Herr talman! Ulrika Liljeberg har frågat mig hur regeringen, med anledning av SVT:s granskning av Kriminalvårdens samhällstjänstplaceringar, har agerat före SVT:s granskning för att säkerställa att Kriminalvården inte arbetar på det sätt som framkommit i granskningen samt vad jag anser är skälet till det som hänt och vad som görs för att säkerställa att det inte kommer att hända igen.

Personer som har dömts för sexualbrott får aldrig placeras i verksamheter där det finns barn. Sådana placeringar strider också mot Kriminalvårdens rutiner och interna styrning. Kriminalvården tar det inträffade på största allvar och har försäkrat mig att åtgärder nu vidtas för att något liknande inte ska kunna ske igen.

Även jag ser mycket allvarligt på de uppgifter som framkommit i SVT:s granskning. När informationen nådde mig kallades Kriminalvården omedelbart till ett möte med Justitiedepartementet. Därefter har regeringen gett Kriminalvården i uppdrag att redovisa en analys av orsakerna till det inträffade samt vilka åtgärder myndigheten har vidtagit och planerar att vidta för att det inte ska hända igen.

Jag kommer förstås att följa uppdragets genomförande mycket noga.

Herr talman! Tack, Ulrika Liljeberg, för möjligheten att diskutera den här väldigt viktiga frågan i dag!

Varför var det som framkom så allvarligt? Jo, av en lång rad olika skäl. Till att börja med är det en given utgångspunkt i de regelverk som gäller Kriminalvården att farliga sexualdömda personer inte ska placeras tillsammans med barn eller för den delen i andra sammanhang där de kan utgöra en risk för andra. Detta i sig gör det här väldigt allvarligt, utan att jag för den sakens skull kan värdera varje enskild placering. Detta har jag inga underlag för att göra, utan vi talar om granskningen som helhet.

Något annat som är väldigt allvarligt här är att det blir en tillitsskada, inte bara i relation till allmänheten och andra delar av samhället utan också i högsta grad i relation till de verksamheter som ställer upp genom att tillhandahålla arbetsplatser för dem som döms till samhällstjänst. Det är en viktig samhällsinsats som det inte finns någon skyldighet att göra.

Det framkom i inslaget att det finns verksamheter som upplevt att de inte haft kännedom om vad det var för personer de tog emot eller att de i varje fall upplevt att de inte fått ta ställning i frågan. Detta kan leda till att de inte vågar eller vill ta risken att göra det här i framtiden. Detta är naturligtvis oerhört allvarligt också för möjligheten att verkställa straffen på ett bra sätt framöver.

Mot den bakgrunden var det förstås väldigt angeläget att snabbt bilda sig en uppfattning om huruvida problemet var känt inom Kriminalvården sedan tidigare, vilket det inte var. Det var en nyhet också för Kriminalvården och dess ledning. Man kan väl säga att den fulla bilden inte framkom förrän granskningen låg på bordet.

I det läget informerade Kriminalvården mig om att man hade vidtagit några åtgärder omedelbart. En var förstås att gå ut till myndigheten och understryka de rutiner, de föreskrifter och de arbetssätt som gäller i myndigheten för arbetet med samhällstjänstplaceringar. I ljuset av just tillitsfrågan lyfte man också fram att det fanns skäl att överväga nya nationella rutiner vad gäller informationsgivningen till samhällstjänstplatserna, alltså de arbetsplatser som tar emot de här dömda personerna, och hur rutinerna kring informationsgivningen till den typen av aktörer ska se ut. Men det var ju, kan man säga, två rätt intuitiva åtgärder i det läget. Skälet till att vi gav uppdraget var att vi därutöver måste säkerställa fler saker.

Till att börja med var det här en granskning som gjordes av SVT i Skåne eller Malmö. Finns det fler och liknande exempel, historiskt eller pågående? Hur säkerställer man i så fall att det kommer upp till ytan? Och, framför allt, vad gör man för att stoppa eventuella ytterligare händelser eller placeringar av det här slaget och säkerställa att det aldrig händer igen? Min uppfattning är att Kriminalvården responderade med stort allvar på det sätt man har rätt att förvänta sig i det här läget.

Vad gäller de bredare frågorna framgår det på ett tydligt sätt, också i vår styrning av myndigheten, hur viktigt det är att ha kanaler och system för att identifiera eventuella missförhållanden och få upp dem till ytan för att kunna granska dem och åtgärda dem på ett systematiskt sätt.

Jag är fullt medveten om granskningen från 2023 och har inte skäl att misstro Kriminalvårdens allmänna förmåga att ta hand om misstänkta missförhållanden. Jag kommer gärna tillbaka till det framöver här.

Herr talman! Låt mig först säga något om detta med granskning av missförhållanden i kriminalvården. Det tycker jag är oerhört angeläget. Det kan också vara misstankar om missförhållanden eller misstankar om andra problem som kan uppkomma i alla verksamheter inom det offentliga – misstankar om jäv, korruption, brottslighet eller vad det nu kan vara.

Jag vill understryka att det är klart att det finns system i Kriminalvården för att fånga den typen av missförhållanden och granska dem på ett seriöst sätt. Det finns exempelvis en explicit visselblåsarfunktion som gör det möjligt för var och en i Kriminalvården att anmäla den typen av misstankar. Sedan har vi den externa granskningen, inte minst genom Justitieombudsmannens försorg, som också är omfattande.

Vi har alla ett mycket starkt intresse av att eventuella missförhållanden och misstankar om sådant alltid kommer i dagen och granskas på ett bra sätt, oavsett om det är externt eller internt, i syfte att rätta till felaktigheter och för den delen utkräva ansvar om det är det som situationen kräver.

Detta följer jag noggrant, och skulle det finnas skäl att ytterligare styra eller trycka på i den riktningen är jag alltid öppen för det. Det är helt avgörande i en verksamhet av kriminalvårdens slag som ju ansvarar för något av det mest ingripande vi har i vår demokratiska rättsstat, nämligen statens möjlighet att låsa in personer och begränsa enskilda människors frihet på ett mycket ingripande sätt. Det är förstås ett berättigat intresse att vi kan göra det, men självklart måste en sådan verksamhet också ständigt vara under lupp.

Det råder inget tvivel om att kriminalvården befinner sig i vad vi kan kalla ett utsatt läge. Det är en lång rad olika faktorer som ligger bakom det.

En är förstås samhällsutvecklingen och den organiserade brottsligheten. Vi behöver inte dra hela den historien i dag, den är väl känd, men för att ta bara en siffra såg vi under tioårsperioden 2012–2022 en tredubbling av dödsskjutningarna som toppen på ett isberg med kriminell ekonomi och väldigt mycket annat. Det har skapat ett väldigt tryck på Kriminalvården.

En annan faktor, och en väldigt stor framgång för vårt samhälle, är att polisen har blivit oerhört mycket bättre på att klara upp inte minst de grova gängrelaterade brotten. Det handlar om allvarlig brottslighet och långa straff. Det har skapat ett väldigt tryck.

Till detta kommer oförmågan hos tidigare regeringar att påbörja kriminalvårdens expansion i tid. Jag hade anledning att gå igenom äskanden från Kriminalvården ett antal år bakåt i tiden och kunde se att myndigheten inte bara under förra mandatperioden utan under mandatperioden före den återkommande underströk för regeringen att man såg det här tillväxtbehovet. Det dröjde långt in i förra mandatperioden innan det fattades beslut i den riktningen. På åtta år blev det nya platser motsvarande två Kumlaanstalter – att jämföra med att vi endast den här mandatperioden kommer att landa på nya platser motsvarande sju Kumlaanstalter.

Samhällsutvecklingen och att brottsuppklaringen går upp i kombination med oförmågan att komma igång med kriminalvårdens expansion i tid har utan tvivel ställt Kriminalvården i ett svårt läge.

Det är därför vi gör så oerhört mycket nu. Vi gör rekordstora investeringar i expansion och en översyn av alla regelverk som påverkar Kriminalvårdens möjligheter att bedriva en både säker och meningsfull verksamhet.

En lång rad åtgärder är ägnade att lätta på trycket i kriminalvården. Det är allt från anstaltshyrande i Estland till utökade möjligheter att använda elektronisk övervakning och nya verkställighetsformer som kontrollerat boende och fokus på ungdomsövervakning som handlar om påföljd utanför anstalt – allt detta i syfte att både skydda samhället mot allvarlig brottslighet och säkerställa att Kriminalvården långsiktigt får goda förutsättningar att bedriva sin viktiga verksamhet på ett säkert sätt.

Herr talman! Än en gång tack till Ulrika Liljeberg för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag!

Jag håller helt och hållet med: När vi investerar så mycket av skattebetalarnas pengar i en samhällskritisk verksamhet som Kriminalvården – vilket jag menar att det finns väldigt goda skäl för oss att göra – både ökar och understryks anspråken på ordning och reda i allt från ekonomistyrning till styrning i stort. Därför har det också varit väldigt viktigt i vår styrning att betona just effektivitet, produktivitet och uppföljning – att man förekommer problem snarare än att problemen kommer i kapp en, till exempel genom externa granskningar.

Jag är beredd att göra mycket mer för att förstärka detta. Det gäller inte bara Kriminalvården; skulle jag nämna en annan myndighet skulle jag säga Polismyndigheten – inte på förekommen anledning i så måtto att jag misstänker att det finns en massa oupptäckta missförhållanden där utan bara för att understryka vikten av att verkligen följa upp verksamheter i ett expansivt skede, både vad gäller ekonomi och effektivitet och vad gäller styrning och granskning i övrigt. Jag vill bara bekräfta detta.

Effekt kan vi mäta på olika sätt. Det gör vi också, och jag tycker att det är väldigt viktigt att göra det. En väsentlig effekt av Kriminalvårdens verksamhet är trots allt det samhällsskydd den levererar genom att låsa in farliga personer under längre tid. Den kan vi utan tvekan mäta. Sedan vill vi dessutom kunna använda tiden i anstalt på ett bra sätt så att vi helst också kan uppmäta minskad återfallsfrekvens, för att ta ett exempel, för de intagna.

För att Kriminalvården ska få bättre förutsättningar att lösa den uppgiften måste den rekordstora expansion som vi nu är inne i fortsätta. Jag hoppas på brett stöd för detta här i kammaren.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.