Gunnar Strömmer

Fru talman! Jag ger Märta Stenevi poäng för den retoriska kraften i det avslutande inlägget. Men det vore bättre att lyssna på vad jag har att säga än att vara helt fast i sina preparerade talepunkter.

Det jag säger är att vi med gemensamma krafter ska ta itu med alla de frågor som Märta Stenevi lyfter upp. Många av de saker som vi lyfter upp hade möjligtvis Miljöpartiet i regering under de åtta år som ligger bakom oss kunnat ta itu med om det hade varit så angeläget som Märta Stenevi nu vill göra gällande.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag kan sammanfatta vad vi ska göra. Vi ska först ta ett omtag när det gäller korruptionsutredning. Vi ska göra en utredning som får skarpa lagstiftningsuppdrag. Kartläggningen kan vi lägga ut på andra aktörer. Det är det ena.

Det andra är att vi tillsammans i Regeringskansliet genom Justitiedepartementet och konstitutionsutskottet ska sätta oss ned och bena ut de frågor som Märta Stenevi lyfter fram.

Det gäller i vad mån man behöver göra en översyn av de regler som gäller för partifinansieringen, något som kammaren gemensamt beslutade om för bara några år sedan, och i sådana fall vilka frågor som den bör omfatta.

Det gäller också att ge en möjlighet för partier här i kammaren att göra sina inspel till direktiven till en utredning som också ska ta hand om korruptionsfrågor på ett bredare sätt.

När det gäller frågan om transparensregister är jag helt öppen för den. Men jag tycker att det är lite oseriöst att inte erkänna att det också finns en komplexitet i frågan, som alla partier i den här riksdagen vid flera tillfällen har belyst på djupet i tidigare utredningar. Vi ska ändå bena i frågan, men den konstruktiva ansatsen kommer att visa i vilken utsträckning man är beredd att inse komplexiteten i frågorna.

Det var det som gällde den främmande makten jag möjligen tyckte var insinuant. Jag tycker att det är helt rätt att diskutera - och det aktualiseras ju nu i processerna i Europaparlamentet - om finansiärer i tredjeland på ett eller annat sätt ska kunna betala parlamentariker eller politiska partier. Det är definitivt en fråga som bör ingå i en sådan översyn.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag är beredd att arbeta med detta med det breda allmänintresset som utgångspunkt. Möjligen kan jag tycka att Märta Stenevi snarare vill använda det lite insinuant som ett partipolitiskt slagträ. Men det kanske visar sig under gång att det finns en mer konstruktiv avsikt bakom retoriken.

Vi kan bena upp det i två delar. När det gäller den första frågan om korruptionen är det helt riktigt att Sverige har dalat i korruptionsindex. Det kanske inte är resultatet av de senaste månadernas regeringsinnehav. Det är i sådana fall ett bokslut av ett åttaårigt regeringsinnehav där Miljöpartiet har varit en central del.

Den som läser noggrant om de korruptionsproblem som belyses i rankningarna ser att man lyfter fram en rad frågor som också har varit problematiska för den regering som har avgått. Det gäller inte minst sättet på vilket statliga utnämningar hanteras eller för den delen på vilket sätt statliga myndigheter ägnar sig åt opinionsbildning.

Ska vi vara lite rättvisa i beskrivningen av Sveriges korruptionsproblem, så som de belyses av till exempel Transparency International, är det nog flera som har skäl att ägna sig åt lite kritisk eftertanke.

Just på grund av frågornas betydelse kan vi möjligen säga att det är signifikativt att den utredning som Märta Stenevi hänvisar till kom till så sent som i augusti efter åtta år. Om det var så angeläget, varför hade ni inte tagit i frågorna för åtta år sedan? Det var till och med sedan Miljöpartiet hade lämnat regeringen som utredningen kom till stånd.

Jag håller med om att frågorna är så pass betydelsefulla att de förtjänar direktiv som är ungefär 200 procent mer distinkta än de direktiv som den föregående regeringen lyckades prestera. Vi tänker göra ett seriöst omtag. Det har jag varit tydlig med när vi har kommunicerat det här greppet.

Det innebär exempelvis att flera av de kartläggningsuppdrag som lades på en statlig utredning kan läggas ut på statliga myndigheter. Det måste vara en utredning som inte bara ska kartlägga utan som ska få skarpa lagstiftningsuppdrag.

Låt mig exempelvis nämna att jag föreställer mig att det nu i april kommer att komma instruktioner från EU som vi behöver förhålla oss till som land. Det innebär att en ny utredning kommer att behöva ägna sig åt lagstiftning och inte bara kartläggning och diskussion.

Nästa vecka träffar jag alla experter som var med i det första utredningsupplägget för att diskutera hur direktiven till den nya utredningen ska kunna bli oerhört mycket skarpare. Det är någonting som jag också tänker diskutera med samtliga partier i konstitutionsutskottet. Jag tänker mig att Miljöpartiet säkert gärna vill vara en del av den diskussionen på ett konstruktivt sätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vad gäller flera av de här frågorna vill jag komma tillbaka till, om man för ett ögonblick vill ge sina kollegor i det här huset the benefit of the doubt, att det absolut finns praktiska lösningar på dem. Men det betyder inte att de är enkla.

Jag återgår till Demokratiutredningen, som verkligen prövade frågan om ett transparensregister. I en ganska djup avvägning i relation till partier i parlamentet kom den fram till att det var en sak som var väldigt svår att genomföra i Sverige, dels i ljuset av internationella jämförelser, dels konstitutionellt av lite olika orsaker.

Nu tror jag ändå att det är en av de frågor som vi bör titta på. Jag tror också att det går att hitta sätt att hantera de problem som man har sett tidigare. Bara för att människor inte hoppar i tunnan på en gång och säger att vi ska köra utan reflektion kan vi inte utgå från att det är ett uttryck för att de inte vill hitta sätt att öppna systemet och göra det mer transparent.

Låt oss snarare sätta oss ned på ett konstruktivt sätt, bena ut frågorna och ge dem den respekt som de förtjänar i kraft av sin komplexitet.

Fru talman! Vad gäller turerna i Europaparlamentet har jag inte närmare kännedom om exakt hur de här omröstningarna går till. Det kollar jag väldigt gärna upp. Inget av de förslag som Märta Stenevi nämner är av det slaget att Moderaterna har några principiella invändningar. Sedan vet jag inte exakt hur den praktiska utformningen av förslagen har sett ut eller hur de har behandlats i parlamentet. Det kommer jag gärna tillbaka till.

Vad gäller passivitet vet jag inte om jag tycker att det är en precis riktig beskrivning. Nu står vi här några veckor efter att Kammarkollegiet avslutat sin granskning. Du och jag sågs här före jul, Märta Stenevi, och då pratade vi om samma frågor. Jag tyckte att det var rimligt att avvakta utfallet av den prövningen. Nu säger jag att jag är helt öppen för att diskutera om det behöver göras en översyn av reglerna vad gäller både partifinansiering och för den delen andra frågor som kan vara av betydelse för att skapa såväl en hög integritet för partier och för de politiska institutionerna som en ökad transparens och pålitlighet sett ur väljarnas synvinkel.

Sedan tycker jag möjligen att tonläget ibland blir lite uppskruvat, om man betänker att alla de regler vi nu talar om beslutades för ett par år sedan, efter att förslag lagts fram av en regering som Miljöpartiet satt i, och hade sin bakgrund i en parlamentarisk kommitté där alla partier var med och välsignade innehållet.

Det hindrar för all del inte att vi nu tar upp och diskuterar frågan om en översyn. Men det är ju inte så att de regler vi har skulle vara ett resultat av att olika partier haft intresse av att driva detta i en restriktiv riktning utan insyn. Tvärtom har det funnits en bred enighet om att utforma reglerna så som de ser ut. En del avvägningar är i praktiken svåra. De har behandlats av alla partier och har landat i det här resultatet. Likafullt tror jag att det kan vara klokt att regering och riksdag i dialog mellan Justitiedepartementet och konstitutionsutskottet lyfter de här frågorna och hur en gemensam färdplan kan se ut.

Breddar vi perspektivet kan vi säga att det finns flera frågor som den här utredningen hanterade men som lades åt sidan vid den tidpunkten. Ofta föreligger rätt svåra intressekonflikter. En fråga som var uppe men som lades åt sidan var det faktum att många människor som går med i fackförbund indirekt måste stödja politiska partier som de inte röstar på. Var och en kan förstå att det ur föreningsfrihetssynpunkt är någonting som man kan ifrågasätta. Men i den andra vågskålen finns föreningsfrihetsargument som säger att ideella föreningar måste kunna präglas av majoritetsbeslut och att det därför ändå är rimligt att man får ge pengar exempelvis från fackförbund till Socialdemokraterna. Det belyser att det finns frågor där många legitima intressen ska vägas mot varandra. Det finns flera frågor som har varit uppe tidigare men lagts åt sidan därför att man bedömt att det praktiskt sett varit det sätt man behövt gå fram med.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ett transparensregister är jag själv rätt öppen för att diskutera i en svensk kontext. Men i den stora demokratiutredningen, där alla partier fanns med, lades den frågan åt sidan för att man bedömde att det fanns andra demokratiska problem förenade med ett sådant register. Vilka ska ingå? Hur ska man sortera det? Finns det problem med en statlig certifiering av vissa intressegrupper men inte andra? Enkelt uttryckt är frågorna komplexa. Kloka partier - alla i den här kammaren - har tidigare kommit fram till att detta inte är aktuellt. Jag aktualiserar det gärna, men jag tror att tonläget ibland inte riktigt matchar komplexiteten i frågorna. Låt oss gärna ta det vidare från den här punkten och diskutera det. Låt oss också utgå från att vi har ett gemensamt intresse av att de här frågorna hanteras på ett balanserat sätt.

Fru talman! Märta Stenevi har frågat mig om jag med anledning av korruptionsskandalen i Europaparlamentet kommer att sätta igång ett arbete för att inrätta ett transparensregister och skärpa reglerna kring partidonationer för att minska risken för korruption och skydda Sveriges riksdag och våra folkvalda institutioner från risken för allvarlig förtroendeskada.

Märta Stenevi lyfter även fram Kalla faktas granskning i valrörelsen 2022. Kammarkollegiet öppnade i höstas tillsynsärenden rörande de partier som förekom i programmet. Den 10 januari i år beslutade Kammarkollegiet att skriva av samtliga ärenden, då det, enligt myndigheten, inte visats att de aktuella partierna brutit mot bestämmelserna i insynslagen.

Den nuvarande insynslagen är från 2018 och tillkom efter en översyn av en parlamentarisk kommitté. Med lagen skapades ökad öppenhet, bland annat genom utökade krav på intäktsredovisning och ett förbud mot att ta emot anonyma bidrag över ett visst värde.

Även frågan om ett register över lobbyister - det Märta Stenevi i interpellationen omnämner som transparensregister - har varit föremål för flera utredningar. Exempelvis bedömde 2014 års demokratiutredning, som hade en parlamentarisk referensgrupp, att ett sådant register inte är önskvärt. Riksdagen har även vid flera tillfällen de senaste åren avslagit motioner på temat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Med det sagt utesluter jag inte att det kan finnas skäl att på nytt se över de här regleringarna om insyn i partiers finansiering och andra frågor som handlar om att säkerställa de förtroendevaldas oberoende. Det är mycket viktigt att den svenska demokratin och dess institutioner, inklusive de politiska partierna, åtnjuter ett stort förtroende. Det är också viktigt att regelverken är tydliga och enkla att använda i praktiken.

Förändringar på det här området bör inte ske utan bred parlamentarisk förankring. Jag är beredd att diskutera med företrädare för samtliga riksdagspartier om det finns intresse av en översyn och vilka frågor som i så fall bör ingå.

Fru talman! Jag deltar gärna i en diskussion om alla olika slags insatser som kan stärka brottsoffrens ställning och deras upplevda och faktiska upprättelse.

Men låt mig fokusera på ett område där det kanske ändå finns en viss friktion mellan våra beskrivningar och verkligheten. Då vill jag hänga kvar i detta med straffen och deras betydelse för upprättelsen.

Många brottsoffer väljer att över huvud taget inte polisanmäla eftersom de upplever att det inte leder till någon konsekvens. Det är otroligt allvarligt i ett samhälle att människor som är utsatta för brott inte ens söker upprättelse, för de upplever att det inte spelar någon roll och att det inte får någon egentlig konsekvens.

Man kan ta hela modellen med mängdrabatten som exempel. Där utdömer man straff för de tre grövsta brotten. Är man då utsatt för många brott blir det många av de brott man har utsatts för som över huvud taget aldrig straffas. Det är klart att det får konsekvenser för både den faktiska och den upplevda upprättelsen.

Det finns många betydelser hos ett straff i ett samhälle. Men just den del som handlar om upprättelsen är en otroligt central sak. Det är min övertygelse. Därför ser jag detta som ett väldigt viktigt skäl till straffhöjningar.

Tidöavtalet innebär många straffhöjningar som den här regeringen går fram med. Vi vet erfarenhetsmässigt att de är väldigt viktiga för att trycka tillbaka den grova brottsligheten. Men de är också utomordentligt viktiga för att stärka upprättelsen för brottsoffer.

Sedan vill jag avsluta lite konstruktivt så här i adventstid och vända mig till Annika Strandhäll, som i talarstolen nämnde en ny brottsofferlag. Det är faktiskt ett annat moderat förslag som Socialdemokraterna gärna får ansluta sig till. Jag tror att det skulle vara väldigt viktigt för brottsoffren att vi samlar alla aspekter som har med brottsoffrens ställning att göra, både i rättsprocessen och när det gäller upprättelse i andra avseenden, till exempel skadestånd, i en samlad brottsofferlag. Där får många gärna vara med och arbeta före jul och efter jul.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 20 december.)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Rättsväsendet

Fru talman! Jag börjar med den sista frågan. Ja, när vi lägger stora ekonomiska resurser på de rättsvårdande myndigheterna, inte minst polisen, finns det också berättigade förväntningar på ordentlig uppföljning. Där har jag gärna en dialog med Gudrun Nordborg om hur den uppföljningen bäst utformas. Men det är en mycket berättigad förväntan från medborgarna.

Detta med upprättelse för brottsoffer är en mycket central fråga. Som Gudrun Nordborg är inne på är det en rad olika faktorer som avgör i vilken mån ett brottsoffer upplever att man har fått upprättelse. Utifrån min egen erfarenhet av att vara ombud för enskilda i domstol kan jag säga att väldigt mycket av det som händer i domstolssalen spelar stor roll för upprättelsen. Det handlar om hur man blir bemött av domstolen och sin motpart, i vad mån man upplever att man får komma fram och ge sin berättelse och att den respekteras. Allt är utomordentligt viktigt.

Med detta sagt går det inte att komma runt att också straffet är en otroligt viktig del av upprättelsen. Det är ju samhällets konsekvens och starka markering mot det brott som brottsoffret har utsatts för. Min erfarenhet och många andras erfarenhet är nog ändå - nu ska jag inte gå i polemik med Gudrun Nordborgs erfarenhet - att straffet är en otroligt viktig del av upprättelsen.

Jag skulle också vilja säga att straffet är en viktig del för motivationen för alla som arbetar med upprättelsen. Det handlar om att allt det hårda arbete som ligger i en polisutredning, en förundersökning och en åklagares arbete också ska leda till en ordentlig konsekvens. Att utdöma ett ordentligt straff är samhällets erkänsla till brottsoffret att man inte accepterar det som har hänt.

Vi har här talat om kontaktförbud och om en ny påföljd, vistelseförbud, som innebär att man inte ska få vistas i ett visst geografiskt område. Detta kommer de facto att vara en fråga både om upprättelse och om skydd för brottsoffret. Allra sist har vi skadestånden, som jag hörde Gudrun Nordborg tala om tidigare. Det är en utomordentligt viktig sak.

Fru talman! Det gläder mig att Annika Strandhäll lyssnar på regeringen. Hon kanske borde lyssna ännu lite bättre, i varje fall på vad jag har att säga om den här saken.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Rättsväsendet

De tillskott till kommuner och regioner som Socialdemokraterna gör kommer inte heller att göra hela jobbet i alla de avseenden som vi nu diskuterar. Trots allt är kommuner och regioner framför allt själva ansvariga för sin ekonomi. Ovanpå det kan staten bidra en del. Det gör den här regeringen, och det gör uppenbarligen även oppositionen. Regeringen har också sagt att det kan bli fråga om ytterligare avvägningar om det kommer att krävas framöver.

Alldeles uppenbart kommer det ekonomiska läge vi nu befinner oss i, inte minst med inflationen och dess effekter på exempelvis hyreskostnader, att drabba inte bara kommuner och regioner utan också staten. Naturligtvis måste denna utveckling följas väldigt nära.

Annika Strandhäll upprepar att det inte sker några särskilda satsningar, än mindre finansierade sådana, i regeringens budget när det gäller det brottsförebyggande arbetet. Jag vill därför bara lyfta upp ett par sådana exempel.

I budgeten genomförs en satsning på sociala team i skolorna. Det avsätts medel för att möjliggöra inrättande av akuta jourskolor på fler platser i landet. Föräldraskapsstödet byggs ut och stärks. När det gäller tidiga insatser för barn som begår brott och är i riskzonen för det finns också flera olika förslag, exempelvis att medel avsätts för att subventionera LVU-placeringar vid Statens institutionsstyrelse.

Jag håller alltså inte med Annika Strandhäll om den generella beskrivningen av regeringens politik när det gäller satsningar på välfärden och i ännu mindre grad om kritiken mot den del av budgeten som vi nu diskuterar, som tvärtom rymmer en väldig offensiv när det gäller det förebyggande arbetet som också i hög grad är finansierad med statliga medel.

Fru talman! Tack för denna fråga från Annika Strandhäll!

Till att börja med får man väl också tacka för att Socialdemokraterna uppenbarligen ställer sig bakom regeringens budget i den här delen. Man kan naturligtvis välja att se det som att Socialdemokraterna helt saknar egna förslag på området, men jag väljer ändå att glädja mig åt det faktum att vi får ett brett stöd för den här delen av regeringens politik.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Rättsväsendet

Vad gäller att vända på varje sten blev ju det en så kallad slogan från den förra regeringen. Det är ju en lovvärd ansats, även om min erfarenhet från förra mandatperioden var att detta var en sanning med modifikation. Vi pekade på väldigt många stenar som det borde vändas på, men när det kom till dubbla straff för gängkriminella, visitationszoner, anonyma vittnen eller strängare påföljder i andra avseenden ville man verkligen inte vända på några stenar. Om det nu finns en högre ambitionsnivå när det gäller stenvändandet kommer vi att välkomna stöd inte bara för budgeten utan även för alla de reformer som vi kommer att lägga på riksdagens bord under de kommande åren.

Vad gäller resurser till välfärden lägger regeringen 12 miljarder till kommunerna - 6 generella miljarder och 6 riktade miljarder. Det råder ingen tvekan om att inte bara kommunerna och regionerna utan också hela landet befinner sig i en utomordentligt utsatt ekonomisk situation. Finansministern har också återkommande signalerat att regeringen bevakar utvecklingen och även är beredd att vidta nya åtgärder om nöden eller läget skulle kräva det.

Vad gäller den lite mer generella synpunkten från oppositionens sida att Tidöavtalet inte fokuserar på brottsförebyggande insatser hänvisar jag gärna till andra tidigare inlägg här. Det är ett enormt ambitiöst och systematiskt arbete med det brottsförebyggande som framgår i detta avtal. Jag har själv inte skrivit det; jag ska bara ta hand om det. Men jag upplever att jag ändå med visst oberoende kan hävda detta.

Fru talman! Jag skulle vilja börja med att säga att trygghet har kommit att bli vår tids stora frihetsfråga. Den nya regeringen har ärvt en trygghetskris som i högsta grad också är en kris för det fria och öppna samhället.

De senaste åren har de kriminella nätverken vunnit ny mark i stora delar av vårt samhälle. Den kraftiga ökningen av det dödliga skjutvapenvåldet är förstås det mest brutala uttrycket för detta. Som flera redan har varit inne på i dagens debatt är 2022, alltså detta år, det blodigaste året sedan antalet dödsskjutningar började mätas i vårt land - 60 dödliga skjutningar så här långt. Det kanske var fler som såg den ganska slående grafiken i ett nyhetsinslag i SVT häromdagen där de 60 dödliga skjutningarna i Sverige ställdes i kontrast till motsvarande siffror i våra nordiska grannländer: i Danmark 4, i Norge 4 och i Finland 2.

Samtidigt är förstås dödsskjutningarna bara toppen på isberget. Det brutala gängvåldet påverkar hela samhället. Det innebär enorma integritetsförluster för brottsoffren. Det gör människor i utsatta områden otrygga, och det begränsar deras rörelsefrihet. Det tränger in med hot och utpressning i den offentliga förvaltningen. Det medför en tystnadskultur som gör det svårare att klara upp brotten. Det är detta som gör den här brottsligheten just systemhotande, för ytterst riskerar detta att äventyra medborgarnas tillit till hela den demokratiska rättsstaten.

Det är mot den här bakgrunden som det i höstens regeringsförklaring slås fast som den första uppgiften för den nya regeringen att kampen mot den grova kriminaliteten måste vinnas och att tryggheten i hela vårt land måste återupprättas.

Såklart är uppdraget bredare än den förvisso väldigt allvarliga gängkriminaliteten; det handlar om mäns våld mot kvinnor, ungdomsrånen och de brutala bedrägerierna mot våra äldre. För att lyckas med allt det här krävs ett fundamentalt perspektivskifte. Alldeles för länge har gärningsmannen stått i fokus för den svenska kriminalpolitiken. Detta måste få ett slut.

I stället vill nu regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna inom ramen för det samarbete som ligger bakom den här regeringsbildningen skifta fokus och sätta två andra utomordentligt centrala intressen i förgrunden: dels brottsoffret och hans eller hennes rätt till upprättelse, dels samhällets och de goda medborgarnas berättigade intresse av skydd.

För att trycka tillbaka gängkriminaliteteten krävs ökade resurser och nya verktyg till våra brottsbekämpande myndigheter. Det krävs också mönsterbrytande straffrättsliga åtgärder. Det är där vi talar om danska straff för svenska brott. Och inte minst krävs att det brottsförebyggande arbetet bedrivs lika systematiskt som det brottsbekämpande arbetet.

Redan förra året inleddes den historiska offensiven mot kriminaliteten genom att riksdagen då röstade igenom M, KD- och SD-budgeten, som bland annat innehöll omfattande riktade satsningar på höjda polislöner, fler kameror och bättre teknisk förmåga hos polisen.

Satsningarna fortsätter nu med grund i Tidöavtalet. För den kommande treårsperioden har regeringen i samarbete med Sverigedemokraterna förslag om ytterligare reformer motsvarande 5 miljarder kronor för att bekämpa brottsligheten och öka tryggheten i Sverige.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Rättsväsendet

Fru talman! Låt mig, eftersom dagens debatt är just en budgetdebatt, i korthet redogöra för några av dessa satsningar.

Polismyndigheten ska växa med målet att polistätheten åtminstone ska motsvara genomsnittet i EU. Utöver medel för fortsatt tillväxt tillför regeringen Polismyndigheten medel i en treårig särskild satsning för stärkt verksamhetsskydd. Satsningen möjliggör en snabb och kraftfull förstärkning på detta område. Polismyndigheten tillförs också medel för att säkerställa ett ändamålsenligt säkerhetsarbete under Sveriges ordförandeskap i EU under våren 2023.

Regeringen ökar också den operativa förmågan hos Säkerhetspolisen genom att myndigheten tillförs 165 miljoner kronor från och med 2023. Tillskotten ska användas för att möta det ökade hotet från statliga aktörer och våldsbejakande extremister. Säkerhetspolisen ska även genomföra säkerhetshöjande åtgärder kopplade till den centrala statsledningen.

För att bekämpa den allvarliga brottsligheten behöver Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten ökade resurser. Det handlar om grova, svårutredda brott som är omfattande och resurskrävande. Båda myndigheterna får de resurser som de behöver för att kunna rekrytera nya medarbetare och stärka förmågan att komma åt organiserad brottslighet.

För att kunna avgöra mål och ärenden med hög kvalitet och inom rimlig tid och för att ha en långsiktig kompetensförsörjning får Sveriges domstolar också ökade resurser.

Regeringen förstärker Kriminalvården med nära 2,4 miljarder kronor från och med 2025, allt för att ge Kriminalvården förutsättningar att fortsätta arbetet med en långsiktig och permanent utbyggnad av kapaciteten i häkte, anstalt och frivård.

En rad av de olika lagreformer som är på gång, till exempel när det gäller hemliga tvångsmedel, innebär också att vi tillför resurser till alla de myndigheter som ska kunna använda dessa medel på ett effektivt sätt. Det gäller polisen, tullen, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Skatteverket och andra myndigheter.

Brottsoffermyndigheten får en 20-procentig ökning av sina anslag. Det är faktiskt den allra största ökningen för någon myndighet i den här budgeten.

Fru talman! När det gäller de brottsförebyggande insatserna ska det arbetet prioriteras och bedrivas minst lika systematiskt som det brottsbekämpande arbetet.

Jag ska bara nämna några av de saker som nu får finansiering: Socialtjänsten får fler verktyg och ökad kunskap och reformeras med inrättandet av en krissocialjour. Föräldraansvaret ska stärkas, och föräldraskapsstödet ska byggas ut. Arbetet mot hedersrelaterat våld intensifieras, och medel till det förebyggande arbetet permanentas.

När det gäller alla de skärpta straffen krävs ökade resurser och nya verktyg till myndigheterna. Det krävs också mönsterbrytande straffrättsliga åtgärder.

Regeringen avser att genomföra en fullständig översyn av strafflagstiftningen. Åtgärder som behövs är till exempel kriminalisering av deltagande i kriminella nätverk, dubbla straff för gängkriminella och skärpta straff för brott som typiskt sett begås i kriminella nätverk.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Rättsväsendet

Jag ska lyfta fram en otroligt viktig sak för att brottslighet inte ska löna sig, nämligen att rättsväsendets möjligheter att ta brottsvinsterna från de kriminella ska vässas ordentligt under de år som nu ligger framför oss.

Samtidigt måste samhällsskyddet och tryggheten för brottsoffer stärkas. Regeringen ser nu över hur den så kallade prövotiden efter villkorlig frigivning kan förlängas för att säkerställa stöd och kontroll under längre tid.

Avslutningsvis, fru talman: Jag inledde med att konstatera att trygghet är vår tids nya frihetsfråga. Att trycka tillbaka den grova organiserade brottsligheten och återupprätta rättstryggheten handlar ytterst om att värna det fria och öppna samhället.

De fyra partier som står bakom Tidöavtalet tvekar inte att tala om ett paradigmskifte. Vi pratar inte bara om att vända på alla stenar; vi är faktiskt beredda att göra precis det - pröva grepp som vi inte tidigare har sett eller tagit i Sverige men som är väl beprövade i andra demokratiska rättsstater, inte minst i våra nordiska grannländer.

Ett är nämligen säkert: Om vi gör som vi hittills har gjort kommer det också att gå som det hittills har gått. Och det, fru talman, är helt enkelt inte ett alternativ.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill rikta ett varmt tack till Alexander Christiansson för att ha lyft den här viktiga frågan i kammaren. Jag vänder mig gärna direkt till dem som är här på besök i kammaren i dag, som driver och lyfter frågan i debatten och som agerar i civilsamhället för att kunna ge stöd till andra som har drabbats av den här typen av brottslighet. Det är oundgängligt att det finns ett samspel mellan politiken och samhället utanför politiken för att den här typen av frågor ska komma upp till ytan och diskuteras på ett rakt och öppet sätt.

Jag tycker också att vi gemensamt kan rikta en uppmaning till människor runt om i landet som tar del av debatten och som kanske själva har varit föremål för den här typen av bedrägerier, antingen bedrägeriförsök eller att verkligen ha blivit bedragna. Även om det känns skamligt att ha låtit sig luras är det otroligt viktigt att man vågar kliva fram och anmäla brott som man blivit utsatt för. Om man vågar det tror jag att man kommer att finna att man också kan få ett väldigt fint stöd både från brottsbekämpande myndigheter, från en förstående omgivning och från civilsamhället och politiker som är väldigt engagerade i dessa frågor.

Från debatten tar jag med mig uppgiften att i de sammanhang där jag finns, inte minst i kontakt med brottsbekämpande myndigheter, ha med mig och lyfta just den här aspekten av bedrägeribrott för att säkerställa att det arbete som jag vet pågår också får den uppmärksamhet som det förtjänar.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Först och främst vill jag säga ett stort tack för möjligheten att få ta del av den text som Alexander Christiansson läste upp. Jag håller med om att det naturligtvis är beklämmande att man ska behöva skriva och sprida en så pass självklar text som den som interpellanten läste upp.

Bedrägerier innebär att man blir lurad. Det är ganska kännetecknade för många bedrägeribrott att offret för bedrägeribrottet tycker att det är förenat med skam att just ha blivit lurad. En annan typ av bedrägeribrottslighet som vi dessvärre ser eskalera i väldigt hög grad är bedrägerier riktade mot äldre. Även om det inte handlar om romansbedrägerier är just det faktum att man blivit föremål för en bedragare - att man har låtit sig luras - något som hindrar många brottsutsatta människor från att berätta om detta och anmäla den brottslighet som de har blivit utsatta för.

Jag noterade just att en så stor andel som en tredjedel av dem som blir föremål för romansbedrägerier räknas som äldre eller funktionsnedsatta. Det betyder att även den brottsligheten söker sig till brottsoffer som man av olika skäl bedömer ska vara lättare att manipulera än andra. Det säger något om cynismen bakom den typen av brottslighet.

Jag kan inte på rak arm svara på den fråga som Alexander Christiansson ställde på slutet, exakt hur man ska arbeta mot olika typer av dejtningssajter, appar eller plattformar. Det är något som jag gärna diskuterar vidare. Jag ser fram emot att ta del av de konkreta förslag som Alexander Christiansson berättar att han nu ska lämna över.

Vad jag däremot kan säga är att insikten om att detta är en brottslighet som i hög grad sker i en digital miljö gör att också brottsbekämpningen måste hänga med i den delen. En konkret fråga som diskuteras internationellt och i det europeiska sammanhanget är hur man på ett helt annat sätt än i dag till exempel ska kunna utbyta bevisning mellan olika länder. I det här fallet har du förmodligen förövaren i ett land och brottsoffret i ett annat land. Är det bevisning som är väldigt svår att få fram? Finns den digitalt? Den kan finnas långt utanför Sveriges gränser när man ska få fatt i den.

Jag kan säga en konkret sak som jag ser framför mig. Det är ett bättre samarbete på EU-nivå när det gäller möjligheten för brottsbekämpande myndigheter att få reda på och samla in den elektroniska bevisning som behövs för att man i slutändan ska kunna lagföra fler av dessa brottslingar.

Fru talman! Jag tycker att det sätt på vilket Alexander Christiansson närmar sig denna fråga är väldigt glädjande - man tar brottsoffrets utgångspunkt. Det är väldigt lätt att man i den rättspolitiska debatten beaktar andra hänsyn eller lyfter upp andra aspekter av brottslighet än konsekvenserna för de enskilda människor som drabbas.

Om jag får börja med att säga något generellt har regeringen i samspel med Sverigedemokraterna i riksdagen sagt att vi under mandatperioden ska inleda ett skifte där vi minskar fokus på gärningsmannen och ökar fokus på brottsoffret men också på samhällets skydd mot olika typer av organiserad brottslighet.

När jag satte mig in i frågan inför dagens diskussion noterade jag att den andel av de anmälda bedrägeribrotten som utgörs av denna typ av bedrägerier förvisso inte är särskilt stor: ungefär 1 procent av helheten. Däremot har det visat sig att över 12 procent av brottsvinsterna från bedrägeribrottslighet kommer från just romansbedrägerier. Detta tycker jag understryker att det, utöver den personliga kränkning det förstås innebär att bli utsatt för sådan brottslighet, handlar om substantiella ekonomiska belopp. Det handlar alltså om både en stor integritetskränkning för den enskilde och bedrägerier som totalt sett är väldigt omfattande i ekonomiska termer.

Att bli utsatt för den typ av bedrägeribrottslighet som Alexander Christiansson tar upp är dessutom belagt med stigmatisering, så det finns sannolikt stora mörkertal. Nu talar vi alltså om anmälda bedrägerier. Om vi till detta lägger bedrägeriförsök, alltså försök att tillgodogöra sig ekonomiska medel på det sättet utan att det lyckas, ser vi en stor omfattning av denna typ av brottslighet. Detta understryker vikten av den fråga som Alexander Christiansson har lyft upp i dag.

När det gäller den fråga som Alexander Christiansson tog upp i slutet av sitt inledande inlägg, samspelet mellan Polismyndigheten och olika finansiella aktörer, inte minst banker, är det en sak som har slagit mig. Man har kanske försökt närma sig detta uppdrag från ett annat håll än den grova organiserade brottslighet som ofta är förknippad med gängskjutningar och den typen av brottslighet. Vi vet sedan tidigare att inte minst narkotika är en oerhört viktig intäktskälla för sådana kriminella nätverk. Vad som verkligen slagit mig initialt är dock hur oerhört betydelsefulla just ekonomisk brottslighet och bedrägerier har blivit som intäktskällor också för den organiserade brottsligheten.

När man frågar polisen vilka deras viktigaste samarbetspartner är när det gäller denna typ av bedrägeribrottslighet nämns också från ledningshåll i hög grad de privata aktörerna, som är förmedlare av ekonomiska transaktioner.

Polisen har inlett ett väldigt konkret samarbete med fyra av de stora bankerna i Sverige i samspel med Bankföreningen. Syftet är att i ett tidigt skede - det är ett samspel mellan brottsbekämpande myndigheter och privata aktörer - kunna upptäcka och förhindra denna typ av brottslighet och när den väl inträffar också förbättra möjligheterna att klara upp brotten och lagföra de brottslingar vi talar om.

Fru talman! Alexander Christiansson har frågat mig vad jag avser att göra för att förebygga och stävja så kallade romansbedrägerier.

Vi talar om en sorts bedrägerier som är ett globalt fenomen och som drabbar människor i många länder. Sverige är dessvärre inget undantag. Här har dessa bedrägerier i regel koppling till olika internationella kriminella nätverk. Mot denna bakgrund är det internationella polissamarbetet en utomordentligt viktig del i brottsbekämpningen, och svensk polis samarbetar med Interpol på området.

Polisen arbetar också brottsförebyggande genom att på olika sätt sprida information till allmänheten och olika aktörer som är verksamma på området. Syftet är att öka medvetenheten om denna typ av brott, stärka förmågan hos människor att stå emot bedrägeriförsök och minska känslan av skam hos den som blivit utsatt. Polisen har även inlett en strukturerad samverkan med banksektorn för att förstärka det förebyggande arbetet på bedrägeriområdet. Dessutom har olika åtgärder vidtagits internt hos Polismyndigheten för att höja kunskapen om denna brottslighet och öka lagföringen.

När det gäller regeringens arbete har vi precis inlett en stor offensiv mot brottsligheten. Politiska reformer ska genomföras på flera olika områden för att förstärka rättsväsendets effektivitet, bekämpa den organiserade brottsligheten och ge brottsoffer ökad upprättelse. Detta kommer också att kunna bidra till en förbättrad förmåga att bekämpa organiserade bedrägerier, däribland den typ av bedrägerier som vi diskuterar här i dag.

Herr talman! Låt oss säga att det kommer att ske under vårterminen, så har vi en rimlig tidspress på mig men också ett rimligt handlingsutrymme att göra detta på ett praktiskt lämpligt sätt.

Martina Johansson efterfrågar i sin interpellation en utredning. En sådan kan jag inte utlova. Men jag kan verkligen utlova att vi ska samla goda krafter för att se om det går att bilda sig en ny gemensam uppfattning om var skon klämmer någonstans, vilket jag tycker är ett bra första steg, för att sedan överväga vilka steg framåt som är lämpliga.

Jag vill vidga perspektivet lite och tala om en allmän erfarenhet som jag har och som jag tror att många delar med mig: Ofta kan det vara fråga om regler, men minst lika ofta är det fråga om tillämpning. Aktörer använder av olika skäl inte de regler som finns eller använder dem på ett felaktigt sätt.

Utan att på något sätt i förväg utesluta alla goda förslag som har lyfts fram av Teleman och de många andra som är med i debatten kan jag säga att det för mig är en lämplig startpunkt att ställa sig frågan var skon klämmer. Sedan kan man ta det därifrån. Jag kan utlova att Martina Johansson kommer att få en inbjudan, och det kommer andra i den här kammaren som driver frågorna också att få. Vi kan säkert med gemensamma krafter inventera vilka övriga som borde få komma på den kaffekoppen.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag kommer tillbaka till den befintliga verktygslådan. Jag hör att fler än jag har hänvisat till den genom årens lopp. Men Martina Johansson tar upp den konkreta frågan om att en större del av kostnaden för förrättningen bör falla på den som på olika sätt fördröjer eller förhalar processen. Det finns redan i dag en regel som säger att den som genom vårdslöshet förhalar processen ska bära en större del av kostnaden för förrättningen.

Jag ställer mig därför en verkligen helt oretorisk och uppriktig fråga. Den möjligheten - ett ganska kraftfullt ekonomiskt påtryckningsmedel - finns redan. Om bodelningsförrättare använder den på ett sätt som skulle kunna kallas förebyggande är det exempel på att det redan finns verktyg i verktygslådan som i alla fall teoretiskt sett eller jämfört med andra typer av förfaranden ger bodelningsförrättaren verktyg att driva saker och ting framåt ett slut. Det känns därför angeläget att verkligen gå till botten med frågan: Varför sker det inte i den utsträckning som det i alla fall framstår att det borde ske?

Med det sagt utesluter jag inte alls att det finns andra saker man också borde göra. Inför dagens debatt läste jag också igenom Telemans betänkande från 2005, rättare sagt den del av betänkandet som tog upp ett antal framtidsförslag. Det är några sidor och ganska breda penseldrag. Det finns inte någon utredning som kan ligga till grund för lagstiftning. Men det är väl ett underlag som vi bör använda oss av när vi tar diskussionen vidare.

Jag föreställer mig även att det finns bodelningsförrättare som borde kunna ge goda vittnesbörd i detta. Det bör finnas enskilda människor som har varit en del av sådana processer som skulle kunna lämna meningsfulla vittnesbörd. Och det är i hög grad advokater som förordnas till de här rollerna. Advokatsamfundet borde rimligen kunna bidra med inspel.

Jag har noterat att det även finns andra organisationer som kanske kommer in i frågan mindre från ett rättssäkerhetshåll och mer i fråga om ekonomisk jämlikhet. Den svaga ekonomiska parten kan vara en man eller en kvinna, men det framstår som att det i det typiska fallet är en kvinna som drabbas i förfarandena, i alla fall i påtagligt högre grad än män. Det finns en massa olika aktörer som har varit inne på frågorna.

Jag kan i alla fall lova så här mycket: Jag ska säkerställa att vi på ett lämpligt sätt samlar aktörer med insikt om förhållandena i syfte att i alla fall i ett första steg få bättre kunskap om förhållandena, så att vi kan komma vidare i frågorna.

Jag vill understryka att det är väldigt betydelsefullt att flera ledamöter av den här kammaren och många andra fortsätter att jaga på och driva på i dessa frågor. Att de är komplicerade är inte en ursäkt för att inte hugga tag i dem, utan det gäller att hitta ett lämpligt sätt att komma framåt.

Herr talman! Tusen tack för både Martina Johanssons inlägg och Ann-Charlotte Hammar Johnssons inlägg efter det!

För att börja med frågan om detta är en viktig fråga eller inte kan jag understryka att det är en utomordentligt viktig fråga, inte bara sakligt sett. Nu har inte jag varit justitieminister särskilt länge, men om jag ska hitta ett mönster i interpellationer, frågor ställda vid frågestunder och för den delen även övriga debattinlägg kan jag konstatera att detta är en av de frågor som har lyfts av flest personer vid flest tillfällen. Det är alltså uppenbart att det är en viktig fråga.

Den andra fråga jag ställer mig, och här faller jag väl Martina Johansson i talet, är varför. Jag har ägnat några veckor åt inventering av frågan som inte har lett till några riktigt självklara svar. Om man tittar på den rättsliga verktygslåda som bodelningsförrättarna har till sitt förfogande kan man konstatera att det faktiskt är ganska kraftfulla verktyg.

En fråga jag då ställer mig är varför dessa verktyg inte används i den utsträckning som de potentiellt sett skulle kunna göra. Är det alltså frånvaron av andra verktyg eller är det en obenägenhet att fullt ut använda de verktyg som redan finns som är kärnan i problematiken?

En annan notering jag gör är att det inte verkar så oerhört enkelt att få svar på den frågan. Det finns inga egentliga uppföljningar, i alla fall inte som jag känner till, där man kan få hela mönstret. Det finns väldigt mycket anekdotisk bevisföring, och den tycker jag verkligen inte att man ska underkänna. De enskilda fallen illustrerar ju vad dessa regler betyder i praktiken, så det får inte misstolkas på det viset. Men om man vill se ett mönster är frågan var man kan hitta underlag för att se det mönstret.

Jag har också förstått att frågan inte är ny, som det heter. Jag tror att vi kan hitta justitieministrar även före Morgan Johansson som har ställts inför frågan och, noterade jag också när jag fick underlaget, svarat på ungefär samma sätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Är det ett uttryck för bristande engagemang? Möjligen. Det kan man inte utesluta. Men man kan heller inte utesluta att det inte är så alldeles enkelt att angripa frågan. Svaren kanske inte är helt givna.

Martina Johansson tar upp möjligheten för bodelningsförrättare att förelägga vite och ett slags stupstocksidé. När man hör om de långa tidsutdräkterna, de fall som pågår år efter år, känns det intuitivt ganska naturligt att man efter 18 eller 36 månader skulle säga att det var slut. Problemet med dessa förslag, i alla fall initialt - och det är ett problem som Martina Johansson själv tar upp - är vad det krävs för ekonomiska resurser för att vara med i ett sådant förfarande. Kommer det att behövas jurister? Ju mer likt en domstolsprocess man gör detta egentligen ganska medlande förfarande, desto större krav kommer det att ställa på juristers medverkan och desto större kostnader i förfarandet kommer detta att leda till.

Stupstocken känns intuitivt som ett väldigt bra förslag, men vad händer efter 18 eller 36 månader? Ska man lämna över ett outrett underlag till domstolen, och vad ska domstolen göra med det? Det är inte heller en alldeles enkel fråga.

Jag säger verkligen inte detta för att komma undan. Min slutsats så här initialt är att man bör identifiera vilka som rent praktiskt ägnar sig åt de här frågorna. De aktörerna borde man på ett lämpligt sätt samla för att försöka bilda sig en lite bredare uppfattning om var skon egentligen klämmer. Att det klämmer och att det leder till väldiga förluster för enskilda människor råder det ingen tvekan om.

Svar på interpellationer

Herr talman! Martina Johansson har frågat mig om regeringen inom kort kommer att se över nuvarande regelverk och tillsätta en utredning som tar fram förslag på lagändringar som skapar snabbare bodelningsprocesser.

När ett äktenskap tar slut behöver makarna göra även en ekonomisk separation. De svenska bodelningsreglerna bygger på likadelningsprincipen som innebär att makarna likställs ekonomiskt. För den make som har det sämst ställt är det många gånger av stor ekonomisk betydelse att bodelningen kan slutföras, och det är inte acceptabelt att den andra maken kan hindra att så sker. Det är angeläget att det finns en välfungerande och rättssäker ordning för bodelningar.

Om en make inte medverkar i en bodelning ger lagen i dag flera möjligheter att rikta åtgärder mot maken för att skynda på förfarandet. Maken kan föreläggas vid vite att lämna uppgifter om sina tillgångar och under ed bekräfta uppgifterna i en bouppteckning. Om en make inte kommer till ett bodelningssammanträde hindrar frånvaron inte att bodelningen ändå genomförs. Om en make genom vårdslöshet orsakat ökade kostnader kan bodelningsförrättaren besluta att maken ska svara för en större del av kostnaderna.

Vidare finns det regler till skydd för en ekonomiskt svagare part under en bodelning. En domstol kan besluta om kvarsittningsrätt som innebär att den av makarna som har mest behov av den gemensamma bostaden får bo kvar i den till dess att bodelning sker. En domstol kan också sätta den ena makens egendom under särskild förvaltning under bodelningen för att förhindra att maken gömmer undan egendom.

Även om det är förhållandevis få skilsmässor som leder till att bodelningsförrättare utses eller till tvist i domstol förekommer det att ena maken förhalar bodelningen. Jag är ense med Martina Johansson om att det är bekymmersamt när det sker. Lagen ställer krav på makarna och ger bodelningsförrättaren flera verktyg för att driva bodelningen framåt. Det är angeläget att de verktygen också kommer till användning när det finns förutsättningar för det.

Jag kommer att följa frågan, och jag utesluter inte att det framöver kan finnas anledning att överväga åtgärder för att utdragna bodelningar ska kunna genomföras snabbare.

Fru talman! Alla de förslag som jag har lyft upp och som den danska erfarenheten bygger på - dubbla straff, anonyma vittnen och visitationszoner - har Socialdemokraterna sagt nej till. Det gäller alltså inte bara visitationszonerna.

Vi ska självfallet luta oss mot beprövad erfarenhet. Ett skäl till att detta inte utvärderades inom ramen för de så kallade gängpaketen i Danmark är att detta infördes för länge sedan. Det är integrerat i den danska polisens sätt att arbeta sedan 20-25 år tillbaka, och här finns utvärderingar gjorda som också har presenterats i det danska folketinget.

Det här är en komponent i de danska paketen, men det finns många andra som vi också vill genomföra. Dessa paket genomfördes av en tidigare borgerlig regering och utvärderades av ett justitiedepartement under en socialdemokratisk justitieminister, som kom fram till att de tidigare paketen varit framgångsrika. Nu ska den danska socialdemokratiska regeringen, när den väl tillträder, genomföra nya paket i samma riktning. Det är i denna riktning vi vill gå, och här finns beprövad erfarenhet.

Givetvis kan man gå till länder långt bort, och jag är öppen för att ta in all erfarenhet. Men det är ingen tillfällighet att vi ofta vänder oss till våra nordiska grannländer eftersom de i många avseenden påminner om Sverige vad gäller både samhället och rättsordningen.

Det här är ett exempel. Men även många andra verktyg har prövats och visat sig vara verkningsfulla för att återupprätta rättstryggheten och trycka tillbaka den grova organiserade brottsligheten och skjutningarna - detta förenat med en god rättssäkerhet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag börjar med den konkreta frågan som Lars Isacsson ställer om hur man ska få människor att flytta dit och hur man ska få människor att bo kvar. Låt mig ändå säga att det är en väldigt bra start att åstadkomma den där rättstryggheten.

Människor kan säkert ha olika uppfattningar i frågan. Jag kommer själv ihåg ett inslag i SVT, där man intervjuade några yngre tjejer som var tveksamma eller skeptiska till de argument som förs fram för visitationszoner. Men man intervjuade också en torghandlare hundra meter därifrån som helst skulle vilja ha en sådan zon varje dag i veckan, året runt. Det kan vi inte erbjuda. Men jag tycker att det visar att rättstryggheten är av ett så otroligt viktigt värde för att skapa en attraktivitet och trygghet för människor, oavsett var de bor i Sverige. Det gäller inte minst i de områden som är föremål för väldigt mycket grov och organiserad brottslighet.

När det gäller personlig integritet har jag väldigt lätt att intuitivt känna sympati för argumenten, men detta med integritet är också en bredare fråga. De stora integritetsförluster som sker när människor utsätts för väldigt grov brottslighet är enorma, och det är få saker som är så integritetskränkande som att bli utsatt för ett brott. Staten ger till och med en ekonomisk kompensation till brottsoffer just för den integritetsförlust det innebär att drabbas av ett brott. Om vi ska vara rättvisa har alltså vi flera integritetsintressen som vi ska tillgodose samtidigt.

Jag vill inte vara onödigt polemisk med Socialdemokraterna, men retoriskt lät det ändå i hög grad före valet som att varje sten skulle vändas. Men när det kommer till kritan menar jag att S inte är så benäget att vända på varje sten.

Det finns en beprövad erfarenhet från andra länder som har lyckats vända denna brottsutveckling. Vi behöver inte åka längre än till Danmark, och där finns några komponenter som de rättsvårdande och brottsbekämpande myndigheterna lyfter fram som de viktigaste delarna i verktygslådan. Jag har nämnt några: dubbla straff mot gängkriminella, anonyma vittnen som ett verktyg för att kunna bryta tystnadskulturen - som är monumental i Sverige och utbredd på ett sätt som är djupt skadligt för en demokratisk rättsstat och en anständigt samhälle - nya påföljder, till exempel vistelseförbud, alltså ett förbud att komma tillbaka till vissa geografiska områden efter avtjänat straff. Visitationszoner är ett annat sådant verktyg.

Sverige har inte detta i dag, och jag tycker att vi ska titta på de länder som har varit mer framgångsrika än vad vi har varit med att vända denna utveckling och våga göra det Socialdemokraterna sa före valet: vända på varje sten.

Varje sådant här verktyg i händerna på statsmakterna kan användas på ett sätt som blir rättsosäkert. Det gäller inte bara visitationszoner utan visitation i största allmänhet. Mattias Vepsä var inne på det som man brukar kalla racial profiling, alltså att man går efter utseende mer än efter andra omständigheter som motiverar en insats. Det är ett generellt problem när det gäller inre utlänningskontroll, men alla inser att inre utlänningskontroll är en oundgänglig insats om man ska upprätthålla ordning och reda i ett land. Men det kan göras på ett bra sätt och på ett dåligt sätt.

Genom att använda hemliga tvångsmedel inte bara i samband med förundersökningar utan också för att förhindra brott innan det finns en konkret brottsmisstanke, något jag tror vi kommer att vara överens om när regeringen kommer med det till kammaren, tar Sverige utan tvekan ett kliv som innebär integritetsrisker. Men rätt använt kan det också göra oundgänglig skillnad. Allt handlar om hur omdömesgilla personer i våra brottsbekämpande myndigheter med hjälp av tydliga regler använder verktyget, och jag har stort förtroende för polisen och andra myndigheter i detta avseende.

Fru talman! Jag vill säga tusen tack till både Mattias Vepsä och Lars Isacsson för bra, genomtänkta och berättigade frågor både när det gäller brottsbekämpningen i stort och förutsättningarna för den och när det gäller visitationszonerna mer specifikt.

Till att börja med ska man nog reda ut vad en visitationszon är. Nu ska vi ju utreda den frågan, så exakt vad en visitationszon kommer att vara i Sverige återstår att se. Grundat på erfarenheter från andra länder - vår utgångspunkt är den danska modellen - är det dock några saker som är rätt viktiga.

Den första saken är att det rör sig om ett avgränsat geografiskt område. Den andra saken är att det är tidsbegränsat. För att anknyta till erfarenheten från Sverige, eller från Avesta, är det naturligtvis inte så att något bostadsområde någonstans i Sverige permanent kommer att betraktas som en visitationszon där det är fritt fram för polisen eller andra brottsbekämpande myndigheter att genomföra kroppsvisitationer. Under inga omständigheter är det på det sättet, utan det är geografiskt begränsat och tidsbegränsat. Vi har dessutom sagt att utgångspunkten är att det bör ske genom ett domstolsbeslut, det vill säga att det inte ska kunna fattas ett godtyckligt beslut i stunden ute på fältet.

Det sägs ibland att det inte finns utvärderingar av den danska erfarenheten. När det gäller hela det breda arbetet mot framför allt de kriminella gängen ska jag inte alls sticka under stol med att vi i hög grad tar vår utgångspunkt i den danska erfarenheten. Det handlar om alltifrån dubbla straff för gängkriminella till nya påföljder som vistelseförbud, alltså att man inte ska kunna få komma tillbaka hur som helst till det område där man har varit gängkriminell, och om verktyg för att i större utsträckning kunna hitta vapen etcetera.

Det finns gedigna utvärderingar gjorda av det danska justitiedepartementet när det gäller allt utom visitationszonerna. Däremot finns det en 20-25-årig erfarenhet från dansk polis av att använda visitationszoner, och den finns dokumenterad. Och vad säger den erfarenheten? Jo, den säger att det ofta är visitationszoner som man använder först, oftast när det har hänt något väldigt konkret som en skjutning eller kanske flera skjutningar efter varandra. Då kan man under en viss tid på en viss geografisk yta behöva utvidga möjligheterna att söka efter vapen och kyla ned en akut situation. Det är också detta som jag ser framför mig när det gäller den svenska användningen.

Lars Isacsson refererar till poliser på fältet som är skeptiska till den här metoden. Och jag tror att det är en rättvis beskrivning av poliser och andra så kallade rättssakkunniga att man kan få lite olika uppfattningar från olika håll. Min erfarenhet är, efter att ha pratat några vändor med polisen - jag träffar gärna Lars Isacssons poliser hemma i Avesta - att allting kommer att landa i hur man ska använda ett sådant verktyg. Det blir helt avgörande. Detta verktyg är inte heller helt artskilt från andra liknande verktyg. Polisen får ju redan i dag vid brottsmisstanke genomföra visitationer. Det är också ett verktyg som redan i dag måste hanteras med stor varsamhet.

Om jag får vidga perspektivet ärver jag en utredning som riksdagen drev fram och den socialdemokratiska regeringen kanske tvingades men ändå med viss lust, tror jag, drog igång om preventiva tvångsmedel, alltså hemlig telefonavlyssning och annat. Fel använt kan det innebära väldigt stora rättssäkerhetsrisker. Rätt använt och rätt avvägt när det gäller rättssäkerhetsgarantier kan det vara väldigt verkningsfullt.

Sammanfattningsvis kan detta, baserat på andra länders erfarenheter, vara ett viktigt verktyg som våra brottsbekämpande myndigheter i dag saknar. Det ska handskas med varsamhet och omdöme, och jag litar på att svensk polis har den förmågan.