsgivning, som också har lett till att flera organisationer som tidigare har fått stöd nu nekats det på grund av att de inte uppfyller de krav som ställs. Det handlar också om inrättandet av en stödfunktion inom Center mot våldsbejakande extremism vid Brottsförebyggande rådet för att stärka och utveckla det förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism.

Utöver detta har regeringen tillsatt en utredning som har i uppdrag att överväga och föreslå regler som förbjuder eller på annat sätt motverkar utländsk finansiering av trossamfund och andra verksamheter i Sverige med koppling till islamism, extremism och andra antidemokratiska intressen (dir. 2025:52). Utredningen ska redovisa sina förslag den 29 maj 2026.

En förändring i det nya regelverket för statens stöd till trossamfund som började gälla den 1 januari 2025 är att respektive samfund var för sig behöver söka bidrag hos Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Det innebär att paraplyorganisationer inte längre kan söka statsbidrag för trossamfundsverksamhet, detta just för att regelverket ska bli tydligare och mer transparent. När det gäller frågor om eventuella paraplyorganisationer som utger sig för att vara trossamfund ingår betydande kontrollmekanismer i myndighetens uppdrag att pröva, hantera och följa upp statsbidrag till trossamfunden.

På samma sätt behöver det sökande samfundet redovisa uppgifter till myndigheten om till exempel företrädare för organisationen. Som jag nämnde vid den tidigare interpellationsdebatten är min uppfattning att krav på att alla som finns i vissa miljöer måste få sina namn publicerade på webben är en fråga som behöver hanteras med varsamhet, inte minst av säkerhetsskäl. Däremot är det en självklarhet att myndigheten i kontakterna med samfunden vet vilka som företräder dem. Det ska det inte råda någon som helst tvekan om.

Sammanfattningsvis genomför regeringen flera angelägna insatser för att motverka att statlig finansiering går till trossamfund och andra verksamheter i Sverige med koppling till våldsbejakande extremism och andra antidemokratiska intressen. Vi tar dessa frågor på största allvar, och det bör ses i ljuset av de viktiga förändringar som vi nu genomför.

Fru talman! Tack igen, Clara Aranda, för en viktig och angelägen diskussion!

Det handlar om utsatta människor som befinner sig i en väldigt utsatt situation. De mår mycket dåligt, och de är föremål för insatser som de inte har samtyckt till. Det är en särskild situation som vi behöver hantera varsamt.

Tvångsåtgärder är något som kommer att vara nödvändigt, och då är frågan under vilka former det ska ske. Min uppfattning är att vi måste komma bort från det som vi har sett historiskt, nämligen att man kan tillgripa tvångsåtgärder på ett sätt som inte riktigt är förenligt med lagstiftningen. Det är därför vi nu bland annat ökar tillsynen. Vi tar fram riktlinjer och andra metoder som kan fungera lika bra. Dessa ska användas i större utsträckning – i den delen är vi helt överens.

Jag är dock inte i en position att jag kan säga här och nu att vi lovar att lägga fram en lag för att avskaffa tvångsåtgärder. Jag har inte det underlaget givet den tidigare utredningen om den här frågan, men jag lovar att arbeta för att de ska minska och bara användas när det är absolut nödvändigt.

Som interpellanten pekade på har vi gjort mycket, men vi kommer att göra mer. Varenda dag fram till valet, och gärna därefter också, kommer vi att fortsätta att förbättra för de människor som har det oerhört tufft i vårt land. De får inte de bästa insatserna, vill jag säga, på grund av att psykiatrin inte har tillräcklig kapacitet, att man inte jobbar tillräckligt väl och att personalen inte har de bästa förutsättningarna. Ibland fångas människor inte upp utan lämnas vind för våg mellan olika aktörer i samhället. Det duger inte, tycker jag.

Det finns alltför stort ingenmansland i Sverige när det gäller den psykiatriska vården. Människor lämnas utan stöd och hjälp, och det kan leda till att de hamnar i en ännu värre situation där tvångsvård till slut blir nödvändigt därför att man inte har fångat upp och gett rätt insatser i ett tidigare skede. Detta är något som vi måste komma bort från. Fler aktörer måste samverka, jobba ihop och ha ett gemensamt arbetssätt för att hjälpa den enskilda personen till ett bättre liv.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag tackar Clara Aranda för denna viktiga diskussion.

Jag tror att flera saker är helt nödvändiga. Den första är att bygga ut kapaciteten i psykiatrin så att det finns tillräckliga resurser, tillräckligt med platser och tillräckligt med utrymme att bedriva en bra psykiatrisk vård. Det är därför regeringen i samverkan med Sverigedemokraterna tillskjuter mycket stora resurser till både barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin. Jag ser med oro på att kapaciteteten inom dessa verksamheter inte är tillräckligt bra, vilket jag tror kan gå ut över kvaliteten i vården genom exempelvis för korta vårdtider. Men det medför också andra risker.

Med detta sagt behöver vården bedrivas på ett bra sätt. En anledning till att jag och regeringen har fattat beslut om Ivos omfattande tillsynsuppdrag är just vittnesmål och tidigare granskning av rapporter som visar att det finns brister som behöver uppmärksammas och åtgärdas.

Man behöver arbeta på ett mer systematiskt sätt för att komma till rätta med dessa problem, och jag tänker särskilt på Socialstyrelsens pågående arbete med nationella riktlinjer för den barn- och ungdomspsykiatriska heldygnsvården och stödet till regionerna när det gäller uppföljning. Det är viktigt att göra detta också på verksamhetsnivå. Nu arbetar man också med att ta fram ett nationellt utbildningskoncept och kompetensmål avseende psykiatrisk heldygnsvård och tvångsvård, och man genomför insatser för att minska behovet av just tvångsåtgärder genom stöd till regionerna. Jag är övertygad om att detta kommer att bidra till en förbättrad vård.

Det är mycket angeläget att utveckla vården och ta del av den kunskap som finns för att undvika den här typen av situationer. Samtidigt kan vi konstatera att den utredning som låg till grund för den förändrade lagstiftningen 2020 inte helt ville utesluta tvångsåtgärder eftersom man såg att de kan ha en roll att spela i livräddande syfte och att de referensgrupper som var kopplade till utredningen inte ville göra det. Detta behöver man också ha med sig.

Vi är helt överens i den del som handlar om att vi tillsynsmässigt måste jobba mycket mer systematiskt och aktivt för att tvångsåtgärder bara ska användas när det är absolut nödvändigt, inte på några andra grunder eller i några andra former eller sammanhang. Som interpellanten pekade på medför åtgärderna i sig risker för patienten.

Fru talman! Jag delar interpellantens syn att det inte fungerar tillräckligt väl och inte har blivit tillräckligt bra. De åtgärder som kan genomföras ska genomföras när det är motiverat, inte annars, och det är motiverat när det är extrema förhållanden och man behöver vidta åtgärder för att skydda liv och hälsa, dock väl medveten om att åtgärderna i sig har de negativa konsekvenser som interpellanten tydligt pekar på.

Jag vill peka på några saker som vi har gjort och gör. För bara några månader sedan gav vi Ivo det mest omfattande tillsynsuppdraget någonsin riktat mot just den psykiatriska vården och de olika verksamheter som jobbar med psykisk hälsa och suicidprevention, med särskild inriktning inte minst på sluten psykiatrisk vård och tvångsvård. Skälen är det vi har sett i tidigare genomgångar, det vill säga att tvångsåtgärder genomförs utan lagstöd och tillräcklig dokumentation och uppföljning på det sätt interpellanten pekar på.

Jag skulle vilja peka på viktiga saker i det uppdrag vi har gett Ivo. Det handlar dels om resurser för att kunna göra detta på ett bra sätt, dels om att återföra kunskap till verksamheterna om hur de ska göra. Att inte bara klanka ned på och påpeka fel utan att också jobba med hur man kan förbättra för att undvika att detta händer i framtiden är angeläget.

Nu finns bättre möjlighet att göra detta, för vi har också gett Statens beredning för medicinsk och social utvärdering i uppdrag att ta fram det bästa kunskapsunderlaget för hur man kan jobba med alternativa metoder för att så långt som möjligt undvika tvångsåtgärder. Denna rapport har nu presenterats, och den är viktig för Ivo men också för Socialstyrelsen i de riktlinjer man nu arbetar med för den psykiatriska heldygnsvården.

Här finns alltså ny kunskap som behöver spridas, och regionerna behöver förstås ta sitt ansvar och ta in denna i sina verksamheter.

Det kom en intressant studie som visserligen inte handlade specifikt om barn och unga men som visade hur många i Sverige som har sin första kontakt med den specialiserade psykiatrin under tvång och hur mycket detta skilde sig åt mellan olika regioner. Det är givetvis ett underbetyg att så många i vissa regioner debuterar i psykiatrin under tvång och att man inte på andra sätt och i ett tidigare skede har kunnat fånga upp personer som mår dåligt. De regioner som inte kom så väl ut i denna granskning behöver se hur man kan förändra sitt arbetssätt och sina metoder för att undvika tvångsvård.

Ibland är tvångsvård nödvändig för att rädda liv och hälsa för de aktuella personerna men också för att dessa har en potential att skada andra personer. Men vi vet också att tvångsvård i sig och de åtgärder interpellanten pekar på kan leda till försämrat mående, och därför behöver man vara mycket noggrann i detta arbete.

Jag är därför glad över de initiativ vi har fått på plats, och jag är övertygad om att de kommer att göra skillnad.

Fru talman! Clara Aranda har frågat mig vilka ytterligare åtgärder jag avser att vidta för att förbättra den psykiatriska tvångsvården av barn och unga. Hon har även frågat mig hur jag och regeringen ser på att förbjuda att tvångsåtgärderna fastspänning med bälte och avskiljning används på barn och unga.

Vidare har hon frågat mig om jag kommer att verka för att barnrättsperspektivet fullt ut ska implementeras i den psykiatriska vården. Hon har också frågat mig hur jag avser att vidare följa upp de brister som Inspektionen för vård och omsorg har presenterat när det gäller den psykiatriska tvångsvården av barn och unga. Slutligen har hon frågat mig vilka åtgärder jag anser vara nödvändiga för att möta det som framkommer i Socialstyrelsens senaste rapport om dödlighet efter psykiatrisk tvångsvård.

Jag vill inledningsvis tacka för Clara Arandas engagemang i frågan om den psykiatriska tvångsvården för barn och unga. Som Clara Aranda konstaterar i interpellationen är barn och unga i den psykiatriska tvångsvården en särskilt utsatt grupp. Vården för dessa barn och unga är dessutom förknippad med stora utvecklingsbehov, vilket har framkommit i flera utredningar och rapporter.

Regeringen genomför kraftfulla insatser för att stödja regionerna i arbetet med att förbättra den psykiatriska tvångsvården för barn och unga såväl som för vuxna. Som exempel kan nämnas att regeringen, liksom Clara Aranda nämner i interpellationen, har gett Socialstyrelsen i uppdrag att stärka och utveckla den psykiatriska tvångsvården och den rättspsykiatriska vården (S2024/01004). I uppdraget ingår bland annat att stödja regionerna i arbetet med att förebygga tvångsvård och tvångsåtgärder, stärka rättssäkerheten och utveckla vården och dess innehåll, bland annat genom nationella riktlinjer för barn och unga i psykiatrisk heldygnsvård och tvångsvård.

Regeringen har vidare gett ett förnyat uppdrag till Inspektionen för vård och omsorg att stärka och utveckla tillsynen inom psykisk hälsa och suicidprevention (S2025/01452). I uppdraget ingår att särskilt uppmärksamma heldygnsvården och tvångsvården. Vidare ska myndigheten utveckla arbetet med återföring av kunskap från tillsynen till stöd för regionerna och stärka samarbetet med bland annat Socialstyrelsen för att säkerställa en ändamålsenlig och effektiv statlig styrning med kunskap. Barnrättsperspektivet är en viktig utgångspunkt i detta arbete.

Regeringen avsätter för 2026 därutöver cirka 1,3 miljarder kronor genom en överenskommelse mellan staten och Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, för psykisk hälsa och suicidprevention som bland annat innehåller riktade medel till regionerna för att förbättra tvångsvården och för att förebygga och motverka behovet av tvångsåtgärder.

Frågan om en god vård för barn och unga med komplex psykiatrisk problematik låter sig dock inte lösas enbart med riktade insatser gentemot tvångsvården, utan den måste mötas från flera olika håll. För att stärka barnrättsperspektivet, motverka tvångsvård och tvångsåtgärder och minska överdödligheten bland personer som tvångsvårdas behövs ett samtidigt fokus på förebyggande och främjande arbete, ett stärkt suicidpreventivt arbete, en tillgänglig primärvårdsnivå, en specialiserad psykiatrisk vård av hög kvalitet och en väl fungerande högspecialiserad vård för de svårast sjuka.

För att stärka och utveckla det arbetet genomför regeringen flera kraftfulla insatser under mandatperioden. Som exempel kan nämnas att regeringen avsätter 1 miljard kronor 2026 för att öka tillgängligheten till barn och ungdomspsykiatrin och 100 miljoner kronor 2026 för att utveckla vården vid ätstörningar. Samtidigt genomförs en riktad satsning på primärvårdens arbete med psykisk ohälsa, och riktade medel avsätts genom överenskommelsen med SKR inom psykisk hälsa och suicidprevention för att utveckla det förebyggande arbetet för barn och unga.

I frågan om tvångsåtgärder, fastspänning med bälte och avskiljning när det gäller barn och unga är både jag och regeringen angelägna om att insatser genomförs för att förebygga och minimera behovet av tvångsåtgärder samt att de tvångsåtgärder som behöver vidtas, till exempel till följd av fara för patientens liv eller hälsa, genomförs så skonsamt och respektfullt som möjligt.

Sammanfattningsvis står den psykiatriska tvångsvården för barn och unga och för vuxna högt på min och regeringens agenda. Nu behöver regionerna visa att den psykiatriska tvångsvården, som är en vård som berör en av samhällets mest utsatta grupper, är en fråga som placeras högt på agendan även på regional nivå.

Herr talman! Tack, ledamoten Ragnarsson, för en mycket angelägen fråga!

Vi rullar ut en stor mängd åtgärder för att på olika sätt främja psykisk hälsa och motverka självmord. Jag vill särskilt nämna Hjälplinjen med telefonnummer 90 390. När livet är som mörkast finns det professionell personal som tar emot, lyssnar och stöttar, dygnet runt, alla dagar i veckan.

Vi gör stora satsningar på vuxenpsykiatrin och inom bup. Ingen regering har någonsin satsat lika mycket som vi.

Den funktion ledamoten nämner kommer att vara väldigt viktig för att lära mer och förhindra suicid i framtiden. Regeringen fattade beslut om en lagrådsremiss förra veckan. Allt går enligt tidsplanen, så funktionen kommer att vara på plats den 1 juli nästa år. Det tror jag kommer att innebära att vi som samhälle blir bättre på att se personer i utsatta situationer och hjälpa dem att hitta hopp. Om de inte kan det själva ska vi kunna vara ett ställföreträdande hopp för dem.

(Applåder)

Herr talman! Regeringen genomför den största satsningen på kompetensförsörjning i svensk tandvård i mannaminne. Vi satsar nästa år 400 miljoner kronor på att skapa platser i verksamhetsförlagd utbildning. Vi satsar pengar på att studentklinikerna ska kunna ta emot fler patienter på ett bättre sätt. Det gör vi för att stärka kompetensförsörjningen.

Ledamoten Bergenblock har helt rätt i att regeringen nu rullar ut den största tandvårdsreformen på decennier, för att skapa förutsättningar för att äldre med sämre munhälsa också ska få tandvård.

Vi har fortsatt ambitionen att man i gles- och landsbygd ska ha ett särskilt tillägg för att också där öka tillgängligheten till tandvården.

Våra ambitioner är mycket klara. Vi gör de stora reformer som Centerpartiet inte mäktade med under sitt samarbete med Socialdemokraterna. Vi gör det för att fler ska ha tillgång till tandvård.

Det här arbetet ligger fast. Men som ledamoten konstaterar är vi med i det som heter EU. Ibland gör det att saker och ting blir lite mer komplicerade när man ska ha saker och ting på plats. Jag önskar ibland att det inte vore så, men nu är det så. Vi har fortfarande ambitionen att klara uppgiften.

(Applåder)

Herr talman! Tack, ledamoten, för en angelägen fråga!

Förslagen från Vårdkompetensrådet är viktiga bidrag för att besvara en helt central fråga gällande vårdens kompetensförsörjning. Jag är också glad att vi i Vårdansvarskommittén tar steg tillsammans för att staten i framtiden ska ta ett större ansvar för vårdkompetensfrågorna och kompetensförsörjningen.

Majoriteten av förslagen är ju förslag som riktar sig till huvudmännen i vården och andra organisationer. Men det finns också förslag på vad ytterligare staten kan göra på området.

I budgetpropositionen för 2026 presenterade regeringen en förstärkt vårdsatsning för att stärka kompetensförsörjningen på kort och lång sikt. Vi avsätter nu 450 miljoner under 2026, 2027 och 2028 för detta ändamål och för mer styrningsinsatser. Vi kommer att återkomma till exakt hur denna satsning ska utformas. De här förslagen finns förstås med i beredningen av den satsningen.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Jacob Risberg, för en oerhört angelägen fråga!

Hälsoaspekterna är hela grunden till mitt och regeringens engagemang i detta. Vi såg att det händer någonting inte minst i de sociala medierna och den extremt långa skärmtid som svenska barn och unga har.

Det handlar om de intryck man får och de algoritmer som leder in i alltmer extremt innehåll som är beroendeframkallande. Det leder till att man ständigt matas med nya, omfattande och mer extrema intryck.

Detta är skälet till att vi driver ett stenhårt arbete för att EU ska sätta ökad press på techbolagen att få bort algoritmerna och skapa säkra miljöer för barn och unga.

Vi har tillsatt Utredningen om en åldersgräns på sociala medier. Vi tog fram rekommendationer till svenska föräldrar och andra vuxna för att få en rimlig hållning till det som vi bara har låtit hända under mycket lång tid.

Hälsoaspekterna kommer att väga mycket tungt i detta. Jag noterar också var forskningen är någonstans. Neurovetarna säger en sak, medan det finns en del andra som talar om andra perspektiv som jag tycker ska sjunka undan lite. Man ska fokusera på riskerna som finns.

Herr talman! Tack, Clara Aranda, för frågan och för ett stort engagemang i en situation för patienter som är väldigt besvärlig.

Det är en oerhört allvarlig och besvärlig sjukdom för de personer som drabbas av den. Man ska ha tillgång till bästa möjliga vård och behandling inom de ramar som är uppsatta.

I Sverige har vi ett system där det inte är regeringen som fattar besluten om den typ av läkemedel som Clara Aranda pekar på. I det här fallet är det ett råd under Sveriges Kommuner och Regioner som gör det.

Man kan fundera på om vi har den bästa ordningen i Sverige. Det är ett rätt svårgenomträngligt och svårbegripligt läkemedelssystem som vi har, där många olika organ och instanser är inne och fattar beslut om läkemedel.

Jag utesluter inte att överväga förändringar i det sättet att arbeta. Men jag kan inte uttala mig om de enskilda besluten om enskilda läkemedel.

Herr talman! Jag håller helt med. Ensamhet är ju ett av de problem i livet som det är väldigt svårt att göra någonting åt på egen hand. Det krävs att det finns någon på andra sidan som sträcker ut en hand. Där är civilsamhället fenomenalt. Jag är också glad för att vi stöttar med 100 miljoner per år för att man ska kunna utvidga sin verksamhet och prova nya sätt att nå nya grupper.

Sedan vill jag också rikta en uppmaning till alla att ställa sig frågan: Är det dags för mig att ge mig in i civilsamhället och göra en insats? Det kan också betyda rätt mycket för hur man själv mår.

(Applåder)