Gunnar Strömmer

Herr talman! Jag tycker att det är rätt modigt av Mattias Vepsä att ta debatten och lyfta den här frågan.

Vi är överens om att Stockholm behöver ha fler poliser. Problemet är bara det att Socialdemokraternas facit när det gäller tryggheten i Stockholm är en sällsynt dyster historia. Under Socialdemokraternas åtta år vid makten blev det netto inte en enda ny polis i Stockholmsregionen – inte en enda! Tvärtom minskade antalet poliser i Stockholm under dessa åtta år med 130. Minus 130 var alltså facit efter åtta år med socialdemokratiskt styre.

Nu har Moderaterna och regeringen vänt på det här. För första gången på tio år ökar antalet poliser i Stockholmsregionen, och det rejält. Sedan vi tillträdde 2022 har det blivit 628 fler poliser i Stockholm, att jämföra med de 130 färre poliser som var resultatet när Socialdemokraterna styrde i hela åtta år.

Dessutom är fler poliser på väg in i Stockholmsregionen redan i sommar, och planen framåt innebär en fortsatt uthållig tillväxt med fler poliser i yttre tjänst nära medborgarna runt om i kommuner och stadsdelar.

Nationellt levererar alltså Moderaterna och regeringen fler poliser och dessutom många nya effektiva verktyg till polisen. Det gäller till exempel de preventiva vistelseförbuden, som nu stänger ned öppna drogscener runt om i Stockholm och gör område efter område tryggare och säkrare för medborgarna. Detta sker samtidigt som Socialdemokraterna lokalt i Stockholm sparkar ordningsvakter, tar bort kontrollanter i tunnelbanan, drar in busslinjer och underfinansierar socialtjänsten.

Så ser alltså läget ut när medborgarna går till valurnorna i höst: antingen fortsatt fler poliser och ökad trygghet med Moderaterna eller vänstersväng med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet och mer av den politik som har orsakat problemen, orsakat polisbristen och ökat otryggheten.

Det är onekligen ett avgörande framtidsval, och jag ser verkligen fram emot att fortsätta ta den debatten.

Herr talman! Mattias Vepsä har frågat mig när jag och regeringen avser att presentera en handlingsplan för att säkerställa fler poliser i Stockholm.

För att trycka tillbaka den grova brottsligheten och återupprätta tryggheten i samhället måste antalet poliser och den lokala polisiära närvaron öka. Sedan regeringsskiftet 2022 har antalet poliser blivit närmare 3 200 fler. Det kan jämföras med de cirka 2 000 som blev resultatet under åtta år med Socialdemokraterna i regeringsställning. Under den första mandatperioden, alltså under föregående styre, talar vi rent av om minussiffror.

I dag har Sverige den högsta polistäthet som uppmätts i Sverige i modern tid, och Polismyndigheten ska fortsätta att växa mot målet att polistätheten minst ska motsvara genomsnittet i EU. För att nå dit har regeringen satsat stora resurser på tillväxten och sett till att polisens anslag har ökat markant för att klara den delen av uppdraget. Vi bygger ut polisutbildningen och stärker de ekonomiska villkoren under utbildningen. Polisaspiranter har fått höjda löner under utbildningen, och nyligen lade vi skarpa förslag för att möjliggöra en betald polisutbildning på riksdagens bord. Det handlar om att göra polisutbildningen mer attraktiv men också om att öka antalet som fullföljer utbildningen och stannar kvar i yrket över längre tid.

Polisregion Stockholm rymmer en stor andel av befolkningen. Regionen har flera utsatta områden och har också under lång tid varit utsatt för och drabbad av det grova och hänsynslösa gängvåldet. Det är därför mycket glädjande att fler nu vill bli och arbeta som poliser i Stockholm. För första gången på tio år ökar antalet poliser i polisregion Stockholm rejält. Sedan regeringsskiftet har Stockholm fått 628 fler poliser. Detta kan jämföras med utvecklingen under perioden 2015–2022, då Socialdemokraterna styrde. Utvecklingen var då negativ, och det blev cirka 130 färre poliser i regionen. Nu fylls också utbildningsplatserna i högre grad än tidigare, och det höga utflödet av poliser från regionen har minskat.

Samtidigt är det förstås viktigt att ha ansvarsfördelningen i åtanke. Det är Polismyndigheten som ansvarar för sin interna organisation, resursfördelning och bemanning mellan regioner och verksamheter. Regeringens roll är att sätta upp mål, följa upp resultat och skapa goda förutsättningar för myndigheten att utföra sitt uppdrag.

Mot den bakgrunden vill jag gärna lyfta fram flera åtgärder med särskild betydelse för polisregion Stockholm som redan pågår och som i vissa fall har förstärkts.

Regeringen har genom regleringsbrev och andra styrsignaler ett tydligt fokus på att öka den lokala närvaron av poliser och på att en större del av tillväxten ska ske nära medborgarna. Rikspolischefen har också tydliggjort att den fortsatta tillväxten av poliser i huvudsak ska ske lokalt och i yttre tjänst. Närmare bestämt 85 procent av de nya poliserna går rakt ut blåklädda i yttre tjänst nära medborgarna, inte minst i Stockholm.

Polisregion Stockholm har för sin del vidtagit särskilda åtgärder för att öka attraktionskraften och minska trösklarna för att arbeta här i regionen. Det handlar bland annat om ekonomiska incitament såsom särskilda lönetillägg, riktade rekryteringsinsatser och åtgärder för att hantera den välkända bostadsproblematiken. Allt detta har länge varit en viktig faktor för regionens låga polistillväxt. Regeringen följer detta arbete noggrant i dialog med Polismyndigheten.

Mattias Vepsä frågar när regeringen avser att presentera en handlingsplan för att säkerställa fler poliser i Stockholm. Låt mig vara tydlig: Arbetet för att stärka polisens närvaro i Stockholm pågår redan och är en integrerad del av regeringens samlade styrning av Polismyndigheten.

Det handlar om långsiktiga och uthålliga åtgärder snarare än om en enskild plan eller ett enskilt beslut – allt detta för att få fler poliser som kan jobba nära medborgarna såväl i Stockholm som i övriga delar av landet. Allt detta gör vi för att Sverige ska bli ett tryggare, friare och mer rättvist land att leva i.

Herr talman! Än en gång tack till Rashid Farivar för att vi får möjlighet att diskutera de här viktiga frågorna i Sveriges riksdag! Jag tycker att det är utmärkt att vi har en levande debatt om något så grundläggande i vårt samhälle och vår demokrati som yttrandefriheten och demonstrationsfriheten.

Det är då också desto viktigare att vara noggrann i sitt sätt att beskriva frågorna. Jag tycker återigen att det är viktigt att understryka att denna lagstiftning alltså inte ger polisen några nya verktyg för att underkänna demonstrationer eller andra allmänna sammankomster baserat på innehåll eller syfte, det vill säga den danska modell som också Socialdemokraterna förordade i samband med koranbränningarna våren 2023. Det är en väg som vi har avvisat.

Den svenska modellen på området är att inte recensera innehåll. Det finns yttre gränser med hets mot folkgrupp och annat, men det är en efterhandskontroll och inget som man i förväg försöker värdera för att sedan bevilja tillstånd eller inte. Det får man i så fall hantera straffrättsligt i efterhand.

Vi har våra grunder. I det här fallet är ordning och säkerhet grunden. Det vi nu gör är att räta upp lagstiftningen så att den kommer i linje med det sätt på vilket ordningslagen har varit tänkt att fungera och på vilket de allra flesta också har förutsatt att den fungerar. Det finns ett antal domstolsavgöranden som har gått emot polisen. Polisen efterfrågar en tydligare reglering, och det får man här.

Man måste ändå, om man nu är en del i vårt sätt att lagstifta i Sverige, läsa lagtexten tillsammans med förarbetena. Det är klart att det inte i lagtext går att fånga varje enskild händelse. Det måste man tydliggöra i förarbetena. Läser man den helheten är det entydigt.

Vad det handlar om är att om polisen i dag på väldigt goda grunder bedömer att det kommer att ske ett terrorattentat i samband med en allmän sammankomst kan man inte vägra tillstånd på den grunden. Man måste vänta tills sammankomsten är igång och sedan blåsa av. Här ger vi polisen en möjlighet att vid ett terrordåd agera tvärtom och vägra tillstånd i första läget. Det tror jag att de flesta människor tycker är balanserat, för det skyddar verkligen människors liv och hälsa.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag är en oerhört varm anhängare av paradigmskiften på en lång rad olika områden. Det gäller till exempel synen på straff, där jag vill uppgradera brottsoffrens och samhällsskyddets intressen och sätta dem före gärningsmannens, och det gäller även i många andra sammanhang.

Det vi talar om nu är dock inte ett uttryck för paradigmskifte; det är en felaktig beskrivning. Jag delar inte alls den beskrivning som ledamoten gör av vare sig intentionerna bakom lagförslaget eller de effekter som det påstås kunna få.

Det är alltså inte så, vill jag understryka, att polisen med denna lagstiftning får några nya befogenheter att neka tillstånd till en sammankomst baserat på sammankomstens syfte, innehåll, aktörer eller budskap. Vad det handlar om, om vi ser det praktiskt, är att tydliggöra den verktygslåda som lagstiftaren har förutsatt att polisen har och som polisen själv också tidigare förutsatte att man hade.

I ett läge där man bedömde att man måste neka en sammankomst tillstånd med hänvisning till ordningen och säkerheten upplevde polisen sig tidigare ha större flexibilitet. Man kunde säga: Vi behöver inte vägra det här tillståndet. Vi kan släppa på den här demonstrationen men på en annan tid och en annan plats. Då undviker vi de här ordningsstörningarna. Den möjligheten saknar man i dag efter ett antal domstolsavgöranden som inte riktigt gått i linje med vad jag tror att lagstiftaren hade förväntat sig av lagstiftningen.

Man kan lika gärna säga att vi korrigerar detta. Vi återställer det rättsläge som alla har förutsatt ännu gäller. Poängen är alltså att polisen ska ha större flexibilitet att släppa på sammankomster även när det finns risker för ordning och säkerhet, inte motsatsen.

Det är helt riktigt att tid och plats – det är vi också väldigt noggranna med att understryka – inte alltid men ofta kan vara en väldigt viktig del av opinionsyttringen. Får jag säga samma sak vid en annan tidpunkt på en annan plats får det inte samma kraft.

Det är naturligtvis något som också genomsyrar vår reglering: Man ska ha som utgångspunkt att alltid släppa på vid den tid och på den plats som den som vill genomföra den allmänna sammankomsten önskar, just på grund av insikten att tiden och platsen ofta kan vara en viktig del, eller i alla fall en del, av opinionsyttringen.

Vad det landar i är alltså att polisen i ett läge där ordningen och säkerheten är sådan att man bedömer att man måste vägra tillstånd – något polisen alltså kan göra redan med dagens regler – får möjlighet att anvisa en annan tid och en annan plats för att möjliggöra sammankomsten i stället för att vägra den tillstånd och ställa in den. Det kan man mer rätteligen beskriva som att vi stärker och utvecklar yttrandefriheten och rätten att genomföra allmänna sammankomster än som att vi avvecklar eller begränsar den.

Jag håller naturligtvis också med om att detta ska ses i ett sammanhang där polisen har många andra verktyg till sitt förfogande. Nu står vi i Sveriges riksdag, och för något år sedan var det många som upplevde att det var väldigt stökigt mellan de två riksdagshusen. Det blev en påträngande och besvärlig situation för ledamöter som arbetade i husen och för allmänheten som skulle passera. Det är klart att det är möjligt att använda andra lagstiftningsverktyg. Det handlade inte om allmänna sammankomster under ordningslagen, utan polisen kunde med tillämpning av andra bestämmelser i polislagen säga: Självklart ska ni få ge uttryck för er uppfattning, men ställ er här borta på Mynttorget så är ni fortfarande nära riksdagen och vi kan upprätthålla ordning och säkerhet på ett bra sätt.

De som verkligen är våldsamma eller hotar andra ska lagföras med helt andra verktyg.

Detta ska ses som en bekräftelse på den ordning vi redan har men med ökad flexibilitet för polisen att släppa på sammankomster snarare än att förhindra dem.

Herr talman! Tack till Rashid Farivar för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna här i dag!

Anledningen till att de är betydelsefulla är, som ledamoten själv lyfte fram, att yttrandefriheten och rätten att arrangera allmänna sammankomster och andra närliggande opinionsyttringar är ett grundackord i vår demokrati och vår demokratiska rättsstat. Hela utgångspunkten för vårt arbete på detta område är inte bara att bevara den friheten och rättigheten utan att helst också stärka och utveckla den.

Jag skulle gärna bara vilja säga något om bakgrunden och möjligtvis korrigera några av de saker som sades från ledamotens sida. Det är helt riktigt att den utlösande faktorn för utredningen var händelseutvecklingen våren 2023, under den svenska Natoprocessen. Det är helt riktigt att det då genomfördes ett antal allmänna sammankomster där det brändes koraner och att detta skapade stor uppmärksamhet internationellt. Det drev också på, kan man ändå säga, ett terrorhot mot Sverige.

Detta ledde till att terrorhotnivån höjdes från en trea till en fyra på vår femgradiga skala eftersom Sverige bedömdes gå från att vara ett legitimt mål för terrorattacker, det vill säga ett västerländskt land bland andra, till att vara ett prioriterat mål.

Jag vill också påminna om att detta var ett år då den svenska beskickningen i Bagdad sattes i brand och två svenska fotbollssupportrar under hösten sköts ihjäl i Belgien. Lade man ihop detta med en långvarig desinformationskampanj om den svenska socialtjänsten fanns det sammantaget goda skäl att säga att det var uppenbart att den här typen av opinionsyttringar också kunde påverka landets säkerhet. Jag tror egentligen att det var ett ganska okontroversiellt påstående, för detta var en realitet.

Jag vill vara tydlig med att säga att Danmark bestämde sig för att gå en annan väg, nämligen att i förväg förbjuda vissa yttranden på grund av deras innehåll, det vill säga förbjuda koranbränningar. Det är helt riktigt att det var ett förslag som också lyftes från Socialdemokraterna.

När regeringen lanserade utredningen var jag väldigt tydlig med att det för Sveriges del över huvud taget inte var aktuellt att i förväg förbjuda vissa typer av yttranden baserat på deras innehåll, syfte och så vidare. Vad vi däremot ville få belyst var denna fråga: Ska det finnas en grund att ställa in en allmän sammankomst om man exempelvis ser att ett terrorattentat är nära förestående? Det handlade alltså om att bredda möjligheten att skydda medborgarna mot livsfarligt våld kopplat till opinionsyttringar. Detta var ingången.

Sedan lämnade utredningen sina förslag. Det uppstod tidigt en rätt bred samsyn om att detta med att införa en ny grund för att neka en allmän sammankomst i praktiken skulle innebära stora risker för rikets säkerhet, till exempel för att andra krafter och utländska aktörer snarare än vi själva skulle vara dem som sätter upp gränserna för vår yttrandefrihet.

Regeringen valde därför tidigt att deklarera att vi inte har för avsikt att gå vidare med detta. Förslagen får ligga i byrålådan för vad vi kan kalla för författningsberedskap och andra allvarliga krislägen i framtiden. Men det är ingenting som är aktuellt att gå vidare med nu.

Däremot lämnade utredaren några förslag som mer handlar om att tydliggöra den befintliga ordningen, alltså inte att ändra den utan att tydliggöra den. Det handlar till och med om att ge polisen ett bredare register. I stället för att vägra tillstånd till en sammankomst på grund av ordning och säkerhet kopplat till sammankomsten får polisen möjlighet att ge tillåtelse till sammankomsten, fast vid en annan tid och på en annan plats, där man bedömer att riskerna för ordningen och säkerheten är mindre. På så sätt går det ändå att genomföra en sammankomst.

Detta är bakgrunden till det här greppet. Det handlar om att skapa större tydlighet, större rättssäkerhet och större förutsebarhet men att inte på något sätt utöka utrymmet att neka sammankomster på grund av deras eventuellt kontroversiella innehåll.

Herr talman! Rashid Farivar har ställt ett antal frågor till mig om förslagen i proposition 2025/26:133 Stärkt säkerhet vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar, bland annat om vilka följder förslagen kan få. Rashid Farivar har tidigare ställt liknande frågor till mig som jag besvarade förra månaden.

Låt mig inledningsvis understryka att regeringen fullt ut delar riksdagsledamotens syn på yttrandefrihetens grundläggande betydelse i vårt samhälle. Sverige har en lång tradition av att värna det fria ordet. Rätten att mötas och demonstrera är hörnstenar i vår demokratiska ordning. Denna rätt gäller för alla – även för den som vill uttrycka åsikter som andra kan uppfatta som provocerande eller sårande. Det är en självklar utgångspunkt att dessa friheter inte bara ska respekteras utan också ska skyddas aktivt.

Förslagen i regeringens proposition syftar till att stärka säkerheten vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Förslagen syftar däremot inte på något sätt till att förbjuda eller inskränka opinionsyttringar som kan anses vara kontroversiella.

Inget av förslagen ger polisen utökade befogenheter att neka tillstånd för en allmän sammankomst. Grunderna för när tillstånd för en allmän sammankomst ska kunna nekas föreslås alltså vara oförändrade. Polismyndigheten kommer med andra ord inte att få större utrymme än i dag att neka tillstånd för exempelvis en koranbränning eller andra kontroversiella opinionsyttringar med hänvisning till säkerhetsrisker.

Ett av förslagen syftar till att ge polisen ett uttryckligt lagstöd att ändra tid och plats för en allmän sammankomst. Tid och plats ska kunna ändras när alternativet är att helt neka tillstånd för sammankomsten. Förslaget kommer alltså att ge polisen tillgång till ett lindrigare alternativ i de fall då det annars hade varit nödvändigt att helt neka tillstånd för sammankomsten. Resultatet av de förändringar som vi föreslår kan alltså bli att fler – inte färre – demonstrationer ges tillstånd.

Ett annat förslag är att polisen ska kunna ställa in en allmän sammankomst eller offentlig tillställning när säkerheten för människors liv eller hälsa kräver det, exempelvis vid allvarliga attentatshot. I dag får polisen upplösa en demonstration med hänsyn till säkerheten för människors liv och hälsa men inte på förhand ställa in den. I praktiken innebär det att polisen tvingas avvakta, även om den vet att en sammankomst kommer att behöva upplösas så fort den påbörjas på grund av allvarliga risker för människors liv eller hälsa.

Kravet ”med hänsyn till säkerheten för människors liv eller hälsa” kommer i det närmaste att motsvara de krav som i dag gäller för att upplösa en demonstration på grund av avsevärd fara för de närvarande. Det kommer inte att räcka med svårare oordning eller allvarliga störningar i trafiken, utan det måste finnas en oacceptabel fara för människors liv eller hälsa. Det innebär att det kommer att vara högt ställda krav för att en demonstration ska få ställas in på förhand.

Svaret på riksdagsledamotens frågor är alltså att förslagen i propositionen inte ger polisen någon ny befogenhet att neka tillstånd för allmänna sammankomster och att det fortfarande kommer att vara en stark utgångspunkt att anordnaren har frihet att själv välja tid och plats för samman-komsten. Det kommer även fortsättningsvis att krävas tungt vägande skäl för att en sammankomst ska nekas tillstånd på grund av befarade ordnings-störningar, och tröskeln för att på förhand ställa in en demonstration kom-mer även fortsättningsvis att vara hög.

Jag kommer noggrant att följa dessa frågor och verka för att enskildas grundläggande fri- och rättigheter värnas.

Herr talman! Tack, Lars Isacsson, återigen, för att vi får möjlighet att diskutera de här angelägna frågorna i dag!

Låt mig först instämma i vikten av att hålla fast vid det grundackord som exkluderingsstrategin innebär. Vi vill inte ha en ordning som bygger på någon sorts kollektiv bestraffning. Det fanns väl en diskussion tidigare om vad som egentligen var strategin, men nu är det i alla fall entydigt att det är exkludering som gäller. Det handlar ju om att få en ökad precision i insatserna. Då är det klart att både lagstiftningen och myndigheternas, polisens, agerande ska vara i linje med detta och backa upp den strategin. Där är vi helt överens.

Jag vet att man hos polisen i Västsverige och säkert på andra håll också har diskuterat om det nya verktyget preventiva vistelseförbud skulle kunna användas även i den här miljön. Nu är ju detta inte en fråga för regeringen utan för de brottsbekämpande myndigheterna, men låt mig ändå gå in på det och koppla det till tanken på exkludering. Det är ju ett verktyg som har en enorm precision, för det riktas mot specifika individer. Detta är en typ av lite mer innovativt tänk kring olika verktyg som är avsedda för en gängkriminell miljö men kanske initialt också kan användas för att komma åt andra slags problem. Jag tänker på till exempel öppna drogscener eller ligor som ägnar sig åt personrån eller upprätthåller rekrytering av barn i utsatta områden. Dessa verktyg kan alltså kanske också användas för att med precision gå på individer som underminerar tryggheten och säkerheten runt idrotten. Men det är en polisiär fråga. För mig är det i alla fall positivt att man diskuterar på det sättet.

Avslutningsvis vill jag instämma i vikten av att inte alienera breda supportergrupper. Självklart måste alla skötsamma och goda krafter vara med på båten. Att det ska ske en god samordning av det tycker jag är viktigt. Formerna för detta får vi diskutera vidare.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag svarar gärna på den sista frågan rakt upp och ned. Det sker genom att vi, som sagt var, har lämnat ett återrapporteringskrav till Polismyndigheten, vilket är vårt sätt att styra Polismyndighetens uppmärksamhet mot det här problemet. I detta ligger förstås en efterfrågan eller en förväntan om en hög aktivitetsnivå i relation till den kriminella ekonomin också på idrottens, inte minst fotbollens, område och en möjlighet att ta del av underlag från Polismyndigheten, både i en löpande dialog och mer systematiskt redovisat när det gäller detta arbete. Där blir förstås en väldigt viktig sak för oss att hela tiden efterfråga underlag som gör det trovärdigt att den brottsbekämpning man genomför har hög precision och får avsedd verkan och inte träffar, som Lars Isacsson uttryckte det, fel mål eller fel aktörer.

Det andra är en kontinuerlig dialog med olika aktörer inom idrotten, civilsamhället, fotbollen, fotbollens supporterklubbar och annat. Detta är ett sätt för oss att hela tiden kalibrera vår styrning och vår efterfrågan i relation till polisen med den uppfattning som finns ute i civilsamhället och ute i fotbollens vardag sett ur supportrars, klubbars och arrangörers synvinklar.

Vad gäller region Väst kan jag inte gå in på några detaljer. Jag känner onekligen till den bakomliggande problembilden – det tror jag att de flesta gör. Jag tror att det är många som har tagit del av till exempel filmmaterial rörande IFK Göteborg och det som den förra klubbdirektören Håkan Mild utsattes för. Det är klart att det allvarliga läget motiverar kraftfulla åtgärder.

Som sagt var: Jag ska i min roll förstås följa upp med frågor om träffsäkerhet och effekter, och jag lyssnar löpande på andra aktörer, inte minst idrotten, idrottens civilsamhälle och supportrar, för att få bra underlag och bränsle för en sådan uppföljning.

Jag tycker att det är rätt – och Lars Isacsson har också efterfrågat det flera gånger – att vi ska ägna mer tid åt frågan om organiserad brottslighet och kriminell ekonomi. Apropå supportrar har man kanske en större lyhördhet när det gäller andra slags säkerhetsfrågor, som har varit väldigt mycket i fokus tidigare. Vi har haft en utredning som tar sikte på det senare, och när det gäller vissa frågor finns ett brett stöd för att göra något medan andra frågor är mer omdiskuterade.

Vi har därför nu sagt att det pågår processer i Regeringskansliet avseende helheten. Men framför allt har vi tagit sikte på de frågor där vi ser att det finns en bred uppslutning. Det handlar inte minst om möjligheter att ta del av information från kamerabevakning och annat och att mellan arrangörer, klubbar och andra aktörer dela material som gör att man tillsammans kan jobba med precision mot de individer eller grupperingar som ställer till det – med minsta möjliga kostnad för alla andra, som bara är där för idrottens skull och förstås bidrar till allt det fantastiska som idrotten innebär.

Herr talman! Tack, Lars Isacsson, för möjligheten att återigen diskutera de här viktiga frågorna, som jag vet att Lars Isacsson har ett stort engagemang för och stor kunskap om!

Till att börja med vill jag understryka att det är klart att idrottsrörelsen och enskilda föreningar inte ska lämnas ensamma i arbetet med att bekämpa organiserad brottslighet – tvärtom. All brottslighet är en angelägenhet för staten och statens olika aktörer. Det gäller inte minst bekämpandet av den kriminella ekonomin. Det är helt riktigt som Lars Isacsson lyfter att det när det gäller den organiserade brottsligheten i högsta grad handlar om just den kriminella ekonomin och dess infiltration i fotbollen men även en del andra idrotter. Det råder alltså ingen som helst tvekan om att staten har ett mycket stort ansvar. Sedan kan man naturligtvis ta det ansvaret på olika sätt.

En viktig sak är förstås att våra brottsbekämpande myndigheter verkligen har fått upp dessa frågor på sin radar och bekämpar detta med full kraft och med alla de verktyg som de myndigheterna har och inte minst har fått under de senaste åren när det gäller att bekämpa kriminell ekonomi. Detta tycker jag är det första att säga. Jag nämnde exempelvis det redovisningsuppdrag som vi har lämnat till Polismyndigheten när det gäller just den här problematiken; det är ett uttryck för detta. Även regeringen betonar i sin styrning av de brottsbekämpande myndigheterna vikten av att staten med hela sin systemkraft också tar itu med den här delen av den kriminella ekonomin.

Det andra är förstås att man absolut kan överväga om staten behöver göra mer också vad gäller lagstiftning och annat – jag ska gärna se på de förslag som Socialdemokraterna har tagit fram. Jag nämnde 2029, men det gällde en mycket specifik sak, nämligen EU:s penningtvättsnätverk. I övrigt råder vi förstås själva över både vilken lagstiftning vi eventuellt vill förändra och tidsplanen för detta. Jag tror precis som Lars Isacsson att det kommer att krävas mycket och mycket tidigare insatser om vi ska lyckas bryta den här utvecklingen.

Jag vill slutligen nämna något som jag tycker är viktigt, nämligen att i detta arbete ha en fortsatt väldigt nära dialog med idrottsrörelsen – inte för att skjuta ifrån sig ansvaret men möjligtvis för att kunna prata om vad som är en rimlig arbetsfördelning. I grund och botten handlar det dock om att ha en gemensam plan, för då får vi verklig systemkraft. När staten och våra myndigheter å ena sidan kan samspela med idrottsrörelsen och inte minst fotbollsklubbarna å den andra kan vi få den kraft som krävs för att trycka tillbaka de kriminella från idrotten och fotbollen.

Som sagt var: Vi överväger löpande ytterligare åtgärder. Jag tar gärna del av de konkreta förslag Lars Isacsson har berättat om.

Herr talman! Lars Isacsson har ställt en lång rad frågor till statsrådet Jakob Forssmed, men han får dessvärre nöja sig med mig. Det får också gå.

De frågor som har ställts till Forssmed är vilka konkreta åtgärder han avser att vidta för att motverka organiserad brottslighet kopplad till agentverksamhet och spelarövergångar inom svensk fotboll och om han avser att ta initiativ till ökad transparens kring agentarvoden och ekonomiska flöden i samband med spelarövergångar. Lars Isacsson har också frågat ministern hur han avser att säkerställa att åtgärder kopplade till ordning och säkerhet på läktare utformas med god precision och i dialog med berörda aktörer.

Interpellationen har som sagt överlämnats till mig.

Som en av Sveriges största och viktigaste folkrörelser gör idrottsrörelsen stora insatser som bidrar till gemenskap och inkludering. Samtidigt varnar Polismyndigheten för att den organiserade brottsligheten tar mark inom idrotten, framför allt inom fotbollen.

Redan i dag ställer Svenska Fotbollförbundet krav grundade i internationella regelverk på fotbollsagenters verksamhet. Samtidigt utreder elitfotbollen ett möjligt gemensamt system för elitklubbarna kring ökad ekonomisk transparens vid spelarförsäljningar och i agentkontakter.

I december förra året gav regeringen Polismyndigheten ett återrapporteringskrav att redovisa en lägesbild över den organiserade brottslighetens påverkan på idrotten, särskilt fotbollen, och myndighetens arbete för att motverka sådan påverkan. Redovisningen ska bland annat omfatta situationen med och arbetet för att motverka matchfixning, kriminalitet inom agentverksamhet och att organiserad brottslighet utnyttjar ideella idrottsföreningar för kriminell verksamhet. Polismyndigheten ska också redovisa hur man samverkar med idrottsrörelsen för att bekämpa den här brottsligheten.

Delar av idrottsrörelsen har på EU-nivå identifierats som utsatt för särskilda risker för penningtvätt. Från och med sommaren 2029 kommer därför professionella fotbollsklubbar och fotbollsagenter att omfattas av EU:s penningtvättsregelverk och stå under tillsyn. Tillsynsmyndigheten ska bland annat vidta åtgärder för att personer som dömts för vissa brott inte bedriver agentverksamhet.

Det är arrangören av en fotbollsmatch som svarar för att det råder god ordning. I det arbetet står också Polismyndigheten i dialog med arrangörer och andra aktörer kring fotbollen. Regeringen har vid ett flertal tillfällen bjudit in representanter från fotbollen, supporterrörelsen, Polismyndigheten och andra centrala aktörer för att diskutera ansvar, samverkan och åtgärder för att säkerställa tryggheten och säkerheten vid fotbollsmatcher.

Även om utvecklingen har varit positiv är det viktigt att dialogen mellan fotbollens aktörer och det kontinuerliga säkerhetsarbetet fortsätter. Det senaste mötet mellan regeringen och företrädare för fotbollen ägde rum den 30 januari i år, och då diskuterades frågor om kriminell påverkan och infiltration särskilt.

I april förra året överlämnade Utredningen för tryggare idrottsarrangemang sitt betänkande. Utredningen föreslår bland annat en skärpt syn på överträdelser av förbuden i ordningslagen, ändringar i lagen om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang och en ny lag om idrottsorganisationers behandling av personuppgifter. Betänkandet har remissbehandlats, och förslagen bereds för närvarande i Regeringskansliet.

Avslutningsvis vill jag understryka att regeringen förstås ser allvarligt på problemen med organiserad brottslighet kopplad till agentverksamhet och spelarövergångar. Jag följer för egen del frågan noggrant, och jag vet att Jakob Forssmed gör samma sak. Vi utesluter inte att fler åtgärder kan bli aktuella. Detsamma gäller frågor om ordning och säkerhet på läktare, där en nära dialog med fotbollens aktörer är nödvändig för att säkerställa och stärka det kontinuerliga säkerhetsarbetet – allt för att ingen ska behöva känna oro för sin egen eller andras säkerhet i samband med en fotbollsmatch eller något annat idrottsarrangemang.

Herr talman! Ja, 62 dödades i gängskjutningar 2022. Det var det sista året som Miljöpartiet var med och styrde eller i varje fall understödde en vänsterregering. Däri har vi en viktig del av svaret till varför det har varit väldigt bråttom att göra rätt ingripandeåtgärder för att trycka tillbaka brottsligheten. Det faktum att över 50 barn under 15 år var delaktiga i mord och mordplaner under förra året är ett annat viktigt skäl som talar för viss skyndsamhet när det gäller att bryta utvecklingen.

Det är utmärkt att den här frågan kommer upp. Miljöpartiet gör sig nu till den främsta förespråkaren för det som en del har kallat slow politics, som innebär att vi inte ska agera skyndsamt när vi ser riktigt stora samhällsproblem. Vi talar ändå om en mandatperiod. Det måste vara möjligt att genomföra genomgripande reformer också på straffrättens område i processer som tar en mandatperiod.

Bortsett från att vi tappar verkligheten och samhällsproblemen tror jag att vi annars tappar medborgarna, i varje fall en stor del av de medborgare som verkligen vill ha en sådan förändring. Man ser att brottsoffer utsätts i alldeles för hög grad för allvarliga brott. Man ser att samhället inte är skyddat mot allvarlig brottslighet. Det är klart att viss skyndsamhet ändå är påkallad.

Det är inga lapptäcken vi talar om. För första gången på 60 år tas ett helt grepp om straffrätten. Lägger man ihop den proposition som vi skickade till riksdagen i torsdags med den lagrådsremiss som gick iväg samma dag ser vi det bredaste helhetsgrepp som har tagits kring svensk straffrätt på över 60 år. Möjligtvis var det grepp som togs 1989 också principiellt viktigt.

Skälet till detta är mycket enkelt. Det har lappats och lagats under så lång tid att vi nu har behövt ta det här greppet. Kvar finns ändå frågan: Vad är Miljöpartiet emot, om vi talar om substansen? Är det de dubbla straffen för gängkriminella? Är det att upprepade grova våldtäkter ska kunna leda till livstids fängelse? Är det att vi en gång för alla måste hitta sätt att bryta de destruktiva mönstren runt barnen?

Den frågan får vi återkomma till, om vi lämnar frågan om process och så småningom övergår till att tala om politikens innehåll.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Beträffande förändringar av lagstiftningen när det gäller det brottsförebyggande arbetet är det helt riktigt att det har kommit en ny socialtjänstlag. I närtid kommer det även att läggas fram förslag på det som kallas för mellantvång, alltså möjligheter till mer offensivt arbete med familjer som säger nej till socialtjänstens insatser.

Rivna sekretesshinder, översyn av LVU och en pågående översyn av den statliga ungdomsvården är exempel på väldigt stora grepp för att ge möjligheter att flytta fram positionerna i det brottsförebyggande arbetet. Vad gäller ekonomiska satsningar i relation till detta, exempelvis när det gäller socialtjänstlagen, kopplas en budgetsatsning på närmare 10 miljarder kronor till kommunerna till den förändringen. Efter att ha tittat i många budgetar som Miljöpartiet har varit med och skrivit under kan jag säga att det inte har funnits några 10 miljarder till svensk socialtjänst där. Det är ett rekordbelopp kopplat till det stora skifte och den stora potential som ligger i förändringen.

Jag har också kollat på den kommunala nivån. Miljöpartiet är med och styr i Stockholm. Här lånar man väl en miljon i timmen? Man har dessutom höjt skatten med 5 000 kronor eller något liknande för en vanlig familj och lyckas ändå underfinansiera socialtjänsten. Det handlar alltså om vad man gör med sina pengar lokalt och hur man prioriterar. Den nationella nivån kan inte kompensera för allt.

Det andra som jag skulle vilja lyfta fram är återigen vikten av preventiva insatser. Jag är för allt det som Ulrika Westerlund nämner i det sammanhanget, till exempel Rätt kurva och andra typer av program av det slaget. Men jag vill bara säga att de inte på något sätt står i motsatsförhållande till den mycket svåra frågan vad vi gör när förebyggande insatser inte räcker till. Redan i dag är det de facto så att barn och unga begår allvarliga brott och döms till sluten ungdomsvård. Vårt mål är naturligtvis att krympa den gruppen så mycket som det bara går. Helst vill man inte ha några 13, 14, 15 eller 16-åringar som begår allvarliga brott. Självklart måste väldigt mycket som inte har gjorts tidigare göras för att bryta detta mönster.

De som är 13, 14 eller 15 år i dag var väl någonstans runt 3, 4 eller 5 år gamla när Miljöpartiet senast var med och styrde. Vi kan inte göra preventiva insatser mot det som gjordes eller inte gjordes tidigare. Vi måste göra väldigt mycket annat.

Vi kommer inte undan frågan vad vi ska göra när barn och unga ändå begår allvarliga brott. Det för mig in på det stora grepp regeringen arbetar med nu. Till att börja med är det så, som jag redogjorde för, att övergången till ungdomsfängelser när det gäller 15, 16 och 17-åringar är oerhört väl utredd och har mycket goda skäl för sig.

Det råder ingen tvekan om att när brottsligheten tränger ännu längre ned i åldrarna ställs vi inför delvis likartade, delvis annorlunda frågor. Skälet till att 13-och 14-åringarna kommer in här är att vi har sett en utveckling där. Jag nämnde att det handlar om drygt 50 barn under 15 år, primärt 13–14-åringar, som begår väldigt allvarliga brott. När det gäller 15, 16 och 17-åringarna måste vi lämna Sis-ordningen, som till exempel har 90 procent återfall bland barn som begår allvarliga brott kopplade till gängmiljön. Den ordningen är så dålig att vi måste lämna den – men ni vill släppa in 13- och 14-åringarna i den havererade ordningen. Det tycker jag är väldigt ansvarslöst.

Nu bygger vi upp någonting oerhört bra i Kriminalvården. Jag vågar påstå att det ur ett internationellt perspektiv förmodligen är det bästa som byggts upp när det gäller unga som begår brott. Att i det läget inte överväga att även låta 13- eller 14-åringar som begår allvarliga brott vara del av den ordningen tycker jag för egen del inte är särskilt logiskt. Jag kommer gärna tillbaka och utvecklar vilka skäl som gör att jag menar att vi måste överväga det i det läge vi nu befinner oss i.

Herr talman! Tack, Ulrika Westerlund, för möjligheten att få diskutera dessa utomordentligt viktiga frågor i dag!

Låt mig börja med frågan om brottsoffer. Straff är naturligtvis inte enda sättet att kompensera brottsoffer. Det krävs en lång rad olika saker för att både kompensera och stödja brottsoffer. Vi gör också väldigt mycket i fråga om brottsoffer, inte minst när det gäller möjligheten att få ut brottsskadeersättning utan att själv behöva driva in pengarna från förövaren. Vi ger tydliga uppdrag till rättsväsendets olika aktörer att ge brottsoffer ett bättre stöd. Vi ser över möjligheten att avskilja frågor från brottmål till civilprocesser, där brottsoffer till exempel måste driva frågor om skadestånd i särskild ordning med stora kostnadsrisker som följd. Vi gör en massa olika saker för att stärka brottsoffers ställning.

Med det sagt råder det ingen tvekan om att det i den svenska straffrätten – och det är knappast något nytt – finns en lång rad olika intressen som ska vägas in. De tre man typiskt sett brukar lyfta fram är samhällsskyddet, gärningsmannens olika aspekter och brottsoffrets olika aspekter. Vi menar kort och gott att brottsofferperspektivet just vad gäller straffen har varit alldeles för underdiskuterat och inte hanterats på ett tillräckligt bra sätt.

Det ser man om man tittar på straffrätten. Ett av de förslag som vi nu går till Lagrådet med är att ta bort ett antal av de så kallade billighetsskälen. I ett uppmärksammat fall i Örebro tingsrätt fick en äldre man sitt straff för barnpornografibrott nedsatt just på grund av att han var äldre. Någon annan har fått sitt straff nedsatt därför att vederbörande blivit av med jobbet som en konsekvens av det begångna brottet. Detta är ett gärningsmannaperspektiv i straffrätten som jag inte tycker har fog för sig om man ska ha ett brottsofferperspektiv. Därför är det viktigt för oss att lägga fram förslag som tar bort den typen av hänsyn för att brottsoffrets perspektiv ska få större genomslag.

I det sammanhanget går det inte att bortse från att straffnivån naturligtvis också är central. Vi säger att straffen ska återspegla brottens allvar, men brottsoffer kan ur sin synvinkel uppleva att de gör det i mer eller mindre hög grad. Det är klart att enskilda brottsoffer kan ha olika synpunkter, men ser man det generellt är det inget nytt att tänka att straffets nivå också är en del av kompensationen för brottsoffer. Där menar vi helt enkelt att straffen generellt sett är för låga, om man vill betona brottsofferintresset mer än gärningsmannaintresset.

Det andra jag skulle vilja kommentera är att det inte skulle finnas några underlag vad gäller våra motiv för att vilja göra detta. Det ena underlaget har jag just redogjort för: Vi tycker att brottsofferperspektivet måste få ett större genomslag i straffrätten. Det är naturligtvis till syvende och sist en värderingsfråga hur man ser på det. Det är också vägledande när det gäller andra förslag, till exempel att vi nu vill se över och ta bort dagens mängdrabatt. Vi vill att fler brott ska räknas, fler brott ska lagföras, fler brott ska klaras upp och fler brott ska leda till påföljd.

Det är klart att det kommer att innebära ett ökat tryck på Kriminalvården, men vi gör det därför att vi vill att fler brottsoffer ska få den upprättelse det ändå innebär att det brott man utsatts för utreds och prövas och förhoppningsvis också leder till en fällande dom. Det är ett väldigt påtagligt sätt att stärka brottsoffers ställning och en otroligt viktig del av motiven för den här reformen, vilket vi också har redogjort för väldigt utförligt.

Sedan gällde det effekten på brottsnivåerna i samhället. Som jag sa: Beroende på vilka effekter man eftersträvar finns det naturligtvis olika grader av stöd i forskningen, men när det gäller inkapaciteringens betydelse för att få ned brottsnivåerna i samhället vågar jag ändå påstå att forskningsstödet är rätt intakt.

Herr talman! Ulrika Westerlund har frågat mig vilka skäl som ligger bakom att jag och regeringen går emot remissinstanser, forskare och Lagrådet då politiska förslag läggs fram och vilka underlag jag och regeringen har för olika avvägningar som gjorts i lagstiftningsprojekt på det rättspolitiska området.

Regeringen gör en omläggning av kriminalpolitiken för att återupprätta tryggheten i Sverige. Detta är något som vi har bildat opinion för under lång tid och fått väljarnas mandat att genomföra. En central del handlar om straffen. Alldeles för länge har svensk straffrätt tagit för stor hänsyn till gärningsmannens intressen och för lite till brottsoffers upprättelse och samhällets behov av skydd.

Regeringens lagförslag på detta område föregås av gedigna utredningar, remittering till en stor mängd remissinstanser och omfattande analys och bearbetning i Justitiedepartementet. Utredningarna innehåller i regel genomgång av statistik, forskning och lagstiftning i Sverige och jämförbara länder. De största utredningarna har letts av några av landets mest erfarna utredare på straffrättens område. Ofta görs också justeringar efter synpunkter från remissinstanser och Lagrådet. Det ger ett gediget underlag för lagstiftning av hög kvalitet.

Förra veckan fattade regeringen beslut om en proposition och en lagrådsremiss som tillsammans tar hand om förslagen från Straffreformutredningen. Som interpellanten lyfter har Lagrådet invänt mot förslagen i den proposition som regeringen gått vidare med. En central del i kritiken är att man ifrågasätter en allmän höjning av straffnivån om syftet är att minska brottsligheten i samhället.

Här är det först och främst viktigt att komma ihåg att straff alltid är en avvägning mellan olika intressen, exempelvis att göra gärningspersonen till en bättre människa, att lära gärningspersonen ”en läxa” som avhåller honom från att begå nya brott, att avskräcka andra, att skydda samhället genom själva inlåsningen och att ge brottsoffer upprättelse.

Forskning visar att straff är mer eller mindre effektivt beroende på vilket intresse som man vill tillgodose. Men straff handlar i hög grad även om värderingar, som vilka normer man vill betona i samhället och hur man ser på rättvisa. I det hänseendet blir det en politisk avvägning hur höga eller låga straffen ska vara.

Regeringen ser ett stort behov av att stärka samhällets skydd mot brottslighet. Forskning visar att inkapacitering av dem som begår mest brott har effekt på brottsnivåerna i samhället. Den gängkriminelle som är inlåst kan inte beställa nya skjutningar eller rekrytera fler barn. Serievåldtäktsmannen som är inlåst kan inte begå nya övergrepp. Men regeringen vill dessutom se ett tydligare fokus på brottsoffers upprättelse, alltså skipandet av rättvisa i det enskilda fallet. Vi menar att rättviseskäl talar starkt för höjda straff generellt.

Vad gäller förslaget om att sänka straffbarhetsåldern till 13 år för vissa allvarliga brott har det sin bakgrund i ett mycket mörkt läge. Förra året var över 50 barn under 15 år involverade i rättsliga prövningar för mord och mordplaner.

Det finns begränsat med forskning på hur man mest framgångsrikt bryter den här utvecklingen. Däremot vet vi med säkerhet att det som hittills har gjorts inte har fungerat. Dagens ordning lyckas varken skydda samhället mot livsfarligt våld eller bryta barnens destruktiva banor.

Genom att sänka straffbarhetsåldern och tidsbegränsa regleringen ges en möjlighet att hantera ett akut läge. Samtidigt får man på det socialrättsliga området en chans att fokusera på det förebyggande arbetet med hjälp av nya verktyg, till exempel den nya socialtjänstlagen och rivna sekretesshinder.

Vad gäller frågan om analys av på vilket sätt Kriminalvården är mer lämpad än Statens institutionsstyrelse, Sis, att ta hand om unga som begått allvarliga brott bygger förslagen på en utredning som noggrant analyserat skälen för och mot. Hänsyn togs bland annat till forskning som visar hur barn påverkas av frihetsberövande. Samtal genomfördes med barn som var dömda till sluten ungdomsvård. Att utredningen föreslog att fängelse skulle ersätta sluten ungdomsvård berodde bland annat på att Kriminalvården har bättre möjligheter att erbjuda stöd och kontroll vid övergången till frihet. Genom reformen kan Sis verksamhet renodlas till att på ett tydligare sätt avse ett vårdande uppdrag.

Regeringens straffrättsliga reformer handlar om att öka människors trygghet, stärka brottsoffers upprättelse och göra systemet mer rättvist. Att riksdagen nu, efter en omfattande beredning, får ta ställning till förslagen är helt i linje med den ordning som råder i vår demokrati och rättsstat.

Fru talman! Tack, Per-Arne Håkansson, för att dessa viktiga frågor har fått lyftas här i kammaren! Det understryker att frågorna, som förvisso har sin verklighetsbas i södra Sverige, är en angelägenhet för hela Sverige.

Jag vill avslutningsvis understryka intentionen, som verkligen delas av regeringen och som ju lever i vardagen inte minst i Skåne, Halland och de delar som är en integrerad del av Greater Copenhagen-regionen, att vi ska göra allt vi kan för att främja just samspel, samarbete, integration och konkurrenskraft och samtidigt göra det på ett sådant sätt att vi kan garantera ordningen, säkerheten och tryggheten för medborgarna på båda sidor av Sundet.

I det arbetet är det förstås oerhört viktigt att vara lyhörd och lyssna in och ta del av vittnesbörd, analyser och synpunkter som kommer fram, bland annat i dagens inlägg från Per-Arne Håkansson. Den dialogen kommer att fortsätta. Jag tror att vår dialog i dag är ett viktigt bidrag i det arbetet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Låt mig i all korthet beröra de frågor som Per-Arne Håkansson lyfter.

Det jag avvisar är delar av den spetsigaste rättsliga argumentationen. Regeringens bestämda uppfattning är att vi har en mycket fast rättslig grund för att förlänga kontrollerna. Det har också skett förändringar i Schengensystemet i relation till gränskontroller på senare tid som gör att vi har goda skäl att tro att vi, så att säga, har vårt på det torra när det gäller det rättsliga.

Därutöver vill jag understryka att alla de synpunkter som lyfts fram är relevanta. Jag tror att alla förstår att den här typen av gränshinder har en negativ inverkan på utvecklingskraft, tillväxt och konkurrenskraft. Det gäller även om de utformas på ett flexibelt och ett – vad jag ändå tror – i ett internationellt perspektiv effektivt sätt och även om de kombineras med andra åtgärder som är ännu mindre ingripande mot flöden av varor och människor över Sundet på marginalen.

Detta säger jag även om min brasklapp är att det har visat sig vara oerhört viktigt för konkurrenskraften att man kan trovärdiggöra en effektiv brottsbekämpning. Om man ser på vad många företagare exempelvis listar som det främsta hindret för expansion märker man att det alltför ofta är just den organiserade brottsligheten och dess inverkan på företagsamheten. Det hänger alltså ihop.

Jag vill understryka att regeringen läser allt, tar del av allt och lyssnar på allt som sägs. Vi tar förstås på oss att vi varje gång detta ska omprövas – och det är trots allt var sjätte månad – inte bara gör en slentrianmässig förlängning utan också motiverar förlängningen vid beslutstillfället. Där måste en reell avvägning mellan motstående intressen göras, och det görs också. Så ja, regeringen tar del av och lyssnar på övriga synpunkter, förvisso också de rättsliga.

Låt mig avsluta med att ta fasta på något som Per-Arne Håkansson lyfte fram och som jag tycker är viktigt. Det handlar om den gemensamma deklaration som Sverige och Danmark antog i samband med 25-årsjubiléet för Öresundsbron förra året. Det är en deklaration som verkligen stakar ut vägen för att fördjupa samarbetet, stärka konkurrenskraften, öka säkerheten överlag och stärka integrationen i regionen.

Jag tar fasta på det Per-Arne Håkansson säger om de bakomliggande idéerna när det gäller Schengen, det nordiska samarbetet och det gränsöverskridande arbetet och hur betydelsefullt det är att vi lyckas värna detta också i en tid när säkerhetshoten utan tvekan är omfattande och rätt komplexa.

Sammanfattningsvis: Regeringen lyssnar, tar fasta på allt som sägs och väger löpande av konkurrenskraft och säkerhet till så välavvägda beslut som bara är möjligt.

Fru talman! Jag tackar Per-Arne Håkansson för att den här viktiga frågan lyfts och diskuteras här i kammaren i dag. Frågan är viktig för Sverige som land och väldigt viktig för södra Sverige. Den är också viktig för regionen Greater Copenhagen: för de regioner på den svenska sidan som är involverade i arbetet, för alla medborgare som berörs i sin vardag och för motsvarigheterna på den danska sidan. Jag har under de år då jag haft de här frågorna på mitt bord lagt mig vinn om att lyssna och ha dialog med olika aktörer i regionen för att hela tiden få ett brett perspektiv på frågorna.

Det råder inget tvivel om att det finns målkonflikter. Om vi bara skulle tänka på regional utveckling och konkurrenskraft utan att väga in frågor om allmän ordning och säkerhet är det klart att vi skulle ha mycket starka skäl att inte ha den här typen av kontroller. Det som Per-Arne Håkansson sa om hur många fler tåg som skulle kunna gå om man inte bromsade upp trafiken på det här sättet är naturligtvis ett uttryck för det. Samtidigt är det svårt att tänka på det sättet, eftersom det finns andra väldigt legitima intressen här. Den allmänna ordningen, säkerheten och tryggheten i vårt samhälle har förvisso också stor betydelse för konkurrenskraften, så frågorna hänger ihop även på det viset.

En del tycker att det blir lite av en lek med ord när man säger att kontrollerna är tillfälliga eftersom de hittills, sedan de infördes 2015, har omprövats och återinförts var sjätte månad. Jag vill understryka att det verkligen sker en prövning där de här skälen måste vägas in.

Över åren ser man också att det är en realitet att skälen delvis har förändrats, som Per-Arne Håkansson var inne på. När de initierades var det i ljuset av en akut migrationskris, och det har sedan handlat om bredare frågor som bekämpning av organiserad brottslighet, terrorism och den typen av hot som har motiverat att kontrollerna har återinförts.

I dagsläget kan jag inte redovisa någon bestämd tidsplan annat än att säga att regeringen omprövar frågan var sjätte månad på det sätt som man ska göra. Då väger vi förstås ihop helheten och de olika motstående intressena.

Jag vill däremot lyfta fram att vi har varit angelägna om att säkerställa att polisen också har andra verktyg för att åstadkomma denna trygghets- eller säkerhetseffekt, inte minst genom att ge polisen utökade möjligheter att använda olika befogenheter just i gränsnära områden. Jag tror att detta över tid gör det möjligt att bygga upp en modell och ett arbete som kan göra den här typen av kontroller obehövliga eller i varje fall på marginalen inte fullt så nödvändiga som de är i dag.

Regeringen arbetar långsiktigt med frågan, hela tiden i nära dialog med berörda aktörer i den södra landsändan och hela tiden genom att helt öppet medge att det finns delvis motstridiga intressen där vi måste hitta en bra balans framåt.

Fru talman! Per-Arne Håkansson har frågat EU-minister Jessica Rosencrantz om hon utifrån sitt ansvarsområde bedömer att de inre gränskontrollerna har en påverkan på den samlade konkurrenskraft som Öresundsregionen kan bidra med för vårt land som helhet och om hon avser att vidta några åtgärder utifrån sin bedömning. Han har vidare frågat Jessica Rosencrantz om hon anser att id-kontrollerna i fråga bör betraktas som tillfälliga och om hon i så fall har en plan för att avveckla desamma. Interpellationen har överlämnats till mig.

Med sina unika förutsättningar bidrar Öresundsregionen i hög grad till Sveriges konkurrenskraft. Dagligen passerar stora flöden av personer, varor och tjänster Öresundsbron i en omfattning som saknar motsvarighet i Norden. Men alla som passerar bron gör det dessvärre inte i legitima syften. Såväl de konflikter som alltjämt pågår i den gängkriminella miljön som de aktörer som utför allvarliga våldsdåd har vid ett flertal tillfällen tagit sig över Öresund och Öresundsbron.

Att man bekämpar grov organiserad brottslighet och att myndigheterna har rätt verktyg även när brottsligheten är gränsöverskridande är, precis som konkurrenskraften, en mycket viktig fråga för regeringen. Den återinförda gränskontrollen är ett sådant verktyg. Gränskontrollen bidrar till att värna den allmänna ordningen och den inre säkerheten och till att bekämpa det allvarliga hot som kommer från gränsöverskridande brottslighet. Genom kontinuerlig anpassning av sitt arbetssätt och genom dialog med transportörer och andra aktörer eftersträvar Polismyndigheten en så liten påverkan som möjligt på resor och handel i regionen. Det är därför glädjande att ta del av Öresundsinstitutets uppgifter om att 2025 blev ett rekordstarkt år för pendlingen över Öresund, då det för första gången gjordes fler än 40 miljoner personresor med bil, tåg eller färja över Sundet.

Den återinförda gränskontrollen är tillfällig, och varje beslut föregås av en ny bedömning som tar hänsyn till de avvägningar som jag nu har redogjort för. I de avvägningarna värnar regeringen såväl allmän ordning och inre säkerhet som Öresundsregionens konkurrenskraft och utveckling.

Fru talman! Jag tackar än en gång Lars Isacsson för ett i raden av meningsfulla utbyten oss emellan när det gäller väldigt angelägna frågor.

Jag delar helt intentionen i interpellationen, nämligen att vi med alla till buds stående medel måste stärka vår förmåga att bekämpa och strypa den kriminella ekonomin. Det råder ingen tvekan om att vi måste göra flera saker samtidigt när det gäller den organiserade brottsligheten. Vi måste komma åt och stoppa det brutala våldet, skjutningarna och sprängningarna och bryta rekryteringen av barnen in i gängen.

Att strypa den kriminella ekonomin är en hörnsten i arbetet eftersom den i så hög grad driver det andra, nämligen våldet, som ofta är en utlöpare från konflikter om marknadsandelar och pengar. Detta tycker jag är en sak som vi verkligen ska ta med oss från dagens utbyte. I det avseendet finns det en samsyn, och det är en stor styrka för oss som samhälle att det gör det.

Ekobrottsmyndigheten har en central roll i arbetet, förstås i samspel med andra brottsbekämpande myndigheter. Jag kan i alla fall säga så mycket som att jag tror att vi har väldigt mycket mer att hämta, både från den myndigheten i sig och från den myndigheten i samspel med andra aktörer.

En del granskningar och utredningar som har gjorts och det efterspel som har skett i form av utbyte genom det uppdrag till myndigheterna som jag nämnde kanske också identifierar en del friktioner i det här arbetet. Det är viktigt att vi kan lösa upp dem och få full systemkraft framåt.

Vi har talat om flera saker i dag, såsom det finansiella underrättelsecentrumet, ett motsvarande centrum när det gäller förverkande samt mobilisering av mer resurser till prevention. Allt detta ska vi ta med oss in i det fortsatta arbetet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag håller helt med om den preventiva ansatsen. I synnerhet när det gäller ekonomisk brottslighet är erfarenheten att det är väldigt svårt att bekämpa brottet, utkräva ansvar och återta de medel som har försvunnit genom den brottsliga verksamheten när pengarna väl är borta eller när transaktionen väl har ägt rum.

En preventiv ansats är helt avgörande; det tycker jag har visat sig till exempel när det gäller arbetet mot telefonbedrägerier som drabbar äldre. Man kan nu se att vinsterna från dessa telefonbedrägerier har halverats på ett par års tid. Detta är inte en följd av att man har följt efter pengarna när transaktionen väl ägt rum och pengarna är borta, utan det handlar om att bankerna och Polismyndigheten satte sig ned och tillsammans såg till att det blev mycket svårare för de kriminella att bedra de äldre på pengar. Det är alltså de preventiva insatserna som har förhindrat eller försvårat för denna brottslighet till den grad att vi kan se att vinsterna faller markant. Denna erfarenhet kan man utan tvekan ha med sig i relation till annan ekonomisk brottslighet.

Jag kommenterar gärna båda Lars Isacssons frågor närmare.

Ett finansiellt underrättelsecentrum är redan in the making, så att säga. Jag har till och med varit där och klippt band. Det är Polismyndigheten som är värd för detta centrum, men alla relevanta myndigheter är med. Det handlar inte bara om de brottsbekämpande myndigheterna. Skatteverket är exempelvis en central aktör i detta arbete. Också privata aktörer – till exempel banker, och man kan även tänka sig andra finansiella aktörer – är med här, och de sitter till och med i samma korridor. Dessa aktörer samverkar nu väldigt nära för att ligga steget före och kunna förebygga och förhindra väldigt mycket av den ekonomiska brottsligheten.

Ett nationellt centrum för förverkande är någonting som vi har aviserat att vi vill få till. Jag tog emot utredningsförslag i den delen så sent som i förra eller möjligtvis förrförra veckan. En utredning som tittat på förverkande har konkretiserat hur ett sådant centrum skulle kunna byggas upp. Däremot har utredningen inte gett någon rekommendation om vilken myndighet som ska vara värd för ett sådant centrum. Detta bereder vi nu.

Något som jag är beredd att säga här och nu är att det är väldigt betydelsefullt att få till ett sådant centrum. Vi ser kraften i förverkandet som verktyg. Detta gäller inte minst det självständiga förverkandet, som sker helt och hållet utanför domstolssalen och brottmålsprocessen.

Jag tror också att det är viktigt att ta fasta på att detta inte bara är ytterligare ett verktyg i verktygslådan. Det handlar om ett annat perspektiv, ett annat arbetssätt och en annan metodik än den traditionella brottsbekämpningen. Ska man få kraft i det kan det inte läggas som lök på laxen, utan då måste det verkligen struktureras så att vårt system totalt sett använder det nya sätt att jobba mot ekonomisk brottslighet som förverkandet representerar. Ett sådant centrum som nämnts här skulle förstärka detta arbete.

Avslutningsvis vill jag säga något apropå det uppdrag som Ekobrottsmyndigheten, Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten har fått att stärka samspelet mellan myndigheterna mot den kriminella ekonomin. Underlaget kommer som sagt inom några veckor. Jag räknar med att det kommer att vara ett utmärkt underlag för att fortsätta utveckla arbetet vad gäller såväl förverkande som andra insatser mot den kriminella ekonomin.