Gunnar Strömmer

Herr talman! Tryggheten är vår tids stora frihetsfråga, för är man inte trygg är man heller inte fri. Den som riskerar att träffas av förlupna kulor på en pub eller vid en tunnelbaneingång är inte trygg och inte fri. Den som sover i sitt eget hem men vaknar av en bomb eller i värsta fall omkommer är inte trygg och inte fri. Den som drar på sig en Sverigetröja inför en fotbollslandskamp och blir offer för ett terrordåd just för att den är svensk är inte trygg och inte fri. De judar i vårt land som är rädda för att fira gudstjänst tillsammans, skicka sina barn till skolan eller bära davidsstjärnan synligt är inte trygga och inte fria. De muslimer som i närtid fått se sin moské drabbas av skadegörelse eller hot uppfattar signalen att här är du inte trygg och inte fri.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Rättsväsendet

Herr talman! Kampen mot den grova organiserade brottsligheten och kampen mot terrorismen och den våldsbejakande extremismen är utan tvekan en kamp för varje människas trygghet och säkerhet. Men för mig är det uppenbart att det också är en kamp för alla människors frihet och i förlängningen för hela vårt öppna och fria samhälle. Det är en kamp som vi som samhälle måste ta och som regeringen är fast besluten att vinna. Det kommer att ta tid, men det kommer att gå om vi är beredda att göra det som krävs och gör det tillsammans.

Detta reflekteras också i den budget vi debatterar här i dag. Vi talar om historiska förstärkningar av hela rättsväsendet, från 69 till 90 miljarder över tre år - och detta samtidigt som miljardsatsningar på det brottsförebyggande arbetet görs.

Regeringen hanterar nu tre parallella hot mot Sveriges inre säkerhet och medborgarnas trygghet och frihet: för det första terrorismen och den våldsbejakande extremismen, för det andra olika statliga aktörer som agerar fientligt mot Sverige och för det tredje den grova organiserade brottsligheten.

I augusti höjdes som bekant terrorhotnivån från en trea till en fyra på den femgradiga skalan - från ett förhöjt hot till ett högt hot.

Sett över längre tid har detta hot kommit från framför allt tre håll: högerextremism, autonom vänster och våldsbejakande islamism. Under detta år har vi framför allt sett en eskalering av det sistnämnda hotet. Sverige har gått från att vara ett legitimt mål till att vara ett prioriterat mål för våldsbejakande islamister. Det mesta pekar på att offren för det fruktansvärda terrordådet i Bryssel i höstas valdes ut just för att de var svenskar.

Efter Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober ser vi en ökad polarisering i samhället med ökad risk för radikalisering som följd. Dessutom utmanas Sveriges säkerhet av att fientliga statliga aktörer ägnar sig åt underrättelseinhämtning, cyberangrepp, desinformation och andra former av påtryckningar.

Höjningen av terrorhotnivån är en viktig signal till alla relevanta myndigheter att intensifiera sina insatser för att höja säkerheten. Regeringen och landets myndigheter har löpande vidtagit ett stort antal åtgärder för att värna Sverige och svenska intressen. Polisen, Säkerhetspolisen, MSB och Myndigheten för psykologiskt försvar har fått nya och särskilda regeringsuppdrag för att vidta olika åtgärder för att förhindra och förebygga terrorism. Center mot våldsbejakande extremism har sedan i somras ett särskilt regeringsuppdrag för att motverka radikalisering och stärka samverkan mellan aktörer på nationell och lokal nivå.

I den här budgeten mer än fördubblar regeringen statsbidraget för säkerhetshöjande åtgärder för trossamfunden. Regeringen har därutöver skjutit till extra medel för säkerhetsarbetet i Judiska Centralrådet. Polismyndigheten har förstärkt sin bevakning kring vissa judiska objekt där man bedömer att det finns en ökad hotbild. Polismyndigheten ökar också närvaron och skärper bevakningen under julhandeln.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Rättsväsendet

Herr talman! Jag går nu vidare till att tala om den grova organiserade brottsligheten.

När regeringen tillträdde för ett år sedan ärvde vi ett samhällsproblem som är systemhotande och som i förlängningen äventyrar det fria och öppna samhället. Denna utveckling har pågått under en lång tid. Det dödliga skjutvapenvåldet har tredubblats över tio år. Förra året var rekordmörkt med 62 dödliga skjutningar. Detta ska jämföras med fyra i Norge, fyra i Danmark och två i Finland.

I våras uppskattade polisen att cirka 30 000 personer i dag har kopplingar till de kriminella nätverken att 1 000 nya rekryteras varje år. Den kriminella ekonomin omsätter 100-150 miljarder kronor, enligt polisens uppskattningar i våras. Hittills i år har ungefär 80 barn åtalats för mord eller försök, medhjälp och så vidare till den typen av grov brottslighet. Den siffran var åtta för tio år sedan. Det är alltså en tiodubbling under de senaste åren.

De gängkriminella vill injaga rädsla. De tystar vittnen, hotar socialsekreterare och infiltrerar myndigheter och politiska partier. De har ett stort våldskapital och är helt likgiltiga inför att oskyldiga drabbas.

Insikten är uppenbar för mig: Om vi gör som vi hittills har gjort kommer det också att gå som det hittills har gått, och det är inte ett alternativ för den här regeringen. Regeringen lägger därför om politiken på bredden och på djupet för att trycka tillbaka brottsligheten och återupprätta tryggheten, säkerheten och friheten i Sverige. Planen har tre distinkta delar: för det första att slå hårt mot gängens grova våld, för det andra att strypa den kriminella ekonomin och för det tredje att bryta rekryteringen av barn och unga till gängen.

Vi slår mot gängens grova våld genom flera straffskärpningar som går efter de kriminella nätverken. Till exempel kommer de som begår grova brott med vapen och sprängmedel att sitta inne dubbelt så länge från och med den 1 januari nästa år. Vi ger också brottsbekämpningen de effektiva verktyg som de länge har efterfrågat: preventiv hemlig avlyssning, utökade möjligheter till kamerabevakning, anonyma vittnen, vistelseförbud och visitationszoner med mera. Med tajtare processer och närmare samspel med riksdagen kan vi också se till att många av dessa verktyg kommer på plats snabbt men med bibehållen kvalitet och precision.

Vi ska strypa den kriminella ekonomin genom att gå efter gängens pengar. En ny utbetalningsmyndighet kommer på plats den 1 januari. Skatteverket, Tullverket och Kronofogden har fått nya uppdrag att gå efter pengarna. Vi river sekretesshinder och begränsar utrymmet för kriminella att använda bolag som brottsverktyg. Snart kommer vi också att presentera en ny, modern och offensiv förverkandelagstiftning med helt nya verktyg att gå efter de kriminellas brottsvinster.

Vi ska bryta rekryteringen av barn och unga. Det ska vi göra med en offensiv prevention över hela linjen. Vi genomför nu ett skifte i synen på unga brottslingar med skärpta straff för dem som begår allvarliga brott och ungdomsfängelser med tydligt återfallsförebyggande uppdrag.

Samtidigt gör vi ett brett omtag med de socialpreventiva insatserna. Vi river sekretessregler, förverkligar en ny, mer ingripande socialtjänstlag och genomför den största satsningen på socialtjänsten som någon regering har gjort. Sedan den 1 juli i år får socialtjänsten gripa in med öppna insatser mot barn redan från 12 års ålder, även utan föräldrars samtycke. Tidigare var åldersgränsen 15 år. Vi ökar föräldraskapsstödet och kombinerar det med ett ökat föräldraansvar. Vi ökar de ekonomiska resurserna till Sis, kommunala insatser, familjehem och mycket mer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Rättsväsendet

Genom förra årets budget och den som nu ligger på bordet handlar det om brottsförebyggande insatser på 2,8 miljarder kronor. Planen är alltså att slå mot gängens grova våld, strypa den kriminella ekonomin och bryta rekryteringen av barn och unga till gängen. Detta backas nu upp av ekonomiska satsningar av historiska dimensioner på rättsväsendet. Vi stärker hela rättsväsendet med dessa tre tydliga prioriteringar.

Polisen förstärks från dagens 37 miljarder till 47 miljarder år 2026. Det är en ökning med 27 procent.

Utbyggnaden av kriminalvården kom igång alldeles för sent. Nu säkerställer vi att den kan eskalera med full kraft. Till 2026 beräknas anslaget öka från 14,1 miljarder till 22,6 miljarder, vilket är en ökning med över 60 procent.

Säkerhetspolisens operativa förmåga måste stärkas. Det gäller bland annat kontraspionage och kontraterror. Vi talar om en ökning från 2,1 till 2,8 miljarder till år 2026, det vill säga 33 procent.

Vi stärker alltså hela rättsväsendet så att helheten hänger ihop: åklagarna, domstolarna och stödet till vittnen och brottsoffer.

Fru talman! Det är detta som krävs - en mobilisering av hela rättsväsendet och samspel med andra viktiga delar av samhället. Steg för steg genomför vi nu de reformer, vidtar de åtgärder och tillför de resurser som gör det möjligt att vända utvecklingen.

Om vi håller huvudet kallt och hjärtat varmt, om vi förstår att verkligheten kräver att vi gör saker på ett annat sätt än hittills, om vi arbetar tillsammans och om vi inte ger upp om människors inneboende kraft är jag övertygad om att ett tryggare, säkrare och friare Sverige är möjligt.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar för möjligheten att diskutera denna viktiga fråga denna morgon.

Jag vill understryka att frågorna om rättssäkerheten i själva processen har stor betydelse. Jag har själv tidigare varit väldigt tveksam till anonyma vittnen just för att till exempel den norska modellen inte gjorde mig trygg beträffande rättvisan och likvärdigheten mellan olika aktörer i rättegången; advokaten har tillgång till information som den är förhindrad att dela med sin klient. Jag har inte kunnat se hur det skulle vara möjligt att skapa en sådan ordning. Det går i alla fall inte i Sverige, där advokaten av mycket goda skäl ska ha en enda lojalitet, nämligen gentemot sin egen klient.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det jag tycker är elegant, om jag får använda det uttrycket, i den modell som utredningen föreslår är att man har anpassat denna modell och skapat en rättssäker ordning för svenska förhållanden genom att varken domstolen eller parten känner till identiteten på det anonyma vittnet. Det finns alltså en rättvisa i informationen - det som finns på bordet är det som finns på bordet. Det finns ingen underliggande eller bakomliggande information som domstolen har men som parten inte har tillgång till. Därmed har också en av de viktigaste rättvisefrågorna tagits om hand på ett väldigt bra sätt.

Utan att föregripa remissvaren kan jag ge ett andra exempel på att utredningen gjort en gedigen analys av frågan. Enligt utredningens förslag är det domstolen som sedan ska värdera betydelsen av beviset. Man kan inte alls utesluta att ett anonymt vittnesmål i det konkreta fallet kommer att tillmätas ett lägre bevisvärde än öppen bevisning. Men det är i sig inget rättssäkerhetsproblem, utan det är tvärtom ett sätt för domstolen att hantera bevisning på ett rättssäkert sätt.

Jag är starkt övertygad om att svenska domstolar med sitt sätt att hantera bevisning kommer att kunna hantera även detta på ett utomordentligt bra sätt till gagn för både den enskildes rättvisa och möjligheten att klara upp fler allvarliga brott.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Rasmus Ling antyder att jag skulle ha ett uppskruvat tonläge. Jag vill nog säga att jag har samma lågmälda och sakliga tonläge som jag brukar ha. Däremot noterar jag att Rasmus Ling har skruvat upp sitt normalt sett mycket balanserade tonläge. Exempelvis efterfrågar han empiri från min sida utan att kunna anföra ett enda empiriskt stöd annat än egna spekulationer om vad ett system med anonyma vittnen redan genom att utredningen har kommit med sitt förslag skulle kunna få för skadliga effekter för benägenheten att vittna i landet. Det är ärligt talat inte särskilt imponerande, och jag tycker inte heller att det står i paritet med det höga tonläge som Rasmus Ling har när det gäller de risker som han menar att det här systemet innebär.

Utredningen är nu ute på remiss på sedvanligt sätt. Därigenom ger vi olika aktörer i rättssamhället och samhället i övrigt en möjlighet att lämna in sina underlag om hur det här systemet kanske kan kalibreras och bli ännu vassare än det som utredningen föreslår. Den utredning som skickas ut innehåller både en gedigen genomgång av hur frågan har behandlats i tidigare utredningar och tidigare sammanhang i Sverige och en gedigen genomgång av erfarenheterna från andra länder.

Mot den bakgrunden kliver utredningen fram och lämnar ett förslag på en svensk modell som i hög grad vilar på de modeller som finns i våra nordiska grannländer och andra jämförbara demokratiska rättsstater. Man gör dock ett antal kloka justeringar för att modellen ska passa Sverige, inte minst när det gäller möjligheten att garantera en rättvis rättegång där den tilltalade eller den tilltalades advokat har samma information som rätten. Det är det första jag vill säga. Vi utgår alltså från en etablerad modell i andra länder och skapar en svensk modell som är ännu rättssäkrare och rättvisare. Det är detta som nu ska prövas.

Det andra jag vill säga är att vi kan konstatera att den verklighet vi nu ska utgå från inte är en verklighet där hundra procent av medborgarna i närheten av de kriminella nätverken står i kö för att vittna men nu i ljuset av en utredning som kom i oktober plötsligt säger att de inte vill komma. Den verklighet vi ska hantera är att det runt de kriminella nätverken finns en monumental tystnadskultur som gör att människor inte vågar prata med polis, inte vågar tala med åklagare och inte vågar uppträda i domstol. Det är de mönstren vi ska bryta. Det går alltså inte från ett läge där solen skiner till ett läge där det kommer in lite regnbyar och moln i form av förslag om att införa möjligheten att i vissa specifika fall vittna under skydd av anonymitet. Jag vill också understryka att vi har vittnesplikt i landet, det vill säga en skyldighet att vittna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi kommer att stärka vittnesskyddet på olika sätt. Det är en del av uppdraget till våra myndigheter att stärka skyddet för vittnen. Vi är beredda att investera i det skyddet. Vi är beredda att investera i polisens möjligheter att på ett mycket konkret och handfast sätt skydda vittnen i särskilt utsatta situationer, även vittnen som inte träffas av det här förslaget. Vi är beredda att skärpa straffen för dem som hotar eller på andra sätt tystar vittnen. Det är klart att det här är en helhet. Vi behöver våga göra allt för att kunna bryta de mönster som utöver att de gör det svårare att klara upp allvarliga brott underminerar medborgarnas tillit i relation till rättsväsendet på ett sätt som på lång sikt är utomordentligt allvarligt.

När det gäller riskerna för att anonymitet ska röjas vill jag understryka att våra domstolar, våra åklagare och våra myndigheter varje dag hanterar utomordentligt känsliga uppgifter om individer och har utomordentligt stor erfarenhet av att handha sekretessfrågor. Jag har mycket stort förtroende för rättsväsendets förmåga att hantera sekretessbelagda uppgifter även i situationer där människor lämnar uppgifter i skydd av anonymitet.

Herr talman! Jag konstaterar att Rasmus Ling nu skruvar upp det retoriska tonläget utan att underbygga det med särskilt starka sakargument, och det oavsett om frågan gäller anonyma vittnen eller medborgarskap.

Jag vill ändå börja med de anonyma vittnena, som är huvudfrågan för dagens debatt. Man kan möjligtvis undra, eftersom Rasmus Ling pekar på vad han tycker är bristande empiri när det gäller argumenten för anonyma vittnen, på vilken empirisk grund han drar så säkra slutsatser om de negativa effekter det skulle få. Det skulle vara intressant att höra vilket studium av erfarenheterna i Finland, Danmark och Norge som ligger till grund för de tvärsäkra påståendena.

Min bestämda uppfattning är den här: Vi kan se på våra nordiska grannländer att de, till skillnad från Sverige, har en möjlighet att möta vittnen i en utomordentligt utsatt situation - under hot, med anledning av väldigt allvarlig brottslighet - och i det sammanhanget erbjuda en möjlighet att vittna anonymt. Motiven för det är väldigt starka.

Det handlar om vikten av att kunna skydda människor i en mycket utsatt situation och säkerställa en kanal in till rättsväsendet för att inte underminera tilliten i relationen mellan medborgarna och rättsväsendet, och också ordna det på ett sådant sätt att det är både rättssäkert och effektivt. Att det går att göra det på ett rättssäkert sätt vet vi, baserat på att andra demokratiska rättsstater gör det. Vi vet det därför att Europadomstolen för mänskliga rättigheter har granskat frågorna. De har konstaterat att det är mycket väl förenligt med rätten till en rättvis rättegång enligt Europakonventionen att utforma sådana här system, under förutsättning att man gör det på ett rättssäkert sätt - och det är alltså vad vi gör.

Vi kan lära oss andra saker av våra nordiska grannländer. En konkret aspekt, där jag själv har varit kritisk till den norska modellen, är att den tilltalades ombud där får information om vittnets identitet men inte har tillåtelse att röja den för sin klient. Det menar jag som gammal advokat skulle skapa ett orimligt förhållande när det gäller relationen mellan advokaten och klienten. Det har vår utredare löst genom att säga att varken parten eller domstolen ska ha kännedom om vittnets identitet, det vill säga att alla ska ha tillgång till samma information - varken mer eller mindre - för att garantera rättssäkerheten och även rättvisan i processen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det sedan gäller empirin är det en realitet att den verklighet som vi nu ska hantera, i ljuset av de åtta år som Miljöpartiet har varit med och styrt det här landet, är en verklighet där tystnadskulturen har gripit så hårt om vårt samhälle och skapat en sådan distans mellan medborgarna och rättsväsendet att vi måste vara beredda att pröva nya vägar. Vi måste, kort sagt, vara beredda att skaffa oss en egen empiri, och det gör vi bara om vi vågar ta nödvändiga steg.

Skulle det visa sig på fem tio års sikt att det här får de oönskade effekter som Rasmus Ling utan att peka på något empiriskt stöd för sina påståenden nu lyfter fram får vi väl vara beredda att ompröva frågan. Men att inte våga ta nya kliv på det här området skulle jag säga är ansvarslöst givet det allvarliga läge som Sverige befinner sig i.

Min raka fråga till Rasmus Ling är om Miljöpartiet avser att rösta nej till ett förslag som ger möjlighet att i särskilt utsatta fall, i samband med särskilt allvarlig brottslighet, erbjuda en möjlighet för vittnen att lämna uppgifter anonymt till rättsväsendet.

Herr talman! Rasmus Ling har frågat mig om jag i mina kontakter med mina nordiska motsvarigheter har fått bilden av att åtgärden att införa ett system med anonyma vittnen varit mönsterbrytande, mot bakgrund av det ytterst fåtal fall det rört sig om.

Svar på interpellationer

Han har också frågat mig om jag delar farhågan att benägenheten att vittna öppet kan riskera att minska ytterligare när möjligheten att vittna anonymt införs för vissa och om jag i så fall avser att vidta några åtgärder.

Han har även frågat mig om jag kan garantera att identiteten för ett anonymt vittne aldrig röjs och om så inte är fallet om jag kommer att ta några initiativ för att tydliggöra statens ansvar i sådana fall.

Slutligen har han frågat mig om jag ser några risker med att systemet med anonyma vittnen kan leda till fler falska vittnesmål men att det kommer att vara svårt att bevisa, och om så är fallet hur jag avser att agera för att minska de riskerna.

Låt mig först konstatera att regeringen arbetar målmedvetet för att trycka tillbaka den grova organiserade brottsligheten och återupprätta tryggheten i Sverige. Det handlar om att slå mot det grova våldet, att strypa den kriminella ekonomin och att bryta rekryteringen av barn och unga.

I det arbetet är vi beroende av att människor vågar berätta för polis, åklagare och domstol vad de har varit med om, hört eller sett. Men en systemhotande tystnadskultur har vuxit sig alltför stark. I dag är det många som av rädsla för hot och våld från de kriminella nätverken inte vågar vittna eller över huvud taget prata med rättsväsendet. Det försvårar brottsutredningar och därmed upprättelsen för brottsoffer. Det äventyrar också tilliten till rättsstaten och i förlängningen omistliga delar av vår demokrati.

Sverige är ett av få länder i Europa som inte har någon möjlighet att garantera ett vittne som riskerar att utsättas för hot och repressalier anonymitet under rättsprocessen. System med anonyma vittnen finns bland annat i Norge, Danmark och Finland.

Som Rasmus Ling påpekar har möjligheten i dessa länder att vittna anonymt inte använts i särskilt stor utsträckning. Men samhällsutvecklingen i Sverige skiljer sig i hög grad från den i våra nordiska grannländer. I Sverige har den grova organiserade brottsligheten gripit tag om samhället på ett helt annat och mer djupgående sätt. De strukturer och den tystnadskultur som omgärdar den här brottsligheten måste brytas. Det krävs flera åtgärder för att bryta dessa mönster. En viktig åtgärd är införandet av ett system med anonyma vittnen i vissa fall.

I oktober tog jag emot delbetänkandet från Utredningen om Anonyma vittnen (SOU 2023:67). I betänkandet föreslår utredningen att det ska införas ett system med anonyma vittnen i brottmål. Möjligheten att vittna anonymt ska enligt förslaget vara begränsad till allvarliga brott, och för att anonymitet ska beviljas ska det finnas en påtaglig risk för att vittnet eller dess närstående utsätts för allvarlig brottslighet om han eller hon vittnar i målet.

I de flesta fall kommer det alltså inte att vara möjligt att vittna anonymt. Det är därför viktigt att också vidta åtgärder för att öka människors benägenhet att vittna även i normalfallen, alltså i alla situationer när vittnen inte kommer att kunna skyddas av anonymitet. Regeringen kommer därför att ta ett brett grepp om vittnesfrågorna, bland annat genom olika insatser för att öka människors kännedom om vilka rättigheter och vilket skydd vittnen har.

Jag vill också nämna att Utredningen om Anonyma vittnen ser även på andra frågor av betydelse, som kronvittnen, tidiga förhör och olika sekretessfrågor rörande förundersökningar. Regeringen är också beredd att skärpa straffen för den som hotar eller på annat sätt försöker tysta vittnen. De frågorna ingår i den stora översyn av straffrätten som nu pågår.

Det centrala vid en reglering av anonyma vittnen är självklart att anonymiteten kan garanteras för de personer som har fått ett löfte om att få lämna uppgifter anonymt. För att ett vittne ska känna sig säker på att anonymiteten består under hela rättsprocessen föreslår utredningen därför att samma regler ska gälla under förundersökningen och i domstolen. Uppgifter om vittnens identitet kommer enligt utredningens bedömning och förslag att skyddas av sekretess.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Slutligen vill jag understryka att det för tilliten till vår rättsordning också är viktigt att samhället ingriper med kraftfulla åtgärder mot vittnen som medvetet lämnar felaktiga uppgifter. I det sammanhanget är det självklart att vittnen som hörs anonymt omfattas av samma straffansvar som andra vittnen. Den 1 juli 2022 ändrades bestämmelserna om mened så att fler fall kan bedömas som grova och därmed leda till betydligt strängare straff. Samtidigt skärptes också straffen för olika former av falska anklagelser. Regeringen kommer att följa utfallet av den reformen mycket noggrant.

Om vi gör som vi hittills har gjort kan vi utgå från att det också kommer att gå som det hittills har gått. Det är inte ett alternativ för den här regeringen. Tystnadskulturen måste brytas, och vi är beredda att pröva nya vägar för att åstadkomma det.

Herr talman! Än en gång tack till Eva Lindh för möjligheten att få diskutera dessa viktiga frågor i kammaren i dag! Jag tackar också för Ann-Charlotte Hammar Johnssons bidrag och långa engagemang över tid - det gäller er båda - och för möjligheten att ta del av de erfarenheter och vittnesbörd som ni har med er här i dag.

Nu har vi ägnat ett år gemensamt åt de här frågorna på olika sätt. Vi har setts i olika sammanhang. Departementet har bjudit in expertis av olika slag i dessa och närliggande frågor, både praktiker och akademiker. Ni har samlats över partigränserna kring ett tillkännagivande som till sitt innehåll är väldigt konstruktivt. Det tar fasta på den gemensamma insikten att här finns ett problem som vi måste hugga tag i, men också en insikt om att frågorna inte saknar komplexitet och att det gäller att det vi gör verkligen gör att det blir bättre för dem vi nu talar om, framför allt kvinnor, som hamnar i en situation där de i praktiken blir gisslantagna i bodelningsförfaranden med väldigt långtgående negativa konsekvenser, både ekonomiska och sociala.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill också understryka att vi ännu inte har utformat våra utredningsdirektiv. Vi ska se exakt hur de ska formuleras och i vilket sammanhang frågorna ska utredas. Men att det ska bli av kan jag garantera, och vår avsikt är alltså att det ska ske under nästa år.

Jag vill gärna ta fasta på det här fina samspelet och understryka att jag inte alls har några problem med att vi möts även här i kammaren och håller liv i frågorna under det att en utredning pågår. Det finns ett stort allmänintresse i frågorna. Det finns också många människor som är omedelbart berörda av dem och som jag hoppas och tror också har glädje av att se att engagerade medborgare i denna kammare håller i frågorna och ser till att de både debatteras och hanteras på ett seriöst sätt så att vi kan få till stånd en förbättring i framtiden.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Tack, Eva Lindh och Ann-Charlotte Hammar Johnsson, för era vittnesbörd från verkliga fall! De är en viktig påminnelse om att lagstiftningsarbete tar sikte på verkligheten och på människor, i det här fallet ofta i en väldigt utsatt situation.

Låt oss vara överens om att här finns ett reellt problem. Det finns också en gemensam ambition att hitta en bra lösning på det problemet. Sedan är frågan hur det ska göras på ett bra sätt.

Är det här med att riksdagen nu ska vara i hasorna på regeringen och justitieministern ett hot eller en möjlighet? I det här fallet ser jag det hundraprocentigt som en möjlighet. Det är nog inte alla tillkännagivanden som alltid välkomnas av alla regeringar, men just detta tillkännagivande tycker jag är en fantastiskt fin bekräftelse på att vi över partigränserna kan se ett starkt allmänintresse i frågan. Det skapar också en lojalitet till frågan som kommer att sträcka sig över en längre tid, oavsett vem som till äventyrs är justitieminister eller sitter i Regeringskansliet. När utredningen tillsätts - under nästa år, är vår avsikt - ska vi därför naturligtvis se till att det finns ett fortsatt samspel kring frågorna under det att de utreds på ett seriöst sätt.

Låt mig säga någonting om sakfrågorna, som inte är helt okomplicerade. En sak som jag inte har blivit riktigt klok på under den tid som vi har diskuterat detta är varför de till synes väldigt långtgående verktyg som redan i dag finns för att skynda på bodelningsprocesser och jaga på den part som till äventyrs ägnar sig åt fördröjning inte tycks användas i särskilt stor utsträckning eller i varje fall inte får avsedd effekt, om man ser till de problem som lyfts upp i den här diskussionen. Det handlar om viten, olika skyldigheter när det gäller edgång, möjlighet till särskild förvaltning och möjlighet att låta en make som förhalar stå för en större del av förrättningskostnaderna. Det är normalt sett rätt kraftfulla verktyg för att skynda på en process.

Det är svårt att komma till en väg framåt innan dessa frågor verkligen har körts i botten. Är det i den verktygslådan som en lösning framåt ligger, eller bör man även överväga andra delar?

Tidsgräns tycker jag på ett sätt intuitivt känns som en bra idé. Har man en bortre parentes finns det ju en gräns för hur länge någon kan ägna sig åt förhalning. Å andra sidan finns det ibland sakliga skäl till att processer behöver mer tid, kanske mer tid än vad en sådan tidsgräns skulle medge - kanske inte i de fall vi nu diskuterar men möjligtvis i andra bodelningsfall. Möjligtvis finns det också en risk att om man sätter en bortre tidsgräns kanske den kan bli normerande åt andra hållet, alltså i praktiken att bodelningar generellt kommer att ta längre tid därför att man sätter en tidsgräns mot vilken allt fler processer skulle arbeta. Konsekvensen kan då möjligtvis bli att fler bodelningar skulle ta längre tid än i dag. Det är i alla fall en risk.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det finns också en tredje del som man kan fundera över: Det finns ett skäl till att vi vill att bodelningar ska redas ut utanför domstol. Är man väl inne i en domstolsprocess kommer nämligen en helt annan logik in i processen. Vad händer om allt fler bodelningar som är outredda eller inte färdigutredda lämnas över till domstol? Det är inte självklart att det från tidsutdräktssynpunkt, så att säga, skulle bli bättre för den svagare parten. Detta säger jag egentligen inte som en invändning; jag säger det bara som en beskrivning.

Vi är helt överens om att här finns problem vi måste lösa. Nu ska vi göra det på ett väldigt seriöst sätt, gå till botten med alla aspekter och frågor och sedan hitta en väg framåt.

Fru talman! Tack, Eva Lindh, för interpellationen och tack, Ann-Charlotte Hammar Johnsson, för inlägget och för möjligheten att få diskutera denna mycket angelägna fråga i dag! Vi talar verkligen om något som både är ett omfattande samhällsproblem och, framför allt, ett problem för de enskilda människor, övervägande kvinnor, som detta berör.

För att ta fasta på det Eva Lindh sa om betydelsen av att arbeta med en sammanhållen strategi, där den konkreta fråga vi diskuterar i dag förstås är en viktig del, är det klart att vi i ett bredare perspektiv måste göra en rad olika saker för att motverka mäns våld mot kvinnor. En bodelning är ju inte ett uttryck för fysiskt våld, men det kan utan tvekan vara ett våldsamt verktyg för att använda en sorts ekonomisk utpressning i en relation och i den situation som vi nu talar om.

Regeringen gör nu en revision av åtgärdsplanen när det gäller mäns våld mot kvinnor och arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck. Vi ska presentera en ny plan för detta arbete som ska gälla för åren 2024-2026. Det kommer att vara ett otroligt viktigt verktyg för att arbeta samlat och strategiskt med de här frågorna framåt.

Låt mig också på mitt eget område lyfta fram betydelsen av straffskärpningar. I en tid då vi på väldigt goda grunder ägnar mycket tid och kraft åt hur vi ska kunna motverka gängkriminaliteten, de kriminella nätverken och den grova organiserade brottsligheten vill jag understryka betydelsen av att män som slår kvinnor eller män som våldför sig på kvinnor straffas hårdare än i dag. Häktning måste vara obligatoriskt. Jag ser det som en anständighetsfråga för vårt samhälle.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det sedan gäller dagens fråga kan vi först konstatera att i de allra flesta fall löser makar ut detta. Även om skilsmässor för de allra flesta människor inte är en enkel sak tror jag att makar i 95 procent av fallen löser ut bodelningen utan att hamna i den typ av problem som vi nu diskuterar. Men för dem som drabbas av eller hamnar i den här situationen är den likafullt naturligtvis svåruthärdlig och kan få väldigt svåra konsekvenser.

För mig har det varit belysande att få höra diskussionen under snart ett års tid, inte minst med många initierade ledamöter av den här kammaren som har satt frågan på min radarskärm. Det var mycket riktigt så att vi sågs i en bredare tvärpolitisk krets under våren. Så sent som i veckan har ett samtal med expertis genomförts. I dag kan jag berätta att vi under nästa år kommer att tillsätta en utredning om de här frågorna för att kvittera både frågornas betydelse och den breda samsyn som finns här i kammaren på behovet av att belysa frågorna på djupet.

Bodelningsfrågan är inte helt okomplicerad. Om jag ska sammanfatta mina intryck av årets fördjupning kan man säga att det i bodelningsprocesserna utan tvekan finns en jämställdhetsaspekt och oftast en starkare och en svagare part. Inte alltid, men som regel, är det kvinnan som är den svagare parten. Det är klart att konsekvenserna av att processerna drar ut på tiden kan bli väldigt långtgående och i vissa fall också förödande för dem som drabbas av det.

Samtidigt finns det fortfarande oklarheter. Det finns nämligen redan i dag en ganska stor verktygslåda för att skynda på bodelningsprocesserna, som av någon anledning inte verkar användas på det sätt som man skulle kunna förutsätta. Tidsgräns är en sak man kan överväga, men det finns också möjliga risker med det som måste belysas närmare. Låt oss komma tillbaka till det i det fortsatta utbytet när vi ser på substansen i den viktiga principfråga som har lyfts genom Eva Lindhs interpellation.

Fru talman! Eva Lindh har frågat mig vad som händer med frågan om att införa en bortre tidsgräns vid bodelning.

Låt mig först vara tydlig med att mäns våld mot kvinnor måste upphöra. Att bekämpa mäns våld mot kvinnor handlar om att bekämpa allvarlig brottslighet, och det handlar om att värna alla människors frihet. Regeringen fortsätter enträget att arbeta för en stärkt jämställdhet med fokus på mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck.

Efter en skilsmässa ska en bodelning göras. I de flesta fall hanterar makarna detta på egen hand, men det finns situationer när det inte är möjligt. Som interpellationen belyser är det angeläget att det finns en välfungerande, effektiv och rättssäker ordning för bodelningar. Det är inte acceptabelt att ekonomiska faktorer kan avhålla en person från att lämna till exempel en våldsam partner.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I maj i år bjöd jag in till ett rundabordssamtal om bodelningsförfaranden. Det blev ett mycket givande utbyte. Det var också ett första steg för mig i att kartlägga vilka orsakerna är till att bodelningsprocesser kan dra ut på tiden och hur omfattande problemet är. Arbetet har fortsatt sedan dess i departementet. Nyligen samlade tjänstemännen på departementet ett antal experter till ett uppföljande möte för att närmare diskutera frågorna i sak. Vid mötet deltog verksamma bodelningsförrättare, domare och akademiker.

Att införa en tidsgräns för när en bodelning ska vara avslutad är ett av flera olika förslag som förts fram i debatten och som kan vara värda att se närmare på. Som jag tidigare nämnt vill jag inte i förväg utesluta några förslag. Jag uppfattar och uppskattar också att riksdagen i sitt tillkännagivande är inne på samma linje. Frågan om hur vi bäst går vidare övervägs nu i Regeringskansliet. Jag återkommer närmare till det i de fortsatta inläggen.

Fru talman! Jag tackar Rasmus Ling än en gång för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag. Låt mig bara säga att utgångspunkten i lagstiftningen är att huvudregeln är att den enskilde ska bli underrättad. Vi har alltså inte en ordning som bygger på att människor inte ska få bli underrättade om de har utsatts för användning av hemliga tvångsmedel. Utgångspunkten är tvärtom att den som har berörts så långt möjligt ska underrättas om tvångsmedelsanvändningen i efterhand. Det är ett viktigt värde, och det bygger vår lagstiftning på redan i dag.

Det finns motstående sekretessintressen. Det ligger redan i begreppen hemliga tvångsmedel och förundersökningssekretess. Det finns ett motstående sekretessintresse som handlar om att värna det intresse som i grund och botten motiverar användningen av hemliga tvångsmedel. Det betyder också att det kan uppkomma situationer där man även i efterhand av olika skäl anser det olämpligt att underrätta den enskilde. Den informationen stannar alltså inte hos åklagaren utan lämnas över till Integritetsskyddsmyndigheten för en i och för sig inte oväsentlig kontroll av om det var rätt eller fel att sätta in tvångsmedlet. Man får ändå säga att det är en ganska fundamental fråga i sammanhanget.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag menar att vi totalt sett har en rättssäker ordning givet de motstående intressen vi har att hantera. Med det sagt är jag alltså öppen för att över tid se om det krävs ytterligare rättssäkerhetsgarantier. En viktig sak som nu tillförs lagstiftningen är som sagt mer långtgående krav på de myndigheter som hanterar tvångsmedel att upprätta dokumentation så att antingen den enskilde eller tillsynsmyndigheten ska ha ordentligt underlag för sin granskning.

Jag vill också säga att det finns en beprövad ordning även om den här utvidgningen skedde den 1 oktober, för det är ju en utvidgning av en beprövad ordning som i dag används när det gäller terrorister och spioner men som nu även ska användas mot de kriminella nätverken.

Jag vill understryka en öppenhet för att löpande pröva om vi ytterligare behöver stärka rättssäkerheten i olika avseenden, men jag vill också understryka att jag känner mig grundtrygg i att vi använder en mycket rättssäker och beprövad modell när det gäller användningen av hemliga tvångsmedel.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Låt oss först närmare diskutera frågan om den underrättelseberättigade personkretsen, alltså vem som ska ha rätt att bli underrättad om att den blivit föremål för hemliga tvångsmedel. Vi har inga förslag eller några processer igång när det gäller att ändra den kretsen. Utgångspunkten i lagstiftningen är att underrätta den krets som anses vara berörd. Den måste naturligtvis definieras närmare, men det är ändå inte en alldeles restriktiv bedömning av vem som är berörd. Redan i dag är det så att den som berörs av tvångsmedelsanvändning också ska få underrättelse om detta.

Däremot har vi tittat på frågor som är ägnade att ge ett bättre underlag för den enskilde som är berörd att bedöma sin situation. Där kommer ju inte minst de utökade kraven på dokumentation in i bilden. De kom till för att försöka få till stånd en bättre kvalitet och en bättre överblick för den enskilde i samband att man blir underrättad om det här och i efterhand vill se om det varit rim och reson i den användning av tvångsmedel man blivit föremål för. Vi har i våra lagstiftningsärenden understrukit behovet av att få en ännu bättre dokumentation, till gagn för den enskilde.

När det gäller frågan om det berättigade intresset, att det har gått en viss tid och så vidare kan jag absolut instämma i att det finns ett berättigat intresse. Sedan ska det vägas mot de motstående sekretessintressena. Även om det i olika fall kan finnas förundersökningssekretess eller andra sekretessintressen som gör att informationen inte delas med den enskilde får åklagaren inte hålla den för sig själv. I den situationen ska informationen lämnas till Integritetsskyddsmyndigheten för att man ska få till stånd en tillsyn för att garantera transparens och insyn i tvångsmedelsanvändningen rörande enskilda. Den kan utövas av den enskilde själv och/eller av tillsynsmyndigheten.

Det kommer att finnas fall där enskilda människor som gärna hade velat ha information inte får det, därför att det finns motstående intressen som väger tyngre. Samtidigt vill jag understryka att det alltså inte betyder att de fallen förblir ogranskade. De blir förstås genomlysta i samband med den tillsyn som utförs av tillsynsmyndigheten.

Min uppfattning är att vi på det hela taget har en balanserad och väl beprövad ordning. Den inbegriper en långtgående möjlighet för de berörda att få information i efterhand om att de blivit föremål för användning av tvångsmedel.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill också säga att när vi nu utvidgar tillämpningsområdet för hemliga tvångsmedel, exempelvis genom att göra det möjligt för polis och åklagare att använda dem preventivt mot de kriminella nätverken, har vi i lagstiftningen lagt in ett slags femårsgräns. Under de fem år som de här reglerna nu ska få gälla ska det också göras en ordentlig utvärdering av användningen i alla dimensioner, inklusive dem som Rasmus Ling i dag tar upp.

Jag vill understryka att jag är öppen för förändringar men gärna vill se hur befintliga regelverk används i praktiken innan vi drar alltför långtgående slutsatser om framtiden.

Fru talman! Tack, Rasmus Ling, för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor i dag!

Jag börjar med att kroka i Rasmus Lings reflektion när det gäller de grundläggande avvägningar som vi har att hantera mellan å ena sidan den effektiva brottsbekämpningen och å andra sidan den personliga integriteten. Det råder ingen som helst tvekan om att inte minst hemliga tvångsmedel är väldigt ingripande verktyg. Men de motiveras förstås av att det intresse som ligger till grund för användningen, nämligen den effektiva brottsbekämpningen i synnerhet när det handlar om väldigt grov brottslighet, är ett angeläget allmänt intresse. Det väger upp det motstående intresset av att värna den personliga integriteten.

Jag tycker också att man kan bredda perspektivet vad gäller personlig integritet. En 24-årig kvinna mördas genom en sprängladdning i hennes radhus när hon sover på natten; det är svårt att tänka sig en mer ultimat personlig integritetskränkning.

Vi har alltså både den effektiva brottsbekämpningen och brottsoffrens integritetsintressen i den ena vågskålen och sedan förstås de andra legitima integritetsintressena som handlar om dem som blir föremål för exempelvis användning av hemlig avlyssning eller vad det nu kan vara. Det råder ingen som helst tvekan om att samhällsutvecklingen gör att den effektiva brottsbekämpningens intresse och brottsoffrens integritetsintresse nu ges en relativt sett större tyngd. Jag välkomnar att det går att få ett brett stöd för den förskjutningen här i kammaren.

Ibland hör man lite slarviga, tycker i alla fall jag, eller grunda invändningar på temat att vi nu har rört oss ut på något slags sluttande plan. Jag vill understryka att så verkligen inte är fallet. Sverige är en väl fungerande demokratisk rättsstat. När det gäller just tvångsmedelsanvändningen finns det en mycket etablerad och rättssäker ordning för det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En åklagare kan som sagt inte själv hitta på att man vill använda tvångsmedel utan måste gå till domstol och få det domstolsprövat. I domstolsprövningen finns det advokater som är särskilt utsedda för att bevaka integritetsintressena. Det finns en tillsyn som sker i efterhand av Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, och det finns den skrivelse som regeringen lämnar till riksdagen varje år och som Rasmus Ling tar upp. Där får man den samlade bilden av tvångsmedelsanvändningen, det vill säga checks and balances, hanteringen av det konkreta fallet men också granskningen av helheten.

Vår utgångspunkt är att vi ger polisen och åklagarna större möjligheter att använda hemliga tvångsmedel också för att förhindra och förebygga brottslighet. Vi öppnar i praktiken upp den verktygslåda som hittills har varit öppen för Säkerhetspolisens arbete mot terrorism och spioneri för att användas också av polis och åklagare mot de kriminella nätverken och den grova organiserade brottsligheten. Det är utan tvekan en förskjutning i riktning mot den effektiva brottsbekämpningen, men det sker i en rättssäker ordning.

När det gäller de konkreta frågor som Rasmus Ling tar upp gör vi i samband med detta också saker för att ytterligare stärka möjligheterna för den enskilde att få sitt fall belyst på ett lämpligt sätt, inte minst genom att vi ställer högre krav på dokumentation i samband med tvångsmedelsanvändningen. Det är också för att den enskilde i efterhand, på ett bättre sätt än i dag, ska kunna få underlag för att se om man har blivit hanterad på ett sätt som är rimligt och rätt.

Tillsynsfrågan är viktig. Just nu har vi inte gett myndigheten ytterligare uppdrag att förändra underlagen för den skrivelse som går till riksdagen. Men jag är beredd att löpande överväga om ytterligare saker behöver göras. Nu ska vi se om de nya verktyg som vi sätter in verkar innan vi gör nya bedömningar i den delen.

Fru talman! Rasmus Ling har frågat mig om regeringen kommer att ta fram nya regleringar för hur dokumentation av användning av hemliga tvångsmedel ska göras. Han har också frågat om jag och regeringen kommer att vidta några åtgärder för att fler personer som utsatts för hemliga tvångsmedel ska få veta det i efterhand, även för det fall att det gått lång tid sedan det inträffade. Han har även frågat om regeringen är beredd att utveckla den årliga skrivelse som görs till riksdagen om hemliga tvångsmedel till att också inbegripa andra integritetsinskränkningar. Slutligen har han frågat om regeringen är beredd att se över möjligheten att minska utrymmet för vilka tjänstefel som kan anses som ringa, och som därmed är straffria, när det är fråga om användning av hemliga tvångsmedel.

Det är av största vikt att vända den allvarliga utvecklingen vad gäller brottsligheten och gängkriminaliteten i Sverige. I det arbetet krävs bland annat att de brottsbekämpande myndigheterna har tillgång till kraftfulla och effektiva verktyg.

Sedan den 1 oktober i år får preventiva tvångsmedel användas i fler fall i syfte att förhindra särskilt allvarlig brottslighet. Möjligheterna att använda hemliga tvångsmedel för att utreda allvarliga brott när det finns en konkret brottsmisstanke utökades också. Samtidigt stärktes rättssäkerheten genom bland annat tydligare krav på dokumentation av användningen av hemliga tvångsmedel.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Reglerna om hemliga tvångsmedel behöver leva upp till högt ställda rättssäkerhetskrav. Vi har därför krav på domstolsprövning och offentliga ombud som bevakar enskildas integritetsintressen. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden utövar tillsyn över användningen. Det finns också regler om underrättelser till enskilda som har varit föremål för hemliga tvångsmedel. Därutöver finns regeringens årliga skrivelse till riksdagen, där användningen av tvångsmedlen redovisas.

De nya reglerna om dokumentation har precis trätt i kraft. Tillämpningen får utvisa om det finns behov av ytterligare eller ändrade regler om detta. Beträffande möjligheten för personer att i efterhand få reda på om de varit föremål för hemliga tvångsmedel kan det nämnas att förslag om förändrade regler om underrättelser har lämnats i betänkandet Bättre möjligheter att verkställa frihetsberövanden. Ett utkast till lagrådsremiss som grundar sig på betänkandet remitterades den 25 oktober i år.

I nuläget pågår inte något arbete med att ändra de myndighetsuppdrag som styr vilket underlag som finns för regeringens skrivelse om hemliga tvångsmedel. Men det kan finnas skäl att överväga vad skrivelsen ska innehålla allteftersom regelverken om hemliga tvångsmedel förändras.

Offentlig verksamhet ska bedrivas på ett ansvarsfullt och korrekt sätt. Det är angeläget att det finns ett effektivt system för ansvarsutkrävande när det begås fel i tjänsten. Regeringen avser därför att tillsätta en utredning som bland annat ska se över ansvaret för tjänstefel. Frågan om utvidgning av det straffbara området för tjänstefel är en fråga som kommer att behandlas inom ramen för utredningen.

Det är angeläget, slutligen, att enskildas personliga integritet skyddas. Samtidigt måste våra brottsbekämpande myndigheter ha effektiva och kraftfulla verktyg för att bekämpa allvarlig brottslighet och de kriminella nätverken. Regeringen kommer att fortsätta jobba fokuserat för att vända utvecklingen.

Fru talman! Jag har av lätt insedda skäl inte möjlighet att gå in och bedöma varje enskild polisinsats i varje enskilt fall. Jag bör dessutom avhålla mig från det av andra och principiella skäl.

Däremot kan jag på ett övergripande plan säga att polisen har skyldighet att ingripa när människor begår brott. Det är en generell utgångspunkt för polisens verksamhet, och detta är naturligtvis inget undantag. Hur man sedan väljer att hantera det i det konkreta fallet är upp till polisen. Naturligtvis är dock den enda rimliga principiella utgångspunkten att polisen i händelse av pågående brottsverksamhet ska ingripa och avbryta den brottsliga verksamheten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det gäller utfallet noterar jag att det på senare tid kommit en dom som inte var fällande i något enskilt fall. Å andra sidan finns det också väldigt många exempel på fällande domar. Som helhet är mitt intryck att rättsväsendet tar denna brottslighet på stort allvar och tillämpar de lagar och regler som gäller i dag.

Om det finns ett värde i att understryka denna brottslighets allvar - och jag ansluter mig till den uppfattningen - genom att från lagstiftarens sida se till att det finns förutsättningar att få domar som på ett bättre sätt än i dag återspeglar detta allvar är det naturligtvis klokt att, som vi nu gör, se över regelverket för att ge dessa förutsättningar för rättstillämpningen att döma ut ännu mer ingripande straff.

Och som sagt, för att avsluta med det grundackordet: Det motiveras alltså inte bara av de långtgående praktiska konsekvenser och risker som denna brottslighet har utan också av de djupare demokratiska och principiella skälen. Det omgivande samhället ska markera med utomordentligt stor tydlighet när denna typ av brottslighet äger rum.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag vill gärna bekräfta att Moderaterna under många år har belyst allvaret i den brottslighet som vi nu talar om.

Jag tycker att det räcker väldigt långt att se på de konsekvenser detta får för vanliga hederliga medborgare på väg till jobbet eller för att lämna barnen på förskolan eller skolan. Det gäller för den delen också varuleveranser eller annan näringsverksamhet som hindras i sin helt fredliga framfart på grund av att andra tycker sig ha rätten att sätta sig i vägen för ett väl fungerande vardagsliv. Redan detta är mycket allvarligt. Om det dessutom äventyrar liv och hälsa på ett mycket mer bokstavligt plan genom att exempelvis förhindra brandbilar eller ambulanser att ta sig fram är det utomordentligt allvarligt.

Jag tycker att man ska ha en erkänsla för den lagstiftning vi har som, i alla fall om vi ser till straffskalorna som de är utformade, erkänner allvaret i detta.

När det gäller det som nu lyfts av Tobias Andersson och som Moderaterna har lyft i många år och lyfte inför valet är det inte bara straffskalorna på papperet utan också den konkreta tillämpningen som är det allra mest avgörande. Därför har det varit viktigt för oss att både sätta ljuset på sabotage mot blåljusverksamhet och göra en särskild översyn av dessa regler och föra in de grundläggande perspektiven även i den breda översynen av straffrätten.

Jag kan peka på en fråga av betydelse som vi sätter ljuset på i den breda översynen och som också omfattar den här brottsligheten. Det är den så kallade presumtionen mot fängelse, alltså att en domstol enligt de regler som lagstiftaren har satt upp i dag ska välja en mindre ingripande påföljd än fängelse om det finns skäl för det eller alternativ till det.

Det är inte ett uttryck för något slags allmän repression att säga att det är en rimligare utgångspunkt att straff ska spegla brottens allvar. Om det är så att brottets allvar motsvaras av ett fängelsestraff är det rimligt att utgångspunkten också är att människor ska sitta i fängelse. Det är som sagt inte specifikt riktat just mot sabotageverksamhet, men sabotagebrotten omfattas förstås av den generella översynen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Avslutningsvis vill jag säga att det, utöver de praktiska konsekvenser vi har pratat om som utomordentligt allvarliga, också finns en djupare demokratisk aspekt. En aktivism ägnad att hindra och begränsa andra människors yttrandefrihet är någonting som vi inte kan acceptera i ett fritt och öppet demokratiskt samhälle. Detta betonar ytterligare betydelsen av reformer på det här området.

Fru talman! Tack, Tobias Andersson, för möjligheten att diskutera denna angelägna fråga i kammaren!

Låt mig först understryka det jag sa inledningsvis som bekräftar mycket av det Tobias Andersson tar upp. Vi talar om aktiviteter som är både farliga för människor som vill ta sig fram i trafiken och potentiellt oerhört farliga om det dessutom är så att det är verksamhet som skulle hindra exempelvis ambulanser eller brandbilar att ta sig fram i trafiken.

Det potentiella allvaret i konsekvenserna av den typen av aktiviteter återspeglas också i strafflagstiftningen. Det gäller i synnerhet om man begår grova brott. Om det får konsekvenser i förhållande till blåljusverksamhet är det till och med så att man kan få livstids fängelse enligt dagens straffskalor. Det återspeglar som sagt allvaret i den typ av brott som vi nu talar om.

Det finns ett problem utöver de problem detta innebär för trafikanter, hederliga människor som vill ta sig till jobbet eller lämna barn på förskolan eller skolan - vilket är skäl nog att se allvarligt på denna brottslighet - och utöver de konsekvenser detta kan få för blåljuspersonal. Det är den problembeskrivning som Tobias Andersson tar upp och som jag gärna vill instämma i: Närbesläktade aktiviteter och opinionsyttringar har också handlat om att ge sig på andra människors yttrandefrihet.

Oavsett om det handlar om att genom aktiviteter i samband med ett offentligt möte i praktiken hindra andra från att komma till tals och ge uttryck för sin uppfattning eller om det handlar om att ge sig på konstverk som man av olika skäl inte uppskattar är detta aktiviteter som är ägnade att begränsa det demokratiska samtalet och begränsa de fri- och rättigheter som var och en har. Det understryker också den demokratiska dimensionen och den demokratiska problematiken i den typ av aktiviteter som vi nu talar om.

När vi blickar framåt har vi som sagt en översyn igång av just regelverken när det gäller blåljussabotagen. Dessutom gör vi en generell översyn av straffrätten som har ett bredare grepp och som omfattar straffrätten i stort. När man nu talar om straffskalor i de här fallen kan man konstatera att de, inte minst för de grova brotten men även för de lindrigare brotten, redan i dag innehåller väldigt ingripande frihetsberövandepåföljder. Det är upp till fyra års fängelse för normalbrotten och till och med upp till livstids fängelse för de grova brotten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det handlar i hög grad om tillämpning av den nedre delen av straffskalan, alltså vad man i normalfallet ska kunna påräkna för påföljd om man ägnar sig åt den här typen av aktiviteter. Jag menar att det är en viktig del av ingångsvärdet för översynen.

Om man sätter in det i ett perspektiv av hur vi nu arbetar med straffrätten handlar det generellt sett om att få till stånd en rättstillämpning som dels använder hela straffskalan på ett annat sätt än vad som ibland är fallet i dag, dels riktar sökljuset mot den nedre delen av straffskalan. Den här typen av fall, men också andra fall, hamnar ju ofta där.

Sammanfattningsvis är det ett utomordentligt angeläget ämne som lyfts i interpellationen. Det är redan i dag så att brottens allvar speglas i straffrätten, men den översyn vi gör är ägnad att ytterligare inskärpa allvaret i brottsligheten och se till att konsekvenserna blir ännu mer kännbara än vad som i dag är fallet.

Fru talman! Tobias Andersson har frågat mig vilka åtgärder som jag avser att vidta mot bakgrund av de radikala klimataktivisternas vägblockader och andra samhällsskadliga aktiviteter samt om regeringen och jag avser att vidta några åtgärder för att skärpa straffen för vägblockader.

Att blockera en väg riskerar inte bara att orsaka förseningar och frustration utan kan även störa utryckningar och brådskande transporter. Om den allmänna ordningen störs har polisen enligt polislagen en skyldighet att ingripa och kan till exempel avlägsna en person från vägbanan. Enligt ordningslagen får polisen också upplösa en allmän sammankomst som medför allvarlig störning av trafiken. Om en deltagare i en folksamling som stör allmän ordning inte lyder polisens befallning kan denna dömas för ohörsamhet mot ordningsmakten.

Den som blockerar en väg på ett sätt som orsakar allvarliga störningar av trafiken kan också dömas för sabotage. Det finns flera exempel på sådana domar i praxis. Straffskalan för sabotage sträcker sig till fyra års fängelse. I värsta fall kan störningarna hindra viktig utryckningsverksamhet. Om en vägblockad hindrar polis, ambulans eller någon annan form av räddningsinsats från att komma fram kan det bedömas som sabotage mot blåljusverksamhet. Straffet för det brottet är också fängelse i högst fyra år. För grovt sabotage mot blåljusverksamhet är straffskalan fängelse på viss tid, lägst två och högst 18 år, eller på livstid.

Interpellanten berör även att klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari fått ställa in sin medverkan hos Fossilfritt Sverige. I anslutning till det exemplet kan jag konstatera att det är av största vikt att samhällsviktiga aktiviteter av olika slag, i detta fall ett möte om klimatfrågan, kan äga rum på ett säkert sätt. Den typen av sammankomster utgör en grundbult i vår demokrati och måste värnas. Hot, våld och ofredanden är aldrig acceptabelt, och sådana ageranden är straffbara, oavsett om de sker i syfte att få uppmärksamhet för en politisk synpunkt eller i något annat syfte. Därutöver har bland annat statliga förrättningar och allmänna sammankomster, genom ett särskilt straffstadgande, ett extra skydd mot störningar i form av oljud eller liknande.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det bör framhållas att rätten att demonstrera är central i en demokrati, och alla begränsningar i den rätten måste möta krav på legalitet, nödvändighet och proportionalitet. Med det sagt kan vägblockader och störande av möten om viktiga samhällsfrågor ha ytterst samhällsskadliga eller farliga konsekvenser. Exempelvis kan metoden att blockera vägar innebära fara för liv och hälsa. Regeringen ser därför med största allvar på denna fråga.

Konsekvenserna för dem som stör blåljusverksamhet måste vara direkta och kännbara. Regeringen har därför gett en utredare i uppdrag att överväga om straffskalan för sabotage mot blåljusverksamhet bör skärpas. Uppdraget ska redovisas senast den 1 januari nästa år.

Fru talman! För egen del tycker jag att det är utomordentligt viktigt att stärka medborgarskapets betydelse. Detta har ju varit ett av grundackorden för kvällens debatt.

Det finns många skäl till detta. Det är inte minst betydelsefullt för ett samhälle att det erkännande som ligger i medborgarskapet förutsätter att man når upp till högt ställda krav. Att ha en längre hemvisttid eller ett längre hemvistkrav än vad vi har i dag är mycket rimligt i det ljuset. Att ställa höga krav på kunskaper i svenska språket och om det svenska samhället är mycket rimligt med den utgångspunkten. Att ha högt ställda krav på vandel, alltså på ett hederligt levnadssätt, är också mycket rimligt ur den synvinkeln.

Det är även mycket rimligt att införa en möjlighet att ompröva ett medborgarskap. Där sticker Sverige ut i en internationell jämförelse. Att inte kunna ompröva ett medborgarskap i en situation där någon har lämnat felaktiga uppgifter eller har mutat sig till ett medborgarskap - eller för den delen om någon har begått ett väldigt allvarligt brott, till exempel ett terrorbrott som riktar sig mot Sverige - är ägnat att underminera värdet av medborgarskapet.

Det är också mycket viktigt och riktigt att vissa rättigheter är exklusiva för medborgare. Det gäller rösträtten i de nationella valen och inflytandet över den svenska lagstiftningen, den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken och den ekonomiska politiken, alltså sådant som rör hela vårt samhälle. Det gäller även vissa förtroenderoller i samhället, alltifrån nationella politiska förtroenderoller till roller som domare, militär eller polis.

Men det är också så att vi har ett starkt intresse av att människor som bedöms ha rätt att stanna i Sverige gradvis kommer in i vårt samhälle. Att kunna erbjuda delaktighet i lokalt beslutsfattande är enligt mitt förmenande en del i detta. Där har vi en lång tradition i Sverige, om vi nu ska tala om svensk tradition. Det finns dessutom en lång nordisk tradition, om vi nu ska tala om det nordiska sammanhanget. Jag känner mig trygg i att detta är en erfarenhet som vi kan luta oss mot även när vi blickar framåt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Till att börja med tycker jag att det är oerhört angeläget att stärka det svenska medborgarskapets ställning och betydelse. Det gör vi inte i ett vakuum, utan vi gör det i hög grad genom att se vad andra länder, som vi normalt sett lutar oss mot, gör. Det gäller inte minst den nordiska gemenskapen, och det gäller den europeiska gemenskapen. Genom att titta på hur andra länder gör får vi vägledning i våra egna vägval.

Det är därför det är rimligt att det ska ta längre tid innan man kan bli svensk medborgare, i linje med hur det ser ut i jämförbara länder. Det är därför det är rimligt att höja de krav man måste nå upp till för att bli svensk medborgare. Det gäller alltifrån vandelsprövningen till kunskaper i svenska språket och om det svenska samhället. Det är också därför det är rimligt att värna exklusiviteten i medborgarskapet, rösträtten i nationella val, olika förtroenderoller i samhället etcetera.

När det gäller de problem som har lyfts och som vi har sett i vårt samhälle - alltifrån korankravaller till, på senare tid, manifestationer där människor stöder terrororganisationer, förmedlar antisemitiska budskap eller sprider vanföreställningar om svensk socialtjänst - är allt sådant ägnat att öka otryggheten i vårt land och underminera den nationella säkerheten. Men det är också sådant vi ska angripa på andra sätt; det skulle kunna ligga till grund för eller vara en del av bedömningen när det gäller exempelvis vandel inför ett medborgarskap. Det är också sådant som i vissa delar redan i dag är olagligt och bör leda till lagföring och straff.

Jag vill betona att den historiska åtskillnaden mellan det nationella och det lokala innebär att medborgarskapet exklusivt hanterar exempelvis den nationella lagstiftningen. Men det är också så att regeringens position i frågan inte är unik på något sätt. Till att börja med är detta det grundackord som har gällt för det svenska samhället i snart 50 år, och det är ett grundackord som gäller för andra nordiska länder. Det är också en utgångspunkt i den europeiska gemenskapen som vi inte kommer undan med mindre än att vi lämnar den europeiska gemenskapen, och det tror jag kanske ändå inte ligger i korten i kvällens debatt.

Människor som är medborgare i andra EU-länder och bor i Sverige har en rättighet enligt våra EU-fördrag att delta kommunalt och regionalt i det demokratiska samtalet och genom sin rösträtt vara med och ta ansvar för det lokalsamhälle de bor i. Det är en rättighet som också tillkommer svenska medborgare om vi bosätter oss i Italien, Spanien, Portugal, Österrike eller vilket land det nu kan handla om.

Dessutom måste vi i vår målmedvetenhet när det gäller att trycka tillbaka både brottslighet och annan aktivitet som är ägnad att underminera värden vi sätter högt i vårt land också komma ihåg att väldigt många människor som kommer till vårt land vill bli en del av det svenska samhället. Vi har en mycket mer restriktiv migrationspolitik nu, vilket vi är överens om att vi ska ha, och vi kan i framtiden utgå från att färre personer än i dag kommer att bedömas ha rätt att stanna i Sverige. Men har vi väl gjort bedömningen att någon har rätt att vara i Sverige har vi också ett starkt intresse av att denne kommer in i vårt samhälle. Att kunna vara delaktig i det beslutsfattande som sker lokalt har då ett stort värde både för de enskilda människorna och för Sverige som samhälle.

Jag tycker att den grundläggande modellen, där vi stärker medborgarskapets betydelse och värnar det nationella beslutsfattandet som en del av medborgarskapet men ändå har möjlighet att släppa in människor som har rätt att stanna i Sverige i det lokala beslutsfattandet, är en balanserad modell som det finns mycket beprövad erfarenhet bakom.

Fru talman! Jag tackar för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor i afton.

När det gäller medborgarskapets betydelse vill jag verkligen instämma med både interpellant och meddebattör om betydelsen av att stärka medborgarskapets värde, och det av en rad olika skäl. Det handlar om värdet för medborgarskapet i sig men också om medborgarskapets symboliska betydelse för ett samhälle. Det sker nu också på olika sätt, både när det gäller hemvisttid och när det gäller de krav som ska ställas på den som ska bli medborgare. Det handlar om allt från vandel till kunskaper om det svenska samhället.

Redan i dag följer med medborgarskapet vissa rättigheter som just är exklusiva för medborgarskapet. Att få rösta i nationella val hör utan tvekan dit. Att ha olika förtroenderoller i samhället, att sitta i en regering, att sitta i riksdagen, att vara militär, polis eller domare är förtroenderoller i samhället som bara kan komma i fråga för den som är medborgare, och det är en väldigt rimlig ordning.

När det gäller det politiska inflytandet lokalt är det inte så att Sverige sticker ut på något sätt. Vi kan till exempel luta oss mot våra nordiska grannländer och säga att det är en nordisk modell att skilja på å ena sidan den nationella politiken, där utrikes- och säkerhetspolitiken finns och där hela lagstiftningsmakten finns, och å andra sidan frågor som rör tillvaron som medlem i lokalsamhället.

Vissa av dessa förpliktelser kommer vi inte runt. Vårt EU-medlemskap bygger exempelvis på att var och en av oss som deltar i denna debatt i kväll och flyttar till ett annat EU-land inte kommer att kunna rösta i nationella val men däremot i de lokala val där vi bor och verkar. Det finns också nordiska länder som inte är med i EU som är en del av denna gemenskap, och det tycker jag i grund och botten är en rimlig ordning.

Det råder ingen tvekan om att det finns människor som lever i vårt samhälle och som inte vill bli en del av vårt samhälle. Man skulle också kunna tänka sig människor som inte vill Sverige väl. Men jag tycker också att man ska se alla människor som vill bli en del av vårt samhälle, där också möjligheten till delaktighet i beslutsfattandet och det som angår medborgarna lokalt är en viktig väg in i det svenska samhället.

Om man tittar på olika länder ser man olika aspekter på hur de hanterar också detta inflytande. Och man kan absolut diskutera exakt hur denna modell ska se ut. Men när vi diskuterar den principiella frågan menar jag att vi finns i en nordisk tradition och i en nordisk gemenskap där vi har skilt på å ena sidan nationella angelägenheter som är exklusiva för medborgarna och å andra sidan att man efter en tid kan släppa in människor att bli delaktiga i lokalsamhället i de beslut som just påverkar människor lokalt men som inte är avgörande för landet Sveriges vägval framåt.