Gunnar Strömmer

Herr talman! Tack för möjligheten att få diskutera den här viktiga frågan i dag.

Jag uppfattar att Mattias Vepsäs spetsigaste svar på frågan om vad vi ska göra för att få till de här drönarna är att lägga ned Bromma flygplats. Jag tror tempot i processen som polisen nu är inne i är snäppet högre.

Jag har ständig dialog med polisen också om den här väldigt konkreta frågan. Beskedet i nuläget är att regeringen inte behöver fatta några ytterligare beslut. Polisen säger att den ska fullgöra den försöksverksamhet som sker med en kontroll i Norrköping för att baserat på erfarenheten kunna implementera systemet också i Stockholm.

De besluten är redan fattade, och allt detta är på rull. Nu handlar det bara om att få ett lyckosamt resultat i det försök som bedrivs i Norrköping och att kunna implementera det i Stockholm på den grunden. I nuläget tror jag att vi från både regering och riksdag ska undvika att kliva in som elefanter i denna porslinsbutik. Det gäller att lita på polisen när de säger att alla relevanta beslut är fattade och att alla processer är på gång.

Nu skaffar vi oss de erfarenheter vi behöver för att i stor skala kunna säkerställa att medborgarna i Stockholm får tillgång till det fantastiska skydd och de fantastiska möjligheter som den här modellen har visat sig ha. Det gäller inte minst baserat på erfarenheterna i Malmö.

Jag ser också att det tillsammans med en lång rad andra delar som vi däremot kan påverka nationellt kommer att kunna öka medborgarnas trygghet i Stockholm. Det gäller inte minst att fortsatta att utveckla de verktyg som vi har talat om hittills, som exempelvis de preventiva vistelseförbunden som har haft en sådan enastående effekt inte minst mot de lokala drogscenerna i Stockholmsområdet.

Jag vill bara för sakens skull understryka att detta självklart ska kompletteras och sammanbyggas med andra och mer socialt inriktade preventiva insatser. Det är i det ljuset man ska se de rivna sekretesshindren, ny socialtjänstlag, nya verktyg till socialtjänsten, översyn av LVU och allt annat som också levereras i hög takt under mandatperioden.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag svarar på den sista frågan omedelbart. Låt oss se på de år som har gått och på tiden fram till 2029. Vi tillför ungefär 1 miljard till polisen i en satsning på ett ökat antal drönare och kameror. Sedan måste naturligtvis polisen själv avgöra hur man bäst disponerar de resurserna, men det råder inget tvivel om att vi gör en historisk satsning på att Polismyndigheten ska kunna använda ny teknik. Skulle det visa sig att det finns ytterligare behov är jag alltid beredd att lyssna, men jag konstaterar att den miljarden är unik i sitt slag och sin storlek och att polisen har väldigt stor operativ frihet att använda resurserna på det sätt som polisen tycker är lämpligt.

Vad gäller kontrollzonen är försöket i Norrköping ett sätt att i något mindre skala testa verksamheten i en sådan miljö som finns i Stockholm. Baserat på den erfarenheten kommer det i bästa fall att vara möjligt i Stockholm att inte bara dra i gång en pilot i närtid utan också på allvar implementera modellen i skarpt läge. Man måste se att det hänger ihop.

Vad gäller Stockholm – jag ska naturligtvis mycket nogsamt förhålla mig till de frågor som berör min portfölj – kan jag konstatera att vi tog över i ett läge då staden inte hade tillförts en enda ny polis på nästan ett decennium – mycket bekymmersamt ur trygghetssynpunkt. Glädjande nog ser vi att Stockholm nu tillförs hundratals nya poliser och att det är lapp på luckan på Södertörns polisutbildning. Det är naturligtvis fantastiska besked för stockholmarna. Det betyder att man för första gången i modern tid, höll jag på att säga, får se polistillväxt på våra gator och torg. Detta är naturligtvis ägnat att öka tryggheten för stockholmarna i vardagen på ett väldigt viktigt sätt.

Jag gläds också åt att man nu krossar de öppna drogscenerna. Det verktyg som används för att åstadkomma det är de preventiva vistelseförbuden, som regeringen har drivit igenom efter dansk förlaga och som ger fantastiska resultat. I Stockholms stad är det kanske starkaste exemplet Rågsved, som har levt under något slags lokal terrorregim. Småföretagare i Rågsveds centrum säger att det har varit förfärligt. Den öppna drogscenen har förstås varit en del av detta, och väldigt mycket annan brottslighet har cirkulerat kring den. När det gäller de preventiva vistelseförbuden tror jag att Farstapolisen var tvåa i landet med att kräva det här – polisen i Botkyrka var först ut. Det skedde redan under de första dygnen efter att lagen trätt i kraft. Detta verktyg har fått enormt positiva effekter.

Vi kan också glädjande nog se en kraftig nedgång i dödsskjutningarna. Det har skett en halvering på nationell nivå, men nedgången har varit ännu större i Stockholmsområdet. Det är klart att det är en otrolig framgång som förstås kan tillgodoräknas många aktörer, inte minst polisen, som har fått nya verktyg för att bland annat arbeta preventivt mot våldet.

Det är klart att vi ser väldiga trygghetsvinster för medborgarna i Stockholm. Jag vågar däremot påstå att de i mycket hög grad kan sammankopplas med de insatser som görs nationellt av polisen med de verktyg och straffskärpningar som regeringen har levererat med stöd av en majoritet här i Sveriges riksdag.

Till detta ska vi nu addera en drönarkapacitet som också ska komma stockholmarna till del. Beskeden från Polismyndigheten är glädjande nog att vi är på mycket god väg att åstadkomma det.

Herr talman! Jag tackar för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor i dag.

Om någon stockholmare som lyssnar till äventyrs trodde att Mattias Vepsä engagerar sig i stockholmarnas trygghet får man säga att han avslöjar sig nu – i grund och botten är det alltså en fråga som handlar om att lägga ned Bromma flygplats. Det är en fråga som Socialdemokraterna har drivit länge. Alla vägar kanske inte bär till Rom, men många gånger bär i alla fall Socialdemokraternas vägar till just den frågan.

Apropå Stockholmsfientlig politik: Som medborgare i Stockholm kan man konstatera att man med S-styret i Stockholms stad och i regionen har fått många tusen kronor mer i höjd skatt. Ur trygghetssynpunkt har man fått sparkade ordningsvakter, underfinansierad socialtjänst, experiment med borttagen spärrkontroll i tunnelbanan, vilket gett väldigt allvarliga effekter i form av brottslighet för närliggande näringsidkare, och indragna busslinjer, vilket gör att man inte kan åka hem tryggt på kvällen. I fråga om Stockholmsfientlig politik får man säga att de lokala S-styrena sätter något slags rekord.

Nåväl – det hindrar inte att det finns en väldigt viktig fråga i denna ordmassa från Mattias Vepsä. Det handlar trots allt om drönarna. Det är helt riktigt att polisen i Malmö i sin pilotverksamhet har hittat ett sätt att använda drönare i syfte att förebygga och bekämpa brottslighet. Jag har själv varit där nere flera gånger. Första gången jag verkligen såg det här på rull var i samband med Eurovision i Malmö. Det blev en pilot i en massa olika avseenden i fråga om säkerhetsarbetet, inte minst vad gäller drönarna. Slutsatsen är entydig från polisens och min sida: Det här är ett verktyg som vi verkligen ska bygga ut och som ska komma så många svenska medborgare till del som det bara går. Självklart är medborgarna i huvudstadsregionen verkligen betjänta av att få det skydd och den prevention som det här verktyget innebär.

Sedan är det också en realitet att olika geografier har olika utmaningar. Det är helt riktigt att just kontrollzonsproblematiken, som förvisso inte är helt unik för Stockholm, innebär utmaningar när det gäller implementeringen. Men jag vill understryka att vi står i nära dialog med polisen och att Polismyndigheten inte anser att regeringen behöver vidta några ytterligare åtgärder.

Nu har man i Norrköping ett pilotprojekt som handlar om att använda drönarna på det här sättet i en miljö där det finns kontrollzoner. På den grunden avser man att skala upp detta, så att det kommer även stockholmarna till del. Jag följer det väldigt nära. Jag tycker verkligen att alla medborgare, inte minst stockholmarna, är betjänta av att få ta del av allt det som har byggts upp med så stor framgång av polisen i Malmö.

Herr talman! Mattias Vepsä har frågat mig vilka konkreta åtgärder jag, regeringen och Justitiedepartementet avser att vidta för att säkerställa att Polismyndigheten ges förutsättningar att använda fjärrstyrda drönare i Stockholms luftrum på samma sätt som i Malmö.

Som framgår av mitt svar nyligen på en skriftlig fråga i samma ämne ökar Polismyndighetens användning av drönare i snabb takt. Drönare används ofta i samband med brottsplatsundersökningar och offentliga tillställningar och evenemang men också vid allmänna sammankomster, exempelvis demonstrationer, och vid eftersökning av försvunna personer.

Polismyndighetens verksamhet med drönare bedrivs enligt särskilda villkor utfärdade av Transportstyrelsen. Det pågår också en kontinuerlig dialog mellan myndigheterna i dessa frågor.

Polismyndigheten bedömer att pilotprojektet med fjärrstyrda drönare i ingripandeverksamheten i Malmö, som även har kallats Drönare först på plats, är mycket framgångsrikt. Myndigheten har därför beslutat att denna metod ska införas i hela landet, med start i polisregionerna Syd, Väst, Öst och Stockholm.

Förutsättningarna för denna drönarverksamhet varierar beroende på vilka restriktioner och begränsningar som finns i det aktuella luftrummet. Luftrummet i just Stockholm är komplext, bland annat med en kontrollzon där flygledartornet i Bromma hanterar luftrummet över stora delar av staden. Polismyndigheten arbetar tillsammans med Luftfartsverket för att hantera frågan om hur drönare ska kunna användas i sådana kontrollzoner. I detta syfte har nyligen en gemensam försöksverksamhet inletts inom Norrköpings kontrollzon.

Regeringen ser mycket positivt på myndigheternas arbete för att hitta en gemensam lösning för hur drönare ska kunna användas säkert i sådana kontrollzoner. Jag överväger förstås löpande behovet av ytterligare åtgärder för att säkerställa att polisen kan använda sig av drönare på ett säkert och effektivt sätt.

Herr talman! Konspirationsteorierna handlar naturligtvis inte om att mötena har ägt rum. Det är ju ett faktum. Vilka som har deltagit i mötena är också ett faktum. Däremot sa eller antydde i varje fall Petter Löberg att vi först hade det mötet, och sedan damp tekniken ned hos polisen. Det var i alla fall så jag uppfattade det som sades tidigare. Det är onekligen att dra det några varv till.

Jag vill understryka, igen, att våra myndigheter är suveräna när det gäller vilka konkreta verktyg de ska använda i sin verksamhet. Däremot har vi alla, som regering och riksdag, ett stort ansvar för att säkerställa att de verktyg de använder, oavsett vilka de är, ska vara omgärdade av de krav, den insyn, den kontroll och det ansvarsutkrävande som anstår en demokratisk rättsstat.

Det var kanske inte konspirationsteoretiskt, men då tycker jag att det bara var ett slarvigt sätt att uttrycka misstro mot the Swedish Model. Den har nämligen vuxit fram väldigt organiskt under många decennier. Jag har hög tillit till vår demokratiska rättsstats olika organ när det gäller att granska eventuella missförhållanden – inte bara i fråga om det här verktyget. Jag tycker också att det finns sakliga skäl att diskutera det. Det är inte det som är min poäng.

Min poäng är att vi inte ska kasta ut hela barngruppen, höll jag på att säga, med badvattnet. Vi har en robust demokratisk rättsstat i Sverige. Skulle det vara så att man vid användning av något tekniskt verktyg kommer i närheten av den typ av förfarande som vi har sett skräckexempel på i andra länder kommer vårt system att slå till. Det är nämligen inte tillåtet, oavsett om man använder det här verktyget eller andra typer av verktyg.

Slutligen vill jag ändå ta fasta på det som är en seriös diskussion när det gäller hela vår kontinent: den digitala suveräniteten. Frågan som vi talar om i dag, det här verktyget, är säkert en del av den diskussionen. Men det är som sagt en väldigt bred fråga. Den omfattar dessutom inte bara brottsbekämpningen utan hela vårt samhälle.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Det här är i och för sig en otroligt viktig fråga, men det är svårt att ta den på allvar när den ramas in på det sätt som Petter Löberg gör med Bilderberggruppen och hemliga möten på Grand Hôtel. Det är en typ av konspirationsteorier som vi känner igen från en lång rad olika sammanhang som vill misstänkliggöra regeringen. Jag är kanske lite förvånad över att få höra detta från en socialdemokratisk riksdagsledamot i kammaren. Men överraskningarnas tid är ändå inte helt förbi.

Vad jag kan säga är att regeringen upphandlar inte tekniklösningar till våra brottsbekämpande myndigheter. Det är våra brottsbekämpande myndigheter som är helt suveräna när det kommer till sådana frågor och avgör vilka typer av tekniska lösningar de ska använda sig av i sin verksamhet.

Däremot är regering och riksdag involverade i ett annat avseende, nämligen att vi ställer upp tydliga regler för hur en sådan verksamhet ska bedrivas, hur den ska kontrolleras och hur ansvar ska utkrävas. Det är inte så att de tekniska verktyg vi nu talar om skiljer sig från andra verktyg i det avseendet. Det skulle i sådana fall vara intressant att höra grunden för det, annat än ett mer allmänt svep i relation till hur verktyget har missbrukats av myndigheter i andra länder.

Jag konstaterar att vi har en robust ordning. Du får gärna kalla den för ”the Swedish Model”, men det är en modell som vi har anledning att vara stolta över i vår demokratiska rättsstat. Om det finns brister i lagstiftningen eller i våra tillsynsmyndigheter som ska rättas till ska jag gärna ta del av en konkretion i den delen så att jag i sådana fall vet vad jag ska gräva efter. I annat fall framstår det mest som en allmän misstro mot både regelverken och organen i vår rättsstat. Det är bekymmersamt att höra sådant från socialdemokrater, som jag ändå uppfattar är normalt sett rätt seriösa i sådana frågor.

Däremot finns det en seriös fråga, om jag ändå ska anstränga mig, som Petter Löberg tar upp, nämligen frågan om vår digitala suveränitet i relation till andra länder. Det råder inget tvivel om att vi har diskuterat frågan i relation till exempelvis Kina och i relation till andra länder, givet hur världen utvecklar sig. Det är inte en fråga som är unik för svenska förhållanden, utan den diskuteras i högsta grad inom hela EU. Det handlar om hur vi över tid kan skapa en ökad grad av digital suveränitet på europeisk basis. Den frågan är seriös, viktig och mycket större än den tekniska lösningen.

Om vi alla tänker på exempelvis vilka molntjänster hela vårt samhälle i praktiken lutar sig mot ser vi stora sårbarheter. Den frågan är seriös och oerhört mycket större än den tekniska lösning vi talar om nu.

Herr talman! Jag tackar för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag, även om det kanske ibland sker lite yvigt och med rätt breda penseldrag.

Det råder väl ingen som helst tvekan om att det finns mycket teknik som kan användas för både goda och dåliga syften. Det gäller inte bara just den här tekniska plattformen eller just det här verktyget. Hemliga tvångsmedel kan överlag användas för goda och dåliga syften. Kameraövervakning kan användas för goda eller dåliga syften.

I den bemärkelsen är tekniken som sådan etiskt neutral. Frågan är vem som använder tekniken, hur den regleras, hur man utövar tillsyn och vad det blir för konsekvenser om det sker några övertramp. I den bemärkelsen skiljer sig inte den här tekniken från andra tekniker och andra verktyg som våra brottsbekämpande myndigheter kan använda sig av.

Min poäng är entydig, nämligen att våra regler, oavsett om det handlar om den sortens verktyg eller andra verktyg, är entydiga. Man får alltså inte använda den typen av verktyg, eller för den delen några andra verktyg, på det sätt som beskrivs i Petter Löbergs anförande. De missförhållanden som pekas ut i andra länder uppkommer därför att de antingen har fått göra så i de länderna eller har gjort så i alla fall. Det är alltså inte tillåtet i Sverige, utan det finns en mycket rigorös tillsyn av all användning av den typen av verktyg i Sverige.

När jag säger att jag har fullt förtroende för tillsynen är jag naturligtvis inte naiv. Jag inser att missförhållanden kan uppstå även i en demokratisk rättsstat som Sverige, men det finns alltså system för att fånga upp missförhållanden, granska dem, utkräva ansvar och säkerställa att sådant inte händer igen. Det är inte ett uttryck för naivitet, utan det är tilltro till de regelverk och de system vi har upprättat med kontroll och tillsyn i efterhand med mera, som vi har som en hörnsten i all vår användning av sådan teknik, hemliga tvångsmedel eller vad det kan vara.

Jag hörde Petter Löberg säga att vi befinner oss på ett sluttande plan när det gäller rättssäkerheten i Sverige. Det skulle vara intressant att höra exakt vad som avses och om det också är Socialdemokraternas linje. Jag tar gärna den diskussionen i sak. För egen del menar jag att vår demokratiska rättsstat utmanas av en mycket allvarlig och grov brottslighet, och det är nödvändigt för oss att flytta fram positionerna rejält, också i användning av ny teknik.

Nu går jag inte in specifikt på det här verktyget, men exempelvis finns förslag på att använda AI och ansiktsigenkänning i realtid. Alla begriper att AI kan användas för dåliga syften, men det är skillnad om vi använder AI i Sverige i brottsbekämpningen än om man exempelvis gör det i Kina. Det är min huvudpoäng här, nämligen att vi har regelverk, uppföljning, tillsyn, kontroll och system för ansvarsutkrävande. Ytterst är det så att lagstiftaren inte alls förhåller sig passiv i frågorna. Allt det jag just beskrev är resultatet av beslutsfattande i kammaren, det vill säga vilka regler som ska gälla och vad som ska hända om någon till äventyrs överträder dem.

Med det sagt menar jag att vår demokratiska rättsstat – våra myndigheter – är väl rustad att använda olika typer av tekniska lösningar för att följa sin helt centrala uppgift, nämligen att skydda medborgarna, skapa trygghet i vårt samhälle och skydda samhället mot allvarlig brottslighet, och att alltid göra det på ett sådant sätt att man lever upp till de högt ställda spelregler som gäller för vår demokratiska rättsstat.

Herr talman! Petter Löberg har ställt en rad frågor till mig om användningen av analysplattformen Palantir av de rättsvårdande myndigheterna, däribland Polismyndigheten, för analys- och underrättelsearbete. Sammanfattningsvis handlar Petter Löbergs frågor om hur grundläggande rättssäkerhetsprinciper såsom proportionalitet, förutsägbarhet och möjlighet till efterhandskontroll kan upprätthållas när det gäller Palantir.

I november 2025 besvarade jag en skriftlig fråga från Petter Löberg på delvis samma tema. Som jag då framhöll är det Polismyndigheten som själv avgör vilka it-tjänster som myndigheten upphandlar och använder i sin verksamhet. Som jag också framhöll styrs Polismyndighetens behandling av personuppgifter av ett omfattande och detaljerat regelverk, inte minst genom brottsdatalagen (2018:1177). Polismyndighetens behandling av sådana uppgifter är även föremål för såväl intern som extern tillsyn.

De rättsvårdande myndigheternas behandling av personuppgifter omgärdas av ett omfattande regelverk och en väl utbyggd tillsyn. Precis som när jag besvarade Petter Löbergs tidigare fråga har jag fullt förtroende för att de rättsvårdande myndigheternas behandling av personuppgifter följer gällande regelverk.

Herr talman! Än en gång tack till Ulrika Liljeberg för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag!

Jag håller helt och hållet med: När vi investerar så mycket av skattebetalarnas pengar i en samhällskritisk verksamhet som Kriminalvården – vilket jag menar att det finns väldigt goda skäl för oss att göra – både ökar och understryks anspråken på ordning och reda i allt från ekonomistyrning till styrning i stort. Därför har det också varit väldigt viktigt i vår styrning att betona just effektivitet, produktivitet och uppföljning – att man förekommer problem snarare än att problemen kommer i kapp en, till exempel genom externa granskningar.

Jag är beredd att göra mycket mer för att förstärka detta. Det gäller inte bara Kriminalvården; skulle jag nämna en annan myndighet skulle jag säga Polismyndigheten – inte på förekommen anledning i så måtto att jag misstänker att det finns en massa oupptäckta missförhållanden där utan bara för att understryka vikten av att verkligen följa upp verksamheter i ett expansivt skede, både vad gäller ekonomi och effektivitet och vad gäller styrning och granskning i övrigt. Jag vill bara bekräfta detta.

Effekt kan vi mäta på olika sätt. Det gör vi också, och jag tycker att det är väldigt viktigt att göra det. En väsentlig effekt av Kriminalvårdens verksamhet är trots allt det samhällsskydd den levererar genom att låsa in farliga personer under längre tid. Den kan vi utan tvekan mäta. Sedan vill vi dessutom kunna använda tiden i anstalt på ett bra sätt så att vi helst också kan uppmäta minskad återfallsfrekvens, för att ta ett exempel, för de intagna.

För att Kriminalvården ska få bättre förutsättningar att lösa den uppgiften måste den rekordstora expansion som vi nu är inne i fortsätta. Jag hoppas på brett stöd för detta här i kammaren.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Låt mig först säga något om detta med granskning av missförhållanden i kriminalvården. Det tycker jag är oerhört angeläget. Det kan också vara misstankar om missförhållanden eller misstankar om andra problem som kan uppkomma i alla verksamheter inom det offentliga – misstankar om jäv, korruption, brottslighet eller vad det nu kan vara.

Jag vill understryka att det är klart att det finns system i Kriminalvården för att fånga den typen av missförhållanden och granska dem på ett seriöst sätt. Det finns exempelvis en explicit visselblåsarfunktion som gör det möjligt för var och en i Kriminalvården att anmäla den typen av misstankar. Sedan har vi den externa granskningen, inte minst genom Justitieombudsmannens försorg, som också är omfattande.

Vi har alla ett mycket starkt intresse av att eventuella missförhållanden och misstankar om sådant alltid kommer i dagen och granskas på ett bra sätt, oavsett om det är externt eller internt, i syfte att rätta till felaktigheter och för den delen utkräva ansvar om det är det som situationen kräver.

Detta följer jag noggrant, och skulle det finnas skäl att ytterligare styra eller trycka på i den riktningen är jag alltid öppen för det. Det är helt avgörande i en verksamhet av kriminalvårdens slag som ju ansvarar för något av det mest ingripande vi har i vår demokratiska rättsstat, nämligen statens möjlighet att låsa in personer och begränsa enskilda människors frihet på ett mycket ingripande sätt. Det är förstås ett berättigat intresse att vi kan göra det, men självklart måste en sådan verksamhet också ständigt vara under lupp.

Det råder inget tvivel om att kriminalvården befinner sig i vad vi kan kalla ett utsatt läge. Det är en lång rad olika faktorer som ligger bakom det.

En är förstås samhällsutvecklingen och den organiserade brottsligheten. Vi behöver inte dra hela den historien i dag, den är väl känd, men för att ta bara en siffra såg vi under tioårsperioden 2012–2022 en tredubbling av dödsskjutningarna som toppen på ett isberg med kriminell ekonomi och väldigt mycket annat. Det har skapat ett väldigt tryck på Kriminalvården.

En annan faktor, och en väldigt stor framgång för vårt samhälle, är att polisen har blivit oerhört mycket bättre på att klara upp inte minst de grova gängrelaterade brotten. Det handlar om allvarlig brottslighet och långa straff. Det har skapat ett väldigt tryck.

Till detta kommer oförmågan hos tidigare regeringar att påbörja kriminalvårdens expansion i tid. Jag hade anledning att gå igenom äskanden från Kriminalvården ett antal år bakåt i tiden och kunde se att myndigheten inte bara under förra mandatperioden utan under mandatperioden före den återkommande underströk för regeringen att man såg det här tillväxtbehovet. Det dröjde långt in i förra mandatperioden innan det fattades beslut i den riktningen. På åtta år blev det nya platser motsvarande två Kumlaanstalter – att jämföra med att vi endast den här mandatperioden kommer att landa på nya platser motsvarande sju Kumlaanstalter.

Samhällsutvecklingen och att brottsuppklaringen går upp i kombination med oförmågan att komma igång med kriminalvårdens expansion i tid har utan tvivel ställt Kriminalvården i ett svårt läge.

Det är därför vi gör så oerhört mycket nu. Vi gör rekordstora investeringar i expansion och en översyn av alla regelverk som påverkar Kriminalvårdens möjligheter att bedriva en både säker och meningsfull verksamhet.

En lång rad åtgärder är ägnade att lätta på trycket i kriminalvården. Det är allt från anstaltshyrande i Estland till utökade möjligheter att använda elektronisk övervakning och nya verkställighetsformer som kontrollerat boende och fokus på ungdomsövervakning som handlar om påföljd utanför anstalt – allt detta i syfte att både skydda samhället mot allvarlig brottslighet och säkerställa att Kriminalvården långsiktigt får goda förutsättningar att bedriva sin viktiga verksamhet på ett säkert sätt.

Herr talman! Tack, Ulrika Liljeberg, för möjligheten att diskutera den här väldigt viktiga frågan i dag!

Varför var det som framkom så allvarligt? Jo, av en lång rad olika skäl. Till att börja med är det en given utgångspunkt i de regelverk som gäller Kriminalvården att farliga sexualdömda personer inte ska placeras tillsammans med barn eller för den delen i andra sammanhang där de kan utgöra en risk för andra. Detta i sig gör det här väldigt allvarligt, utan att jag för den sakens skull kan värdera varje enskild placering. Detta har jag inga underlag för att göra, utan vi talar om granskningen som helhet.

Något annat som är väldigt allvarligt här är att det blir en tillitsskada, inte bara i relation till allmänheten och andra delar av samhället utan också i högsta grad i relation till de verksamheter som ställer upp genom att tillhandahålla arbetsplatser för dem som döms till samhällstjänst. Det är en viktig samhällsinsats som det inte finns någon skyldighet att göra.

Det framkom i inslaget att det finns verksamheter som upplevt att de inte haft kännedom om vad det var för personer de tog emot eller att de i varje fall upplevt att de inte fått ta ställning i frågan. Detta kan leda till att de inte vågar eller vill ta risken att göra det här i framtiden. Detta är naturligtvis oerhört allvarligt också för möjligheten att verkställa straffen på ett bra sätt framöver.

Mot den bakgrunden var det förstås väldigt angeläget att snabbt bilda sig en uppfattning om huruvida problemet var känt inom Kriminalvården sedan tidigare, vilket det inte var. Det var en nyhet också för Kriminalvården och dess ledning. Man kan väl säga att den fulla bilden inte framkom förrän granskningen låg på bordet.

I det läget informerade Kriminalvården mig om att man hade vidtagit några åtgärder omedelbart. En var förstås att gå ut till myndigheten och understryka de rutiner, de föreskrifter och de arbetssätt som gäller i myndigheten för arbetet med samhällstjänstplaceringar. I ljuset av just tillitsfrågan lyfte man också fram att det fanns skäl att överväga nya nationella rutiner vad gäller informationsgivningen till samhällstjänstplatserna, alltså de arbetsplatser som tar emot de här dömda personerna, och hur rutinerna kring informationsgivningen till den typen av aktörer ska se ut. Men det var ju, kan man säga, två rätt intuitiva åtgärder i det läget. Skälet till att vi gav uppdraget var att vi därutöver måste säkerställa fler saker.

Till att börja med var det här en granskning som gjordes av SVT i Skåne eller Malmö. Finns det fler och liknande exempel, historiskt eller pågående? Hur säkerställer man i så fall att det kommer upp till ytan? Och, framför allt, vad gör man för att stoppa eventuella ytterligare händelser eller placeringar av det här slaget och säkerställa att det aldrig händer igen? Min uppfattning är att Kriminalvården responderade med stort allvar på det sätt man har rätt att förvänta sig i det här läget.

Vad gäller de bredare frågorna framgår det på ett tydligt sätt, också i vår styrning av myndigheten, hur viktigt det är att ha kanaler och system för att identifiera eventuella missförhållanden och få upp dem till ytan för att kunna granska dem och åtgärda dem på ett systematiskt sätt.

Jag är fullt medveten om granskningen från 2023 och har inte skäl att misstro Kriminalvårdens allmänna förmåga att ta hand om misstänkta missförhållanden. Jag kommer gärna tillbaka till det framöver här.

Herr talman! Ulrika Liljeberg har frågat mig hur regeringen, med anledning av SVT:s granskning av Kriminalvårdens samhällstjänstplaceringar, har agerat före SVT:s granskning för att säkerställa att Kriminalvården inte arbetar på det sätt som framkommit i granskningen samt vad jag anser är skälet till det som hänt och vad som görs för att säkerställa att det inte kommer att hända igen.

Personer som har dömts för sexualbrott får aldrig placeras i verksamheter där det finns barn. Sådana placeringar strider också mot Kriminalvårdens rutiner och interna styrning. Kriminalvården tar det inträffade på största allvar och har försäkrat mig att åtgärder nu vidtas för att något liknande inte ska kunna ske igen.

Även jag ser mycket allvarligt på de uppgifter som framkommit i SVT:s granskning. När informationen nådde mig kallades Kriminalvården omedelbart till ett möte med Justitiedepartementet. Därefter har regeringen gett Kriminalvården i uppdrag att redovisa en analys av orsakerna till det inträffade samt vilka åtgärder myndigheten har vidtagit och planerar att vidta för att det inte ska hända igen.

Jag kommer förstås att följa uppdragets genomförande mycket noga.

Fru talman! Jag tror kanske att man får skilja på sak och process. Jag har svårt att se att jag hamnar i klammeri med rättvisan genom att komma hit och svara på de frågor som Laila Naraghi har ställt. Jag besvarar dem å statsministerns vägnar, så att säga. Detta är, skulle jag säga, i högsta grad inte bara förenligt med utan också en förutsättning för den demokratiska rättsstaten.

Jag vet faktiskt inte vad Laila Naraghi avser när hon talar om härskartekniker. Jag ägnar mig väldigt sällan åt sådana.

Det ställs frågor; jag besvarar dem. Jag konstaterar möjligen att jag tycker att en del av retoriken är väl laddad. Jag kanske också tycker att det sägs en del överord, i synnerhet om KU:s hantering, eftersom det var Socialdemokraternas linje så sent som i våras att det skulle hanteras på exakt det här sättet. Har man ändrat uppfattning är det helt okej. Men möjligtvis skulle det påverka tonläget – det var min enkla poäng – när man nu riktar eller slungar anklagelseakter mot de partier i konstitutionsutskottet som tycker på samma sätt som Socialdemokraterna gjorde i våras om det sätt på vilket dessa frågor har hanterats under ett decennium.

Under alla omständigheter är det inte min sak att värdera KU:s hantering av de här frågorna. Självklart ska riksdagen självständigt granska regeringen och statsministern. Det sker också. Ett viktigt uttryck för det är det utbyte som vi har här i dag. Det gäller också andra svar som lämnas på andra interpellationer, skriftliga frågor och, för den delen, frågor som ställs här i kammaren i frågestunder. Det var en frågestund senast i går.

Det här utbytet får fortsätta. Vi kommer att fortsätta att svara på frågor. Jag förutsätter att det kommer att ställas fler. Och det finns ett allmänt intresse av att diskussionen fortsätter.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Man kan säkert diskutera hur hårt grepp statsministern och justitieministern har om konstitutionsutskottets ledamöter. Men vi kan vara säkra på att de inte hade något grepp om Socialdemokraternas ledamöter.

De socialdemokratiska ledamöterna tyckte våren 2025 att konstitutionsutskottet skulle följa den praxis som gällt under väldigt lång tid, också i relation till socialdemokratiska statsråd, vad gäller frågan om pågående rättsprocesser.

Jag värderar inte den frågan. Det är KU som avgör det. Men eftersom Laila Naraghi har ett ganska högt tonläge kan vi i varje fall vara överens om att jag inte styrde några socialdemokratiska ledamöter i KU när de stod upp för den bedömning som Laila Naraghi nu avfärdar som ovärdig. Det kanske var det minst långtgående uttrycket som användes.

Under alla omständigheter är det ingen sak som justitieministern hanterar. Det är någonting som riksdagen och konstitutionsutskottet hanterar, och uppenbarligen har hanterat på exakt samma sätt under väldigt lång tid. Det tycker jag ändå att man ska ha med sig. Jag har inga problem med att man ändrar uppfattning, men då får man stå för att man gör en annan bedömning.

Den praxis som gällt under tio år vill vi inte ska gälla längre, för nu tycker vi att det finns andra omständigheter som talar för någonting annat. Det är helt okej att säga så. Men jag tycker möjligtvis att det påverkar tyngden i den ganska högstämda och retoriskt ganska hårt drivna anklagelseakten.

Vad gäller de frågor som Laila Naraghi säger sig inte ha fått svar på stämmer inte det. Laila Naraghi ställer exempelvis frågan varför skadebedömningen är registrerad vid en viss tidpunkt. Jag har sagt när det skedde och vad som var de bakomliggande skälen till det.

När den begärdes ut gjordes bedömningen att handlingen var färdigställd, och då registrerade man den och lämnade ut den. Det är möjligtvis så att Laila Naraghi inte är nöjd med svaret. Men det råder ingen tvekan om att jag å statsministerns vägnar svarade på de frågor som Naraghi ställde.

Det är ingen som står i vägen för Laila Naraghis och för den delen andra ledamöters möjligheter att ställa frågor. Interpellationer, skriftliga frågor och frågestunder som den i går är väl en del av den granskning som i sådana fall Socialdemokraterna och för den delen andra partier kan ägna sig åt i den här frågan. Ingen står i vägen för den.

Låt oss gärna ha ett rakt utbyte om innehållet. Möjligtvis skulle vi klara oss utan de mest långtgående konspirationsteorierna. Det tror jag inte att dessa viktiga frågor är betjänta av.

Fru talman! Tack, Laila Naraghi, för möjligheten att återigen diskutera dessa viktiga frågor!

Det är ingen som står i vägen för riksdagens granskning av de här frågorna. Ett uttryck för det är att Laila Naraghi ställer frågor i olika sammanhang i både interpellationer och skriftliga frågor, och senast i går på frågestunden, och hon får svar på de frågorna. Det är möjligt att Laila Naraghi inte är nöjd med svaren. Men det är inte så att någon står mellan ledamotens möjligheter att ställa frågor och att få svar.

De frågor som har ställts i interpellationen handlar närmare om vad skadebedömningen innehöll, och det har jag redogjort för. Det ställdes också en fråga om varför det dröjde en vecka mellan incidenten som skadebedömningen handlar om och när den daterades, och det har jag också redogjort för. Det gäller också skälen till att den registrerades vid den tidpunkten. Frågorna ställs, och jag svarar på dem.

Vad gäller frågan om KU är det inte min och inte heller statsministerns sak. Jag tycker möjligtvis att man som utomstående betraktare kan notera att KU har haft praxis som gällt under lång tid att inte granska ärenden som är föremål för pågående rättsprocesser.

Det var också skälet till att Socialdemokraterna, som jag har förstått det från sidan, instämde i den bedömningen förra våren när KU prövade frågan om KU skulle granska det. Sedan har uppenbarligen Socialdemokraterna ändrat sig på den punkten. Det är helt okej. Det har jag inga synpunkter på.

Möjligtvis kanske det låter lite högstämt att tala om konstitutionell praxis eller KU:s praxis när Socialdemokraterna själva väljer att i det här läget se på frågan på ett annat sätt. Nåväl, det är KU:s hantering, och inte min och inte statsministerns.

Det vi kan bidra med är att när ledamöter som Naraghi ställer frågor efter bästa förmåga svara på de frågorna. Det är därför jag är här. I den mån det ligger till grund för påståendet att jag dras in i detta får jag leva med det. Jag upplever att jag lever upp till mina demokratiska förpliktelser att svara på de frågor som Laila Naraghi ställer.

Fru talman! Laila Naraghi har ställt ett antal frågor till statsministern om en skadebedömning som har tagits fram inom Regeringskansliet. Det handlar om vad skadebedömningen innehöll, varför det dröjde en vecka mellan incidenten som skadebedömningen handlar om och dateringen på när bedömningen upprättades och när skadebedömningen registrerades.

Interpellationen har överlämnats till mig.

Den aktuella skadebedömningen handlar om en händelse som inträffade när den tidigare nationella säkerhetsrådgivaren besökte Gällöfsta konferensanläggning. Skadebedömningen har tagits fram inom Regeringskansliet och innehåller en redogörelse för och bedömning av det inträffade.

När Regeringskansliet fick kännedom om händelsen vidtogs flera åtgärder för att hantera situationen. En av åtgärderna var att det gjordes en skadebedömning. Skadebedömningen finns i en handling som har daterats den 21 mars 2023. Att handlingen har daterats det datumet beror på att det var då som handlingen började tas fram.

När det gäller registreringen av handlingen gjordes inledningsvis bedömningen att handlingen inte var allmän, och därför registrerades den inte. När handlingen begärdes ut gjordes bedömningen att den var att betrakta som färdigställd och därmed allmän. Handlingen registrerades den 20 januari 2025.

Fru talman! Jag hoppas verkligen att de som är offer för högerextremt våld i det här samhället har bättre ombud, bättre språkrör, än Daniel Riazat. Han gör väldigt svepande påståenden.

Det råder inget tvivel om att det fanns ett rasistiskt motiv i Trollhättan, men det finns ingenting i polisens utredning som tyder på det i Örebro. Var noggrann med den typen av utsagor.

Vi har, till att börja med, ett brett perspektiv. Vi ser det högerextrema våldet, vi ser den våldsbejakande islamismen och vi ser den autonoma vänsterns hot mot människors liv och hälsa. Vi går lika hårt fram mot alltihop.

Det andra är, om jag ska peka på någon åtgärd som vi gör, att om inte Vänsterpartiet under förra mandatperioden tillsammans med en del andra partier här i kammaren hade blockerat det vi ville göra, nämligen införa ett brott mot deltagande i kriminella organisationer, hade vi redan nu haft lagstiftning på plats för att kunna gå rakt på de strukturer som ni nu säger att ni vill gå på så effektivt. Glädjande nog har vi nu fått en majoritet som är för det, även när det gäller att ändra grundlagen.

En lagstiftning är på väg. Förslagen kommer om några veckor. Då kommer det att kunna hända grejer, tack vare en regering som leds av Moderaterna och tack vare att Vänsterpartiet är väldigt långt borta från den hanteringen.

(Applåder)

Fru talman! Nu är det jag som får frågor, men jag skulle egentligen vilja fråga: På vilket sätt då? Det var ett ganska långtgående påstående på slutet.

Man ska ha klart för sig att det inte är Kristersson eller ens en justitieminister – jag tar pondus som en komplimang – som fattar beslut i konstitutionsutskottet. Konstitutionsutskottet råder över sin process.

Laila Naraghi och alla ledamöter i riksdagen är varmt välkomna att interpellera och ställa frågor, vilket också görs, och det blir svar i kammaren. I den delen det sker andra granskningar – Justitieombudsmannens avser förvisso Regeringskansliet, inte statsministern – sker naturligtvis sådana också. Det är alltså ingen som står i vägen för någon granskning över huvud taget.

Jag tror att det har ställts frågor från Laila Naraghi i interpellationsformat som ska besvaras i närtid i kammaren. Det handlar förvisso om viktiga frågor, men jag vågar påstå att de inte vinner i hantering genom att ledamöter sprider konspirationsteorier i kammaren.

Fru talman! Jag tackar Pontus Andersson Garpvall för att dessa viktiga frågor lyfts upp.

Vi har från dag ett sagt att det här är ett långlopp, och vi är mitt inne i det. Vi är på rätt väg, men vi är långtifrån framme. Vi vet att det finns ett stort våldskapital hos de kriminella nätverken. Konfliktnivåerna är höga. Riskerna för nya våldsdåd ligger latent under ytan. Varje gång det sker en skjutning eller ett bombdåd måste det omgivande samhället förstås vara där och möta den oro och rädsla som finns hos brottsoffer och i det omgivande samhället.

Samtidigt måste vi ta fasta på de stora framsteg som görs. Det är en stor framgång för vårt samhälle att vi på tre år har lyckats minska de dödliga skjutningarna och därmed det dödliga gängvåldet till hälften.

Vad har varit viktigast? Det är nya arbetssätt, nya resurser, att använda hemliga tvångsmedel preventivt och att låsa in farliga personer under längre tid så att de inte kan begå nya brott. Där har vi några av de viktigaste komponenterna.

Fru talman! Jag tackar Jacob Risberg för att de här frågorna lyfts. De är oerhört angelägna och understryker vikten av att vi orkar se flera frågor samtidigt när vi ska angripa mäns våld mot kvinnor – både det fysiska och det psykiska våldet men också det ekonomiska våld och eftervåld som framför allt bodelningar har visat sig kunna användas till.

Jag är väldigt glad över att jag i januari tog emot ett väldigt genomarbetat paket i form av en utredning för att komma åt den här problematiken. Dessa frågor aktualiserades för första gången för 20 år sedan, 2005. Mycket hade kunnat vara bättre om saker hade gjorts tidigare. Nu är jag väldigt glad att vi får detta på plats.

Bland förslagen, som nu är ute på remiss, finns flera av de saker som Jacob Risberg lyfter upp, som utökade möjligheter för bodelningsförrättare att skynda på processen och säkerställa att den ekonomiskt svagare parten kan få ett förskott i ett tidigare skede, exempelvis, för att kunna vara något mer ekonomiskt jämlik under processens gång. Inte minst föreslås också utökade verktyg för att själv hämta in information från exempelvis olika finansiella institut.