Herr talman! Clara Aranda har ställt flera frågor till mig om hur jag och regeringen arbetar för att psykiatrivården ska få ett tydligare ansvar för det brottsförebyggande arbetet.

Jag vill först och främst tacka för Clara Arandas engagemang i frågan om den psykiatriska vården. Jag vill också lyfta fram att de allra flesta personer med komplicerad psykiatrisk och social problematik aldrig begår några våldshandlingar. Flera våldsdåd den senaste tiden där kvinnor har dödats eller skadats visar dock att psykiatrin tillsammans med många andra aktörer behöver bli bättre på att bedöma och sätta in insatser för personer som faktiskt riskerar att begå våldsbrott och på att förebygga framtida benägenhet att begå våldsbrott både i och utanför nära relation.

Regeringen genomför omfattande reformer och stora satsningar för att stärka och utveckla insatserna för psykisk hälsa och suicidprevention.

Psykiatrin har ett särskilt ansvar att göra bedömningar av enskilda patienters farlighet för andra i syfte att förhindra våldshandlingar. Att genomföra sådana riskbedömningar är erkänt svårt, men vi vet att det förekommer att risker inte upptäcks och att insatser därför inte anpassas efter behoven. Samverkan mellan olika aktörer som bland annat hälso- och sjukvård, socialtjänst och rättsvårdande myndigheter behöver också utvecklas.

Regeringen beslutade därför förra veckan om två uppdrag. Det ena uppdraget, till Socialstyrelsen, innebär att myndigheten ska genomföra insatser för att stärka och utveckla stödet till hälso- och sjukvården i arbetet med att förebygga, bedöma och hantera patienters risk för att skada andra (S2026/00227). Det andra uppdraget, till Inspektionen för vård och omsorg, består i att granska arbetet med bedömningar av patienters risk avseende framtida benägenhet att begå våldsbrott i samhället (S2026/00228). Det uppdraget gäller verksamheter i den psykiatriska tvångsvården och inom rättspsykiatrin.

Regeringen har vidare för avsikt att utreda hur den psykiatriska tvångslagstiftningen kan förbättras för att få till stånd ett regelverk som tillgodoser patienters, anhörigas och samhällets behov. I dag är avståndet mellan tvångsvård och frivillig vård inte sällan för stort och övergången för abrupt. Tvångsvården trappas inte in och framför allt inte ut. Det blir korta, återkommande perioder av tvångsvård som inte leder till verklig förbättring. Direktiven bereds inom Regeringskansliet, och regeringen avser att återkomma i frågan.

Herr talman! Tack, Clara Aranda, för interpellationen och för möjligheten att diskutera de här väldigt viktiga frågorna! Jag tycker att interpellanten i sitt anförande pekar på väldigt många av de problem som psykiatrin brottas med. Jag vill säga att vi nu gör förändringar på i princip varje punkt, och det är också helt nödvändigt.

Psykiatrin har under alldeles för lång tid varit nedprioriterad av regionerna, tycker jag. Det har skett nedskärningar. Man har lagt ned vårdplatser. Man har minskat kapaciteten inom psykiatrin, och det är min absoluta övertygelse att detta har lett till att människor nu vårdas för korta tider, skrivs ut för tidigt och inte får den vård och hjälp de behöver. Personalen kan inte göra ett tillräckligt bra arbete, och man utvecklar inte verksamheten på det sätt som skulle behövas.

Det här är väldigt allvarligt, och det är därför regeringen – trots att detta är regionernas ansvar – nu tillskjuter medel i den budget som vi har arbetat fram tillsammans med Sverigedemokraterna. Vi tillskjuter 1,5 miljarder per år under ett antal år för att faktiskt få till en ökad vårdkapacitet. Det är grundläggande för att psykiatrin ska klara sitt uppdrag.

Vi satsar också särskilt på det som heter självvald inläggning. När personer med sjukdomar och tillstånd som går i skov känner att de är på väg in i ett försämrat mående ska de veta att det finns en plats för dem. Det är ett väldigt bra arbetssätt som skapar trygghet. Ibland leder det faktiskt också till att man inte behöver nyttja den där platsen, eftersom man känner en trygghet i att man kommer att få den vård man behöver den dag man behöver den. Det där är något vi nu satsar extra resurser på.

Sedan tycker jag att det är viktigt att lyfta fram just detta att vi i många av de exempel vi har sett – även om man ska vara försiktig med att dra slutsatser från enskilda fall – ser saker som måste åtgärdas. Vi ser att anhöriga varnar och larmar och ibland lyckas få personen inskriven i psykiatrin, alltså i tvångsvård. Sedan skrivs personen ut, och då får anhöriga inte ens information om detta. Personen skrivs ut till ingenting.

Det är samma sak när det gäller Polismyndighetens möjligheter att samverka med psykiatrin. De sekretessregler som finns leder ibland till att personal liksom går utanför sin yrkesroll – så att säga tar av sig sina arbetskläder – för att som privatpersoner ringa polisen och underrätta dem om saker. Så ska det förstås inte vara, och därför kommer vi att se över sekretessreglerna mellan psykiatrin och andra aktörer. Det handlar om att skapa en situation där alla de som bryr sig om de här personerna kan förhindra att de hamnar i lägen där de begår den typ av förfärliga våldsdåd som vi har sett på senare tid. Det är oerhört angeläget.

Det gäller alltså inte minst de anhörigas roll. De känner ofta att de tar hand om en stor del av vården men inte riktigt blir involverade. Man måste komma ihåg att det här är en väldigt speciell patientgrupp; de är inskrivna i tvångsvård eller heldygnspsykiatrisk vård därför att de inte riktigt har kapaciteten att rå om sig själva. Därför måste de som bryr sig om dem få större möjligheter att göra det på ett bra sätt, så det där måste vi ändra på.

Sedan ska vi se även över lagen om psykiatrisk tvångsvård. Vi ser till exempel alldeles för små möjligheter att skriva ut personer på ett mer strukturerat och bättre sätt. Ofta är man antingen inskriven på hundra procent eller får noll procents vård, och det fungerar inte. Vi måste ha en utslussning eller en mellanvård – någonting som träder in när man lämnar heldygnsvården. Det är nämligen målet att man ska kunna göra det, förstås, men då krävs väsentligt mer än det vi ser i dag.

Herr talman! Jag tackar återigen för möjligheten till den här diskussionen. Det är väldigt angeläget att psykiatrin blir bättre på att förebygga våldshandlingar i samhället, och jag tror att det krävs många olika saker för att den ska bli det.

Det första är det vi nu gör, det vill säga att se över möjligheten att göra bättre riskbedömningar och granska hur de görs i dag. Hur ofta ställs den här typen av frågor? Min bild efter att ha pratat med många inom sektorn och professionen är att de inte ställs i tillräckligt stor utsträckning.

Det andra handlar om att ge personalen konkret stöd. Via ett uppdrag till Socialstyrelsen etablerar vi nu en nationell funktion för att stötta personalen i att göra de här riskbedömningarna. Vi har också, via Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, tagit fram underlag för att de ska kunna bli bättre. Jag tror att det är väldigt angeläget, för även om detta trots allt händer relativt sällan är det väldigt allvarligt när det händer. Man behöver därför ge personalen bättre stöd i att göra de här bedömningarna på ett så bra sätt som möjligt.

Samtidigt kan vi inte förlita oss på riskbedömningarna. Det är nämligen 500 000 personer som har kontakt med den specialiserade psykiatrin varje år, och av utvärderingar och den forskning som finns vet vi att det finns stora brister också i de bedömningar som görs – även om de görs på bästa sätt. De måste dock göras ändå, för det är väsentligt bättre att göra dem än att inte göra dem. Men det är därför vi behöver även de andra sakerna, exempelvis uppföljningen. Personer ska inte skrivas ut till ett ingenmansland där ingen har ansvar för dem bara för att de inte längre uppfyller kriterierna för psykiatrisk tvångsvård.

Vi vill titta på hur vi kan jobba mer med det som interpellanten också pekar på, det vill säga öppenvård – och även öppen psykiatrisk tvångsvård. Det handlar om att människor på ett bättre sätt än i dag exempelvis ska kunna bli skyldiga att följa medicinering eller ha vissa vårdkontakter.

Utredningen kommer också att titta på något som jag tycker framstår som viktigt att titta på, och det är att vi med dagens LPT inte har möjlighet till öppen psykiatrisk tvångsvård innan personen skrivs in på heldygnsvård. Vi får alltså inte använda oss av mindre ingripande åtgärder, till exempel ålägga någon att komma på vissa vårdbesök eller ta sin medicinering, utan att den först har varit inskriven för heldygnsvård. Det framstår inte som det mest ändamålsenliga sättet att hantera den typen av åtgärder.

Vi behöver alltså kunna göra fler saker på ett bättre sätt och också skapa de gemensamma arbetssätt mellan polis, psykiatri och socialtjänst som dagens sekretesslagstiftning försvårar. Det kommer i sin tur att vara brottsförebyggande. Det kommer att leda till att färre lämnas vind för våg och att färre hamnar i de situationer där det blir ett totalt kaos som sedan går ut över personer som råkar vara på fel plats vid fel tillfälle.

Det är alltså oerhört angeläget att göra detta, och jag är väldigt glad för det engagemang som visas från interpellantens sida. Jag är också glad att vi nu vidtar de här åtgärderna – och inte minst att vi tillskjuter stora resurser för att det ska vara möjligt att bedriva psykiatrisk vård i Sverige på ett bättre sätt än vi hittills har sett.

Jag vill dock säga att vi inte skickar ut de här pengarna till regionerna kravlöst. Varje region behöver sätta sig ned med Socialstyrelsen och beskriva exakt på vilket sätt man tänker sig att öka sin kapacitet. Det handlar om vårdplatser, mobila team och annat för att kunna genomföra avancerad psykiatrisk hemsjukvård och för att följa upp mycket bättre än vad vi gör i dag.

Det finns mycket att göra, men mycket är också på gång.

Fru talman! Det finns platser i och runt psykiatrin i Sverige som är ett slags ingenmansland där människor lämnas vind för våg och inte får den hjälp och det stöd som de behöver. De hamnar i ett mörker, eller kaos, som riskerar att gå ut över människor som finns i närheten. Det kan vara i nära relationer eller utanför nära relationer. Det kan vara kvinnor eller män som drabbas av detta. Vi behöver göra mer för att dessa situationer inte ska uppstå på det här sättet.

Förutom alla de initiativ vi har tagit och kommer att ta vill jag nämna en fråga i sammanhanget som är väldigt angelägen. Det finns personer som har en samsjuklighet mellan psykiatriska tillstånd och beroende samt ett substansbruk som kan bidra till väldigt stora risker. Vi genomför nu en samsjuklighetsreform för att dessa personer inte ska bollas mellan kommunala och regionala vård- och stödinsatser. Det ska i stället bli ett samlat ansvar för att ge de personerna rätt vård och rätt stöd. Det är väldigt angeläget.

Det är en stor reform som vi genomför, men den är också otroligt angelägen. Vi har sett alltför många exempel på personer som har vänt sig till psykiatrin, som har sagt till personen i fråga: Du har en beroendesjukdom; du behöver vända dig dit. När personen har kommit dit har den fått höra: Du har psykiatriska problem; du behöver vända dig till regionen för att få hjälp.

Nu samlar vi ansvaret för vården av dessa personer hos regionerna. Det tycker jag känns väldigt angeläget, både för att hjälpa de här personerna på bästa sätt och för att minska riskerna för att det drabbar andra i termer av våld, till exempel våld i nära relation, när de inte får hjälp.

Jag vill tacka för debatten och för möjligheten att redogöra för det som regeringen gör. Jag vill också tacka för interpellantens kloka inspel i det här sammanhanget.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.