Fru talman! Mattias Vepsä har mot bakgrund av vad som hänt i Gubbängen, Gislaved och Västerås, där nazister med våld och hot försökt avbryta politiska möten och där deltagare skadats, frågat mig om jag och regeringen inser att högerextremismen är ett reellt hot och vad jag och regeringen avser att vidta för åtgärder.

Låt mig börja med att konstatera att vi befinner oss i ett läge där Sverige måste hantera tre huvudsakliga hot mot vår inre säkerhet parallellt: olika statliga aktörer som agerar fientligt mot Sverige, den organiserade brottsligheten samt terrorismen och den våldsbejakande extremismen. När det gäller den våldsbejakande extremismen delar jag Mattias Vepsäs uppfattning att högerextremism utgör ett reellt hot. Detta kommer också till uttryck i regeringens nya nationella strategi mot våldsbejakande extremism och terrorism, som omfattar insatser mot terroristbrottslighet och andra ideologiskt motiverade brott.

Sett över lite längre tid kommer hoten från våldsbejakande extremism från flera olika håll: högerextremismen - som jag redan har nämnt -, den våldsbejakande islamismen och den autonoma vänstern. Vi måste ha bredden och långsiktigheten att hantera alla dessa samtidigt. Under senare år har det framför allt handlat om högerextremism och våldsbejakande islamism.

Fysiskt våld står ut och måste fördömas med särskild kraft. De ansvariga för sådana dåd ska gripas och lagföras för sina brott. Även andra allvarliga störningar som syftar till att tysta meningsmotståndare och sabotera möjligheten till öppen debatt och dialog motiverar ett entydigt avståndstagande. Allt detta fräter på vår demokrati och omöjliggör i förlängningen ett öppet, demokratiskt samtal.

För att den nationella strategin ska kunna fungera som ett effektivt redskap i det praktiska arbetet har regeringen gett ett uppdrag till Center mot våldsbejakande extremism vid Brottsförebyggande rådet, Säkerhetspolisen, Polismyndigheten och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, att vidta åtgärder för att införliva strategin i sina verksamheter. Genom att dessa fyra myndigheter har möjligheter att snabbt nå ut, både gemensamt och genom sina egna nätverk och samverkansstrukturer, bedömer regeringen att strategin mot våldsbejakande extremism och terrorism i och med detta särskilda uppdrag ges förutsättningar att få genomslag på nationell, regional och lokal nivå.

Regeringen gav dessutom i juli 2023 de 15 myndigheter som ingår i Samverkansrådet mot terrorism i uppdrag att utveckla och intensifiera arbetet mot terrorism och våldsbejakande extremism i syfte att stärka Sveriges säkerhet. Myndigheterna ska mot bakgrund av det försämrade säkerhetsläget intensifiera sin samverkan, och Säkerhetspolisen ska samordna den långsiktiga utvecklingen av detta arbete.

I augusti förra året fick också Brottsförebyggande rådet i uppdrag att förstärka nationell samverkan och samordning för att förebygga radikalisering och våldsbejakande extremism, även detta inom ramen för deras verksamhet vid Center mot våldsbejakande extremism.

I början av maj hade jag möten med myndighetsföreträdare och representanter för samtliga riksdagspartier för att diskutera läget och åtgärder. Slutsatsen var entydig och samstämmig: Vi måste gemensamt stå upp för vårt fria och öppna samhälle. Med den nationella strategin som bas, pågående uppdrag och myndigheternas förstärkta samverkan finns goda förutsättningar att bemöta hot från våldsbejakande extremism och terrorism och utveckla effektiva förebyggande insatser.

Jag och regeringen kommer fortsatt att noggrant följa arbetet och är förstås beredda att vidta ytterligare åtgärder om det bedöms nödvändigt.

Fru talman! Tack, justitieministern, för att du är här för den här debatten!

Jag vill beskriva dagen i Gislaved, där jag talade. Du vet att det är ett litet samhälle i Småland med 29 000 invånare. Vi började med att gå i ett förstamajtåg tillsammans. Det var ganska många från den lilla orten som hade samlats. De tyckte nog att det var någon spännande som skulle tala. Vi gick runt i Gislaved bakom drillflickor och en blåsorkester.

Sedan gick vi till familjedagen i Dalenparken, där det hade pågått aktiviteter sedan förmiddagen. Där fanns hoppborg, stånd med popcorn, korvgrillning och våfflor. Det var en ganska spännande händelse i Gislaved. Det var den första varma vårdagen. Människor satt på balkongerna och drack kaffe. Många var väldigt glada. Barn sprang runt. Det var ballonger. Du ser bilden framför dig, Gunnar Strömmer.

Först uppträdde elever från musikskolan. Det var två förtalare. Jag gick upp på scenen och började tala. Jag hade en fantastiskt fin park framför mig och en gräsmatta till höger. Jag såg inte riktigt - det var utanför mitt synfält - utan bara hörde att det körde in bilar. Det började utbryta en form av kalabalik. Ut ur bilarna vällde tio tolv personer. De hade med sig megafoner och tändvätska. Det fanns knivar i bilarna. De började skrika, gapa och avbryta mitt tal med alla möjliga invektiv. Du känner till det väl. Du kan ju det här med högerextremism, Gunnar Strömmer.

Jag hörde att det uppstod tumult. Jag såg fortfarande inte riktigt. Jag genomförde mitt tal, på den samlade publikens uppmaning. Det var både socialdemokrater, fackfolk och vanliga Gislavedsbor i alla åldrar som stod där. När jag avslutat mitt tal gick jag ned. En 80-årig dam med en lika ålderstigen man bredvid sig satt på en plaststol en bit bort på gräsmattan. Hon grät hejdlöst. Hon har gått på alla förstamajdemonstrationer i hela sitt vuxna liv. När hon bad dem dämpa sig, eftersom hon ville lyssna på talaren, blev hon attackerad och nedknuffad på marken. Hon hade ont.

Avslutningsvis vill jag ställa en fråga till justitieministern. Du är en klok person. Jag har följt dig under stora delar av din karriär i dina olika roller. Jag skulle vilja fråga dig och höra dig resonera om vad du tror om regeringens organiserade samarbete med ett parti som är bildat av Nordiska rikspartiet, Bevara Sverige svenskt, Framstegspartiet och Sverigepartiet. Den nuvarande partiledaren gick med när Anders Klarström, som har en bakgrund i Nordiska rikspartiet och är nazist, var partiledare. Tror du att det organiserade samarbetet i Sveriges regering kan påverka hur allvarligt regeringen ser på hotet från högerextremismen?

(ANDRE VICE TALMANNEN: Jag vill påminna om att vi bör tilltala varandra med för- och efternamn eller med ministern.)

Fru talman! Först och främst vill jag tacka Mattias Vepsä för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag och för en utmärkt interpellation. Jag vill också tacka för mycket tänkvärda vittnesbörd om vad som hände i Gislaved och på andra ställen under förstamajfirandet i år.

Jag börjar med att kroka i Anna Wallentheims fråga på slutet. Vilka demokratiska värden är det som står på spel? Utöver den personliga säkerheten är det över huvud taget ett fritt och öppet samhälle, ett levande civilsamhälle och en attraktionskraft som kan göra att unga engagerade människor vill söka sig till inte bara politiska partier utan också annat samhällsengagemang och samhällsdebatt.

Det är klart att det finns en skala av olika hot mot det fria och öppna samhället, men det är klart att det fysiska våldet och hotet om fysiskt våld måste ses som det mest brutala uttrycket för en sådan hotbild och tas på särskilt stort allvar. Det är därför många på goda grunder - alla - reagerade mycket kraftfullt mot det som först hände mot ett möte arrangerat av Vänsterpartiet - även Miljöpartiet, tror jag - i Gubbängen utanför Stockholm och på några andra ställen i nära anslutning.

Om vi breddar bilden och är uppriktiga har politiskt våld över en längre tid riktats från olika håll och åt olika håll. Det understryker vikten av att över lång tid ha ett starkt och kompromisslöst engagemang mot all extremism, i synnerhet den som är våldsbejakande.

Låt mig nämna vad som präglar de åtgärder som regeringen har vidtagit på området. Mattias Vepsä antyder att jag skulle ha haft svårt att uttala samma tydlighet när det gäller högerextremt våld som annat våld. Men det går inte att hitta någon täckning för det alls. Hela utgångspunkten i den strategi som vi har lagt fram mot våldsbejakande extremism är den breda ansatsen; att tala klartext om våld över en längre tid, våldsbejakande extremism och vad som i varje tid är hotet. Det är därför jag har sagt att vi över längre tid har sett att hoten kommer från flera olika håll, nämligen den våldsbejakande islamismen, högerextremismen och den autonoma vänstern. Under senare år har våra myndigheter, Säkerhetspolisen, och även regeringen och jag personligen understrukit hotet från högerextremism och våldsbejakande islamism. Det som sedan har gjort att vi har hamnat på en högre terrorhotnivå under förra året var framför allt en eskalering av hotet från den våldsbejakande islamistiska miljön.

I det sammanhanget kan jag svara rakt på Annika Strandhälls fråga om samarbetet med Sverigedemokraterna, att jag skulle ha svårare att tala om dessa frågor än om andra frågor: Det enkla och raka svaret på frågan är nej.

När vi talar om det högerextrema våldet gör vi det med samma tydlighet och skärpa, samma analytiska och djupa precision som när vi talar om hot och våld från andra håll.

Låt mig avsluta med att säga att utöver det vi redan har gjort - vi har på det sättet legat före kurvan med strategier och uppdrag - skulle jag vilja peka på en viktig slutsats från mötet med alla partier som skedde efter händelsen i Gubbängen. Mattias Vepsä var inne på detta, nämligen det konkreta stödet i samspelet mellan arrangörer och polisen vad gäller riskbedömningar. Utan tvivel har den senaste tidens händelser understrukit betydelsen av att detta inte görs till en rutindialog utan tas på allra största allvar.

Fru talman! Jag tackar justitieministern för svaret på min fråga.

Det närmsta invånarna och arrangörerna i Gislaved hade kommit nazism innan den dag jag kom dit och höll tal, som de själva uppgav, var klisterlappar på stolpar utanför kommunhuset. Det var en högst reell förändring i det lilla området. Tanten som blev misshandlad försökte ta en bild på en av flaggorna så att man skulle förstå vilka som var där. Det var de grönvita flaggorna från NMR, och de skrev också om detta på sin hemsida.

Ett organiserat regeringssamarbete med ett parti som i närtid historiskt sett är sprunget ur svensk militant rasism och fascism spelar roll. Många människor i Sverige är oroliga över det man nu ser.

Jag hör vad Anna Wallentheim säger om vad hon blivit utsatt för, och jag kan räkna upp hundratals unga kvinnor och aktiva politiker i min egen rörelse och i andra rörelser som de senaste åren har blivit alltmer utsatta i digitala miljöer.

Jag har själv en egen mapp där jag har samlat på mig sådant som Jimmie Åkesson betecknar som satir och humor. Jag ska lägga ut den vid tillfälle, så får vi se om justitieministern instämmer i beskrivningen.

Tycker verkligen regeringen att man gör tillräckligt? Tror justitieministern inte att ert samarbete påverkar hur ni förhåller er? Jag tror det.

Fru talman! Utgångspunkten för mitt eget och Justitiedepartementets arbete och för regeringens arbete när det gäller bekämpandet av våldsbejakande extremism är de bedömningar som görs av de myndigheter som ansvarar för de här frågorna.

Jag står helt och fullt bakom de bedömningar som görs av Säkerhetspolisen, som bland annat kommit till uttryck i den årsrapport som Mattias Vepsä refererade till. Det är också det kunskapsläget som har varit vägledande när vi utformat den strategi som jag nämnt, alltså den sammanslagna strategin när det gäller arbete mot terrorism och våldsbejakande extremism, eftersom det nu finns en insikt om att snittet är så nära och att det i synnerhet i det preventiva arbetet finns en stor vinst i att tänka på de hoten i ett och samma sammanhang.

Den bild av problemet som Mattias Vepsä redogör för när han hänvisar till Säpos årsrapport präglar också systematiken i strategin. Där är det också entydigt att det Mattias Vepsä tar upp, alltså riskerna i en dynamik där olika extrema riktningar triggar varandra, är en viktig utgångspunkt i arbetet. Det är också en viktig utgångspunkt för det uppdrag som vi har gett till myndigheter med anledning av den strategin. De uppdragen riktas inte mot det ena eller det andra utan tar sikte på att det här återkommer från flera olika håll men också att det är miljöer som i hög grad triggar varandra.

Om man ser på händelseutvecklingen efter Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober och ser på vad det har gjort i de extremistiska miljöerna blir det alldeles uppenbart att de här miljöerna så att säga förstärker varandra. Ironiskt nog kunde de först hamna på samma demonstrationer och förenas i ett slags hat mot Israel, men efter det har det blivit en mer polariserad dynamik där de också triggar varandra.

Jag vill alltså bekräfta den beskrivningen av problemet men också understryka att den insikten och andra är själva utgångspunkten för både det strategiska arbetet och det väldigt operativa arbetet som utgår från uppdragen som jag nämnde.

Frågan är om vi kan göra mer. Jag skulle säga att om vi kan få fullt genomslag för den här strategiska ansatsen och de konkreta uppdragen, som är väldigt operativa till sin karaktär, betyder det att vi som samhälle kommer att flytta fram positionerna rejält mot alla extremistiska miljöer.

Jag vet också att det var en bred process när vi tog fram det här strategiska greppet, där vi förstås inkluderade relevanta myndigheter men också Kommunsverige, akademin, Forskarsverige och civilsamhället. Kan vi få hela den kraften bakom de här åtgärderna kommer vi som samhälle att flytta fram positionerna rejält.

Sedan är det klart att den typ av händelser som vi såg i slutet av april och under första maj, alltså det fysiska våldet och att det kliver fram på det sättet, understryker betydelsen av att flytta fram positionerna också vad gäller säkerheten och tryggheten för enskilda politiker och för den delen andra opinionsbildare men också för de sammanhang där människor möts och bildar opinion.

Jag tar fasta på att en viktig slutsats i mötet jag refererade till, som vi hade med bland andra partisekreterarna från alla åtta riksdagspartierna efter de här händelserna, var just polisens och Säkerhetspolisens budskap att verkligen ha en tajt relation mellan partier, som vi talade om då, och polisen och mellan arrangörerna och polisen för att kunna få en aktuell riskbedömning och kunna vidta säkerhetsåtgärder som man bedömer är lämpliga och nödvändiga i det konkreta fallet.

Med gemensamma krafter är jag övertygad om att vi kan göra väldigt mycket för att flytta fram positionerna, trycka tillbaka våldsverkarna och värna vårt fria och öppna samhälle.

Fru talman! Jag tackar än en gång för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor i dag.

Jag tycker att det är utomordentligt viktigt att hålla både tanken och debatten klar när vi pratar om de här frågorna. Det råder inget som helst tvivel om att konspirationsteorier, antistatliga narrativ och desinformation skapar en grogrund för sådant som kan eskalera till extremism som i slutänden kan bli våldsam. Samtidigt tror jag att det är utomordentligt viktigt att inte låta den insikten göra att vi blandar ihop korten när vi talar om det extrema politiska våldet.

Det är trots allt så att det vi såg exempelvis när nazister begick allvarliga brott och när våldsbejakande islamister dödade ett antal svenskar i Bryssel i höstas är sådant som måste mötas med hela rättsstatens kraft och som inte ska så att säga nivelleras eller relativiseras i ljuset av annat som i och för sig också är allvarligt men som ändå inte är samma sak som den våldsbejakande extremism som vi talar om när vi talar om hotet från den våldsbejakande islamistiska miljön eller högerextremismen.

Med detta sagt råder det heller inget tvivel om att det vi nu talar om, speciellt trollfabriker och anonyma konton som sprider desinformation eller den typ av narrativ som det talas om i Säkerhetspolisens årsrapport, inte är något vi kan acceptera - oavsett vilka partier som ägnar sig åt det. Jag är så pass gammal att jag kommer ihåg ett antal ganska allvarliga desinformationskampanjer mot politiker i Moderaterna, till exempel mot Fredrik Reinfeldt 2006, som orkestrerades från socialdemokratiskt håll. Låt oss gemensamt motverka den typen av opinionsbildning under falsk flagg, som är ägnad att underminera förtroendet för det fria och öppna samhället.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.