Svar på interpellationer

Herr talman! Martina Johansson har frågat mig om regeringen inom kort kommer att se över nuvarande regelverk och tillsätta en utredning som tar fram förslag på lagändringar som skapar snabbare bodelningsprocesser.

När ett äktenskap tar slut behöver makarna göra även en ekonomisk separation. De svenska bodelningsreglerna bygger på likadelningsprincipen som innebär att makarna likställs ekonomiskt. För den make som har det sämst ställt är det många gånger av stor ekonomisk betydelse att bodelningen kan slutföras, och det är inte acceptabelt att den andra maken kan hindra att så sker. Det är angeläget att det finns en välfungerande och rättssäker ordning för bodelningar.

Om en make inte medverkar i en bodelning ger lagen i dag flera möjligheter att rikta åtgärder mot maken för att skynda på förfarandet. Maken kan föreläggas vid vite att lämna uppgifter om sina tillgångar och under ed bekräfta uppgifterna i en bouppteckning. Om en make inte kommer till ett bodelningssammanträde hindrar frånvaron inte att bodelningen ändå genomförs. Om en make genom vårdslöshet orsakat ökade kostnader kan bodelningsförrättaren besluta att maken ska svara för en större del av kostnaderna.

Vidare finns det regler till skydd för en ekonomiskt svagare part under en bodelning. En domstol kan besluta om kvarsittningsrätt som innebär att den av makarna som har mest behov av den gemensamma bostaden får bo kvar i den till dess att bodelning sker. En domstol kan också sätta den ena makens egendom under särskild förvaltning under bodelningen för att förhindra att maken gömmer undan egendom.

Även om det är förhållandevis få skilsmässor som leder till att bodelningsförrättare utses eller till tvist i domstol förekommer det att ena maken förhalar bodelningen. Jag är ense med Martina Johansson om att det är bekymmersamt när det sker. Lagen ställer krav på makarna och ger bodelningsförrättaren flera verktyg för att driva bodelningen framåt. Det är angeläget att de verktygen också kommer till användning när det finns förutsättningar för det.

Jag kommer att följa frågan, och jag utesluter inte att det framöver kan finnas anledning att överväga åtgärder för att utdragna bodelningar ska kunna genomföras snabbare.

Herr talman! Tack, Martina Johansson, för en viktig fråga, och tack, justitieministern, för svaret!

Det är egentligen civilutskottet som hanterar familjerättsfrågor, men detta har varit en av mina hjärtefrågor sedan jag blev medveten om vad det handlar om. Jag har inte varit det någon jättelång tid, och det är en fråga som lite grann flyger under radarn när det gäller om människor känner till den.

Jag tänker på hur det skulle gå till om jag själv skulle separera. Då ser jag framför mig att det skulle vara ganska enkelt att fylla i detta på nätet och sedan skicka in ansökan. Har man barn blir det förstås en lite annorlunda process. Men om det skulle uppstå ett läge där vi inte kom överens och vi skulle hamna i bodelning ser jag framför mig att myndigheterna och rättsväsendet skulle be att få in våra ekonomiska förehavanden - vad vi äger och vad vi äger tillsammans av bostad, båt, bil, sommarstuga och vad det nu kan röra sig om - och att vi då även skulle ha papper på det vi köpt in själva och det vi köpt in gemensamt.

När detta kommer på bordet i en sådan här process borde det i den bästa av världar, i en digital värld, bara ta ett halvår eller ett år, och så är man klar med bodelningen och kan gå åt var sitt håll.

I de berättelser som kommer in från framför allt kvinnor, men även män, är det dock inte så enkelt. Berättelserna beskriver de långdragna processer som vi nyss fick höra om. När man har fått sig tilldelad en bodelningsförrättare kommer det en process där det blir som att skicka brev fram och tillbaka. Bodelaren blir som en leverantör av brev, och det är det man betalar för. Processerna går inte framåt. Man står stilla, och det tar tid.

Här nämndes sex sju år. I min debatt med den tidigare justitieministern talades det om tre fyra år, men det ser förstås väldigt olika ut. Frågan är om det inte finns fall som tagit ännu längre tid; jag tror mig ha hört talas om elva år.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det händer också att man under denna tid får byta bodelningsförrättare. Någon kanske har haft fyra fem stycken. Självklart är det förödande för individen. De barn som Martina Johansson tog upp kommer förstås i kläm längs vägen. Men det är också förödande för samhället då två parter som ska separera och är på det klara med att de skulle klara sig själva ekonomiskt hamnar i ett läge där den ena helt plötsligt inte har någonting och tillgångarna fryses - för det är ju det som händer. Då börjar det knaka i det ekonomiska systemet.

Det problematiska i detta är att man kan undanhålla medel. Det går på något vis, trots alla dessa verktyg som sägs finnas, för den ena parten att undanhålla medel. Då finns det en brytpunkt som gör att man inte tittar bakåt för att se vad som hände, att någon planerat detta för att sedan inte behöva lämna fram någon ekonomisk redovisning. Det är ett bekymmer i det hela, vid sidan av de långa processerna.

Kvinnor berättar att de flyttar hem till sina föräldrar, att de tar lån och att deras föräldrar får ge arv i förväg till det ena barnet för att de ska klara detta - om det ens är möjligt. Jag tänker också att det finns ett mörkertal av alla som aldrig kom till en bodelning eftersom de redan i förväg insåg att de varken hade ekonomiska muskler eller på andra sätt skulle klara av detta. Därför är det här en högst angelägen fråga.

Herr talman! Ministern! Det är skönt att höra att det är en viktig fråga, även om jag inte riktigt tolkade det så inledningsvis. Det vore intressant att få veta hur ministern kommer att gå vidare för att få svar på de frågor han själv ställer i sitt anförande. Varför används inte verktygen på de sätt som de skulle kunna användas? Är det för att det krävs en domstol, eller är det något annat som krävs?

Vi måste våga ta i de här frågorna, även om de är svåra. Vi måste bli bättre på att lösa tvister i familjen som antingen handlar om en bodelningsprocess, alltså den ekonomiska skilsmässan, eller om en vårdnadstvist utan att ens behöva ta oss till domstol. Domstolen skapar nämligen än mer konflikter. Där handlar det om att tala om vem som har rätt eller fel i stället för att jobba med medling.

Jag får nog återkomma till ministern längre fram när det gäller vårdnadstvistfrågor och hur vi kan jobba för att förbättra även de bitarna. Det är ett annat lika viktigt ämne. Vi ska inte ta det i dag, men jag hoppas att en ny regering kan ta nya tag också när det gäller det.

År 2005 kom faktiskt ett antal förslag på hur man skulle kunna förändra regelverket för att göra processen bättre. Det har passerat många regeringar av olika kulörer sedan 2005. Ändock är det fortfarande otroligt viktigt att ta i frågorna. Han som skrev den utredningen, Örjan Teleman, kan man fortfarande ta en diskussion med. Vad är fortfarande aktuellt i dag? Varför fungerar inte det som finns?

Örjan Teleman hann bland annat sätta tidsgränser. Verkställighet av en bodelning ska ske direkt så att man inte kan förhala i nästa steg och överklaga och inte lämna bostaden eller lämna ifrån sig de ekonomiska medel det handlar om. Han pekade också på att reglerna för överklagan skulle kunna förändras, så att man inte behöver överklaga för säkerhets skull, ifall den före detta partnern överklagar. Det leder också till onödiga överklaganden av de domstolsbeslut som fattas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Återigen - jag gör det här för att skapa större engagemang i frågan. Det handlar inte om enskilda individer som drabbas. Jag vill påstå att det finns ett systemfel när vi jobbar med den här typen av frågor. Vi tar inte i dem tillräckligt skarpt, oavsett om det handlar om en skilsmässa mellan två vuxna individer eller om barn som drabbas av onödiga vårdnadstvister.

Jag får ändå lite hopp av Gunnar Strömmers inlägg för en stund sedan om att faktiskt undersöka problemet. Vad är skälet till att verktygen inte fungerar? Man får titta på de förslag som har kommit. Jag kan också komma med förslag på fler personer som är engagerade i frågan och som kan hjälpa till med mer faktaunderlag.

Vi behöver vi se om det finns ett skäl. Ersättningshjälp har tagits bort. Är det ett skäl till att det inte är så många processer, på grund av att man inte har råd? Centerpartiet har tidigare föreslagit att lägga en större del av processkostnaden på den part som förhalar, för att på så sätt tvinga personer. Poängen är att det ska kosta att förhala. I dag kostar det mig ingenting att försvåra processen, för det tas från det gemensamma bohaget. Det finns alltså ett antal saker man kan göra.

Ministern nämnde själv att det är svåra frågor. Men även om det är svårt hoppas jag under mandatperioden få se ett förslag på bordet som stärker män, kvinnor och framför allt barn som drabbas av utdragna skilsmässoprocesser. Kommer ministern att komma med ett sådant?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag kommer tillbaka till den befintliga verktygslådan. Jag hör att fler än jag har hänvisat till den genom årens lopp. Men Martina Johansson tar upp den konkreta frågan om att en större del av kostnaden för förrättningen bör falla på den som på olika sätt fördröjer eller förhalar processen. Det finns redan i dag en regel som säger att den som genom vårdslöshet förhalar processen ska bära en större del av kostnaden för förrättningen.

Jag ställer mig därför en verkligen helt oretorisk och uppriktig fråga. Den möjligheten - ett ganska kraftfullt ekonomiskt påtryckningsmedel - finns redan. Om bodelningsförrättare använder den på ett sätt som skulle kunna kallas förebyggande är det exempel på att det redan finns verktyg i verktygslådan som i alla fall teoretiskt sett eller jämfört med andra typer av förfaranden ger bodelningsförrättaren verktyg att driva saker och ting framåt ett slut. Det känns därför angeläget att verkligen gå till botten med frågan: Varför sker det inte i den utsträckning som det i alla fall framstår att det borde ske?

Med det sagt utesluter jag inte alls att det finns andra saker man också borde göra. Inför dagens debatt läste jag också igenom Telemans betänkande från 2005, rättare sagt den del av betänkandet som tog upp ett antal framtidsförslag. Det är några sidor och ganska breda penseldrag. Det finns inte någon utredning som kan ligga till grund för lagstiftning. Men det är väl ett underlag som vi bör använda oss av när vi tar diskussionen vidare.

Jag föreställer mig även att det finns bodelningsförrättare som borde kunna ge goda vittnesbörd i detta. Det bör finnas enskilda människor som har varit en del av sådana processer som skulle kunna lämna meningsfulla vittnesbörd. Och det är i hög grad advokater som förordnas till de här rollerna. Advokatsamfundet borde rimligen kunna bidra med inspel.

Jag har noterat att det även finns andra organisationer som kanske kommer in i frågan mindre från ett rättssäkerhetshåll och mer i fråga om ekonomisk jämlikhet. Den svaga ekonomiska parten kan vara en man eller en kvinna, men det framstår som att det i det typiska fallet är en kvinna som drabbas i förfarandena, i alla fall i påtagligt högre grad än män. Det finns en massa olika aktörer som har varit inne på frågorna.

Jag kan i alla fall lova så här mycket: Jag ska säkerställa att vi på ett lämpligt sätt samlar aktörer med insikt om förhållandena i syfte att i alla fall i ett första steg få bättre kunskap om förhållandena, så att vi kan komma vidare i frågorna.

Jag vill understryka att det är väldigt betydelsefullt att flera ledamöter av den här kammaren och många andra fortsätter att jaga på och driva på i dessa frågor. Att de är komplicerade är inte en ursäkt för att inte hugga tag i dem, utan det gäller att hitta ett lämpligt sätt att komma framåt.

Herr talman! Låt oss säga att det kommer att ske under vårterminen, så har vi en rimlig tidspress på mig men också ett rimligt handlingsutrymme att göra detta på ett praktiskt lämpligt sätt.

Martina Johansson efterfrågar i sin interpellation en utredning. En sådan kan jag inte utlova. Men jag kan verkligen utlova att vi ska samla goda krafter för att se om det går att bilda sig en ny gemensam uppfattning om var skon klämmer någonstans, vilket jag tycker är ett bra första steg, för att sedan överväga vilka steg framåt som är lämpliga.

Jag vill vidga perspektivet lite och tala om en allmän erfarenhet som jag har och som jag tror att många delar med mig: Ofta kan det vara fråga om regler, men minst lika ofta är det fråga om tillämpning. Aktörer använder av olika skäl inte de regler som finns eller använder dem på ett felaktigt sätt.

Utan att på något sätt i förväg utesluta alla goda förslag som har lyfts fram av Teleman och de många andra som är med i debatten kan jag säga att det för mig är en lämplig startpunkt att ställa sig frågan var skon klämmer. Sedan kan man ta det därifrån. Jag kan utlova att Martina Johansson kommer att få en inbjudan, och det kommer andra i den här kammaren som driver frågorna också att få. Vi kan säkert med gemensamma krafter inventera vilka övriga som borde få komma på den kaffekoppen.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.