Gunnar Strömmer

Fru ålderspresident! Ardalan Shekarabi har frågat mig om jag är beredd att avfärda alla planer på privatisering av Kriminalvården. Vidare har Ardalan Shekarabi frågat vad min plan är för att Kriminalvården ska klara av sitt uppdrag med bibehållen säkerhet, hög kvalitet och återfallsförebyggande arbete.

Kriminalvården har ett ansträngt läge. Den höga beläggningsgraden i anstalter och häkten beror framför allt på att utbyggnaden av myndighetens verksamhet inleddes alldeles för sent. Beslut och prioriteringar av tidigare regeringar har inte varit tillräckliga. Regeringen och Kriminalvården arbetar intensivt och målmedvetet för att både komma till rätta med den ansträngda beläggningssituationen här och nu och skapa goda förutsättningar för en fortsatt expansion på längre sikt med god säkerhet och effektiva återfallsförebyggande insatser. I det arbetet finns också en betydande öppenhet för att pröva nya vägar. Exempelvis har regeringen tillsatt en utredning som ser på möjligheterna att hyra anstaltsplatser utomlands. Däremot är det inte aktuellt att privatisera Kriminalvården.

Antalet häktes- och anstaltsplatser behöver nu öka i snabb takt. Att lösa den akuta beläggningssituationen är helt nödvändigt. Betydande ekonomiska förstärkningar har redan gjorts. För att Kriminalvården ska ges förutsättningar att fortsätta stärka sin kapacitet har regeringen föreslagit att nästan 1,4 miljarder kronor tillförs myndigheten redan i år.

Samtidigt har Kriminalvården på regeringens uppdrag tagit fram en kapacitetsrapport för en omfattande expansion de kommande tio åren med anledning av reformerna i Tidöavtalet. Kriminalvårdens kapacitetsrapport för den kommande utbyggnaden redovisades i slutet av förra året. Den bereds nu i Regeringskansliet, och regeringen avser att återkomma i frågan.

I det sammanhanget vill jag också nämna omläggningen av påföljdssystemet för unga under 18 år och införandet av ungdomsfängelser. Detta är en nödvändig och önskvärd reform där Kriminalvården får ett nytt samhällskritiskt uppdrag.

Samtidigt som antalet platser ska bli fler ska förstås innehållet i Kriminalvårdens verksamhet utvecklas och effektiviseras. Det råder ingen tvekan om att den expansion som ligger framför myndigheten innebär utmaningar och kommer att ställa krav på nya prioriteringar och arbetssätt. Men inriktningen är entydig: Även i framtiden ska effektivt återfallsförebyggande arbete bedrivas i både anstalt och frivård.

I sammanhanget vill jag också nämna att den så kallade Trygghetsberedningen i april 2023 fick ett nytt uppdrag som innebär att utredningen ska analysera samhällets återfallsförebyggande arbete avseende dömda som avtjänat en påföljd i anstalt eller frivård. Kommittén ska även lämna förslag på hur det återfallsförebyggande arbetet kan utvecklas. Genom att minska återfallen i brott kan vi få ett tryggare samhälle och färre brottsoffer.

Jag ska till slut säga några ord om säkerheten. Det är högsta prioritet för regeringen och Kriminalvården att verksamheten i landets anstalter och häkten kan bedrivas med hög säkerhet för medarbetare och för intagna. Myndigheten arbetar systematiskt med dessa frågor, och hög säkerhet är också ett grundackord i den plan för expansion som nu bereds i Regeringskansliet.

Tjänstgörande ålderspresidenten konstaterade att interpellanten inte var närvarande i kammaren och förklarade interpellationsdebatten avslutad.

Fru ålderspresident! Tack, Rasmus Ling, för möjligheten att diskutera denna viktiga fråga i dag! Jag tycker att det är bra att vi också i kammaren kan diskutera hur vi kan förbättra villkoren både för polisanställda och för dem som väljer att läsa polisutbildningen i syfte att få arbeta som poliser.

Jag upprepar vad jag har sagt tidigare. Alla de frågor som Rasmus Ling har lyft är naturligtvis väldigt viktiga. Det är också avgörande att de får ett rakt och klart svar när man väl återkommer med ett samlat, i sådana fall, förslag på hur detta ska utformas. Vi kommer att återkomma i den delen. Alla dessa aspekter och många andra bereds för närvarande i Regeringskansliet, som jag sa. Det är bland annat grundat på de underlag som Polismyndigheten har lämnat in i denna viktiga fråga.

Då tänker jag att det finns en intressant fråga som kommer att följa på detta. Ja, vi i Moderaterna var väldigt tydliga med att vi vill se en sådan ordning för svensk polis och för den svenska polisutbildningen. Vill Miljöpartiet ha detta?

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru ålderspresident! Alla frågor som Rasmus Ling lyfter fram är förstås relevanta för den sakfrågan, inklusive frågan om när en sådan reform i sådana fall skulle presenteras. Men jag tycker att det ligger i sakens natur att även tidpunkten för det är någonting som vi ska återkomma till.

Rapporterna och underlagen från Polismyndigheten är däremot relevanta på flera sätt. Det är så att säga det underlag som ligger till grund för de beredningsprocesser som nu pågår i Regeringskansliet. Där är frågan vi diskuterar i dag, de ekonomiska villkoren för polisstudenter, en fråga. Men det tas också upp en rad andra saker som handlar om polisutbildningen. Det är den helheten som vi nu bereder, och vår avsikt är att återkomma samlat om de frågorna. Jag tänker inte säga när det kommer att ske, men att det kommer att ske kan jag däremot garantera. Då kommer vi också att samlat redogöra för hur vi ser på exempelvis frågorna rörande de ekonomiska villkoren för polisstudenter under studietiden.

När det gäller den andra frågan om det här med säkerhetszonerna, som Rasmus Ling reagerade lite på, vill jag gärna upprepa det jag sa. Det är självklart så att man måste kunna ha olika politiska uppfattningar om sakpolitiska förslag, och det har jag inga synpunkter på. Jag håller helt med om att om man inte ser framför sig att säkerhetszoner är ett verktyg som bör införas behöver inte det vara uttryck för misstro mot polisen.

Däremot kan jag inte komma ifrån att delar av den debatt som fördes hade som någon sorts underliggande utgångspunkt att om det bara skapades ett lagligt utrymme skulle poliser gärna kliva fram och ägna sig åt metoder eller använda verktyg på ett sådant sätt att det skulle kunna utgöra till exempel diskriminering eller att man skulle vilja rasprofilera eller vad det nu kan vara.

Jag vågar påstå att det även bland poliser finns olika uppfattningar om säkerhetszoner är bra eller mindre bra verktyg. Men jag har också hört från många att just den dimensionen av debatten, eller den undertonen i en del inlägg i debatten, noteras som en sorts latent misstro.

Polismyndigheten tror jag är den myndighet som svenska folket har högst förtroende för av alla myndigheter. Någonting som har slagit mig under de lite drygt 18 månader som jag haft den här rollen är vilken central roll goda värderingar och våra demokratiska spelregler har och hur starkt förankrat det är i den svenska poliskåren.

Insikten att enskilda poliser kan göra fel finns naturligtvis där. Det finns också rigorösa system för att ta hand om det. Jag menar bara att vi har väldigt goda skäl att stå upp för vår polis också i grundläggande värderingsfrågor. Jag är väldigt trygg med att polisen också när vi ger den väldigt offensiva verktyg kommer att hantera det på ett omdömesgillt sätt och även med att eventuella snedsteg kommer att tas hand på ett mycket omsorgsfullt och konsekvent sätt.

Därför tycker jag att det är viktigt att lyfta fram detta som en del i en bredare diskussion om attraktiveten i polisyrket. De ekonomiska villkoren i utbildningen är naturligtvis utomordentligt centrala. Andra villkor, både de ekonomiska villkoren och andra arbetsvillkor under det att man är verksam polis, är förstås betydelsefulla. Tillgången till verktyg som gör att det är möjligt att göra ett bra jobb är utomordentligt central. Ordentliga konsekvenser som ett resultat av arbetsinsatserna är också något väldigt centralt. Så är också frågan om hur vi allmänt sett talar om den svenska polisen.

Fru ålderspresident! Jag tackar Rasmus Ling för möjligheten att diskutera dessa utomordentliga viktiga frågor i kammaren i dag.

När det gäller den betalda polisutbildningen råder det ingen som helst tvekan om att detta var ett av Moderaternas centrala vallöften på det här området. Bakgrunden till det var en insikt hos oss och många andra om att de ekonomiska villkoren för poliser och för personer som går polisutbildningen är en faktor som har betydelse - kanske till och med en avgörande betydelse - när vi blickar framåt och ska öka attraktiviteten i polisyrket och polisutbildningen i konkurrens med andra yrken, även yrken där det finns en finansiering i samband med utbildningen, till exempel på försvarssidan.

Rasmus Ling tog upp hur detta i så fall ska utformas - det finns ju olika tänkbara vägar framåt - och hur man i så fall ska förhålla sig till studenter som redan är antagna till en polisutbildning. Dessa frågor bereds i Regeringskansliet i ljuset av de underlag som har kommit in från Polismyndigheten, där man lyfter fram en rad olika moment ägnade att öka attraktiviteten i polisutbildningen. De ekonomiska villkoren är en sådan fråga.

Också i ljuset av en av de ingångar som Rasmus Ling har i sin fråga, nämligen risker med uteblivna besked och sådant som kan påverka, är mitt raka svar på frågan att vi kommer att komma tillbaka med mycket raka besked om hur vi ser på frågan och hur det ska utformas om det är så att vi ska gå den här vägen. Det vill jag i så fall kommunicera samlat, också för att undvika en del av de risker som Rasmus Ling är inne på.

Låt mig också säga att det, som vi varit inne på, är en lång rad olika faktorer som påverkar attraktiviteten i polisyrket.

Jag var i New York nyligen. Det är många som har varit där före mig - jag vet att justitieutskottets ledamöter var där tidigare under året.

Jag besökte bland annat en polisstation i Harlem, där de berättade att de egentligen skulle vara 200 poliser men nu var 150 poliser. Jag frågade varför det var på det sättet. Det finns förstås olika orsaker, men de pekade på att färre söker sig till polisyrket. Det finns en minskad attraktivitet. Vad var då de huvudsakliga skälen till det? Hade de ekonomiska villkoren förändrats? Det hade de inte, men de pekade på två faktorer.

Den ena var sämre förutsättningar att klara uppdraget, grundat på olika politiska beslut som gör att de har sämre förutsättningar i dag än de hade tidigare att klara sitt viktiga brottsbekämpningsuppdrag och sitt viktiga preventiva uppdrag.

Den andra var vad de upplevde var ett misstänkliggörande av polisen i en lång debatt som riktats mot polisen men också i rättsprocesser mot enskilda poliser och så vidare.

Deras medskick var att vi måste säkerställa att våra poliser har effektiva verktyg så att de kan klara sitt uppdrag och vara mycket varsamma med en politisk debatt som undergräver förtroendet för polisen på felaktiga grunder.

Jag tänkte på det till exempel i ljuset av den debatt vi hade i Sverige om säkerhetszoner. Det är sakfrågor som man kan ha olika uppfattningar om. Men det fanns en underton i debatten som var väldigt misstänkliggörande mot svenska poliser, som om de så att säga väntade på möjligheten att exempelvis diskriminera medborgare.

Jag tror att vi ska vara väldigt varsamma med den typen av retorik. Jag tror att det är väldigt betydelsefullt när det gäller att värna förtroendet för polisen och därmed också värna attraktiviteten i polisyrket.

Herr talman! Rasmus Ling har frågat mig om jag kommer att hålla vallöftet att göra polisutbildningen betald och när det i så fall kommer att infrias. Rasmus Ling har även frågat mig om det finns andra utbildningar på rättsområdet som ministern och regeringen överväger att göra betalda. Slutligen har Rasmus Ling frågat mig hur jag hanterar risken att studenter väntar med att söka till polisutbildningen i väntan på besked från regeringen i frågan om betald polisutbildning.

Jag vill först slå fast att en högre polistäthet med fler poliser nära medborgarna på gator och torg är en nödvändighet för att göra Sverige tryggare. Det politiska målet att öka antalet anställda vid Polismyndigheten med 10 000 personer till utgången av 2024 uppnåddes i mars i år. I regeringsförklaringen 2022 angavs att polisen i Sverige ska växa med målet att polistätheten minst ska motsvara genomsnittet i EU, och detta mål ligger fast.

Vi ser nu ett högt söktryck till polisutbildningen. Vid flera lärosäten är samtliga platser för höstens utbildning glädjande nog redan tillsatta, och sökande fylls successivt på även för utbildningen som påbörjas under våren 2025. Jämfört med samma tid förra året ser vi fler godkända ansökningar till polisutbildningen. Fler platser på höstens och vårens utbildningar har också tillsatts, och fler personer har bekräftats antagna. I dagsläget ser vi inget som tyder på att studenter väntar med att söka till polisutbildningen i avvaktan på eventuella besked från regeringen.

Polismyndigheten har vidtagit en rad åtgärder för att öka attraktiviteten i polisutbildningen och polisyrket. Myndigheten har bland annat tagit fram nya former och vägar för att utbilda poliser, till exempel genom funktionsinriktad polisutbildning, verksamhetsintegrerad polisutbildning och deltidsutbildning men också genom möjligheten att utbilda sig på distans. Detta har fått effekt, men mer behöver göras för att det även i framtiden ska vara attraktivt att utbilda sig till och arbeta som polis.

Polismyndigheten har i två rapporter till regeringen redovisat hur tillväxttakten i antalet poliser kan upprätthållas och polistätheten öka. Här återfinns förslag om hur polisutbildningens attraktivitet kan stärkas ytterligare. Vi analyserar nu dessa förslag.

Jag går vidare till frågan om andra betalda utbildningar inom rättsväsendet. Exempelvis är utbildningen för den som anställs inom kriminalvården betald. Därtill är de anställningar som krävs för att utbilda sig till domare och åklagare betalda. Några diskussioner om att göra ytterligare utbildningar inom rättsväsendet betalda förs för närvarande inte inom regeringen.

Jag vill avslutningsvis bredda perspektivet något. Attraktiviteten i polisyrket handlar förstås om avsevärt mer än de i och för sig viktiga frågorna om utbildningens innehåll och villkoren under studietiden. Vi har investerat större resurser än någonsin tidigare i svensk polis. Vi ger polisens medarbetare nya effektiva verktyg att klara sitt uppdrag, och vi skärper straffen så att polisers arbetsinsatser resulterar i tydligare konsekvenser för de kriminella. Genom allt detta bidrar vi också till att vårda svenska folkets höga förtroende för polisen och till att stärka myndighetens långsiktiga attraktionskraft som arbetsgivare.

Fru talman! Jag tackar än en gång för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor i dag.

Jag tycker att det är utomordentligt viktigt att hålla både tanken och debatten klar när vi pratar om de här frågorna. Det råder inget som helst tvivel om att konspirationsteorier, antistatliga narrativ och desinformation skapar en grogrund för sådant som kan eskalera till extremism som i slutänden kan bli våldsam. Samtidigt tror jag att det är utomordentligt viktigt att inte låta den insikten göra att vi blandar ihop korten när vi talar om det extrema politiska våldet.

Det är trots allt så att det vi såg exempelvis när nazister begick allvarliga brott och när våldsbejakande islamister dödade ett antal svenskar i Bryssel i höstas är sådant som måste mötas med hela rättsstatens kraft och som inte ska så att säga nivelleras eller relativiseras i ljuset av annat som i och för sig också är allvarligt men som ändå inte är samma sak som den våldsbejakande extremism som vi talar om när vi talar om hotet från den våldsbejakande islamistiska miljön eller högerextremismen.

Med detta sagt råder det heller inget tvivel om att det vi nu talar om, speciellt trollfabriker och anonyma konton som sprider desinformation eller den typ av narrativ som det talas om i Säkerhetspolisens årsrapport, inte är något vi kan acceptera - oavsett vilka partier som ägnar sig åt det. Jag är så pass gammal att jag kommer ihåg ett antal ganska allvarliga desinformationskampanjer mot politiker i Moderaterna, till exempel mot Fredrik Reinfeldt 2006, som orkestrerades från socialdemokratiskt håll. Låt oss gemensamt motverka den typen av opinionsbildning under falsk flagg, som är ägnad att underminera förtroendet för det fria och öppna samhället.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Utgångspunkten för mitt eget och Justitiedepartementets arbete och för regeringens arbete när det gäller bekämpandet av våldsbejakande extremism är de bedömningar som görs av de myndigheter som ansvarar för de här frågorna.

Jag står helt och fullt bakom de bedömningar som görs av Säkerhetspolisen, som bland annat kommit till uttryck i den årsrapport som Mattias Vepsä refererade till. Det är också det kunskapsläget som har varit vägledande när vi utformat den strategi som jag nämnt, alltså den sammanslagna strategin när det gäller arbete mot terrorism och våldsbejakande extremism, eftersom det nu finns en insikt om att snittet är så nära och att det i synnerhet i det preventiva arbetet finns en stor vinst i att tänka på de hoten i ett och samma sammanhang.

Den bild av problemet som Mattias Vepsä redogör för när han hänvisar till Säpos årsrapport präglar också systematiken i strategin. Där är det också entydigt att det Mattias Vepsä tar upp, alltså riskerna i en dynamik där olika extrema riktningar triggar varandra, är en viktig utgångspunkt i arbetet. Det är också en viktig utgångspunkt för det uppdrag som vi har gett till myndigheter med anledning av den strategin. De uppdragen riktas inte mot det ena eller det andra utan tar sikte på att det här återkommer från flera olika håll men också att det är miljöer som i hög grad triggar varandra.

Om man ser på händelseutvecklingen efter Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober och ser på vad det har gjort i de extremistiska miljöerna blir det alldeles uppenbart att de här miljöerna så att säga förstärker varandra. Ironiskt nog kunde de först hamna på samma demonstrationer och förenas i ett slags hat mot Israel, men efter det har det blivit en mer polariserad dynamik där de också triggar varandra.

Jag vill alltså bekräfta den beskrivningen av problemet men också understryka att den insikten och andra är själva utgångspunkten för både det strategiska arbetet och det väldigt operativa arbetet som utgår från uppdragen som jag nämnde.

Frågan är om vi kan göra mer. Jag skulle säga att om vi kan få fullt genomslag för den här strategiska ansatsen och de konkreta uppdragen, som är väldigt operativa till sin karaktär, betyder det att vi som samhälle kommer att flytta fram positionerna rejält mot alla extremistiska miljöer.

Jag vet också att det var en bred process när vi tog fram det här strategiska greppet, där vi förstås inkluderade relevanta myndigheter men också Kommunsverige, akademin, Forskarsverige och civilsamhället. Kan vi få hela den kraften bakom de här åtgärderna kommer vi som samhälle att flytta fram positionerna rejält.

Sedan är det klart att den typ av händelser som vi såg i slutet av april och under första maj, alltså det fysiska våldet och att det kliver fram på det sättet, understryker betydelsen av att flytta fram positionerna också vad gäller säkerheten och tryggheten för enskilda politiker och för den delen andra opinionsbildare men också för de sammanhang där människor möts och bildar opinion.

Jag tar fasta på att en viktig slutsats i mötet jag refererade till, som vi hade med bland andra partisekreterarna från alla åtta riksdagspartierna efter de här händelserna, var just polisens och Säkerhetspolisens budskap att verkligen ha en tajt relation mellan partier, som vi talade om då, och polisen och mellan arrangörerna och polisen för att kunna få en aktuell riskbedömning och kunna vidta säkerhetsåtgärder som man bedömer är lämpliga och nödvändiga i det konkreta fallet.

Med gemensamma krafter är jag övertygad om att vi kan göra väldigt mycket för att flytta fram positionerna, trycka tillbaka våldsverkarna och värna vårt fria och öppna samhälle.

Fru talman! Först och främst vill jag tacka Mattias Vepsä för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag och för en utmärkt interpellation. Jag vill också tacka för mycket tänkvärda vittnesbörd om vad som hände i Gislaved och på andra ställen under förstamajfirandet i år.

Jag börjar med att kroka i Anna Wallentheims fråga på slutet. Vilka demokratiska värden är det som står på spel? Utöver den personliga säkerheten är det över huvud taget ett fritt och öppet samhälle, ett levande civilsamhälle och en attraktionskraft som kan göra att unga engagerade människor vill söka sig till inte bara politiska partier utan också annat samhällsengagemang och samhällsdebatt.

Det är klart att det finns en skala av olika hot mot det fria och öppna samhället, men det är klart att det fysiska våldet och hotet om fysiskt våld måste ses som det mest brutala uttrycket för en sådan hotbild och tas på särskilt stort allvar. Det är därför många på goda grunder - alla - reagerade mycket kraftfullt mot det som först hände mot ett möte arrangerat av Vänsterpartiet - även Miljöpartiet, tror jag - i Gubbängen utanför Stockholm och på några andra ställen i nära anslutning.

Om vi breddar bilden och är uppriktiga har politiskt våld över en längre tid riktats från olika håll och åt olika håll. Det understryker vikten av att över lång tid ha ett starkt och kompromisslöst engagemang mot all extremism, i synnerhet den som är våldsbejakande.

Låt mig nämna vad som präglar de åtgärder som regeringen har vidtagit på området. Mattias Vepsä antyder att jag skulle ha haft svårt att uttala samma tydlighet när det gäller högerextremt våld som annat våld. Men det går inte att hitta någon täckning för det alls. Hela utgångspunkten i den strategi som vi har lagt fram mot våldsbejakande extremism är den breda ansatsen; att tala klartext om våld över en längre tid, våldsbejakande extremism och vad som i varje tid är hotet. Det är därför jag har sagt att vi över längre tid har sett att hoten kommer från flera olika håll, nämligen den våldsbejakande islamismen, högerextremismen och den autonoma vänstern. Under senare år har våra myndigheter, Säkerhetspolisen, och även regeringen och jag personligen understrukit hotet från högerextremism och våldsbejakande islamism. Det som sedan har gjort att vi har hamnat på en högre terrorhotnivå under förra året var framför allt en eskalering av hotet från den våldsbejakande islamistiska miljön.

I det sammanhanget kan jag svara rakt på Annika Strandhälls fråga om samarbetet med Sverigedemokraterna, att jag skulle ha svårare att tala om dessa frågor än om andra frågor: Det enkla och raka svaret på frågan är nej.

När vi talar om det högerextrema våldet gör vi det med samma tydlighet och skärpa, samma analytiska och djupa precision som när vi talar om hot och våld från andra håll.

Låt mig avsluta med att säga att utöver det vi redan har gjort - vi har på det sättet legat före kurvan med strategier och uppdrag - skulle jag vilja peka på en viktig slutsats från mötet med alla partier som skedde efter händelsen i Gubbängen. Mattias Vepsä var inne på detta, nämligen det konkreta stödet i samspelet mellan arrangörer och polisen vad gäller riskbedömningar. Utan tvivel har den senaste tidens händelser understrukit betydelsen av att detta inte görs till en rutindialog utan tas på allra största allvar.

Fru talman! Mattias Vepsä har mot bakgrund av vad som hänt i Gubbängen, Gislaved och Västerås, där nazister med våld och hot försökt avbryta politiska möten och där deltagare skadats, frågat mig om jag och regeringen inser att högerextremismen är ett reellt hot och vad jag och regeringen avser att vidta för åtgärder.

Låt mig börja med att konstatera att vi befinner oss i ett läge där Sverige måste hantera tre huvudsakliga hot mot vår inre säkerhet parallellt: olika statliga aktörer som agerar fientligt mot Sverige, den organiserade brottsligheten samt terrorismen och den våldsbejakande extremismen. När det gäller den våldsbejakande extremismen delar jag Mattias Vepsäs uppfattning att högerextremism utgör ett reellt hot. Detta kommer också till uttryck i regeringens nya nationella strategi mot våldsbejakande extremism och terrorism, som omfattar insatser mot terroristbrottslighet och andra ideologiskt motiverade brott.

Sett över lite längre tid kommer hoten från våldsbejakande extremism från flera olika håll: högerextremismen - som jag redan har nämnt -, den våldsbejakande islamismen och den autonoma vänstern. Vi måste ha bredden och långsiktigheten att hantera alla dessa samtidigt. Under senare år har det framför allt handlat om högerextremism och våldsbejakande islamism.

Fysiskt våld står ut och måste fördömas med särskild kraft. De ansvariga för sådana dåd ska gripas och lagföras för sina brott. Även andra allvarliga störningar som syftar till att tysta meningsmotståndare och sabotera möjligheten till öppen debatt och dialog motiverar ett entydigt avståndstagande. Allt detta fräter på vår demokrati och omöjliggör i förlängningen ett öppet, demokratiskt samtal.

För att den nationella strategin ska kunna fungera som ett effektivt redskap i det praktiska arbetet har regeringen gett ett uppdrag till Center mot våldsbejakande extremism vid Brottsförebyggande rådet, Säkerhetspolisen, Polismyndigheten och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, att vidta åtgärder för att införliva strategin i sina verksamheter. Genom att dessa fyra myndigheter har möjligheter att snabbt nå ut, både gemensamt och genom sina egna nätverk och samverkansstrukturer, bedömer regeringen att strategin mot våldsbejakande extremism och terrorism i och med detta särskilda uppdrag ges förutsättningar att få genomslag på nationell, regional och lokal nivå.

Regeringen gav dessutom i juli 2023 de 15 myndigheter som ingår i Samverkansrådet mot terrorism i uppdrag att utveckla och intensifiera arbetet mot terrorism och våldsbejakande extremism i syfte att stärka Sveriges säkerhet. Myndigheterna ska mot bakgrund av det försämrade säkerhetsläget intensifiera sin samverkan, och Säkerhetspolisen ska samordna den långsiktiga utvecklingen av detta arbete.

I augusti förra året fick också Brottsförebyggande rådet i uppdrag att förstärka nationell samverkan och samordning för att förebygga radikalisering och våldsbejakande extremism, även detta inom ramen för deras verksamhet vid Center mot våldsbejakande extremism.

I början av maj hade jag möten med myndighetsföreträdare och representanter för samtliga riksdagspartier för att diskutera läget och åtgärder. Slutsatsen var entydig och samstämmig: Vi måste gemensamt stå upp för vårt fria och öppna samhälle. Med den nationella strategin som bas, pågående uppdrag och myndigheternas förstärkta samverkan finns goda förutsättningar att bemöta hot från våldsbejakande extremism och terrorism och utveckla effektiva förebyggande insatser.

Jag och regeringen kommer fortsatt att noggrant följa arbetet och är förstås beredda att vidta ytterligare åtgärder om det bedöms nödvändigt.

Herr talman! Tack, Anna-Belle Strömberg, för att dessa frågor tas upp i frågestunden i dag! Jag är - precis som Anna-Belle Strömberg, PRO, SPF och andra organisationer i civilsamhället som lyfter dessa viktiga frågor - väldigt bestört över de vittnesbörd som kommer fram när det gäller inte minst äldre som utsätts för mycket brutala bedrägerier, ofta per telefon men även på andra sätt. Vi vet också att dessa bedrägerier tillsammans med välfärdsbedrägerier och annan ekonomisk brottslighet sammantaget i dag utgör en större intäktskälla för de kriminella nätverken än narkotikan. Det säger något om djupet och vidden i problematiken.

Vi gör mycket. Tillsammans med PRO har jag träffat bankerna. De ska återkomma under våren med sina preventiva åtgärder. Vi ser över straffen. Vi öppnar möjligheter att använda tvångsmedel även preventivt för att förhindra bedrägeribrott. Jag ska gå igenom flera av PRO:s förslag. Mycket där behöver genomföras.

Herr talman! Jag tackar Louise Meijer för denna väldigt viktiga fråga.

Kamerabevakning är ett helt centralt verktyg för att förebygga och utreda brott, och samhällsutvecklingen gör att vi måste flytta fram positionerna rejält. Därför drog regeringen omedelbart igång ett offensivt arbete för att få fram reformer, och i måndags fick vi de första förslagen.

Det handlar om att förenkla för kommuner, regioner och statliga myndigheter genom att slopa dagens tillståndskrav. Polisen och andra som bekämpar brott ska också få kamerabevaka platser där man bedömer att det finns en risk för framtida brott och strategiska platser för brottsligheten - inte bara som i dag platser där det redan har begåtts brott. Dessutom ska civila polisfordon få ha igång sina kameror även när poliserna lämnar bilen. Det ska också bli enklare för polisen att lämna drönare.

Nu inväntar vi ytterligare förslag i ett särskilt snabbspår som regeringen har dragit igång för att komplettera med ett antal viktiga delar. Det handlar bland annat om att ge polisen tillgång till automatisk igenkänning av registreringsnummer med de kameror som polisen har på sina egna bilar och att de ska ha rätt att följa andra kameror i realtid - trafikkameror, trängselskattskameror med mera - i syfte att öka tryggheten och friheten för medborgarna och förhindra, förebygga och klara upp fler brott.

Herr talman! Jag tackar Mats Arkhem för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor här i dag. Det långa talets korta mening är: Ja, det är dags att se över även den delen av lagstiftningen.

Detta anknyter också till en tidigare diskussion om att vi måste mobilisera andra delar av våra offentliga resurser mot de kriminella nätverken och för den delen mot företagare som inte ingår i kriminella nätverk men ändå begår allvarliga brott, kanske för egen vinning.

Jag har varit i Botkyrka och träffat företrädare för polisen, miljöförvaltningen och det nya moderatledda styret i kommunen. Jag fick med mig väldigt mycket bra bränsle, inte minst på det här området. Jag ser detta som en otroligt central del av den höga ambition vi nu har gemensam - flera partier här i Sveriges riksdag i samspel med regeringen - att strypa den kriminella ekonomin, slå undan den ekonomiska basen för enskilda näringsidkare som begår brott och på det sättet snedvrider konkurrensen och slå sönder strukturen i de kriminella nätverken.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar Joakim Sandell för denna viktiga fråga. För att svara rakt på frågan ser vi utomordentligt positivt och konstruktivt på möjligheten att strama upp regelverken när det gäller möjligheterna att driva företag för enskilda som begått allvarliga brott.

Näringsförbudet är en väsentlig del av detta. Jag tycker att det även finns andra frågor som är av intresse. Hela vårt sanktionssystem, alltså det som egentligen inte handlar om straff utan om mer administrativa sanktioner av olika slag, tycker jag att det kan finnas anledning att se över.

Vi arbetar just nu med ett betänkande som heter Bolag och brott, och vi har för avsikt att återkomma till riksdagen i närtid med en proposition där vi på allvar riktar hela statens arsenal mot de kriminella nätverken i syfte att strypa den kriminella ekonomin och slå undan den ekonomiska basen för de kriminella nätverken.

Herr talman! Det är också därför Moderaterna, Liberalerna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har enats kring mycket offensiva direktiv till den utredning som nu ser över hur påföljdssystemet ska utformas också för unga under 18 år. I utredningen ligger också frågan om även straffmyndighetsåldern bör ses över.

Jag håller helt med, i synnerhet när det gäller de äldsta unga, de som är 17 år och nära 18 år: Skillnaden i straff mellan en 17-åring och en 18-åring för precis samma brott kan bli enormt stor. Det är naturligtvis oerhört stötande, och det är inte tillständigt om vi vill ge brottsoffer en ordentlig upprättelse. Detta ska vi ändra på.

Herr talman! Tack, Adam Marttinen, för en väldigt viktig fråga! Vi ska nu göra reformer som gäller unga och unga förövare. Det är reformer på straffrättens område och reformer som gäller påföljderna brett. Det handlar om snittet mellan kriminalvården och de reformer som nu ska ske på den mer sociala institutionssidan, alltså omläggningen av Sis-snittet mot HVB-hemmen. Detta är reformer som är utomordentligt viktiga om vi ska ha möjligheter att både ge en upprättelse för brottsoffer som drabbas av allvarlig brottslighet och skydda samhället mot allvarlig brottslighet som också begås av personer under 18 år. Det handlar också om att ha möjligheter att långsiktigt bryta de destruktiva mönster som gör att barn och unga dras in i kriminalitet.

Vi har gemensamt enats om direktiv till en utredning som just nu ser över hur påföljderna, en övergång till fängelsestraff också för förövare under 18 år, ska se ut. Det är ett öppet mandat för utredaren, och jag vill inte föregripa slutsatserna.

Herr talman! Det finns rekordstora satsningar på familjestöd och på skolsociala team i regeringens budgetar. Det finns rekordstora lagstiftningsprojekt för att riva sekretesshinder mellan skola, socialtjänst och polis.

Det är klart att vi hade varit i ett utomordentligt mycket bättre läge om detta hade varit på plats redan när vi tog över. Så var det nu inte. Nu gör vi allt det som borde ha gjorts för länge sedan både när det gäller polisen, när det gäller verktygen, när det gäller straffen och när det gäller alla de sociala och utbildningsmässiga frågor som förstås är helt avgörande för att kunna stoppa nyrekryteringen på lång sikt.

Herr talman! Jag tackar Ardalan Shekarabi för en fråga i ett utomordentligt angeläget ämne. Det ligger en hel del i frågan. Vi har på senare tid fått se ytterligare brutala påminnelser om den organiserade brottslighetens våldskapital och likgiltigheten inför hur helt oskylda människor drabbas.

Det är viktigt med precisa straffskärpningar. Den 1 januari trädde en viktig straffskärpning i kraft, de fördubblade minimistraffen för de grova vapenbrotten. Att vi låser in dem som bär vapen på ett olagligt sätt dubbelt så länge betyder inte bara att de inte kan begå nya brott under den tiden; de kan inte heller rekrytera några nya barn och ungdomar till de kriminella nätverken under en dubbelt så lång tid.

Låt mig också säga att vi har kommit med vistelseförbuden till kammaren. Vi har kommit med säkerhetszonerna till kammaren, som fyra partier i riksdagen dessvärre valde att rösta nej till. Vi kommer att komma med fler skarpa verktyg, inte bara under vårens lopp utan också under sommaren, hösten och hela mandatperioden.

Herr talman! Jag säger ännu en gång: Tack, Rasmus Ling, för möjligheten att diskutera dessa väldigt viktiga frågor i dag!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är så som Rasmus Ling lyfter upp. Detta är frågor som, så att säga, skär mellan olika delar av samhällslivet och därmed förstås olika politikområden. Det är väldigt påtagligt. Det gäller inte minst snittet mellan de rättsliga frågorna eller de kriminalpolitiska frågorna å ena sidan och de socialpolitiska frågorna å den andra. Den utredning som vi har talat om är ett uttryck för det.

Jag menar, precis som Rasmus Ling, att det finns ett stort värde i att fortsätta diskutera dessa frågor på ett allsidigt och oängsligt - om vi ska använda det uttrycket - sätt. Det är allmänt sett lätt att instämma i att det, för att en sådan diskussion ska bli så informerad och produktiv som möjligt, är av värde att det finns goda kunskapsunderlag.

Exakt vilka de underlagen är och hur de ska inhämtas är ändå för min del en senare fråga. Nu tar vi hand om den här utredningen, och vi tar del av remissvaren. Detta kommer att bli utgångspunkten för våra avvägningar även i den delen framöver. Men för dagen säger jag: Stort tack för möjligheten att diskutera frågorna här i kammaren!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Vi kan vara överens om att vi som samhälle kan bättre. Det betänkande som vi nu refererar till har naturligtvis remitterats. Det analyseras på Regeringskansliet, och vi ska återkomma till hur vi kommer att ta förslagen i betänkandet vidare. I detta arbete ska man förstås väga in även andra initierade ståndpunkter, exempelvis den ESO-rapport som Rasmus Ling nämner.

Ur min synvinkel, den brottsbekämpande synvinkeln, står det klart att narkotikan måste motarbetas från flera olika håll parallellt. Det krävs förstås en effektiv brottsbekämpning. Min uppfattning är att det krävs kännbara straff. När det gäller att med olika åtgärder begränsa utbudet handlar det inte minst om polisiära insatser och tullinsatser.

Även jag har varit i Helsingborgs hamn och tagit del av både problembilden och det offensiva arbete som tull och polis i samspel med andra lokala aktörer bedriver för att komma åt den utomordentligt stora problematik som det innebär att en svensk hamn har blivit en inkörsport för narkotika från Sydamerika, inte bara med Sverige som marknad utan sannolikt även övriga Norden och kanske en bit ned på kontinenten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Därutöver måste det förstås göras olika insatser för att minska efterfrågan i alla delar av samhället, och man behöver säkerställa en god och tillgänglig vård och omsorg för individer som har ett skadligt bruk eller beroende.

Jag tycker att det är viktigt att vi fortsätter denna diskussion. Jag medger gärna att jag själv kommer från det mer repressiva hållet i fråga om synen på straffen, i synnerhet när man ser på den utomordentligt stora skada som de kriminella nätverkens hantering av narkotika innebär för vårt samhälle. Jag har inte låtit mig övertygas av de argument som har framförts om att exempelvis en avkriminalisering skulle lätta på trycket på ett påtagligt sätt. Jag tycker inte heller att en internationell utblick ger något entydigt stöd för det.

Men även om det är min utgångspunkt är jag förstås mycket intresserad av att fortsätta med en konstruktiv dialog om hur vi kan bli bättre i olika, viktiga avseenden när det gäller denna fråga. Den naturliga utgångspunkten för regeringens arbete i den delen är nu, som sagt, att i ljuset av remissvar ta det aktuella betänkandet vidare. Detta tänker vi återkomma till.

Herr talman! Tack, Rasmus Ling, för möjligheten att diskutera dessa frågor i dag! Låt mig först säga att straffen och straffens längd har en rad olika funktioner. En del handlar om att påverka beteenden, men det finns också många andra funktioner i ett straff. Det ska återspegla brottets allvar både ur det omgivande samhällets synvinkel och ur tänkta brottsoffers synvinkel.

Det är ett faktum att narkotikan är en bärande del av den kriminella ekonomin, och vi ser konsekvenserna av narkotikahandeln och de omedelbara kopplingarna till skjutningar, sprängningar och annat. Allvaret i denna brottslighet måste också återspeglas i den straffrättsliga regleringen.

Jag har tagit del av ESO-rapporten men kan inte säga att jag har fördjupat mig i varje del av den. Jag är dock bekant med de huvudsakliga iakttagelserna. En reflektion jag gör utan att ha analyserat detta på djupet är att det är klart att man kan se på frågan ur den synvinkeln. Men om man tittar på länder som har en avsevärt mer liberal inställning till narkotika och vad gäller den straffrättsliga regleringen tror jag att man kan hitta olika utfall och mönster även där. Vad som de facto påverkar användningen av narkotika är en rad olika faktorer - straffen har möjligtvis en betydelse, men andra faktorer har kanske ännu större betydelse.

Jag är medveten om att man efterlyser en utvärdering i den utredning som både jag och Rasmus Ling tar upp. När det gäller de senaste straffskärpningarna tycker jag att det är för tidigt, av det enkla skälet att de bara har varit i kraft under knappt ett år. Visst kan man säga att det skulle kunna finnas ett behov av en utvärdering av något som har gällt under en längre tid. Jag för gärna den diskussionen vidare.

Jag ser just nu inte att detta är en prioriterad åtgärd från regeringens sida, även om jag allmänt sett bejakar att inte bara straff utan även andra reformer på kriminal- och socialpolitikens område utvärderas och analyseras på ett kvalificerat sätt, så att vi kan få en ännu bättre precision i våra beslut och åtgärder framöver.