Helena Vilhelmsson

Herr talman! Vi debatterar i dag ett av de mörkaste kapitlen i vårt samhälle. Vi debatterar det osynliga fängelse som hedersrelaterat våld och förtryck utgör. Det är ett fängelse utan murar – ett fängelse där fångvaktarna kan vara ens egen familj, släkt och närmaste omgivning.

För Centerpartiet är detta en grundläggande frihetsfråga. Rätten att själv forma sitt liv och att välja sin kärlek, sin utbildning och sin framtid är inte förhandlingsbar. När kollektivets krav på heder krossar en enskild människas frihet måste samhället ingripa med all sin kraft. Därför, herr talman, välkomnar vi i Centerpartiet förslagen i propositionen och ställer oss bakom förslaget i justitieutskottets betänkande.

Detta är nödvändiga och viktiga steg för att stärka det straffrättsliga skyddet. Utvidgningen av brottet äktenskapstvång till att även omfatta vilseledande är bra. Det är helt rätt att införa ett nytt brott, äktenskapsresebrott mot barn, och kriminalisera försök till detta. Skärpta straff och utökade möjligheter att använda hemliga tvångsmedel för att utreda dessa avskyvärda brott är verktyg som polis och åklagare behöver – även om man ska vara försiktig, som vi har hört från talarstolen. Dessa verktyg ska användas med största försiktighet.

Detta är bra, och regeringen ska ha en eloge för det. Men vi får aldrig tro att enbart straffskärpningar och nya lagar är hela lösningen, herr talman. Kampen mot hedersrelaterat våld och förtryck måste vinnas i klassrummen, på socialkontoren, på fritidsgårdarna och vid köksborden. Lagstiftning är nämligen reaktiv, och vi måste bli mycket bättre på att vara proaktiva. Där vilar Centerpartiets politik på tre ben: att förebygga, att ingripa tidigt och att ge stöd till den som vill lämna – vilket inte är särskilt enkelt.

För det första handlar det om prevention och kunskap. Personal inom skola, förskola, socialtjänst och vård måste få obligatorisk utbildning för att kunna se varningssignalerna och våga ställa de svåra frågorna. Vi vill se ett nationellt kunskapslyft. Vi vill också se att en nationell frånvarostatistik för skolan införs – jag tror faktiskt inte att en sådan är på plats än – för att man snabbare ska kunna upptäcka de barn som försvinner. Varje höst står stolar tomma i klassrummen, och de barnen har kanske fått åka på en så kallad uppfostringsresa eller på en resa för att giftas bort.

För det andra, herr talman, måste vi ingripa mycket tidigare. Hedersförtryck börjar med kontroll – kontroll över kläder, vänner, mobiltelefon och livsval. Detta kvävande och systematiska kontrollerande beteende är i sig en form av psykiskt våld. Centerpartiet lyfte tidigt kriminalisering av kontrollerande beteende, och vi får hoppas att det kommer på plats nu i och med att vi har fattat beslut om psykiskt våld.

För det tredje, herr talman, handlar det om stödet till offren. Att bryta sig fri från en hederskontext är nämligen en av de farligaste och svåraste resor en människa kan göra. Man lämnar inte bara en person; man lämnar ofta allt och alla man känner. Då måste samhället finnas där med ett nytt, tryggt nätverk.

Det skulle bland annat kunna ske genom ett anpassat nationellt lämnaprogram. Ett sådant program har Centerpartiet föreslagit i många år när det gäller mäns våld mot kvinnor, vilket ännu inte har hörsammats. Centerpartiet menar dock att det även handlar om att utveckla de regionala resurscentrum som finns i en del län i Sverige men inte i alla. Det här är en brist. Ett regionalt resurscentrum måste ges förutsättningar och resurser att vara främst ett operativt stöd för skolor, förskolor med flera i kommunerna. Likaså ska det fungera som ett professionellt stöd till barn som måste flytta för att skyddas från förtryck.

Att skriva in mål om att bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck i förskolans läroplan, att varje skola i Sverige måste ha en handlingsplan mot hedersförtryck och att det ska finnas ett bättre konsulärt stöd för bortförda barn samt ett bättre anpassat stöd när bortförda barn kommer hem är andra saker som Centerpartiet lyfter i sin politik för att bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck. Vi får hoppas att detta – helst allt av det – finns med i den kommande handlingsplan för hedersrelaterat våld och förtryck som regeringen har aviserat.

Herr talman! Centerpartiet tycker som sagt att dagens förslag om skärpt lagstiftning kring hedersfrågan är bra och nödvändigt. Men en sak måste tas upp, och det är regeringens dubbelspel – jag vill faktiskt kalla det så – som just nu aktualiseras. Man ger med ena handen och tar med den andra. Jag talar förstås om de orimliga utvisningar som fortfarande pågår trots att regeringen påstår det motsatta.

Var finns logiken i att vi är tuffare mot dem som utövar förtryck mot unga människor i Sverige medan regeringen samtidigt utvisar unga människor till länder där de kastas rakt in i en kultur av hedersrelaterat våld och förtryck? Ta till exempel Vanas, som ska utvisas till Irak. Hon vet att hon kommer att bli bortgift när hon kommer till Irak. Eller ta Mariam, som tidigare har utvisats till Irak – eller de två systrar som i höstas utvisades till Iran. Det är bara några av de över 90 utvisningarna under ett år.

Många utvisas faktiskt till just de länder där hedersrelaterat våld och förtryck fortfarande är fundamentalt i kulturen: Iran, Irak och Syrien – för att inte nämna Afghanistan, denna talibanregim som regeringen nu helt plötsligt gullar med. Kan ni i regeringspartierna verkligen se dessa ungdomar i ögonen och samtidigt vara nöjda med dagens lagförslag? Jag kan inte det.

Med det, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Jag vill säga några ord om att skriva in aborträtten i grundlagen.

Detta är ett historiskt beslut. Vissa säger att det är en udda fågel. Kanske är det så, men faktum är att det är nödvändigt. Om aborträtten urholkas, vilket vi ser i land efter land, hotas de grundläggande mänskliga rättigheterna, och det är just dem vi ska skydda med grundlagarna.

Centerpartiet har länge varit en tydlig förespråkare för att grundlagsskydda aborträtten. Tyvärr såg vi det här komma tidigt.

De huvudsakliga argumenten för aborträtten är följande: Fria och säkra aborter är en mänsklig rättighet och en grundläggande förutsättning för en fungerande demokrati. Kvinnan ska själv ha makten över sin kropp. Genom att denna rätt skrivs in i grundlagen skyddas den från att enkelt kunna ändras av framtida politiska majoriteter, även om vi är helt överens i dag. Detta ses som särskilt viktigt i en tid då aborträtten är hotad.

Fru talman! Det tycks finnas ett någorlunda brett politiskt stöd i kammaren för att grundlagsskydda aborträtten. Jag tänker på ett enhälligt beslut här, Fri- och rättighetskommittén och dagens proposition.

Då kommer vi till ett stort ”men”. Vad är det vi har på bordet? Egentligen är det ju en chimär. Flera remissinstanser, inklusive Lagrådet, har slagit fast att förslaget har brister. Den föreslagna grundlagsbestämmelsen hänvisar endast till bestämmelser i vanlig lag, och det blir den lagen som fortsättningsvis blir vägledande för hur rätten till abort ska tolkas. Abortlagen kan ändras med enkel majoritet. Med det vi beslutar i dag saknas fortfarande de formella skyddsmekanismer som grundlagsändringar är till för. Konsekvensen blir alltså att grundlagsregleringen de facto inte spelar så stor roll – kanske ingen alls. Det enda som den skyddar mot är om någon skulle vilja förbjuda abort helt och hållet. Det står heller ingenting om detta i förarbetena.

Sedan har vi den smått osannolika detaljen att regeringen gör det möjligt att undanta utlandsfödda kvinnor från den grundlagsskyddade aborträtten. Smaka på den! Vi har fortfarande inte fått något svar på varför man gör detta. Vi vet inte varför man lägger in det här. Som flera remissinstanser har påpekat strider det med all säkerhet mot Europarätten, vilket i sig är en grund för att avslå förslaget.

Regeringen har inte kunnat motivera varför kvinnor med utländskt medborgarskap ska kunna undantas. Är man rädd för något slags abortturism eller för att gravida kvinnor ska spionera när de kommer hit och gör abort? Vi vet inte riktigt.

Att regeringen väljer att gå fram med en så ingripande lagstiftning utan att kunna motivera behov och utan att ha gjort en konsekvensanalys är faktiskt förfärligt. Det är omotiverat och borde därför avslås. Jag finner det märkligt att inget annat av de stora partierna – inte heller oppositionspartierna – kommenterar detta faktum.

Jag vill också ta upp lite som vi har fått höra här i dag och sådant vi har fått ta del av via mejl.

Jag har så svårt att jämföra. Det sägs att vi nu skriver in en vårdinsats i grundlagen, men vi pratar inte om en vårdinsats utan om en grundläggande rättighet. Jag tycker att det är osmakligt att jämföra detta med cancerbehandling. Det skulle innebära att det redan i dag föreligger konkurrens mellan abort och cancervård, och så är det ju inte. Abort görs många gånger som en medicinsk abort i hemmet. Jag tror att det ligger någonting annat bakom det här. Det faktum att vi fick höra ett inlägg som bara handlade om abortlagen i sig är, som någon ledamot sa tidigare, ett gott skäl att skriva in rätten till abort i grundlagen.

Fru talman! Jag vill säga några ord om att skriva in aborträtten i grundlagen.

Detta är ett historiskt beslut. Vissa säger att det är en udda fågel. Kanske är det så, men faktum är att det är nödvändigt. Om aborträtten urholkas, vilket vi ser i land efter land, hotas de grundläggande mänskliga rättigheterna, och det är just dem vi ska skydda med grundlagarna.

Centerpartiet har länge varit en tydlig förespråkare för att grundlagsskydda aborträtten. Tyvärr såg vi det här komma tidigt.

De huvudsakliga argumenten för aborträtten är följande: Fria och säkra aborter är en mänsklig rättighet och en grundläggande förutsättning för en fungerande demokrati. Kvinnan ska själv ha makten över sin kropp. Genom att denna rätt skrivs in i grundlagen skyddas den från att enkelt kunna ändras av framtida politiska majoriteter, även om vi är helt överens i dag. Detta ses som särskilt viktigt i en tid då aborträtten är hotad.

Fru talman! Det tycks finnas ett någorlunda brett politiskt stöd i kammaren för att grundlagsskydda aborträtten. Jag tänker på ett enhälligt beslut här, Fri- och rättighetskommittén och dagens proposition.

Då kommer vi till ett stort ”men”. Vad är det vi har på bordet? Egentligen är det ju en chimär. Flera remissinstanser, inklusive Lagrådet, har slagit fast att förslaget har brister. Den föreslagna grundlagsbestämmelsen hänvisar endast till bestämmelser i vanlig lag, och det blir den lagen som fortsättningsvis blir vägledande för hur rätten till abort ska tolkas. Abortlagen kan ändras med enkel majoritet. Med det vi beslutar i dag saknas fortfarande de formella skyddsmekanismer som grundlagsändringar är till för. Konsekvensen blir alltså att grundlagsregleringen de facto inte spelar så stor roll – kanske ingen alls. Det enda som den skyddar mot är om någon skulle vilja förbjuda abort helt och hållet. Det står heller ingenting om detta i förarbetena.

Sedan har vi den smått osannolika detaljen att regeringen gör det möjligt att undanta utlandsfödda kvinnor från den grundlagsskyddade aborträtten. Smaka på den! Vi har fortfarande inte fått något svar på varför man gör detta. Vi vet inte varför man lägger in det här. Som flera remissinstanser har påpekat strider det med all säkerhet mot Europarätten, vilket i sig är en grund för att avslå förslaget.

Regeringen har inte kunnat motivera varför kvinnor med utländskt medborgarskap ska kunna undantas. Är man rädd för något slags abortturism eller för att gravida kvinnor ska spionera när de kommer hit och gör abort? Vi vet inte riktigt.

Att regeringen väljer att gå fram med en så ingripande lagstiftning utan att kunna motivera behov och utan att ha gjort en konsekvensanalys är faktiskt förfärligt. Det är omotiverat och borde därför avslås. Jag finner det märkligt att inget annat av de stora partierna – inte heller oppositionspartierna – kommenterar detta faktum.

Jag vill också ta upp lite som vi har fått höra här i dag och sådant vi har fått ta del av via mejl.

Jag har så svårt att jämföra. Det sägs att vi nu skriver in en vårdinsats i grundlagen, men vi pratar inte om en vårdinsats utan om en grundläggande rättighet. Jag tycker att det är osmakligt att jämföra detta med cancerbehandling. Det skulle innebära att det redan i dag föreligger konkurrens mellan abort och cancervård, och så är det ju inte. Abort görs många gånger som en medicinsk abort i hemmet. Jag tror att det ligger någonting annat bakom det här. Det faktum att vi fick höra ett inlägg som bara handlade om abortlagen i sig är, som någon ledamot sa tidigare, ett gott skäl att skriva in rätten till abort i grundlagen.

Fru talman! Centerpartiet tar verkligen inte lätt på de här frågorna. Centerpartiet har sedan urminnes tider jobbat för jägares och sportskyttars väl och ve. Och vi har gjort det tillsammans med Sverigedemokraterna och tillsammans med Tidöpartierna. Påstå inte att vi tar lätt på frågorna, om det nu var det ledamoten gjorde. Det gör vi nämligen inte.

Trots att Tidöpartierna nu är i majoritet har man långtifrån levererat. Man bryter dessutom vallöften när man i dag de facto försämrar möjligheterna och försvårar för legala vapenägare när det gäller till exempel AR15. Håller inte ledamoten med om att det känns lite obekvämt och att det är en form av valsvek? Jag är lite förundrad över detta.

Jag säger inte att det inte kan bli lika komplicerat efter nästa val. Det kan det nämligen bli – oavsett regering. Det har min företrädare också svarat på i den här talarstolen. Det borde Sverigedemokraterna kunna skriva under på. Sverigedemokraterna sitter inte i regeringen men har ett samarbetsavtal, utgår jag ifrån; Tidöavtalet finns ju. Men där ingår kanske inte jägarfrågor. Det har varit svårt med mandatet där.

Oavsett regering efter nästa val kommer samma situation att kunna uppstå: att en regering har ett samarbetsavtal med ett stödjande parti.

Men en sak står klar: Om jägare och sportskyttar vill ha ett parti som verkligen sätter deras frågor främst – hela tiden, jämt och oavsett – ska de uppenbarligen rösta på Centerpartiet. Vi står för våra förslag hela vägen. Och vi kommer att göra det även efter valet, oavsett vilken regering det blir.

Och ja, jag är bekymrad. Socialdemokraterna får svara för sina egna frågor, men jag är bekymrad över Socialdemokraternas hållning i vissa av de här frågorna.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under §11.)

Fru talman! Hade ledamoten ställt samma fråga till mig fram till för några år sedan hade mitt svar otvetydigt varit Tidöpartierna. Det är nämligen dem vi har arbetat sida vid sida med när det gäller vapenfrågor.

Nu är jag dock tveksam. Samma gäng, samma Tidöpartier, har faktiskt majoritet men lyckas ändå med precision navigera och lägga fram förslag som går emot det man har jobbat för. Och man levererar kanske inte riktigt. Jag har full respekt för att det tar tid när man är i regeringsställning, att det finns saker man måste ta hänsyn till innan saker och ting kan levereras. Men frågan är vad som de facto har levererats.

När det gäller vad som händer efter valet gör inte Centerpartiet som vissa andra partier i den här församlingen när de redan nu går ut och talar om vilka som ska ha ministerposter eller inte. Centerpartiet har sagt att vi är beredda att regera med både Magdalena Andersson och Ulf Kristersson och partierna däremellan.

Med tanke på det borde intresset hos jägare och sportskyttar vara ganska enkelt när det gäller just den här frågan. Bland dem finns det nämligen en förkrossande majoritet för den linje som Centerpartiet nu är själva om att stå för, och som Tidöpartierna tidigare har stått bakom, när det gäller just AR-15.

Herr talman! Jag tänkte ta upp några avslutande reflektioner om den proposition om en ny vapenlag vi behandlar i dag.

Centerpartiet instämmer förstås i behovet av att modernisera och förtydliga dagens vapenlagstiftning. Men jag tänker sticka ut hakan lite och fråga om den egentligen blev så bra. Vi har hört många företrädare från Tidöregeringen som har sagt att den är bra. Men om vi nagelfar lagen undrar jag vilka förändringar som har föreslagits.

Om vi till exempel tar frågan om vapenförvaring på annan plats än i hemmet är det Högsta förvaltningsdomstolen som har slagit fast vad som gäller. Det är inte regeringens förtjänst. EU:s vapenpass ska gälla för utländska europeiska skyttar. Det är jättebra, men det underlättar inte i särskilt hög grad för de svenska sportskyttarna. Dessutom är den utlovade vapengarderoben en förordningsfråga, och den borde ha kunnat åtgärdas för länge sedan. Där är det i dagsläget ingen ökad vapengarderob på gång för sportskyttarna.

Jag tycker att det finns mer att önska, inte minst när det gäller femårslicenserna. Det som är bra är att man slipper den kostsamma administrativa ansökan och ett beslut om tillsyn. Det är jättebra. Men vad är det vi får i stället? Vi ger de facto carte blanche till Polismyndigheten eller annan myndighet – ett mandat – att tala om vad det är som ska behövas för att få fortsätta att inneha vapen. Vi vet att EU tycker att det är okej med den kontroll vi kan göra varje dag genom att jämföra med brottsregister.

Jag förvånas över att vi i debattinläggen kopplar ihop vapeninnehav med det psykiska välmåendet. Det har blivit en konstig diskussion om att antalet självmord ökar i Sverige och att de begås med legala vapen. Ja, det är klart att vapen används om man väljer den metoden. Men det kommer vi väl aldrig åt med femårslicenserna, utan det problemet ska vi komma åt genom att förbättra vården av psykisk ohälsa. Vi kommer aldrig att kunna dämpa suicidtalen med hjälp av femårslicenser eller femårstillsyn. Vi måste därmed hålla isär vad vi pratar om.

Herr talman! Sedan var det det obegripliga förslaget om att vi fortsättningsvis inte ska få jaga med AR-15, halvautomatiska vapen. De har använts under årtionden i Sverige. Naturvårdsverket tillät dem för jakt så sent som 2023. Man var nästintill beredd att åsidosätta grundlagarna genom att återta positiva myndighetsbeslut, genom att förverka lagligt införskaffad egendom. Förslaget drogs tillbaka, men jag skulle inte slå mig för bröstet så mycket för det heller. De facto har en försämring gjorts. De som får ha kvar sina vapen får möjlighet att lösa in dem under en tid av två år. Men hur lång är livstiden på ett vapen – 20, 50 eller 100 år? Vad händer om man vill göra sig av med vapnet om 20 år? Det blir värdelöst. De facto har regeringen gjort ett kraftigt intrång i de legala vapenägarnas vardag. Det kan man inte komma ifrån.

Jag har i många debatter i kammaren argumenterat för en vapenpolitik som bygger på fakta, inte fördomar. Gång på gång har jag påmint om den grundläggande skillnaden mellan legala vapenägare – jägare och sportskyttar – och den grova kriminalitetens illegala insmugglade vapen.

Jag har kritiserat den tidigare regeringens överimplementering av vapendirektiv. Till exempel valde man den mest inskränkande vägen att tillståndsreglera magasin. Med den historiken som bakgrund blir förslaget som läggs fram i dag obegripligt, särskilt när det kommer till argumentet om militärt utseende, att utseendet på vapnet skulle vara särskilt farligt. Det är symbolpolitik som verkligen missar målet. Det är inte bara ineffektivt, utan det är också rättsosäkert. Som vi påpekar i vår motion är begrepp som militär typ och militärt magasin otydliga, och de riskerar att leda till mycket godtyckliga tolkningar hos myndigheterna – vilket också har tagits upp i remissvaren. Det skapar en oförutsägbarhet som inte hör hemma i en modern rättsstat.

Ärligt talat är det inte vapnens utseende som har betydelse för hur farligt ett vapen är. Jag förfäras när jag i utskottets betänkande ser vad Tidöpartierna skriver: ”Även om utseendet i sig inte gör ett skjutvapen farligare än andra vapen kan det enligt regeringen befaras att ett mer militärt utseende gör att vapnet uppfattas som mer skrämmande och mer attraktivt för framför allt kriminella som är måna om sitt anseende och våldskapital.”

Vi ska alltså fatta beslut om ett lagförslag som bygger på en förväntad attraktivitet för ett utseende på ett vapen hos personer med våldskapital, och det tycker majoriteten i kammaren är rimligt. Jag tycker inte så.

Våra 600 000 jägare och sportskyttar är, som vi har hört, en resurs för samhället. De bidrar till viltvården och hjälper till vid eftersök av trafikskadat vilt. De utgör också en viktig del av vårt totalförsvar. Det är en kunskapsreserv som blir allt viktigare i dessa oroliga tider. De förtjänar respekt och förtroende, inte att misstänkliggöras, som det de facto handlar om i dag.

Jägarnas främsta uppgift när de jagar är inte att se till att svampplockare mår bra, utan det är att jaga. Man ska sätta upp en skylt vid skogens början, vid jaktområdets början där det finns vägar, om att jakt pågår. Det ska räcka. Svampplockarna borde inte behöva bry sig om hur vapnet ser ut. Ett vapen är, oavsett hur det ser ut, farligt i fel händer.

Centerpartiet står för en kunskapsbaserad och effektiv rättspolitik, och vi vill se krafttag mot de illegala vapnen och den organiserade brottsligheten. Men vi kommer aldrig att acceptera symbolåtgärder som på orättvisa och orimliga grunder inskränker friheten för laglydiga medborgare.

Fru talman! Vi kan därför inte ställa oss bakom den här propositionen i dess helhet. Förslaget att förbjuda nya tillstånd för vissa halvautomatiska vapen för jakt är fel väg att gå.

Jag hade haft respekt för förslaget om det hade sin grund i ett jaktetiskt perspektiv, men det har det inte. Det har, som många ledamöter före mig, även från Tidöpartierna, förtjänstfullt har sagt, sin grund i en stressad situation vid ett attentat i Örebro där vapnet inte ens användes; det var legala jaktvapen som användes i Örebro. Där hade det varit på sin plats med större slagningar i brottsregistret och bättre kontakt med socialen, så att den personen hade fråntagits sin vapenlicens. Det hade inte med vapnet att göra.

Jag tror att min kollega yrkade bifall till en reservation. Jag nöjer mig med det och tackar därmed för mig.

Herr talman! Det låter ju bra.

Sten Bergheden nämnde att det trots allt står i regeringens proposition att förslagen i propositionen sammantaget medför att risken för att legala skjutvapen avleds till den illegala vapenmarknaden eller annars används för brott förväntas minska jämfört med i dag. Lyssna på det: jämfört med i dag. Alltså står det i propositionen att en viss förflyttning sker från legala till illegala vapeninnehavare – till kriminella. Det är ett jätteallvarligt påstående.

Nu säger Sten Bergheden att det inte är så. Han får gärna förtydliga vad det är som har hänt från det att propositionen lämnades till i dag som gör att vi inte ska vara oroliga för det här.

Sten Bergheden kan också få utveckla hur han ser på eventuella lättnader för sportskyttarna. Jag ställer mig lite tveksam till om det här förslaget verkligen innebär så mycket till lättnader för sportskyttarna. Jag tycker tvärtom att det är en försämring. Sportskytteorganisationerna har fått ett föreläggande om att de ska skicka in ett intyg som visar att de har behov av att inneha vissa vapen. Det är samma förväntningar som man har på enskilda vapeninnehavare. En förening är ju en förening och har vapen av andra skäl – just därför att det är en förening. Jag tycker inte att detta är en förenkling.

Det talades om vapengarderoben, men den bestäms ju i förordning. Detta hade egentligen kunnat genomföras för länge sedan. Dessutom är ingen utökning av vapengarderoben på gång för sportskyttar, som jag förstår förordningstexterna, utan bara för jägare.

Till sist: Det är sant att det kommer att bli lättare med förvaring eftersom vi har en dom i Högsta förvaltningsdomstolen. Detta är näppeligen regeringens förtjänst.

Herr talman! Även jag vill börja med att be om ursäkt för att jag inte reste mig upp när talmannen hälsade på kammaren före debattens början; jag satt också djupt försjunken i tankar. Det ska inte upprepas.

Tack för det långa anförandet, Sten Bergheden! Det brukar för övrigt vara långt, så det är nog inte första gången talartiden har överskridits. Men det var intressant, för det var ett ärligt anförande – ett ärligt statement – om vad som har hänt och inte hänt i den här processen.

Sten Bergheden hävdar med emfas att läckage inte existerar, enligt regeringen. Det är lite intressant eftersom det ändå väldigt länge har varit ett seriöst förslag på väg fram om att läckage faktiskt finns och att man därför ska införa den så kallade ventilen.

Jag tror att det var Gunnar Strömmer som sa följande i en artikel i Svensk Jakt: Vi går inte vidare med förslaget om den så kallade ventilen. Tanken med förslaget var god, det vill säga att i en uttrycklig bestämmelse förtydliga att intresset av allmän ordning och säkerhet ska kunna beaktas. Lagrådet ifrågasatte bestämmelsens utformning och kallade den otydlig och oförutsägbar. Efter noggrant övervägande går vi inte vidare med det förslaget.

Det här är ju fantastiskt i sig, för annars är ju detta att gå emot Lagrådet Tidöregeringens bästa gren, kan man säga. Regeringen brukar nonchalera Lagrådet.

Att inte gå vidare med ett förslag som man själv har lagt fram därför att det försvårar är dock inte per se att förenkla. Detta väcker vissa frågor och skapar viss oro. Man sa nämligen att man inte går vidare med det förslaget just nu. Kommer man att gå vidare med det förslaget senare? Eller kan Sten Bergheden även fortsättningsvis med emfas säga att det inte finns något läckage och att regeringen inte står för den teorin? Det framkommer nämligen i propositionen att läckage faktiskt finns.

Herr talman! Centerpartiet har hittills, fram till denna dag, varit på samma sida som Sverigedemokraterna när det gäller jakt- och vapenpolitik, men det är vi inte längre. Det är helt uppenbart, eftersom de värden och löften som Sverigedemokraterna arbetat för inte har infriats. Det är snarare tvärtom, enligt mig.

Femårslicenserna hade också sin grund i EU:s vapendirektiv och att EU ville trycka på de länder som inte hade någon kontroll över huvud taget. Ärligt talat har EU hela tiden sagt att Sverige har ett bra system. Vi kan göra slagningar varje dag på personer som innehar vapen och jämföra med brottsregistret. Det har Tidöpartierna stått här och diskuterat i jättemånga år, men nu helt plötsligt måste man ändå ha något slags kontroll.

Det vi gör i dag är att skriva på ett carte blanche. Vi ska ha en tillsyn, som förmodligen ska utföras av polisen, som vi inte tycker ska ha tillståndsgivningen över huvud taget. Det är ytterligare ett vallöfte som ännu inte har infriats, men vi hoppas att det kommer. Jag håller med om att det ska vara en egen tillsynsmyndighet.

De facto är det ett blankt papper vi skriver på. Polisen eller någon annan myndighet ska göra kontrollen av att personer är lämpliga att inneha licens. Vi kan i dagsläget inte säga något om kriterier för detta, krav på underlag, processer eller tidsfrister. Jag tycker inte att det blir en förenkling, utan det skapar ökad oro för hur det här kommer att landa.

Herr talman! Jag tackar Adam Marttinen för ett öppet och ärligt anförande.

Jag tackar även för historiebeskrivningen; den förtjänar hågkomst en sådan här dag. Allt detta började som sagt med EU:s vapendirektiv, och Centerpartiet röstade liksom Sverigedemokraterna nej till EU:s vapendirektiv i EU-parlamentet, vilket inte alla partier i denna församling gjorde.

Terrorister ansöker inte om vapenlicens. Denna inställning måste vi hela tiden ha med oss, men i det här förslaget har regeringen faktiskt tappat bort den. Det handlar inte bara om att Tidöpartierna bryter mot sina vallöften. Det handlar också om hur vi ser på jägare och sportskyttar, precis som ledamoten sa i talarstolen. Det här är ju laglydiga grupper som vi ska ha på vår sida i kampen mot terrorism.

Men uppnår vi det med detta förslag? Nej. Det sägs att förslaget innebär förenklingar för vapenägare, men jag är högst tveksam till om det blir några förenklingar över huvud taget. I stället innebär förslaget direkta försvåranden för enskilda vapentyper som man, precis som ledamoten sa, tycker är farliga mest på grund av deras utseende.

Reformen när det gäller AR15 handlar ju inte om jaktetik, utan det handlar om något helt annat. Den grundar sig som sagt i Örebrodådet, där den vapentypen över huvud taget inte användes. Ärligt talat är alla vapen farliga i fel händer.

Jag har en fråga om femårslicenser, som ledamoten och jag har diskuterat många gånger, liksom alla här, och där vi tidigare var på samma sida. Tycker ledamoten verkligen att dagens förslag att slopa licenser och i stället införa tillsyn är en förenkling?

Herr talman! Jag vill bara avsluta det jag inte hann med förra gången.

När det gäller Arbetsförmedlingens kontor har det aldrig någonsin varit ett politiskt beslut, utan det handlar om myndighetsstyrning. Då var väl det en brist både i den förra regeringen och i den här, för varken Centerpartiet eller någon annan har någonsin uttryckt att Arbetsförmedlingen måste minska antalet kontor.

Tvärtom ska Arbetsförmedlingen vara mer tillgänglig – bland annat via servicekontoren som startades men som den här regeringen såvitt jag förstår kanske håller på och stänger ned. Där brister ju också tillgängligheten för människor att faktiskt träffa Arbetsförmedlingen.

Det var många frågor i luften, men jag tar den om företagande. Och föräldraförsäkringen är jätteviktig; jag håller helt med. Många av de saker som ledamoten nämner är bra, men jag tror inte att vare sig den här regeringen eller den förra regeringen eller någon av oss riktigt har hittat nyckeln till hur de här analyserna ska bli verklighet.

En sak som vi skriver i våra motioner och som jag tror är väldigt bra är att myndigheterna ska ges i uppdrag att arbeta med nudging – en riktad form av rådgivning. Försäkringskassan är i dag väldigt bra på detta. I dag när de tekniska it-möjligheterna finns kan man när man ska ta ut sin föräldraförsäkring skriva vad man har för jobb nu och få veta vad ens pension beräknas bli om 50 år. Detta behöver ungdomar och de som bildar familj veta i dag. Ge myndigheterna riktade uppdrag att prata om det här! Jag är inte så säker på att de har det i dag.

Även när det gäller företagande tror jag att man kan jobba med nudging. Framför allt måste man börja i skolan. Man måste ha ungt företagande som skolämne, och man måste jobba med förebyggande och information hela vägen så att det blir lika naturligt att starta ett företag som att söka jobb på en industri. Om det är någonting vi missar i dag, när det är så få kvinnor som startar företag, är det arbetstillfällen.

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan! Det är alltid bra att få frågor som man kan förtydliga lite mer.

Ja, att analysera kanske var en lustig formulering. Men faktum kvarstår ju. Nu har de här åtgärderna precis börjat. Vi kommer förhoppningsvis att se resultat, bland annat av det jag tog upp som ledamoten också har pratat om. Men vi tror att det behövs mycket mer.

Jag nämnde rapporten från Sveriges Kvinnoorganisationer, som vi båda var med och lyssnade på. Jag tycker att det finns mängder av bra saker att ta från den.

Kvotering brukar vara ett förbjudet ord att ta i sin mun. Men jag kan tänka att man kan kvotera andra saker än föräldraförsäkringen. Man kanske också kan kvotera arbetsmarknadsinsatserna och se till att de går lika mycket till kvinnor som till män. Det är ju ett av de områden där det fallerar rejält och har gjort det länge, som utredningar långt tillbaka i tiden har påpekat – Kommissionen för livslånga jämställda inkomster, till exempel. Vi har inte en metod i Sverige för att garantera att de stöd som offentliga myndigheter ger gynnar kvinnor och män på samma sätt. Det brister oändligt, och det behöver man sätta fingret på.

I övrigt kände jag inte riktigt igen mig i ledamotens beskrivningar – att vi var emot stöd till förbättrade språkinsatser och sådana saker.

När det gäller Arbetsförmedlingen var vi ju tämligen överens om att en reformering behövde ske eftersom Arbetsförmedlingen gjorde det mesta utom just att förmedla arbete. Men det är en lång historia. Sedan kan det ha gått fel, men det vi gjorde var att leja ut det vi såg att Arbetsförmedlingen var dålig på till externa aktörer. Sedan har det kommit andra insatser som har påverkat detta, bland annat helt reformerade budgetar – bland annat under förra mandatperioden, när oppositionens budget gick igenom och radikalt förändrade budgeten för Arbetsförmedlingen på ett bräde.

Herr talman, ledamöter och åhörare! I dag debatterar vi arbetsmarknadsutskottets betänkande om jämställdhet och åtgärder mot diskriminering, med betoning på ekonomisk jämställdhet. Vi kommer faktiskt att diskutera mäns våld mot kvinnor, prostitution, människohandel och hedersrelaterat våld och förtryck ytterligare en gång, i juni.

Mitt anförande kommer att handla lite mer om ekonomisk jämställdhet, vilket är en kärnfråga i politiken. Det borde det vara för alla. Det är en kärnfråga i Centerpartiets liberala och feministiska ideologi – tron på varje människas rätt och förmåga att själv forma sin framtid, fri från de strukturer och normer som begränsar och naturligtvis fri från förtryck och diskriminering.

Liksom många andra har uttryckt här är också jag lite bekymrad över en regering som till stor del tycks se jämställdhetsarbetet mer som en administrativ övning än som ett aktivt förändringsarbete. Gång på gång avslås motioner, våra och andras, med hänvisning till pågående arbete. Jag tycker inte riktigt att det håller, med tanke på att utvecklingen står stilla eller till och med går bakåt, vilket den faktiskt gör. Vi upplever en backlash för jämställdhet både internationellt och i Sverige. Det betyder, per se, att det pågående arbetet inte är tillräckligt.

Herr talman! Låt oss börja med avsnittet om jämställdhetsintegrering. Regeringen och dess samarbetsparti menar att de processer som finns på plats är tillräckliga. Man hänvisar till styrdokument och att ansvaret ligger hos varje statsråd. Det är fint och bra tänkt, men hur följs det upp?

Faktum är att den här regeringen har försvagat styrningen av jämställdhetsintegrering. Under en lång följd av år hade varje myndighet i uppdrag i regleringsbreven att implementera och rapportera om sitt arbete med jämställdhetsintegrering. Men vad gör den här regeringen? Jo, man tar bort de skrivningarna och hänvisar till ett regeringsbeslut som ska gälla allt och alla. Och vips har man tagit bort ett antal möjliga tillfällen att utvärdera, följa upp och förbättra, något som också Jämställdhetsmyndigheten själv har sagt är olyckligt.

När jag har ställt frågor här i kammaren till jämställdhetsministern med flera har jag fått svaret att det arbetet inte behövs därför att man ändå kontinuerligt för diskussioner med myndighetschefer. Skulle regeringen säga samma sak om man tog bort skrivningar om exempelvis att bekämpa de kriminella gängen, att ministrarna ju kan prata med myndigheterna om det ändå varje dag? Jag tror inte det.

Nej, det handlar om prioriteringar, vilket blir extra tydligt när man läser regeringens svar i betänkandet. I hänvisningen till det regeringsbeslut som jag just refererade till, som ska gälla allt och alla, står det: ”I beslutet anges vidare att arbetet med jämställdhetsintegrering i möjligaste mån ska inordnas i ordinarie beredningsprocesser.” Struntprat! Det ska inlemmas i allt arbete.

Här kan man gärna läsa slutsatserna i Sveriges Kvinnoorganisationers rapport om jämställdhet i utredningar med mera från regeringen, som visar att jämställdhetsglasögonen fattas, inte minst när det kommer till att skriva utredningsdirektiv med mera. Det är faktiskt ganska svidande kritik från SKO när det gäller finans- och penningpolitikens påverkan på jämställdheten.

I vår motion föreslog vi specifikt att Jämställdhetsmyndigheten skulle få ett uppdrag att se över effekterna av integrationsinsatser ur ett jämställdhetsperspektiv. Varför då? Jo, för att vi vet att det finns ett stort sysselsättningsgap mellan utrikes födda kvinnor och män. Det är ett integrationsproblem, men det är i allra högsta grad också ett jämställdhetsproblem. Att då avslå ett konkret förslag för att få mer kunskap och kunna utforma träffsäkra insatser är olyckligt. Här kan regeringen än en gång söka kunskap från till exempel Sveriges Kvinnoorganisationers rapport Genom nålsögat – Vägar framåt för utrikes födda kvinnors arbetsmarknadsetablering.

Sedan ska det sägas att jag tycker att det är väldigt bra att regeringen har gjort en del av de åtgärder som nämnts här när det gäller etableringsprogrammet, till exempel. Det är mycket bra åtgärder, men många fler behövs.

Herr talman! Det här leder mig in på den andra delen av betänkandet som jag tänkte lyfta upp: den ekonomiska jämställdheten. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut. Det är målet. Men hur ser det ut i verkligheten i dag?

Som vi har hört är statistiken dyster. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män har slutat minska. Kvinnor arbetar oftare deltid, har osäkrare anställningar och tar ett större ansvar för det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Att det här leder till lägre livsinkomster och lägre pension vet vi. Dessutom äger och driver kvinnor företag i betydligt mindre utsträckning än män. Vilken resursbrist!

Centerpartiet menar att vi måste komma till rätta med det faktiska lönegapet. Vi har krävt insatser för att bryta deltidsnormen, stärka kvinnors företagande och säkra en mer jämställd fördelning av det offentliga riskkapitalet. För oss handlar det om att riva de hinder som begränsar egenmakten och om att synliggöra de strukturer som värderar kvinnodominerade yrken mycket lägre.

Regeringens svar är: pågående arbete. Man hänvisar till Medlingsinstitutets rapporter, som faktiskt är jättebra, men man talar inte riktigt om vad man har gjort eller ämnar göra med rapporterna och slutsatserna. Man hänvisar till arbetsmarknadens parter. Ja, det är klart att parterna har ansvar för lönesättning – absolut – men jag tycker inte att man ska vara för laid-back som ansvarig regering i det arbetet. Vi måste utveckla normer, regler och praxis, särskilt nu när lönetransparensdirektivet dröjer och man faktiskt inte, enligt mig, använder Medlingsinstitutets resultat.

Slutligen: En kvinna som är ekonomiskt beroende av sin partner har svårare att lämna en destruktiv relation. Jämställd ekonomi är därför också en del av det våldsförebyggande arbetet.

Därför vill jag återigen ta upp det mycket anmärkningsvärda fallet i Västernorrland. Ekonomisk självständighet är ju inte minst viktigt för brottsoffer och deras möjligheter att komma tillbaka in i vardagen. Därför är det så märkligt att staten via skattemyndigheten kraftigt försämrar den möjligheten för den utsatta kvinnan i Västernorrland. Staten tar alltså ut skatt på pengar som en kvinna i prostitution fått av sexköpare. Eller fått och fått – hon har troligen inte sett röken av de här pengarna, för hennes man har fungerat som en kopplerifirma. Kvinnan har tvingats sälja sex under flera år, och hennes man har tagit pengarna. Hur mycket mer brottsoffer än så kan man bli?

Jag skulle så gärna vilja ha svar på varför regeringen är okej med att beskatta brottsoffer – för hon är ett, även om inte mannen är dömd än. Åtalen är så nära människohandel man kan komma. När det finns solklara brottsoffer och pengar dyker upp i en utredning ska faktiskt polisen ta hand om dem. De ska gå till brottsofferersättning. Det är en praxis inom svenskt rättsväsen sedan decennier. Pengarna ska inte gå till skattemyndigheten för att därefter gå till din och min välfärd.

Att myndigheten tycks ha målat in sig i ett hörn och gång efter annan uttrycker att regeringen behöver utreda frågan har hittills inte lett till någon åtgärd från regeringen, så min fråga kvarstår: Varför vill regeringen beskatta brottsoffer?

Det här är inget annat än strukturell diskriminering, där staten med precision slår undan benen för ett liv i självständighet. Därför är det viktigt med jämställdhetsintegrering i våra myndigheter, med årlig uppföljning. Då hade man kanske kommit fram till ett annat sätt att åtgärda detta, till exempel att Skattemyndigheten är trygg i att undanta brottsoffer från beskattning. Inte ens det gör man i dag utan att be regeringen om vägledning, vilket man hittills inte har fått.

Jag står bakom alla våra reservationer men yrkar bifall till reservation 2.

Herr talman! Tack, ledamoten, för svaret! Det var ett väntat svar. Jag förstår det, men då vill jag passa på att skicka med lite fakta om vad som händer nu.

I dag i skatteutskottet begärde jag att vi ska kalla finansministern till utskottet för att svara på frågor. Som jag sa är det en helt annan situation nu, för precis det vi varnade för har nu hänt. Därför behöver finansministern svara på varför regeringen väljer att beskatta brottsoffer och varför hela regeringsunderlaget, so far, uppenbarligen väljer att stödja detta.

När det gäller det som har hänt kan man gärna gå in och läsa svaret på en skriftlig fråga som jag ställde i förra veckan. Trots att ett av regeringspartierna nu öppnar upp för att ändra situationen agerar fortfarande Finansdepartementet, Moderaterna eller vem det nu är bromskloss. Svaret är: Nej, vi tänker inte göra något åt det här därför att de negativa konsekvenserna är så stora.

Det är ett helt obegripligt svar. Det är detta som finansministern ska få svara på i skatteutskottet, och kanske så småningom i kammaren, beroende på hur svaret blir.

Jag förstår måhända att man inte kan ge några löften eller garantier här, men jag hade hoppats på än mer dedikerade svar om att man faktiskt inte ska ge sig förrän det ändras, därför att det är så orimligt och icke i linje med hur både rättspolitik och skattepolitik har bedrivits under decennier fram till nu.

Men jag hör vad regeringsunderlagets partier säger. Jag säger att vi kommer att få återkomma i frågan.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för anförandet.

Jag tänker ställa samma fråga till ledamoten Rinaldo Miller som jag gjorde till Mledamoten. Det kan tyckas tjatigt för dem som lyssnar, men denna situation är så orimlig till sin karaktär. Alla som hittills har sagt nej till någon form av ändring och förbättring av situationen måste svara på frågan varför man väljer att beskatta brottsoffer.

KD är kanske ett glädjande undantag, för i en debattartikel för en tid sedan sa man att man öppnar för en lagändring. Jag antar att det är av samma skäl som jag nämnde, nämligen att detta är helt orimligt. Men trots det röstade KD nej i skatteutskottet när oppositionen på initiativ av Centerpartiet ville lägga fram ett utskottsinitiativ för att ändra på detta. Det var både tråkigt och märkligt, och ledamoten får gärna förklara varför.

Grejen är att nu har just precis det hänt som vi varnade för och beskrev i det utskottsinitiativ KD röstade nej till: En brottsutsatt kvinna har tvingats betala skatt.

Hur hjälper detta de brottsutsatta att söka hjälp och medverka till att sätta dit dem som faktiskt är kriminella, och hur kommer ledamoten att jobba för att förändra situationen?

Herr talman! Det här säger jag till fler än ledamoten Frost Lindberg: Jag hoppas att vi i debatten framöver slipper den formen av whataboutism som nästan kom fram här – ”men alla andra, då”?

Ja, det är så att det här systemet har funnits länge. Första gången detta debatterades i kammaren var för säkert 15–20 år sedan. Redan då konstaterades att ingen beskattning ska ske om det är fråga om ett brottsoffer. Därefter har det varit ganska tyst kring det här, tills för några år sedan då polisen gjorde en utredning hemma hos en kvinna och hittade kontanter, vilket kom till Skatteverkets kännedom.

Det finns alltså ingen klar strategi när Skatteverket ramlar över sådana här exempel, och det är det jag har lyft till regeringen gång på gång. Jag har gjort det till den nuvarande regeringen, för det är av någon anledning under den här mandatperioden som denna situation har uppstått hos Skatteverket. Det är regeringen som måste göra någonting åt detta, för Skatteverket säger att de vill ha ett uppdrag. De vill ha en utredning om det här, och de vill göra någonting åt det. Men ärligt talat säger finansministern nej, och varför är lite svårt att förstå.

Ledamoten nämnde återigen att man har tittat på detta. Tja, man har haft ett rundabordssamtal med berörda myndigheter och organisationer, och den alldeles avgörande slutsatsen från det samtalet var att detta inte borde förekomma och att Skatteverket borde kunna göra ett undantag från lagstiftningen. Men trots det är budskapet från Finansdepartementet utifrån det mötet: Nej, för det kan utgöra en risk.

Det är som att det inte redan fanns en risk här. I fallet i Västernorrland var det en före detta Hells Angelsmedlem som redan är inblandad i kriminalitet som utnyttjade kvinnan, så vad består risken i? Jag förstår inte det. Jag ställer därför frågan igen: Vad, lite konkret, kan ledamoten göra för att undanröja det här problemet?

Herr talman! Jag tackar ledamoten för anförandet.

Jag ska ställa en fråga av en annan karaktär, men jag vill först slå fast att ekonomisk jämställdhet är avgörande för att kvinnor ska kunna leva ett fritt liv. Det vet vi, och det är vi alla överens om. Det gäller alla kvinnor; det gäller arbetslösa kvinnor, ensamstående kvinnor och kvinnor i karriären, och det gäller även brottsoffer. Efter att brottsoffer har varit utsatta ska de kunna komma tillbaka och få ett värdigt liv.

Därför tycker jag att det är väldigt konstigt att regeringen beskattar brottsoffer, som i det fall i Västernorrland där en kvinna som utsatts i prostitution alltså får betala skatt för de pengar som hon har fått av sexköpare. Eller, fått och fått – det är inte hon som har förfogat över pengarna, har det visat sig, utan det är hennes man som har tvingat henne att sälja sex.

Vad har då den debatten med det här att göra? Jo, jämställdhet är en tematisk fråga. Den gäller alla politikområden. Och även om vi som är här inte sitter i skatteutskottet, där den här frågan också debatteras, utgår jag från att frågor avgörs i grupp även i majoriteten av regeringsunderlaget, där åsikter stöts och blöts.

Jag vet inte om frågan nämndes då, men den borde ha nämnts när vi här i kammaren för en tid sedan debatterade Riksrevisionens rapport om ekonomiskt våld. Är det någon gång som staten medverkar till strukturellt ekonomiskt våld är det nämligen i det här fallet. Jag undrar alltså lite om ledamoten kan svara på frågan varför det är så här, eller rättare sagt vad regeringen tänker göra för att stoppa staten från att beskatta prostitution – det vill säga beskatta brottsoffer.

Fru talman, åhörare och ledamöter! I dag debatterar vi alltså mervärdesskatt. Det är en skatt som för många är en rad på ett kvitto, vilket vi har hört talas om här i dag. Men det är i själva verket ett av våra mest kraftfulla styrmedel. Momsen kan vara en byråkratisk börda som kväver företagande och försvårar för ideella krafter. Men den kan också vara en hävstång för att stärka Sveriges självförsörjning, snabba på klimatomställningen och värna ett levande föreningsliv.

Centerpartiet ser de möjligheterna. Vi ser hur en smartare och mer logisk moms och skattepolitik skulle kunna göra Sverige starkare. Regeringen däremot tycks mest se en anledning att avvakta och hänvisar till processer.

Fru talman! Det finns en bred enighet i kammaren om att dagens momssystem är ett lapptäcke. Det har vi hört påpekas många gånger, och alla håller med om det. Det är fyllt av obegripliga gränsdragningar. En dansbandskväll beskattas hårdare än en konsert. Det är lägre moms på turridning på en islandshäst än på en mer äventyrlig ridtur i fjällen. Det är en annan momssats på takeaway än på mat du står kvar och äter. Det är näst intill provocerande.

Det är dock inte bara absurditeter och lustiga anekdoter. Det skapar också en administrativ börda som stjäl tid och energi från våra företagare. Det är tid som de borde lägga på att utveckla sina verksamheter och anställa fler.

Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att regeringen har haft som strategi att göra momsen mer rimlig momssats för momssats. Det är jättebra. Vi är tacksamma för det. Men helheten saknas.

Jag vill i dag fokusera på fyra områden där regeringen enligt Centerpartiet har extra mycket att göra och där våra förslag skulle göra verklig skillnad.

För det första handlar det om maten på våra bord. Vi har pratat om det i dag. Vi har diskuterat sänkt matmoms. Det är fortfarande så, fru talman, att nästan varannan tugga vi äter i Sverige är importerad. I ett alltmer osäkert världsläge innebär det en sårbarhet vi inte kan acceptera. Svenska bönder producerar mat i världsklass med höga krav på djurvälfärd och låg klimatpåverkan. Men de konkurrerar på en global marknad, där de alltför ofta kämpar i uppförsbacke nedtyngda av svenska skatter och avgifter.

Därför har vi i motioner krävt en omedelbar genomlysning av livsmedelskedjans samlade kostnader från jord till bord. Vi måste identifiera och sänka de skatter och avgifter som gör svensk mat onödigt dyr och som urholkar lönsamheten för våra lantbrukare. Vi föreslår bland annat ett permanent jordbruksavdrag. Det var från början ett förslag till utskottsinitiativ i skatteutskottet. Regeringen har dock sagt nej till förslaget. Motionerna avslås.

Vi tycker att det vore bättre att satsa grundläggande på att säkerställa att vi har svensk mat på bordet i en kris och på att bönderna i vårt land ska kunna leva på sitt arbete. Majoritetens hållning är oroande, särskilt med tanke på dagens oro i världen.

Sänkt matmoms då, tänker någon. Ja, men sänkningen är ju tillfällig, som så mycket annat som regeringen har gjort. Sänkta arbetsgivaravgifter för ungdomar är ett annat exempel. Det är ju valår.

För det andra handlar det om klimatomställningen och vår energisäkerhet, fru talman. Samtidigt som regeringen med stöd av Sverigedemokraterna monterat ned reduktionsplikten och gjort Sverige mer beroende av fossil olja från auktoritära stater har vi i Centerpartiet föreslagit en annan väg. Vi kallar det för en tanka svenskt-politik. Runt om i vårt land, i skogen och på åkrarna, finns råvaran till framtidens gröna drivmedel. Genom att sänka momsen på biodrivmedel, biogas och vätgas till EU:s lägsta tillåtna nivå kan vi göra det svenska hållbara alternativet konkurrenskraftigt vid pump.

Det här är en politik som minskar utsläppen, skapar jobb, främst på landsbygden, och stärker vår nationella beredskap. Det är en politik för Sverige, vilket vi inte tycker att regeringens politik är, särskilt inte i ett läge där det är kris.

För det tredje handlar det om vårt ovärderliga föreningsliv, som jag var inne lite grann på även tidigare, fru talman. Det ideella engagemanget är kittet i vårt samhälle. Men i stället för att underlätta för idrottsföreningar och studieförbund sätter dagens momsregler käppar i hjulen.

Vi har det absurda problemet med internmomsen. Statliga bidrag som ska gå till verksamhet tvingas man i stället betala tillbaka till staten som moms. Som jag nämnt i tidigare debatter kämpar ett av våra största studieförbund nu i EU-domstolen för att slippa en årlig momsnota på 4,5 miljoner kronor. Det är pengar som skulle ha gått till folkbildning.

Vi väntar nu på ett utlåtande från EU. Regeringen kan bekvämt luta sig tillbaka och göra ingenting i väntan på det. Någon sa tidigare att vi alla är överens om att vi inte vill ha det så här. Jag är faktiskt lite osäker på det, eftersom regeringen valde att inte lämna något utlåtande till EU-domstolen.

För det fjärde handlar det om rättssäkerheten, fru talman. Jag vill avsluta med att tala lite mer om den så kallade travmomsen. Det här handlar om någonting mycket större: rättssäkerhet och förutsägbarhet för våra företagare.

Vi har en situation där Skatteverket med en dåres envishet, om jag får lov att uttrycka det så, vägrar att följa utslaget från Högsta förvaltningsdomstolen. Domstol efter domstol i lägre rätt har slagit fast att prispengar från trav- och galopptävlingar utgör inkomster i ekonomisk verksamhet. Därmed ska det inte råda några tvivel om att man ska ha rätt att dra av moms. Ändå fortsätter Skatteverket att hävda motsatsen, vilket skapar en enorm osäkerhet för tusentals företagare inom hästnäringen, en näring som är ovärderlig för vår landsbygd.

Vi tycker att regeringen måste göra något åt det här och har uttryckt detta i en motion. Det är klart att regeringen inte kan detaljstyra en myndighet, men man måste kunna inleda en diskussion och starta en utredning av varför det blivit så här. Varför blir det så att myndigheterna inte gör det vi alla vill i den här församlingen?

Fru talman! Vi har lagt fram konkreta förslag för att stärka svensk livsmedelsproduktion, påskynda klimatomställningen, underlätta för föreningslivet och garantera rättssäkerheten för våra företagare. Regeringen har sagt nej till alltihop. Det är en passivitet som vi inte har råd med.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 9.

Fru talman! Då får vi fortsätta jobba för en större reform där man går mot en enhetlig moms. Jag håller helt med ledamoten om att det är det som behövs. Men jag ser inte att de initiativen har tagits av nuvarande regering. Det återstår att göra i framtiden.

Jag tänker skifta fokus och ställa en fråga som inte har direkt med själva momssatsen att göra utan med politiken för hur man tar ut momsen. Det gäller det som brukar kallas travmoms. Det ligger inte på ledamotens statsråds departement utan på ett annat departement. Men det berör en näring som vi båda vurmar mycket för, och det är ledamotens partikamrat som är landsbygdsminister.

Hästverksamheten är oerhört viktig. Därför är det väldigt tråkigt att det fortfarande är synnerligen oklart hur moms ska tas ut på hästföretag inom trav. Det avgörs i domstol och i HFD. Ändå, får vi lov att säga, bryr sig Skatteverket inte så mycket om det. Ledamoten ska naturligtvis inte svara för vad Skatteverket gör och inte gör. Men det är beklämmande att se att den förda politiken går emot vad alla här i kammaren faktiskt har slagit fast och hur vi vill att det ska se ut.

Det är fortfarande oklart om travföretag är berättigade att dra av moms eller ej och hur Skatteverket avgör när det inte är exakt ett sådant förhållande som har avgjorts i HFD. Vid exakt så många hästar och exakt så stor omsättning är att man berättigad att göra det, men inte annars. Så ser det ut i verkligheten.

Förs det några diskussioner inom regeringen? Om ledamoten har möjlighet att säga någonting om detta vore jag ytterst tacksam.

Fru talman! Tack, ledamoten, för ditt anförande!

Det är lite kul att debattera skattefrågor och momsfrågor. På ett sätt är vi väldigt överens. Jag är ganska säker på att den som lyssnar på detta utifrån utan att veta vem det är som pratar tycker att det kan vara vem som helst av oss. Vi har alla åsikter om och vill göra något åt de olika konstiga momssatserna. Det är nog svårt att lista ut vem som företräder majoritet och opposition. Det är inte konstigt. Jag säger inte detta för att raljera utan för att belysa att det här är lite knivigt.

Jag vill ändå ställa frågor om hur regeringen egentligen ser på det här. Det var inte ledamoten, utan en ledamot som talade tidigare, som sa att man inte skulle göra en reform för reformens skull. Men jag var inte lika snabb, som Marie var, på att begära replik då.

Alla vill göra något åt detta. Men vad gör regeringen faktiskt åt dessa konstiga momssatser? Betar man av momssats för momssats på konstiga områden, som man förtjänstfullt har gjort med till exempel dansbandsmomsen? Eller har man ett långsiktigt tänk för hur man ska göra det? Finns det en tanke om att långsiktigt se över åtminstone mervärdesskattesystemet eller kanske hela skattesystemet? Under förra mandatperioden, med januariavtalet, kom man faktiskt ganska långt på vägen med att sätta upp direktiv för det, men det blev inte av.

Hur går tankarna i Regeringskansliet om just momspolitiken? Finns det tankar på en omfattande reform?