Helena Vilhelmsson

Fru talman! Ledamöter och åhörare! Vi debatterar i dag skatteutskottets betänkande om skatteförfarande, folkbokföring och tull. Det kan för vissa låta som en teknisk och kanske lite torr diskussion. Men jag vill hävda – som många andra – att det är precis tvärtom. Det vi talar om i dag är själva fundamentet för vårt samhällskontrakt. Det handlar om förtroende, om rättvisa och om statens förmåga att bekämpa fusk och brottslighet och samtidigt vara en möjliggörare för medborgare och företag.

Centerpartiet har i ett antal motioner lyft fram konkreta förslag för att stärka detta fundament. Förslagen har tyvärr inte fått gehör hos regeringen. Det är beklagligt, fru talman, för de problem som vi har är fortfarande allvarliga och ibland akuta.

Låt mig börja med det vi redan har pratat om: folkbokföringen. Det är ingen hemlighet att folkbokföringssystemet utnyttjas av kriminella. Adresser säljs för att möjliggöra bidragsbrott. Där kan kriminella nätverk i princip verka i det dolda. Mycket har gjorts, och mycket görs – det ska sägas. Men mycket återstår.

Vi tog, som sagt, med förfäran del av rapporteringen i tidningen Hem & Hyra, som påvisade kriminell verksamhet i dess mest finurliga form. Man hittar de här kryphålen. Det handlar om adresshandel. Regeringen väntar med åtgärder kring detta till den 1 januari 2027. Centerpartiet föreslog i ett utskottsinitiativ, som hela oppositionen ställde sig bakom, att information skulle ges även till ägare av sommarstugefastigheter även om ägarna inte är skrivna där. Men det blev ett avslag på det.

I det betänkande som föreligger finns faktiskt ingen beskrivning om handel med just folkbokföringsadresser med i utskottets ställningstagande för avslag. Därför tolkar jag det som att det trots allt inte är så viktigt.

Regeringens svar på detta är otillräckligt, milt uttryckt. Man hänvisar till pågående arbete och utredningar, men som vi alla vet, fru talman, kan man inte utreda bort ett problem som växer för varje dag. Att bara konstatera att problemen finns utan att agera är en invit till de kriminella att fortsätta. Vi behöver handling nu och inte fler förhoppningar och utredningar.

Fru talman! Nästa område som jag vill lyfta fram gäller villkoren för våra företagare. Sveriges små och medelstora företagare är ryggraden i vår ekonomi. De skapar fyra av fem jobb och välstånd i hela landet, som ni vet. Då måste staten och inte minst Skatteverket agera som en partner och inte som en motpart. Vi ser tyvärr alltför många exempel på motsatsen med krångliga regler, långa handläggningstider och en brist på förutsägbarhet som skapar en enorm osäkerhet för den enskilde företagaren.

Därför har vi i vår motion krävt ett tydligare rättssäkerhetsperspektiv i skatteförfarandet. Det ska vara lätt att göra rätt. En företagare som hamnar i tvist med Skatteverket ska inte behöva känna att man möter en övermäktig motståndare där utgången är given på förhand. Regeringens svar på detta är återigen en besvikelse. Man menar att balansen mellan kontroll och service är god. Jag skulle nästan vilja bjuda med regeringen – kanske arbetsmarknadsministern eller näringsministern – på en fältstudie och prata med småföretagare i Hällefors, Laxå eller Vilhelmina och fråga om dessa upplever att balansen verkligen är god när de tvingas lägga orimligt mycket tid på administration i stället för att utveckla sina verksamheter.

De exempel vi lyfter är kostnader för tvister med Skatteverket och att man som ny företagare måste betala in preliminär skatt innan man riktigt vet vad omsättningen blir. Svaret från regeringen är ett rungande nej. De förklarar det med att det går att få ersättning i efterhand för kostnader som inte skulle ha belastat företaget, men det är inte ett svar som är gott nog. Det underlättar fortfarande inte administrationen och krångligheten för den enskilda lilla företagaren.

Fru talman! Vidare jobbar regeringen liksom många tidigare regeringar med frågan om förenkling. Det är en svår fråga som många har jobbat med, men företagen upplever få resultat. Det här berör också ideella föreningar. Ett exempel som vi har i vår motion är att se över regelverket för kontrolluppgifter för ideella föreningar i syfte att förenkla administrationen. Vad blir svaret från regeringen? Jo, att i dialog med branschorganisationer har Skatteverket fått information om vilka regelverk som man anser är mest betungande och var man anser att behovet av förenklingsåtgärder är störst.

Vidare framgår det att branschorganisationerna är ganska nöjda med Skatteverkets förenklingsarbete. Det finns dock utrymme för att göra mer, och Skatteverket har fått i uppdrag att fortsätta jobba med det. Därför ser regeringen inga skäl att göra någonting åt det och avslår motionerna. I dagens betänkande står dock inte ett ord om ideella föreningar, för de ingår väl ändå inte i branschorganisationerna. Små företag och det ideella föreningslivet verkar inte ligga högt upp på regeringens priolista.

Fru talman! Centerpartiet föreslår också ett tillkännagivande om att se över och stärka systemet för personer med skyddade personuppgifter och andra skyddsåtgärder för att öka tryggheten och dessa personers frihet och möjlighet att driva företag. Även människor med skyddade personuppgifter ska kunna stärka sin ekonomi, vilket är en grundbult för att kunna uppnå frihet och faktiskt någon gång ta sig ur situationen med skyddade personuppgifter.

Vi påpekar också att regeringen och Skatteverket borde inleda ett arbete med att se över om det vore möjligt för myndigheter eller staten att betala skadestånd när myndigheter avslöjar skyddade personuppgifter. Genom åren har Skatteverket faktiskt medverkat till detta.

Även dessa motioner avslås, fru talman, och det står inte ett ord i betänkandet om företag som drivs av personer med skyddade personuppgifter eller rätten till skadestånd om personuppgifterna röjs.

Fru talman! Sammanfattningsvis ser vi ett mönster. När Centerpartiet föreslår konkreta åtgärder för att bekämpa brott, förenkla för företagare och stärka utsatta personer som vill driva företag svarar regeringen med passivitet, hänvisningar till pågående arbete och en ovilja att ta problemen på det allvar som de förtjänar. Det duger inte! Förtroendet för våra gemensamma system bygger på att de fungerar, att de är rättvisa och att staten agerar med kraft när det behövs. Regeringen misslyckas på så många politikområden i det här betänkandet, enligt Centerpartiet. Därför, fru talman, står jag förstås fast vid de förslag som Centerpartiet har lagt fram men yrkar bifall endast till reservation 12.

Fru talman! Jag vill börja med att säga att det inte var någon kritik när jag hänvisade till ledamotens uttalanden. Jag vet att motioner avslås när man inte sitter i regeringsställning.

Men sedan blir jag väldigt förvånad. Ledamoten säger att man när man sitter i regeringsställning har bättre sätt att kommunicera sina förslag och, som jag förstår det, också att genomföra förslag. På vilket sätt är det bättre att det inte blir någon som helst förändring av situationen för sommarstugeägare i sommar? Förändringen sker möjligen, i den bästa av världar, först den 1 januari 2027.

Man hade kunnat snabbutreda en lagändring där man lägger till en mening om att meddelande om nya inneboende på adressen ska gå till fastighetsägare. Hur kan det vara så svårt? Jag har noterat att det skrivits om detta på sociala medier. Här pratar vi om Ulla-Lena, och min fråga är: Hur många fler Ulla-Lena ska vi få se i sommar? Det blir ju ingen ändring på detta i sommar. Hur många fler ska behöva få sin adress kapad?

Är det verkligen ledamotens mening att finansministern ska gå in varje gång och ringa till Skatteverket och säga åt dem att åtgärda detta? Varför kan man inte göra en snabbutredning och ändra lagstiftningen på en gång? Annars får vi ju fler som Ulla-Lena. Är det verkligen ledamotens mening att vi ska få fler sådana fall i sommar?

Fru talman! Jag tackar ledamoten för anförandet.

Ledamoten började med att kommentera att dagens betänkande innehåller resultatet av motioner väckta under allmänna motionstiden. Det är många förslag, och alla avstyrks, vilket kan tyckas lite intressant eftersom många av motionerna är desamma som moderater och representanter från Tidöregeringen har skrivit under många år. Men så är det: Om man sitter i en majoritet jobbar man på andra sätt. Ledamoten berättade om många av de arbetsområden man jobbar med.

Som så ofta läggs mycket tid på att berätta vad man gör för att bekämpa den kriminella ekonomin, vilket är mycket bra. Folkbokföringen har en stor del där. Det har hänt mycket på folkbokföringens område som Centerpartiet har stött genom åren. Men även om man sitter i regering och har alla instrument för att förbättra saker som uppenbart är felaktiga måste man också i riksdagens kammare inse det och rösta för att åtgärda sådant som är uppenbart fel och som enligt mig borde kunna åtgärdas på ett enkelt sätt.

Jag pratar förstås om det vi fick höra talas om för något år sedan, nämligen att kriminella gäng tjänar ohemult mycket pengar på att sälja falska folkbokföringsadresser i människors sommarstugefastigheter. I min värld är det enkelt att ändra lagen som vi själva har beslutat här. Om någon skriver sig på en adress ska den som äger fastigheten få ett besked om detta. Detta gäller dock inte sommarstugefastigheter eftersom man inte är skriven där.

Varför kunde regeringen inte gå med på detta för att snabbt och enkelt få slut på ett stort problem?

Herr talman! Det är glädjande att lyssna på så många engagerade inlägg om svenskt skogsbruk och att också talmannen lyssnar uppmärksamt. Det gör talmannen naturligtvis alltid, men han är extra uppmärksam nu. Det är mycket glädjande.

Det handlar nu om en näring som är oerhört viktig för Sverige, som så många tidigare talare har nämnt. Det är också fråga om en oerhört hållbar näring. Jag vet inte om det finns någon annan naturresurs som vi kan bruka utan att förbruka. Precis som tidigare talare har nämnt: Om vi hugger ned ett träd planterar vi två nya. Hela ekosystemet kan fortsätta för all framtid. Det är ju helt fantastiskt.

Det är också glädjande att flera av förslagen i propositionen kommer från den senaste skogspropositionen som Centerpartiet var med och förhandlade fram under förra mandatperioden. Nu ser delar av de förslagen ut att förverkligas. Det känns jättebra.

När man läser i betänkandet kan det i mångt och mycket uppfattas som att det handlar om naturvård och biologisk mångfald. Det stämmer, men det viktiga är vad som kommer med naturvård och biologisk mångfald och hur vi jobbar med den frågan.

Om vi ska skydda biologisk mångfald måste vi göra det på ett sätt som inte drabbar den enskilda näringsidkaren, som ju driver en näringsverksamhet till gagn för Sverige, för Sveriges ekonomi samt klimat och miljö. Det får inte drabba ekonomiskt i form av orimlig eller orättvis beskattning eller orimliga intrång i äganderätten. Det är något som vi har sett alldeles för mycket av på slutet. Vi pratar om en näringsverksamhet som är viktig för hållbarhet, för öppna landskap och för arbetstillfällen.

Den skogsproposition som lades fram 2022 var oerhört tydlig med att skydd av skog som utgångspunkt måste vara frivillig för markägaren. Naturvårdsarbetet ska i ökad utsträckning bygga på initiativ från markägaren snarare än från myndigheter. Det finns liksom inget annat sätt att göra det hållbart på.

Ett viktigt verktyg för att nå fram till skogspropositionens inriktning är att det finns tillgång till en bred palett av flexibla skyddsformer att tillgå och att markägaren inte straffas ekonomiskt för att han eller hon förvaltar sin skog på ett hållbart sätt.

De senaste åren har naturvårdspolitiken präglats av ett slags top-down-perspektiv där äganderätten hanterats alltför respektlöst och lättvindigt. Stort fokus har lagts vid att formellt skydda stora arealer genom reservatsbildning. Centerpartiet vill se en ökad mångfald och flexibilitet inom naturvården och anser exempelvis att naturvårdsavtal som vi pratar om i dag har varit en outnyttjad skyddsform, trots sin frivilliga, tidsbegränsade och flexibla karaktär. Att det inte har utnyttjats mer kan bero på det som adresseras i propositionen, nämligen att det skattemässigt har varit missgynnat. Därför är det mycket positivt att regeringen vill åtgärda avtalen.

Vi i Centerpartiet ställer oss bakom inriktningen i propositionen. Men vi har en del invändningar. När det gäller den nya ersättningsfonden för naturvårdsmark med förlängd tid för att hitta ersättningsmark anser vi att det är bra att tiden förlängs och fastställs till tio år. Men vi anser att den föreslagna perioden för fonden borde gälla all sorts mark, inte bara naturvårdsmark utan även vid exempelvis expropriering för ledningsdragningar och så vidare. Vi motiverar det helt enkelt med att det förenklar. Det ska vara samma regler för alla sorters avsättningar i ersättningsfonden.

När det gäller naturvårdskontot välkomnar vi som sagt det, även om vi i grunden föredrar en ordning där ersättning betalas ut årligen per automatik i stället för som engångsbelopp. Det skulle underlätta för planering och administration för markägare, inte minst för dem som vill göra det enkelt för sig och inte vill behöva öppna konton, välja kreditinstitut och så vidare. Men det är bra att man har den möjligheten.

Regeringen skriver att det framstår som lämpligt att reglerna för när och hur uttag får göras från naturvårdskonto följer reglerna för uttag från skogskonto och skogsskadekonto. Vi delar den uppfattningen men anser av flera skäl att naturvårdskonto, precis som skogsskadekonto, ska vara möjligt att ta ut under tjugo år i stället för, som nu är föreslaget, tio år. Regeringen behöver ta större höjd för att naturvårdsavtal kan omfatta stora belopp och ha avtalstider på en bra bit över tio år.

När man tänker på en skogs omloppstid är tio år egentligen ingen tid alls när det kommer till skogsvård och skogsbruk. Att planera för till exempel röjning och avsätta pengar för det, som man kan göra med ersättning till naturvårdsavtal, behöver göras under både ett och två årtionden framåt.

Jag måste avsluta med att nämna frågan om nekat avverkningstillstånd i fjällnära skog, som näppeligen nämns i propositionen men som vi har tagit upp i vår följdmotion. Ska man bli skogsägare i dag ska man kanske inte välja att bli det i närheten av fjällnära skog. De skogsägarna lever nämligen fortfarande i ett slags rättssäkerhetsmässigt gungfly.

Den föreslagna ersättningsfonden är bra. Där kan skogsägare lägga pengar för intrångsersättning för naturvård, till exempel reservat, när det handlar om en permanent rådighetsinskränkning, som det heter. Centerpartiet menar att ersättningen för nekat avverkningstillstånd för fjällnära skog självklart ska betraktas som en permanent rådighetsinskränkning och omfattas av den nya ersättningsfonden. Det är nämligen precis vad det handlar om. Det är naturvårdsändamål, och det är en permanent rådighetsinskränkning, för få eller inga personer tror väl att vare sig Skogsstyrelsen eller Naturvårdsverket kommer att upphäva ett avverkningsförbud i fjällnära skog i framtiden. Så är dock inte tanken med det här förslaget, och det fungerar inte så i dag.

I betänkandet står det klart och tydligt att det eventuellt är fråga om permanent rådighetsinskränkning när det gäller avverkningsförbud i fjällnära skog och att skogsägaren kan ha rätt till ersättning enligt skogsvårdslagen. Men det är oklart hur.

Ska ni bli skogsägare i fjällnära trakter, tänk er för! I dag betraktas ni nämligen inte som samma rättighetsbärare som skogsägare i övriga Sverige. Det här ärendet har, som vi har hört tidigare talare nämna, valsat runt i rättsväsendet, i Skatterättsnämnden och i Högsta förvaltningsdomstolen. Men ingen klarhet har nåtts.

Jag avslutar med att citera från betänkandet: ”Hur den föreslagna ersättningsfonden för naturvårdsmark ska tillämpas på ersättningar som betalas ut med stöd av skogsvårdslagen får enligt regeringen utvecklas i praxis. Regeringen anför att den kommer att följa frågan.” Det är alltså med stöd i skogsvårdslagen som avverkningsförbud i fjällnära skog har beslutats.

Sådana här formuleringar gör mig lite allergisk. Jag tror att praxis kan vara nödvändigt ibland. Det går kanske inte att reglera allt i minsta detalj. Men när det drabbar enskilda näringsidkare, enskilda skogsbrukare, med enorma ekonomiska konsekvenser som följd är det inte försvarbart.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 2.

Herr talman! Min fråga handlar om den lättillgängliga våldsamma pornografin, som finns i våra barns byxfickor dygnet runt. Min fråga går till jämställdhetsminister Nina Larsson.

Det är inte som förr. Tidningarna i butiken, som vi tjuvtittade på, är ersatta av grov, hänsynslös pornografi på nätet, levererad av miljontals porrsajter, helt öppet. Medan vi lärde oss om sex från en ibland rodnande lärare och tidningen Kamratposten uppger många unga i dag att en av de största källorna till sex- och samlevnadsundervisning är den porr som finns på nätet. Detta ger förstås en oerhört skev och skadlig syn på sexualitet och samtycke.

Jag behöver inte läsa upp vad de mest sedda filmerna har för titlar. Det är opassande, och jag skulle förmodligen få en tillsägelse av talmannen efteråt. Men för våra barn finns detta helt fritt att ta del av.

Jag undrar: Vad gör ministern och regeringen? Vad har man vidtagit för åtgärder för att göra nätet tryggt för barn? Ett skärmförbud i skolan hjälper föga eftersom porrfilmerna är tillgängliga dygnet runt. Vilka åtgärder planeras?

Fru talman! Jag vill klargöra för finansministern och andra som lyssnar att jag aldrig har påstått att skattesystemet ökar utsattheten hos barn i kommersiell sexuell exploatering, men det minskar den definitivt inte. Och det hjälper inte barn ut ur den exploateringen. Det är detta jag försöker säga, och det är detta som många med mig säger.

Jag skulle önska att finansministern lyssnade på dem som jobbar med dem som har varit drabbade. Det finns mängder av röster som säger just detta: ”Hade jag vetat detta när jag var utsatt hade det varit en enorm spärr för mig att våga söka hjälp.” Det är väl klart att det är så för barn även i dag.

Jag tycker att det är lite ohörsamt att inte ta till sig något av synpunkterna från de diskussionerna. Både finansministern och jag vet att de finns hos barnrättsorganisationerna. Jag skulle önska en annan intoning i debatten och argumentationen, för det är ett problem. Det är ett moraliskt och etiskt konstigt argument.

Vi ska inte behöva vänta på det första fallet. Barns lidande ska inte omvandlas till ett bokföringsärende. Det får inte finnas någon risk för det.

Det är kränkande att barn som utsatts för exploatering fortfarande riskerar att behandlas som om de bedrev näringsverksamhet. Även om detta inte har skett i dag finns risken. När övergrepp ges ett sken av legitimitet – det gäller både barn och vuxna – förlorar brottet sin tydlighet och skärpa. Trauma är inte en affärstransaktion, och övergrepp är inte ett arbete.

Jag hänvisar också till utredningsbetänkandet Ut ur utsatthet, som vi har kommenterat tidigare när vi har debatterat. Där sa man klart och tydligt att beskattningen skulle tas bort. Utredarna hade inte den uppgiften, men de konstaterade det. Låt oss gå vidare med detta och göra det en gång för alla!

Fru talman! Det största problemet för dessa barn är att människor – män – utnyttjar och plågar dem i kommersiell sexuell exploatering. Ett kanske lika stort problem för dessa barn är att de, när de fortfarande är barn eller när de blir vuxna, får reda på att de kanske också skulle ha redovisat de här inkomsterna. Vi ska väl inte behöva vänta på det första fall där en minderårig hamnar hos Skatteverket?

Detta är ett synsätt som jag vet är ett problem för många barn som är utsatta för kommersiell sexuell exploatering. Förminska inte att man tycker att det är otrevligt, obehagligt och obegripligt att riskera att betraktas som en näringsidkare i stället för ett brottsoffer! Det är ett aktuellt problem både för barn och för vuxna utsatta kvinnor.

I tidigare kommunikation kring detta har det nämnts – jag tror att det också sades i finansministerns svar – att Skatteverket inte beskattar kvinnor eller barn om de är utsatta för människohandel. Det är ett intressant ställningstagande som tarvar lite reflektion. Skatteverket har ju själv erkänt att de absolut inte har någon möjlighet att avgöra huruvida en kvinna är utsatt för människohandel eller ej, utan de måste förlita sig på en polisutredning. Både finansministern och jag vet ju hur många domar för människohandel i Sverige vi har haft: De existerar knappt.

Frågan är: Är det skillnad på utsatthet och utsatthet? Är det skillnad om man blir utsatt i prostitution på grund av en hallick eller på grund av att man måste ha pengar till mat på bordet? Eller grundar det sig i att man tror att någon faktiskt gör detta frivilligt?

Man måste förstå att lagar, lagstiftning och myndighetsbeslut föder vidare värderingar, funderingar och frågor. Detta är en sådan. Vad är det för skillnad på utsatthet och utsatthet? Varför ska det ena beskattas enligt svensk lagstiftning men inte det andra?

Jag har svårt att köpa diskussionen om att utsatta kvinnor och utsatta barn ska bära ansvaret för att den kriminella ekonomin och penningtvätten inte ska öka. Jag förstår inte det. Jag tycker att det är regeringens ansvar. Det är inte utsatta barns och kvinnors ansvar att göra detta.

Om det nu skulle vara så att socialtjänst, polis eller andra misstänker att ett barn är utsatt för kommersiell sexuell exploatering och råkar ha en hel hög med pengar ska ju socialtjänst och andra direkt träda in för att skydda barnet. De har ett ansvar för barn under 18 år. Det kan till och med vara en motsatt effekt – alltså att barnet får snabbare och bättre hjälp i sådana fall.

Vad jag menar är att argumentet inte är hållbart när det gäller barn. Så fort man får en misstanke om att barn är utsatta ska ju andra myndigheter träda in.

Det finns många andra funderingar som följer med detta, men jag tar upp dem i mitt avslutningsanförande.

Fru talman! Tack, Elisabeth Svantesson, för svaret och för möjligheten att återigen diskutera denna otroligt angelägna fråga!

Det är ett faktum att Skatteverket och regeringen menar att inkomst från försäljning av sexuella tjänster ska beskattas då dessa inkomster inte omfattas av ett undantag i lagen. Detta gäller även om pengarna härrör från brottslig verksamhet som sexköp eller sexuellt våld mot barn, det vill säga barn i prostitution. Att barn under 18 år utsätts för kommersiell sexuell exploatering i prostitution råder det ingen tvekan om.

Enligt skatteförfarandelagen och inkomstskattelagen är det dock möjligt att betrakta även minderåriga som skattskyldiga för de inkomster de inbringar, oavsett om dessa har kommit från brottslig verksamhet eller inte. Detta öppnar för en tolkning som direkt motverkar barnets brottsofferstatus.

I svaret undviker regeringen att ge sin syn på om det är rimligt att barn riskerar att beskattas för pengar de mottagit i samband med att de utsatts för kommersiell sexuell exploatering. Det innebär i praktiken att det saknas juridisk garanti för att barn i utsatthet inte ska betraktas som näringsidkare och därmed bli deklarations- och skattepliktiga.

Ett sådant system skapar flera allvarliga risker. Även om det inte i dag finns något fall hos Skatteverket med barn som näringsidkare inom prostitution kan det medföra att barn avstår från att söka hjälp eller anmäla exploatering av rädsla för beskattning. Förövare kan använda hot om skatteskuld som ett medel för att behålla kontroll – vem vet om detta kanske sker redan i dag. Ansvaret för övergreppet riskerar att förskjutas från gärningspersonen till barnet. Barn kan i praktiken eller i teorin dömas för skattebrott.

Trots att brottsbalken och barnkonventionen anger att barn inte får utsättas för ekonomiskt utnyttjande och att inget barn får hållas ansvarigt för sin egen exploatering finns i dag inga särskilda undantagsregler i lagarna som skyddar barn från beskattning. Det finns heller ingen uttrycklig instruktion till Skatteverket eller något regleringsbrev som klargör att staten inte ska ta del av inkomster från barns exploatering. Detta är illa nog när det handlar om vuxna i exploatering.

I finansministerns svar förklaras att man vid tidigare rundabordssamtal vägt för- och nackdelar med att beskatta personer i prostitution och landat i att riskerna skulle öka om man undantar barn i kommersiell sexuell exploatering från att beskattas. Detta är som sagt illa nog när det gäller vuxna.

Min fundering är, helt enkelt: Varför är det de utsatta kvinnornas ansvar att bekämpa en eventuell ökad penningtvätt hos kriminella gäng? Och framför allt: Varför är det utsatta barns ansvar? Jag undrar: Hur lät samtalen när det gällde barn? Vilka fördelar vägde så pass mycket tyngre än nackdelarna att man landade i fortsatt näringsverksamhet i stället för att göra ett klart avståndstagande?

Min fråga handlade om barn i kommersiell sexuell exploatering. Ministern hänvisar till det rundabordssamtal som skedde, vilket jag vet om, som säkert gav mycket bra diskussioner och medskick. Men det handlade inte om barn; det handlade om vuxna.

Min fråga i interpellationen var om regeringen avser att göra några lagändringar för att förhindra att barn i kommersiell sexuell exploatering riskerar att beskattas. Finansministern har svarat nej på detta.

Jag frågade också vilka andra åtgärder som vidtas för att skydda barn. Regeringen har svarat att många åtgärder vidtas. Utöver en reflektion över mitt inlägg vill jag gärna ha svar på frågan: Vilka åtgärder?

Herr talman! Återigen handlar det om att behålla frågan där den är i dag. Vilket regeringsunderlag som blir aktuellt efter valet får vi nog vänta med att diskutera till efter valet, men jag kan gärna berätta vad Centerpartiet vill göra.

Om inte regeringen tar med sig från den här debatten att fler myndigheter bör involveras hoppas jag att Jämställdhetsmyndigheten själv ligger i framkant och säger att fler myndigheter behöver vara med. Åklagarmyndigheten, domstolsväsendet och polisen är egentligen inte med i dag, vilket är en stor brist. Vi vet att de har begått misstag som har fått enorma konsekvenser för människor.

Jag instämmer i vad både ledamoten och många andra ledamöter säger: Det bästa sättet att få en självständig ekonomi är att ha ett jobb att gå till. Det finns massor av saker som kan göras där, såsom att se över föräldraförsäkringen. Jag tror att ledamoten nämnde ett lämnaprogram i sitt tal i dag, men det får vi ta en annan gång då hon inte har fler repliker.

Jag undrar dock vad regeringens lämnaprogram består av. Min bestämda uppfattning är att när regeringen presenterade sitt lämnaprogram för något år sedan hade man paketerat ihop olika uppdrag som myndigheterna redan jobbar med. Dessa paketerade man ihop till ett lämnaprogram, men inte en enda ny åtgärd fanns med där.

Ett lämnaprogram och en lämnapeng innebär ett stort steg som vi har pratat om i många år. Det skulle vara otroligt viktigt för att man ska komma ur ekonomiskt våld, det vill säga: När man flyttar ska man få stöd till det – till ny lägenhet, nya försäkringar, nya kläder till barnen och så vidare. Det är inget som man ska behöva stå för själv därför att man har levt ihop med en man som har utövat våld. Detta är en sak som vi kommer att jobba stenhårt för, bland annat.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för möjligheten att debattera denna fråga. Jag säger som tidigare talare: Det vi nu debatterar är Riksrevisionens rapport om den nuvarande regeringens arbete för att bekämpa ekonomiskt våld.

Jag påstod aldrig i mitt anförande att den tidigare regeringen, som Centerpartiet för övrigt inte ingick i, gjorde allt rätt. Absolut inte!

Jag är fullt medveten om att det är ett långsiktigt arbete. Som jag nämnde i mitt tal är det största problemet begreppet ekonomiskt våld, vad det innebär, att kunskapen om det är så fragmentarisk och att ingen riktigt går i bräschen för att identifiera och utbilda om det. Det är ett stort problem.

Jag sa i mitt tal att det var starkt av ett parti i regeringsunderlaget att idka självreflektion. Det var kanske inte en indikation på att jag själv skulle göra det, men nu har jag gjort det. Jag har inte påstått att tidigare regeringar har gjort det här på ett särskilt bra sätt de heller. Själva definitionen är skapligt ny, men vi måste bli bättre.

Faktum är att Riksrevisionen säger det den säger, nämligen att regeringen har enormt stora brister när det gäller det här arbetet. Jag tycker att det som ledamoten sa var jättebra, alltså att regeringen kommer med andra åtgärder i samband med arbetet med reglering av e-legitimation. Det är konstigt att Riksrevisionen inte har snappat upp detta, för det står klart och tydligt att regeringen lämnar iakttagelsen helt utan åtgärd när Riksrevisionen diskuterar frågan om lån och krediter och att sådana används för ekonomiskt våld.

(Applåder)

Herr talman, åhörare och presidiet! Våld i nära relationer är som vi vet ett akut och brett samhällsproblem. Var tredje kvinna utsätts för våld i en relation någon gång i livet. Årligen utsätts 75 000 kvinnor för våld i en relation, och 15–20 kvinnor mördas varje år – inte minst har vi sett det under julhelgen. Vart tionde barn växer upp i hem där våld förekommer. Detta är inget annat än en grov brottslighet, och den förekommer i alla åldrar, i alla samhällsgrupper och i alla delar av landet.

När en våldsutsatt kvinna lämnar sin partner kan det ekonomiska våldet bli ett sätt att fortsätta att kontrollera och skada kvinnan och barnen. Kvinnors fundamentala mänskliga rättigheter åsidosätts. Detta måste upphöra.

Tyvärr är Riksrevisionens granskning av regeringens arbete mot ekonomiskt våld mycket allvarsam läsning. Riksrevisionen slår bland annat fast att det finns väsentliga brister i statens arbete. Regeringen har inte i tillräcklig utsträckning uppmärksammat problemen med ekonomiskt våld, regeringen följer inte systematiskt upp behovet av lagstiftningsåtgärder trots att det finns regelverk som underlättar utövandet av ekonomiskt våld och regeringen ger inte heller tillräckligt skydd mot denna utsatthet.

Det allmänna kunskapsläget om våldets omfattning och karaktär är dessutom fragmentariskt, och vidare framkommer det att flera myndigheter efterfrågar en definition av begreppet ekonomiskt våld. Det är också oklart dels på vilket sätt ekonomiskt våld innefattas i det sjätte delmålet, dels om det kommer att inrymmas på ett tillfredsställande sätt i den kommande propositionen om psykiskt våld. Begreppet ekonomiskt våld återfinns inte heller i dagens straffrättsliga reglering, konstaterar rättsväsendet. Detta är oerhört allvarligt.

Det är intressant att företrädare för regeringsunderlaget erkänner detta; det är en styrka.

Herr talman! När det gäller regeringens styrning av myndigheter menar regeringen att det är en fördel med ett generellt uppdrag vad gäller det sjätte delmålet för att täcka in alla former av våld. Jag kan ha förståelse för det. Ett stort men är dock att det då krävs att relevanta myndigheter besitter kunskap och kompetens om just ekonomiskt våld. Att flera myndigheter efterfrågar en definition och att regeringens svar uteblir är allvarligt. Om grundstommen för myndigheternas arbete inte finns och om man inte ens är överens om vad ekonomiskt våld är, hur tänker sig då regeringen att myndigheterna ska kunna leverera?

Centerpartiet menar att ett mycket tydligare uppdrag måste ges till lämplig myndighet eller lämpliga myndigheter att definiera och formulera indikatorer, likt de som i dag finns för fysiskt och sexuellt våld, så att man kan utbilda och följa upp arbetet mot ekonomiskt våld i nära relationer. Detta måste göras omgående, för hur ska regeringen kunna styra arbetet om det inte finns en övergripande definition?

Herr talman! Jag ska ta upp några områden där det är allvarligt att regeringen saknar åtgärder.

När det gäller ekonomiskt våld i form av att ta lån och krediter i annans namn är Riksrevisionens iakttagelse att det är lätt för en våldsutövare att exploatera en närstående med hjälp av e-legitimation. Ett arbete är på gång, men regleringen av och förarbetena om obehörig användning av elegitimation och betaltjänster tar inte hänsyn till att förövaren kan vara en närstående. Alla skyddsåtgärder är i stället anpassade utifrån perspektivet att risken kommer från en okänd person på annan plats. Riksrevisionen skriver också att perspektivet ekonomiskt våld genomgående saknas i regeringens direktiv och propositioner inom området lån och krediter. Jag kan inte se att regeringen kommenterar denna iakttagelse över huvud taget.

Herr talman! Ett allvarligt faktum är också att flera myndigheter har identifierat att de utnyttjas av våldsutövare i samband med ekonomiskt våld mot närstående men att åtgärder saknas. Myndigheterna beskriver hur lagstiftningen och myndigheternas rutiner används av förövare för att exempelvis förhindra utbetalning av bidrag och förmåner, utöva ekonomisk kontroll och sabotera försörjning.

Samtidigt saknas kunskap om hur omfattande problemen är och i vilken utsträckning myndigheterna själva har utrett detta. Myndigheterna har alltså inte fått ett direktiv från regeringen att ta reda på hur utbrett detta är. Detta måste regeringen omgående hantera. Regeringen nämner vissa åtgärder i skrivelsen, men de räcker inte. Dessutom bör långt fler myndigheter än de som nämns i regeringens svar jobba med dessa frågor.

Herr talman! En fråga som är oerhört allvarlig och som har uppmärksammats många gånger på senare tid är att myndigheter utan större konsekvenser avslöjar skyddade personers identitet. Detta kan få allvarliga konsekvenser. Att tvingas flytta igen kan slå sönder ekonomin, knäcka tryggheten och i värsta fall tvinga brottsoffret tillbaka till förövaren. Även att vid upprepade tillfällen kallas till rätten för en vårdnadstvist, kanske utan att några förhållanden har ändrats, är en form av ekonomiskt våld. Det här är exempel på hur myndigheter både medverkar till och utnyttjas som redskap när en förövare bedriver ekonomiskt våld.

Dessutom handlar det om myndigheter som i dag inte är uppräknade i regeringens förslag till samverkansåtgärder för att bekämpa ekonomiskt våld. Bland andra står inte Åklagarmyndigheten, Domstolsverket och Polismyndigheten med. SVT gjorde en granskning för några år sedan som visade att 44 personer på fyra år hade fått sin identitet avslöjad av dessa myndigheter. Men de här personerna har alltså inget att hämta i regeringens skrivelse och svar. Det ekonomiska våld som dessa myndigheter utövade mot dem kommer att bestå.

Herr talman! Centerpartiet gör inte heller bedömningen att regeringen har svarat upp mot Riksrevisionens rekommendation att säkerställa att ekonomiskt våld beaktas i lagstiftningsprocesser när det är relevant. De aktuella frågorna har ju mycket tydliga lagstiftningsgrunder, inte minst i Istanbulkonventionen. När det finns en så tydlig lagstiftningsgrund och Riksrevisionen drar slutsatsen att det finns väsentliga brister i statens arbete, hur kan då Tidöregeringen mena att dess åtgärder har varit effektiva? Det är nästan lite nonchalant. Regeringen bör skyndsamt utreda detta och återkomma till riksdagen med en plan för hur man ska få in detta i lagstiftningsprocessen på ett mer relevant sätt.

Jag yrkar bifall till reservation 7.

(Applåder)

Herr talman! Vi står bakom lagstiftningen. Det råder ingen tvekan om det. Vi är inte för ministerstyre. Det var därför jag frågade på vilket sätt ministern för dialog med myndigheterna, för att felen eller de oväntade effekterna ändå ska kunna kommenteras och åtgärdas i väntan på utredningen som ska vara klar i slutet av 2027.

Jag håller helt med om att antalet barn har fluktuerat, men jag skulle nog våga säga att min samlade bedömning efter att ha pratat med jourer och kommuner framför allt är att det inte har blivit bättre på senare tid med den här lagstiftningen. Det är tuffare, och det beror ju också på det ministern säger. Om man nu får säga att det är kris inom socialtjänsten påbörjades den långt innan lagstiftningen kom på plats.

Socialtjänsten har i mindre omfattning placerat på skyddade boenden. Det är åtminstone de signaler jag får. Om det beror på besparingar eller ej vet jag inte, men det har lett till att de skyddade boendena redan innan hade skral ekonomi. Olika regeringar har ändrat bidrag och skiftat förutsättningar för dem. De lever därför med kort planeringshorisont. Men det har inte gjort det bättre.

Om jag återgår till interpellationens huvudfråga får jag väl fråga ministern om även den handfull ärenden som nämndes. Om det så bara skulle vara ett ärende är det ett ärende för mycket. Hur ska man komma åt det faktum att en organisation som i årtionden haft en verksamhet med mycket hög kvalitet helt plötsligt får nej för att man har ett generellt alkoholförbud? Har ministern någon fundering om hur man kan föra en dialog med myndighet för att komma bort från detta? Och varför får HVB-hem ha generella alkoholförbud? Jag tycker inte riktigt att olika aktörer i vårt samhälle har samma förutsättningar.

Herr talman! Jag kanske missade att säga inledningsvis att Centerpartiet självklart står bakom den här reformen. Det gjorde i stort sett alla partier. Det är ingen tvekan om det. Ministern hade kanske hunnit svara på frågorna om hon inte hade använt tre minuter till att understryka och förklara reformen.

Det är klart att det ska finnas en kvalitetssäkring av skyddade boenden. Barnen har ju kunnat leva i limbo, och faktum är att detta också har fått andra konsekvenser. I dag, i och med att barn ska få en egen placering, är det ett extra steg för många kvinnor att ta sig till familjerätten. Det har även lett till att antalet barn har minskat på många skyddade boenden. Att barnen inte alltid går i skolan har de skyddade boendena och kvinnojourerna lyft fram i många år. Det är inget nytt problem. Vi står alltså bakom reformen.

Jag förstår inte varför man inte snabbt kan identifiera problemet när samhället är dåligt på att idka myndighetsutövning eller på att idka kontroll när tjänster köps in. Oavsett om det handlar om ideella föreningar, kvinnojourer eller privata aktörer måste man ju kunna tala om vad det är man vill ha. När till exempel Skolverket gör kontroller ger de skolorna listor på vad de behöver göra och uppmanar dem att återkomma med svar inom ett antal månader innan de får fortsätta sin verksamhet. De här får ju inte ens starta.

Jag pratade så sent som i dag med en kommun utanför Stockholm. Där hade man fått nej på grund av otillräckligt antal högskolepoäng. Den rimliga reaktionen när vi beslutat om en lag och den ska implementeras borde vara att ge rimliga förutsättningar. Där kanske vi fallerar. Jag erkänner det. Vi tänker kanske inte på allt. Man kan inte över en natt tillskapa tillräckligt många högskolepoäng för att någon ska kunna vara föreståndare för en kvinnojour eller ett skyddat boende. Man måste få lite tid på sig.

Det har förekommit att man fått nej för att man inte hade personalresurser nog att ha en jourtelefon dygnets alla timmar. Men antalet joursamtal under ett år på icke bemannad tid hade varit två eller tre stycken. I det fallet hade man kanske kunnat säga att det kunde lösas på något sätt och att man sedan fick fortsätta med sin verksamhet. Nu kan man få anmärkning på grund av att det finns en toalett för lite.

Jag ställer mig frågan om Ivo utgår från samma premisser när de ska ge tillstånd för skyddade boenden som de gör för HVB-hem. De här kvinnorna behöver ju inte alltid vård; de behöver skydd. Varför verkar det som om man använder samma ansökningsprocess och tillståndsprocess för två olika verksamheter? Det är också mycket märkligt att det ska kosta så extremt mycket pengar att göra en ansökan.

Det här handlar om en myndighetsverksamhet som jag inte kan lägga mig i och kanske inte ministern heller. Men man ser ju att det slår fel, trots att tanken var god, och leder till någonting som inte är bra, alltså att skyddade boenden får nej och att skyddade boenden stänger. Stora områden i vårt land saknar tillgång till skyddade boenden nu. Hur ska kommunerna klara det? Kommunerna har fortfarande ansvaret för brottsoffer. Jag tycker att det är dags att regeringen drar i nödbromsen och gör en översyn av den här lagen. Vi kan inte vänta till 2027 års slut.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret.

I min interpellation nämner jag Talita, en ideell organisation som i över två decennier har hjälpt kvinnor att lämna prostitution, människohandel och andra former av exploatering och gjort detta med erkänt framgångsrika resultat. I höstas nåddes vi av beskedet att Talita och flera andra boenden av Inspektionen för vård och omsorg nekats tillstånd att fortsätta bedriva skyddat boende, med hänvisning till att ett generellt alkoholförbud skulle utgöra ett ingrepp i den personliga integriteten.

Det känns minst sagt lite farsartat. Man kan ju fråga sig vad som är mest integritetskränkande – att befinna sig i ett fängelse utan murar, i ett hem där ens man utövar våld och kontroll, eller att få skydd på ett boende där det inte får förtäras alkohol.

Jag tycker att detta är ett uttryck för en stelbent tillämpning av lagstiftningen, där individens rätt att dricka alkohol väger tyngre än individens rätt till trygghet och återhämtning.

Att erbjuda en trygg och drogfri miljö är dessutom inte detsamma som att kräva nykterhet. De som bor på skyddade boenden får ju exempelvis konsumera alkohol på andra platser än just boendet där de har dessa regler.

Det här väcker frågor, särskilt som andra boenden, exempelvis för vård och behandling, får ha generella alkoholförbud.

Ministern svarar att hon inte kan prata om ett enskilt ärende, men det har jag heller inte frågat om. Jag har frågat om hon tycker att det är rimligt att skyddade boenden inte får införa generella alkoholförbud. Jag vill påstå att det finns så pass många exempel på skyddade boenden som nekas tillstånd på grund av detta att det inte längre är ett ”enskilt ärende” utan ett system, en princip.

Därför är det också lite nedslående med svar i stil med att ett nekande beslut är överklagat och att frågan för närvarande är föremål för rättslig prövning. Det är förstås bra att det är så. Jag står för den rättsprincip vi har i Sverige. Men min fråga till ministern blir: Tycker ministern att det är okej att samhällets ansvar för skydd av utsatta, misshandlade kvinnor ska avgöras i rättsliga instanser? Det tar oändligt med tid och resurser – att först skriva ansökan om tillstånd till Ivo, sedan överklaga ett negativt beslut och sedan vänta på dom – i stället för att tid och resurser läggs på skydd av kvinnor. Jag tycker inte att det är rimligt.

Om inte heller ministern tycker det anser jag att regeringen ska gå in med all kraft på de sätt som är möjliga utan att det blir ministerstyrning – dialog, regleringsbrev, myndighetsinstruktion eller lagändring om så krävs – för att så fort som möjligt klargöra att det här kriteriet kanske inte riktigt är lämpligt och kanske inte riktigt var tanken med lagändringen.

Jag förstår att man hänvisar till utredningen, men den är klart först 2027. Det är jättelång tid kvar, och det kan komma mycket allvarligare effekter än dem vi ser i dag där flera boenden har fått tillstånd nekade och flera redan har fått stänga.

Hur ser ministern på de här konsekvenserna? Är svaret att vi ska vänta till 2027 års slut med att eventuellt vidta åtgärder? Eller anser ministern att det faktiskt snart är läge att dra i nödbromsen och göra vad man kan för att rätta till det här?

Jag tror inte att någon av oss tänkte att detta skulle bli resultatet. Det är inte bara det att det känns irrelevant med ett sådant här skäl till nekande, utan vi vet också att antalet kvinnor och barn av olika skäl, varav detta är ett, minskar på våra skyddade boenden.

Fru talman! Jag delar uppfattningen att vi får lov att erkänna att vi har varit naiva – helt klart. Vi ligger årtionden efter. Vi håller på att förlora en hel generation barn och unga, som får en väldigt skev bild av vad sex och samlevnad och relationer är. Det är ett stort problem.

Jag skulle inte säga att det beror bara på naivitet och aningslöshet. Jag tror också att det ligger i den tradition och det synsätt som vi har med oss sedan hundratals år: att kvinnor i någon mån är underordnade män. Vi båda möter säkert fortfarande frågor om varför det är tillåtet att sälja sex men inte att köpa. Vi vet båda att det inte handlar om världens äldsta yrke utan om världens äldsta förtryck. Det måste vi fortsätta att vara oerhört tydliga med.

Problemet är hur vi ska komma åt de rent digitala bordellerna, de rent digitala sajterna. Jag tror att det är att göra det lite enkelt för sig att hänvisa till den nya lagen som förbjuder sexköp på distans och som har funnits i ett halvår. Jag menar att det som Jämställdhetsmyndigheten rapporterar om är av en helt annan dignitet. Det är en helt annan sak. Det handlar om en sajt som, uppenbarligen helt öppet och lagligt, gör kvinnor och barn till en vara, en produkt. Det måste vi ta oss bort ifrån.

Jag förstår kopplingen som ministern hänvisar till: den traditionella krocken med yttrandefriheten. Men den måste ställas mot vår hälsa. Yttrandefrihet för vem? För den som förgriper sig eller den som man förgriper sig på?

Detta är diskussioner som vi lär få återkomma till. Jag tackar för en bra diskussion och önskar ministern, talmannen och alla som lyssnar en god jul.

Fru talman! Den svenska sexköpslagen bygger på principen att den som säljer sex är ett brottsoffer och att det rättsliga ansvaret ligger på köparen. Att denna princip måste vara exakt densamma och gälla med samma kraft i den digitala världen som i den fysiska världen är vi överens om. Det är därför helt oacceptabelt att internet har blivit en frizon för sexköpare och hallickar. Här är exploateringen fullständigt normaliserad, och kvinnors och barns kroppar behandlas som varor på ett löpande band.

Det allvarliga i Jämställdhetsmyndighetens rapport är att den visar på tydliga tecken på organiserad brottslighet. Vi ska komma ihåg att detta är en stor inkomstkälla för de kriminella gängen. I många kvinnors annonser återkommer samma telefonnummer, vilket betyder att en tredje part, en hallick, kontrollerar kvinnorna. I vissa omdömen skriver männen att de mött en annan kvinna än den som visats i annonsen eller att kvinnan verkar pressad och rädd. Det förekommer även omdömen där männen misstänker människohandel, trots att det är förbjudet enligt lag.

Hur kan det få vara så här? Varför hör vi inte fler protester? Varför lägger inte regeringen fram fler propositioner för att komma åt detta problem? Jag kan inte låta bli att tänka att om det hade gällt sajter där barn säljer tjänster till kriminella nätverk skulle det ha sett annorlunda ut.

Jag förstår att detta i första hand är en fråga för justitieministern, men jag hoppas att jämställdhetsministern har mandat att vara en pådrivande och sammanhållande kraft eftersom jämställdhetspolitik är ett horisontellt politikområde.

Så till det förebyggande arbetet. Det är ovärderligt eftersom undersökningar visar att jämställdhet inte är en särskilt viktig fråga för pojkar och unga män. Detta ska ses i ljuset av den polarisering vi ser i världen i dag. Ungdomsbarometern har visat samma sak. Jämställdhet är inte ett politiskt prioriterat område för unga väljare, och det är ytterst allvarligt eftersom skadliga normer då kan bita sig fast och motverka de framsteg som faktiskt gjorts. Jämställdhet är inte en fråga för kvinnor utan en fråga för män och kvinnor.

Ministern pekar på bra saker i sitt svar: kunskapssammanställning, myndigheter som ska ta fram kunskapsstöd och sociala mediers påverkan på tjejer och killar, alltså vad sociala medier sänder för budskap och vilka förväntningar det skapar. Att det har betydelse är otvivelaktigt, inte minst när det gäller våldsam pornografi. Jag kommer så väl ihåg när Ungarelationer.se skrev att den vanligaste frågan till dem var: ”Måste man gå med på strypsex?” Det gjorde riktigt ont i magen att läsa det. Låt mig därför tacka ministern för att hon har pekat ut just strypsex, eller strypvåld, som ett problem. Det är modigt; fortsätt med det! Även om lagstiftning inte är en lösning, stå på er! Förminska inte problemet, för det finns!

En lika viktig fråga när det gäller våldsam pornografi är hur DSA-förordningen ska implementeras i Sverige. EU:s Digital Services Act ska skapa en tryggare digital miljö, och här borde Sverige ta chansen att ligga längst fram. Vi har dock inte fått de svar vi önskar från digitaliseringsminister Erik Slottner. Han duckar i frågan och kan inte svara på om skydd mot våldsporr också ska ingå i den nya lagstiftningen när den implementeras. Jag tror att Nina Larsson har sagt att hon utgår från att våldspornografi ska omfattas av lagen, men ”utgår från” är ju lite osäkert.

Därför ställer jag frågan: Kommer regeringen att inkludera skydd mot våldsporr när denna EU-förordning ska implementeras?

Fru talman! Jag vill tacka ministern för att hon kommit hit så att vi kan diskutera det här.

Först vill jag säga att en helt avgörande omröstning ägde rum i EU-parlamentet tidigare i dag. Den gällde huruvida kvinnor i Europa ska ha rätt till säkra och trygga aborter. Jag bär rosa i dag för att fira att utfallet blev bra och för att visa mitt stöd.

Jag trodde ärligt talat inte att jag skulle behöva uppleva detta. Jag trodde inte att jag skulle behöva föra samma kamp som min mamma förde för 50 år sedan för fri abort, vare sig i Sverige eller i Europa. Men nu står vi här och diskuterar hur vi ska grundlagsskydda abort på bästa sätt. Vi vet – och har sett – hur snabbt kvinnors rätt kan nedmonteras, och vi i Sverige är tyvärr inte immuna.

Jag har initierat dagens debatt därför att Jämställdhetsmyndigheten i en ny, alarmerande kartläggning har visat hur omfattande den digitala sexhandeln är. Rapporten visar att webbplatser som erbjuder och organiserar sexköp har hundratusentals besökare varje månad. På dessa plattformar, som i praktiken fungerar som digitala bordeller, lämnar sexköpare omdömen där de recenserar och betygsätter sina egna sexuella övergrepp.

Låt oss för en stund ponera att det finns en sajt där minderåriga – eller myndiga, för den delen – kan lejas för att begå kriminella handlingar såsom skjutningar och sprängningar. Barn och unga kan lägga ut att de ”söker jobb”. Hallickar organiserar den olagliga verksamheten, och de kriminella gängen recenserar barnen.

Vi kan också ponera att det finns en sajt där kriminella nätverk beskriver var det finns många äldre som har hemtjänst och hur ofta de får besök – kort sagt hur enkelt det är att knacka på, lura dem och stjäla saker.

Vidare kan vi tänka oss en sajt där det beskrivs när du enklast kan besöka stadens livsmedelsaffär och stjäla mat. Tidpunkter, besökstryck, öppettider och vaktbemanning beskrivs.

Alla dessa exempel, en del kanske till och med finns på riktigt, skulle med all säkerhet röna stor uppmärksamhet och leda till protestlistor och åtgärder från regeringen om de var så publika som de digitala bordellerna faktiskt är. Men när det gäller sexköp kan alla delar av människohandel och exploatering ske i digitala miljöer. Vi pratar om grova brott som kan ge tio års fängelse. Det handlar om rekrytering, annonsering och betalning på webbplatser som öppet marknadsför sexköp. Det sprids bilder, filmer och direktsända övergrepp. Det finns också ett slags betygssystem där män recenserar kvinnor och flickor som om det handlade om en tjänst eller en vara. Vi pratar här om en kultur som verkligen normaliserar brott.

Om människohandel misstänks, vilket sägs öppet på dessa sajter, beskrivs det i första hand som en negativ upplevelse för de män som betalar för övergreppet. Det handlar om att de inte får vad de har betalat för. Det kan jämföras med, för att ta ett av mina exempel, att en pojke skulle rekryteras för kriminella handlingar på en sajt och sedan recenseras som dålig för att han var för rädd och inte gjorde ett bra jobb.

Ministern skriver i sitt svar mycket om hur regeringen jobbar för att motverka detta, bland annat genom hög prioritet i budget för att bekämpa mäns våld mot kvinnor och stärkt finansiering för en kommande handlingsplan mot prostitution och människohandel. Regeringen ska också följa utvecklingen av den nya lagen som förbjuder sexköp på distans, det vill säga tvång att utföra sexuella handlingar framför en kamera.

Tycker ministern att detta på ett ändamålsenligt sätt även träffar de digitala bordellerna, som faktiskt är förmedlingssajter för brott av värsta sort?

Fru talman! Jag ska förtydliga mitt möjligen något resonerande tidigare inlägg. Min poäng var att polisen prioriterar arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Vi kan ha åsikter om huruvida de prioriterar rätt eller inte. I den här församlingen fattar vi beslut om en budget, så att de har medel att arbeta med, och regeringen styr arbetet via de kanaler som finns.

Vi har samtliga här sagt att de åtgärder som ministern nämner i det stora hela är väldigt bra. Men det är någonting som saknas, och det som saknas är det som regeringen jobbar med under hand och det som jag har tagit del av i min mejlkorg.

Vad tror ministern att det ger för signaler till offer för mäns våld mot kvinnor när det på kort tid kommer tre uppdrag som handlar om att på ett bättre sätt omhänderta brottsoffer men där brottsofferkategorin utsatta kvinnor inte finns med? Ministern och regeringen säger ändå att man har skiftat fokus i rättspolitiken och att man har brottsoffrets perspektiv.

Jag ska vara väldigt konkret. Jag tror att vi har diskuterat detta förut, och jag återkommer till det väldigt ofta. När kommer ett distinkt och bra exitprogram för kvinnor som är utsatta för mäns våld? När får de kvinnorna samma stöd som det jag har exemplifierat när det gäller de utredningar som regeringen har initierat som handlar om ekonomiskt stöd, flytt, arbete, utbildningar, nya kläder, nya försäkringar och hälsovård? Det är sådant stöd som erbjuds till exempel i det program som det finns ett uppdrag för och som gäller avhopparverksamhet för unga i kriminalitet.

Fru talman! Tack, ministern, för att vi återigen får möjlighet att diskutera denna oerhört viktiga fråga!

Jag anmälde mig till den här debatten men inte för att jag särskilt har följt fallet i Borlänge; det finns andra fall som man alltid kan referera till. Jag tycker att detta är intressant. I interpellationen ställs ju frågan vad polisen har för prioriteringar. Gör vi rätt prioriteringar? Vad är rätt prioriteringar? Jag skulle vilja problematisera detta lite nu när jag hört ministerns svar.

Det är klart att det är så som interpellanten och ministern sa, att man gör stora ekonomiska satsningar på rättsväsendet i budgeten. Man stärker den operativa samverkan, och det är bra. Det nämns att man ska ta fram ett nytt åtgärdsprogram för att förebygga och bekämpa. Då börjar vi komma in på att detta kanske inte handlar om hur polisen på kort sikt prioriterar och om de prioriterar rätt.

Ministern passar på att nämna skärpt kontaktförbudslagstiftning, vilket är bra på ett sätt. Men det har inte direkt med polisens prioriteringar att göra. Man stärker det hyresrättsliga skyddet – jag har exakt samma kommentar där.

Ministern nämner ett nytt regelverk för skyddat boende som innebär ett förbättrat skydd och stöd för våldsutsatta, vilket jag nästan tycker är lite apart. De tydliga signalerna är att den regleringen håller på att slå lite fel.

Att utbyta information är jätteviktigt, och kriminalisering av psykiskt våld är klokt.

Jag har under hösten och under det här året skrivit ned vilka skrivelser och vilka åtgärder vi har fått information om i vår mejlkorg. Jag ska nämna några.

Det kom ett mejl om att regeringen jobbar med ett stärkt skydd för hotade personer. När man tittar lite mer på detaljerna och vilka hotade personer det handlar om ser man att det, vilket naturligtvis är jättebra, rör sig om barn och unga som är brottsoffer eller vittnen eller har koppling till kriminella nätverk och som riskerar att utsättas för hot och våld. Självklart är det superbra att de tas om hand, men det är dem detta riktas mot.

Man satsar också på ett nationellt stödprogram för avhoppare – en viktig pusselbit i arbetet mot kriminella. Det handlar alltså om brottsoffer inom avhopparverksamhet. Man skriver att man ska jobba med nationellt sammanhållet stöd till arbetet med avhoppare från organiserad brottslighet. Det rör sig om behov av hälso- och sjukvård, behov av psykisk hälsovård och metoder för att främja effektiv samverkan mellan myndigheter för att ta hand om avhoppare. Detta är exakt samma behov som kvinnor som behöver lämna en våldsam relation har.

Ett tredje uppdrag jag noterade är en ny nationell funktion som ska samordna stödet till vissa brottsoffer som har drabbats av terrorism eller annan allvarlig brottslighet där bostaden förstörts. Man ska då få ett samordnat stöd, vilket naturligtvis också är enormt viktigt. Jag vet var dessa uppdrag härrör från och att detta har varit ett problem. Men som våldsutsatt kvinna kan du helt plötsligt stå utan bostad eller få din bostad förstörd av den man du har ett förhållande med.

Detta är möjligen något utmanande, men det är ett sätt att sätta det i perspektiv och jämföra brottsoffer med brottsoffer. Alla brottsoffer är i otroligt stort behov av de stöd som nämns på alla de tre områden som jag har rabblat upp. Våldsutsatta kvinnor saknar detta i dag. Ministern får gärna kommentera det.

Fru talman! Ledamöter och åhörare i denna sena kväll! Jag ska vara ärlig och säga att för en tid sedan hade jag faktiskt aldrig reflekterat över fenomenet sexdockor. Jag visste ärligt talat knappt att de fanns. Men det vet jag nu.

När jag googlar kommer det upp oändligt många sidor. Jag häpnar. På de här webbsajterna stöter jag på orden ”flicka” och ”tjej” flera gånger. Detta är sidor och försäljningsställen som jag nu förväntar mig försvinner från jordens yta så snart som möjligt, efter att vi har klubbat detta beslut. Jag vill se att de som driver dessa sidor och beskriver dessa barnsexdockor ingående – hur de ser ut, vad de har för figur, hur många hål de har; jag säger det för att det måste sägas, för vi måste göra världen bekant med hur det faktiskt går till – helt enkelt åtalas och döms. Finns det något enda kryphål i lagstiftningen som gör att de kommer undan ska det täppas till!

Jag vill rikta ett tack till Socialdemokraterna, som har väckt frågan i utskottet. Jag vill tacka utskottet, som ställt sig bakom det, och jag vill tacka utskottskansliet och regeringen för en snabb hantering.

Det är många saker jag tycker är bra i betänkandet – från problemformuleringen, där vi ser att svenska män är överrepresenterade som misstänkta gärningsmän när det kommer till övergrepp via nätet på barn utomlands, till åtgärder för att bekämpa detsamma. Men jag är lite orolig för att åtgärderna inte riktigt räcker till. Jag återkommer till det.

Regeringen visar att arbetet inom polisen prioriteras och struktureras på ett enligt mig bra sätt för att stoppa dessa vidriga brott. Men det behövs mer.

Jag skickar både medkänsla och tack till alla inom rättskedjan som jobbar med detta, för det måste vara enormt tärande. Ytterligare åtgärder som kan komma är olika former av provokativa åtgärder. AI-hjälpmedel är också bra, likaså det arbete som sker på EU-nivå.

Jag talar om direktivet om att bekämpa sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn samt barnpornografibrottet. Vi förväntar oss förstås att det även på europeisk nivå klart ska framgå att detta gäller även på nätet, i onlinemiljöer.

Kortfattat kan sägas att det finns en lagstiftning som är ganska bra. Den behöver bli skarpare för att omfatta även material online. Barnpornografiskt material är förbjudet. Kontaktsökande för sexuella ändamål gentemot barn är förbjudet. Ändå gör företag reklam för barnsexdockor och använder orden ”tjej” och ”flicka”. Hur kan det vara så?

Jag tycker förstås att det är bra att regeringen dialogför detta med ehandelsföretag och plattformar, techbolag och teletjänstleverantörer, men det räcker uppenbarligen inte med vare sig befintlig lagstiftning eller dialog.

Att ha ett samarbete kring den så kallade spärrlistan mellan polisen och telekombolagen är jättebra. Sajter som har övergreppsmaterial på barn som ligger uppe ska blockeras. Men samarbetet är i dag frivilligt. De sajter som blockeras av en leverantör kan välja en annan, som inte är med i polisens frivilliga arbete. Så ska det inte vara.

Vi behöver också inkludera fler typer av sidor i samarbetet: sidor som säljer olagliga produkter som barnsexdockor, digitala bordeller, sugardejtningssidor, eskortsidor, sexköpssidor och spelsajter. Alla dessa möjliggör, tillåter eller till och med uppmuntrar köp av barns kroppar. På bara fem av de största eskort- och sugardejtningssidorna i Sverige har man 1,9 miljoner besök varje månad. Där riskerar riktiga barn att säljas i sexhandeln.

Att polisen nu får i uppdrag att utveckla och utöka arbetet med den så kallade spärrlistan är nödvändigt, men jag är osäker på om det kommer att visa sig vara tillräckligt när arbetet sker på frivillig basis och de kriminella aktörerna kan välja en internetleverantör som inte deltar i arbetet med spärrlistan.

Därför har vi i vårt särskilda yttrande från Centerpartiet formulerat att vi förstås står bakom utskottets förslag – jag yrkar bifall till utskottets förslag – men vi kommer noggrant att följa arbetet med spärrlistorna. Och jag utgår från att regeringen kommer att återrapportera hur arbetet fortlöper.

Skulle det visa sig att den frivilliga överenskommelsen mellan polisen och internetleverantörer inte i tillräcklig utsträckning förebygger sexuella övergrepp mot barn utesluter vi inte att vi måste återkomma med förslag om lagstiftning på området. Den signalen vill jag skicka till alla utanför denna kammare: Barns kroppar är nämligen inte till salu.