Gunnar Strömmer

Fru talman! I grund och botten är min uppfattning att vi är överens. I det samhälle vi i dag lever i ser familjebildningar ut på olika sätt. Det ska också återspeglas i en modern familjerättslig lagstiftning.

Vi är också överens om, och det är väl också en del av en samhällsutveckling, att barn har egna rättigheter. Barns perspektiv ska få ett stort genomslag i den praktiska tillämpningen av familjerätten.

Ska utvecklingen gå åt något håll är det att ytterligare förstärka rätten för barn att själva ge uttryck för sina uppfattningar och att vara med och påverka det konkreta utfallet av olika prövningar och olika avvägningar som görs med familjerätten som stöd.

Sedan är det kanske mer en fråga om hur man ser på vad som är det mest effektiva lagstiftningsarbetet för att nå de målen. Det är helt riktigt att lagstiftningens ursprung har lite drygt ett halvt sekel på nacken. Det har också ganska många andra lagar i vår lagbok.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Däremot sker ett kontinuerligt moderniseringsarbete när det gäller lagstiftningen. Det gäller inte minst familjerätten. Om man nu talar om familjebildningar är det helt riktigt att normen har varit den heterosexuella kärnfamiljen. Men sedan har den över tid med sambolagstiftning, erkännande av samkönade par och samkönade föräldrarelationer gradvis utvecklats i takt med tiden.

Jag tycker att det är svårt att säga att de praktiska effekterna av det har blivit negativa i något särskilt avseende. Däremot måste man när man gör varje enskild del beakta hur allting hänger ihop med helheten. Jag tror också att det är en bra väg att fortsätta framåt att organiskt förändra lagstiftningen så att den ligger i linje med samtiden.

När det gäller vissa delar kan jag ta upp den symbolfråga som Martina Johansson lyfter om presumtion för faderskap. Ska man vara riktigt krass tror jag inte att det är så mycket en fråga om norm som om praktikaliteter.

Det enda säkra är väl att mamman är mamman, allt annat är presumtion. Då är bara frågan: Vad ska ligga till grund för den presumtionen? Lagstiftningen har tagit ett kliv genom att säga att för dem som bestämmer sig för att på rättsligt sätt ingå en nära relation med varandra presumerar man att pappan är pappa. Men därutöver måste man styrka det särskilt.

Skulle man vara riktigt konsekvent borde man nästan gå åt andra hållet, det vill säga att ta bort faderskapspresumtionen även inom äktenskap. Jag ser det inte som en normfråga utan mer som en praktisk fråga. Vad kan man säkert säga om föräldraskap och inte? På ett sätt är det kanske ett bestickande exempel, men på ett annat sätt upplever jag nog ändå inte själv att det är så bestickande eftersom det som sagt var inte är så mycket norm som praktikalitet i detta.

När det slutligen gäller barnperspektivet är det helt riktigt att det ska genomsyra hela lagstiftningen. Om utvecklingen går åt något håll är det mot att stärka barnets perspektiv i olika delar av lagstiftningen och att i allt högre grad ge barn en rätt att ge uttryck för sina uppfattningar inom ramen för olika prövningar som sker familjerättsligt.

Sedan ligger det i sakens natur att detta i praktiken måste anpassas efter barns ålder och mognad. Det tycker jag är en rätt viktig sak också ur barnrättsperspektiv, för vi vill ju inte heller att barn ska bli verktyg som utnyttjas till exempel i sina föräldrars tvister. Barn måste nog ha en viss grad av mognad och/eller, förstås, få ett seriöst stöd av experter på barn från socialtjänst och annat. Jag uppfattar att vi är på väg åt rätt håll när det gäller även denna del.

Fru talman! Martina Johansson har frågat mig om jag kommer att agera för att regeringen ska tillsätta en utredning i syfte att se över föräldrabalkens alla delar för att uppdatera den efter dagens krav.

Martina Johansson har nyligen ställt en liknande fråga, och vi har haft ett meningsutbyte om detta här i kammaren. Som jag svarade då är det naturligtvis så att föräldrabalken, som all annan lagstiftning, löpande behöver ses över och anpassas till samhällsförändringar och nya rättsliga behov. Däremot ser jag inget behov av att göra om föräldrabalken från grunden.

För att utveckla detta något vill jag ta fasta på att föräldrabalken är en i högsta grad levande lagstiftning som hela tiden anpassas i takt med att samhället och synen på familjeliv utvecklas. Bara sedan 2010 har det gjorts 32 större och mindre ändringar i föräldrabalken.

För ett par år sedan reformerades vårdnadsreglerna. Det var den senaste i raden av moderniseringar på det området. Några år tidigare gjordes en översyn av reglerna om adoption. Nyligen ändrades också reglerna om föräldraskap då bland annat en föräldraskapspresumtion för samkönade gifta par infördes. Föräldrabalken förändras alltså ständigt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Martina Johansson tar särskilt upp barnperspektivet i mål om vårdnad, boende och umgänge. Det är en fråga som även ligger mig varmt om hjärtat. Enligt föräldrabalken gäller i dag att barnets bästa ska vara avgörande för alla frågor om vårdnad, boende och umgänge.

När man bedömer barnets bästa ska man särskilt beakta risken för att barnet far illa, och barnets behov av kontakt med båda föräldrarna beaktas också. Barnets åsikter i frågorna ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Nyligen har yngre barn getts bättre möjligheter att komma till tals i dessa frågor.

Barn har rätt till skydd mot alla former av våld, även enligt FN:s konvention om barnets rättigheter, det vill säga barnkonventionen. Det är en självklarhet för mig och regeringen att barn har rätt till en trygg uppväxt fri från våld och annan kränkande behandling.

Det är därför mycket glädjande att det finns en bred uppslutning i riksdagen om att öka skyddet mot att barn far illa. Förslagen i betänkandet Tryggare hem för barn är ett viktigt underlag för regeringens arbete för att uppnå detta. Jag vill också nämna betänkandet En uppväxt fri från våld, som just nu är ute på remiss hos ett stort antal remissinstanser.

I sammanhanget kan man också nämna förslagen i betänkandet Alla tiders föräldraskap, som redovisades förra sommaren. Förslagen syftar till att åstadkomma en lagstiftning som är anpassad till dagens samhälle, bland annat genom att tydliggöra den viktiga roll som sociala föräldrar kan spela i många fall. Men flera av de frågor som behandlas i betänkandet är komplicerade, och beredningen av förslagen pågår.

Jag och regeringen kommer att prioritera barnets rättigheter genom att fortsätta att utveckla den familjerättsliga lagstiftningen i den takt som behövs och utifrån de behov som finns. Framför allt kommer regeringen att prioritera att på olika sätt stärka skyddet för barn.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellation

Fru talman! Jag tackar Ola Möller för vänliga ord. Jag vill gärna returnera dem genom att säga att jag tycker att det är utomordentligt bra att denna fråga lyfts upp också här i riksdagens kammare och att vi får möjlighet att diskutera dessa angelägna rättssäkerhetsfrågor.

Jag vill gärna bekräfta att det inte råder någon tvekan om att hela rättsordningen och hela rättsväsendet är utsatt för ett starkt tryck. Det är framför allt drivet av samhällsutvecklingen, men också från politikens sida vidtar vi åtgärder och tillför nya verktyg till brottsbekämpningen för att kunna få en ökad brottsuppklaring och en ökad lagföring. Detta utsätter hela rättssystemet för ett ökat tryck.

Advokaternas roll är oundgänglig för att rätt balans mellan allmänna intressen och enskilda intressen ska kunna finnas i det konkreta fallet. Därför tycker jag att det är utomordentligt viktigt att lyssna på de enskilda ombudens erfarenheter av hur denna modell slår i praktiken och ta med oss det som ett viktigt underlag när vi ska utvärdera modellen för framtiden.

Jag kan bredda perspektivet ytterligare. I morgon ska jag ha ett möte med ett antal domare som har gått i spetsen för ett domarupprop. Det är ju ett uttryck för att även domstolarna blir utsatta för en väldig press och ett väldigt tryck i denna situation.

Vad detta i grund och botten understryker är följande: Om vi ska klara denna uppgift, som har en enorm magnitud, och vända utvecklingen inte minst när det gäller den grova organiserade brottsligheten måste vi säkerställa att hela rättsväsendet är rustat, ända ned till hanteringen av det enskilda fallet, på ett sådant sätt att det kan göras på ett både effektivt och rättssäkert sätt.

Stort tack för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag!

(Applåder)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Det är naturligtvis helt riktigt att en helt grundläggande uppgift för vår rättsordning och för staten är att säkerställa en hög grad av rättssäkerhet för den enskilde. En grundbult i detta är att säkerställa att enskilda människor har rätt till ett rättsligt biträde i den här typen av processer.

Jag vill ändå nyansera bilden av de regler som nu är på plats. Det är helt riktigt att taxan utgår från en schablon, men det finns ventilregler som gör att man kan begära ersättning för de extra kostnaderna om man kan visa att det har varit motiverat att göra insatser utöver det som kan utläsas av förhörstiden. Det är en taxa med en betydande ventil för att annat arbete som har varit motiverat i det konkreta fallet ska kunna fångas upp.

Straffmyndighetsåldern kan skilja sig åt mellan olika civiliserade demokratiska rättsstater. Vi har 15 år. Jag tror att Tyskland har 14. Nederländerna har 13. Man kan se olika på det, men alldeles oavsett var man lägger nivån ger denna typ av rättegångsregler ett särskilt skydd för minderåriga när det gäller tillgång till rättsliga biträden. Det är klart att det är av avgörande betydelse att säkerställa att enskilda i största allmänhet och inte minst barn och unga har tillgång till ett fullgott rättsligt biträde.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellation

Jag bedömer att det rimliga sättet att gå framåt är att erkänna att det finns flera legitima intressen samtidigt här. Å ena sidan finns det starka intresset att säkerställa att enskilda har tillgång till ett ordentligt skydd i form av ett rättsligt biträde i en rättsprocess, å andra sidan finns det väldigt legitima anspråket att de offentliga medlen ska användas och följas upp på ett bra sätt.

Riksrevisionens bedömning har varit att uppföljningen har varit otillräcklig. Då måste man hitta en modell för att hantera detta. Det är vad Domstolsverket har gjort, och denna modell har nu gällt i några veckor.

Vi är fullt medvetna om den kritik som har förts fram från advokathåll. Jag läste senast i går en protestskrivelse med Advokatsamfundet i spetsen, uppbackad av flera hundra advokater. Jag åtar mig att följa utvecklingen på ett mycket noggrant sätt och att återkomma med ett särskilt uppdrag till Domstolsverket att mer på djupet följa upp effekterna och utfallet av detta system. Sedan ska vi dra våra slutsatser av det.

Jag är övertygad om att det går att tillgodose båda dessa intressen på ett balanserat sätt. Nu får vi se vart detta för oss. Vi ska lyssna väldigt noggrant på dem som har olika roller i rättsprocessen, på enskilda människor och deras erfarenheter av detta arbete och, för den delen, på den ansvariga myndighetens bedömningar av hur systemet har fungerat. Sedan ska vi dra våra slutsatser för framtiden.

Herr talman! Jag känner stor respekt för Ola Möllers sätt att ta sig an frågan, och jag vill bara bekräfta de skäl som ledamoten tar upp och som talar för att enskilda människor i samband med en brottsmisstanke ska kunna räkna med ett kvalificerat ombud - en kvalificerad röst - som tar vara på deras intressen. Det är en helt fundamental sak i en rättsstat.

Utifrån en hyggligt omfattande egen erfarenhet av att vara ombud för enskilda människor i olika situationer kan jag också bekräfta att jag är mycket väl medveten om att ombudsrollen ofta omfattar ett brett omhändertagande, så att säga. Det handlar om att hantera hela den situation och påfrestning det innebär att vara i kontakt med rättsväsendet. Jag vet också att det är på den grunden som många advokater som arbetar med den här typen av mål har reagerat starkt på reformen och befarar att den ska få negativa effekter.

Samtidigt kan man säga att det är ett legitimt anspråk från medborgarna att de offentliga medel vi använder i hela rättsordningen används på ett effektivt sätt. Advokater är och måste vara föremål för kostnadskontroll.

När ett fall kommer till domstol är det domstolen som gör den bedömningen - en advokat lämnar in sin kostnadsräkning, och sedan gör domstolen en bedömning av vad som är skälig ersättning givet det arbete advokaten redovisar. I detta fall kommer det ju aldrig till domstol, så det finns ingen domstol som kan göra skälighetsbedömningen, och Riksrevisionen - som ju har i uppgift att granska hur vi använder offentliga medel även på detta område - har påtalat att vi behöver hitta en annan modell.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellation

Det är helt riktigt att det är Domstolsverket som myndighet i relation till domstolarna som har den uppgiften. Att använda schabloner för att bestämma ersättningen har byggt på en ganska beprövad modell. Jag tror att alla som är involverade i detta erkänner att det är svårt att hitta en bra och objektiv måttstock för hur man ska beräkna ersättningen, men något man kan mäta är i alla fall den tid som har lagts ned i förhör. Därför har man krokat modellen kring det.

Genom att säga detta vill jag understryka legitimiteten i den frågeställning och det problem Ola Möller pekar på här. Jag är också mycket medveten om vad advokater runt om i landet befarar kan bli effekten av denna reform.

Med det sagt trädde systemet i kraft för bara ett par veckor sedan, så det går egentligen inte att göra annat än spekulera om effekterna. Men ganska snart kommer vi att se effekterna av detta, och då är frågan vad en justitieminister kan göra utan att kliva över gränsen och ge sig in på ett område som inte är departementets, ministerns eller regeringens utan myndighetens - i detta fall Domstolsverket.

Ja, till exempel kan man ge Domstolsverket i uppdrag att följa upp detta på ett systematiskt sätt och redovisa konsekvenserna och utfallet av modellen. Det är min avsikt att göra det när vi så småningom ska skriva ett regleringsbrev till Domstolsverket för nästa år, så att vi inom rimlig tid och baserat på en konkret användning av modellen kan se vad den har fått för effekter och dra våra slutsatser framåt av det.

Herr talman! har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att trygga allas rätt till skäligt och gott stöd i förordnandemål.

Svar på interpellation

Förordnandemål är brottmål där en domstol har förordnat ett rättsligt biträde, men där förundersökningen inte leder till åtal. Dessa mål utgör i dag ungefär en tredjedel av det sammanlagda antalet brottmål vid tingsrätterna.

Under den senaste tioårsperioden har utgifterna för rättsliga biträden i förordnandemål ökat med cirka 155 miljoner kronor. Som Ola Möller nämner har Riksrevisionen varit kritisk till denna kostnadsutveckling. I en granskning av domstolarnas ersättning till rättsliga biträden i brottmål har Riksrevisionen bedömt att tingsrätterna inte utövar en betryggande kontroll över ersättningen till offentliga försvarare och målsägandebiträden. Riksrevisionen lyfter särskilt fram att domstolarna har dåliga förutsättningar att kunna göra en noggrann prövning av dessa ersättningsanspråk.

Mot denna bakgrund har Domstolsverket nyligen beslutat att införa en taxa i förordnandemål. Taxan trädde i kraft den 1 juni och syftar till att ge domstolarna bättre förutsättningar att utöva en tillförlitlig kostnadskontroll. Av rättegångsbalken följer att offentliga försvarare och målsägandebiträden har rätt till skälig ersättning för det arbete de lägger ned. Domstolsverket har uttalat att den nya taxan inte står i strid med detta.

Eftersom en förundersökning i ett förordnandemål inte leder till åtal har domstolen ofta begränsad insyn i det arbete som har lagts ned av ett rättsligt biträde. Det har därför varit svårt att bedöma vad som är en rimlig ersättning till biträdet.

För regeringen är det förstås viktigt att statens resurser används på bästa sätt och att det finns en effektiv kostnadskontroll för rättsliga biträdens ersättningsanspråk. Användningen av schabloniserade ersättningar är ett av Domstolsverket beprövat sätt att reglera ersättningen till rättsliga biträden i brottmål, och taxor förekommer redan i dag i vissa brottmål där åtal väckts. Samtidigt är rätten till ett rättsligt biträde fundamental för en fungerande rättsstat och en viktig del av rätten till en rättvis rättegång. Att försvarare och målsägandebiträden ska kunna utföra sitt arbete under rimliga villkor är en självklarhet.

Jag är mycket medveten om att många advokater och Advokatsamfundet har reagerat kritiskt mot denna reform. Och regeringen kommer att följa utfallet av hur den nya taxan tillämpas och återkomma efter det.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Jag är av den bestämda uppfattningen att det svenska grundlagsskyddet på området är utomordentligt starkt. Det råder heller ingen som helst tvekan om att polisen har en mycket långtgående skyldighet i sitt uppdrag att värna demonstrationsfriheten och yttrandefriheten. Min bestämda uppfattning är att detta också görs, även sett under längre tid.

Vi kan konstatera att polisen garanterar möjligheten för personer att bränna koraner och möjligheten för nazister att demonstrera i Göteborg bara ett par kvarter från en synagoga. Vi skulle kunna få se att domstolar skyddar pastorers möjligheter att uttrycka sig utomordentligt nedsättande om homosexuella, även om detta förvisso inte rör det här området.

Vår rättsordning skyddar vidsträckt, också yttranden som en majoritet på mycket goda grunder - om jag får ha min egen personliga uppfattning - kan finna väldigt stötande. Detta är för mig är en viktig utgångspunkt. Demonstrationsfriheten och yttrandefriheten i Sverige är utomordentligt vidsträckt och upprätthålls också.

Vi kan titta på andra demokratiska rättsstater, exempelvis Finland. Där har man kvar den gamla lagstiftningen, så som vi hade i Sverige i början av 70-talet, som inte tillåter kränkningar av trosfriden, till exempel att man bränner heliga skrifter, oavsett om det är Koranen eller Bibeln. Ingen skulle väl säga att Finland för den sakens skull är en diktatur eller ett land som långtgående inskränker grundläggande fri- och rättigheter.

Exakt var balanspunkten ska ligga kan man ha olika uppfattningar om i olika rättsordningar. Jag vill ändå i grund och botten säga att jag känner stor tillit till den ordning vi har. Polisen måste bedöma ordningen och säkerheten i de konkreta fallen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Alla de omständigheter som Richard Jomshof nämnde är oftast omständigheter som kan påverka ordningen och säkerheten och möjligtvis också förutsättningarna att upprätthålla dessa. Om polisen vill argumentera på det sättet får det prövas av domstolar senare. Domstolarna har över tid klargjort var gränserna går. Detta välkomnar jag och tycker är utomordentligt viktigt.

Jag vill avsluta med att säga att det är jättebra och välkommet att vi får tillfälle att diskutera alla relevanta aspekter av dessa frågor här i kammaren och i den allmänna debatten. Det tror jag har en främjande effekt när det gäller att upprätthålla demonstrationsfriheten och yttrandefriheten.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr ålderspresident! Richard Jomshof gör ett antal, uppfattar jag, rätt svepande påståenden om både Polismyndigheten och för delen andra politiker - i det första fallet att den skulle präglas av en sorts allmän aktivism och i det andra fallet att man skulle känna sig oförhindrad att på olika sätt vilja begränsa demokratin. Man kan väl säga att jag inte är beredd att skriva under på vare sig det första eller det andra påståendet.

När det gäller polisen har de en utomordentligt central uppgift som följer av lagstiftningen. Det är de som i det konkreta fallet ska göra bedömningen om den här demonstrationen eller opinionsyttringen ska få tillstånd eller inte. Den uppgiften är i sig inte uttryck för någon aktivism, utan den följer av lagstiftningen. De bedömningar som ska göras ska handla just om ordningen och säkerheten.

Det är väl en rätt viktig sak att det i vart och ett av de fall som Richard Jomshof refererar till handlar om unika omständigheter i det konkreta fallet och en ganska momentan bedömning som handlar om möjligheten att upprätthålla ordningen och säkerheten vid en specifik sammankomst, vid en specifik tidpunkt och under de omständigheter som råder där och då. Jag har inte underlag för att dra några generella eller svepande slutsatser om detta, utan jag känner en mycket stor tillit till en ordning som bygger på att polisen lokalt fattar sina beslut och att det i den mån någon som berörs av detta har invändningar går att överklaga de besluten. Detta görs, och då ska domstolarna göra sitt jobb, vilket jag uppfattar att domstolarna gör.

Sedan gällde det säkerhetsfrågorna och om att böja sig för utländska islamister. I vad mån fallen vi har sett på senare tid har bedömts i ljuset av de risker som har funnits i samband med en konkret demonstration eller manifestation och exakt vilka omständigheter eller vilka hotbilder som har legat till grund för den bedömningen kan jag kort sagt inte ha någon uppfattning om, utan det är Polismyndigheten som ska ha det. De frågorna får sedan närmare granskas i laga ordning, och det är i våra domstolar.

Jag tror att det ibland finns en för stor ängslighet när det gäller regeringars möjlighet att styra myndigheter. En regering har stora, konstitutionellt grundade och skyddade möjligheter när det gäller att leda och styra verksamheten i myndigheter. Vi har regleringsbrev, ekonomiska styrmedel och myndighetsdialog, och vi har möjlighet att utföra särskilda regeringsuppdrag. Det finns en ofta mycket vidare ram och fler olika verktyg än vad som ibland kan framkomma i den allmänna debatten. Men det finns en gräns som är väldigt tydlig, och det är att se till att hålla ett ordentligt avstånd till de bedömningar som våra myndigheter gör i enskilda fall.

Jag menar att det konstitutionellt sett skulle vara otillständigt att ett justitiedepartement eller en justitieminister klev in nära de bedömningar som görs i de konkreta fallen vid Polismyndigheten eller någon annan myndighet. Det är jag kort sagt inte beredd att göra. Jag menar att det finns en mycket legitim ordning här: Polismyndigheten fattar beslut i de konkreta fallen. Dessa kan rättsligt prövas av domstolar. Sedan kan man analysera utfallet av domar i olika mål och fråga sig om det finns några lagstiftningsförändringar som måste göras i ljuset av de domarna. Det är den legitima ordningen, och den vill jag hålla mig till. Likafullt välkomnar jag debatten.

Fru talman! Återigen - tack, Richard Jomshof, för en väldigt intressant och viktig frågeställning! Det är klart att fri- och rättighetsskyddet är viktigt i sig. Sedan handlar det om hur det, för att det ska vara praktiskt och effektivt, används i samband med olika beslut och hur det upprätthålls i praktiken.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Först får jag säga att jag förstås inte har några möjligheter att gå in och bedöma hur Polismyndigheten bedömer situationen i enskilda fall. Jag har heller inte underlag för att, baserat på de olika fall som Richard Jomshof tar upp, säga något värderande om hur polisen generellt sett bedömer sådana här frågor. Vi har en ordning som bygger på att polisen inom ramen för lagstiftningen gör en bedömning i det konkreta fallet och på att dessa fall också kan bli föremål för rättslig prövning. När det gäller de beslut som har fattats på senare tid är de fortfarande föremål för rättslig prövning, och jag vill förstås inte föregripa slutsatserna av den.

Undantagsmöjligheterna enligt grundlagsbestämmelserna är vidare än ordningslagens bestämmelser. Rikets säkerhet är ett skäl som kan motivera intrång i dessa friheter. Nu pågår en prövning om, kan man väl säga, snittet mellan den frågan och ordning och säkerhet vid sammankomster. Det ska bli intressant att se hur detta faller ut.

Den andra sak som jag också vill ta fasta på, som Richard Jomshof tar upp, är att det förstås ligger i försvaret av yttrandefriheten och demonstrationsfriheten att man också värnar sådant som man i grund och botten inte själv sympatiserar med.

Jag tycker dessutom att det har varit viktigt att nu när vi har haft en diskussion om koranbränningar också kunna visa erkänsla för människor som blir djupt kränkta över att det som är det allra heligaste för dem blir föremål för denna behandling i offentligheten. Jag känner många människor som skulle uppleva det på motsvarande sätt om en bibel eldades upp på torget i Örnsköldsvik, eller liknande. Den empatin, förståelsen och respekten tycker jag också att man ska kunna uttrycka som politiker. Det vet jag att statsminister Ulf Kristersson har gjort, och jag har full förståelse och stor respekt för det.

Samtidigt kan andra saker också vara sanna. Vi vet att dessa koranbränningar i kombination med den desinformationskampanj som har riktats mot svensk socialtjänst, där det påstås att svenska staten skulle kidnappa muslimska barn, de facto har varit väldigt drivande när det gäller säkerhetssituationen i Sverige. Vi har strategiskt, som det heter, fortfarande kvar det förhöjda terrorhotet, trean på den femgradiga skalan, men vi vet att Säkerhetspolisen och andra relevanta myndigheter har kalibrerat den bedömningen - vi har gått från att vara ett legitimt mål till att vara ett prioriterat mål för terrorhandlingar. Det har också skett ett antal gripanden, både i Sverige och utomlands, som kan misstänkas ha samband med ett sådant förhöjt hot.

Så ser hela bilden ut. Jag tycker att det är utomordentligt viktigt att vi diskuterar alla aspekter av detta: det grundläggande fri- och rättighetsskyddet, vilka grunder som är legitima för att inskränka detta i det konkreta fallet och empatin med människor som måste stå ut med att det sägs saker som man upplever som kränkande - för så ser vår demokratiska ordning ut - men likafullt, tycker jag, kan förvänta sig respekt från det omgivande samhället när man upplever sig kränkt på grund av detta.

Fru talman! Richard Jomshof har frågat mig om jag kommer att ta några generella initiativ med anledning av koranbränningar och svensk yttrandefrihet.

Låt mig börja med att konstatera att våra grundlagsskyddade fri- och rättigheter, som till exempel demonstrationsfriheten och yttrandefriheten, på goda grunder är långtgående. De tillåtna ändamålen för att begränsa dessa båda friheter anges uttömmande i regeringsformen. Där framgår att dessa friheter får begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken. I övrigt får de begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot. Om de begränsas måste begränsningen alltid vara proportionerlig - det måste alltså finnas en balans mellan mål och medel - och den får aldrig göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

Polismyndigheten har en skyldighet att garantera mötes- och demonstrationsfriheten. Skyldigheten är långtgående och innebär att myndigheten behöver vidta åtgärder för att säkra den enskildes grundlagsskyddade rättighet att demonstrera. Polismyndigheten prövar med stöd av ordningslagen (1993:1617) alltså frågor om tillstånd för allmänna sammankomster. Myndigheten får bara i undantagsfall vägra ett sådant tillstånd, i de fall det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten vid sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller till trafiken eller för att motverka epidemi. En utgångspunkt är att övriga möjligheter att förebygga hindret är uttömda.

Polismyndigheten bedömer varje tillståndsansökan utifrån omständigheterna i det enskilda fallet och har möjlighet att meddela de villkor som behövs för att upprätthålla ordningen och säkerheten vid sammankomsten. Polismyndigheten gör dessa bedömningar självständigt, och hur myndigheten beslutar i enskilda fall är en fråga för myndigheten. Om den enskilde får ett avslagsbeslut kan det överklagas till domstol.

Jag har för närvarande ingen avsikt att ta några generella initiativ på detta område, men jag välkomnar att det förs en diskussion om dessa frågor, som är grundläggande i vår demokratiska rättsstat.

Herr ålderspresident! Apropå ålderspresidenten Mikael Damberg hade Mikael Damberg ansvar för inrikesfrågorna under en längre tid i den föregående regeringen. Jag kommer mycket väl ihåg hur ålderspresidenten stoltserade i Malmö i samband med Rimfrostinsatsen, som ju var en mobilisering av det slag som nu sker i Stockholm och som hade väldigt stora framgångar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vad har vi då sett i Stockholm under det senaste kvartalet? Det har varit rekordmånga beslag när det gäller vapen. Rekordmånga brott, sprängningar och skjutningar har stoppats. Det är en insats som har fått förgreningar också i Norrlandslänen. Jag kommer tillbaka till den stora mobilisering som skedde i Sundsvall för några månader sedan, som en konsekvens av denna insats. Sverige hänger ihop. Möjligheten att mobilisera ska vi inte äventyra. Det tycker jag är viktigt att ta fasta på.

Men med det sagt tycker jag att Isak Froms fråga är berättigad. Hur man i praktiken och konkret ska arbeta med detta spelar ju roll i det korta loppet. Där ställer Riksrevisionen relevanta frågor, som jag alltså så sent som denna morgon har tagit upp med rikspolischefen. Vi vill inte äventyra möjligheten att mobilisera. Men hur länge ska en särskild händelse vara? Hur tydligt ska den definieras? Alltså vad handlar den i grund och botten om? Hur ska den utvärderas? Och hur lär vi oss löpande att använda detta instrument på rätt sätt? Det är berättigade frågor. De är ställda med lämplig klarhet till Polismyndigheten, och jag förutsätter att de kommer att komma tillbaka och beskriva detta.

Sedan kan detta naturligtvis inte långsiktigt hanteras på något annat sätt än genom att man säkerställer en polistillväxt som inte bara sker från midjan och uppåt, som det dessvärre tycks ha varit hittills, utan som primärt sker ute i lokalpolisområdena. Det handlar om fler poliser på gator och torg och i radiobilar i Västerbottens inland och på andra håll och om fler poliser i den lokala utredningsverksamheten. Där samarbetar vi vidare. Detta var en utmärkt startpunkt för det.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr ålderspresident! Låt mig ta slutet först. När det gäller Riksrevisionens granskning av polisens användning av särskilda händelser har jag tagit hand om det så här: Jag har i dag på morgonen, i myndighetsdialogen med Polismyndigheten, suttit med rikspolischefen och tagit upp denna rapport. Och vi har diskuterat vad i Riksrevisionens granskning som det finns anledning att ta fasta på.

Detta är i grund och botten en fråga för Polismyndigheten, för det är verktyg som de disponerar över. Men mina egna slutsatser i denna del handlar bland annat om värdet av att kunna mobilisera resurser på ett flexibelt sätt för att kunna möta problem i Sverige som land. Det vill vi inte äventyra. Samtidigt framkommer det saker i Riksrevisionens rapport som exempelvis handlar om tydligheten i fråga om varför en särskild händelse har initierats, om tidsomfattningen för händelsen och - det är inte minst viktigt - hur detta följs upp och utvärderas. Där finns det en utvecklingspotential, om jag uttrycker mig på det sättet.

Min bild är, inte minst efter morgonens samtal, att Polismyndigheten befinner sig på samma plats i den delen. Där vill jag bekräfta Isak Froms omsorg om den frågeställningen. Den är viktig, och jag uppfattar också att polisen har tagit detta till sig.

Sedan gäller det den fråga som är sammankopplad med denna fråga. Det handlar om de långsiktiga förutsättningarna för polistillväxt i norra Sverige, inte minst i ljuset av alla de investeringar som Isak From nämner. Det är klart att det bara kan vara ett svar på den frågan. Det måste ske en polistillväxt ute i landet, om vi nu talar om Norrlandslänen, som är bestående och som också skapar en marginal så att man både kan ta hand om en växande problembild när det gäller brottsligheten lokalt och kan stötta andra delar av landet när det behövs.

Det är väl Brå som har kommit med motsvarande revision under första kvartalet som handlar just om hur tillväxten är i ljuset av målet när det gäller polisanställda, som Isak From tog upp. Brå säger att den tillväxten hittills primärt inte har skett ute i lokalpolisområdena, utan den har skett högre upp i organisationen. Den utvecklingen måste naturligtvis brytas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vad gör då regeringen för att åstadkomma detta? Till att börja med är denna regering garanten för att polisen kommer att få de ekonomiska tillskott som polisen har bedömt att man behöver för att kunna ha en uthållig tillväxt under kommande år. I detta ligger inte minst satsning på villkor som gör polisyrket än mer attraktivt. Det handlar inte minst om lönerna. Vi är också beredda att titta på andra frågor, exempelvis olika modeller för att delvis eller helt finansiera polisutbildningen för att öka konkurrenskraften i polisyrket jämfört med andra yrken.

Vi har också gett polisen ett särskilt uppdrag att redovisa vad som krävs för att tillväxten ska bli uthållig och hur den tillväxten ska ske ute i kapillärerna.

Det handlar om fler poliser ute på gator och torg och om fler bilar i Norrlands inland. Jag håller med. Det har talats om hela Västra Götaland eller dubbla Danmarks yta, eller hur man nu skulle beskriva Västerbottens inland, och den enda radiobil som åkte runt där. Det är naturligtvis en helt otillständig situation. Nu vet jag att polisen i Västerbotten har hittat ett sätt att öka närvaron så att det är mer än en bil som rullar. Men det är klart att om detta ska vara uthålligt krävs det att vi från nationellt håll säkerställer att de ökade resurser som medborgarna nu trycker in i rättsväsendet och i polisen får effekt längst ut i kapillärerna, närmast medborgarna och i hela landet.

Herr ålderspresident! Låt mig först och främst tacka Isak From för en utomordentligt angelägen och viktig fråga. Vi som har följt debatten om polisens situation i norra Sverige kan möjligtvis säga att krigsrubrikerna knappast var mindre några år tillbaka i tiden. "Polisen spelar rysk roulett med säkerheten", läser jag i en rubrik från mitten av det socialdemokratiska regeringsinnehavet. Man skriver att polisregion Nord har anmälts till Arbetsmiljöverket, polisens skyddsombud uttalar sig och det ena med det andra.

Den situation som vi har fått ärva och som vi ska räta upp rymmer naturligtvis utmaningar som är vidare än bara användningen av särskilda händelser i polisens operativa arbete. Jag kan inte heller hålla med om att vi är svaret skyldiga. Grundackordet i den polistillväxt som vi ser framför oss, som vi resurssätter och som vi ska trovärdiggöra med nya tillväxtstrategier är att tillväxten ska ske ute i landet.

I en av de revisioner som har gjorts under vårterminen har man också kunnat slå fast att den hittillsvarande polistillväxten primärt har skett från midjan och uppåt i polisorganisationen. Vi ärver alltså inte en situation där det har skett en stor tillväxt i exempelvis Norrlandslänen under de gångna månaderna.

Låt mig säga två saker. Det första är att det naturligtvis inte är en långsiktig lösning att dränera polisresurser runt om i landet och mobilisera dem i exempelvis storstädernas utsatta områden. Det andra är att det är en stor vinst med den nya organisationen. Den har sina bekymmer - jag kommer gärna tillbaka till dem - men den ger en möjlighet att agera mer agilt och mobilisera resurser, till exempel på det sätt som man gjorde under Rimfrost i Malmö under den socialdemokratiska regeringen. Det var en utomordentligt framgångsrik insats.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det senaste kvartalets insats i Stockholm har varit oerhört framgångsrik, inte minst på grund av att man har kunnat använda och få stöttning av resurser från andra delar av landet. Låt mig också säga att effekten av de insatserna är något som vi inte bara ser i Stockholm utan till exempel även i mitt gamla hemlän Västernorrland. Där var en utkomst av insatsen i Stockholm en historiskt stor och framgångsrik insats i Sundsvall, dit sprängningarna och narkotikahandeln har spridit sig med ljusets hastighet och har förgreningar till det som händer i Stockholm. Vi får alltså inte bli alltför endimensionella när vi diskuterar detta.

När jag talar med poliser i norra Sverige, vilket jag gör ofta, är det några saker som framkommer. En sak är insikten om att vi långsiktigt inte kan ha en situation där man dränerar resurser, utan vi måste bygga en tillräckligt stark lokal polisiär närvaro, så att man kan lösa sitt kärnuppdrag och också hjälpa till på andra håll när det krävs. Man har väl, tror jag, också i Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrland räknat med att få stöd tillbaka när man behöver det. Det är det ena.

Det andra gäller användningen av särskilda händelser. Det vet vi att polisen också har utvärderat. En mobilisering under en kortare period är en sak, men något som pågår under sex eller tolv månader är något annat. Där finns det utan tvekan ett utvecklingsarbete att göra inom polisen.

Jag skulle också vilja ta fasta på att de poliser som får åka iväg en tid lär sig fantastiskt mycket och kommer hem som ännu bättre poliser. Det tycker jag också att man ska ha med sig. Polisen kanske borde ha färre utbildningar där man sitter i skolbänken i 14 dagar eller liknande och mer arbeta med utbildning på detta sätt.

Men jag erkänner utan tvekan det problem som Isak From tar upp, och med gemensamma krafter är jag säker på att vi både ska kunna lösa situationen för polisregion Nord och ha kvar värdet av att kunna mobilisera resurser när det behövs.

Herr ålderspresident! Isak From har frågat mig om jag och regeringen överväger fler åtgärder än att skicka polis från andra delar av landet till storstadsområdenas utsatta områden. Isak From har även frågat mig om jag avser att göra någonting konkret för att förbättra arbetssituationen för polisen i region Nord samt på vilket sätt regleringsbrevet till Polismyndigheten för 2023 tar höjd för att organisationen kan utföra sin verksamhet utifrån faktiska förhållanden.

Låt mig börja med att säga det som är självklart och viktigt, inte minst för oss som har våra rötter i norra Sverige: Hela Sverige ska vara ett tryggt land att leva i. Det förutsätter ett starkt rättsväsen och en tillgänglig polis. För regeringen är det därför viktigt att Polismyndigheten upprätthåller en ändamålsenlig polisiär närvaro som utgår från den lokala problembilden i hela landet, såväl storstad som glesbygd.

Det är polisen som utifrån en nationell lägesbild och helhetsbedömning avgör vilka resursförflyttningar som behövs och hanterar förstärkningarnas eventuella konsekvenser. För att säkerställa en hög polisiär närvaro i hela landet är det viktigt att samtliga polisregioner har en korrekt dimensionering och en förmåga att försörja sin egen verksamhet. Det är en tillgång för polisen att ha möjlighet att agera flexibelt och mobilisera resurser, exempelvis vid särskilda händelser. Samtidigt är det förstås inte långsiktigt hållbart att poliser från övriga delar av landet flyttas för att under en längre tid arbeta i exempelvis Stockholm.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Som framgår av regeringsförklaringen ska Polismyndigheten få fler anställda med högre löner under mandatperioden. Målet är att polistätheten minst ska motsvara genomsnittet i EU. Polismyndigheten har tillförts särskilda medel som ska användas för höjda löner och annan ersättning i syfte att stärka polisyrkets attraktivitet. Med fler anställda och bättre villkor kommer arbetssituationen för polisen i region Nord att förbättras.

Regeringens styrning av Polismyndigheten har ett ökat fokus på tydliga mål och förbättrade resultat. Av regleringsbrevet för 2023 framgår att Polismyndigheten särskilt ska redovisa hur myndigheten har frigjort resurser till förmån för den polisiära kärnverksamheten. Myndigheten ska också redovisa vilka åtgärder man har vidtagit för att minska administrationen för poliser i yttre tjänst. Genom att fokusera på kärnverksamheten ges Polismyndigheten och dess anställda en bättre arbetssituation och därmed goda förutsättningar att ta sig an samhällets utmaningar.

Regeringen har också gett Polismyndigheten ett särskilt uppdrag att öka polisens operativa förmåga med särskilt fokus på effektivisering av den nationella operativa avdelningen, Noa, och polisens forensiska centrum, NFC. Det är också viktigt för polisen regionalt och lokalt att den nationella nivån levererar ett ändamålsenligt och effektivt stöd till det operativa arbetet ute i landet. Det är i det ljuset man bör se det särskilda regeringsuppdraget till Polismyndigheten att öka den operativa förmågan.

Med större resurser och bättre verktyg följer också berättigade förväntningar från medborgarna om att utbyggnaden av polisen leder till en ökad polisnärvaro och förbättrade resultat. Det pågående tillväxtarbetet bör således leda till en påtaglig förstärkning av antalet poliser i både region Nord och resten av landet och därmed till en förbättrad arbetssituation för medarbetarna.

Fru talman! Tack, Laila Naraghi, för frågan!

Jag vet att frågeställaren har ett mycket djupt engagemang i dessa frågor - vi har haft tillfälle att tala om det i många olika sammanhang, och jag ser verkligen fram emot att få göra det även fortsättningsvis.

Med det sagt är det ju så att denna utredning tillsattes av den förra regeringen, och direktiven är den förra regeringens. Vi i den nya regeringen tog emot utredningen när den kom och skickade ut den på remiss, vilket ju är ganska rimligt. Skickade ut regeringen gjorde vi också!

Det är helt riktigt att remisstiden går ut nu i dagarna. Nu ska vi sätta oss och analysera remissutfallet. Jag vet att det finns långtgående och sannolikt också berättigad kritik från olika håll mot delar av utredningens slutsatser. Nu kommer vi att analysera underlaget, och sedan ska vi återkomma till exakt hur vi ska föra detta framåt utifrån det underlag vi ärvt. Vi ska ta hand om det på ett så klokt sätt som det bara går.

Fru talman! Ja, regeringen kommer att stötta både Södertälje kommun, Region Stockholm och alla andra kommuner och regioner runt om i landet i kampen mot den grova organiserade brottsligheten, i synnerhet med tanke på det som frågeställaren nu tog upp, alltså de omfattande bedrägerier som sker mot olika aktörer i det offentliga samt infiltration, påverkan och påtryckningar av olika slag, som vi vet att den grova organiserade brottsligheten ägnar sig åt.

Detta arbete handlar inte minst om att ta fasta på de erfarenheter som finns i kommuner som har väldigt lång erfarenhet av att motverka denna brottslighet. Södertälje är utan tvekan ett sådant exempel - den kommunen har väl fått pröva på nästan varje aspekt av de problem som vi nu beskriver.

Det långa talets korta mening är: Ja, Södertälje, Region Stockholm och alla andra kommuner och regioner kan påräkna regeringens och statens helhjärtade stöd.

Fru talman! Detta är frågor som man kan säga finns i snittet mellan justitiefrågorna och finansfrågorna, inte minst finansmarknadsfrågorna. Som frågeställaren är inne på finns det också ett snitt mot finansiella institut och inte minst bankerna.

Jag hade så sent som förra eller förrförra veckan företrädare för PRO och SPF på besök på departementet. Vi pratade igenom frågorna utomordentligt noggrant, i synnerhet förstås i ljuset av de bedrägerier som riktas just mot äldre och ofta på telefon. Vi kom överens om att vi i närtid ska samlas igen tillsammans med företrädare för polis, relevanta myndigheter och bankerna för att gemensamt diskutera eventuella lagstiftningsförändringar och eventuella förändringar i bankernas och de andra finansiella institutens arbete på detta område, allt i syfte att säkerställa att vi kan trycka tillbaka dessa bedrägerier med gemensamma krafter.

Fru talman! Jag tackar för denna viktiga fråga. Det är helt riktigt att dessa frågor som rör lag och ordning för första gången någonsin var inte bara väljarnas viktigaste frågor i valet utan också företagarnas viktigaste frågor. Det får man ändå säga är historiskt i den bemärkelsen att det alltid har varit andra frågor - regleringsfrågor, skattefrågor och konkurrenskraftsfrågor av andra slag - som har stått i fokus för företagarnas politiska uppmärksamhet inför ett val.

Det är klart att företagare påverkas på väldigt många sätt. Då tänker jag närmast som medborgare, eftersom de påverkas som alla andra av brottsligheten.

Mängdbrotten och den låga uppklaringen gör att många små företagare inte längre anmäler brottslighet eftersom de inte uppfattar att det är värt mödan eller kommer att leda till några resultat. Det är en situation som vi kan göra mycket åt och som vi inte kan acceptera.

När det gäller konkurrenskraften i områden där det är väldigt stor brottslighet och där det är svårt att få människor att bosätta sig är hela vårt generella program för att trycka tillbaka brottsligheten också utomordentligt viktigt för företagarna.

Fru talman! Tack, Richard Jomshof, för den utomordentligt viktiga frågan!

Alla de här rymningarna, eller fritagningarna, som vi nu talar om är ett uttryck för en ordning som, enkelt uttryckt, inte är tillräckligt säker och inte tillräckligt väl fungerande. Det är högsta prioritet för den här regeringen att räta ut de frågetecken och ordna upp de problem som vi har tagit över.

När det gäller de konkreta frågorna konstaterar jag att Kriminalvården omedelbart fattade beslut om att ställa in alla planerade sjukvårdstransporter. De fick ett uppdrag av oss att i närtid återkomma med en planering för hur säkerheten kan öka kring de här transporterna.

När det gäller Sis-hemmen är det helt riktigt så att vi inväntar utredningsförslag om att inrätta särskilda ungdomsfängelser för att ta hand om de grövsta unga brottslingarna.

När det gäller Sis-hemmen i stort handlar det nu om att dra in möjligheten att använda elektronisk kommunikation på det sätt som sker i dag, utökade möjligheter att visitera och inspektera rum inne på boendena och allmänt sett höja säkerheten också kring de hem som i dag inte tar hand om de grövsta brottslingarna.

Fru talman! Tack, Lili André, för den utomordentligt viktiga frågan!

Det råder inget som helst tvivel om att den stora tillväxt av polisen som vi ser framför oss naturligtvis ska vara en tillväxt som kommer hela landet till del. Oavsett om det handlar om stora städer, medelstora städer eller glesbygd ska medborgarna kunna räkna med att polisen finns där för dem. Det handlar både om den fysiska närvaron och tillgängligheten på andra sätt, exempelvis att någon svarar i telefon när man ringer eller vad det nu kan vara för någonting.

Det finns omständigheter som talar för att tillväxten hittills i alltför hög grad har skett på toppen av pyramiden. När vi nu, som frågeställaren mycket riktigt säger, kommer att göra rekordinvesteringar i polisen framåt är det klart att med det följer en mycket berättigad förväntan om att tillväxten ska ske i hela landet, längst ut i kapillärerna, på fältet och i utredningsverksamheten, nära medborgarna.