Gunnar Strömmer

Fru talman! Det finns en ganska bred debatt om och en erfarenhet av att väldigt många familjer som socialtjänsten bedömer bör bli föremål för insatser för att rädda barn i utsatta situationer tackar nej till insatserna.

Detta gör att alla som talar om socialprevention och gärna vill sätta det i motsatsställning till repressiva insatser rimligen blir svaret skyldig. Om våra sociala insatser över huvud taget inte kommer fram – vad blir vi då stående med?

Alldeles oavsett om det rör sig om 17–43 procent av familjerna eller om familjer som gång på gång i 100 procent av fallen säger nej till insatserna är det klart att vi har ett problem som vi måste hantera.

Jag tycker att det är alldeles utmärkt att vi nu har en ny socialtjänstlag, men den kommer såklart inte att råda bot på just denna problematik. Det är därför vi nu har väl utredda förslag på det så kallade mellantvånget. De har väldigt goda skäl för sig, och vi har för avsikt att komma tillbaka med dem till riksdagen.

Fru talman! Jag tackar ledamoten Mikael Oscarsson för att han uppmärksammar den helt fantastiska satsning som Det räcker! innebär, i form av både galan och det långsiktiga arbete som civilsamhället nu gör för att hjälpa till att förebygga och förhindra att barn och unga dras in i allvarlig brottslighet. Det fanns mycket som var storartat i arrangemanget, men det allra mest gripande var förstås vittnesbörden från anhöriga som förlorat familjemedlemmar och närstående till våldet.

I mars tar jag emot en ordentlig kartläggning från Brottsförebyggande rådet, med ett enda uttryckligt syfte: Hur kan vi mobilisera civilsamhället in i det brottspreventiva arbetet? Det kommer att vara startpunkten för vårt arbete, och där kommer vi att involvera olika aktörer från civilsamhället och näringslivet för att åstadkomma det som jag uppfattar var hela syftet med galan, nämligen att understryka att hela samhället måste mobiliseras om vi på allvar ska kunna rädda barn från gängens mörker och klor.

Fru talman! Tack, Mikael Damsgaard, för frågan!

Det finns aspekter av detta problem som vi måste hantera. En är vad vi gör när unga personer begår väldigt allvarliga brott, inklusive att döda andra barn eller att utsätta andra människor för livsfarligt våld. Där är det viktigt att vi nu har en reform avseende ungdomsfängelser som också ska omfatta 13–14-åringar som begår riktigt allvarliga brott.

Det är naturligtvis inte ett svar på frågan hur vi ska förhindra att barn hamnar i så allvarlig brottslighet, oavsett om de är 13, 14, 15 eller 16 år. Där måste vi göra helt andra saker. Det handlar om något annat än ytterligare 10 miljoner kronor till en politik som uppenbarligen inte har fungerat. Det är därför vi river sekretesshindren. Det är därför vi har en ny socialtjänstlag på plats. Det är därför vi nu bereder nya verktyg till socialtjänsten så att man kan göra insatser även i de fall där familjer och föräldrar sagt nej. Det är därför vi ser över LVU. Det är därför vi ser över den statliga ungdomsvården.

På det här sättet kan vi både skydda människor mot livsfarligt våld och bryta destruktiva mönster runt de barn vi talar om.

Fru talman! Jag tackar Gudrun Nordborg för en viktig fråga.

Det är oerhört viktigt att kunna sätta in preventiva insatser i relation till barn, i synnerhet långt innan de kan bli föremål för frihetsberövande insatser oavsett om det handlar om statlig ungdomsvård eller kriminalvård.

Den enskilt viktigaste reform vi genomför för att åstadkomma detta är att vi nu river sekretesshindren så att socialtjänst, polis och skola kan dela information med varandra på ett helt annat sätt i syfte att alla relevanta aktörer ska kunna komma in mycket tidigare och baserat på den information man nu kan dela med varandra arbeta förebyggande, helst på bredden långt innan barnet dras in i riskzonen för allvarlig brottslighet. Givetvis gäller detta också annan problematik, till exempel barn som blir osynliggjorda i relation till föräldrar som begår allvarliga brott – eller för den delen helt andra typer av frågor, såsom missbruk och annat.

En uppföljning av hur dessa regler slår igenom i praktiken är dock A och O.

Fru talman! Tack, Martin Melin, för en mycket berättigad fråga!

Mitt grundläggande svar är: Nej, så ska det inte vara – eller, rättare sagt, så borde det inte vara. Jag ifrågasätter dock naturligtvis inte Imys bedömning av rättsläget som det ser ut i dag.

Det är helt riktigt att vi genomförde en väldigt viktig reform när det gäller kameror förra året. Vi slopade tillståndsplikten och gjorde det därmed möjligt för kommuner och andra aktörer – även andra myndigheter – att sätta upp kameror för att skyndsamt möta de behov som man bäst känner lokalt utan att först behöva vända sig till länsstyrelsen och gå igenom en komplicerad byråkratisk tillståndsprocess.

Detta var en väldigt viktig reform, och den har också fått stora positiva effekter. Nästa steg handlar om att se över den rättsliga regleringen av i vilka situationer man faktiskt får använda kameror.

Det problem som Martin Melin tar upp här har även flera andra tagit upp. Många skolhuvudmän och kommuner har nämnt det. Vi jobbar med frågan, och jag ber att få återkomma till exakt hur vi tänker ta detta vidare.

Fru talman! Jag vill än en gång tacka Adrian Magnusson för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor i dag.

De är viktiga av en lång rad olika skäl. De är förstås viktiga för Sverige som land och för vårt svenska samhälle, som befinner sig i ett utsatt säkerhetsläge med väldigt potenta hot mot både vår yttre och vår inre säkerhet. De är viktiga för de arbetsgivare som har ett starkt allmän- och samhällsintresse men också ett starkt egen- och verksamhetsintresse att veta att de personer som arbetar i verksamheten lever upp till högt ställda krav på säkerhet.

De är förstås också viktiga för de enskilda som berörs av dessa prövningar när de söker ett jobb eller redan är anställda inom ett visst företag eller en viss statlig verksamhet. Det gäller även dem som söker sig till en annan tjänst inom samma verksamhet där man måste genomgå en säkerhetsprövning för att komma i fråga för jobbet.

Vi har både förslag om hur prövningarna ska bli mer rättssäkra, förutsebara och likvärdiga när det gäller sakligheten i beslutet och en ganska bred uppslutning kring tanken att vi måste hitta ett sätt för den enskilde att kunna överklaga ett beslut. Det ligger visserligen i sakens natur att man ofta inte kan ange skäl eftersom det handlar om just säkerhetskänslig verksamhet. Frågan är hur man kan arrangera ett system som kan hantera det på ett sätt som också blir rättssäkert för den enskilde som vill få sin sak prövad. Om man i ett enskilt fall har sorterat bort folk av osakliga skäl, till exempel att personen har ett fackligt uppdrag och har gjort sig obekväm, skulle det i så fall fångas upp.

Beträffande klareringsfrågan finns det helt riktigt både för- och nackdelar med båda ordningar. Det känns naturligt att göra det i ljuset av vårt internationella sammanhang med Natomedlemskapet. Utredningen kommer att landa i vilken väg vi ska gå – dagens system eller klarering. Det kommer under alla omständigheter att finnas en möjlighet för den enskilde att överklaga.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag gläds naturligtvis åt att Adrian Magnusson sa att han känner sig lite tryggare än för en stund sedan, men jag nöjer mig inte med det. Jag vill att han ska känna sig helt trygg.

Jag vill återigen understryka att utgångspunkten och huvudfrågan för den aktuella utredningen handlar om att lämna förslag på hur ett överklagandeförfarande ska se ut, oavsett om man väljer att behålla dagens säkerhetsprövningar eller om man övergår till ett klareringssystem. Det är så man ska förstå direktiven. Ett förslag på överklagandeprocess ska alltså komma. Det kan förstås utformas på olika sätt beroende på om man väljer att ligga kvar i dagens ordning med säkerhetsprövningar eller övergå till klareringssystemet. Vi kan känna oss trygga – helt trygga – med att den frågan inte på något sätt är vilande utan tvärtom kärnan i uppdraget.

Det andra jag vill säga nu när jag ändå har chansen, apropå utredningen som såg över säkerhetsprövningarna, är att överklagandefrågan visserligen är central men att det också är helt centralt att redan i första läget försöka få till stånd så materiellt riktiga bedömningar som det bara går.

En viktig bakgrund till att utredningen tillsattes var insikten om att sådana här prövningar numera förekommer inom många olika fält i samhället, inte bara i staten utan även i väsentliga delar av näringslivet och på andra håll. Det betyder att tusentals arbetsgivare gör den här typen av bedömningar.

Erfarenheten är också att bedömningarna kan göras på lite olika sätt. Det finns helt enkelt inte tillräckligt fasta vägledningar till – lite förenklat – vilka kategorier man ska arbeta sig igenom när man gör en säkerhetsprövning. Jag tycker att arbetstagarens, alltså anställningsansökarens, perspektiv också är viktigt att framhålla. Ett huvudsyfte är ju att få till stånd prövningar som även ur den enskildes synvinkel är mer rättssäkra, förutsebara och likvärdiga. Det, i kombination med en möjlighet att överklaga beslut, tror jag på ett mycket påtagligt sätt kan förbättra läget också för den enskilde.

Fru talman! Jag tackar för att ledamoten lyfter fram dessa viktiga frågor i kammaren. De är verkligen viktiga både för Sverige som land – för tryggheten, motståndskraften och säkerheten – och för hela vårt samhälle. Det gäller de arbetsgivare som berörs, som har den typ av tjänster som är säkerhetskänsliga på olika sätt. Det gäller även alla de enskilda människor, de arbetstagare, som påverkas eftersom de blir föremål för prövningen. Beslut som avgör om man ska accepteras för en tjänst eller inte har förstås väldigt stor betydelse.

Jag har ingen annan uppfattning än Adrian Magnusson, det vill säga att utredningen togs emot på ett bra sätt. Det gäller även den nya frågan om det mer processuella och dagens överklagandeförbud, alltså att det inte finns någon möjlighet för den enskilde att få ett beslut överprövat. Det ska ersättas av en annan ordning. Det ska kort sagt bli möjligt för den enskilde att överklaga. Det är den fortsatta riktningen för regeringens arbete.

Man måste förstå det nya utredningsgreppet på det sättet att det tar sikte på hur säkerhetsprövningssystemet ska fungera. Det handlar lite förenklat om ifall man ska behöva göra en säkerhetsprövning varje gång en viss tjänst aktualiseras eller om man kan göra en centraliserad säkerhetsprövning som sedan ska kunna gälla mer generellt. Det är det som kallas för klareringssystem.

Vi har inte sagt att överklagandefrågan är något slags subsidiär- eller andrahandsfråga. Jag vill slå fast att oavsett om man väljer att behålla dagens sätt att göra säkerhetsprövningar eller om man går över till ett klareringssystem ska vi få förslag på hur ett överklagandeförfarande, en överklagandeprocess, ska kunna gå till.

Det här är det logiska steg som tar vid efter den första utredningen. Behov finns av att säkerställa möjligheten att överklaga. Den första utredningen lämnade inget konkret förslag på hur det systemet ska utformas, utan det ska komma i steg två. Det gäller oavsett om vi väljer klareringsvägen eller ligger kvar i dagens ordning när det gäller säkerhetsprövningar, som lite förenklat uttryckt görs tjänst för tjänst.

Fru talman! Adrian Magnusson har frågat mig om vilka åtgärder jag och regeringen vidtar med anledning av utvecklingen kring säkerhetsprövningar på arbetsmarknaden och om vi tänker gå vidare med förslagen om ett överklagandeförfarande som lämnats i betänkandet Säkerhetsprövningar – nya regler som kom 2024.

Sedan flera år tillbaka finns en breddad och förhöjd hotbild mot Sverige och mot svenska intressen. I det allvarliga säkerhetsläge som råder är ett väl fungerande säkerhetsskyddsarbete helt centralt. Säkerhetsprövningar av personer som ska arbeta med eller delta i säkerhetskänslig verksamhet är en väldigt viktig del av det skyddet. Utformningen av processen för säkerhetsprövningarna har stor betydelse både för den som ska genomföra säkerhetsprövningen och för den som blir föremål för prövningen.

I december förra året tog regeringen emot betänkandet Säkerhetsprövningar – nya regler. I betänkandet föreslås flera förändringar som har till syfte att göra prövningsprocessen tydligare och mer rättssäker. Ett av utredningens uppdrag var att bedöma om det bör införas en möjlighet att överklaga besluten om säkerhetsprövningar. Utredningen bedömer att det bör införas regler om att arbetstagare ska kunna överklaga prövningsbeslut som är till nackdel för arbetstagaren. Däremot lämnar utredningen inga fullständiga förslag utan bedömer att den frågan kräver ytterligare utredningsåtgärder. Betänkandet har varit ute på remiss, och förslagen bereds för närvarande i Regeringskansliet.

Till bilden hör också en ny utredning, En ny ordning för personalsäkerhet, som tillsattes i november. Utredaren i den utredningen ska bland annat ta ställning till om ett så kallat klareringssystem bör införas i Sverige. Ett sådant klareringssystem innebär typiskt sett att en person prövas och godkänns i en viss säkerhetsklass och att den prövningen görs centraliserat. Utredaren ska också ta ställning till om ett sådant klareringsbeslut ska kunna överklagas. Om utredaren kommer fram till att ett klareringssystem inte bör införas ska utredaren i stället slutföra det uppdrag som låg till grund för betänkandet och alltså lämna förslag på hur en överklagandeprocess i dagens system för säkerhetsprövning bör utformas.

Att reglerna för personalsäkerhet är utformade på ett ändamålsenligt sätt är en väldigt viktig del i allt detta. Det är en viktig fråga för regeringen, och behovet av nya åtgärder på detta område övervägs förstås löpande inom Regeringskansliet.

Fru talman! Låt mig först säga att jag vet att Gudrun Nordborg har en omfattande erfarenhet av både denna problematik och andra närliggande frågor. Jag har stor respekt för det. Det ledamoten har att säga är initierat och väl underbyggt.

Jag är också medveten om riskerna med att ta itu med problem lite mer stokastiskt i stället för att arbeta långsiktigt och strukturellt. Vi försöker också ta med oss den insikten i vårt sätt att leda problematiken genom att ha krav på återkommande återrapportering i regleringsbrev och att ha regeringsuppdrag som riktar sig till flera olika aktörer och sträcker sig över längre tid. Där är behovet av att investera strukturellt och långsiktigt i frågorna så att säga själva utgångspunkten.

Jag kvitterar gärna detta och underskattar inte heller svårigheten att åstadkomma det. Jag inser också att det har tagits många initiativ under årens lopp. Men detta är alltså den ansats vi har när vi nu angriper den här problematiken. Det genomsyrar också den utredning som jag nämnde och som jag fick före jul, som ju tar sikte just på människohandelsfrågorna.

Låt mig också kvittera en väldigt viktig insikt om att detta ofta är en del av den organiserade brottsligheten. Det kan uppträda på flera olika och i alla avseenden väldigt cyniska och utnyttjande sätt – alltifrån att kvinnor, flickor och flickvänner kan användas som betalningsmedel i olika transaktioner mellan gäng eller inom gäng till den mer storskaliga människohandel som innefattar prostitution och annat.

Jag är glad över att vi nu har utbytt erfarenheter och listat en lång rad åtgärder som nu är på gång i relation till denna problematik: regeringsuppdrag, styrning i förhållande till myndigheterna, straffskärpningar som är på ingång, ny handlingsplan med finansiering och så vidare.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag börjar med att ta fasta på Gudrun Nordborgs utrop om tack och lov. Tack och lov, Gudrun, har vi nu fått en regering som hugger tag i frågorna med allvar och med den höga ambitionsnivå som problemen verkligen förtjänar!

Vad gäller handlingsplanen är det klart att den kommer att komma på plats under året. Jag har inget datum i dag, men det ligger i sakens natur eftersom vi har tagit höjd för den budgetmässigt från och med i år och några år framåt.

Vad gäller beloppen ska man naturligtvis ha med sig att de ska läggas ovanpå alla de resurser som avsätts för den här problematiken inom ramen för myndigheternas ordinarie uppdrag och finansiering. Till olika myndigheter bara på min sida av systemet – Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten – ska läggas alla sociala myndigheter och aktörer, både nationellt och lokalt. Det är klart att det kommer att ske en enorm resursmobilisering kring den här problematiken, på väldigt goda grunder.

Gudrun Nordborg sa att dessa frågor har hamnat i skymundan för gängkriminaliteten. Jag vill allmänt säga att jag gärna skriver under på att det, inte minst i den allmänna debatten, finns en stor risk för att så stora systemhotande problem som vi har haft och har med skjutningar, sprängningar, kriminell ekonomi och rekrytering av barn blir en väldigt dominant fråga. Det kräver för all del också mycket resurser, till exempel hos polisen, att motverka den typen av brottslighet. Men jag vill ändå understryka ett par saker.

Det ena är att den stora polistillväxt som sker nu – det växer nu lokalt, nära medborgarna och nära problembilden – sker både för att vi ska kunna angripa gängkriminaliteten med full kraft och för att säkerställa att det finns växande resurser för att möta andra väldigt angelägna problem i samhället. Om vi vidgar perspektivet är våld, annat förtryck och annan kränkande behandling som drabbar kvinnor i olika situationer i samhället en väldigt central del av detta. Nu kommer det också på bred front.

Återigen: I mitt fögderi riktar vi nu väldigt omfattande straffskärpningar mot olika aspekter av våld som drabbar kvinnor. Det handlar om alltifrån att det nu ska bli möjligt att döma till exempel serievåldtäktsmän till livstids fängelse till den nya säkerhetsförvaringen, som kommer på plats i april och innebär att riktigt farliga personer kan låsas in på obestämd tid, och så vidare. Dessutom har vi det vi talar om här i dag. Jag tog som sagt före jul emot en utredning som också tar sikte på de straffrättsliga frågorna när det gäller just den här problematiken.

Till detta kommer en hel del andra saker vi gör som jag tror har stor betydelse för det här. En sådan reform jag kan peka på är den stora rivning av sekretesshinder som skedde under förra året. Vi talar väldigt mycket om detta i relation till rekryteringen av barn in i kriminella nätverk – skola, polis och socialtjänst kan arbeta närmare varandra.

Men detta är en generell förändring som också kommer att göra det möjligt för myndigheter att dela information på ett annat sätt för att möta annan problematik. Vi har talat om det, vill jag minnas, i relation till den förfärliga årliga siffran på 13–15 kvinnomord i nära relationer. Information om att detta kan hända finns i systemet. Det är bara det att de aktörer som kan påverka och förebygga att det händer inte har informationen tillsammans.

Jag tror att vi kan se motsvarande utmaningar på det område vi nu talar om, människohandelsområdet. Här skulle man kunna utbyta information på ett effektivare sätt med stöd av den nya regleringen. Då kommer också olika delar av samhället att kunna angripa, förebygga och förhindra den här problematiken i större utsträckning än tidigare.

Sammantaget: Ja, det har varit debattskugga i någon mån, men inte leveransskugga, för där händer det nu väldigt mycket.

Fru talman! Jag tackar Gudrun Nordborg och interpellanten för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor i dag.

Vi är helt överens om problemet och problemets allvar och vikten av att alla aktörer i samhället som på olika sätt kommer i kontakt med problemet hanterar det. De måste agera på ett sådant sätt att de som är utsatta och är offer för människohandel behandlas med den respekt de förtjänar. Men aktörerna måste också agera på sådant sätt att man kan komma åt den bakomliggande problematiken och dem som i bakgrunden styr, beställer och organiserar människohandeln och prostitutionen.

Som jag sa i mitt inledande svar gör vi det på olika sätt. Det sker med tydlig styrning i form av särskilda myndighetsuppdrag, som inte minst tar sikte på det faktum att Sverige i princip har haft obefintlig lagföring på området, vilket i ett internationellt perspektiv framstår som något utmärkande. I regleringsbrevet till Polismyndigheten har vi även tydliga återrapporteringskrav om detta. Jag nämnde också att vi har tagit emot en utredning som tar sikte på just människohandelsproblematiken, som rymmer väldigt många bra lagstiftningsförslag och också ytterligare åtgärder som kan vidtas för att möta denna problematik.

När det gäller den konkreta frågan om hanteringen av eller mötet med kvinnor i den här situationen i relation till gränspolisen har den lyfts på olika sätt under en längre tid. Jag har också själv träffat företrädare för civilsamhällesorganisationer som är engagerade i frågorna och som har stöttat kvinnor i det läget. Där vill jag egentligen säga två saker.

Det ena är att när det gäller beslut om att ta personer i förvar, som fattas av Migrationsverket och polisen, kan det även i sådana här fall vara aktuellt med förhör, om det behövs för att utreda om en person har rätt att vistas i Sverige eller om man bedömer att det finns en risk för att personen inte kommer att samarbeta med polisen. Jag vill ändå bara säga att det finns en legitimitet i att överväga den typen av åtgärder i sådana här fall.

Men med detta sagt är det också oerhört viktigt att polisen är mycket medveten om den problematik som man arbetar med och vilken särskild hänsyn man måste ta i fall där det handlar om kvinnor som är utsatta för människohandel och befinner sig i prostitution och i ett sådant här utsatt läge. Polisen har också under senare år ägnat mycket kraft åt att utbilda sina medarbetare kring de här frågorna. Eftersom vi har följt upp dessa frågor med polisen i ljuset av de här rätt uppmärksammade fallen och uppvaktningar från civilsamhället vet jag också att det dessutom i detta nu, internt inom polisen, förs en diskussion om hur man ska kunna tillgodose alla de här viktiga ändamålen i det svåra arbetet över gränsen.

Jag är glad för att frågorna lyfts även här i kammaren. Jag vill försäkra interpellanten och Gudrun Nordborg om att jag uppfattar att alla aktörer i grund och botten har samma inställning. Det här är kvinnor som befinner sig i ett utsatt läge och naturligtvis ska behandlas utifrån det.

Fru talman! Samuel Gonzalez Westling har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att säkerställa att polisen följer befintlig lagstiftning för att skydda människor som utnyttjats eller löper risk att utnyttjas i sexhandel och i så fall vilka, samt om jag avser att återinföra polisens tidigare återrapporteringskrav gällande köp av sexuell handling i myndighetens regleringsbrev.

Låt mig först understryka att människohandel och människoexploatering, inte minst exploatering för sexuella ändamål, är väldigt allvarliga brott som kränker de grundläggande mänskliga rättigheterna. Och just köp av sexuella handlingar innebär inte sällan en cynisk och hänsynslös exploatering av personer som redan befinner sig i en utsatt situation. Regeringen beslutade därför redan i juni förra året att ge Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten i uppdrag att förstärka arbetet mot människohandel och människoexploatering.

Syftet med uppdraget är bland annat att myndigheterna ska förbättra sina arbetsmetoder för att öka utredningsförmåga och lagföring men också säkerställa att offer får rätt stöd och skydd. I uppdraget ingår även att Polismyndigheten ska stärka den uppsökande och förbyggande verksamheten, både fysiskt och digitalt. Uppdraget ska slutredovisas senast den 1 oktober i år.

I Polismyndighetens regleringsbrev för 2026 finns dessutom ett återrapporteringskrav om hur myndighetens förmåga att förebygga, förhindra, utreda och lagföra brott har utvecklats vad gäller bland annat mäns våld mot kvinnor och köp av sexuell handling.

I budgetpropositionen för 2026 (prop. 2025/26:1) stärker regeringen också finansieringen till den kommande handlingsplanen mot prostitution och människohandel, som just nu bereds inom Regeringskansliet. För åren 2026–2028 handlar det om 14 miljoner kronor som avsätts särskilt för den handlingsplanen. Den ska ha ett särskilt fokus på barn och unga och syfta till att förebygga och bekämpa utnyttjande i prostitution och människohandel men också stärka stödet och skyddet för utsatta personer.

Så sent som i december tog regeringen emot en utredning som är av stort intresse för de frågor vi diskuterar här i dag. Utredningen heter Ett nytt brott och andra åtgärder mot människohandel (SOU 2025:119). I den finns förslag om hur ändringar i EU:s människohandelsdirektiv kan genomföras här i Sverige och hur arbetet mot människohandel kan förbättras. Utredningen föreslår till exempel att det ska bli brottsligt att beställa eller nyttja tjänster som tillhandahålls av offer för människohandel eller människoexploatering. Betänkandet är ute på remiss fram till den 17 mars 2026. Sedan ska vi på lämpligt sätt ta det arbetet vidare.

Det är en högt prioriterad fråga för regeringen att motverka människohandel oavsett ändamål. Det rör sig om en mycket allvarlig typ av brottslighet som ofta utförs av väl organiserade kriminella nätverk. Regeringen arbetar både brett och med kraft mot den grova och organiserade brottsligheten. Det är ett långsiktigt arbete, och vi har inga avsikter att slå av på takten.

Då interpellanten anmält att han var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav andre vice talmannen att Gudrun Nordborg (V) i stället fick delta i interpellationsdebatten.

Fru talman! Laila Naraghi ställer förstås berättigade frågor och får också raka svar på de frågorna.

Självklart har riksdagen rollen att granska statsministern; det här meningsutbytet är ett uttryck för det. Jag vet att det hanteras ärenden i konstitutionsutskottet som har anknytning till de här frågorna, och det är förstås helt berättigat att detta sker.

På dessa raka frågor har jag förmedlat, tycker jag, ganska klara svar. Det första gällde hanteringen av de allmänna handlingarna, som inte var huvudnumret i dag. Detta skulle ha skett mer skyndsamt. I efterhand har man gått igenom det, kollat hur det kunde ha gjorts på ett bättre sätt och sedan dragit slutsatser och lärdomar av det.

Vad gäller frågan om att lämna uppgifter till en pågående förundersökning har jag sagt det enda rimliga och raka, nämligen att detta är en laglig skyldighet som gäller oss alla. Det gäller förstås också medarbetare i Regeringskansliet. Jag har mycket stort förtroende för medarbetarna i Regeringskansliet, både i det avseendet och i alla andra avseenden.

Laila Naraghi är i sin fulla rätt att ställa frågor. Jag har på det hela taget lämnat nyanserade svar. Om det blir en fortsättning på det nya året återstår att se. Jag instämmer i varje fall i hälsningen om en god jul och så småningom ett gott nytt år.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag skulle naturligtvis aldrig antyda att det fanns ens ett korn av partipolitiska överväganden bakom de frågor som Laila Naraghi ställer här i dag.

Jag vill invända att det blir lite av en strid om påvens skägg att diskutera vad som ingår i förundersökningen och vad som inte gör det. Vad åklagaren säger är att det påstådda undanhållandet av bevis naturligtvis inte är en del av förundersökningen eftersom den handlar om påstådd brottslighet i andra avseenden. Sedan har jag bara sagt att de där bevisen som sägs inte ha lämnats in på ett korrekt sätt naturligtvis är en del av förundersökningen, men det är ju för att det är bevis rörande det brott som den handlar om.

Detta blir ett resonemang om en fråga som egentligen inte spelar någon roll eftersom jag aldrig har påstått att något av det vi säger där skulle förhindra riksdagen från att utföra sitt uppdrag. Om det är så att riksdagen vill ställa frågor om det som åklagaren säger är det naturligtvis ingenting som hindras av att det pågår en förundersökning; jag har bara försökt svara på frågor om vad som ingår och inte, och det tror jag är rätt klart både när jag säger det och, för all del, för den som vill läsa protokollet i efterhand.

Jag konstaterar bara återigen att det har vidtagits åtgärder när det gäller rutinerna för utlämning av allmänna handlingar, för det har förstås ett starkt allmänintresse att det sker på ett korrekt och skyndsamt sätt.

Vad gäller skyldigheten att lämna information till pågående rättsutredningar gäller den naturligtvis lika för alla. Jag har uttryckt ett stort förtroende för Regeringskansliet i det avseendet. För den händelse någonting inte har gått till på rätt sätt i det avseendet upprepar jag, precis som jag har gjort tidigare, att detta är en skyldighet som gäller för var och en – förstås även för medarbetare i Regeringskansliet. Det tycker jag är ett mycket klart och tydligt besked.

Fru talman! Jag är inte säker på att omständigheterna i det här fallet blev så oerhört mycket klarare av Laila Naraghis inlägg, men jag kan ändå göra ett försök att svara.

Vad gäller uppgifter i en pågående brottsutredning har jag vidgått att utredningsläget självklart kan förändras över tid. Det är så att säga ingenting som är konstigt i sig. Jag har naturligtvis inte påstått att den fråga som Laila Naraghi ställer skulle vara föremål för den pågående rättsprocessen. Däremot är förstås de omständigheter vi talar om föremål för den pågående rättsprocessen, för rättsprocessen handlar ju om de omständigheterna. Men det betyder inte att vinkeln med vilka uppgifter som har lämnats i en brottsutredning, och vid vilken tidpunkt, är föremål för rättsprocessen.

Vad gäller åtgärder är det ändå lite skillnad på de två situationerna. När det gäller hanteringen av förfrågningar om allmänna handlingar är det i högsta grad en rutinfråga: Hur ska man hantera förfrågningar som kommer in? Hur ska man göra det skyndsamt? Hur ska man säkerställa att det inte blir dröjsmål i onödan? Hur ska man säkerställa att olika delar av systemet jobbar samfällt för att åstadkomma detta?

När vi senast sågs och talade om detta pekade jag på det som har gjorts inom ramen för Regeringskansliets förvaltningsavdelning. Jag sa också att även de allmänna handlingar som avsåg statsministern och statsministerns statssekreterare kunde ha lämnats ut mer skyndsamt. Det betyder att diskussionen om hur man kan förbättra de rutinerna förstås träffar båda delarna av systemet.

När det gäller att lämna uppgifter till en förundersökning är det så att säga inte en rutinfråga utan en laglig skyldighet som gäller lika för var och en. Om det uppstår en diskussion om vilka uppgifter som har lämnats och vid vilken tidpunkt och om det refereras till vad åklagaren har sagt i ärendet är det klart att det kvitteras att korrekta uppgifter självklart ska lämnas till rättsutredningen. Det budskapet är förstås entydigt från regeringen. Vad jag säger är dock att den insikten och det budskapet inte har följts av några särskilda åtgärder.

Jag säger varken mer eller mindre än så utan upprepar det som är självklart, det vill säga att den skyldigheten gäller för var och en av oss oavsett om vi får frågor i egenskap av medborgare eller om vi får frågor i egenskap av tjänstemän i Regeringskansliet.

Fru talman! Laila Naraghi har ställt ett antal frågor till statsministern som gäller dels om statsministern avser att vidta några åtgärder för att förändra sin tjänsteutövning när det gäller utlämnande av allmänna handlingar, dels varför statsministern inte har tillsatt en utredning i fråga om Regeringskansliets uppgiftslämnande till Säkerhetspolisen eller vidtagit några åtgärder för att undvika att Regeringskansliet undanhåller bevis från rättsvårdande myndigheter.

Interpellationerna har överlämnats till mig.

Vi har haft utbyte kring de här frågorna tidigare här i kammaren, och då har jag berättat att Regeringskansliet har vidtagit åtgärder i syfte att just skapa en bättre robusthet i hanteringen av ärenden som gäller utlämnande av allmänna handlingar.

Regeringskansliet genomför också utbildningsinsatser och tar fram eller ser över stödmaterial för att underlätta hanteringen. Vad gäller de här insatserna är det naturligtvis så generellt att de gäller för handläggning av utlämnandeärenden. I nuläget finns det därför inte skäl att vidta några ytterligare åtgärder.

När det gäller uppgiftslämnande till rättsväsendet kan jag konstatera att det inte är någon skillnad mellan de skyldigheter som Regeringskansliets medarbetare har och de skyldigheter som alla medborgare har att lämna uppgifter inom ramen för en brottsutredning.

Som jag tidigare har lyft fram har jag fullt förtroende för att Regeringskansliet och dess anställda agerar i enlighet med dessa skyldigheter. En annan sak är, som jag också har lyft fram tidigare, att det under en förundersökning inte är ovanligt att utredningsläget förändras i takt med att nya uppgifter kommer fram.

Jag har tidigare framhållit det svenska rättsväsendets självständighet gentemot riksdagen och regeringen. Det är därför inte lämpligt för mig i min roll att närmare kommentera innehållet i en pågående rättsprocess. I den delen har jag inte ändrat inställning.

Fru talman! Tack till Lars Isacsson och meddebattörer för möjligheten att få diskutera de här oerhört angelägna frågorna i dag!

Om jag avslutningsvis ska ta fasta på någonting skulle jag vilja säga att vi nu ändå är i ett läge där jag uppfattar att olika aktörer som kan påverka det här har rört sig till samma förståelse av problemet. En sådan grundsten är insikten att brottsuppklaringen är 100-procentig.

Nu handlar det om att förebygga och förhindra den här brottsligheten, och då krävs det att varje enskild aktör gör en förflyttning inom ramen för sitt arbete. Jag har till exempel nämnt polisens omfattande förflyttning baserat på en väldigt genomgripande intern revision av sitt arbetssätt.

Jag vill avsluta med att slå ett slag för samspelet mellan olika aktörer. Samverkan är ett lite av ett byråkratord som man hör till höger och vänster, men här pekar alla aktörer på vikten av en väldigt operativ samverkan, ett väldigt konkret samspel, när man ska hantera risk rörande personer som potentiellt sett är väldigt farliga.

En väldigt viktig förändring som vi har diskuterat väldigt mycket i ljuset av den organiserade brottsligheten, nämligen de rivna sekretesshindren, ger nu klart lagstöd och i vissa avseenden till och med skyldigheter att dela information mellan olika aktörer. Jag tror att det är en nyckelfråga, för vi vet att någonstans i systemet finns i nästan varje fall information om både offer och förövare som gör att man fattar att om vi inte gör någonting kommer något fruktansvärt att hända.

Nu handlar det om att se till att alla som kan påverka läget får den informationen och gör sitt för att säkerställa att kvinnor som i dag blir offer för ett förödande och ibland dödligt våld inte ska följas av andra som drabbas av samma öde.

Med detta säger även jag god jul och tack för många fina utbyten under det här året! Jag ser fram emot en fortsättning på det nya.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag ägnar de här minuterna åt att svara på några konkreta frågor och sammanfattar sedan på slutet.

Först gäller det ansvarsfrågorna. I grund och botten måste man ändå lägga ansvaret på var och en av de myndigheter som har ett tydligt uppdrag att arbeta målmedvetet för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, som har tilldelats ekonomiska resurser för att göra det jobbet och som i lagstiftningen och genom uppdrag förutsätts arbeta nära andra aktörer som behövs för att man ska kunna nå de resultat man vill.

I slutet av alltihop har förstås regeringen ett ansvar att säkerställa att myndigheterna verkligen gör det jobbet – att följa upp detta och styra på ett sådant sätt att det också händer i verkligheten. När jag pekar på myndigheterna och deras ansvar är det inte ett uttryck för att jag inte ser regeringens ansvar i detta. Jag tror att alla måste ta sin del av ansvaret för att flytta fram positionerna rejält.

Sedan gäller det Helena Vilhelmssons fråga om signaler till brottsoffer. Om jag förstår det hela rätt avser den frågan den extra satsning som har skett i relation till brottsoffer som drabbas av sprängningar eller terrordåd. Brottsoffermyndigheten har fått i uppdrag att, så att säga, bygga upp en sådan funktion.

Då vill jag bara på 30 sekunder säga: Varför gör vi det? Jo, därför att vi har sett situationer, exempelvis i Hässelby, där sprängningar har fått enorma konsekvenser. Det har skapats atypiska skador för brottsoffer som vårt befintliga system inte har varit riggat att hantera – oavsett om det gäller kommunens brottsofferstöd, Brottsoffermyndighetens brottsofferstöd eller, för den delen, försäkringsbolagens hantering av frågorna. Där vet jag att andra partier i riksdagen delar vår uppfattning. Det handlar inte om att skruva ned ambitionsnivån när det gäller det generella stödet till brottsoffer. Där höjer vi också. Det handlar om resurssättning och om förändrade regler. Exempelvis ska man som brottsoffer inte behöva driva in sitt skadestånd och sin kränkningsersättning från gärningsmannen.

Allt vad vi nu gör på den breda fronten är naturligtvis otroligt viktigt. Men vi har sett att brottsoffer har drabbats av väldigt atypiska skador när vårt system har varit helt sårbart. Då måste vi möta det specifika behovet. Jag tror att det har en väldigt stark förankring hos medborgarna. Jag har varit väldigt tydlig med att understryka detta. Det handlar inte om att nedgradera något annat brottsoffer – för den här typen av brottslighet eller någon annan brottslighet. Det handlar bara om att vårt samhällskontrakt också måste kunna hantera den typ av terrorliknande våld som vi dessvärre ser alltför många exempel på.

Då vill jag, som sagt var, lyfta fram allt vi nu gör för att stärka brottsoffer i övrigt. Det är otroligt centralt, och det ska i synnerhet eller i varje fall inte minst omfatta kvinnor som drabbas av mäns våld.

När det gäller hemliga tvångsmedel vill jag bara säga: Vad vi kan göra är att säkerställa att straffskalorna är sådana för den här typen av brott att det är tillåtet och möjligt att i brottsbekämpningen använda hemliga tvångsmedel, och det gör vi. Sedan följer vi upp tvångsmedelsanvändningen i relation till myndigheten och säkerställer att tvångsmedel används för att beivra även den här typen av brottslighet.

Nu hörde jag Sanna Backeskog ställa frågan. Jag har även sett att andra aktörer undrar i vilken utsträckning man använder det här lagliga utrymmet. Det är en berättigad fråga. Jag följer gärna upp detta ytterligare. Men det har varit viktigt för oss som regering att säkerställa att det grövsta våldet, exempelvis de grövsta övergreppen, som drabbar kvinnor också har straffnivåer som gör det tillåtet och lagligt att använda hemliga tvångsmedel.