Jakob Forssmed

Herr talman! Psykiatrins behov är mycket stora. Det är därför som den här regeringen nu genomför historiska och unikt stora satsningar på psykiatrin. Ingen annan regering har någonsin varit i närheten av att anslå de medel till psykiatrin som vi nu gör. Psykiatrin har under en alldeles för lång tid fått se nedskärningar. Platser har försvunnit. Kapaciteten har minskat trots att behoven har ökat. Det är ohållbart i det skede vi är i och med de behov som finns. Det är därför vi nu tillskjuter 1 ½ miljard för att skapa fler platser i psykiatrin och fler platser för självvald inläggning samt för att öka möjligheten att bygga ut kapaciteten.

Vi gör nu detta i en flerårig satsning. Det är otroligt angeläget med tanke på de behov som finns. Det handlar naturligtvis också om möjligheterna för en sådan här reform att fungera på ett bra sätt i praktiken.

Jag är också glad för att vi under fem år tillskjuter särskilda extra medel för att se till att vi faktiskt klarar att genomföra en samsjuklighetsreform på ett bra sätt och att stimulera det som behövs i termer av kompetensförsörjning och kompetensutveckling på ett bra sätt.

Varför har det tagit lite tid? Jo, därför att den här utredningen delvis behövde kompletteras mot bakgrund av de remissynpunkter som kom in. Detta tror jag att Eva Lindh, som har studerat remissutfallet, håller med om. Vi tillsatte därför en delegation just för att jobba fram den här lagrådsremissen och för att fortsätta jobba med förankring av processen. Den har gjort ett gediget arbete med att förankra innehållet ute i kommuner och regioner. Den kommer också att fortsätta att arbeta med de förändringar som behöver ske i lagstiftningen – det gäller tvångslagstiftningen, som ju är väldigt olika i dag i lagen om psykiatrisk tvångsvård och i lagen om vård av missbrukare. Det fungerar inte tillräckligt bra i dag. Vi behöver komplettera och se över detta för att få det att fungera på ett bra sätt. Ingen är ju betjänt av en reform som inte funkar i verkligheten.

Det är otroligt angeläget att den här utsatta och sköra gruppen av personer, som vi inte har gjort tillräckligt mycket för, ska få en bättre tillvaro och en bättre situation. Det är vi angelägna om. Det är därför som vi har behövt komplettera och jobba igenom förslagen ordentligt för att nu kunna presentera de första delarna i detta – en plan för hur det här ska gå till. Inte minst Socialstyrelsen får mycket medel för att också hjälpa till just med det praktiska arbetet ute på golvet: Vad är det som ska göras i vilket sammanhang för att det här ska funka i praktiken?

Jag tycker att det känns väldigt bra att vi, när vi nu väl sjösätter detta, gör det på ett sätt som skapar förutsättningar för att det faktiskt ska kunna fungera.

Herr talman! Tack, Eva Lindh, för interpellationen och för möjligheten att samtala om de här viktiga frågorna!

Det är få saker som engagerar mig mer än de brister vi ser i den svenska psykiatrin när det handlar om personer som hamnar i ett slags ingenmansland där de inte får hjälp. Vart man än vänder sig uppfattar man att man hamnar fel. Samsjuklighetsproblematiken är en central del i detta.

Därför är det så angeläget att reformera i de här delarna, både när det gäller samsjuklighet – alltså personer som har både skadligt bruk eller beroende och en psykiatrisk problematik – och när det gäller att se till att regionerna tar det ansvar som de faktiskt redan har för att ge en samordnad vård och behandling av dessa personer. Man ska inte behöva bollas runt mellan olika instanser i regionen eller mellan kommun och region.

Detta är väldigt angeläget. Därför vill jag också be ledamoten att vara lite noggrann med orden när hon säger att ingenting har hänt. Vi har ju just lagt fram en lagrådsremiss där vi tydliggör regionernas ansvar. Vi lägger fram en lagstiftning med krav på regioner och kommuner att samverka kring stöd och vårdverksamhet som riktar sig till de mest utsatta och sköra personerna. Det är otroligt angeläget att göra detta.

Vi kommer dessutom under fem år att tillskjuta medel för att det hela ska fungera i verkligheten och för att vi också ska kunna göra en del ambitionshöjningar. Vi har också beslutat om ett stort uppdrag till Socialstyrelsen för att hjälpa kommuner och regioner att göra de avvägningar som behövs: Vem ska göra vad när vi rullar ut den här reformen i praktiken, ute i verksamheterna? Vi får inte på nytt hamna i ett läge där vi genomför en reform som leder till nya problem för de här personerna. Det måste faktiskt finnas förutsättningar för detta att fungera i praktiken. Det är oerhört angeläget att vi lyckas med den uppgiften.

Nu kommer lagstiftning på plats. Nu tydliggörs ansvaret: Det är regionerna som har ansvaret både för en samordnad vård inom regionerna och också för vård och behandling både av beroendeproblematiken och av övrig psykiatrisk problematik.

Vi lagstiftar också om en samordnad vård- och stödverksamhet, där vi säkerställer att de mest utsatta inte hamnar i ett ingenmansland eller mellan stolarna. Det får inte bli på det sätt som det har varit under lång tid. För det har inte varit värdigt. Det har varit djupt ovärdigt och djupt problematiskt.

Jag vet att många personer, både de som själva är drabbade och deras anhöriga, har slitit och släpat för att få en rimlig ordning på detta. Nu försöker vi att åstadkomma det. Jag är väldigt glad för att vi nu har kommit så här långt. Vi ska ta det här hela vägen in i mål, så att vi ger personer en möjlighet till ett bättre liv.

Herr talman! Eva Lindh har frågat mig hur tidsplanen ser ut för genomförandet av samsjuklighetsreformen och om jag och regeringen avser att genomföra de bärande förslagen från Samsjuklighetsutredningen om ett samlat huvudmannaskap och ett tydligare ansvar för hälso- och sjukvården. Eva Lindh har också frågat mig hur jag avser att säkerställa att ny lagstiftning för en mer enhetlig och sammanhållen vård för personer med skadligt bruk och beroende och psykiatriska tillstånd genomförs enligt intentionerna i utredningen samt vilka åtgärder jag kommer att vidta för att säkerställa att människor med samsjuklighet inte fortsatt faller mellan stolarna i väntan på reformen.

Jag vill inledningsvis tacka Eva Lindh för att ledamoten uppmärksammar personer med samsjuklighet. Under alldeles för lång tid har vården brustit när det gäller dessa personer och deras närstående. Det är också därför jag och regeringen valt att prioritera denna fråga högt i vårt arbete och nu genomför historiskt stora satsningar på både psykiatrin och beroendevården.

Den 26 februari beslutade regeringen om lagrådsremissen En mer sammanhållen vård för personer med skadligt bruk och beroende och andra psykiatriska tillstånd. Förslagen i lagrådsremissen bygger på Samsjuklighetsutredningens betänkanden (SOU 2021:93 och SOU 2023:5). Genom lagrådsremissens förslag tydliggörs och stärks regionernas huvudmannaskap och ansvar för vården av personer med samsjuklighet i form av skadligt bruk eller beroende och psykisk ohälsa. Ansvaret mellan kommuner och regioner tydliggörs också. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2027.

Regeringen avser att med finansiering stimulera föreslagna lagändringar. I budgetpropositionen för 2026 (prop. 2025/26:1) aviserades att 400 miljoner kronor per år under åren 2027–2031 ska tillföras kommuner och regioner i detta syfte. Vidare avsätts för innevarande år 50 miljoner kronor för myndighetsuppdrag eller andra insatser för att stödja huvudmännen i genomförandet av reformen. Av dessa medel har regeringen redan beslutat att ge 35 miljoner kronor till Socialstyrelsen för ett uppdrag som handlar om att stödja genomförandet av reformen (S2026/00382).

Förslagen i lagrådsremissen kan förväntas innebära att regionerna tar ansvar för de insatser som utgör hälso- och sjukvård och som kommunerna tidigare i praktiken har tagit ett stort ansvar för. Regeringen gör därför bedömningen att det behöver göras en generell omfördelning av resurser från kommuner till regioner inom ramen för de generella statsbidragen vid ikraftträdandet av bestämmelserna. Regeringen avser att återkomma i frågan om beräkningar för denna omfördelning av medel men vill understryka att det totalt sett, genom satsningen på 400 miljoner per år, tillförs resurser utöver den kommande omfördelningen.

Regeringen har utöver det som nu nämnts också gjort en historisk satsning på vuxenpsykiatrin för att möta det växande behovet av psykiatrisk vård. I budgetpropositionen för 2026 avsätts 1,5 miljarder kronor med fokus på att öka vårdkapaciteteten i vuxenpsykiatrin.

Staten har vidare sedan 2024 genom överenskommelser med Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, fördelat medel för att utveckla insatser för personer med komplexa behov, med särskilt fokus på samsjuklighet. För 2026 avsätter regeringen 600 miljoner kronor till kommunerna och regionerna för detta ändamål.

Regeringen har även i juni 2025 gett i uppdrag till flera nationella myndigheter att ta fram en nationell plan för en förbättrad beroendevård (S2025/01284).

Alla nu nämnda insatser är viktiga för att möjliggöra reformen och för att de som behöver stöd och hjälp, både för sitt skadliga bruk och beroende och för sin psykiska ohälsa, verkligen ska få det.

Herr talman! Tack, Jonas Andersson, för detta!

Föreningar som ägnar sig åt våld, uppmanar till våld eller på olika sätt vill agera våldsamt i vårt samhälle ska naturligtvis inte uppbära några statliga stöd för detta. Jag ser med oro på att våld på olika sätt används eller förhärligas i föreningar, och själva våldet kan ju ibland radikalisera människor. Det här är långt ifrån kampsporten i samhället i övrigt, vilken snarare är en fantastisk kraft inte minst i utsatta områden där man i olika sammanhang bedriver verksamhet på ett utomordentligt sätt.

Det finns alltid skäl att följa hur lagstiftning och annat implementeras. Det handlar både om demokrativillkoren och om vikten av förutsägbarhet för föreningar så att det inte skapas en osäkerhet – något som en del har flaggat för – liksom om att verktygen är tillräckligt skarpa för att faktiskt slå mot de verksamheter som på olika sätt hotar vårt samhälle.

Jag tycker att vi i grunden har hittat en bra balans. Det här har varit i kraft en ganska kort tid, och det finns alltid skäl att följa utvecklingen. Man ska aldrig vara främmande för att vidta de åtgärder som krävs för att uppnå de syften som man vill uppnå, nämligen att ge ett brett och bra stöd till civilsamhället, trossamfund och idrottsrörelsen. Samtidigt ska vi se till att värna dess legitimitet och se till att de som vill omstörta våra samhällen inte får del av det statliga stödet.

Med det vill jag tacka för den här interpellationen.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Min uppfattning är att vi gör någonting bra med de nya demokrativillkoren. Vi ger nämligen både myndigheter och Riksidrottsförbundet större möjlighet att agera mot föreningar och organisationer som bryter mot samhällets grundläggande värderingar, som diskriminerar, som kränker eller som på annat sätt agerar våldsbejakande eller terrorromantiskt eller vad det nu kan vara.

Sedan kan jag inte ta ställning i det enskilda fallet, men jag kan konstatera att vi nu har skarpare verktyg på plats. Vi har skarpare krav på myndigheterna och på Riksidrottsförbundet att agera mot föreningar som bryter mot de grundläggande villkoren för bidragsgivning. Det är detta som demokrativillkoren innebär. Jag tycker att det i grunden är bra.

Jag tycker att Jonas Andersson har en poäng i det han säger. Det är ju en bakgrund till att vi har de villkor för bidragsgivning som vi nyligen har fattat beslut om och som har implementerats i ett stort antal förordningar – jag tror att vi har implementerat de här villkoren i ett fyrtiotal förordningar.

Herr talman! Det gläder mig förstås att Jonas Andersson är glad över att jag är här och svarar på interpellationen. Jag är glad över att vi kan ha det här meningsutbytet, som är initierat av Jonas Andersson. Det är synnerligen angelägna frågor som lyfts här.

Vi har en civilsamhällespolitik som bygger på att vi ska stötta det viktiga civilsamhället i Sverige – som bygger demokrati, som bygger delaktighet, som bygger gemenskap, som bygger rörelse, som bygger allt det som skapar det fantastiska Sverige som vi älskar. Men för att vi ska kunna göra det långsiktigt, med trovärdighet och på ett sätt som ger stödet legitimitet, måste vi ha tydligare verktyg mot dem som inte bidrar till att upprätthålla grundläggande värderingar utan som tvärtom bryter mot dem. Det tycker jag att vi har gjort bra.

Vi har nu bättre verktyg för myndigheter att agera. Vi har tydligare regler för föreningarna när det gäller vad de ska leva upp till för att vara statsbidragsberättigade. Det tycker jag är utmärkt. Till exempel när det gäller trossamfundspolitiken har vi redan sett ett antal samfund och församlingar som har blivit av med sina statsbidrag mot bakgrund av de nya reglerna. Utan att recensera några enskilda beslut tycker jag att det är bra att det nu finns verktyg för att kunna göra detta.

Det är svårt för mig att ta ställning till vad som borde hända kring den här specifika föreningen. Jag kan konstatera att den alltså inte har fått del av något statsbidrag. Huruvida den verksamhet som bedrivs där och som Jonas Andersson beskriver borde vara föremål för rättsvårdande myndigheters uppmärksamhet kan inte jag bedöma. Det finns lagstiftning kring ett antal frågeställningar när det gäller terrorism eller uppmaningar till våld mot förtroendevalda och den typen av saker. Men jag kan inte bedöma – och ska inte heller göra det – om man har brutit mot några lagar. Det är upp till rättsvårdande myndigheter att göra det.

Jag kan konstatera att vi vet att extremistiska krafter på olika sätt vill äta sig in i olika typer av samhällsstrukturer. Det gäller vänsterextrema krafter. Det gäller också högerextrema krafter, som till exempel rör sig runt och i en del supportermiljöer med aktivklubbar och annat. Det är angeläget att vi rider spärr mot dem som vill någonting annat än att upprätthålla de demokratiska ideal varpå vårt samhälle vilar. Det är alltså ett angeläget arbete att göra – att stötta civilsamhället men också rida spärr mot extremismen.

Herr talman! Jonas Andersson har frågat mig vilka initiativ jag har tagit för att säkerställa att inga statsbidrag till organisationer inom idrottsrörelsen går till den vänsterextrema miljön och andra antidemokratiska krafter. Jonas Andersson har även frågat mig vilka initiativ jag är beredd att ta framöver för att säkerställa att inga statsbidrag till organisationer inom idrottsrörelsen går till den vänsterextrema miljön och andra antidemokratiska krafter.

Idrottsrörelsen är Sveriges största folkrörelse med över 3,1 miljoner medlemmar och över 18 000 föreningar. Idrottsrörelsen i Sverige är uppbyggd enligt demokratiska principer och utgör en grundbult i den svenska demokratin. I idrottens värdegrund, som ingår i Riksidrottsförbundets, RF:s, stadgar och är vägledande för all verksamhet, framkommer att demokrati och delaktighet är centralt och ska utövas jämställt och oavsett bakgrund.

Regeringen avsätter årligen över 2,1 miljarder kronor i stöd till idrotten. Stödet till idrottsrörelsen bidrar till att ge alla människor samma grundläggande möjligheter att vara aktiva i idrotten och att vara delaktiga i det svenska samhället. Samtidigt är det angeläget att organisationer som bedriver verksamhet som strider mot samhällets grundläggande demokratiska värderingar inte ska få statligt stöd. Detta gäller oavsett om det handlar om idrottsföreningar eller andra civilsamhällesorganisationer.

Sveriges riksdag har beslutat att RF ska pröva frågor om fördelningen av statsbidrag till idrottsverksamhet i enlighet med de riktlinjer som regeringen fastställer. Bestämmelser om statsbidrag till idrottsverksamhet finns i förordningen (1999:1177) om statsbidrag till idrottsverksamhet.

Regeringen beslutade i januari 2025 att i förordningen om statsbidrag till idrottsverksamhet införa att statsbidrag inte får lämnas till en organisation om den, eller någon av dess företrädare som agerar inom ramen för verksamheten, motarbetar det demokratiska styrelseskicket. Vid samma tillfälle infördes i förordningen även stärkta krav på kontroller mot felaktiga utbetalningar. RF arbetar aktivt med att implementera den reviderade förordningen, till exempel genom att utveckla arbetet med kontroll och uppföljning av de ekonomiska stöd som RF fördelar. Det kan också noteras att RF inte har betalat ut något statsbidrag till den förening som åsyftas i interpellationen.

Regeringen följer löpande upp RF:s arbete med dessa frågor. Regeringen stöder även detta arbete inom ramen för satsningen om 10 miljoner kronor per år från och med 2025 för att bekämpa idrottsrelaterad brottslighet. En del av dessa medel använder RF särskilt till att förstärka det pågående arbetet med att säkerställa att ekonomiskt stöd används korrekt. I riktlinjerna för statens bidrag till idrotten har regeringen beslutat att RF särskilt ska redovisa arbetet med den interna kontrollen av bidragshanteringen.

Slutligen vill jag även nämna att regeringen har beslutat om en samlad nationell strategi mot våldsbejakande extremism och terrorism. Av strategin framgår att samhället behöver mobilisera för att stärka motståndskraften bland barn och ungdomar. Det civila samhällets organisationer, såsom idrottsföreningar, spelar här en viktig roll.

Fru talman! Det finns platser i och runt psykiatrin i Sverige som är ett slags ingenmansland där människor lämnas vind för våg och inte får den hjälp och det stöd som de behöver. De hamnar i ett mörker, eller kaos, som riskerar att gå ut över människor som finns i närheten. Det kan vara i nära relationer eller utanför nära relationer. Det kan vara kvinnor eller män som drabbas av detta. Vi behöver göra mer för att dessa situationer inte ska uppstå på det här sättet.

Förutom alla de initiativ vi har tagit och kommer att ta vill jag nämna en fråga i sammanhanget som är väldigt angelägen. Det finns personer som har en samsjuklighet mellan psykiatriska tillstånd och beroende samt ett substansbruk som kan bidra till väldigt stora risker. Vi genomför nu en samsjuklighetsreform för att dessa personer inte ska bollas mellan kommunala och regionala vård- och stödinsatser. Det ska i stället bli ett samlat ansvar för att ge de personerna rätt vård och rätt stöd. Det är väldigt angeläget.

Det är en stor reform som vi genomför, men den är också otroligt angelägen. Vi har sett alltför många exempel på personer som har vänt sig till psykiatrin, som har sagt till personen i fråga: Du har en beroendesjukdom; du behöver vända dig dit. När personen har kommit dit har den fått höra: Du har psykiatriska problem; du behöver vända dig till regionen för att få hjälp.

Nu samlar vi ansvaret för vården av dessa personer hos regionerna. Det tycker jag känns väldigt angeläget, både för att hjälpa de här personerna på bästa sätt och för att minska riskerna för att det drabbar andra i termer av våld, till exempel våld i nära relation, när de inte får hjälp.

Jag vill tacka för debatten och för möjligheten att redogöra för det som regeringen gör. Jag vill också tacka för interpellantens kloka inspel i det här sammanhanget.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag tackar återigen för möjligheten till den här diskussionen. Det är väldigt angeläget att psykiatrin blir bättre på att förebygga våldshandlingar i samhället, och jag tror att det krävs många olika saker för att den ska bli det.

Det första är det vi nu gör, det vill säga att se över möjligheten att göra bättre riskbedömningar och granska hur de görs i dag. Hur ofta ställs den här typen av frågor? Min bild efter att ha pratat med många inom sektorn och professionen är att de inte ställs i tillräckligt stor utsträckning.

Det andra handlar om att ge personalen konkret stöd. Via ett uppdrag till Socialstyrelsen etablerar vi nu en nationell funktion för att stötta personalen i att göra de här riskbedömningarna. Vi har också, via Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, tagit fram underlag för att de ska kunna bli bättre. Jag tror att det är väldigt angeläget, för även om detta trots allt händer relativt sällan är det väldigt allvarligt när det händer. Man behöver därför ge personalen bättre stöd i att göra de här bedömningarna på ett så bra sätt som möjligt.

Samtidigt kan vi inte förlita oss på riskbedömningarna. Det är nämligen 500 000 personer som har kontakt med den specialiserade psykiatrin varje år, och av utvärderingar och den forskning som finns vet vi att det finns stora brister också i de bedömningar som görs – även om de görs på bästa sätt. De måste dock göras ändå, för det är väsentligt bättre att göra dem än att inte göra dem. Men det är därför vi behöver även de andra sakerna, exempelvis uppföljningen. Personer ska inte skrivas ut till ett ingenmansland där ingen har ansvar för dem bara för att de inte längre uppfyller kriterierna för psykiatrisk tvångsvård.

Vi vill titta på hur vi kan jobba mer med det som interpellanten också pekar på, det vill säga öppenvård – och även öppen psykiatrisk tvångsvård. Det handlar om att människor på ett bättre sätt än i dag exempelvis ska kunna bli skyldiga att följa medicinering eller ha vissa vårdkontakter.

Utredningen kommer också att titta på något som jag tycker framstår som viktigt att titta på, och det är att vi med dagens LPT inte har möjlighet till öppen psykiatrisk tvångsvård innan personen skrivs in på heldygnsvård. Vi får alltså inte använda oss av mindre ingripande åtgärder, till exempel ålägga någon att komma på vissa vårdbesök eller ta sin medicinering, utan att den först har varit inskriven för heldygnsvård. Det framstår inte som det mest ändamålsenliga sättet att hantera den typen av åtgärder.

Vi behöver alltså kunna göra fler saker på ett bättre sätt och också skapa de gemensamma arbetssätt mellan polis, psykiatri och socialtjänst som dagens sekretesslagstiftning försvårar. Det kommer i sin tur att vara brottsförebyggande. Det kommer att leda till att färre lämnas vind för våg och att färre hamnar i de situationer där det blir ett totalt kaos som sedan går ut över personer som råkar vara på fel plats vid fel tillfälle.

Det är alltså oerhört angeläget att göra detta, och jag är väldigt glad för det engagemang som visas från interpellantens sida. Jag är också glad att vi nu vidtar de här åtgärderna – och inte minst att vi tillskjuter stora resurser för att det ska vara möjligt att bedriva psykiatrisk vård i Sverige på ett bättre sätt än vi hittills har sett.

Jag vill dock säga att vi inte skickar ut de här pengarna till regionerna kravlöst. Varje region behöver sätta sig ned med Socialstyrelsen och beskriva exakt på vilket sätt man tänker sig att öka sin kapacitet. Det handlar om vårdplatser, mobila team och annat för att kunna genomföra avancerad psykiatrisk hemsjukvård och för att följa upp mycket bättre än vad vi gör i dag.

Det finns mycket att göra, men mycket är också på gång.

Herr talman! Tack, Clara Aranda, för interpellationen och för möjligheten att diskutera de här väldigt viktiga frågorna! Jag tycker att interpellanten i sitt anförande pekar på väldigt många av de problem som psykiatrin brottas med. Jag vill säga att vi nu gör förändringar på i princip varje punkt, och det är också helt nödvändigt.

Psykiatrin har under alldeles för lång tid varit nedprioriterad av regionerna, tycker jag. Det har skett nedskärningar. Man har lagt ned vårdplatser. Man har minskat kapaciteten inom psykiatrin, och det är min absoluta övertygelse att detta har lett till att människor nu vårdas för korta tider, skrivs ut för tidigt och inte får den vård och hjälp de behöver. Personalen kan inte göra ett tillräckligt bra arbete, och man utvecklar inte verksamheten på det sätt som skulle behövas.

Det här är väldigt allvarligt, och det är därför regeringen – trots att detta är regionernas ansvar – nu tillskjuter medel i den budget som vi har arbetat fram tillsammans med Sverigedemokraterna. Vi tillskjuter 1,5 miljarder per år under ett antal år för att faktiskt få till en ökad vårdkapacitet. Det är grundläggande för att psykiatrin ska klara sitt uppdrag.

Vi satsar också särskilt på det som heter självvald inläggning. När personer med sjukdomar och tillstånd som går i skov känner att de är på väg in i ett försämrat mående ska de veta att det finns en plats för dem. Det är ett väldigt bra arbetssätt som skapar trygghet. Ibland leder det faktiskt också till att man inte behöver nyttja den där platsen, eftersom man känner en trygghet i att man kommer att få den vård man behöver den dag man behöver den. Det där är något vi nu satsar extra resurser på.

Sedan tycker jag att det är viktigt att lyfta fram just detta att vi i många av de exempel vi har sett – även om man ska vara försiktig med att dra slutsatser från enskilda fall – ser saker som måste åtgärdas. Vi ser att anhöriga varnar och larmar och ibland lyckas få personen inskriven i psykiatrin, alltså i tvångsvård. Sedan skrivs personen ut, och då får anhöriga inte ens information om detta. Personen skrivs ut till ingenting.

Det är samma sak när det gäller Polismyndighetens möjligheter att samverka med psykiatrin. De sekretessregler som finns leder ibland till att personal liksom går utanför sin yrkesroll – så att säga tar av sig sina arbetskläder – för att som privatpersoner ringa polisen och underrätta dem om saker. Så ska det förstås inte vara, och därför kommer vi att se över sekretessreglerna mellan psykiatrin och andra aktörer. Det handlar om att skapa en situation där alla de som bryr sig om de här personerna kan förhindra att de hamnar i lägen där de begår den typ av förfärliga våldsdåd som vi har sett på senare tid. Det är oerhört angeläget.

Det gäller alltså inte minst de anhörigas roll. De känner ofta att de tar hand om en stor del av vården men inte riktigt blir involverade. Man måste komma ihåg att det här är en väldigt speciell patientgrupp; de är inskrivna i tvångsvård eller heldygnspsykiatrisk vård därför att de inte riktigt har kapaciteten att rå om sig själva. Därför måste de som bryr sig om dem få större möjligheter att göra det på ett bra sätt, så det där måste vi ändra på.

Sedan ska vi se även över lagen om psykiatrisk tvångsvård. Vi ser till exempel alldeles för små möjligheter att skriva ut personer på ett mer strukturerat och bättre sätt. Ofta är man antingen inskriven på hundra procent eller får noll procents vård, och det fungerar inte. Vi måste ha en utslussning eller en mellanvård – någonting som träder in när man lämnar heldygnsvården. Det är nämligen målet att man ska kunna göra det, förstås, men då krävs väsentligt mer än det vi ser i dag.

Herr talman! Clara Aranda har ställt flera frågor till mig om hur jag och regeringen arbetar för att psykiatrivården ska få ett tydligare ansvar för det brottsförebyggande arbetet.

Jag vill först och främst tacka för Clara Arandas engagemang i frågan om den psykiatriska vården. Jag vill också lyfta fram att de allra flesta personer med komplicerad psykiatrisk och social problematik aldrig begår några våldshandlingar. Flera våldsdåd den senaste tiden där kvinnor har dödats eller skadats visar dock att psykiatrin tillsammans med många andra aktörer behöver bli bättre på att bedöma och sätta in insatser för personer som faktiskt riskerar att begå våldsbrott och på att förebygga framtida benägenhet att begå våldsbrott både i och utanför nära relation.

Regeringen genomför omfattande reformer och stora satsningar för att stärka och utveckla insatserna för psykisk hälsa och suicidprevention.

Psykiatrin har ett särskilt ansvar att göra bedömningar av enskilda patienters farlighet för andra i syfte att förhindra våldshandlingar. Att genomföra sådana riskbedömningar är erkänt svårt, men vi vet att det förekommer att risker inte upptäcks och att insatser därför inte anpassas efter behoven. Samverkan mellan olika aktörer som bland annat hälso- och sjukvård, socialtjänst och rättsvårdande myndigheter behöver också utvecklas.

Regeringen beslutade därför förra veckan om två uppdrag. Det ena uppdraget, till Socialstyrelsen, innebär att myndigheten ska genomföra insatser för att stärka och utveckla stödet till hälso- och sjukvården i arbetet med att förebygga, bedöma och hantera patienters risk för att skada andra (S2026/00227). Det andra uppdraget, till Inspektionen för vård och omsorg, består i att granska arbetet med bedömningar av patienters risk avseende framtida benägenhet att begå våldsbrott i samhället (S2026/00228). Det uppdraget gäller verksamheter i den psykiatriska tvångsvården och inom rättspsykiatrin.

Regeringen har vidare för avsikt att utreda hur den psykiatriska tvångslagstiftningen kan förbättras för att få till stånd ett regelverk som tillgodoser patienters, anhörigas och samhällets behov. I dag är avståndet mellan tvångsvård och frivillig vård inte sällan för stort och övergången för abrupt. Tvångsvården trappas inte in och framför allt inte ut. Det blir korta, återkommande perioder av tvångsvård som inte leder till verklig förbättring. Direktiven bereds inom Regeringskansliet, och regeringen avser att återkomma i frågan.

Herr talman! Anders W Jonsson pekar på ett antal saker som han menar skulle förändra saker. Jag är beredd att göra saker för att förändra situationen för utsatta patienter som inte får tillgång till läkemedel.

Centerpartiet föreslår i sin budgetmotion att vi ska avsätta 100 miljoner för särläkemedel, men det skulle ibland kunna räcka till ett enda särläkemedel, för de kan ju kosta den summan. Vad ska då hända när pengarna är slut? Ska patienter få vänta till nästa år för att få sin behandling och sitt läkemedel? Det är inte ett otänkbart scenario, när läkemedlen är högt prissatta.

Vi behöver göra det här på ett bra sätt som verkligen ger effekt och som ger ökad tillgång till läkemedel för de patienter som har sällsynta diagnoser och stora behov av läkemedel. Jag tror att vi är helt överens om att nuvarande situation inte är tillräckligt bra.

Patienter behöver läkemedel som fungerar, och vi behöver samtidigt ha ett läkemedelssystem som levererar läkemedel och som gör det på ett sådant sätt att vi klarar kostnader och utmaningar och får en hållbarhet i det vi gör. Vi är fast beslutna att göra förändringar, för jag är inte nöjd med hur det fungerar i dag.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag tycker inte att Anders W Jonsson riktigt lyssnar på vad jag säger. Vi säger inte att det som TLV nu gör kommer att vara tillräckligt för att vi ska få ökad tillgång till läkemedel och särläkemedel. Det kommer inte att vara det. Det är därför vi vill göra fler och andra saker.

Däremot kan man ännu inte säga att det inte har någon effekt, för arbetssättet håller på att implementeras. Man gör andra överväganden och andra bedömningar kring särläkemedel än vad man har gjort tidigare, och man ändrar i en annan ände så att särläkemedel prioriteras upp kontra en del andra läkemedel inom ramen för det nuvarande systemet. Det är bra, och det kommer att kunna ge förändringar.

Kommer de att vara tillräckliga? Det tror jag inte. Det är därför jag också pekar på de problem som finns, inte minst gällande NT-rådet och regionernas ansvar. Särläkemedel är inte sällan klinikläkemedel, och där krävs det också andra förändringar för att det ska vara möjligt för fler att få del av dem.

Det är klart att vi inte är nöjda med den situation vi ser nu. Jag tycker att det finns många stora brister i det svenska läkemedelssystemet som vi behöver åtgärda för att patienter ska få ökad tillgång till läkemedel.

Vi tar fram en särskild strategi för sällsynta hälsotillstånd, där det här förstås kommer att vara en viktig del. Det är klart att det behöver vidtas olika typer av åtgärder. Vi har bildat en arbetsgrupp med deltagare från regionerna, SKR och Regeringskansliet i syfte att tillsammans arbeta för ökad tillgång till nya effektiva läkemedel med en långsiktigt hållbar prissättning, förstås. Inom ramen för överenskommelsen för vi de här dialogerna för att öka trycket i dessa frågor och förstås för att kunna pressa läkemedelsbolagen ytterligare så att fler läkemedel ska kunna introduceras.

Det är otroligt angelägna frågor, där det gäller att jobba för att få effekt av det man gör.

Herr talman! Jag vidhåller att det är för tidigt att utvärdera de förändringar som har skett. De är angelägna. Det är angeläget att vi gör förändringar för att fler ska få tillgång till läkemedel, inte minst särläkemedel. Jag tycker alltså att vi ska se om vi inte får mer effekt av detta. Men vi kommer också att vidta andra åtgärder.

Vi kommer att tillsätta en utredning för att se över det svenska läkemedelssystemet. Det fungerar inte tillräckligt väl. Det är alldeles för fragmentiserat. Det ger också bristande tillgång till läkemedel för svenska patienter. Produktivitetskommissionen har pekat på bristerna i det här systemet. Vårdansvarskommittén har pekat på dem. Det handlar inte minst om den fragmenterade situation som vi har och som Centerpartiet är en allmän tillskyndare av – med 21 fristående regioner som ska förhandla separat med läkemedelsbolag och ett NT-råd som inte är en särskilt transparent verksamhet. Det gynnar inte heller introduktionen av särläkemedel.

Där tror jag att vi behöver göra förändringar för att få ett system som ger bättre tillgång och som ger större möjligheter att på olika sätt förhandla mer aktivt med läkemedelsbolag för att man ska kunna pressa ned priserna och därmed kunna introducera väsentligt fler läkemedel i Sverige.

Det finns alltså väldigt mycket att göra. Vi kommer inte att ligga på latsidan på det här området. Vi kommer att tillsätta en utredning för att se över hur vi kan få ett bättre och mer ändamålsenligt system. Anders W Jonsson har ju rätt i att det finns brister som gör att svenska patienter inte får tillräcklig tillgång till läkemedel. Vi behöver förstås göra detta på ett ansvarsfullt sätt också när det gäller den totala kostnaden och ekonomin, som vi alltid ska göra. Men att vi inte skulle göra saker tycker jag är helt fel.

Dessutom har vi gett ett särskilt uppdrag till E-hälsomyndigheten att genomföra en förstudie. Det handlar om att se över förutsättningarna för hur de skulle kunna ta över en del av avtalshanteringen och kostnadsreduktionerna. Det ska nu varje region själv sitta med – med bristande effekter i det här systemet.

Man behöver göra en bred analys av vad som krävs. Sedan behöver man förstås genomföra de sakerna. Och detta är vi i full färd med att göra.

Herr talman! Anders W Jonsson har frågat mig när jag kommer att lägga fram förslag som kan innebära en livsavgörande skillnad för en svårt drabbad grupp, personer med sällsynta hälsotillstånd, och vilka initiativ jag är beredd att ta med anledning av det som har framförts.

Tillgången till ändamålsenlig behandling för personer med sällsynta och ofta mycket allvarliga sjukdomar är en fråga som regeringen prioriterar högt. För dessa patienter kan ett nytt läkemedel innebära en avgörande skillnad i livskvalitet.

Under 2025 gjordes förändringar i systemet för särläkemedel, och dessa är fortfarande under implementering. Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV, har i sin rapport bedömt att de utvecklade metoderna och kriterierna, bland annat en högre accepterad kostnad i relation till nyttan när det gäller de mest sällsynta och allvarliga tillstånden, kommer att kunna leda till att fler läkemedel kan omfattas av läkemedelsförmånerna. Det är därför ännu för tidigt att dra långtgående slutsatser om modellens samlade effekter. Regeringen följer utvecklingen noggrant och utesluter inte ytterligare åtgärder om det visar sig nödvändigt.

Samtidigt vill jag vara tydlig med att TLV inte ensamt kan lösa alla de utmaningar som finns gällande tillgången till särläkemedel. Läkemedelsföretagen har ett ansvar genom sin prissättning och genom den kliniska dokumentation som ligger till grund för myndighetens bedömningar. Regionernas samverkan är också avgörande för jämlik tillgång, inte minst genom hanteringen av klinikläkemedel via Rådet för nya terapier, NT-rådet, och genom pris- och avtalsförhandlingar med företagen.

Regeringen har redan vidtagit och aviserat flera viktiga åtgärder för att tillgången till läkemedel ska stärkas. Som ett sätt att minska den administrativa belastningen för regionerna när det kommer till hantering och uppföljning av avtal, som ofta är en förutsättning för tillgång till särläkemedel, har regeringen gett E-hälsomyndigheten i uppdrag att genomföra en förstudie om nationell hantering av kostnadsreduktioner och undantag inom läkemedelsområdet (S2025/02173).

I budgetpropositionen för 2025 (prop. 2024/25:1) aviserade regeringen sin avsikt att tillsätta en ny läkemedelsutredning, med syfte att se över hur Sverige kan förbättra modellen för finansiering, subvention och tillgång till läkemedel, inklusive läkemedel för sällsynta sjukdomar. Regeringen har även i regleringsbrevet för TLV gett myndigheten i uppdrag att följa utvecklingen i andra länder och analysera hur förändringar i omvärlden kan påverka svenska prissättningssystem och tillgången till läkemedel i Sverige.

Regeringens mål är att Sverige ska ha ett system som både värnar jämlik tillgång till behandling och är långsiktigt hållbart, och regeringen följer utvecklingen noggrant och utesluter inte ytterligare åtgärder om det visar sig nödvändigt.

Herr talman! Tack till ledamoten för frågan! Ja, vad är vackrare i världen än verkningsfulla vaccin i vården?

Vi utrotar nu vattkoppor. Vi kommer att införa det i nationella vaccinationsprogram. Det känns otroligt bra. Vi lyfter den bördan från föräldrar och barn som på det sättet slipper den smärtsamma sjukdomen.

Bältrosvaccin är också en möjlighet att jobba mot en rätt plågsam sjukdom. Vi har inte fått in underlag från Folkhälsomyndigheten om att det ska ingå i ett nationellt vaccinationsprogram. Rekommendationerna finns. Det finns inget som hindrar regionerna från att gå in och till exempel subventionera detta för sina regioninvånare.

Det är den ordning vi hittills har haft för detta. Men vi vet att det finns förslag från Vårdansvarskommittén om att staten i framtiden ska ta ett större ansvar för vaccinationsarbetet också i bredare mening. Det är något som bereds i Regeringskansliet.

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Vi är många som ser fram emot detta, och den fantastiska svenska idrottsrörelsen levererar gång på gång i OS och Paralympics. Det visar att vi gör saker rätt i den svenska idrottsmodellen, där idrottsrörelsen har stor frihet att själv fördela de 2,1 miljarder kronor som staten varje år satsar på idrotten.

Det handlar om att värna en stor bredd. Grunden för en bra elitverksamhet är ju att man har många som börjar och fortsätter. Sedan ska vi naturligtvis hela tiden se över om det finns ytterligare saker vi kan göra. En god sak är till exempel elitidrottsvänliga lärosäten.

En sak som vi gör nu är att se över sponsring och öka möjligheterna för det privata näringslivet att stötta idrotter som inte har så stor publik men som ändå är väldigt angelägna för oss att satsa på. Det är något som vi nu förändrar.

Herr talman! Tack, Christian Lindefjärd, för en väldigt angelägen fråga som berör många personer!

Jag känner verkligen den frustration som många ger uttryck för när man vet att det finns läkemedel som kan hjälpa, bota och lindra men som man inte riktigt får tillgång till.

Regeringen arbetar aktivt med frågan om särläkemedel. Vi prioriterar den högt. Vi har tidigare gett Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket i uppdrag att se över hur man arbetar med den här frågan. Sedan ett år tillbaka har man ett nytt arbetssätt där man värderar läkemedel för sällsynta sjukdomar och tillstånd högre än vad man har gjort tidigare. Jag har förhoppningar om att detta ska leda till förbättringar, men det finns förstås skäl att följa utvecklingen.

Ledamoten pekade på den andra delen av läkemedelssystemet, som ligger hos regionerna. De behöver säkerställa att NT-rådet har den kapacitet som krävs för att det inte ska bli onödiga fördröjningar i behandlingar och annat.

Jag kan konstatera att Vårdansvarskommittén har pekat på att staten bör ta ett mer samlat ansvar för läkemedelsfrågorna. Detta bereds i Regeringskansliet.

Herr talman! Tack, Jacob Risberg och Eliah Lilja, för en oerhört angelägen fråga!

Jag håller med om bilden att man måste dela upp psykisk ohälsa. Det har blivit som ett stort svart moln som hänger över oss, där vi inte riktigt ser vad som hör till livet och som vi måste lära oss att hantera på olika sätt – det kan vi göra tillsammans – och vad som hotar livet, alltså de allvarliga former som kräver den samlade och specialiserade psykiatrins resurser.

Vi börjar med att stärka resurserna till barn- och ungdomspsykiatrin, för det kan vara förödande att stå i långa köer. Det är en viktig del.

Nu går vi vidare med att ta fram nya kursplaner i skolan. Det handlar om att stärka kunskapen om psykisk hälsa i skolan för att man ska kunna få fler egna redskap för att hantera situationer som stress och det som händer i kroppen när man upplever olika saker. Man ska kunna hantera det som hör till livet och skilja det från det som hotar livet, där vårdens samlade resurser behövs. Här finns mycket kvar att göra.

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Vi gör något som Sverige inte har gjort hittills: Vi säger att staten ska ta ett större ansvar för den digitala infrastrukturen – så att det finns en infrastruktur som når fram till alla vårdgivare, så att vi är helt överens om vilka regler som ska gälla för att man ska kunna utbyta information och så att patientdata följer med varje patient, oavsett i vilken region man råkar bo eller befinna sig eller vilken vårdgivare man råkar vända sig till. Detta har inte fungerat i Sverige med den frivilliga samverkan vi har förlitat oss på. Det är därför vi har sagt att vi ska ersätta och komplettera det som redan finns och göra något som faktiskt åstadkommer någonting.

Det här är en av de mest underskattade reformer som vi jobbar med för att skapa bättre patientsäkerhet och bättre nytta för vårdens medarbetare i stället för att de ska sitta och mata in uppgifter i olika system.

De första stegen har redan tagits. I juni händer ytterligare saker. Sedan kommer detta successivt att rullas ut och skapa nytta för patienter och för vårdens medarbetare.