Gunnar Strömmer

Fru talman! Det bästa är om Socialdemokraterna supportar regeringens budget. Låt mig räkna upp andra saker som kommer redan i år.

Det kommer 70 miljoner redan nu när det gäller den förebyggande socialtjänstlagen, 200 miljoner redan nu när det gäller bemanningssatsning i socialtjänsten, 165 miljoner redan nu för bättre arbetsmiljö och arbetsvillkor för lärare i skolor med socioekonomiska svårigheter, 400 miljoner till utökat föräldraskapsstöd och nästan 500 miljoner för att alla barn med placering enligt LVU också ska få det.

Allt detta kommer i den här budgeten. Välkomna att supporta den! Det kommer att bli en boost för det viktiga socialpreventiva arbetet mot den grova organiserade brottsligheten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

(Applåder)

Fru talman! Tack, Ardalan Shekarabi, för den utsträckta handen när det gäller samarbete! Det är utmärkt att alla partier, utom Vänsterpartiet, var med på den historiska reformen med de hemliga tvångsmedlen som träder i kraft den 1 oktober och som har stått högst upp på polisens önskelista i tio år.

Det är utmärkt att vi nu kan leverera detta, och det kommer många fler chanser till brett samarbete. Det kommer att komma förslag om visitationszoner, anonyma vittnen, kriminalisering av deltagande i kriminella gäng och annat som kommer att ge fler partier chansen att kliva fram och bidra framöver.

Det där är en av många satsningar på det brottsförebyggande arbetet som regeringen ägnar sig åt. Om jag ska lyfta fram en enastående satsning över tid som kommer att sträcka sig fram till 2028, som framgår av budgeten, är det denna: Det blir över tid 8 miljarder extra för bemanning i socialtjänsten kopplat till att vi nu äntligen kommer att få en ny socialtjänstlag på plats där frivilligheten ersätts av ett mer krävande anslag. Vi ser till att bemanna upp socialtjänsten så att vi kan möta de utmaningar som en ny lagstiftning är ägnad att ta itu med.

Herr talman! Än en gång tusen tack, Rasmus Ling, för möjligheten att diskutera de här frågorna!

Låt mig avslutningsvis säga två saker med anledning av vad Rasmus Ling tog upp. Det första är att kommuner, precis som medborgare och andra aktörer i samhället, naturligtvis har rätt att ha höga förväntningar på polisen. Man väntar sig att polisen med varm hand ska ta emot underlag, underrättelseuppgifter och information som sedan kan ligga till grund för att exempelvis lagföra folk som begår olika brott. Där är jag helt övertygad om att polisen inte har någon annan uppfattning, och jag vill understryka att det är en mycket legitim förväntan.

Det andra är att det också är en legitim förväntan hos kommunerna att ha stort inflytande över och stora möjligheter att påverka sådant som i praktiken är lokala frågor. Hur situationen för boende i vissa områden påverkas av trafiken är naturligtvis en sådan fråga. Det tycker jag också att man måste bekräfta. Det finns högt ställda och rimliga förväntningar på en god samverkan mellan kommuner och polis också i det här hänseendet. Det vill jag gärna understryka vikten av.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det var också utmärkt att få ta upp förhållandena i just Malmö och Helsingborg i dagens debatt. Jag tycker att det finns ett stort värde i att över huvud taget få möjlighet att diskutera detta nationellt. Med gemensamma krafter får vi bevaka frågorna och se om det finns anledning att komma tillbaka och göra något från den nationella nivån för att främja tryggheten och säkerheten för medborgarna i Malmö och Helsingborg och på andra ställen.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Låt mig bara ge några korta kommentarer. Först och främst vill jag understryka att jag verkligen ser det behov som Rasmus Ling lyfter fram när det gäller kameror för att övervaka trafik. Det är ett effektivt och resurssnålt sätt att övervaka om man ska göra det under längre tid och på särskilda platser, så att man inte behöver ha bemanning dygnet runt. Detta vill jag alltså på ett allmänt plan bejaka.

Det är också lätt att sätta sig in i situationen för boende i områden där det körs på det sätt som Rasmus Ling beskriver. Där vill man förstås med vilka medel som helst få grepp om situationen. Där är vi helt överens.

Jag tror inte heller att vi är oöverens när jag sa att detta inte kan ersätta poliser. Då menade jag snarast det bredare brottsbekämpandet. En kamera kan trots allt inte leta efter vapen, sprängmedel eller stöldgods.

Något som kan göra det hela än mer effektivt framöver, när vi får igenom de reformer vi vill, är att en polisman som stoppar en bil genom några enkla slagningar i sin mobil ska kunna få en väldigt bra bild av vem man har att göra med och se om det finns anledning att göra beslag eller andra sökningar. Den typen av bredare brottsbekämpning förutsätter en fysiskt närvarande polis. Sedan kan man säkert hitta ett samspel däremellan, exempelvis med en teknisk utveckling som gör det möjligt att använda informationen från den här typen av kameror lite mer omedelbart och så vidare. Det vill jag gärna bevaka.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det gäller bötfällandet är min utgångspunkt att en straffrättslig fråga av det slaget är en polisiär fråga som ytterst ska prövas av allmän domstol. Där är jag nog inte lika beredd att se förändringar, men i övrigt tycker jag att det finns många uppslag här som verkar produktiva att gå vidare med. Den diskussionen fortsätter jag gärna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Tack, Rasmus Ling, för en angelägen fråga! Jag kan inte på rak arm säga att det kan bli fråga om några tilläggsdirektiv ännu. Rasmus Ling pekar på en ganska öppen skrivning i direktiven, så jag kan absolut ta på mig att se till att den här frågeställningen på ett lämpligt sätt når utredningen. Vad utredningen sedan vill göra med den är förstås upp till utredaren.

Det som gör att jag tycker att det är väldigt positivt att dessa frågor kommer upp är naturligtvis att detta handlar om det brottsförebyggande och brottsbekämpande arbetet och med vilka verktyg det ska bedrivas, och om vikten av effektiva verktyg. I detta ligger naturligtvis den bredare frågan om vilka möjligheter tekniken erbjuder och, inte minst, den väldigt konkreta frågan om kameror med olika syften.

Det är helt riktigt, som Rasmus Ling var inne på, att bevakningskamerorna är något annat än trafiksäkerhetskamerorna. Enligt vittnesbörd som jag har uppfattat från väldigt många kommuner runt om i landet är möjligheterna för lokala beslutsfattare att parallellt med polisen genom kommunala beslut sätta upp bevakningskameror där man tycker att det finns ett behov av att öka tryggheten i praktiken rätt begränsade. Det kan ta lång tid; det är länsstyrelsen som har hand om tillståndsfrågan. Det finns många frustrerade och omdömesgilla kommunpolitiker där ute som tycker att dagens reglering är alldeles för rigid.

Det har därför varit väldigt viktigt att i ett tidigt skede i mandatperioden hugga tag i denna fråga och ge en utredare i uppdrag att se på möjligheten att egentligen vända på steken - ge kommunerna rätt att sätta upp bevakningskameror utifrån sina bedömningar och sedan ha en efterhandskontroll genom tillsyn för att säkerställa att det har skett inom lagens råmärken. Detta är ett uttryck för insikten om behovet av att ligga nära i det lokala och av att besluten ligger så nära lokalkännedomen som möjligt.

När det gäller trafiksäkerhetsfrågorna och kamerorna i det sammanhanget är det klart att de primärt har ett annat syfte: kort och gott att övervaka trafiken. De har också en förebyggande effekt. Folk håller nere hastigheten om det finns en risk för att fastna i en kamera. Det är klart att de äger sitt berättigande redan av det skälet.

Jag förstår den efterfrågan som finns hos en lokalpolitiker i Malmö. När man ser denna typ av trafikstörningar vill man kunna övervaka detta på ett effektivt sätt.

Jag vill ta fasta på det som jag förstår att polisen har svarat; det var Rasmus Ling också inne på. Antalet mobila anläggningar av detta slag är begränsat, och jag förstår det som att man är inne i en upphandlingsprocess för att få en ny generation mobila stationer, förhoppningsvis fler än de 15 som finns i dag. Jag utgår från att detta ska ske i nära samspel med de lokalsamhällen där dessa stationer måste stå för att ha effekt.

Allra sist vill jag säga något om kopplingen mellan trafiksäkerhetskamerorna och den bredare brottsbekämpningen. Det viktigaste när det gäller trafik och brottslighet är att det är poliser som är ute och stoppar bilar. Det är när man stoppar bilar man kan slå i sina register, se om det finns stöldgods eller vapen och så vidare. Kamerorna har utan tvekan en betydelse i detta sammanhang, men de kan naturligtvis aldrig ersätta den närvarande, synliga polisen, som kan agera på plats.

Herr talman! Rasmus Ling har frågat mig om några åtgärder kommer att vidtas så att kommunerna kan sätta upp hastighetskameror samt om jag och regeringen kommer att vidta andra åtgärder för att bekämpa allvarlig trafikbrottslighet.

Olika typer av kameror är förstås helt nödvändiga hjälpmedel i arbetet med att förebygga och utreda brott. Vi behöver trafiksäkerhetskameror som bidrar till en säkrare trafikmiljö och ett minskat antal döda och skadade i trafiken. Vi behöver också bevakningskameror som skapar trygghet och verkar i ett brottsförebyggande och brottsuppklarande syfte. Poliser som arbetar på gator och torg utrustas numera med kroppsburna kameror för eget skydd men också som en del av brottsbekämpningen.

Det är Trafikverket som i samverkan med Polismyndigheten ansvarar för trafiksäkerhetskameror på det statliga vägnätet. Det är kommunerna som i samverkan med Polismyndigheten ansvarar för trafiksäkerhetskameror på det kommunala vägnätet. Utöver de fasta trafiksäkerhetskamerorna disponerar polisen ett antal mobila trafiksäkerhetskameror som flyttas runt på olika platser.

Kommunerna har en helt central roll i det brottsförebyggande arbetet. Lagstiftningen ska förstås inte sätta upp onödiga hinder för en effektiv brottsbekämpning. Regeringen har därför utsett en särskild utredare som ska föreslå åtgärder för att ytterligare underlätta kamerabevakning för kommuner och regioner. Utredaren ska också analysera behovet av utökade möjligheter att kamerabevaka i syfte att bekämpa brott och upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Detta uppdrag ska redovisas senast i april 2024.

Till det kommer att regeringen för en kontinuerlig dialog med Polismyndigheten och andra brottsbekämpande myndigheter. Det är regeringens uppgift att styra och ge myndigheterna de förutsättningar som de behöver för att kunna bedriva sitt arbete.

Regeringen har i regleringsbrevet för 2023 uppdragit åt Polismyndigheten att säkerställa en kontinuerlig ökning av antalet fasta bevakningskameror till minst 1 600 stycken vid utgången av 2024. Polismyndigheten har också sedan 2022 tillförts särskilda medel för en ökad teknisk förmåga där kamerabevakning är en del.

Kameror och andra tekniska lösningar är viktiga verktyg för polisen. Framför allt behöver vi fler polisanställda som använder verktygen. Regeringen gör därför också stora satsningar för att Polismyndigheten ska kunna växa.

Jag håller med Rasmus Ling när han menar att ytterligare brottslighet kan klaras upp när polisen arbetar aktivt med exempelvis trafikbrott. Kameror är en viktig del i det. Grunden är förstås kompetenta och engagerade poliser med hög närvaro och hög synlighet.

Fru talman! Jag tackar Sanna Backeskog för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor i dag.

Jag bekräftar att det gjordes viktiga saker under förra mandatperioden och att det finns mycket kvar att göra innan vi har kommit till ett läge där vi med gott samvete kan säga att vi har gjort allt som krävs för att värna brottsoffer i stort och inte minst barn som har utsatts för brottslighet.

Låt mig säga något om den konkreta fråga som Sanna Backeskog har lyft upp i dag. Jag kommer tillbaka till vikten av att barn som utsätts för brott ska bemötas med särskilda resurser, särskilt kunnande, särskilt stor erfarenhet och med respekt för tiden. Tiden är en särskilt betydelsefull faktor när det gäller barn som på olika sätt är föremål för rättsprocesser. Det är utomordentligt viktigt att arbets- och resurssätta brottsbekämpande myndigheter på ett sådant sätt att de kan prioritera barnen och följa upp de viktiga aspekter vi har diskuterat i dag.

Här handlar det om alltifrån metodfrågor till bristen på barnförhörsledare och annan specialistkompetens och om att i konkurrensen mellan olika slags angelägen brottslighet säkerställa att den brottslighet som drabbar barn prioriteras på ett lämpligt och nödvändigt sätt. Det arbetet är utomordentligt viktigt att fortsätta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Dagens utbyte är en fin startpunkt - om inte en startpunkt så åtminstone en hållplats på vägen - för det arbetet. Jag ser fram emot att samspela med alla partier i riksdagen i det viktiga arbetet framåt.

Jag får kvittera hälsningen om en fin sommar.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Låt mig först säga något om frågan som reses i interpellationen, frågan om barns ställning i rättsprocessen när de har utsatts för allvarliga brott. Där vill jag ändå peka på två tydliga saker som regeringen kan göra.

Det ena är att säkerställa att resurssättningen av hela rättsväsendet - polis, åklagare och även i övrigt - fortsätter och att tillväxten resursmässigt kommer att säkras även under kommande år.

Det andra är att följa upp de mer konkreta aspekter som vi har varit inne på här i direkt dialog med inte minst polismyndighet och åklagarmyndighet. Det gäller metodfrågor, bristen på barnförhörsledare och andra frågor som mer handlar om hur man arbetar med dessa frågor inom ramen för myndigheterna.

Jag vill också peka på en utredning som vi nu har tagit del av. Det är ett betänkande som tar sikte just på en nationell strategi för att förebygga och bekämpa våld mot barn. Den tar upp många av dessa frågor. Det gäller inte minst vilka åtgärder som måste till för att det ska bli en bättre likvärdighet i fråga om hur barn bemöts som brottsoffer i olika delar av landet. Vi arbetar nu med detta underlag och ska återkomma med konkreta slutsatser.

Sedan ska jag bredda diskussionen till det brottsförebyggande arbetet. Det är klart att det är en lite tacksam, ska vi säga, debattvist att ställa det straffrättsliga mot det brottsförebyggande. Till att börja med menar jag att straff har en väldigt viktig brottspreventiv effekt, det vill säga tillräckligt tydliga straff har en brottspreventiv effekt. De har inte nödvändigtvis en återfallsförebyggande effekt men absolut en preventiv effekt.

Brottsuppklaring är kanske inte något som normalt sett finns under paraplyet brottsförebyggande, men vi vet att risken att bli upptäckt när man begår brott har en väldigt brottsförebyggande effekt. Väldigt mycket av det som ibland lite ensidigt beskrivs som den repressiva sidan av politiken har alltså också en utomordentligt viktig brottsförebyggande funktion.

Men med det sagt vågar jag också påstå att snittet mellan sociala och rättsliga insatser alltid är betydelsefullt. Det har nog aldrig varit så betydelsefullt som det är i dag. Det gäller i synnerhet om vi talar om den grova organiserade brottslighetens insocialisering av barn och unga i kriminella gäng. Jag tror att det kommer att krävas en väldig omprövning över hela linjen, där de sociala insatserna och de rättsliga insatserna måste integreras på ett helt annat sätt än i dag.

Jag har till exempel lyft 15-årsgränsen, som genomsyrar vår lagstiftning och som är väldigt problematisk både för socialtjänsten och för de brottsbekämpande myndigheterna. De brottsbekämpande myndigheterna kan inte ge en tillräckligt tydlig konsekvens för barn under 15 år som begår allvarliga brott. Man får inte använda hemliga tvångsmedel på det sätt som är nödvändigt om man ska klara upp brott. Socialtjänsten får inte sätta in öppna insatser mot barn under 15 år om inte föräldrarna är med på noterna. Det är något som vi nu förändrar från den 1 juli. Det är utomordentligt viktigt.

Det är en rad olika lagstiftningsfrågor. Det handlar om sekretessfrågorna, som i grund och botten handlar om att riva sekretesshinder mellan polis, socialtjänst och skola för att de ska kunna lägga upp den information de sitter på och gemensamt tackla problemen. Det finns en rad olika frågor där det är helt nödvändigt att integrera det traditionellt brottsbekämpande med det traditionellt brottsförebyggande, inte minst för att vi ska kunna både skydda barn och rädda barn från allvarlig brottslighet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Min talartid har precis runnit ut, men jag lovar att starta nästa inlägg med att kommentera de ekonomiska resurserna.

Fru talman! Låt mig återigen bekräfta vikten av den frågeställning som Sanna Backeskog tar upp. Vi har i dag diskuterat olika aspekter av brottsoffers ställning i rättsprocessen. Det här är en utomordentligt viktig del av det. Vi har tidigare i dag diskuterat barns möjligheter att komma till tals eller att få sina rättigheter tillgodosedda i olika tvister. Då har det handlat om vårdnadstvister och andra sådana frågor. Men nu handlar det om när barn har blivit utsatta för brott.

Låt mig nämna några saker som jag tror är väldigt betydelsefulla för att komma till rätta med problematiken. Först handlar det om att förstå varför skillnader uppstår mellan olika delar av landet och för den delen också generellt. Jag kan se en svårighet att leva upp till de tidsgränser som vi har satt upp när det gäller barn i ljuset av att de är särskilt utsatta.

En sådan faktor är som sagt brottslighetens karaktär. Jag tycker att införandet av det nya barnfridsbrottet var välkommet. Det är i sin tur kopplat till ett annat brott, nämligen att man exempelvis ser en pappa slå en mamma eller något liknande. Då kan vi se att utredningstiderna för barnfridsbrottet hänger ihop med hur lång tid det tar att utreda det brott som så att säga sker vuxna emellan.

Det finns en rad sådana faktorer som möjligtvis kan förklara en del av problemen, även om det inte förklara hela problematiken. Då får man nog titta på hur man rent praktiskt arbetar med de här frågorna.

När jag fördjupar mig i detta kan jag hitta åtminstone ett par tre konkreta frågor som vi från regeringens sida måste följa upp med polis och åklagare. En sådan gäller att brottsbekämpande myndigheter har utvecklat metoder för att arbeta med brottsutsatta barn i utredningar. Även om detta är resultatet av en metodutveckling som har skett brett och gemensamt inom myndigheterna har den sannolikt fått genomslag i olika grad i olika delar av landet. Det är en sådan fråga som vi måste följa upp.

En annan är naturligtvis detta med resurser, inte minst i regioner där till exempel gängskjutningar och annan grov våldsbrottslighet tar mycket resurser i anspråk. Där kan det vara så att det tar resurser som skulle kunna ha använts för att utreda brott där barn är offer. Det finns också i vissa delar av landet brist på barnförhörsledare, vilket skulle kunna vara en sådan faktor.

Detta handlar om metodologi, hur man arbetar med dessa frågor i olika delar av landet, men det handlar naturligtvis också om resurssättning. Där vill jag från regeringens sida säger två saker.

Det ena är att resurssättningen, resurstillväxten, när det gäller hela rättsväsendet kommer att behöva fortsätta under kommande år, inte bara för att möta utmaningarna från den grova organiserade brottsligheten utan också för att man ska ha resurser för att ta hand om annan viktig brottslighet, inte minst den som vi talar om i dag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det andra är att vi från regeringens sida i myndighetsdialog med relevanta myndigheter och på andra sätt kan följa upp de frågor som jag nu lyft fram. Det handlar om metodfrågor, resursfrågor, tillgången på barnförhörsledare och hur man arbetar metodiskt för att komma åt de regionala skillnader som uppenbarligen finns och som inte är acceptabla.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Sanna Backeskog har frågat mig vilka åtgärder regeringen ämnar vidta för att säkerställa att barn som blivit utsatta för allvarliga brott får sina rättigheter tillgodosedda, i synnerhet när det gäller den lagstadgade utredningstiden. Hon har även frågat vilka åtgärder regeringen ämnar vidta för att motverka de regionala skillnader som finns när det gäller rättstillämpningen för barn som blivit utsatta för brott.

Regeringen lägger nu om rättspolitiken och stärker brottsofferperspektivet i hela rättsväsendet. Den som har utsatts för brott ska alltid kunna räkna med stöd från samhället. Detta är såklart särskilt viktigt när det handlar om barn. När brott mot barn utreds måste det ske med särskild hänsyn till barns utsatta situation. Därför är det som huvudregel åklagare med särskild kompetens som hanterar dessa utredningar. En nära samverkan med bland andra polisen, sjukvården och socialtjänsten sker också i de barnahus som numera finns på de flesta orter i landet där åklagarkammare finns.

Självklart ska lagstadgade utredningstider hållas, och barn som har blivit utsatta för brott ska möta en enhetlig rättstillämpning och få stöd av samhället, oavsett var i landet barnet bor eller brottet begås. Att den lagstadgade utredningstiden ändå överskrids kan ha olika orsaker. Det kan ligga ett intresse i att försöka belysa dem, så att man kan hitta rätt väg framåt när det gäller att lösa problemen.

En orsak kan vara att de brott som barn utsätts för i flera avseenden har blivit mer komplexa att utreda. Det gäller inte minst internetrelaterade sexualbrott. Inflödet av brottsmisstankar om brott mot barn har också ökat stadigt under de senaste åren. Bara mellan 2021 och 2022 ökade inflödet med 10 procent. Den 1 juli 2021 infördes också ett helt nytt brott, barnfridsbrott. Under 2022 kom det in drygt 40 000 brottsmisstankar som avsåg brott mot barn. Av dessa avsåg närmare en fjärdedel det nya brottet barnfridsbrott.

En annan orsak till att den lagstadgade utredningstiden överskrids kan vara att de brottsutredande myndigheterna har bristfälliga resurser och verktyg i förhållande till sitt uppdrag. Som en del i den stora omläggningen av svensk rättspolitik genomför regeringen just nu ett mycket omfattande arbete med att stärka såväl Polismyndigheten som Åklagarmyndigheten. Förstärkningarna handlar både om stora ekonomiska resurstillskott och om nya och viktiga verktyg. Satsningen på att öka antalet anställda inom Polismyndigheten med sammantaget 10 000 personer till och med 2024 löper vidare som en grund för den stärkta och utvecklade polisverksamheten. Vidare har Åklagarmyndigheten tack vare ökade anslag kunnat rekrytera och utbilda fler åklagare. Antalet åklagare har ökat kraftigt, från cirka 990 åklagare år 2019 till dagens cirka 1 200 åklagare.

Jag delar frågeställarens uppfattning att de regionala skillnaderna i fråga om utredningar av brott mot barn är mycket bekymmersamma. En särskild utredare har nyligen lämnat förslag på en nationell strategi som bland annat tar sikte på att säkerställa en enhetlig tillämpning över landet i fråga om bemötande och skydd för barn men också tillgång till barnahus och barnförhörsledare. Förslagen är nu ute på remiss, och svaren ska vara inne i början av augusti.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringen har lagt och kommer fortsatt att lägga stort fokus på brottsofferfrågor under de kommande åren. Det gäller inte minst barn som blivit utsatta för allvarlig brottslighet.

Herr talman! Tack till Rasmus Ling för att han lyft den viktiga frågan om både samhällsproblemet med den organiserade brottsligheten och vad som är effektiva former för samspel mellan olika viktiga aktörer.

Jag vill gärna ta fasta på det möte ute i Farsta som vi båda bevistade före midsommar, där vi träffade företrädare för den lokala politiken - som jag helt delar Rasmus Lings uppfattning om. Man bör ha ett kommunalrådsperspektiv på det mesta här i livet; då kommer utfallet i praktiken ofta att bli ännu bättre.

Jag tar också fasta på hela det civila samhället, som var på plats - alltifrån idrottsföreningar till kyrkor och andra, som spelar en utomordentligt väsentlig brottspreventiv roll men också, som i fallet Farsta, har en viktig roll i krishantering och krisstöd till det omgivande samhället i samband med fruktansvärda händelser som den som skedde där för några veckor sedan.

Jag vill alltså på ett allmänt plan verkligen bejaka både samspel och ett respektfullt utbyte. Jag vill gärna upprepa vad jag sa tidigare: Alla som har konstruktiva förslag på hur man kan vända utvecklingen när det gäller den organiserade brottsligheten, med skjutningarna och sprängningarna som de mest brutala uttrycken - upp med dem på bordet bara! Väck initiativ i riksdagen och dra mig till utskottet! Jag är säker på att vi kan hitta ett mycket konstruktivt utbyte där.

Min erfarenhet säger dock att vi ska våga vila på våra etablerade arbetsformer och att breda kriskommissioner kan innebära en byråkratisk belastning som kostar mer än den smakar. Men detta förtar inte på något sätt det som också min instinkt säger mig: Ju bredare stöd det går att få, här i kammaren och på andra håll, för olika åtgärder ägnade att bryta den destruktiva utveckling vi är inne i sedan många år tillbaka, desto bättre för Sverige. Vi låter detta bli den avslutande noten för i dag.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag får först bekräfta det som Rasmus Ling säger. De pengar som är öronmärkta just för det lagstadgade ansvaret och Brås uppdrag i förhållande till kommunerna när det gäller det brottsförebyggande arbetet är naturligtvis inte svaret på de breda välfärdsutmaningarna eller de breda brottsförebyggande uppgifter som kommunerna ägnar sig åt. Likafullt är detta naturligtvis också viktigt, kopplat till just den konkreta lagstiftning som Rasmus Ling tog upp.

Med detta sagt har regeringen varit tydlig med att kommunerna inför höstens budget kommer att få klara och tydliga besked från regeringen om hur regeringen kommer att använda statsbidragen i förhållande till kommunerna.

Jag tror också att var och en ser att det som nu också händer är att även kommunernas pengar tappar i värde. Man får kort sagt mindre för pengarna, på grund av inflationen. Det är klart att det är en mycket tydlig svensk erfarenhet historiskt att om man inte lyckas knäcka inflationen spelar det ingen roll hur mycket pengar man öser in, för dessa pengar kommer att bli allt mindre värda. Regeringens fokus ligger nu helt och hållet på att knäcka inflationen och på att återupprätta en tydlig arbetslinje så att fler människor kommer i arbete och den gemensamma kakan därigenom kan växa.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En viktig del av uppgiften lokalt kommer naturligtvis att vara att ytterligare förstärka det brottsförebyggande arbetet på bredden. Då talar vi inte uteslutande om enskilda projekt, utan det handlar om skola och socialtjänst - de breda välfärdsverksamheterna.

Jag vill också när det gäller samspelet i riksdagen säga att jag som sagt verkligen välkomnar ett utbyte. Jag kan försäkra att varje god idé som lyfts fram om hur vi ska kunna vända utvecklingen, oavsett vilket parti den kommer från, kommer att värderas på ett seriöst och konstruktivt sätt av den här regeringen.

Jag välkomnar ett ännu närmare utbyte mellan regeringen och, i mitt fall, justitieutskottet som den naturliga arenan för detta utbyte. Jag pekar återigen på det breda strategiarbetet, som involverar våra politiska partier i kommunerna, på bredden - redan nu men i ännu högre grad under hösten som kommer.

Sedan vill jag ändå, av belysande skäl, säga att jag tror att det är oerhört viktigt att en regering i detta läge har ett handlingsutrymme att göra det som är nödvändigt, även om det inte betyder att man är överens om allt. Man måste ju ha en majoritet för sina förslag.

Vi har under våren kommit med några konkreta lagstiftningsförslag som Miljöpartiet inte har ställt sig odelat positivt till. Det har gällt ordningsvakterna, som jag tror är utomordentligt viktiga för kommunernas eget brottsförebyggande arbete. Det har gällt utökade befogenheter för polis och tull i gränsnära områden - utomordentligt viktigt brottspreventivt, det vill säga för att kunna förebygga att brottslighet äger rum. Där har Miljöpartiet satt sig på tvären.

Vi har flera viktiga förslag som kommer. Det handlar om anonyma vittnen, som jag tror kommer att vara ett bland flera verktyg för att bryta upp en helt förlamande tystnadskultur, som utöver att den ofta omöjliggör brottsuppklaring också är en röta som angriper hela vårt rättssamhälle, när människor inte vågar tala med våra rättsvårdande myndigheter. Det handlar om visitationszoner och andra konkreta verktyg som vi vet har varit centrala i strategier i andra länder som har lyckats vända utvecklingen, som exempelvis Danmark.

Det handlar alltså som sagt om utbyte och samspel, gärna med bibehållet handlingsutrymme att också göra sådant som är nödvändigt även om det inte går att få med sig alla åtta partier i Sveriges riksdag på det. Vi måste sätta samhällsproblemen främst och hitta effektiva, ändamålsenliga arbetsformer i det syftet.

Herr talman! Tack, Rasmus Ling, för en viktig fråga!

Vi har ett starkt gemensamt intresse av att mobilisera hela samhället kring den helt avgörande uppgiften för vårt land, nämligen att återupprätta tryggheten för medborgarna, för brottsoffer och för deras anhöriga, att förebygga att brott över huvud taget äger rum och i förlängningen att värna det fria och öppna samhället för alla medborgare. Det är det som i grund och botten äventyras, och det är i grund och botten det som gör det berättigat att tala om den här brottsligheten som systemhotande.

Jag är också för effektiva och ändamålsenliga sätt att samarbeta mellan olika politiska aktörer och andra. Det är därför jag nu pekar på framtagandet av den nya nationella strategin mot den grova organiserade brottsligheten, där det som sagt finns ett stort antal aktörer som är med i processen.

Så sent som före midsommar hade jag ett möte med SKR och ett representativt urval av landets kommuner för att få input i strategiarbetet. De kommer att fortsätta vara involverade i arbetet under hösten, men inte bara de. Även regionerna har en väsentlig roll. Även andra aktörer har en viktig roll - civilsamhället, forskarsamhället, expertis och annat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Även riksdagen kommer på olika sätt att involveras i arbetet, och jag tycker att det finns upparbetade arbetsformer för det, nämligen samspel mellan regering och riksdag, utbyten av det här slaget, det konkreta arbetet med lagstiftningsfrågor i utskotten och så vidare.

När det gäller just kommissionsformatet har vi dessvärre en beprövad erfarenhet, och det är de samtal som fördes under förra mandatperioden i ett liknande format. Till att börja med var inte alla partier inbjudna, och när det kom till kritan gick det inte att komma överens på bredden därför att väldigt mycket av det som var nödvändigt och som hade bitit på den här brottsligheten om det genomförts tidigare sorterades bort i de samtalen.

Jag ska lista några frågor som var viktiga för oss att få med men som sorterades bort av bland annat S och MP och andra som utgjorde majoriteten då: en riktad lönesatsning på polisen, betald polisutbildning, en särskild satsning för att rekrytera administrativ stödpersonal för att frigöra polisiära resurser, dubbla straff för gängkriminella, visitationszoner, vistelseförbud som en särskild och egen påföljd, sänkt gräns för obligatorisk häktning så att alla brott med straffminimum om fängelse i ett år omfattas, en särskild satsning på övervakningskameror, ett kronvittnessystem, ett system med anonyma vittnen, slopad straffrabatt för vuxna mellan 18 och 21 generellt, inte bara för grova brott, och så vidare.

Mycket av detta utgör stommen i det program som vi nu genomför. Jag säger egentligen inte det här i överdrivet polemiska syften, utan jag säger det därför att det gäller att hitta format som är effektiva. Jag menar att väldigt mycket av det som sorterades bort under förra mandatperioden i kommissionsliknande format är sådant som är alldeles nödvändigt i den omläggning som nu sker om vi ska ha en chans att vända den här utvecklingen. Det är därför jag välkomnar samspel om strategier och välkomnar samspel och utbyte mellan regering och riksdag i etablerade former. Men jag värnar också det handlingsutrymme som regeringen måste ha för att kunna göra det som nu måste göras för att vi ska kunna vända utvecklingen.

Allra sist ett svar på den raka frågan om det brottsförebyggande arbetet: Den 1 juli kommer lagstiftningen på plats. Då tillförs 25 miljoner i öronmärkta medel. Sedan blir det 50 miljoner i öronmärkta medel årligen för kommunernas del och ett särskilt uppdrag till Brå att vara understödjande för kommunerna i det arbetet.

Långsiktigt kan vi bara säkra resurser till kommunerna genom att fler kommer i arbete och vi knäcker inflationen. Det arbetet pågår för fullt.

Herr talman! Rasmus Ling har frågat mig om jag har för avsikt att försöka sluta en bred parlamentarisk överenskommelse för att arbetet mot våldet ska bli en gemensam uppgift för alla oss som är folkvalda och för alla samhällets aktörer samt om regeringen kommer att hörsamma Polisförbundet och tillsätta en parlamentarisk kriskommission mot våldet, med syfte att ta fram en långsiktig handlingsplan som kan löpa över flera mandatperioder.

Låt mig först bara konstatera att Sverige befinner sig i ett exceptionellt allvarligt läge, och jag delar den bild som bland andra Polisförbundet har gett uttryck för. Den organiserade brottsligheten är systemhotande och måste tryckas tillbaka med hela samhällets samlade kraft.

Utvecklingen kommer att ta tid att vända och det krävs en ordentlig kursomläggning. Jag delar därför också uppfattningen att vi har ett stort behov av nationell samling och att ta ett långsiktigt grepp.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En parlamentarisk kommission med alla partier i riksdagen riskerar dock bara att bromsa och skapa nya låsningar. En stor del av det reformarbete som regeringen nu genomför består av helt nödvändiga åtgärder och lagförändringar som sorterades bort i de så kallade gängsamtal som fördes under den förra mandatperioden.

Nu krävs konkret handling och en konsekvent politik som kan bryta gamla mönster. Det förutsätter samarbete mellan många aktörer, men det måste ske i effektiva och ändamålsenliga former.

Regeringen arbetar intensivt med att ta fram en nationell strategi mot organiserad brottslighet. En sådan samlad strategi har inte funnits tidigare. Regeringen tar även fram en skrivelse som anger inriktningen för det socialpreventiva brottsförebyggande arbetet. Detta sker parallellt med arbetet att slå samman och uppdatera de nationella strategierna mot terrorism och våldsbejakande extremism.

I detta strategiarbete involveras kommuner, regioner, myndigheter, företrädare för civilsamhället, forskare, andra experter och så vidare.

Regeringen har också inrättat ett råd mot organiserad brottslighet som består av cheferna för de centrala brottsbekämpande myndigheterna. Det är navet för ett samarbete som under en 18-månadersperiod syftar till att få precision och kraft i den omläggning av politiken som nu görs.

Och det viktiga arbetet med partierna i riksdagen sker löpande, lämpligast i etablerade strukturer inom ramen för justitieutskottets arbete. Veckan före midsommar bjöd jag också in förstanamnen i justitieutskottet från samtliga riksdagspartiet till ett möte i Farsta här i Stockholm där polisen gav en lägesbild mot bakgrund av den senaste tidens tragiska skjutningar och sprängningar. Också företrädare för lokalsamhället, stadsdel, civilsamhälle och så vidare var med på detta viktiga möte.

Jag ser fram emot ett brett stöd i riksdagen för de åtgärder vi nu vidtar, och jag välkomnar alla förslag som ytterligare kan stärka insatserna mot de kriminella gängen.

Ingen uppgift är viktigare än att återupprätta människors trygghet och värna vårt fria och öppna samhälle.

Herr talman! Jag vill än en gång tacka interpellanten Sanna Backeskog för att hon har lyft upp en utomordentligt viktig fråga i kammaren i dag och att hon även har satt ljuset på det lagstiftningsarbete som pågår mot bakgrund av den utredning som blev klar före jul och som har remitterats.

Jag vill bekräfta riktningen i hela lagstiftningsarbetet på det område som berör förtryck och våld som drabbar kvinnor och barn och för den delen även män i vissa utsatta situationer. Jag hoppas hitta breda allianser i Sveriges riksdag för det angelägna lagstiftningsarbetet.

Nu råkar jag vara justitieminister och är ansvarig för den straffrättsliga delen, men låt mig bekräfta att det är uppenbart att även andra delar av samhället måste mobiliseras för att både förebygga och förhindra brottslighet som denna. När den väl äger rum måste tillräckligt högkvalitativt underlag också tas fram så att man kan använda de straffbestämmelser som finns i lagstiftningen. Juridiken är en del, men det är helt avgörande att få fram vad som faktiskt har hänt för att lagstiftningen ska ha verkligt liv och genomslag i den delen.

Stort tack för möjligheten att få diskutera en viktig fråga i dag! Låt oss återkomma till varandra under arbetets gång i såväl detta som i annat lagstiftningsarbete.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag vänder på steken och säger att om detta inte ligger på riksdagens bord om ett år får ni jaga mig med blåslampa här i talarstolen vid den tidpunkten. Jag vill bara bekräfta att brottsofferperspektivet är ett väldigt starkt skäl till att lagstifta mot handlingar som uppenbarligen inte fångas upp av straffrätten i dag men som vi av en rad skäl menar att hela samhället, ytterst genom staten och straffrätten, måste markera skarpt emot. Det är angeläget att hitta en väg framåt.

Jag säger att det är viktigt att göra detta noggrant, och där upplever jag inte att det är någon som säger emot. Jag läste Brås remissvar, och de pekar bland annat på Danmark där denna typ av lagstiftning redan finns, vilket är ett starkt skäl för att införa den även här. Brå undrar möjligtvis vilket praktiskt genomslag den har fått och lyfter sedan fram att den kan ha normerande eller mer symbolisk verkan. Det tycker jag kan vara viktiga skäl för lagstiftning.

Det enda kruxet är att straffrätten måste kunna tillämpas i praktiken och fungera när åklagare väcker åtal eller domstolar ska tillämpa den. Det gör att de rätt seriösa synpunkter som har kommit på den delen ändå måste beaktas och analyseras ordentligt. Men ta inte det som ett uttryck för en låg ambitionsnivå eller en annan uppfattning om riktningen! Det är bara ett uttryck för att detta är så pass viktigt att lagstiftningen måste bli så bra att den när den väl kommer också får avsedd effekt. Som sagt: Jaga mig gärna här om ett år om den vid den tidpunkten inte ligger på riksdagens bord.

Om jag får vidga perspektivet något vill jag säga att arbetet som sagt sker i ett bredare sammanhang. Det ligger mycket i synpunkten att det finns en risk för att andra frågor hamnar i bakvattnet när vi har en samhällsutveckling med 62 dödliga skjutningar förra året, men låt mig ändå bara säga ytterligare några saker på det här området.

I det här sammanhanget ska vi också ta oss an det psykiska våldet på straffrättens område. Vi ser över kontaktförbudslagstiftningen och straffskalorna när det gäller barnfridsbrott, grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning. Vi har en annan utredning igång som tittar på skärpta regler för villkorlig frigivning och permission, inte minst när det gäller den typ av brottslighet som vi nu talar om.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regler om vistelseförbud efter dom är tänkta att ge ökat skydd för den som utsätts för våld i nära relationer eller hedersrelaterat våld och förtryck. Vi har skärpt direktiven till en pågående utredning i syfte att föreslå en kriminalisering av oskuldskontroller och oskuldsoperationer, med tanke på att det psykiska våldet som vi talar om också sker i den hederskulturella kontexten.

I EU-sammanhang, mot bakgrund av det ordförandeskap som går in i slutspurten den här veckan, har vi drivit fram en allmän riktlinje som vi har fått alla medlemsstater att ställa sig bakom i form av ett nytt direktiv för att bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer.

Jag vill också lyfta fram sådant som inte ligger inom det straffrättsliga området, eftersom den frågan var uppe. Vi har nyligen påbörjat arbetet med ett nytt nationellt åtgärdsprogram mot mäns våld mot kvinnor som ska gälla 2024-2026. Vi ska ta fram ytterligare en långsiktigare strategi när det gäller att förebygga och bekämpa könsrelaterat våld, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck. Åklagarmyndigheten har fått tydligare återrapporteringskrav i regleringsbrevet när det gäller de här frågorna - och så vidare.

Jag säger inte detta för att dra ljuset från dagens huvudfråga utan för att säga att den finns i ett bredare sammanhang som övergripande syftar till en sak: att stå upp för brottsoffren och säkerställa att våld och förtryck, oavsett hur det utövas, tas på största allvar och får precis de konsekvenser vi har rätt att förvänta oss av en modern strafflagstiftning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Först och främst vill jag rikta ett stort tack till Sanna Backeskog, som har rest frågan. Stort tack även för en utmärkt beskrivning av problemets djup och vidd för de enskilda människor som berörs omedelbart men också för samhället i stort. Redan det är en utomordentligt viktig insats.

Det är helt riktigt att frågan utreddes under förra mandatperioden. Betänkandet har skickats ut på remiss, och vi har nu tagit del av remissvaren. Det här är väl min bild av svaren, och det kanske säger något om vägen framåt.

Överlag finns det en bejakande inställning till det här greppet. Jag tycker också att det kan bekräftas att det är hög kvalitet på utredningsarbetet.

Ett antal remissinstanser som ligger ganska nära vad vi kan kalla den straffrättsliga praktiken - åklagare, domstolar och andra - har hissat ett par varningsflaggor. De är egentligen av två slag. Den ena gäller det man kallar legaliteten, alltså om den nya påföljden är tillräckligt precist utformad för att kunna tillämpas i praktiken.

Den andra varningsflaggan gäller att man har pekat på Danmark, som ju redan har det här. Att andra jämförbara länder tillämpar det är för mig ett starkt argument för att ha som utgångspunkt att vi också bör göra det. Men likafullt har det praktiska genomslaget av kanske precis det här sättet att möta denna väldigt reella och allvarliga problematik inte nödvändigtvis fått den praktiska effekt som man sett framför sig.

Det är för mig inte argument som leder till slutsatsen att vi inte ska genomföra det. Men jag tror att det är förklaringen till att beredningsarbetet på departementet går ganska ordentligt på djupet för att analysera de invändningar som har kommit på ett ordentligt sätt.

Jag kan inte säga vilken dag propositionen kommer att komma. Men jag kan försäkra både Sanna Backeskog och Sofia Amloh att arbetet drivs framåt mycket målmedvetet på departementet.

Min utgångspunkt är att de problem som beskrivs är reella. Det råder nog ingen tvekan om att det finns ett större utrymme inom ramen för befintliga påföljder för att förmodligen komma åt en del av problematiken, men inte hela problematiken, som interpellanten tar upp. Det fordrar att vi hittar ett sätt att adressera det psykiska våldet i särskild ordning. Det är min riktning eller instinkt i frågan.

Jag håller gärna interpellanten och alla andra här i kammaren och riksdagen som känner ett särskilt engagemang i frågan underrättade om hur processen går framåt. Den gör det med målet att hitta en lösning som är i linje med det som föreslagits i betänkandet.

Det finns också en annan aspekt, som anknyter till det som interpellanten tog upp. Sättet som detta våld tar sig uttryck kan också vara sådant att varje enskild handling inte nödvändigtvis når upp till det som i dag är straffbart, men mönstret eller upprepningen över längre tid gör att det sammantaget är stötande om det inte går att komma åt med vår strafflagstiftning. Hur det här våldet utövas i praktiken talar starkt för att vi ska hitta en väg framåt som är i linje med innehållet i utredningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag ber att alldeles strax få komma tillbaka till några andra saker på området. Men eftersom detta var frågan fokuserade jag detta svar på det.

Herr talman! Sanna Backeskog har frågat mig om jag och regeringen kommer att verka för att psykiskt våld ska kriminaliseras och när riksdagen i så fall kan se fram emot att få ta del av ett sådant lagförslag.

Att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer är en högt prioriterad fråga för regeringen liksom för riksdagen. Mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer är ett allvarligt samhällsproblem som aldrig kan accepteras. I grund och botten är det en fråga om att alla människor i vårt land har samma rätt att vara fria och att vara trygga.

Begreppet psykiskt våld är inte definierat i svensk strafflagstiftning. Enligt både Socialstyrelsens och WHO:s definitioner kan dock våld vara både fysiskt och psykiskt. Detta anknyter till hur våldsbegreppet används i flera internationella rättsliga dokument, till exempel FN:s deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor och Europarådets aktuella konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, Istanbulkonventionen.

Att psykiskt våld är ett verkligt och allvarligt problem står alltså utom allt rimligt tvivel. Psykiskt våld kan förekomma i en nära relation, tillsammans med eller utan annat våld. Det kan också förekomma i samband med hedersrelaterat våld och förtryck. Psykiskt våld sker ofta systematiskt och vid upprepade tillfällen, och det är vanligare att utsättas för psykiskt våld än fysiskt våld i en nära relation. Det är därför av stor vikt att det finns rättsliga verktyg för att bekämpa gärningar som orsakar psykisk skada eller som innebär negativ social kontroll.

Som Sanna Backeskog anger har en utredare haft i uppdrag att lämna förslag på hur det straffrättsliga skyddet mot psykiskt våld kan stärkas ytterligare. Utredaren har i promemorian Straffansvar för psykiskt våld gjort bedömningen att psykiskt våld till viss del redan är straffbelagt men att det finns ett behov av att stärka det straffrättsliga skyddet ytterligare. Utredaren föreslår därför att det ska införas en ny särskild brottstyp som tar sikte på just psykiskt våld.

Promemorian har remitterats, och remisstiden gick ut i november 2022. Promemorian och remissvaren bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Jag vill inte föregripa resultatet av den processen annat än genom att på nytt framhålla att den grundläggande frågan om mäns och kvinnors lika rätt till trygghet och därmed även frihet står högt upp på regeringens prioriteringslista.

Herr talman! Barnens rättigheter framgår ju inte bara av familjerätten i den delen. Vi har också barnkonventionen, som är svensk lag. Det handlar mer om att implementera det perspektivet i all lagstiftning som är relevant för barnen. Det fulla genomslaget för barnens rättigheter får vi alltså inte ens med ett systematiskt grepp om familjerätten.

Likafullt säger jag att detta mer är en lagstiftningsteknisk fråga. Vi är överens om vart vi ska; frågan är bara exakt med vilken metod vi ska nå dit. Jag tror mycket på den organiska, gradvisa förändringen av de olika delar i lagstiftningen som är relevanta just för att barnens rättigheter ska få ett fullt genomslag i praktiken.

När det gäller barnens ställning i vårdnadstvister håller jag naturligtvis med: Att barn blir indragna i föräldrarnas konflikter är ofrånkomligt. Säkerligen blir de också verktyg för föräldrarnas olika intressen i en vårdnadstvist - eller kan i alla fall bli det. Det är i det perspektivet det är så viktigt att se barnen som egna rättighetsbärare och att rättsordningen också värnar barnens perspektiv, barnens intressen och barnens möjligheter att komma till tals.

Låt mig ändå ta fasta på några förslag som nu ligger på bordet och som vi överväger. I utredningen Tryggare hem för barn pekar utredaren på att det finns brister i domstolarnas bedömningar och har olika förslag på hur man kan komma till rätta med det. Bland annat handlar det om hur man kan utveckla dagens ordning där barnets åsikter inhämtas genom personer inom socialtjänsten som har särskild kompetens för det. Man tittar också på att låta domstolar inhämta utlåtanden från sakkunniga psykologer och på andra sätt hitta "advokater" för barnens intressen i personer som är väldigt väl lämpade och har stor erfarenhet av att tala med barn om sådana här saker.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi är överens om målen. Låt oss hitta gemensamma vägar framåt för att nå dem.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Tack, Martina Johansson, för bra följdfrågor! Låt mig först ta frågan om vilken lagstiftningsteknik vi ska använda oss av för att ta oss an föräldrabalken.

Det är helt riktigt att det ibland kan vara värt att ta ett helhetsgrepp om en lagstiftning. Socialtjänstlagen handlar om ett perspektivskifte från en ensidigt social och kanske mer omvårdnadsinriktad lagstiftning till en mer kravfylld lagstiftning med ett mer integrerat snitt mot andra, mer tvingande och rättsliga åtgärder.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det omtag vi gör när det gäller brottsbalken är ett stort perspektivskifte, där det handlar om att gå från ett ensidigt fokus på gärningsmannen till ett tydligare fokus på brottsoffer och på det omgivande samhällets behov av skydd mot grov brottslighet. Det är ett perspektivskifte som väl ändå inte kan sägas innebära att man skriver om brottsbalken från grunden. Men det är ett tydligt perspektivskifte som genomsyrar ett bredare omtag.

När det gäller familjelagstiftningen menar nog jag att det där perspektivskiftet redan är på väg och har varit det under väldigt lång tid. Låt oss ta två tydliga delar som Martina Johansson tar upp.

Det första är barnets perspektiv och barnrättsperspektivet, som är någonting som lagstiftningen har tillgodogjorts under flera decennier i ett slags gradvis utveckling mot ett tydligare barnperspektiv. Det andra är förstås erkännandet av att familjer ser olika ut och att också föräldraskap ser olika ut.

Det finns en utredning som vi analyserar just nu som inbegriper det vi i dag brukar beskriva som socialt föräldraskap, alltså vuxna som varken är biologiska eller juridiska föräldrar men som ändå i praktiken spelar en väldigt viktig roll som en sorts de facto-föräldrar i relation till barn.

Jag menar att perspektivskiftena redan är gjorda. De utvecklas, förstärks eller konkretiseras över tid i det lagstiftningsarbete som har pågått under lång tid och som vi också gärna vill fortsätta. Vi kan naturligtvis diskutera exakt vilket lagstiftningstekniskt grepp vi ska ta. Jag tror att det finns olika vägar för att, så att säga, komma till ro med det och komma överens om att det är dit vi ska.

Om vi ska ta en konkret fråga gäller det just barnets ställning i rättsprocesser och barnets möjlighet att komma till tals i en rättsprocess. Det råder ingen tvekan om att utvecklingen också på det området under en längre tid har gått mot ett håll där barnet får ett större genomslag i olika rättsliga processer.

Jag vill ta fasta på utredningen Tryggare hem för barn, som pekar på att det finns brister i dagens ordning. Utredningen talar om olika möjligheter att förstärka barnets ställning och barnets möjlighet att komma till tals i rättsprocesserna. Nu har vi just fått in remissvar, och vi analyserar dem och ska sätta ned foten när det gäller exakt vilken väg vi ska gå.

Jag vill ändå skicka med två saker om riktningen. Det ena är att på olika sätt stärka barnets ställning i rättsprocessen. Det är det ena viktiga riktmärket för den väg som vi kommer att fortsätta att beträda. Det andra är bara brasklappen att inte göra det på ett sådant sätt att barn - om man ska se det som stora risker för barnens bästa - dras in i sina föräldrars konflikter eller får en roll i hanteringen av sina föräldrars konflikter som i slutändan inte är till gagn för barnet utan som tvärtom riskerar att äventyra det som är bäst för barnet. Den balansgången går att hitta, och vi ska komma tillbaka och konkretisera exakt var balanspunkten ligger.