Fru talman! Clara Aranda har frågat mig vilka ytterligare åtgärder jag avser att vidta för att förbättra den psykiatriska tvångsvården av barn och unga. Hon har även frågat mig hur jag och regeringen ser på att förbjuda att tvångsåtgärderna fastspänning med bälte och avskiljning används på barn och unga.

Vidare har hon frågat mig om jag kommer att verka för att barnrättsperspektivet fullt ut ska implementeras i den psykiatriska vården. Hon har också frågat mig hur jag avser att vidare följa upp de brister som Inspektionen för vård och omsorg har presenterat när det gäller den psykiatriska tvångsvården av barn och unga. Slutligen har hon frågat mig vilka åtgärder jag anser vara nödvändiga för att möta det som framkommer i Socialstyrelsens senaste rapport om dödlighet efter psykiatrisk tvångsvård.

Jag vill inledningsvis tacka för Clara Arandas engagemang i frågan om den psykiatriska tvångsvården för barn och unga. Som Clara Aranda konstaterar i interpellationen är barn och unga i den psykiatriska tvångsvården en särskilt utsatt grupp. Vården för dessa barn och unga är dessutom förknippad med stora utvecklingsbehov, vilket har framkommit i flera utredningar och rapporter.

Regeringen genomför kraftfulla insatser för att stödja regionerna i arbetet med att förbättra den psykiatriska tvångsvården för barn och unga såväl som för vuxna. Som exempel kan nämnas att regeringen, liksom Clara Aranda nämner i interpellationen, har gett Socialstyrelsen i uppdrag att stärka och utveckla den psykiatriska tvångsvården och den rättspsykiatriska vården (S2024/01004). I uppdraget ingår bland annat att stödja regionerna i arbetet med att förebygga tvångsvård och tvångsåtgärder, stärka rättssäkerheten och utveckla vården och dess innehåll, bland annat genom nationella riktlinjer för barn och unga i psykiatrisk heldygnsvård och tvångsvård.

Regeringen har vidare gett ett förnyat uppdrag till Inspektionen för vård och omsorg att stärka och utveckla tillsynen inom psykisk hälsa och suicidprevention (S2025/01452). I uppdraget ingår att särskilt uppmärksamma heldygnsvården och tvångsvården. Vidare ska myndigheten utveckla arbetet med återföring av kunskap från tillsynen till stöd för regionerna och stärka samarbetet med bland annat Socialstyrelsen för att säkerställa en ändamålsenlig och effektiv statlig styrning med kunskap. Barnrättsperspektivet är en viktig utgångspunkt i detta arbete.

Regeringen avsätter för 2026 därutöver cirka 1,3 miljarder kronor genom en överenskommelse mellan staten och Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, för psykisk hälsa och suicidprevention som bland annat innehåller riktade medel till regionerna för att förbättra tvångsvården och för att förebygga och motverka behovet av tvångsåtgärder.

Frågan om en god vård för barn och unga med komplex psykiatrisk problematik låter sig dock inte lösas enbart med riktade insatser gentemot tvångsvården, utan den måste mötas från flera olika håll. För att stärka barnrättsperspektivet, motverka tvångsvård och tvångsåtgärder och minska överdödligheten bland personer som tvångsvårdas behövs ett samtidigt fokus på förebyggande och främjande arbete, ett stärkt suicidpreventivt arbete, en tillgänglig primärvårdsnivå, en specialiserad psykiatrisk vård av hög kvalitet och en väl fungerande högspecialiserad vård för de svårast sjuka.

För att stärka och utveckla det arbetet genomför regeringen flera kraftfulla insatser under mandatperioden. Som exempel kan nämnas att regeringen avsätter 1 miljard kronor 2026 för att öka tillgängligheten till barn och ungdomspsykiatrin och 100 miljoner kronor 2026 för att utveckla vården vid ätstörningar. Samtidigt genomförs en riktad satsning på primärvårdens arbete med psykisk ohälsa, och riktade medel avsätts genom överenskommelsen med SKR inom psykisk hälsa och suicidprevention för att utveckla det förebyggande arbetet för barn och unga.

I frågan om tvångsåtgärder, fastspänning med bälte och avskiljning när det gäller barn och unga är både jag och regeringen angelägna om att insatser genomförs för att förebygga och minimera behovet av tvångsåtgärder samt att de tvångsåtgärder som behöver vidtas, till exempel till följd av fara för patientens liv eller hälsa, genomförs så skonsamt och respektfullt som möjligt.

Sammanfattningsvis står den psykiatriska tvångsvården för barn och unga och för vuxna högt på min och regeringens agenda. Nu behöver regionerna visa att den psykiatriska tvångsvården, som är en vård som berör en av samhällets mest utsatta grupper, är en fråga som placeras högt på agendan även på regional nivå.

Fru talman! Jag delar interpellantens syn att det inte fungerar tillräckligt väl och inte har blivit tillräckligt bra. De åtgärder som kan genomföras ska genomföras när det är motiverat, inte annars, och det är motiverat när det är extrema förhållanden och man behöver vidta åtgärder för att skydda liv och hälsa, dock väl medveten om att åtgärderna i sig har de negativa konsekvenser som interpellanten tydligt pekar på.

Jag vill peka på några saker som vi har gjort och gör. För bara några månader sedan gav vi Ivo det mest omfattande tillsynsuppdraget någonsin riktat mot just den psykiatriska vården och de olika verksamheter som jobbar med psykisk hälsa och suicidprevention, med särskild inriktning inte minst på sluten psykiatrisk vård och tvångsvård. Skälen är det vi har sett i tidigare genomgångar, det vill säga att tvångsåtgärder genomförs utan lagstöd och tillräcklig dokumentation och uppföljning på det sätt interpellanten pekar på.

Jag skulle vilja peka på viktiga saker i det uppdrag vi har gett Ivo. Det handlar dels om resurser för att kunna göra detta på ett bra sätt, dels om att återföra kunskap till verksamheterna om hur de ska göra. Att inte bara klanka ned på och påpeka fel utan att också jobba med hur man kan förbättra för att undvika att detta händer i framtiden är angeläget.

Nu finns bättre möjlighet att göra detta, för vi har också gett Statens beredning för medicinsk och social utvärdering i uppdrag att ta fram det bästa kunskapsunderlaget för hur man kan jobba med alternativa metoder för att så långt som möjligt undvika tvångsåtgärder. Denna rapport har nu presenterats, och den är viktig för Ivo men också för Socialstyrelsen i de riktlinjer man nu arbetar med för den psykiatriska heldygnsvården.

Här finns alltså ny kunskap som behöver spridas, och regionerna behöver förstås ta sitt ansvar och ta in denna i sina verksamheter.

Det kom en intressant studie som visserligen inte handlade specifikt om barn och unga men som visade hur många i Sverige som har sin första kontakt med den specialiserade psykiatrin under tvång och hur mycket detta skilde sig åt mellan olika regioner. Det är givetvis ett underbetyg att så många i vissa regioner debuterar i psykiatrin under tvång och att man inte på andra sätt och i ett tidigare skede har kunnat fånga upp personer som mår dåligt. De regioner som inte kom så väl ut i denna granskning behöver se hur man kan förändra sitt arbetssätt och sina metoder för att undvika tvångsvård.

Ibland är tvångsvård nödvändig för att rädda liv och hälsa för de aktuella personerna men också för att dessa har en potential att skada andra personer. Men vi vet också att tvångsvård i sig och de åtgärder interpellanten pekar på kan leda till försämrat mående, och därför behöver man vara mycket noggrann i detta arbete.

Jag är därför glad över de initiativ vi har fått på plats, och jag är övertygad om att de kommer att göra skillnad.

Fru talman! Jag tackar Clara Aranda för denna viktiga diskussion.

Jag tror att flera saker är helt nödvändiga. Den första är att bygga ut kapaciteten i psykiatrin så att det finns tillräckliga resurser, tillräckligt med platser och tillräckligt med utrymme att bedriva en bra psykiatrisk vård. Det är därför regeringen i samverkan med Sverigedemokraterna tillskjuter mycket stora resurser till både barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin. Jag ser med oro på att kapaciteteten inom dessa verksamheter inte är tillräckligt bra, vilket jag tror kan gå ut över kvaliteten i vården genom exempelvis för korta vårdtider. Men det medför också andra risker.

Med detta sagt behöver vården bedrivas på ett bra sätt. En anledning till att jag och regeringen har fattat beslut om Ivos omfattande tillsynsuppdrag är just vittnesmål och tidigare granskning av rapporter som visar att det finns brister som behöver uppmärksammas och åtgärdas.

Man behöver arbeta på ett mer systematiskt sätt för att komma till rätta med dessa problem, och jag tänker särskilt på Socialstyrelsens pågående arbete med nationella riktlinjer för den barn- och ungdomspsykiatriska heldygnsvården och stödet till regionerna när det gäller uppföljning. Det är viktigt att göra detta också på verksamhetsnivå. Nu arbetar man också med att ta fram ett nationellt utbildningskoncept och kompetensmål avseende psykiatrisk heldygnsvård och tvångsvård, och man genomför insatser för att minska behovet av just tvångsåtgärder genom stöd till regionerna. Jag är övertygad om att detta kommer att bidra till en förbättrad vård.

Det är mycket angeläget att utveckla vården och ta del av den kunskap som finns för att undvika den här typen av situationer. Samtidigt kan vi konstatera att den utredning som låg till grund för den förändrade lagstiftningen 2020 inte helt ville utesluta tvångsåtgärder eftersom man såg att de kan ha en roll att spela i livräddande syfte och att de referensgrupper som var kopplade till utredningen inte ville göra det. Detta behöver man också ha med sig.

Vi är helt överens i den del som handlar om att vi tillsynsmässigt måste jobba mycket mer systematiskt och aktivt för att tvångsåtgärder bara ska användas när det är absolut nödvändigt, inte på några andra grunder eller i några andra former eller sammanhang. Som interpellanten pekade på medför åtgärderna i sig risker för patienten.

Fru talman! Tack igen, Clara Aranda, för en viktig och angelägen diskussion!

Det handlar om utsatta människor som befinner sig i en väldigt utsatt situation. De mår mycket dåligt, och de är föremål för insatser som de inte har samtyckt till. Det är en särskild situation som vi behöver hantera varsamt.

Tvångsåtgärder är något som kommer att vara nödvändigt, och då är frågan under vilka former det ska ske. Min uppfattning är att vi måste komma bort från det som vi har sett historiskt, nämligen att man kan tillgripa tvångsåtgärder på ett sätt som inte riktigt är förenligt med lagstiftningen. Det är därför vi nu bland annat ökar tillsynen. Vi tar fram riktlinjer och andra metoder som kan fungera lika bra. Dessa ska användas i större utsträckning – i den delen är vi helt överens.

Jag är dock inte i en position att jag kan säga här och nu att vi lovar att lägga fram en lag för att avskaffa tvångsåtgärder. Jag har inte det underlaget givet den tidigare utredningen om den här frågan, men jag lovar att arbeta för att de ska minska och bara användas när det är absolut nödvändigt.

Som interpellanten pekade på har vi gjort mycket, men vi kommer att göra mer. Varenda dag fram till valet, och gärna därefter också, kommer vi att fortsätta att förbättra för de människor som har det oerhört tufft i vårt land. De får inte de bästa insatserna, vill jag säga, på grund av att psykiatrin inte har tillräcklig kapacitet, att man inte jobbar tillräckligt väl och att personalen inte har de bästa förutsättningarna. Ibland fångas människor inte upp utan lämnas vind för våg mellan olika aktörer i samhället. Det duger inte, tycker jag.

Det finns alltför stort ingenmansland i Sverige när det gäller den psykiatriska vården. Människor lämnas utan stöd och hjälp, och det kan leda till att de hamnar i en ännu värre situation där tvångsvård till slut blir nödvändigt därför att man inte har fångat upp och gett rätt insatser i ett tidigare skede. Detta är något som vi måste komma bort från. Fler aktörer måste samverka, jobba ihop och ha ett gemensamt arbetssätt för att hjälpa den enskilda personen till ett bättre liv.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.