Fru talman! har frågat mig om jag och regeringen kommer att ge polisen i uppdrag att förbättra sitt hatbrottsarbete och om jag kommer att inrätta en stödlinje för dem som drabbas av hatbrott.

De uppgifter som kommer fram i Brottsförebyggande rådets fördjupade rapporter om antisemitiska, islamofobiska och nu senast afrofobiska hatbrott är nedslående. Detsamma gäller uppgiften i den senaste rapporten om att den yngsta målsäganden bara var sju år gammal. Brås hatbrottsstatistik och fördjupade analyser ger oss angelägen kunskap om både den utsatthet som olika grupper av människor lever med i Sverige och de konsekvenser den får.

Polismyndigheten har en hög ambitionsnivå i arbetet mot hatbrott. Det finns en nationell kontaktpunkt för dessa frågor liksom utpekade demokrati- och hatbrottsutredare i alla polisregioner. Polismyndigheten har sedan några år tillbaka även inrättat särskilda hatbrottsenheter i Stockholm, Göteborg och Malmö, i syfte att förbättra arbetet med denna typ av brott.

Polismyndigheten har fått ett uppdrag som syftar till att uppklaringen och lagföringen av hatbrott och andra brott som hotar demokratin ska öka, samt att kompetensen inom myndigheten för att utreda dessa brott ska öka. I slutredovisningen av uppdraget, som ska ske senast i december 2023, ska Polismyndigheten redovisa resultatet av sina fortsatta åtgärder för att bekämpa hatbrott och andra brott som hotar demokratin. Polismyndigheten ska även beskriva hur samverkan med myndigheter och organisationer bedrivs samt hur Polismyndigheten säkerställer en fungerande dialog med drabbade personer.

Brottsofferjouren har en nationell stödlinje som ger information och medmänskligt stöd till brottsutsatta, deras anhöriga och vittnen. Dit kan även personer som har blivit utsatta för hatbrott ringa. Brottsofferjourens verksamhet finansieras genom bland annat statsbidrag.

Att människor utsätts för verbala påhopp och våld på grund av sin hudfärg eller religion är förstås oacceptabelt. Att en stor andel av dem som utsätts är barn och unga gör frågan än mer angelägen. Arbetet mot hatbrott är mycket viktigt, och regeringen följer frågan noga, inte minst genom det pågående regeringsuppdraget till Polismyndigheten. Som sagt: Vi ser fram emot den kommande slutredovisningen av det uppdraget. Däremot finns det i dagsläget inga planer på att inrätta en särskild stödlinje för personer som drabbas av just hatbrott.

Fru talman! Diskussionen om hatbrott har inte minst varit aktuell under föregående mandatperiod. Vi hade extremt många medialt uppmärksammade fall i vårt land, där många personer utsattes för hatbrott med extrema förnedringsinslag. Det kom i den politiska debatten att sammanfattas som förnedringsrån. Jag behöver nog inte påminna dem som lyssnar på den här debatten mer exakt om vad det innefattade.

Det som var en röd tråd i samtliga dessa uppmärksammade fall var att det var svenskar som var brottsoffer och att det fanns väldigt tydliga hatmotiv mot just svenskar från förövarnas sida. Det som också var en röd tråd i samtliga dessa uppmärksammade fall var att åtalen inte rymde just hatbrottsmotivet, utan personerna åtalades bara för de andra brott som ingick i sammanhanget.

Vi har haft många debatter med den föregående regeringen, som har förnekat att just svenskfientliga hatbrott har varit ett utbrett problem i vårt samhälle. Man hänvisar till statistik från Brottsförebyggande rådet att endast 1 procent av de anmälda hatbrotten var fall där brottsoffren hade svensk nationalitet. Därmed påstod man också att det inte fanns ett utbrett problem.

Jag vill påstå att problemet är mer utbrett än vad Brottsförebyggande rådets statistik visar och att det finns ett strukturellt problem, kanske hos polisen, hos åklagaren eller till och med i lagstiftningen, när det gäller hur man väljer att tolka begreppet hatbrott och när man anser att det är motiverat att inkludera hatmotiv i bedömningen av de fall där det förekommer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Alldeles uppenbart är att man i bedömningen av de uppmärksammade fallen inte tog hänsyn till brottsoffrens utsatthet för just hatbrott. Därför skulle jag vilja utnyttja möjligheten att i den här debatten fråga statsrådet om statsrådet anser att man ska vidta någon åtgärd någonstans, antingen via lagstiftningen eller genom det uppdrag till polisen som nämnts här, att utbilda hatbrottsenheterna särskilt när det gäller svenskars utsatthet för hatbrott. Anser statsrådet att det finns någon anledning att uppmärksamma just denna aspekt när det gäller hatbrott i lagstiftningen?

Fru talman! Det känns väldigt angeläget att vi kan ha denna debatt för att också reda ut en del sammanblandningar. Till att börja med vill jag tydliggöra att vi från Miljöpartiet inte förordar register eller registrering kring de här frågorna. Det som vi förordar är jämlikhetsdata baserade på frivilliga och anonyma enkäter, där man har självidentifikation som utgångspunkt. Alla dessa kriterier - frivillighet, anonymitet och självidentifikation - är nödvändiga för att inte jämlikhetsdatan ska få de negativa konsekvenser som Gunnar Strömmer lyfter upp.

Vi ser hur detta går att använda redan i dag. Man kan till exempel titta på den stora ungdomsenkäten. Där kan respondenterna välja om de vill fylla i till exempel uppgifter om sexuell läggning. Det är frivilligt och anonymt. Och det baseras helt på personens självidentifikation. Det som resultaten kan visa är om ungdomars levnadsvillkor skiljer sig åt baserat på vilken sexuell läggning eller transidentitet som de har angett att de har. Det är värdefullt för oss politiker och beslutsfattare.

Det finns också många företag som använder sig av jämlikhetsdata för att förbättra sina företag. Med just sådana här frivilliga och anonyma enkäter med självidentifikation som bas kan de ta reda på ifall det finns skillnader i hur man upplever till exempel kulturen på företaget och vidta adekvata åtgärder.

Sverige har alltså i praktiken redan jämlikhetsdata. Några delar finns i personnumret, precis som Gunnar Strömmer lyfter, till exempel kön. Andra delar finns i annan offentlig statistik, och vissa frågor ställer vi i anonyma, frivilliga enkäter.

Den blinda fläcken är verkligen rasismen. Föräldrars födelseland fångar nämligen inte på ett adekvat sätt in faktorer som hudfärg, religiös övertygelse eller ens etnicitet.

Jag tycker att Brås senaste studie om afrofobiska hatbrott verkligen är en väckarklocka. Här finns det stora samhällsutmaningar. Detta omfattar i princip alla samhällssektorer, och det drabbar barn redan i skolåldern.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ökad kunskap, som är mer strukturellt insamlad, skulle vara värdefull också för att vi inte skulle fastna i diskussioner om vad som är föreställningar eller en polariserad debatt. Vi skulle då få hårda fakta.

Det har varit otroligt viktigt i arbetet för att Sverige ska bli mer jämställt att man har slutat prata om hur det i det enskilda fallet är legitimt att till exempel en kvinna har en lägre lön än hennes manliga kollega. Man kan peka på en massa enskilda fall och enskilda situationer, och varje gång kan man hitta en förklaring. Men när man ser mönstren och strukturerna kan man komma bort från diskussionen om vad som är anekdotiska undantag eller exempel och faktiskt få fokus på de stora strukturella problemområden som finns när det kommer till rasism i vårt samhälle.

Jag vill uppmana justitieministern att ta till sig den nya kunskapen kring jämlikhetsdata och överväga detta.

Fru talman! Jag tar det sista först. Jag tycker att det är mycket berättigat att tala om hatbrott just generellt, oavsett vilken etnisk tillhörighet som brottsoffret har. Jag tror nog att de flesta, baserat på en allmänmänsklig erfarenhet, kan ta till sig att hatmotiv kan slå åt olika håll. Det kan förstås slå från representanter för majoritetsbefolkningen mot minoriteter av olika slag. Det kan vara hatmotiv mellan enskilda människor som hör till olika minoriteter. Och naturligtvis kan man drivas av ett hat också mot någon som är etnisk svensk, som Adam Marttinen tar upp. Däremot har jag inte övervägt några särskilda uppdrag i den delen, men jag tycker att det är helt legitimt och rimligt att lyfta den aspekten av frågan.

När det sedan kommer till frågan om statistiken kanske jag ändå får upprepa vad jag sa inledningsvis. Jag tror inte att det är någon tillfällighet att vi står och diskuterar frågan här trots åtta år av ett rödgrönt regeringsinnehav. Det finns skäl till att regeringar inte har gett denna typ av uppdrag till exempelvis myndigheter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag, som i grund och botten har ett liberalt grundackord i min samhällssyn, har intuitivt svårt för att se på människor i grupper, mönster, strukturer och kollektiv. Men det råder samtidigt ingen tvekan om att det finns strukturer i samhället som påverkar en massa olika saker. Det är klart att statistik som kan visa mönster på ett allmänt plan är behjälplig för den som vill göra någonting åt och bryta strukturer.

Min principiella, erfarenhetsmässiga och kanske även praktiska ståndpunkt när det gäller just etnisk bakgrund är att jag tror att det är utomordentligt farligt att i ett likabehandlingsarbete använda sortering som verktyg. Jag vill understryka att jag har uppfattat att Annika Hirvonen inte efterfrågar att vi ska rasregistrera oss med fler faktorer hos Skatteverket utan att metoden just var frivillighet, självidentifiering och så vidare. Likafullt är det för mig en utomordentligt farlig väg att gå att staten sätter i system att efterfråga människors etniska bakgrund i olika avseenden, även om det sker med självidentifiering, eftersom det går stick i stäv med hela idén om antidiskriminering, likabehandling, saklighet och opartiskhet.

Till det kommer de praktiska problemen även med en sådan metod. Dels tror jag möjligen att värdet av statistik som bygger på subjektiva upplevelser snarare än objektiva faktorer kan ifrågasättas i många fall, dels måste det vara så att om den här statistiken - som skulle basera sig på självidentifiering - ändå ska visa på mönster på den nivån måste det ändå handla om faktorer som är så pass uniforma eller enhetliga att de kan systematiseras närmast på ett automatiskt sätt. Likafullt kommer alltså även en självidentifiering på något sätt att bygga på att man krokar i faktorer som är bestämda av andra. Detta är väl en praktisk synpunkt som även Brå har lyft upp.

För mig är det en principiell fråga, och jag har full respekt för att man kan ha olika uppfattningar beroende på samhällssyn. Men jag tror att det är väldigt farligt, även om det bygger på frivillighet och självidentifiering, att staten initierar sortering utifrån etnisk bakgrund. Jag tror att de praktiska implikationerna av det är svåra att överblicka och potentiellt sett väldigt farliga. Därför blir mitt svar trots allt nej.

Fru talman! Låt oss först ringa in vad vi är överens om, och det är att rasism är förfärligt. Det ligger i varje anständigt demokratiskt samhälles uppdrag och uppgift att motverka det med all kraft. Det kan man säga alldeles oavsett vad den tar sig för uttryck och vem det riktar sig emot. Det är klart att det finns strukturella problem och mönster som upprepar sig och som träffar vissa grupper mer än andra, men jag uppfattar ändå i grund och botten att det är en fråga om ett individuellt fri- och rättighetsskydd att var och en ska vara skyddad mot rasism eller diskriminering av olika slag.

Det är det ena. Det andra är att jag verkligen inte motsätter mig att man försöker skaffa sig systematisk kunskap om frågan, utan frågan gäller med vilka metoder man ska skaffa sig den kunskapen. Jag tror att man kan komma ganska långt i förståelsen av hatbrott genom att till exempel gå på djupet i en rättsfallsanalys av de fall när vi har haft rättsprocesser som just handlar om hatbrott. Man kan komma långt genom en komparativ studie där man jämför den typen av brott i Sverige med andra jämförbara länder. Jag föreställer mig också att den typen av undersökningar som redan görs, som Brås rapporter som Annika Hirvonen nämnde, är ägnade att höja vår kunskap om detta.

Det jag däremot inte känner mig tilltalad av är tanken att staten på ett eller annat sätt ska driva på för en sortering eller en förfrågan där enskilda människor ska uppge eller sortera sig själv utifrån de faktorer som hatbrottslagstiftningen och diskrimineringslagstiftningen är ägnade att motverka.

Jag tror att det är en farlig väg att gå. Att det görs av olika enskilda aktörer i näringsliv och akademi kan man ha synpunkter på, och det har jag också. Men trots allt är det en annan sak än vad statsmakterna gör för någonting, och den vägen är jag inte beredd att gå.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.