Gunnar Strömmer

Fru talman! Jag tackar Lars Isacsson för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor, både hur vi ska bekämpa den kriminella ekonomin i stort och mer konkret om Ekobrottsmyndighetens mycket viktiga roll i detta arbete.

När det gäller bekämpningen av den kriminella ekonomin måste förstås flera olika aktörer vara offensiva. Polisen har givetvis en central roll, inte minst mot den organiserade bedrägeribrottsligheten. Även Åklagarmyndigheten har en viktig roll. Det gäller även Ekobrottsmyndigheten, i synnerhet när det handlar om mer avancerad ekonomisk brottslighet.

Det har tidigare framkommit många välgrundade synpunkter på hur verksamheten vid Ekobrottsmyndigheten kan stärkas och utvecklas. Vi har en granskning från Riksrevisionen, och riksdagen har gett regeringen i uppdrag att se över detta. Vidare har en utredning tittat på frågorna, och vi gjorde vägvalet att inte göra som utredaren förordade och avveckla myndigheten utan tvärtom vidmakthålla myndigheten och dess mandat samt utveckla och stärka verksamheten. Även det myndighetsuppdrag jag nämnde inledningsvis om samverkan mellan Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten måste utvecklas och stärkas på olika sätt, och detta arbete pågår.

Så som frågan har ställts är det kanske lätt att få intrycket att regeringen tvärtemot denna intention skulle ha riktat omfattande besparingskrav mot myndigheten. Jag vill säga att så inte är fallet. Tvärtom är det så att anslagen till myndigheten har ökat med 260 miljoner under de här åren – från 953 miljoner till 1,2 miljarder kronor. Det är också viktigt att ta fasta på att antalet anställda vid Ekobrottsmyndigheten ökade med 133 personer mellan åren 2022 och 2024, från 670 till 803 personer. Det är uttryck för investeringar i verksamheten, inte för en politisk efterfrågan på motsatsen.

Jag håller helt med om vikten av det preventiva arbetet. Därför var det viktigt för oss att tillmötesgå Ekobrottsmyndighetens äskande om medel till det brottsförebyggande arbetet. Myndigheten fick också exakt vad man begärde inför det här året. För 2026 fanns det däremot inte något äskande om medel för en generell utveckling av utrednings- eller underrättelseverksamheten.

Som jag sa pågår nu ett bredare uppdrag som inkluderar både Ekobrottsmyndigheten, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten. Detta uppdrag ska redovisas i mars. Vi kommer också att ta emot nya underlag från myndigheten inför den kommande budgetprocessen nu i mars. Jag är övertygad om att vi därigenom kommer att få en utmärkt grund för att fortsätta att utveckla verksamheten och tillföra de resurser som krävs för att kunna arbeta med att bekämpa brottsligheten och stärka det förebyggande arbetet.

Fru talman! Lars Isacsson har frågat mig om jag har gjort någon analys av hur Ekobrottsmyndighetens besparingar kan komma att påverka myndighetens möjligheter att hantera den ökande ekonomiska brottsligheten. Vidare har han frågat mig om jag har gjort någon analys av hur besparingarna förhåller sig till regeringens ambition att slå mot den kriminella ekonomin. Slutligen har han frågat mig vad dessa analyser har visat.

Låt mig först konstatera att under alldeles för många år gjordes alldeles för lite för att stoppa våldet, strypa den kriminella ekonomin och bryta rekryteringen av barn och unga in i gängen. Det är ett ansvar som faller tungt på den förra, socialdemokratiska, regeringen.

Vi har sedan vi tillträdde gjort en omfattande omläggning av politiken. Rättsväsendets myndigheter har fått kraftiga ekonomiska tillskott, och de brottsbekämpande myndigheterna har fått många nya effektiva verktyg. För hela rättsväsendet beräknas budgeten växa från 69 miljarder kronor 2023 till 108 miljarder kronor 2028.

Vi vet att ekonomisk vinning är en av de största drivkrafterna bakom den organiserade brottsligheten. Det är helt enkelt pengarna som göder de kriminella nätverken. Att strypa den kriminella ekonomin är därför en av regeringens mest prioriterade frågor. Det handlar bland annat om att förhindra felaktigt nyttjande av offentliga medel, förhindra att företag används just som verktyg för brottslighet, öka återtagandet av brottsvinster och utnyttja potentialen i så kallade administrativa åtgärder. Allt detta syftar till att komma åt kriminaliteten från flera håll samtidigt.

Det handlar om ett stort antal genomförda reformer och åtgärder. För att ta några exempel: en helt ny förverkandelagstiftning med självständigt förverkande, utökade möjligheter att använda hemliga och preventiva tvångsmedel, även i förhållande till grov ekonomisk brottslighet, ny lagstiftning i syfte att motverka att bolag används som brottsverktyg samt utökat näringsförbud. Till detta kommer ett finansiellt underrättelsecentrum för att utveckla samverkan mellan myndigheter och näringslivet, särskilt bankerna, när det gäller brottslighet som har koppling till det finansiella systemet, såsom penningtvätt, bedrägerier och annan liknande brottslighet.

Vi bereder också lagstiftning som kommer att innebära skärpta straff för ekonomisk brottslighet, i synnerhet för de brott som begås inom ramen för kriminella nätverk.

Ekobrottsmyndigheten har tillförts omfattande resurser under hela mandatperioden. Från 2023 till 2026 har myndighetens anslag ökat med drygt 260 miljoner kronor, från 953 miljoner kronor 2023 till drygt 1,2 miljarder kronor 2026. Enbart mellan 2025 och 2026 ökade anslaget med 53 miljoner kronor för beslutade reformer. Totalt ökade anslaget med 79 miljoner kronor.

Till sist vill jag lyfta fram att Ekobrottsmyndigheten, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten i somras fick i uppdrag att stärka myndigheternas samlade förmåga att bekämpa den ekonomiska brottsligheten. Uppdraget ska redovisas till regeringen nu i mars, och det kommer att ge underlag för att ytterligare stärka och utveckla insatserna på det här området.

Fru talman! Tack, Markus Kallifatides, för att frågorna lyfts och för ett genuint engagemang för människor som kan befinna sig i ett väldigt utsatt läge! Det kan man göra som hyresgäst; det råder ingen tvekan om det.

Jag har för egen del gjort trygghetsvandringar tillsammans med Hyresgästföreningen och även ihop med företrädare för fastighetsägarsidan och också promenerat genom områden där man med blotta ögat kan se vilka hyresgäster som bor hos hyresvärdar som tar sitt ansvar, fastighetsägare som är angelägna om att det ska bli bra både för hyresgästen och för det lokalsamhälle där man verkar, och i samma områden har jag sett exempel på fastighetsägare som uppenbarligen inte alls är beredda att ta det ansvaret. Det finns alltså en legitimitet i frågeställningen, sett både ur den enskilda hyresgästens synvinkel och ur ett bredare samhällsperspektiv. Det råder det inte någon som helst tvekan om.

Vi kan naturligtvis diskutera i vad mån en bättre utveckling framåt förutsätter ytterligare ingripande från lagstiftaren eller inte, men vi kan i varje fall vara överens om att vi vill att Sverige ska vara ett land där människor bor inte bara under anständiga omständigheter utan under goda omständigheter, där människor har rättigheter som respekteras och där den som äger fastigheter tar sitt ansvar både för hyresgästerna, om det är det det handlar om, och för det omgivande lokalsamhället. Den dialogen fortsätter jag gärna, och jag tackar för möjligheten att få diskutera under de här formerna i dag.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag kan till att börja med känna sympati för det Markus Kallifatides sa allra sist. Det är många moderata ledamöter som under årens lopp har velat ställa frågor till Vänsterpartiet, som i praktiken har styrt den socialdemokratiska regeringen åtminstone sedan 70-talet och framåt.

Men nu är det som det är. Det är de partier och statsråd som ingår i regeringen som kan bli föremål för frågor, och då vill jag bara för klarhetens skull ställa en kontrollfråga. När Markus Kallifatides nu talar om beredningsunderlaget avses väl Hyresgästutredningens betänkande från 2017? Vän av ordning tänker då att 2017 är några år sedan, vilket också betyder att den socialdemokratiska regeringen hade åtminstone fem år på sig att genomföra detta. Det gjorde man inte utan fann skäl att avstå, sannolikt för att man analyserade innehållet och inte riktigt tyckte att det räckte till för den här typen av reformer. Beredningsunderlaget räckte inte för att göra detta.

Möjligtvis kan den upplysningen tjäna lite nyanserande till varför den här regeringen inte rusar åstad och genomför precis det som står i den utredningen; uppenbarligen gjorde Socialdemokraterna under många år i regeringsställning samma bedömning att avstå av de skälen.

Detta ska med andra ord inte förväxlas med en hållning som skulle betyda att man inte bryr sig om förhållandena för hyresgästerna. Jag förstår att man möjligtvis kan beskriva det delvis lite olika beroende på vad man har för utsiktspunkt, men jag tycker att man ska ta fasta på att det som kommer till hyresnämnden och som ska avgöras är det som är tvistigt. Mycket annat som har varit tvistigt har man av olika skäl ändå kunnat förlikas kring, och man har hittat lösningar som både hyresvärdar och hyresgäster kan leva med. Det är väl i sig ett uttryck för att vårt system trots allt i normalfallet fungerar som det är tänkt.

Sedan kommer det alltid att finnas frågor som är så tvistiga att man inte kommer överens, och då kommer de upp till en rättslig prövning. Om det i fler fall utfaller till hyresvärdens fördel kan jag dock inte bara utifrån detta dra slutsatsen att lagstiftningen överlag skulle vara biased för hyresvärdar och mot hyresgäster. Det kan ju kort och gott vara så att den rättsliga bedömningen är sådan att det i de fallen ändå verkar rimligt att hyresvärden drar det längsta strået.

Med det sagt tycker jag att hela problembilden är väldigt angelägen att diskutera. Vår lagstiftning har växt fram under lång tid, inte minst genom socialdemokratin under årens lopp, och även om lagstiftningen har sina skönhetsfläckar och utrymme för reformer ser den trots allt båda dessa legitima intressen och försöker att hitta ett sätt att väga av det.

Det finns alltså inte för närvarande någon plan för en större reform eller översyn av reglerna på det här området från vår sida. Detta ska dock inte tas till intäkt för ett ointresse eller för den delen ett uttryck för ett ensidigt hyresvärdsperspektiv på frågorna. Jag tycker att den balans som finns i lagstiftningen är god. Sedan följer vi förstås noga hur det används i praktiken. Jag utesluter inte alls att det i framtiden finns skäl för förändringar av olika slag.

Herr talman! Tack, Markus Kallifatides, för möjligheten att diskutera de här angelägna frågorna i dag!

Jag vill understryka att antalet avgivna interpellationssvar på Kallifatides frågor inte är det som avgör engagemanget i frågorna, utan det är förstås kvaliteten i svaren och också i den förda politiken.

Många av de frågor och omständigheter som Markus Kallifatides tar upp är verkligen värda att tas på stort allvar. Jag säger att vi följer frågorna noga, och jag vet att det är ett så kallat standardsvar från alla regeringar när det kommer till hur man hanterar frågor av olika slag. Men när jag säger det kan jag försäkra er om att det finns en mycket seriös intention att följa just hur de här frågorna utvecklar sig.

Det handlar förstås också om att ställa sig frågan: Vad är tillämpningsproblem snarare än lagstiftningsproblem? Vilket utrymme finns för det hyresrättsliga systemet att hantera frågor på ett effektivare sätt?

Det gäller till exempel en fråga som Markus Kallifatides tog upp, nämligen att hyresgäster kan hinna flytta innan frågor kommer i skarpt läge i den rättsliga prövningen. Detta är inte nödvändigtvis en lagstiftningsfråga utan en handläggningsfråga, som handlar om hur frågorna i praktiken bereds, när de hanteras och avgörs, i vilket tempo processen förs framåt och så vidare.

Det faktum att en väl utformad lagstiftning nu inte är föremål för en större översyn är inte samma sak som att det inte finns frågor, inte minst handläggningsfrågor, i systemet som utan tvekan är värda att följa upp och säkert också i förekommande fall åtgärda.

Sammanfattningsvis tycker jag att det är väldigt bra att frågorna reses. Även om jag inte kan gå in på ett enskilt fall som det i Vårberg kan jag möjligtvis sträcka mig så långt som att säga att det säkert aktualiserar en del frågor som olika aktörer i systemet har anledning att reflektera över. Man kan då se om det också inom ramen för dagens befintliga regelverk finns möjligheter att göra anpassningar så att man kan hantera den här typen av problem på ett ännu bättre sätt när man blickar framåt.

Herr talman! Markus Kallifatides har ställt två frågor på hyresrättens område som jag tänkte besvara gemensamt.

Den första frågan är om jag och regeringen ser någon anledning att genomföra en översyn av lagstiftningen kring fastighetsägares ansvar för fastighetsskötsel i syfte att förstärka skyddet för de boendes boendemiljö.

Den andra frågan är vilka åtgärder jag och regeringen är beredda att genomföra för att stärka hyresgästers ställning i samband med renoveringar, till exempel genom den lagändring som Socialdemokraterna föreslagit och för vilken det finns beredningsunderlag.

Det är en given utgångspunkt för regeringen att alla boende, oavsett boendeform, har rätt till en trygg boendemiljö. Regeringen arbetar därför kontinuerligt med att förbättra det hyresrättsliga regelverket och stärka hyresgästernas skydd. Under mandatperioden har vi skapat bättre förutsättningar för tryggare bostadsområden genom att det numera är lättare att säga upp hyresgäster som begår brott. Det leder till ökad trygghet för övriga hyresgäster.

Regeringen arbetar på bred front för att förbättra bostadsmarknaden i stort och har bland annat främjat nyproduktion av hyresbostäder genom en förbättrad hyressättningsmodell för så kallad presumtionshyra. Regeringen har också alldeles nyligen beslutat om två lagrådsremisser med förslag som syftar till att sänka trösklarna till bostadsmarknaden och få en mer effektiv användning av bostäder som redan finns på marknaden. Det föreslås bland annat enklare regler för enskilda som vill hyra ut sin bostad och för företag som vill hyra ut bostäder till sina anställda.

Vad gäller Markus Kallifatides första fråga kan jag inte uttala mig om hyresnämndens prövning av enskilda ärenden. Med det sagt ser jag förstås på ett mer allmänt plan allvarligt på uppgifter om att hyresgäster bor under dåliga förhållanden. Sådana boendemiljöer som beskrivs i interpellationen med brister i byggnaders skick, risker för hälsa och säkerhet och långvarigt eftersatt underhåll är kort sagt inte acceptabelt.

I hyreslagen och bostadsförvaltningslagen finns en skyddslagstiftning som ger möjlighet att ingripa mot oseriösa hyresvärdar som missköter sina fastigheter. Regelverket ger goda förutsättningar att ingripa mot oseriösa hyresvärdar som inte förvaltar sina fastigheter på ett godtagbart sätt, och hyresnämnden har reella möjligheter att ingripa med tvångsförvaltning i de mest allvarliga fallen av misskötsel. I dagsläget ser jag inte någon anledning att göra en översyn av reglerna, men självklart följer jag och regeringen frågan noggrant.

Vad gäller den andra frågan som Markus Kallifatides ställer syftar rätten till inflytande vid renoveringsåtgärder bland annat till att skydda hyresgäster mot hyreshöjningar på grund av renoveringsåtgärder som är omotiverade från hyresgästens synpunkt. Hyresgästinflytandet utgör en viktig del av det hyresrättsliga skyddet. Detta måste samtidigt vägas mot hyresvärdens berättigade intresse av att kunna driva en rationell uthyrningsverksamhet. Hyresvärdar har ett förvaltningsansvar och måste därför kunna vidta renoveringar och andra standardhöjande åtgärder för bostäderna för att lägenheterna inte ska förfalla.

Även i detta avseende ger regelverket hyresgäster ett skydd i samband med renoveringar. Det faktum att hyresnämnderna ofta beslutar till hyresvärdens fördel innebär inte nödvändigtvis att reglerna är felaktigt utformade. Många ärenden når inte hyresnämnderna eftersom inflytandet för hyresgästerna leder till att man gör upp i godo. När det gäller det förslag som Markus Kallifatides nämner noterar jag att den förra regeringen bedömde att det inte kunde genomföras med det aktuella beredningsunderlaget som grund.

Herr talman! Tack för möjligheten att få diskutera den här viktiga frågan i dag.

Jag uppfattar att Mattias Vepsäs spetsigaste svar på frågan om vad vi ska göra för att få till de här drönarna är att lägga ned Bromma flygplats. Jag tror tempot i processen som polisen nu är inne i är snäppet högre.

Jag har ständig dialog med polisen också om den här väldigt konkreta frågan. Beskedet i nuläget är att regeringen inte behöver fatta några ytterligare beslut. Polisen säger att den ska fullgöra den försöksverksamhet som sker med en kontroll i Norrköping för att baserat på erfarenheten kunna implementera systemet också i Stockholm.

De besluten är redan fattade, och allt detta är på rull. Nu handlar det bara om att få ett lyckosamt resultat i det försök som bedrivs i Norrköping och att kunna implementera det i Stockholm på den grunden. I nuläget tror jag att vi från både regering och riksdag ska undvika att kliva in som elefanter i denna porslinsbutik. Det gäller att lita på polisen när de säger att alla relevanta beslut är fattade och att alla processer är på gång.

Nu skaffar vi oss de erfarenheter vi behöver för att i stor skala kunna säkerställa att medborgarna i Stockholm får tillgång till det fantastiska skydd och de fantastiska möjligheter som den här modellen har visat sig ha. Det gäller inte minst baserat på erfarenheterna i Malmö.

Jag ser också att det tillsammans med en lång rad andra delar som vi däremot kan påverka nationellt kommer att kunna öka medborgarnas trygghet i Stockholm. Det gäller inte minst att fortsatta att utveckla de verktyg som vi har talat om hittills, som exempelvis de preventiva vistelseförbunden som har haft en sådan enastående effekt inte minst mot de lokala drogscenerna i Stockholmsområdet.

Jag vill bara för sakens skull understryka att detta självklart ska kompletteras och sammanbyggas med andra och mer socialt inriktade preventiva insatser. Det är i det ljuset man ska se de rivna sekretesshindren, ny socialtjänstlag, nya verktyg till socialtjänsten, översyn av LVU och allt annat som också levereras i hög takt under mandatperioden.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag svarar på den sista frågan omedelbart. Låt oss se på de år som har gått och på tiden fram till 2029. Vi tillför ungefär 1 miljard till polisen i en satsning på ett ökat antal drönare och kameror. Sedan måste naturligtvis polisen själv avgöra hur man bäst disponerar de resurserna, men det råder inget tvivel om att vi gör en historisk satsning på att Polismyndigheten ska kunna använda ny teknik. Skulle det visa sig att det finns ytterligare behov är jag alltid beredd att lyssna, men jag konstaterar att den miljarden är unik i sitt slag och sin storlek och att polisen har väldigt stor operativ frihet att använda resurserna på det sätt som polisen tycker är lämpligt.

Vad gäller kontrollzonen är försöket i Norrköping ett sätt att i något mindre skala testa verksamheten i en sådan miljö som finns i Stockholm. Baserat på den erfarenheten kommer det i bästa fall att vara möjligt i Stockholm att inte bara dra i gång en pilot i närtid utan också på allvar implementera modellen i skarpt läge. Man måste se att det hänger ihop.

Vad gäller Stockholm – jag ska naturligtvis mycket nogsamt förhålla mig till de frågor som berör min portfölj – kan jag konstatera att vi tog över i ett läge då staden inte hade tillförts en enda ny polis på nästan ett decennium – mycket bekymmersamt ur trygghetssynpunkt. Glädjande nog ser vi att Stockholm nu tillförs hundratals nya poliser och att det är lapp på luckan på Södertörns polisutbildning. Det är naturligtvis fantastiska besked för stockholmarna. Det betyder att man för första gången i modern tid, höll jag på att säga, får se polistillväxt på våra gator och torg. Detta är naturligtvis ägnat att öka tryggheten för stockholmarna i vardagen på ett väldigt viktigt sätt.

Jag gläds också åt att man nu krossar de öppna drogscenerna. Det verktyg som används för att åstadkomma det är de preventiva vistelseförbuden, som regeringen har drivit igenom efter dansk förlaga och som ger fantastiska resultat. I Stockholms stad är det kanske starkaste exemplet Rågsved, som har levt under något slags lokal terrorregim. Småföretagare i Rågsveds centrum säger att det har varit förfärligt. Den öppna drogscenen har förstås varit en del av detta, och väldigt mycket annan brottslighet har cirkulerat kring den. När det gäller de preventiva vistelseförbuden tror jag att Farstapolisen var tvåa i landet med att kräva det här – polisen i Botkyrka var först ut. Det skedde redan under de första dygnen efter att lagen trätt i kraft. Detta verktyg har fått enormt positiva effekter.

Vi kan också glädjande nog se en kraftig nedgång i dödsskjutningarna. Det har skett en halvering på nationell nivå, men nedgången har varit ännu större i Stockholmsområdet. Det är klart att det är en otrolig framgång som förstås kan tillgodoräknas många aktörer, inte minst polisen, som har fått nya verktyg för att bland annat arbeta preventivt mot våldet.

Det är klart att vi ser väldiga trygghetsvinster för medborgarna i Stockholm. Jag vågar däremot påstå att de i mycket hög grad kan sammankopplas med de insatser som görs nationellt av polisen med de verktyg och straffskärpningar som regeringen har levererat med stöd av en majoritet här i Sveriges riksdag.

Till detta ska vi nu addera en drönarkapacitet som också ska komma stockholmarna till del. Beskeden från Polismyndigheten är glädjande nog att vi är på mycket god väg att åstadkomma det.

Herr talman! Jag tackar för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor i dag.

Om någon stockholmare som lyssnar till äventyrs trodde att Mattias Vepsä engagerar sig i stockholmarnas trygghet får man säga att han avslöjar sig nu – i grund och botten är det alltså en fråga som handlar om att lägga ned Bromma flygplats. Det är en fråga som Socialdemokraterna har drivit länge. Alla vägar kanske inte bär till Rom, men många gånger bär i alla fall Socialdemokraternas vägar till just den frågan.

Apropå Stockholmsfientlig politik: Som medborgare i Stockholm kan man konstatera att man med S-styret i Stockholms stad och i regionen har fått många tusen kronor mer i höjd skatt. Ur trygghetssynpunkt har man fått sparkade ordningsvakter, underfinansierad socialtjänst, experiment med borttagen spärrkontroll i tunnelbanan, vilket gett väldigt allvarliga effekter i form av brottslighet för närliggande näringsidkare, och indragna busslinjer, vilket gör att man inte kan åka hem tryggt på kvällen. I fråga om Stockholmsfientlig politik får man säga att de lokala S-styrena sätter något slags rekord.

Nåväl – det hindrar inte att det finns en väldigt viktig fråga i denna ordmassa från Mattias Vepsä. Det handlar trots allt om drönarna. Det är helt riktigt att polisen i Malmö i sin pilotverksamhet har hittat ett sätt att använda drönare i syfte att förebygga och bekämpa brottslighet. Jag har själv varit där nere flera gånger. Första gången jag verkligen såg det här på rull var i samband med Eurovision i Malmö. Det blev en pilot i en massa olika avseenden i fråga om säkerhetsarbetet, inte minst vad gäller drönarna. Slutsatsen är entydig från polisens och min sida: Det här är ett verktyg som vi verkligen ska bygga ut och som ska komma så många svenska medborgare till del som det bara går. Självklart är medborgarna i huvudstadsregionen verkligen betjänta av att få det skydd och den prevention som det här verktyget innebär.

Sedan är det också en realitet att olika geografier har olika utmaningar. Det är helt riktigt att just kontrollzonsproblematiken, som förvisso inte är helt unik för Stockholm, innebär utmaningar när det gäller implementeringen. Men jag vill understryka att vi står i nära dialog med polisen och att Polismyndigheten inte anser att regeringen behöver vidta några ytterligare åtgärder.

Nu har man i Norrköping ett pilotprojekt som handlar om att använda drönarna på det här sättet i en miljö där det finns kontrollzoner. På den grunden avser man att skala upp detta, så att det kommer även stockholmarna till del. Jag följer det väldigt nära. Jag tycker verkligen att alla medborgare, inte minst stockholmarna, är betjänta av att få ta del av allt det som har byggts upp med så stor framgång av polisen i Malmö.

Herr talman! Mattias Vepsä har frågat mig vilka konkreta åtgärder jag, regeringen och Justitiedepartementet avser att vidta för att säkerställa att Polismyndigheten ges förutsättningar att använda fjärrstyrda drönare i Stockholms luftrum på samma sätt som i Malmö.

Som framgår av mitt svar nyligen på en skriftlig fråga i samma ämne ökar Polismyndighetens användning av drönare i snabb takt. Drönare används ofta i samband med brottsplatsundersökningar och offentliga tillställningar och evenemang men också vid allmänna sammankomster, exempelvis demonstrationer, och vid eftersökning av försvunna personer.

Polismyndighetens verksamhet med drönare bedrivs enligt särskilda villkor utfärdade av Transportstyrelsen. Det pågår också en kontinuerlig dialog mellan myndigheterna i dessa frågor.

Polismyndigheten bedömer att pilotprojektet med fjärrstyrda drönare i ingripandeverksamheten i Malmö, som även har kallats Drönare först på plats, är mycket framgångsrikt. Myndigheten har därför beslutat att denna metod ska införas i hela landet, med start i polisregionerna Syd, Väst, Öst och Stockholm.

Förutsättningarna för denna drönarverksamhet varierar beroende på vilka restriktioner och begränsningar som finns i det aktuella luftrummet. Luftrummet i just Stockholm är komplext, bland annat med en kontrollzon där flygledartornet i Bromma hanterar luftrummet över stora delar av staden. Polismyndigheten arbetar tillsammans med Luftfartsverket för att hantera frågan om hur drönare ska kunna användas i sådana kontrollzoner. I detta syfte har nyligen en gemensam försöksverksamhet inletts inom Norrköpings kontrollzon.

Regeringen ser mycket positivt på myndigheternas arbete för att hitta en gemensam lösning för hur drönare ska kunna användas säkert i sådana kontrollzoner. Jag överväger förstås löpande behovet av ytterligare åtgärder för att säkerställa att polisen kan använda sig av drönare på ett säkert och effektivt sätt.

Herr talman! Konspirationsteorierna handlar naturligtvis inte om att mötena har ägt rum. Det är ju ett faktum. Vilka som har deltagit i mötena är också ett faktum. Däremot sa eller antydde i varje fall Petter Löberg att vi först hade det mötet, och sedan damp tekniken ned hos polisen. Det var i alla fall så jag uppfattade det som sades tidigare. Det är onekligen att dra det några varv till.

Jag vill understryka, igen, att våra myndigheter är suveräna när det gäller vilka konkreta verktyg de ska använda i sin verksamhet. Däremot har vi alla, som regering och riksdag, ett stort ansvar för att säkerställa att de verktyg de använder, oavsett vilka de är, ska vara omgärdade av de krav, den insyn, den kontroll och det ansvarsutkrävande som anstår en demokratisk rättsstat.

Det var kanske inte konspirationsteoretiskt, men då tycker jag att det bara var ett slarvigt sätt att uttrycka misstro mot the Swedish Model. Den har nämligen vuxit fram väldigt organiskt under många decennier. Jag har hög tillit till vår demokratiska rättsstats olika organ när det gäller att granska eventuella missförhållanden – inte bara i fråga om det här verktyget. Jag tycker också att det finns sakliga skäl att diskutera det. Det är inte det som är min poäng.

Min poäng är att vi inte ska kasta ut hela barngruppen, höll jag på att säga, med badvattnet. Vi har en robust demokratisk rättsstat i Sverige. Skulle det vara så att man vid användning av något tekniskt verktyg kommer i närheten av den typ av förfarande som vi har sett skräckexempel på i andra länder kommer vårt system att slå till. Det är nämligen inte tillåtet, oavsett om man använder det här verktyget eller andra typer av verktyg.

Slutligen vill jag ändå ta fasta på det som är en seriös diskussion när det gäller hela vår kontinent: den digitala suveräniteten. Frågan som vi talar om i dag, det här verktyget, är säkert en del av den diskussionen. Men det är som sagt en väldigt bred fråga. Den omfattar dessutom inte bara brottsbekämpningen utan hela vårt samhälle.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Det här är i och för sig en otroligt viktig fråga, men det är svårt att ta den på allvar när den ramas in på det sätt som Petter Löberg gör med Bilderberggruppen och hemliga möten på Grand Hôtel. Det är en typ av konspirationsteorier som vi känner igen från en lång rad olika sammanhang som vill misstänkliggöra regeringen. Jag är kanske lite förvånad över att få höra detta från en socialdemokratisk riksdagsledamot i kammaren. Men överraskningarnas tid är ändå inte helt förbi.

Vad jag kan säga är att regeringen upphandlar inte tekniklösningar till våra brottsbekämpande myndigheter. Det är våra brottsbekämpande myndigheter som är helt suveräna när det kommer till sådana frågor och avgör vilka typer av tekniska lösningar de ska använda sig av i sin verksamhet.

Däremot är regering och riksdag involverade i ett annat avseende, nämligen att vi ställer upp tydliga regler för hur en sådan verksamhet ska bedrivas, hur den ska kontrolleras och hur ansvar ska utkrävas. Det är inte så att de tekniska verktyg vi nu talar om skiljer sig från andra verktyg i det avseendet. Det skulle i sådana fall vara intressant att höra grunden för det, annat än ett mer allmänt svep i relation till hur verktyget har missbrukats av myndigheter i andra länder.

Jag konstaterar att vi har en robust ordning. Du får gärna kalla den för ”the Swedish Model”, men det är en modell som vi har anledning att vara stolta över i vår demokratiska rättsstat. Om det finns brister i lagstiftningen eller i våra tillsynsmyndigheter som ska rättas till ska jag gärna ta del av en konkretion i den delen så att jag i sådana fall vet vad jag ska gräva efter. I annat fall framstår det mest som en allmän misstro mot både regelverken och organen i vår rättsstat. Det är bekymmersamt att höra sådant från socialdemokrater, som jag ändå uppfattar är normalt sett rätt seriösa i sådana frågor.

Däremot finns det en seriös fråga, om jag ändå ska anstränga mig, som Petter Löberg tar upp, nämligen frågan om vår digitala suveränitet i relation till andra länder. Det råder inget tvivel om att vi har diskuterat frågan i relation till exempelvis Kina och i relation till andra länder, givet hur världen utvecklar sig. Det är inte en fråga som är unik för svenska förhållanden, utan den diskuteras i högsta grad inom hela EU. Det handlar om hur vi över tid kan skapa en ökad grad av digital suveränitet på europeisk basis. Den frågan är seriös, viktig och mycket större än den tekniska lösningen.

Om vi alla tänker på exempelvis vilka molntjänster hela vårt samhälle i praktiken lutar sig mot ser vi stora sårbarheter. Den frågan är seriös och oerhört mycket större än den tekniska lösning vi talar om nu.

Herr talman! Jag tackar för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag, även om det kanske ibland sker lite yvigt och med rätt breda penseldrag.

Det råder väl ingen som helst tvekan om att det finns mycket teknik som kan användas för både goda och dåliga syften. Det gäller inte bara just den här tekniska plattformen eller just det här verktyget. Hemliga tvångsmedel kan överlag användas för goda och dåliga syften. Kameraövervakning kan användas för goda eller dåliga syften.

I den bemärkelsen är tekniken som sådan etiskt neutral. Frågan är vem som använder tekniken, hur den regleras, hur man utövar tillsyn och vad det blir för konsekvenser om det sker några övertramp. I den bemärkelsen skiljer sig inte den här tekniken från andra tekniker och andra verktyg som våra brottsbekämpande myndigheter kan använda sig av.

Min poäng är entydig, nämligen att våra regler, oavsett om det handlar om den sortens verktyg eller andra verktyg, är entydiga. Man får alltså inte använda den typen av verktyg, eller för den delen några andra verktyg, på det sätt som beskrivs i Petter Löbergs anförande. De missförhållanden som pekas ut i andra länder uppkommer därför att de antingen har fått göra så i de länderna eller har gjort så i alla fall. Det är alltså inte tillåtet i Sverige, utan det finns en mycket rigorös tillsyn av all användning av den typen av verktyg i Sverige.

När jag säger att jag har fullt förtroende för tillsynen är jag naturligtvis inte naiv. Jag inser att missförhållanden kan uppstå även i en demokratisk rättsstat som Sverige, men det finns alltså system för att fånga upp missförhållanden, granska dem, utkräva ansvar och säkerställa att sådant inte händer igen. Det är inte ett uttryck för naivitet, utan det är tilltro till de regelverk och de system vi har upprättat med kontroll och tillsyn i efterhand med mera, som vi har som en hörnsten i all vår användning av sådan teknik, hemliga tvångsmedel eller vad det kan vara.

Jag hörde Petter Löberg säga att vi befinner oss på ett sluttande plan när det gäller rättssäkerheten i Sverige. Det skulle vara intressant att höra exakt vad som avses och om det också är Socialdemokraternas linje. Jag tar gärna den diskussionen i sak. För egen del menar jag att vår demokratiska rättsstat utmanas av en mycket allvarlig och grov brottslighet, och det är nödvändigt för oss att flytta fram positionerna rejält, också i användning av ny teknik.

Nu går jag inte in specifikt på det här verktyget, men exempelvis finns förslag på att använda AI och ansiktsigenkänning i realtid. Alla begriper att AI kan användas för dåliga syften, men det är skillnad om vi använder AI i Sverige i brottsbekämpningen än om man exempelvis gör det i Kina. Det är min huvudpoäng här, nämligen att vi har regelverk, uppföljning, tillsyn, kontroll och system för ansvarsutkrävande. Ytterst är det så att lagstiftaren inte alls förhåller sig passiv i frågorna. Allt det jag just beskrev är resultatet av beslutsfattande i kammaren, det vill säga vilka regler som ska gälla och vad som ska hända om någon till äventyrs överträder dem.

Med det sagt menar jag att vår demokratiska rättsstat – våra myndigheter – är väl rustad att använda olika typer av tekniska lösningar för att följa sin helt centrala uppgift, nämligen att skydda medborgarna, skapa trygghet i vårt samhälle och skydda samhället mot allvarlig brottslighet, och att alltid göra det på ett sådant sätt att man lever upp till de högt ställda spelregler som gäller för vår demokratiska rättsstat.

Herr talman! Petter Löberg har ställt en rad frågor till mig om användningen av analysplattformen Palantir av de rättsvårdande myndigheterna, däribland Polismyndigheten, för analys- och underrättelsearbete. Sammanfattningsvis handlar Petter Löbergs frågor om hur grundläggande rättssäkerhetsprinciper såsom proportionalitet, förutsägbarhet och möjlighet till efterhandskontroll kan upprätthållas när det gäller Palantir.

I november 2025 besvarade jag en skriftlig fråga från Petter Löberg på delvis samma tema. Som jag då framhöll är det Polismyndigheten som själv avgör vilka it-tjänster som myndigheten upphandlar och använder i sin verksamhet. Som jag också framhöll styrs Polismyndighetens behandling av personuppgifter av ett omfattande och detaljerat regelverk, inte minst genom brottsdatalagen (2018:1177). Polismyndighetens behandling av sådana uppgifter är även föremål för såväl intern som extern tillsyn.

De rättsvårdande myndigheternas behandling av personuppgifter omgärdas av ett omfattande regelverk och en väl utbyggd tillsyn. Precis som när jag besvarade Petter Löbergs tidigare fråga har jag fullt förtroende för att de rättsvårdande myndigheternas behandling av personuppgifter följer gällande regelverk.

Herr talman! Än en gång tack till Ulrika Liljeberg för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag!

Jag håller helt och hållet med: När vi investerar så mycket av skattebetalarnas pengar i en samhällskritisk verksamhet som Kriminalvården – vilket jag menar att det finns väldigt goda skäl för oss att göra – både ökar och understryks anspråken på ordning och reda i allt från ekonomistyrning till styrning i stort. Därför har det också varit väldigt viktigt i vår styrning att betona just effektivitet, produktivitet och uppföljning – att man förekommer problem snarare än att problemen kommer i kapp en, till exempel genom externa granskningar.

Jag är beredd att göra mycket mer för att förstärka detta. Det gäller inte bara Kriminalvården; skulle jag nämna en annan myndighet skulle jag säga Polismyndigheten – inte på förekommen anledning i så måtto att jag misstänker att det finns en massa oupptäckta missförhållanden där utan bara för att understryka vikten av att verkligen följa upp verksamheter i ett expansivt skede, både vad gäller ekonomi och effektivitet och vad gäller styrning och granskning i övrigt. Jag vill bara bekräfta detta.

Effekt kan vi mäta på olika sätt. Det gör vi också, och jag tycker att det är väldigt viktigt att göra det. En väsentlig effekt av Kriminalvårdens verksamhet är trots allt det samhällsskydd den levererar genom att låsa in farliga personer under längre tid. Den kan vi utan tvekan mäta. Sedan vill vi dessutom kunna använda tiden i anstalt på ett bra sätt så att vi helst också kan uppmäta minskad återfallsfrekvens, för att ta ett exempel, för de intagna.

För att Kriminalvården ska få bättre förutsättningar att lösa den uppgiften måste den rekordstora expansion som vi nu är inne i fortsätta. Jag hoppas på brett stöd för detta här i kammaren.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Låt mig först säga något om detta med granskning av missförhållanden i kriminalvården. Det tycker jag är oerhört angeläget. Det kan också vara misstankar om missförhållanden eller misstankar om andra problem som kan uppkomma i alla verksamheter inom det offentliga – misstankar om jäv, korruption, brottslighet eller vad det nu kan vara.

Jag vill understryka att det är klart att det finns system i Kriminalvården för att fånga den typen av missförhållanden och granska dem på ett seriöst sätt. Det finns exempelvis en explicit visselblåsarfunktion som gör det möjligt för var och en i Kriminalvården att anmäla den typen av misstankar. Sedan har vi den externa granskningen, inte minst genom Justitieombudsmannens försorg, som också är omfattande.

Vi har alla ett mycket starkt intresse av att eventuella missförhållanden och misstankar om sådant alltid kommer i dagen och granskas på ett bra sätt, oavsett om det är externt eller internt, i syfte att rätta till felaktigheter och för den delen utkräva ansvar om det är det som situationen kräver.

Detta följer jag noggrant, och skulle det finnas skäl att ytterligare styra eller trycka på i den riktningen är jag alltid öppen för det. Det är helt avgörande i en verksamhet av kriminalvårdens slag som ju ansvarar för något av det mest ingripande vi har i vår demokratiska rättsstat, nämligen statens möjlighet att låsa in personer och begränsa enskilda människors frihet på ett mycket ingripande sätt. Det är förstås ett berättigat intresse att vi kan göra det, men självklart måste en sådan verksamhet också ständigt vara under lupp.

Det råder inget tvivel om att kriminalvården befinner sig i vad vi kan kalla ett utsatt läge. Det är en lång rad olika faktorer som ligger bakom det.

En är förstås samhällsutvecklingen och den organiserade brottsligheten. Vi behöver inte dra hela den historien i dag, den är väl känd, men för att ta bara en siffra såg vi under tioårsperioden 2012–2022 en tredubbling av dödsskjutningarna som toppen på ett isberg med kriminell ekonomi och väldigt mycket annat. Det har skapat ett väldigt tryck på Kriminalvården.

En annan faktor, och en väldigt stor framgång för vårt samhälle, är att polisen har blivit oerhört mycket bättre på att klara upp inte minst de grova gängrelaterade brotten. Det handlar om allvarlig brottslighet och långa straff. Det har skapat ett väldigt tryck.

Till detta kommer oförmågan hos tidigare regeringar att påbörja kriminalvårdens expansion i tid. Jag hade anledning att gå igenom äskanden från Kriminalvården ett antal år bakåt i tiden och kunde se att myndigheten inte bara under förra mandatperioden utan under mandatperioden före den återkommande underströk för regeringen att man såg det här tillväxtbehovet. Det dröjde långt in i förra mandatperioden innan det fattades beslut i den riktningen. På åtta år blev det nya platser motsvarande två Kumlaanstalter – att jämföra med att vi endast den här mandatperioden kommer att landa på nya platser motsvarande sju Kumlaanstalter.

Samhällsutvecklingen och att brottsuppklaringen går upp i kombination med oförmågan att komma igång med kriminalvårdens expansion i tid har utan tvivel ställt Kriminalvården i ett svårt läge.

Det är därför vi gör så oerhört mycket nu. Vi gör rekordstora investeringar i expansion och en översyn av alla regelverk som påverkar Kriminalvårdens möjligheter att bedriva en både säker och meningsfull verksamhet.

En lång rad åtgärder är ägnade att lätta på trycket i kriminalvården. Det är allt från anstaltshyrande i Estland till utökade möjligheter att använda elektronisk övervakning och nya verkställighetsformer som kontrollerat boende och fokus på ungdomsövervakning som handlar om påföljd utanför anstalt – allt detta i syfte att både skydda samhället mot allvarlig brottslighet och säkerställa att Kriminalvården långsiktigt får goda förutsättningar att bedriva sin viktiga verksamhet på ett säkert sätt.

Herr talman! Tack, Ulrika Liljeberg, för möjligheten att diskutera den här väldigt viktiga frågan i dag!

Varför var det som framkom så allvarligt? Jo, av en lång rad olika skäl. Till att börja med är det en given utgångspunkt i de regelverk som gäller Kriminalvården att farliga sexualdömda personer inte ska placeras tillsammans med barn eller för den delen i andra sammanhang där de kan utgöra en risk för andra. Detta i sig gör det här väldigt allvarligt, utan att jag för den sakens skull kan värdera varje enskild placering. Detta har jag inga underlag för att göra, utan vi talar om granskningen som helhet.

Något annat som är väldigt allvarligt här är att det blir en tillitsskada, inte bara i relation till allmänheten och andra delar av samhället utan också i högsta grad i relation till de verksamheter som ställer upp genom att tillhandahålla arbetsplatser för dem som döms till samhällstjänst. Det är en viktig samhällsinsats som det inte finns någon skyldighet att göra.

Det framkom i inslaget att det finns verksamheter som upplevt att de inte haft kännedom om vad det var för personer de tog emot eller att de i varje fall upplevt att de inte fått ta ställning i frågan. Detta kan leda till att de inte vågar eller vill ta risken att göra det här i framtiden. Detta är naturligtvis oerhört allvarligt också för möjligheten att verkställa straffen på ett bra sätt framöver.

Mot den bakgrunden var det förstås väldigt angeläget att snabbt bilda sig en uppfattning om huruvida problemet var känt inom Kriminalvården sedan tidigare, vilket det inte var. Det var en nyhet också för Kriminalvården och dess ledning. Man kan väl säga att den fulla bilden inte framkom förrän granskningen låg på bordet.

I det läget informerade Kriminalvården mig om att man hade vidtagit några åtgärder omedelbart. En var förstås att gå ut till myndigheten och understryka de rutiner, de föreskrifter och de arbetssätt som gäller i myndigheten för arbetet med samhällstjänstplaceringar. I ljuset av just tillitsfrågan lyfte man också fram att det fanns skäl att överväga nya nationella rutiner vad gäller informationsgivningen till samhällstjänstplatserna, alltså de arbetsplatser som tar emot de här dömda personerna, och hur rutinerna kring informationsgivningen till den typen av aktörer ska se ut. Men det var ju, kan man säga, två rätt intuitiva åtgärder i det läget. Skälet till att vi gav uppdraget var att vi därutöver måste säkerställa fler saker.

Till att börja med var det här en granskning som gjordes av SVT i Skåne eller Malmö. Finns det fler och liknande exempel, historiskt eller pågående? Hur säkerställer man i så fall att det kommer upp till ytan? Och, framför allt, vad gör man för att stoppa eventuella ytterligare händelser eller placeringar av det här slaget och säkerställa att det aldrig händer igen? Min uppfattning är att Kriminalvården responderade med stort allvar på det sätt man har rätt att förvänta sig i det här läget.

Vad gäller de bredare frågorna framgår det på ett tydligt sätt, också i vår styrning av myndigheten, hur viktigt det är att ha kanaler och system för att identifiera eventuella missförhållanden och få upp dem till ytan för att kunna granska dem och åtgärda dem på ett systematiskt sätt.

Jag är fullt medveten om granskningen från 2023 och har inte skäl att misstro Kriminalvårdens allmänna förmåga att ta hand om misstänkta missförhållanden. Jag kommer gärna tillbaka till det framöver här.

Herr talman! Ulrika Liljeberg har frågat mig hur regeringen, med anledning av SVT:s granskning av Kriminalvårdens samhällstjänstplaceringar, har agerat före SVT:s granskning för att säkerställa att Kriminalvården inte arbetar på det sätt som framkommit i granskningen samt vad jag anser är skälet till det som hänt och vad som görs för att säkerställa att det inte kommer att hända igen.

Personer som har dömts för sexualbrott får aldrig placeras i verksamheter där det finns barn. Sådana placeringar strider också mot Kriminalvårdens rutiner och interna styrning. Kriminalvården tar det inträffade på största allvar och har försäkrat mig att åtgärder nu vidtas för att något liknande inte ska kunna ske igen.

Även jag ser mycket allvarligt på de uppgifter som framkommit i SVT:s granskning. När informationen nådde mig kallades Kriminalvården omedelbart till ett möte med Justitiedepartementet. Därefter har regeringen gett Kriminalvården i uppdrag att redovisa en analys av orsakerna till det inträffade samt vilka åtgärder myndigheten har vidtagit och planerar att vidta för att det inte ska hända igen.

Jag kommer förstås att följa uppdragets genomförande mycket noga.

Fru talman! Jag tror kanske att man får skilja på sak och process. Jag har svårt att se att jag hamnar i klammeri med rättvisan genom att komma hit och svara på de frågor som Laila Naraghi har ställt. Jag besvarar dem å statsministerns vägnar, så att säga. Detta är, skulle jag säga, i högsta grad inte bara förenligt med utan också en förutsättning för den demokratiska rättsstaten.

Jag vet faktiskt inte vad Laila Naraghi avser när hon talar om härskartekniker. Jag ägnar mig väldigt sällan åt sådana.

Det ställs frågor; jag besvarar dem. Jag konstaterar möjligen att jag tycker att en del av retoriken är väl laddad. Jag kanske också tycker att det sägs en del överord, i synnerhet om KU:s hantering, eftersom det var Socialdemokraternas linje så sent som i våras att det skulle hanteras på exakt det här sättet. Har man ändrat uppfattning är det helt okej. Men möjligtvis skulle det påverka tonläget – det var min enkla poäng – när man nu riktar eller slungar anklagelseakter mot de partier i konstitutionsutskottet som tycker på samma sätt som Socialdemokraterna gjorde i våras om det sätt på vilket dessa frågor har hanterats under ett decennium.

Under alla omständigheter är det inte min sak att värdera KU:s hantering av de här frågorna. Självklart ska riksdagen självständigt granska regeringen och statsministern. Det sker också. Ett viktigt uttryck för det är det utbyte som vi har här i dag. Det gäller också andra svar som lämnas på andra interpellationer, skriftliga frågor och, för den delen, frågor som ställs här i kammaren i frågestunder. Det var en frågestund senast i går.

Det här utbytet får fortsätta. Vi kommer att fortsätta att svara på frågor. Jag förutsätter att det kommer att ställas fler. Och det finns ett allmänt intresse av att diskussionen fortsätter.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Man kan säkert diskutera hur hårt grepp statsministern och justitieministern har om konstitutionsutskottets ledamöter. Men vi kan vara säkra på att de inte hade något grepp om Socialdemokraternas ledamöter.

De socialdemokratiska ledamöterna tyckte våren 2025 att konstitutionsutskottet skulle följa den praxis som gällt under väldigt lång tid, också i relation till socialdemokratiska statsråd, vad gäller frågan om pågående rättsprocesser.

Jag värderar inte den frågan. Det är KU som avgör det. Men eftersom Laila Naraghi har ett ganska högt tonläge kan vi i varje fall vara överens om att jag inte styrde några socialdemokratiska ledamöter i KU när de stod upp för den bedömning som Laila Naraghi nu avfärdar som ovärdig. Det kanske var det minst långtgående uttrycket som användes.

Under alla omständigheter är det ingen sak som justitieministern hanterar. Det är någonting som riksdagen och konstitutionsutskottet hanterar, och uppenbarligen har hanterat på exakt samma sätt under väldigt lång tid. Det tycker jag ändå att man ska ha med sig. Jag har inga problem med att man ändrar uppfattning, men då får man stå för att man gör en annan bedömning.

Den praxis som gällt under tio år vill vi inte ska gälla längre, för nu tycker vi att det finns andra omständigheter som talar för någonting annat. Det är helt okej att säga så. Men jag tycker möjligtvis att det påverkar tyngden i den ganska högstämda och retoriskt ganska hårt drivna anklagelseakten.

Vad gäller de frågor som Laila Naraghi säger sig inte ha fått svar på stämmer inte det. Laila Naraghi ställer exempelvis frågan varför skadebedömningen är registrerad vid en viss tidpunkt. Jag har sagt när det skedde och vad som var de bakomliggande skälen till det.

När den begärdes ut gjordes bedömningen att handlingen var färdigställd, och då registrerade man den och lämnade ut den. Det är möjligtvis så att Laila Naraghi inte är nöjd med svaret. Men det råder ingen tvekan om att jag å statsministerns vägnar svarade på de frågor som Naraghi ställde.

Det är ingen som står i vägen för Laila Naraghis och för den delen andra ledamöters möjligheter att ställa frågor. Interpellationer, skriftliga frågor och frågestunder som den i går är väl en del av den granskning som i sådana fall Socialdemokraterna och för den delen andra partier kan ägna sig åt i den här frågan. Ingen står i vägen för den.

Låt oss gärna ha ett rakt utbyte om innehållet. Möjligtvis skulle vi klara oss utan de mest långtgående konspirationsteorierna. Det tror jag inte att dessa viktiga frågor är betjänta av.