Samuel Gonzalez Westling

Fru talman! Jag tänkte börja med att återkoppla till det som föregående talare nyss sa om bilden av en sexa eller nia som två personer står och tittar på och försöker tolka. Det var någonting om att man kanske kunde enas om att det skulle vara 7,2 eller liknande. Jag är snarare av uppfattningen att det är någon som har gjort antingen en sexa eller en nia och som haft avsikten att skriva antingen sex eller nio. Någon av de två har alltså rätt.

Att någon av dem har rätt betyder däremot inte att det här inte går att tolka på ett annorlunda sätt. Ansvaret för tolkningen ligger hos avsändaren. Det är ett tungt ansvar för en regering att uttala sig och uttrycka sig på ett sätt som lämnar så lite utrymme som möjligt för tolkning, så att det inte uppstår någon form av missförstånd. Det är också någonting som konstitutionsutskottet har i uppgift att granska. Konstitutionsutskottet konstaterar att det är nödvändigt att statsråds uttalanden är korrekta.

Fru talman! Vi befinner oss just nu i en situation i världen där det pågår ett folkmord. Det är ett faktum. Israel ägnar sig just nu åt systematisk förföljelse av palestinier i Gaza. Det är fruktansvärt, och det är någonting som fördöms av stora delar av världen. Det har också gett upphov till enorma protester världen över, inte minst på universitet och liknande.

Utifrån att det uppstod protester på universitet i Sverige intervjuades dåvarande utbildningsminister Mats Persson. I en sådan intervju uttrycktes det att universitet har tvingats stänga. Senare i samma intervju korrigerades uttalandet med att universitet har tvingats stänga sina lokaler. Hur man tolkar det är naturligtvis upp till var och en. Konstitutionsutskottet kan konstatera följande: Det har inte varit så att universitet har stängt i Sverige, men däremot har tre universitet valt att stänga några av sina lokaler.

Jag lämnar den delen och går i stället vidare till energi- och näringsminister Ebba Busch, som kritiserade Vattenfall i samband med att bolaget meddelat att det inte hade för avsikt att gå vidare med ett vindkraftsprojekt vid Kriegers flak. Enligt statsrådet har hennes avsikt varit att framhålla fakta.

Utskottet anser att det är värdefullt att statsråd deltar i det offentliga samtalet och klargör och reder ut eventuella missuppfattningar. Det är dock också viktigt att regeringen är medveten om att den är företrädare för statens ägande och att den ska förvalta statliga bolag på ett ansvarsfullt sätt. Av det skälet kan formuleringar som används behöva vara av sådan art att de inte riskerar att skada trovärdigheten och affärsmässigheten hos de statliga bolagen i onödan.

Vidare har Ebba Busch på sociala medier publicerat felaktiga uppgifter gällande regeringens politik. Frågan gäller en lagstiftning som gör det möjligt att använda sig av anonyma vittnen vid rättegångar. I den ursprungliga publiceringen angavs att målsägande kunde vittna anonymt, vilket av naturliga skäl inte är möjligt enligt gällande rättsprinciper. När felet uppmärksammades korrigerades bilden, och Ebba Busch har angett att felet berodde på ett misstag vid hanteringen av inlägget.

Som har nämnts här tidigare har utskottet vid tidigare tillfällen granskat statsråds publiceringar i sociala medier, och det är inte en nyhet att statsråd själva är ansvariga för de publiceringar som sker gällande regeringens politik. Därför förutsätter utskottet att statsrådet ser till att ha rutiner för att kunna ta det ansvaret.

När det gäller frågan om att bli svensk medborgare skapade det viss förvirring hos en del när Ebba Busch i en intervju resonerade kring medborgarskapsfrågan och att Migrationsverket behöver se över takten i en del av de beslut man tar nu eftersom nya beslut och ett nytt medborgarskapsprov är på väg. I en debattartikel som hon skrev under tillsammans med bland andra Ulf Kristersson och Johan Pehrson – också de ministrar i regeringen, varav den ene statsminister och således regeringschef – anfördes ett liknande resonemang.

Även om vice statsminister Ebba Busch gav intervjun i egenskap av partiledare anser utskottet att det finns skäl att ha viss återhållsamhet med uttalanden om en myndighets ärendehantering.

När det gäller debattartikeln, där det talades om att det fanns anledning att agera mot att medborgarskap utfärdas enligt den nuvarande lagstiftningen innan de nya kraven för medborgarskap finns på plats, är det nödvändigt för utskottet att påminna om att regeringens styrning av den statliga förvaltningen sker genom exempelvis förordningar med myndighetsinstruktioner, regleringsbrev och särskilt beslutade regeringsuppdrag inom ramen för gällande lagstiftning. Det har regeringen gjort vid andra tillfällen, exempelvis genom regleringsbrev.

Jag ska ge ett sådant exempel. Skatteverket ska inte längre redovisa skattefelet varje år utan vart fjärde år. Om någon är intresserad av vad skattefelet är kan jag meddela att det handlar om hur mycket pengar staten förlorar till följd av att folk och företag deklarerar inkomster och utgifter fel. Det gäller både omedvetna och högst medvetna fel – eller, som det kallas i folkmun, skattefiffel.

Att regeringen inte vill veta hur mycket det fuskas med skatten varje år är visserligen intressant, i brist på bättre ord, men där avviker jag från ämnet då just detta inte har varit föremål för vårens granskning. Det visar dock att regeringen trots allt vet hur man gör för att styra myndigheter, vilket i sig är bra. Det ska alltså inte ske genom debattartiklar.

Jag skulle också vilja nämna att statsministerns kommentar på det som framkommit av granskningen, där han hävdar att han och de övriga statsråden agerat på ett korrekt sätt, ändå lämnar mig med lite höjda ögonbryn. Det är inte riktigt vad man förväntade sig av statsministern för Sverige efter att han fått kritik från riksdagens konstitutionsutskott.

Fru talman! När det gäller fiskekvoter är det bara att konstatera att regeringen förvisso inte är formellt bunden av EU-nämnden. Det är dock viktigt att man förväntar sig att regeringen inte kommer att företräda en åsikt som står i direkt strid med det EU-nämnden har gett uttryck för.

Landsbygdsminister Peter Kullgren framförde under samrådet att regeringens utgångspunkt var att kvoterna för sill- och strömmingsfiske skulle minska. Det framgick dock också att det troligtvis fanns lite stöd för en sådan hållning, och därför ville han och regeringen inte gå in i förhandlingarna med vad han själv kallade röda linjer.

Det är i sammanhanget noterbart att kompromissen som landsbygdsministern nådde slutligen innebar ökade kvoter för sill- och strömmingsfiske. En viktig poäng som konstitutionsutskottet vill framhålla är att förnyad kontakt med EU-nämnden är möjlig. Det var inte något som gjordes i det här fallet.

Fru talman! Vi har en regering som sätter stort värde vid medborgarskapets betydelse. Man talar ofta om språkets betydelse. Personligen har jag hört sägas att om man ställer en fråga om björn och lodjur är det inte att betrakta som en fråga om varg. Jag tror att det finns väldigt många som skulle hålla med mig om just det påståendet.

När EU-nämnden hanterade en övrig fråga kallad Stora rovdjur angående en not med namnet The re-evaluation of the Annexes of Habitats Directive as regards certain Large Carnivore Populations blev just det här aktuellt. Noten i fråga handlade om stora rovdjur – däribland varg, men också björn och lodjur – och att skyddsstatusen för dessa skulle sänkas.

Landsbygdsministerns statssekreterare fick en fråga som ordagrant löd: ”Kan ni berätta varför man ska sänka skyddet för lodjur?” På det svarade statssekreteraren: ”Det här avser varg”.

I följdfrågan från ledamoten anfördes att det också uttryckligen står björn och lodjur, och att det också står något svepande om större rovdjur. På detta svarade statssekreteraren, och jag citerar återigen: ”Vi kanske inte ska ha en omfattande vargdebatt”.

Fru talman! Med anledning av det vill jag vara väldigt tydlig. Jag är personligen av uppfattningen att lodjur och björn inte är varg. Jag vill vara väldigt tydlig här i kammaren i dag, för att ingen i framtiden ska få den uppfattningen. Om jag i framtiden skulle få för mig att debattera lodjur och björn handlar det alltså inte om varg.

Jag skulle vilja gå så långt som att säga att jag talar för hela Vänsterpartiets riksdagsgrupp i just den här frågan. Det var visserligen en ledamot från Miljöpartiet som ställde frågan i EU-nämnden, i det fallet om lodjur. Jag hoppas dock att vi kan få klarhet i om andra miljöpartister i likhet med mig anser att lodjur inte är varg. Frågeställaren verkar inte tycka det, om jag läser utdraget från EU-nämndens protokoll rätt, men det är självklart främmande för mig att lägga ord i andras mun – med undantag för Vänsterpartiets ledamöter. Där kan jag bara säga så här: Vi anser att lodjur och varg inte är samma sak. Det kan jag garantera. Och i likhet med utskottet anser jag att det är viktigt att frågor som ställs på EU-nämndens sammanträden besvaras så fullständigt och tydligt som möjligt.

Fru talman! Interpellationer i riksdagen är ett av de viktigaste verktyg som vi ledamöter har för att kunna granska regeringen och utkräva ansvar. Det finns en möjlighet för regeringen att skicka skriftliga svar i förväg till ledamöterna inför interpellationsdebatterna. Det är ett tillvägagångssätt som i princip har blivit praxis. Det är nästan en praxis som en del skulle se som lag, även om det inte är det. Vi riksdagsledamöter tar regeringen på allvar, och de svar som regeringen skickar inför interpellationsdebatter är föremål för noggranna studier. Det är därför viktigt att de stämmer överens med de svar som avlämnas i kammaren. Det är också något som regeringen håller med om.

Jag måste därför säga att jag blev väldigt förvånad, nästan som ett frågetecken, när jag i en interpellationsdebatt tidigare i år fick uppleva att det svar som jag fått i förväg inte alls överensstämde med det svar som avlämnades i kammaren. Det var till största delen helt och hållet annorlunda, även till innehållet. Till och med sittande talman, som också sitter här i dag, konstaterade och kommenterade att det förhöll sig på det viset.

Finansministern har konstaterat att det var ett misstag, och nu vet vi att åtgärder har vidtagits för att något liknande inte ska ske igen. Men jag skulle ändå vilja tillägga att jag har hört mig för med kammarkansliet, och såvitt kammarkansliet vet är det här någonting som aldrig någonsin tidigare har inträffat. Man skulle faktiskt kunna säga att den här händelsen har gjort att finansministern, fru talmannen och jag själv har blivit en del av Sveriges historia och att vi på det sättet också är unika, kanske för alltid. Jag tillsammans med utskottet hoppas att det förblir på det viset.

Herr talman! Jag hade egentligen tänkt ställa en fråga till Benjamin Dousa. Jag blev dock ganska provocerad av Elisabeth Svantessons tidigare svar till min kollega Isabell Mixter, så jag tänker ställa en följdfråga.

Det handlade om varför regeringen väljer att ta bort tilläggsbidraget i bostadsbidraget. Då svarade finansministern att regeringen har gjort en massa saker. Man har sänkt skatter och så vidare. Men det påverkar ju inte det faktum att ensamstående föräldrar och ensamstående mammor är hungriga just nu – just i dag.

Finansministern har sänkt skatten för sig själv med nästan dubbelt så mycket per månad som en undersköterska får på ett helt år. Samtidigt sänker man inkomsten för dessa föräldrar med 750 kronor per månad i och med att man tar bort tilläggsbidraget.

Varför väljer regeringen i det här läget att ta bort tilläggsbidraget i bostadsbidraget?

Fru talman! Jag har haft äran att ha en praktikant med mig under veckan. Som ett led i den undervisning som man gör när man är riksdagsledamot har jag gett uppdraget att förbereda en fråga. Frågan kommer att gå till statsrådet Ebba Busch.

Det finns många orter i Sverige som inte får någon som helst service av SJ, som till exempel Torsby eller Sveg. Varför är det så när SJ står för Statens järnvägar?

Privata alternativ fokuserar mest på lönsamma linjer som exempelvis Stockholm–Göteborg. Där finns inte mycket hopp att hämta för dem som bor avlägset från stora städer.

Borde inte Statens järnvägar innebära att man har service i hela landet? Om så inte är fallet: Är det dags att ge SJ ett sådant uppdrag?

Herr talman! Jag tror inte att statsministern hörde min fråga. Jag sa att Vänsterpartiet har lagt fram en rad olika förslag för att stärka konkurrensen inom livsmedelsbranschen, och statsministern svarar att det är konsumenterna själva som ska lösa detta genom att gå och handla någon annanstans. Var ska man gå och handla när nästan alla affärer ägs av tre bolag? De har oligopol, vilket är nästan samma sak som monopol.

Jag frågar igen eftersom jag inte fick något svar. Statsministern sa att regeringen vill stärka konkurrensen, men vilka konkreta förslag för detta lägger man fram? Jag hörde inget om det, så kan jag få ett svar av statsministern på min fråga?

Herr talman! Världsläget är oroande. USA har en president vars oberäknelighet skapar stor osäkerhet i hela världen. Folk ser sina besparingar gå upp i rök när börsen åker jojo, vilket väcker oro.

Även i Sverige hopas problemen, och det är inte bara beroende på utomstående faktorer. Matpriserna är otroligt höga, och många människor går hungriga. Var tredje ensamstående mamma går hungrig för att barnen ska få äta sig mätta. Jag har själv fått detta berättat för mig av mammor.

De skattesänkningar regeringen har genomfört gynnar främst de allra mest välavlönade, däribland statsministern själv. En brevbärare eller undersköterska får kanske råd med ett eller två paket kaffe till i månaden med den skattesänkning de har fått.

För någon vecka sedan bjöd regeringen in matjättarna för samtal, och enligt Icas vd, som var med, ställde regeringen inga som helst krav på dem. När jag frågade landsbygdsministern sa han också att regeringen inte ställde några som helst krav.

Vänsterpartiet har lagt fram en rad olika förslag för att stärka konkurrensen på livsmedelsmarknaden. Nu frågar jag statsministern: Vad tänker statsministern göra? Vad är regeringens plan?

Herr talman! Vi har under de senaste åren genomlevt en situation i Sverige där framför allt matpriserna har stuckit iväg otroligt mycket. Det gör att människor måste kämpa varje dag för att över huvud taget kunna köpa mat till sina barn. Vi vet att var tredje ensamstående mamma inte äter sig mätt på grund av detta.

Vi vet också att det här beror på att det råder en oligopolsituation när det gäller Livsmedelsföretagen, som styr 90 procent av livsmedelsmarknaden. Det är tydligt att det inte är några särskilda omständigheter i omvärlden som gör att priserna höjs, utan det beror framför allt på att företagen tar ut groteska vinster på det som de säljer. När livsmedelsföretagen får frågan varför de gör det här och om de kan motivera varför det är rimligt att de ska ta ut de groteska vinsterna svarar de: Ja, men bankerna tar ju ut ännu högre vinster.

Herr talman! I likhet med dagligvaruhandeln har bolånemarknaden bristande konkurrens. Sverige har en mycket hög koncentrationsgrad på bankmarknaden. Där kontrollerar de fyra storbankerna SEB, Handelsbanken, Nordea och Swedbank runt 80 procent av marknaden, medan den statliga banken SBAB kontrollerar cirka 7 procent.

De svenska storbankerna har en hög lönsamhet som står sig väl även i europeisk jämförelse. Detta är något som Riksbanken konstaterar. Lönsamheten drivs framför allt av räntenettot, som står för cirka två tredjedelar av de svenska storbankernas totala intäkter. I takt med Riksbankens höjningar av styrräntan har bankerna passat på att höja utlåningsräntorna mer. Samtidigt har de kunnat dämpa sina finansieringskostnader på skuldsidan genom att inte höja inlåningsräntorna till allmänheten i samma takt. Räntenettot har alltså kunnat öka genom att räntorna på bankernas tillgångar har ökat mer än räntorna på deras skulder.

En kraftfullt bidragande orsak till hushållens kostnadsökningar har därmed varit de kraftigt höjda räntekostnaderna för hushållens bolån. Det statliga bolåneinstitutet SBAB har tidigare haft en tydlig roll på denna oligopolmarknad: att öka konkurrensen, till gagn för kunderna. Staten fastställde att SBAB skulle drivas affärsmässigt med ett för verksamheten rimligt avkastningskrav. År 2000 bestämdes att avkastningen på eget kapital över tid i genomsnitt skulle uppgå till den femåriga statsobligationsräntan plus 5 procentenheter.

En fallande trend i bolånemarginalen mellan åren 2002 och 2011 kom också att spegla ett fallande vinstkrav på SBAB, då den femåriga statsobligationen föll. Detta är dock historia nu. Förändringen har inneburit höjda marginaler för bankerna. Bankmarknaden är en oligopolmarknad. Det är därmed i högsta grad motiverat för staten att äga en aktör som driver affärsmässig verksamhet för att främja konkurrensen. SBAB bör därför återfå sitt tidigare uppdrag och avkastningskrav.

Med ett antagande att det skulle gå att pressa bolåneräntan med i genomsnitt 0,5 procentenheter skulle det innebära ungefär 20 000 kronor mer i hushållsbudgeten för ett hushåll med ett bolån på 4 miljoner kronor och minskade vinster för bankerna med cirka 25 miljarder kronor per år. Åtgärden skulle vara hur enkel som helst att genomföra med ett enkelt regeringsbeslut.

Vi i Vänsterpartiet inser dock att det kan ta tid innan detta förslag får full effekt. Så länge det inte finns ett regelverk på plats som skapar sundare konkurrens på bankmarknaden anser Vänsterpartiet att bankernas övervinster ska beskattas. I linje med vad som införts i flera europeiska länder föreslår därför Vänsterpartiet en tillfällig bankskatt. Förslaget innebär att en skatt på 50 procent av bankernas övervinster införs under perioden 2025–2027. Den kan förlängas om den bristande konkurrensen kvarstår.

I korthet är alltså Vänsterpartiets förslag följande.

Att omedelbart ändra SBAB:s uppdrag till att genom en effektiv verksamhet bidra till mångfald, konkurrens och prispress på marknaden för bolån.

Att sänka SBAB:s avkastningskrav till det som gällde 2012: femårig statsobligationsränta plus 5 procentenheter.

Att tillsätta en utredning med uppdraget att se över om den risk SBAB:s utlåning innebär verkligen speglar långsiktig avkastning i linje med börsen eller om avkastningskravet ska sänkas ytterligare.

Att införa en bankskatt på 50 procent av bankernas övervinster.

Jag yrkar bifall till reservation 13.

(Applåder)

Herr talman! Skenet kan bedra. Man skulle kunna tro att jag är från Göteborg, där jag visserligen är född, men merparten av mitt liv har jag spenderat i mindre kommuner med färre än 10 000 invånare. Jag har alltså ganska stor erfarenhet av hur det är att bo på sådana ställen. Ofta känner man många människor och vet vilka folk är, och det finns också en ganska stor gemenskap. Men människor bor inte bara på dessa ställen, utan det finns även mycket näringsverksamhet och många företag som skapar välstånd för hela landet.

Men när man lyssnar på debatten kan man ibland få uppfattningen att allt finns i Stockholm eller i större städer. Så känns det också när man bor på mindre ställen, för den politiska debatten handlar nästan alltid om hur man ska stärka staten och samhället sett utifrån storstäderna. Det är ett problem, och det har vuxit under de senaste decennierna. Människor som bor ute i landet känner att de blir alltmer övergivna av samhället och staten. Det kan vara svårt att bo på dessa ställen när man behöver hjälp av samhället, till exempel om man blir arbetslös eller behöver kontakta statliga myndigheter.

Vi går mot en alltmer digitaliserad värld, vilket har gjort att myndigheter har valt att digitalisera sina verksamheter mer. Eftersom de då minskar på personalen ute i samhället minskar också den mänskliga kontakten. Samtidigt har den digitala infrastrukturen inte byggts ut i tillräckligt hög utsträckning för att det ska vara möjligt att använda sig av dessa tjänster var man än bor i landet. En stor andel av befolkningen har inte heller förmåga eller kapacitet att kunna använda sig av de digitala tjänsterna, vilket gör att de blir helt utfrysta från samhället.

Jag brukar ibland få frågan: Hur kan du bo i Hofors? Varför har du valt att bo där? Jo, jag har valt att bo där de senaste 17 åren för att jag trivs där och inte vill bo på någon annan plats. Det är otroligt vackert där, och gemenskapen är fantastisk. Jag tror att alla som bor runt om i Sverige känner på ungefär samma sätt.

Regeringen gör det dock svårt för oss att leva på sådana ställen, bland annat för att man på många olika platser lägger ned statens servicekontor. Så här står det att läsa på Statens servicecenters hemsida: ”Vår vision är att tillsammans göra staten mer tillgänglig och effektiv. Genom att tillhandahålla administrativa tjänster till myndigheter och lokal statlig service till medborgare och företagare bidrar vi till samhällsnytta för alla.” Det är svårt att tro på dessa ord när man ser hur regeringen agerar.

Det finns olika länsstyrelser som är statens och regeringens förlängda arm, men till och med de reagerar starkt mot regeringens beslutade inriktning. I remissvaret från Länsstyrelsen Värmland kan man till exempel läsa följande: Regeringen har tidigare betonat vikten av en utvecklad statlig närvaro och service för att upprätthålla och stärka förtroendet för myndigheter och statliga institutioner. En nedläggning av servicekontoren i Arvika och Filipstad går direkt emot detta mål och skulle ytterligare försämra tillgången till service för många invånare i mindre kommuner.

Ett likalydande yttrande kan vi läsa från till exempel Länsstyrelsen Västra Götaland när det gäller servicekontoret i Åmål. I mitt eget hemlän Gävleborg lägger man ned de servicekontor som finns i Sandviken och Bollnäs. De som ska finnas kvar är de som ligger längs kusten – i Gävle, Söderhamn och Hudiksvall. Det betyder att de som bor i inlandet måste ta sig hela vägen till kusten för att över huvud taget kunna få kontakt med staten, vilket gör att det blir otroligt svårt för många eftersom det inte är helt enkelt att ta sig dit med kollektivtrafik. Alla har inte bil, särskilt inte om man har dålig ekonomi.

Det är inte särskilt förvånande att Liberalerna och Moderaterna, som är utpräglade storstadspartier, driver den här linjen. Jag har full förståelse för att de prioriterar sina väljare. Men att Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, som i valrörelsen pratade så otroligt varmt om att hela Sverige ska leva och att vi ska se till att det fungerar i hela landet, nu med berått mod går in och ser till att det blir på det här sättet är väldigt överraskande.

Vi hörde alldeles nyss här Sverigedemokraterna påstå att de tycker att det är viktigt att servicekontor finns kvar. Då blir det märkligt när Sverigedemokraterna, som samarbetar med regeringen, lägger fram en budget tillsammans med regeringen där regeringen konstaterar att det är viktigt med statlig närvaro i hela landet men att verksamheten samtidigt ska effektiviseras genom nedskärningar.

Vad blir effekten av nedskärningar? Jo, att man lägger ned servicekontor. Var lägger man ned servicekontor? Jo, där det finns lägst antal människor. Det är så man räknar i den värld som vi nu befinner oss i. Verksamheter ska inte hjälpa människor där det behövs mest, utan de ska hjälpa så många människor som möjligt. Och var bor det så många människor som möjligt? Jo, i de stora städerna.

Detta är resultatet av regeringens politik och Sverigedemokraternas samarbete med regeringen. Det är skamligt, herr talman, att man kan gå ut i en valrörelse och säga att man värnar hela Sverige och att man sedan sätter sig i ett regeringssamarbete och gör precis tvärtom.

Med detta vill jag yrka bifall till reservation 6 i betänkandet.

Herr talman! Jag har inga föreställningar om att statsrådet är vänsterpartist. Det är inte heller det frågan handlar om.

Statsrådet har en partiledare – hon sitter framme vid podiet just nu – som i valrörelsen stod och viftade med en falukorv och lovade att man skulle sänka priserna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Ska jag alltså tolka svaret från statsrådet som att man egentligen inte har gjort någonting alls för att komma till rätta med de höga matpriserna genom att bjuda in matjättarna till en fika?

Herr talman! För en vecka sedan bjöd regeringen in matjättarna till Finansdepartementet på grund av de höga matpriserna.

Just nu oroar sig hundratusentals, för att inte säga miljontals, familjer för hur de ska kunna ge sina barn mat. Vi vet att det är jättemånga av dem som inte har möjlighet att äta sig mätta över huvud taget; vi ser det i olika typer av rapporter.

De förväntade sig att regeringen skulle göra någonting åt matpriserna. Men när de läste Expressen blev de förmodligen besvikna, för enligt Icas vd ställde inte regeringen några som helst krav på matjättarna. Handlarna var tvärtom nöjda med att de kunde ställa egna krav.

Statsrådet Kullgren var där. Vad gjorde regeringen egentligen på mötet? Vad gjorde statsrådet? Vilka krav var det man ställde? När kommer vi att få besked från regeringen, och när kommer vi att se att matpriserna sänks?

Fru talman! Jag vill förvarna om att det finns en viss risk att jag överskrider den talartid som jag har anmält i förväg. Det är inte särskilt konstigt med tanke på den surrealistiska debatt som vi har varit med om i dag. Rena fantasier har blandats med svartmålning av framför allt av mindre kommuner och hur de bedriver verksamhet.

Vad är det som svenska folket egentligen vill ha? Jag tror att de allra flesta i Sverige vill sköta sig själva, helt enkelt. Man vill vara i fred. Man vill gå till jobbet, tjäna pengar och använda sin lön till att betala det man behöver. Det handlar om bostad, om livsmedel och om att kanske kunna åka på semester någon gång om året. Det är ungefär så mycket som man vill behöva oroa sig för.

Det finns en massa andra saker som man inte vill oroa sig över. Jag tror att de allra flesta ser framför sig att barnen går till skolan, att de får en bra utbildning och att de kan lita på att lärarna har tiden och kompetensen för att kunna ge eleverna det stöd som de faktiskt behöver.

Man vill veta att mormor, när hon blir äldre och inte klarar sig själv, får den hjälp och det stöd som hon behöver av äldreomsorgen. Oavsett hur den ser ut vill man veta att det förhåller sig så.

När man blir sjuk vill man veta att man kan gå till sjukhuset eller till sin hälsocentral, som vi kallar det hemma i Gävleborg, och få hjälp och stöd. Det handlar helt enkelt om att bli omhändertagen.

Tyvärr har vi gått ifrån ett samhälle där man kunde lita på att det faktiskt förhöll sig på det här sättet. Den här regeringen gör det inte enklare, snarare tvärtom.

Vi hörde tidigare här att Kristdemokraterna hävdade att regeringens politik har gett resultat. Låt mig ge ett exempel på något som är ett resultat av regeringens icke-politik.

Just nu gräver de höga matpriserna djupa hål i alla människors plånböcker – det gäller framför allt de som har låga inkomster eller medelinkomster. Samtidigt gör matjättarna rekordvinster och skapar en utbudsdriven inflation i Sverige. Det handlar inte om att människor tjänar för mycket eller om att lönerna sticker iväg för mycket, för lönerna ligger stilla. Vi har haft de största reallönesänkningarna i Sverige sedan 30-talet – på hundra år. Samtidigt gör matjättarna rekordvinster.

Redan för två år sedan krävde vi i Vänsterpartiet att regeringen skulle kalla till sig matjättarna och se till att de gjorde någonting åt detta, så att man kunde hindra den här inflationen på något sätt. Det som regeringen då gjorde var att man bjöd in matjättarna till en fika. Det är väl trevligt att man får fika lite grann, men det blev inte mycket resultat av detta. Inflationen kanske jämnade till sig lite grann, men det var inte för att regeringen vidtog några direkta åtgärder. Det var något som skedde av sig självt på grund av rådande världsläge och andra omständigheter. Men nu ser vi hur matpriserna i Sverige börjar sticka iväg igen. Regeringens svar är återigen att bjuda in till en fika. Det ska man göra nu i veckan. Det kanske blir en chokladboll och kaffe – det blir gott.

Jimmie Åkessons tips till svenska folket i det här läget är att man ska börja leta efter låga priser. Det är lätt att göra det när man har en inkomst på kanske 150 000. Då kan man ge sådana tips från coachen – som om låginkomsttagare inte redan vet hur man gör detta.

Att det just nu börjar mullra i folklagren kring detta är inte särskilt konstigt. Som lök på laxen har dessutom regeringen och Sverigedemokraterna kommit överens om att det i detta läge är exceptionellt bra att höja gränsen för högkostnadsskyddet för läkemedel. Det är ungefär som att Sverigedemokraterna och regeringen tycker att sjukskrivna och pensionärer har alldeles för mycket pengar att röra sig med. Det tycker inte vi i Vänsterpartiet. Vi tycker inte att de har för mycket pengar.

Detta är symtomatiskt för den här regeringen, för den gör liksom ingenting åt vanligt folks bekymmer. Den håller i stället sina kompisar om ryggen. Det är detta som händer också i välfärden. Och vilka är det som bär välfärden? Jo, det är kommuner och regioner.

När sjukvården nu står inför den kanske största kris som någon nu levande människa i Sverige kan minnas – möjligtvis med undantag för pandemin – är regeringens svar att man lägger fram en budget som i praktiken innebär att man ska göra ytterligare nedskärningar.

Detta är inte någonting nytt. Det här har man gjort i decennier.

I den här debatten har vi hört att man aldrig har skjutit till så här mycket pengar i kronor till välfärden. Det har aldrig hänt förut. Nej, men det är väl inte särskilt konstigt. Vi har ju inflation. Pengars värde minskar, och för att man ska kunna bibehålla samma värde måste man lägga till mer pengar. Men man har faktiskt inte skjutit till tillräckligt mycket pengar.

Låt mig ge ett exempel. Om du konsekvent tvingas göra nedskärningar varje år, under ungefär 30 års tid, gör det någonting i den verksamhet som du bedriver. Det betyder att du minskar den service som du tillhandahåller.

Om man skjuter till lite extra ett år betyder det inte att man återställer servicen – eller välfärden – på något sätt. Det betyder bara att man lite grann bromsar den utveckling som vi ser framför oss.

Jag tror att man ska vara lite försiktig när man från regeringshåll slår sig för bröstet över det som man gör.

Nu börjar jag närma mig den talartid som jag hade anmält. Jag är inte klar, kan jag säga.

Sjukvårdskrisen hanteras lite olika på olika håll i Sverige – av olika regioner. På en del ställen placerar man patienter i korridorerna – med grytlock för att de ska kunna larma när de behöver hjälp.

I mitt eget hemlän, där Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna styr tillsammans med Sjukvårdspartiet, har man bestämt sig för att en bra lösning är att bolagisera hela primärvården. Man har gjort en utredning med hjälp av konsulter som har kommit fram till att det bästa för sjukvården i Gävleborg vore att privatisera i princip alltihop.

Nu har inte de som styr i Gävleborg varit riktigt tydliga med vad avsikten är förutom att man ska bolagisera. Men med största sannolikhet är den främsta målsättningen att man ska sälja ut hälsocentraler eller identifiera vilka hälsocentraler, som våra vårdcentraler kallas, som ska läggas ned för att de är olönsamma.

Jag kan garantera att om befolkningen i min hemkommun Hofors ställs inför alternativen att ha antingen en ”olönsam” hälsocentral kvar på orten eller att inte ha någon hälsocentral alls är nog valet för dem ganska enkelt. Jag tror att de vill slippa åka iväg till grannkommunen eller till Gävle.

Ansvaret för den här utvecklingen är regeringens med den budget som man lägger fram varje år. Skolan är ett offer för ett experiment som inget annat land i hela världen vill ta efter. Det fanns ett annat land som hade ett liknande system, och det var Chile. Men de har gett upp den tanken, för det funkar inte. I övriga världen tittar man nu på Sverige som ett avskräckande exempel.

På grund av den politik som man för är det inte längre kunskap som är det viktigaste i svensk skola, utan det är att ge skolägarna så höga vinster som det bara är möjligt. Vi har fått en marknadsskola som gör att vi står oerhört dåligt rustade inför framtiden, och regeringen rullar tummarna medan lärarna går på knäna.

Vi i Vänsterpartiet har varnat för den här utvecklingen i årtionden. Det är faktiskt så att vi nu har genomlevt 30 år av det nyliberala experimentet där man envist hävdar att om man bara privatiserar och skär ned eller effektiviserar, som man så fint kallar det, kommer välfärden att bli bättre.

Under de senaste tio åren har det konsekvent bedrivits en rent av främlingsfientlig, för att inte säga rasistisk, politik där man har hävdat att välfärdens brister beror på invandringen. Samtidigt med denna utveckling har klyftorna i Sverige ökat till nivåer som vi inte har kunnat se sedan 1910-talet. För de rikaste i Sverige har Sverige blivit ett skatteparadis. Just nu har vi en korrupt regering som gör allt den kan för att gynna sig själv och sina vänner, antingen genom att sänka skatterna på ett sätt som med kirurgisk precision gynnar dem själva eller genom att ge sina kompisar välbetalda toppjobb inom Regeringskansliet eller på olika myndigheter.

Efter 30 år av nyliberal politik och 10 år av hetsjakt mot invandrare, som vi alla ser inte leder till några som helst förbättringar, tror jag att jag har svenska folket med mig när jag säger att det är dags att byta inriktning. Vi måste se till att vår välfärd fungerar. När man går till sin hälsocentral, sin vårdcentral eller sitt sjukhus ska man kunna känna tillit till att man faktiskt får den hjälp och den vård man behöver. Sjukvårdspersonal ska inte behöva ha en klump i magen när de går till jobbet för att de inte vet om de eller deras arbetskamrater kommer att hinna göra sitt jobb ordentligt och ge vård och omsorg till alla som behöver det.

Vi måste stoppa marknadsskolan och återupprätta en skola som har tillräckliga resurser och som har som mål att faktiskt ge utbildning och kompetens till våra barn. Skolan ska kunna ta hand om och fånga upp alla som finns i skolan, oavsett var de bor i landet eller vad de har för bakgrund eller förutsättningar.

Kommunala frågor

Det är så vi bygger ett starkare land. Det är så vi ger vår befolkning hopp inför framtiden. Då krävs det att vi har ett parti i regeringsställning som faktiskt prioriterar de här frågorna. Och det partiet, mina vänner, är Vänsterpartiet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)

Fru talman! Det är ingen hemlighet att Vänsterpartiet inte är en stark förespråkare för bemanningsföretag, snarare tvärtom. Vi tycker inte att de lämpar sig på den svenska arbetsmarknaden.

Undersökningar visar att statliga myndigheter i allt större utsträckning anlitar bemanningsföretag både i myndigheternas stödfunktioner och för arbete i myndigheternas kärnverksamhet, det vill säga i myndighetsutövningen. Vid sidan av det uppenbara problemet med att privata företag verkar i statliga myndigheter och därmed får ett myndighetsinflytande finns ytterligare problem med detta. Det skapar till exempel en uppdelning av personalen så att de inhyrda får en högre tröskel till delaktighet och inflytande på jobbet. Vi i Vänsterpartiet anser därför att regeringen i sin arbetsgivarpolicy uttryckligen borde verka för att myndigheter slutar använda bemanningsföretag.

Fru talman! Arbetslösheten bland personer med funktionsnedsättning är högre än för befolkningen totalt. Personer med funktionsnedsättning som söker jobb ska bemötas utifrån sina resurser och tillgångar och inte utifrån vilka hinder som finns. Mot den bakgrunden bör regeringen återuppta satsningen på praktikplatser inom staten. Den här gången bör den omfatta färre myndigheter och ha ett tydligare fokus på att praktikplatsen ska leda till ett arbete.

Statlig förvaltning och statistikfrågor

Vi står naturligtvis bakom alla våra reservationer i betänkandet, men jag vill yrka bifall endast till reservation 7.

Även om många av rättsväsendets fastigheter ägs av Specialfastigheter hyr rättsväsendet lokaler också av privata fastighetsägare. När samhällsviktiga fastigheter ägs av bolag med kopplingar till grov kriminalitet är det mycket allvarligt. Att bolag med kopplingar till grov kriminalitet har möjlighet att tjäna pengar på skattefinansierad verksamhet är inget annat än ett rent haveri. Att samhällsnyttiga fastigheter säljs ut eller byggs och förvaltas av privata fastighetsbolag är även ett generellt problem. Det är inte rimligt att privata ägare kan göra stora vinster på fastigheter som används för skattefinansierade verksamheter som polishus, domstolar och anstalter.

För att bättre kunna styra samhällsutvecklingen behöver det gemensamma ägandet öka i stället för att minska. Därför bör regeringen ta initiativ till att återförstatliga alla fastigheter, som polishus, häkten, domstolar och anstalter, i syfte att stoppa kriminella från att göra vinster på sådan verksamhet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)

Herr talman! Det har gått två veckor sedan det brutala massmordet i Örebro, då tio människor brutalt mördades – föräldrar, syskon och barn.

Det här sker i spåren av ett otroligt skrämmande samtalsklimat som vi upplever i vårt samhälle. Människor är otroligt rädda – människor som har utländsk bakgrund och tillhör minoriteter. Det är också något som statsministern har uttryckt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Samtidigt, för en vecka sedan, valde regeringen att tillsätta en ny landshövding i mitt hemlän Gävleborg som har gett uttryck för rasistiska stereotyper mot människor med utländsk bakgrund men också mot nationella minoriteter, till exempel romer och judar.

En landshövding ska vara en samlande kraft för alla. Min fråga till Erik Slottner är: Hur tänker sig statsrådet att en sådan person ska kunna utföra sitt uppdrag korrekt?

Fru talman! Jag förstår att finansministern tycker att systemet är ganska bra som det är i dag. Det innebär nämligen i praktiken att man inte behöver redovisa de faktiska nedskärningar som man gör i och med att man inte fattar beslut om att höja de här olika transfereringarna. Till exempel ligger barnbidraget i år på samma nivå som det gjort sedan 2018. Det betyder att de 1 250 kronor man får per barn i dag är värda under 1 000 kronor med dagens mått om man jämför med 2018. Så förhåller det sig. Om man skulle följa den kostnadsutveckling som varit borde barnbidraget snarare ligga över 1 500 kronor i dag. Det måste man ta med i beräkningen.

Jag ser inte att det skulle vara ett problem för regeringen att redovisa den prioritering som man har valt att göra. Man kan faktiskt redovisa och säga: Nej, vi ser att det behöver läggas pengar på försvaret, och därför tänker vi skära ned på barnbidraget till undersköterskan med två barn. Det är nämligen det man gör när man väljer att inte årligen höja den ersättningen, att inte indexera den kostnaden för statens utgifter. Det är där vi landar.

Vi tycker att det rimliga är att regeringen är tydlig med vilka prioriteringar man tänker göra. Det kan vara helt okej och rimligt att man gör den prioriteringen och att man tycker att det är den man ska göra. Men det är inte tydligt för svenska folket och för undersköterskan med två barn att det är hon som ska stå för kostnaden för ett utbyggt försvar samtidigt som finansministern väljer att sänka skatten för sig själv med närmare 40 000 om året.

Fru talman! Jag håller helt och hållet med om att man kan göra olika typer av prioriteringar i samhället utifrån det dagsaktuella läget. Frågan här är om det inte är rimligt att man i sådana fall också redovisar vad det är som man inte tänker göra, till exempel att inte räkna upp bostadsbidraget och framför allt barnbidraget, som jag hade som exempel.

Så som det ser ut i Sverige i dag har familjerna med allra lägst inkomster det otroligt tufft. Jag vet att finansministern brukar skryta om att man nu har sänkt skatten för alla. Man hävdar framför allt att man har sänkt skatten för dem som har låga inkomster och så vidare.

Det som händer är att en undersköterska får ungefär 200 kronor i månaden i sänkt skatt i dag. Samtidigt fick finansministern själv så sent som i fredags en löneutbetalning där jag tror att skattesänkningen uppgår till 3 000 kronor i månaden. Så blir det när man väljer att prioritera skattesänkningar snarare än att förstärka de finansiella system som finns för att vi ska ha en grundtrygghet i samhället.

Mångmiljardsatsningen för att sänka skatterna ger undersköterskan ungefär 2 400 kronor om året. Ponera att undersköterskan har två barn, samma antal som i finansministerns exempel med en sjuksköterska och en polis i en tidigare debatt. Med Vänsterpartiets förslag om höjt barnbidrag med 400 kronor i månaden skulle undersköterskan i stället få 9 600 kronor extra om året. Och det hade varit billigare för hela statens finanser än regeringens förslag om sänkta skatter.

Det här blir inte tydligt för människor i samhället i dag. Man låtsas som att det här är något otroligt komplicerat och krångligt, att det är saker som bara händer av sig själva. Barnbidraget finns där, men det är ju ett aktivt beslut, även om det är ett aktivt passivt beslut, från regeringen att inte höja barnbidraget i takt med den ekonomiska utvecklingen.

Tycker inte finansministern att det vore rimligt att regeringen redovisade att man väljer att inte höja barnbidraget i takt med den ekonomiska utvecklingen för att man väljer att prioritera andra saker? I dag låter det som att det har uppstått en massa pengar och att man väljer att lägga dem på de här olika typerna av satsningar i stället. Jag känner bara att man kanske skulle välja att redovisa det här.

Jag tror att vi skulle kunna komma överens om ett sätt att redovisa det på. Det är inte särskilt svårt egentligen. Finansdepartementets definition av den ekonomiska utvecklingen är nämligen snarlik Konjunkturinstitutets definition. Man kanske skulle kunna börja där.

Fru talman! Jag får konstatera att jag blev lite förbryllad när jag lyssnade och läste samtidigt. Det var inte mycket som stämde överens med det svar jag hade fått.

Grundtanken är väl ändå densamma. I det svar jag hade fått av finansministern konstateras det bland annat att finansministern inte tycker att det är en bra idé att redovisa offentligfinansiella effekter av bibehållet offentligt åtagande i de ekonomiska propositionerna.

Jag tror ändå att finansministern försöker göra det här till en krångligare fråga än den faktiskt är. När reformutrymmet uppstår, som finansministern mycket riktigt konstaterar, ökar intäkterna samtidigt som man lämnar utrymme för att göra andra saker, det vill säga man räknar inte upp de utgifter som staten har. Till exempel finns ersättningen till kommuner och regioner med. Det som regeringen har valt att göra i år är att inte skjuta till någonting för att kommuner och regioner ska bibehålla den nivå av service de ska tillhandahålla till befolkningen i Sveriges 290 kommuner.

En annan sak som är beklaglig är att i svaret som jag har fått säger finansministern att det för henne är naturligt att offentliga verksamheter kan förbättra sina arbetssätt kontinuerligt. Ett bibehållet åtagande kan således uppnås med en mindre mängd resurser. Det handlar ofta om att använda skattepengarna effektivare.

Finansministern menar att hon som finansminister och regeringen har en bättre överblick över hur regioner och kommuner kan fördela och använda sina resurser än vad kommunerna och regionerna själva har. Det är så jag ändå måste tolka svaret.

Men det finns andra delar i reformutrymmet som uppstår på grund av andra saker. Till exempel finns en hel del transfereringar som staten har åtagit sig att göra. Ett sådant är till exempel bostadsbidraget. Den bidragsgrundande nivån har inte höjts sedan 1997, och det är snart 30 år sedan. Inkomstgränsen har höjts marginellt, och det var den senaste regeringen som gjorde det - först efter 20 år. Den nuvarande regeringen har valt att inte räkna upp inkomstgränsen alls. Om vi jämför med 1996, när man slutade att räkna upp inkomstgränsen i takt med löneutvecklingen, kan vi konstatera att bidraget baseras på en betydligt lägre gräns.

Sedan finns barnbidraget. Man kan säga att barnbidraget är en av de viktigaste intäkterna för barnfamiljer, särskilt för ensamstående mammor. Det som en barnfamilj får behålla av barnbidraget i dag, jämfört med den senaste höjningen som Vänsterpartiet drev igenom till 2018, innebär att värdet av barnbidraget i dag är 21 procent lägre än när det höjdes senast. Samtidigt har livsmedelspriserna ökat med närmare 25 procent.

Tycker finansministern att det är rimligt att man ska hålla ned kostnaderna för staten i de system som borde räknas upp med inflation, kostnadsutveckling och lönenivå?

Herr talman! Vi har här fått höra av statsministern att han har fått ärva inflation och annat. Han har fått ärva det mesta. Om man skulle bortse från allt som statsministern har fått ärva befinner sig Sverige i en situation där välfärden är kraftigt nedbantad, och det har skett under de senaste decennierna. Konjunkturinstitutet har konstaterat att en satsning på utbyggd välfärd - eller en återställning av välfärden - inte skulle driva på inflationen.

Jag har förståelse för att statsministern och Moderaterna inte har för avsikt att bygga ut välfärden, men jag tror att svenska folket, särskilt den äldre generationen, har en erfarenhet av att Sverige fungerade på ett helt annat sätt förr i tiden när man lade en väsentligt större andel av samhällets resurser på välfärden.

Finns det någon möjlighet att den äldre befolkningen, eller kanske hela befolkningen, kan få se att regeringen satsar mer pengar på att bygga ut välfärden än vad den gör i dag?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tänkte att jag ska ge några exempel som jag har fått skickade till mig, så behöver detta inte bara utgå från vad jag själv har varit med om.

I en kommun struntade ordföranden i nämnden i att ta upp ett ledamotsinitiativ i nämnden. Från en annan kommun kommer detta exempel: Man fick ställa en skriftlig fråga i kommunfullmäktige. Sedan fick man till svar att man inte fick lov att ställa den på grund av att den hade interpellationskaraktär. Man skrev om den, och då fick man inte lov att ställa den på grund av att den inte var tillräckligt bra formulerad. I en annan kommun avbröt ordföranden en talare i en budgetdebatt och konstaterade att kommunfullmäktige inte var ett forum för ideologiska diskussioner.

Det är på den nivån det är. Jag ser att Niklas Wykman sitter här och skrattar till lite grann. Jag tror att vi är överens om att kommunfullmäktige är ett forum för ideologiska diskussioner, precis som riksdagen är. Politik grundar sig någonstans i ideologiska diskussioner.

Jag tackar så mycket för detta samtal - det är ett samtal snarare än en debatt. Jag hoppas att statsrådet får möjligheten att träffa oppositionspolitiker och att han kanske kan lyfta upp denna fråga i framtiden. I en snar framtid kanske vi ser en lösning på detta. Det kanske räcker med att man påpekar att det är viktigt att alla får komma till tals på ett sjyst sätt i kommunfullmäktige. Man ska inte behöva känna att man gör fel.

Jag tänker att talmännens roll här snarare är att hjälpa oss ledamöter att få en bra debatt än att hindra oss från att ha en debatt.

Fru talman! Jag tänker att man nog måste se problemet för vad det är. SKR är en organisation som täcker alla kommuner, men det är inte alla som är representerade där. Både jag och statsrådet har varit förtroendevalda i SKR. Vi vet att inte alla kommuner har representanter i SKR.

Jag skulle nog säga att detta problem är förhållandevis litet om man befinner sig i en större kommun, där det finns medier som har större möjligheter att bevaka och faktiskt se vad som händer i de olika parlamentariska situationerna. I de kommuner som är lite mindre - inte de med 50 000 invånare utan kanske de med mindre än 20 000 invånare - är bekymret betydligt större, särskilt med tanke på det medielandskap vi har. Det är otroligt få nyhetsmedier som har lokal bevakning av till exempel kommunfullmäktigemöten. Min kommun har inte haft en dagstidning som har bevakat fullmäktigemöten på nästan 15 år - det är den nivån vi talar om. Jag vet att det förhåller sig på liknande sätt i andra kommuner.

Det är inte framför allt majoritetspartiernas ledamöter som upplever denna typ av problem. Jag misstänker att det oftast är majoritetspartiernas ledamöter som statsrådet träffar när han besöker kommuner och får höra vilka problem som kommunerna står inför. Det är oftast inte oppositionspartierna som han möter, och det är oftast oppositionspartiernas ledamöter som upplever denna typ av problem.

Jag tror att det är relevant att man faktiskt tar den här frågan på allvar. Detta är något som inte borde förekomma. Jag tror att detta framför allt uppstår när man hamnar i situationer där man tycker att själva debatten börjar kännas obekväm för att man inte har svar på frågorna som debatten handlar om. Man ställs inför en obekväm situation när motståndaren kommer med politiska argument och man inte har svar. Då väljer man i stället att använda formalia som ett vapen för att liksom tysta oppositionsföreträdarna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är därför det är angeläget att belysa denna fråga också på den här nivån, inte för att vi ska gå in och styra vad man fattar för beslut i kommunfullmäktige, på olika nivåer, eller i regionfullmäktige.

Jag tycker att detta är en allvarlig fråga. Jag hoppas att statsrådet tar med sig frågan under kommande år under denna regeringsperiod och undersöker hur allvarligt problemet är. Det kan vara så att jag har misstagit mig, att det inte är ett utbrett problem. Men jag tycker att det är ett problem så fort det finns någon som påstår att detta är ett problem.

När vi står i denna kammare är det inte formalia som vi ska diskutera, utan vi ska diskutera riktiga frågor, politik som avgör hur människors vardag ska se ut och hur människor ska kunna leva. Det är det som är det viktiga. Det är det som vi ska diskutera. Det är det som är det relevanta. Vi ska inte hålla på och käbbla om hur man får lov att säga någonting eller varför man får lov att säga någonting.

Jag tror att detta skulle vara uppskattat runt om i landet. Det kanske också skulle öka förtroendet för politiken på ett bredare plan.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Jag tror att jag skulle behöva utveckla detta. Jag är helt övertygad om att statsrådet liksom jag själv är en varm anhängare av demokrati och av att man har rätt att använda sig av det fria ordet för att kunna påverka. Vi befinner oss ju i demokratins högborg i Sverige, riksdagen. Det här är någonting som borde genomsyra hur det fungerar i både regioner och kommuner runt om i Sverige.

Anledningen till att interpellationen över huvud taget ställs är att detta inte fungerar i praktiken. Jag håller med om de saker som statsrådet tar upp om hur det borde fungera i en kommun, att man ska anta en arbetsordning och så vidare. Men det fungerar alltså inte.

Jag har egen erfarenhet av de här problemen. Man kan under ett anförande bli avbruten av ordföranden med påståendet att man inte skulle hålla sig till ämnet för debatten i fråga. Ett exempel skulle kunna vara att man under en budgetdebatt i kommunfullmäktige i ett anförande tar upp vad det är som händer på riksnivå. Hur ser statsbudgeten ut? Man blir då avbruten av ordföranden med tillsägelsen att man i kommunfullmäktige enbart ska diskutera frågor som berör kommunen.

Jag tror att statsrådet håller med mig om att statsbudgeten berör alla Sveriges kommuner. Det finns en viss relevans i det som står i en statsbudget även för kommunfullmäktige, och man ska kunna diskutera och debattera detta om det berör hur kommunen fungerar.

Det finns andra exempel, där ordförande i nämnder nekar ledamöter att väcka initiativärenden. Det är någonting som står i kommunallagen att man ska få lov att göra. Det finns exempel i kommunfullmäktige där ordförande nekar ledamöter att yrka på ändringar i liggande förslag till budget med hänvisning till att det i så fall först måste beredas i kommunstyrelsen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag är djupt övertygad om att statsrådet håller med mig i de här frågorna. Det här är saker som man måste kunna göra. Man måste kunna diskutera saker i fullmäktige. Man måste kunna lägga fram förslag i de ärenden som finns i fullmäktige, särskilt när det gäller kommunens budget. Man måste kunna få lov att väcka initiativ i nämnder och styrelser i kommunerna.

Jag tror att det skulle vara värdefullt för landets kommuner och för invånarna i Sverige att få höra att statsrådet tycker att det borde förhålla sig på det viset. Som läget är just nu har jag fått otroligt många påtalanden från hela landet om att det inte fungerar som det är tänkt att fungera.

Jag tycker att det är viktigt att vi adresserar detta i den här kammaren, för det är ändå vi i den här församlingen som stiftar de lagar som kommunerna har att luta sig mot när de ska fatta den här typen av beslut. Jag hoppas att jag får ett positivt svar från statsrådet när det gäller de här frågorna.