Fru talman! Jag tackar alla socialdemokrater för debatterna. Jag uppskattar dessa debatter, och nu är det dags för en debatt om reformutrymmet.

Fru talman! Samuel Gonzalez Westling har frågat mig om jag delar hans beskrivning av hur reformutrymmet uppstår och om jag kan redogöra för bakgrunden till att begreppet började användas. Han har också frågat mig om jag är beredd att i de ekonomiska propositionerna redovisa offentligfinansiella effekter av ett bibehållet offentligt åtagande.

Reformutrymmet är en central del i den budgetprocess och det viktiga finanspolitiska ramverk som grundlades i slutet av 1990-talet. Det finanspolitiska ramverket och budgetprocessen utgår från ett uppifrån-och-ned-perspektiv där utgifter ställs mot varandra och utgiftsökningar prövas utifrån ett på förhand fastställt ekonomiskt utrymme - reformutrymmet. Processen säkerställer kontroll över statliga utgifter samtidigt som den möjliggör för regeringen att bedriva aktiv konjunkturpolitik där ofinansierade utgifter kan öka i tider av sämre ekonomisk utveckling.

Det finanspolitiska ramverket har tjänat Sverige väl. Det är en grundbult i Sveriges stabila statsfinanser. Sedan det infördes har både statsskulden som andel av bnp och statens räntebetalningar minskat avsevärt. Med lägre räntebetalningar har vi haft möjligheten att spendera mer pengar på annat, till exempel investeringar. I tider där flera europeiska länder behöver höja skatten för att finansiera sina räntebetalningar kan Sverige i stället sänka skatten samtidigt som vi har en låg statsskuld. Det är en styrka.

Det finanspolitiska ramverket är därmed en grundbult i att bygga ett rikare och tryggare Sverige. Det är viktigt att eventuella förändringar i det finanspolitiska ramverket, beräkningsmetoder av reformutrymmet eller vad exakt som redovisas i budgetpropositionerna föregås av analyser som på djupet granskar förändringarnas effekter.

Behoven i offentlig sektor ser olika ut för varje år. Därför är det också viktigt att regeringen har möjlighet att prioritera efter behov, exempelvis under åren med hög inflation där en betydande del av reformutrymmet användes för att stötta välfärden.

Fru talman! Jag får konstatera att jag blev lite förbryllad när jag lyssnade och läste samtidigt. Det var inte mycket som stämde överens med det svar jag hade fått.

Grundtanken är väl ändå densamma. I det svar jag hade fått av finansministern konstateras det bland annat att finansministern inte tycker att det är en bra idé att redovisa offentligfinansiella effekter av bibehållet offentligt åtagande i de ekonomiska propositionerna.

Jag tror ändå att finansministern försöker göra det här till en krångligare fråga än den faktiskt är. När reformutrymmet uppstår, som finansministern mycket riktigt konstaterar, ökar intäkterna samtidigt som man lämnar utrymme för att göra andra saker, det vill säga man räknar inte upp de utgifter som staten har. Till exempel finns ersättningen till kommuner och regioner med. Det som regeringen har valt att göra i år är att inte skjuta till någonting för att kommuner och regioner ska bibehålla den nivå av service de ska tillhandahålla till befolkningen i Sveriges 290 kommuner.

En annan sak som är beklaglig är att i svaret som jag har fått säger finansministern att det för henne är naturligt att offentliga verksamheter kan förbättra sina arbetssätt kontinuerligt. Ett bibehållet åtagande kan således uppnås med en mindre mängd resurser. Det handlar ofta om att använda skattepengarna effektivare.

Finansministern menar att hon som finansminister och regeringen har en bättre överblick över hur regioner och kommuner kan fördela och använda sina resurser än vad kommunerna och regionerna själva har. Det är så jag ändå måste tolka svaret.

Men det finns andra delar i reformutrymmet som uppstår på grund av andra saker. Till exempel finns en hel del transfereringar som staten har åtagit sig att göra. Ett sådant är till exempel bostadsbidraget. Den bidragsgrundande nivån har inte höjts sedan 1997, och det är snart 30 år sedan. Inkomstgränsen har höjts marginellt, och det var den senaste regeringen som gjorde det - först efter 20 år. Den nuvarande regeringen har valt att inte räkna upp inkomstgränsen alls. Om vi jämför med 1996, när man slutade att räkna upp inkomstgränsen i takt med löneutvecklingen, kan vi konstatera att bidraget baseras på en betydligt lägre gräns.

Sedan finns barnbidraget. Man kan säga att barnbidraget är en av de viktigaste intäkterna för barnfamiljer, särskilt för ensamstående mammor. Det som en barnfamilj får behålla av barnbidraget i dag, jämfört med den senaste höjningen som Vänsterpartiet drev igenom till 2018, innebär att värdet av barnbidraget i dag är 21 procent lägre än när det höjdes senast. Samtidigt har livsmedelspriserna ökat med närmare 25 procent.

Tycker finansministern att det är rimligt att man ska hålla ned kostnaderna för staten i de system som borde räknas upp med inflation, kostnadsutveckling och lönenivå?

Fru talman! Jag håller helt och hållet med om att man kan göra olika typer av prioriteringar i samhället utifrån det dagsaktuella läget. Frågan här är om det inte är rimligt att man i sådana fall också redovisar vad det är som man inte tänker göra, till exempel att inte räkna upp bostadsbidraget och framför allt barnbidraget, som jag hade som exempel.

Så som det ser ut i Sverige i dag har familjerna med allra lägst inkomster det otroligt tufft. Jag vet att finansministern brukar skryta om att man nu har sänkt skatten för alla. Man hävdar framför allt att man har sänkt skatten för dem som har låga inkomster och så vidare.

Det som händer är att en undersköterska får ungefär 200 kronor i månaden i sänkt skatt i dag. Samtidigt fick finansministern själv så sent som i fredags en löneutbetalning där jag tror att skattesänkningen uppgår till 3 000 kronor i månaden. Så blir det när man väljer att prioritera skattesänkningar snarare än att förstärka de finansiella system som finns för att vi ska ha en grundtrygghet i samhället.

Mångmiljardsatsningen för att sänka skatterna ger undersköterskan ungefär 2 400 kronor om året. Ponera att undersköterskan har två barn, samma antal som i finansministerns exempel med en sjuksköterska och en polis i en tidigare debatt. Med Vänsterpartiets förslag om höjt barnbidrag med 400 kronor i månaden skulle undersköterskan i stället få 9 600 kronor extra om året. Och det hade varit billigare för hela statens finanser än regeringens förslag om sänkta skatter.

Det här blir inte tydligt för människor i samhället i dag. Man låtsas som att det här är något otroligt komplicerat och krångligt, att det är saker som bara händer av sig själva. Barnbidraget finns där, men det är ju ett aktivt beslut, även om det är ett aktivt passivt beslut, från regeringen att inte höja barnbidraget i takt med den ekonomiska utvecklingen.

Tycker inte finansministern att det vore rimligt att regeringen redovisade att man väljer att inte höja barnbidraget i takt med den ekonomiska utvecklingen för att man väljer att prioritera andra saker? I dag låter det som att det har uppstått en massa pengar och att man väljer att lägga dem på de här olika typerna av satsningar i stället. Jag känner bara att man kanske skulle välja att redovisa det här.

Jag tror att vi skulle kunna komma överens om ett sätt att redovisa det på. Det är inte särskilt svårt egentligen. Finansdepartementets definition av den ekonomiska utvecklingen är nämligen snarlik Konjunkturinstitutets definition. Man kanske skulle kunna börja där.

Fru talman! Jag förstår att finansministern tycker att systemet är ganska bra som det är i dag. Det innebär nämligen i praktiken att man inte behöver redovisa de faktiska nedskärningar som man gör i och med att man inte fattar beslut om att höja de här olika transfereringarna. Till exempel ligger barnbidraget i år på samma nivå som det gjort sedan 2018. Det betyder att de 1 250 kronor man får per barn i dag är värda under 1 000 kronor med dagens mått om man jämför med 2018. Så förhåller det sig. Om man skulle följa den kostnadsutveckling som varit borde barnbidraget snarare ligga över 1 500 kronor i dag. Det måste man ta med i beräkningen.

Jag ser inte att det skulle vara ett problem för regeringen att redovisa den prioritering som man har valt att göra. Man kan faktiskt redovisa och säga: Nej, vi ser att det behöver läggas pengar på försvaret, och därför tänker vi skära ned på barnbidraget till undersköterskan med två barn. Det är nämligen det man gör när man väljer att inte årligen höja den ersättningen, att inte indexera den kostnaden för statens utgifter. Det är där vi landar.

Vi tycker att det rimliga är att regeringen är tydlig med vilka prioriteringar man tänker göra. Det kan vara helt okej och rimligt att man gör den prioriteringen och att man tycker att det är den man ska göra. Men det är inte tydligt för svenska folket och för undersköterskan med två barn att det är hon som ska stå för kostnaden för ett utbyggt försvar samtidigt som finansministern väljer att sänka skatten för sig själv med närmare 40 000 om året.