Leonid Yurkovskiy

Herr talman! Tack, statsministern, för svaret! Det var mycket intressanta reflektioner.

Mot bakgrund av det som nyss sades om att Rysslands krig mot Ukraina eventuellt kan vara ett referensprojekt för Kina och om att Kina går i en problematisk riktning - finns det några konkreta åtgärder som kan ha diskuterats, såsom planer på minskat beroende av kinesiska råvaror eller möjligtvis tvärtom, att man vill gå närmare Kina, för att undvika en fortsatt negativ utveckling? Oavsett hur det är kommer det sannerligen att finnas anledning att återkomma till ämnet.

Herr talman! Tack så mycket, statsministern, för ännu en intressant återrapport!

Jag vill fördjupa mig lite grann i det ämne som nämndes lite snabbt alldeles nyss, nämligen Kina. Förra veckan, tisdagen den 21 mars, möttes Vladimir Putin och Xi Jinping i Moskva. Faktum är dock att dessa två presidenter har träffats över 40 gånger det senaste decenniet. Det är naturligtvis särskilt bekymmersamt i dessa tider, för av allt att döma var det inte direkt någon uppläxning eller något allvarssamtal som Kina kom med. På video hör man ett kryptiskt adjö från Xi Jinping med orden: Det råder förändringar - förändringar som inte skådats på över hundra år, och vi är de som driver dessa tillsammans.

Detta, kombinerat med fullt tänkbara vapenaffärer med Ryssland och faktiska förslag om att lätta på de rådande sanktionerna, visar att Vladimir Putin och Xi Jinping inte bara har gemensamma fritidsintressen - deras politiska ambitioner är uppenbarligen inte heller helt utan likhet. Därför är det inte överraskande att Kina som ämne inte undkom rådsmötet som ägde rum bara några dagar senare.

Lettlands premiärminister beskrev Xi Jinpings möte med Vladimir Putin som ögonöppnande för Europa. Spaniens premiärminister meddelade att han kommer att flyga till Beijing den här veckan mot bakgrund av den utveckling man ser mellan Kina och Ryssland. Som jag förstod det uttryckte även statsministern viss oro över att Kina kan bistå Ryssland med krigsmateriel.

Min fråga blir därför vilka slutsatser man kan dra gällande utvecklingen av EU:s attityd till Kina, mer specifikt mot bakgrund av den senaste tidens händelser.

Fru talman! Som många före mig i den här kammaren och som säkert flera efter mig i dag vill jag ägna anförandet åt att tala om de ungas situation i vårt samhälle. Här finns såklart många saker att nämna.

Låt oss börja med MUCF:s senaste rapport om ungas ekonomiska utsatthet. Den visar att var tionde ung i åldern 20-25 år har en inkomst som ligger under gränsvärdet för vad som krävs för en skälig levnadsstandard. År 2020 var det sammantaget 134 500 unga som var ekonomiskt utsatta. Det motsvarar en stor svensk kommun helt befolkad av ekonomiskt utsatta unga. Den siffran ökar nu tillsammans med skuldsättningen.

Utöver det ekonomiska är det väldigt tydligt att den psykiska ohälsan nu utgör ett av de största och farligaste problemen hos unga i Sverige. Enligt Folkhälsomyndigheten handlar det om socioekonomi, skolstress med mera. Man kan också läsa om hur unga inte får vård i den utsträckning som behövs.

Till den här listan av potentiella anledningar vill jag lägga till den överlägset mest dominerande kulturportal som ungdomar har. Det är sociala medier i olika former. Där finns fullständigt skeva utseendeideal och ännu skevare ideal kring sex och samlevnad. Där finns ätstörningar, könsdysfori, självmordstankar med mera som tar mycket plats. Och detta är inte bara ämnen som diskuteras, utan det är ämnen som projiceras och får fäste.

Med det här vill jag säga att vi måste vara ärliga: Ungdomars utsatthet i dag har inte med kulturbidrag eller fritidsgårdarnas öppettider att göra. Det har att göra med en misslyckad skola, en misslyckad invandringspolitik, en svikande vård och slutligen en dekadens i samhället som tidigare generationer har banat väg för.

Därför ska man också vara ärlig med sina ambitioner. Man kan säga att kulturpolitiken kan ge barn och unga utvecklande upplevelser. Den kan absolut bidra till en meningsfull fritid, men den kan inte vara plåster på misslyckanden på andra politiska områden.

(Applåder)

I detta anförande instämde Runar Filper (SD).

Herr talman! Tack, statsministern, för återrapporteringen! Migrationen var bevisligen ett väldigt tungt ämne under det senaste rådsmötet. Det är naturligtvis förståeligt. Det är trots allt en ödesfråga för Europas folk, och utfallet av EU:s migrationspolitik får därför inte lämnas till vår tro och förhoppning. Det måste finnas en förutsägbarhet i vilka resultat vi kan uppnå med det här.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Återrapportering från Europeiska rådets möte den 9-10 februari

Även om vissa delmoment står olösta är det mycket glädjande att man är överens om att man vill öka kontrollen över vilka som tar sig in i EU och att man verkar för att skicka tillbaka de migranter som inte har rätt att stanna. Rådsslutsatserna presenterar en rad konkreta åtgärder för att uppnå det här. Det är mycket bra. Men i slutsatserna konstateras det också att minskat tryck på EU:s yttre gränser kommer att uppnås genom vad man kallar för mutually beneficial partnerships, det vill säga ömsesidigt fördelaktiga samarbeten med utomstående länder.

Det är givetvis en god grund för det här arbetet, men sett till det kritiska läget bedömer jag risken vara stor att EU inte kommer att kunna presentera tillräckligt starka incitament för de utomeuropeiska länderna att agera på ett sätt som behövs för att åtgärda den rådande situationen.

Därför är min fråga: Är regeringen redo att förutom genom det samarbete som åsyftas i rådsslutsatserna verka för att ge ytterligare incitament till ursprungs- och transitländerna att förbättra sin hantering av migranter, genom exempelvis fler negativa konsekvenser?

Herr talman! Utifrån det jag har hört i debatten kan jag i alla fall med glädje konstatera att även om det råder lite förvirring om sakförhållandena är samtliga partier överens om att hat och hot ska motarbetas.

Men utifrån det jag har hört uppstår också en följdfråga till Socialdemokraterna och interpellanten. Om rimlig kritik och ifrågasättande av en kommuns verksamhet, i det här fallet sagostunder med dragqueens, likställs med en antidemokratisk hållning och föranleder en interpellation om hot och hat vore det väldigt intressant att veta hur allmänheten i Socialdemokraternas värld ska få ändra på hur skattepengar används, inom kulturen, till exempel, om inte via politiken. Då måste man komma med alternativ.

Sedan var det ett intressant anförande från Socialdemokraternas Linus Sköld. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva förklara detta för en socialdemokrat: Alla muslimer är faktiskt inte islamister, och alla islamister är inte heller terrorister. Det var ordet islamist som användes av Jonas Andersson, om jag minns rätt, inte terrorist. Inte heller är alla dragqueens transpersoner, så den jämförelse som Linus Sköld lyfte fram är helt felaktig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill också understryka att det helt klart kan finnas en rad olika situationer där det är olämpligt att skattepengar går till något som hamnar inom ramen för skattefinansierad kultur. Då ska man våga säga ifrån utan att det ska bli en debatt om demokrati, hot och hat.

Herr talman! Jag vill med anledning av interpellationen framföra två saker.

Den ena saken gäller interpellationens första fråga och dess antydan att kommuner inte får avsluta eller ändra delar av sin verksamhet, vilket frågan i praktiken innebär.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Här vill jag understryka det kommunala självstyret, som finns befäst i såväl regeringsformen som kommunallagen. Det står naturligtvis över eventuella vägledande principer som exempelvis fastslås i Tidöavtalet. Visst kan man verka för att principen ska respekteras på samtliga parlamentariska nivåer, som efterfrågas i interpellationen, men i interpellationens brödtext verkar åtgärder efterfrågas mot kommunernas möjlighet att fatta egna beslut, som i det här fallet med dragqueensagostunderna. Socialdemokraternas vilja skulle innebära en olycklig utveckling av just förhållandet mellan stat och lokalpolitik.

Herr talman! Den andra saken är följande formulering i interpellationen: "Denna höst har sagostunderna kritiserats av Sverigedemokraternas företrädare på lokal nivå, vilket även fått stöd av nationella företrädare. Uppmärksamheten har lett till att sagostunderna utsatts för allvarliga hot där man har behövt anlita vakter." Följdfrågan blir: Hur motverkar vi hat och hot?

Frågan i sig är ständigt relevant, men vi kan absolut inte acceptera att man utan några seriösa belägg kopplar de eventuella hoten och det eventuella hatet till den fullt rimliga kritik som våra företrädare har lyft upp på lokal nivå. Med den logiken skulle man kunna koppla allt hat, allt våld och alla hot som sverigedemokratiska företrädare har fått utstå genom tiderna till socialdemokrater som har ifrågasatt vår politik - innan man har tagit efter den, det vill säga.

Jag anser att dessa två perspektiv är viktiga att lyfta fram.

Fru talman! Vi har blivit valda av en anledning, och det svenska folket har faktiskt inte röstat på Winston Churchill utan på Sverigedemokraterna.

Det alexanderhugg man pratar om har redan diskuterats i den budgetdebatt som har pågått under dagen. Det är en återgång till mer av ett normalläge efter corona. Det är en anpassning till ett mycket svårt ekonomiskt läge som kräver prioriteringar.

En definition av armlängds avstånd behövs uppenbarligen, för det har inte de rödgröna lyckats med. Att denna debatt fortfarande äger rum är ett bevis på det. Men det är korrekt uppfattat att Sverigedemokraterna kommer att spela en avgörande roll med sitt inflytande. Det är en naturlig konsekvens av det demokratiska statsskicket.

Fru talman! Rapporten visade att man till exempel villkorade bidrag till film baserat på filmens förmåga att representera hbtq och olika mångfaldsperspektiv, vilket resulterade i att filmskaparna kände att det inte fanns någon mening med att söka bidrag. Detta om något är ju politisk styrning och en ganska direkt sådan. Det har fått förekomma under väldigt lång tid, och att det krävdes att Myndigheten för kulturanalys påpekade detta för att man skulle få till stånd en förändring säger ganska mycket om hur de rödgröna ser på detta med armlängds avstånd.

Regionerna kvoterar också utifrån kön. Det ser vi också att man gör inom public service med Sverigespeglingen. Detta är alltså ett problem som ligger kvar, och vi kommer att behöva arbeta vidare med det.

Detta med sagostunderna är det bara skrämmande att politikerna inte har uppmärksammat tidigare. Då är det bra att Sverigedemokraterna har blivit invalda och kan uppmärksamma sådana saker.

Det vi kommer att göra från den nya koalitionens sida är att faktiskt få till en fast, tydlig och logisk definition av en armlängds avstånd. Det är det första steget, så att det inte bara blir en vag paragraf som leder till de problem som vi har sett tidigare.

Fru talman! Som det ofta heter i sådana här långa och spännande debatter hade jag egentligen inte tänkt gå upp i debatten till att börja med. Men det har sagts en del saker som jag skulle vilja kommentera. Jag vill dock börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Sverigedemokraternas inriktning på det här området har redan presenterats föredömligt av min partikollega Bo Broman. Men de rödgröna har nu under debatten målat upp ett nästan skrämmande scenario av något slags kulturell omstörtning. Men även om det uppenbarligen finns många problem att städa upp efter tidigare regering saknas det faktiskt belägg för vänsterns oro i den budget som vår majoritet presenterar.

Armlängds avstånd är fortfarande ingen fast definierad och vedertagen term. Det är en välvillig princip som vägleder den nya regeringen, men det är inte ett frikort för att göra vad som helst med skattebetalarnas pengar. Här har faktiskt politiken ett förvaltningsansvar för såväl inriktning som resurser, utan att styra enskilda kulturutövares arbete. Väljarna har faktiskt också rätt att förvänta sig att vi politiker tar ansvar för detta.

Vad vi såg när det gäller armlängds avstånd under de rödgrönas styre var en väldigt kort och ganska otränad arm som väldigt löst och slarvigt håller i skattebetalarnas plånböcker. Vi har alla läst rapporten om konstens frihet som Myndigheten för kulturanalys publicerade. Där visade man tydligt att den då rådande kulturpolitiken begränsade kulturutövarnas arbete genom sin värderingsstyrning. Det måste vi komma ifrån.

Därutöver har miljarder kronor gått till islamism och fuskande studieförbund. Det är också ett väldigt stort problem. Det förstnämnda är då ett bevis på att armlängds avstånd inte har fungerat i praktiken för de rödgröna, och det sistnämnda är ett bevis på att vi andra behöver ta tag i situationen, vilket vi också avser att göra.

Sedan har jag bara en kort kommentar gällande de olämpliga sagostunderna. Det är faktiskt en kommunal fråga. Från kommunernas sida både kan man och bör man ha synpunkter på om detta faller under det budgeterade uppdraget för biblioteken.

Fru talman! Man ska fråga sig vad allmänheten tjänar på att normbryta barn. Man ska också fråga sig varför vuxna män vill ha barn som målgrupp för sitt normbrytande.

I detta anförande instämde Jonas Andersson (SD).

Fru talman! Det stämmer inte att vi aktivt vill försvåra. Det stämmer däremot att vi har identifierat misslyckade integrationsåtgärder och nu arbetar på att städa upp dem. Det stämmer också att vi städar upp i och får ordning på kulturpolitiken.

Frågan kvarstår: Vad i de rödgrönas och specifikt Vänsterpartiets kulturpolitik har bevisligen fungerat? Vilka medel har lett till resultat? Det är fortfarande ett stort frågetecken som hänger i luften.

Jag vill veta hur mycket pengar det är rimligt att lägga på integrationsåtgärder som bevisligen inte har fungerat. En följdfråga kan vara vilka nya åtgärder Vänsterpartiet kan tänka sig.

Fru talman! Det är med anledning av Vänsterpartiets inledningsanförande jag begär replik. Man antyder att regeringens och Sverigedemokraternas politik skulle vara dålig för flyktingar och för integrationen. Det väcker frågan: Hur har det gått med integrationen med de rödgrönas politik, mer specifikt kulturpolitik? Av allt att döma har det inte gått särskilt bra. Om man menar det motsatta skulle det vara intressant att få höra vilka belägg det finns för det, siffror eller någonting alls. Det är den första frågan.

En annan fråga är hur mycket pengar som är rimligt att lägga på invandringen utifrån kulturbudgeten. Det man har påpekat här är nog en artefakt från just den misslyckade politik som vi har sett och en del av det som har lett till misslyckandet med integrationen. Det är också en viktig anledning till att svenska folket faktiskt har velat byta regering.

Herr talman! De övriga lösningarna har hittills inte fungerat, och vi ser ju att den situation jag beskrev med trängsel och långa köer eskalerar med tiden - och detta med en rödgrön och, i Stockholms stad, miljöpartistisk politik som har fokuserat på cykelbanor med mera.

Jag tror att vi är ganska överens om det positiva med att bygga ut kollektivtrafiken, och det är klart att det finns olika behov när det gäller den. Där råder det alltså inte delade meningar, men för att kollektivtrafiken ska fungera och i sig inte vara överbelastad måste den kompletteras med en fungerande bilinfrastruktur.

Herr talman! Jag delar inte alls den bilden. Vad gäller tidigare projekt som kan vara försenade eller inte överlåter jag till ansvariga att tala om dem, men behovet finns kvar även med de projekten avklarade. Detta är inte ett behov som kommer från ingenstans eller som vi politiker hittar på, utan det finns en väldigt stor efterfrågan bland invånarna i Stockholms län på att det här faktiskt genomförs - inte minst bland de övriga partierna, även på ledamoten Helldéns sida av det politiska spektrumet, så att säga.

Det jag skulle vilja säga är alltså detsamma som talaren före mig sa, nämligen: Vad är det som finns i Stockholm? Jo, det finns väldigt många människor, och vill man tillgodose deras behov måste man genomföra den här sortens projekt.

Herr talman! Ärade ledamöter! Jag vill ägna mitt allra första anförande i denna församling till att prata om ett ämne som borde ha varit avklarat för länge sedan, nämligen en östlig förbindelse, det vill säga en ringled som ska knyta samman Norra och Södra länken med trafik här i Stockholm.

Att jag väljer att tala om just trafik trots min relativt svala relation till ämnet säger en del. Men det är så pass angeläget för oss som bor och arbetar i Stockholms län men också för människor som ska någon helt annanstans men som behöver ta sig genom huvudstaden.

Behovet av att genomföra ett sådant projekt är känt sedan länge. Faktum är att det diskuterades redan i slutet av 1800-talet. Och vi kan konstatera att detta behov bara har blivit mer och mer påtagligt med tiden.

Som jag ser det finns det tre huvudsakliga aspekter som gör en östlig förbindelse så värdefull. Det är miljön, befolkningsmängden och tiden. Jag vill redan här tillbakavisa något eventuellt argument om att detta projekt skulle uppmuntra till onödigt bilåkande eller ökade utsläpp.

För det första är bilåkandet främst ett uttryck för ett behov som finns och inte en konsekvens av bara politisk vilja.

När man för det andra tänker på att framtidens bilar blir mer och mer miljövänliga och att den totala kö- och körtiden skulle minska med en östlig förbindelse, för att inte tala om alla utsläpp och allt buller i boendemiljöer, blir projektet attraktivt även ur miljösynpunkt.

Sedan är det viktigt att ha i åtanke att en östlig förbindelse även skulle trafikeras av kollektivtrafik, vilket jag tror att de allra flesta här tycker är positivt. Menar man allvar med att bygga ut kollektivtrafiken i Stockholms län blir detta snabbt ganska avgörande på sikt.

Herr talman! Av allt att döma kommer befolkningsmängden i Stockholmsregionen att fortsätta öka och med det belastningen på vår infrastruktur.

Vi har länge kunnat se hur de fruktansvärda köerna har plågat våra invånare mer eller mindre varje dag i rusningstrafiken. Och detta problem kräver verkligen att vi vidtar åtgärder nu.

Till sist den kanske viktigaste aspekten, nämligen tiden som den enskilda individen skulle kunna spara. Att tvinga människor in i bilköer är direkt elakt, skulle jag vilja säga. Det är helt bortkastad tid för alla, och det påverkar inte bara produktiviteten utan även livskvaliteten negativt för exempelvis våra hantverkare eller vår sjukvårdspersonal. Tiden är den mest dyrbara men ofta också den mest bortglömda resurs vi har, och av respekt för alla invånare och medborgare måste vi politiker se till att inte slösa den resursen i onödan.

Herr talman! Effektiva vägar sparar bränsle, el och tid. Med en regering som förhoppningsvis inser att subventionerade elcyklar inte täcker det mycket verkliga behovet av en fungerande trafikinfrastruktur ser jag nu mycket hoppfullt på de kommande fyra åren och chanserna för en östlig förbindelse.

Avslutningsvis vill jag därför konstatera följande: Vi kommer att ha trafik i det som kallas Skandinaviens huvudstad - det är oundvikligt - och frågan är om vi vill att trafiken ska gå smidigt på en ringled eller trögt i Stockholms innerstad. För mig är valet mycket enkelt.

I detta anförande instämde Mats Arkhem, Rashid Farivar, Thomas Morell och Robert Stenkvist (alla SD).