Gunnar Strömmer

Herr talman! Tack till Heléne Björklund för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag!

Jag uppfattar att vi är överens om det mesta; möjligen är det en punkt där jag ändå har en lite avvikande uppfattning, och det är att jag skulle vara vag när det gäller tidsplanen. Jag upprepar gärna att min avsikt är att vi ska behandla alla förslag som Trygghetsberedningen har lämnat under mandatperioden, vilket med andra ord blir någon gång mellan i dag och sensommaren nästa år.

Eftersom det var en parlamentariskt sammansatt beredning är det också min avsikt att komma tillbaka till alla partier i riksdagen med vår bedömning av hur vi bäst tar vidare innehållet i beredningen. Jag kan inte säga om det sker på den här sidan sommaren eller efter sommaren, men för mig är nästa steg att återkomma till alla partier och redovisa hur vi ser på att vi bäst tar hand om det här materialet. Och det kan jag i alla fall säga: Vi befinner oss i slutet av april, och inom loppet av ett halvår kommer vi att ha samtalet, partierna emellan, om hur de här frågorna bäst ska tas om hand framåt samt vår bedömning av det.

Tusen tack för diskussionen i dag, Heléne Björklund!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Som jag sa, och som Heléne Björklund också är inne på, är det förstås en begränsning här att sjukvårdssekretessen gör att det inte går att få en fullständig bild på exakt individnivå eller av hur många intagna på anstalterna som lider av psykisk sjukdom här och nu. Det är förstås också en ganska rörlig materia beroende på hur långa straff de intagna har fått; det är ändå en rätt stor omsättning av klienter i anstalterna.

Vi kan återigen titta på Trygghetsberedningen. De förslag som lämnas där lämnas ändå i ljuset av en ganska gedigen probleminventering. Det finns en relativt god bild av att alla de frågor som Heléne Björklund lyfter upp är berättigade och har en förankring i verkliga problem i kriminalvården. Jag tycker också att den problembeskrivning som finns i betänkandet räcker väldigt långt för att dra en del systematiska slutsatser om vad som krävs för att ytterligare utveckla verksamheten på det här området.

Som vi har varit inne på finns ett behov av att utveckla det återfallsförebyggande arbetet i kriminalvården generellt sett men inte minst i relation till personer som lider av psykisk ohälsa eller psykiska sjukdomar. Man behöver allmänt sett arbeta med psykisk ohälsa. Trygghetsberedningen pekar som sagt på den grupp personer, som bedöms vara ganska stor, som lider av psykisk ohälsa men inte har diagnostiserats på rätt sätt och därmed inte kan få rätt behandling.

Det finns alltså problem som måste lösas. Som sagt handlar det också om samspelet med kommuner om kontraktsvård. Det finns en rad olika saker vi kan göra redan på den kunskapsgrund om problemet vi har i dag.

När det gäller rättspsykiatrin finns det naturligtvis ett väldigt nära och gott samarbete med kriminalvården, och är det så att rättspsykiatrin anser sig kunna bidra ytterligare utgår jag förstås ifrån att kriminalvården välkomnar de insatserna. Jag tycker att det är bra att vi diskuterar frågorna, och jag känner mig trygg i att det inom kriminalvården redan finns ett offensivt utvecklingsarbete i de här frågorna.

Jag är också förvissad om att vi från politikens sida med en rad förändringar, inte minst grundat på de förslag som lämnats av Trygghetsberedningen, kan skapa ännu bättre förutsättningar för att möta intagna med de här behoven.

Herr talman! Vi är naturligtvis helt överens om vikten av att använda tiden i fängelse på rätt sätt. Detta gäller oavsett om man lider av fysiska eller psykiska sjukdomar, fysisk eller psykisk ohälsa eller om man för den delen är frisk. Tiden i fängelse ska användas på ett sådant sätt att man har goda förutsättningar att komma ut på andra sidan i bättre skick och med goda – bättre – förutsättningar att ta sig an ett hederligt leverne när man väl har avtjänat sitt straff.

Naturligtvis är utmaningarna större när det gäller personer som av olika skäl inte mår bra eller som till och med är sjuka. Som jag sa inledningsvis är det också viktigt att understryka att kriminalvården bedriver ett väldigt omfattande arbete när det gäller att behandla både fysiska åkommor och sjukdomar och psykisk ohälsa och psykisk sjukdom. Trygghetsberedningen pekar också mycket riktigt på att det är en realitet att det finns både utvecklingsbehov och utvecklingsmöjligheter. Jag nämnde några av de saker – och Heléne Björklund nämnde ytterligare några – som tas upp i Trygghetsberedningens betänkande, som för övrigt alla partier i riksdagen ställde sig bakom.

I det betänkandet behandlades allt från det återfallsförebyggande arbetet till olika insatser när det gäller just psykisk ohälsa. Det är en välkänd problematik att det också i kriminalvården, precis som i det omgivande samhället, finns många med psykisk ohälsa som inte diagnostiseras och får rätt behandling. Även kontraktsvården nämndes här, och det är också en sak som Trygghetsberedningen pekar på. Jag är i grund och botten mycket positivt inställd till alla de delar som lyfts fram där.

Vad gäller tidsplan brukar jag säga att det är bättre att skjuta björnen först och sälja skinnet sedan, så jag kommer tillbaka när vi verkligen är klara med arbetet. Min ambition är dock att alla de punkter som tas upp av Trygghetsberedningen ska vara hanterade på ett lämpligt sätt under mandatperioden.

Gör vi eller Kriminalvården något annat för att utveckla arbetet i väntan på detta? Ja, så är det. Kriminalvården har också haft ett regeringsuppdrag att med kunskapshöjande insatser stärka och utveckla kompetensen bland myndighetens personal om psykisk hälsa och psykisk ohälsa, suicidalitet och annat.

Det uppdraget slutredovisade Kriminalvården tidigare i år, och i redovisningen framgår att myndigheten har gjort stora utbildningsinsatser bland personal som arbetar nära de intagna. Den utvärdering som har gjorts visar också att personalen har fått fördjupade kunskaper om psykisk ohälsa och att personalen genom de här insatserna har kunnat anpassa sitt bemötande och förhållningssätt gentemot klienter som har olika typer av psykisk ohälsa.

Det sker alltså ett ständigt utvecklingsarbete i kriminalvården på det här området. Men med det sagt finns det mer saker som kan göras från politiskt håll, och jag tycker att det bästa underlaget vi nu har tillgång till är Trygghetsberedningens förslag. Jag avser att återkomma till hur vi tar oss an vart och ett av de förslagen längre fram.

Herr talman! Heléne Björklund har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder med anledning av att personer med dokumenterad allvarlig psykisk sjukdom döms till fängelse i stället för att få vård och rätt behandling. Heléne Björklund har också frågat om jag har en aktuell bild av hur många personer med konstaterad allvarlig psykisk sjukdom som i dag sitter i fängelse, och om jag i sådant fall kan redogöra för resultatet.

Utgångspunkten i dagens system är att personer som har begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning ska dömas till en annan påföljd än fängelse, exempelvis rättspsykiatrisk vård. Det är bara i mycket speciella fall som fängelse får väljas som påföljd. Så kan till exempel vara fallet om brottet begicks under påverkan av en tillfällig psykos men gärningspersonen fram till rättegången har tillfrisknat och inte längre lider av en allvarlig psykisk störning.

Ett viktigt syfte med regleringen är att rättspsykiatrisk vård bara ska få användas som påföljd när gärningspersonen verkligen har behov av vård. Det pågår för närvarande inget arbete med att ändra lagstiftningen på dessa punkter.

Bland Kriminalvårdens klienter är såväl fysisk som psykisk ohälsa vanligt förekommande. Att bemöta klienter med psykisk ohälsa ingår därför i flera av Kriminalvårdens utbildningar. Kriminalvårdens klienter har samma rätt till god vård enligt hälso- och sjukvårdslagstiftningen som andra medborgare. På grund av sjukvårdssekretess går det däremot inte att få en fullständig bild av hur många intagna på svenska anstalter som i dag lider av en psykisk sjukdom.

Hösten 2024 tog regeringen emot den så kallade Trygghetsberedningens slutbetänkande (Vägar till ett tryggare samhälle, SOU 2024:54). Denna beredning uppmärksammar att flera av Kriminalvårdens klienter inte nås av rätt insatser när det gäller i synnerhet hälso- och sjukvård som förebygger återfall i brott. Därför lämnade beredningen också en lång rad bedömningar och förslag.

Ett av förslagen syftar till att hälso- och sjukvård som är effektiv ur ett återfallsförebyggande perspektiv ska tillhandahållas av Kriminalvården i större utsträckning än i dag. Dessa viktiga förslag bereder vi just nu i Regeringskansliet.

Fru talman! Det är helt riktigt att vi befinner oss i ett allvarligt säkerhetsläge. Möjligtvis är också de frågor vi diskuterar av den karaktären att de förtjänar att behandlas med ett visst allvar. Utan att gå in på alla enskildheter i de inlägg som Patrik Björck har gjort här kan sägas att varje enskild del kanske inte svarar upp till den precision som frågornas allvar förtjänar.

Patrik Björck lägger också ganska många ord i min mun, som att detta skulle vara oviktigt eller sakna betydelse, vilket jag naturligtvis aldrig har påstått. Det är en realitet att de omständigheter och händelser vi talar om har varit föremål för förundersökning och att det har väckts ett åtal. Detta understryker naturligtvis att de frågor vi talar om inte på något sätt är oviktiga, och det har jag heller aldrig påstått.

Vad gäller de pågående rättsliga prövningarna i det här fallet, och för den delen andra pågående rättsliga prövningar, finns det naturligtvis inget absolut förbud i regeringsformen mot att uttala sig om enskilda pågående ärenden. Men detta skiljer sig inte från andra pågående rättsfall. För den som läser konstitutionsutskottets granskningar på detta område är det uppenbart att statsråd förväntas iaktta en återhållsamhet i förhållande till pågående rättsliga prövningar. I det avseendet skiljer sig inte det här fallet, i alla fall inte när det gäller min tjänsteutövning, från hur jag har hanterat snart sagt alla andra pågående rättsfall. Man håller sig på lämpligt avstånd för att inte yttra sig över omständigheter som är föremål för rättslig prövning.

Vad gäller konstitutionsutskottet konstaterar jag att de frågor vi nu diskuterar kommer att bli föremål för en granskning och en prövning av utskottet. Jag har aldrig någonsin, vare sig i dag eller tidigare, påstått att den granskningen förhindrar mig att stå här i kammaren eller svara på frågor som ställs här. Sedan är det en annan femma om ledamoten inte är nöjd med mina svar. Men jag har svarat på de frågor som har ställts i dag, och det har jag gjort med glädje.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Nej, jag värderar naturligtvis inte de frågor som ställs av riksdagsledamöter, oavsett om de ställs av Patrik Björck eller någon annan. Det är det första.

För det andra besvarar jag dem efter bästa förmåga.

För det tredje gällde det förtroendefrågan. Nu ställdes den här frågan till mig och gällde mitt förtroende. Då är det inte orimligt att jag förhåller mig till olika omständigheter som är relevanta för den fråga som är ställd till mig i dag, och det har jag också gjort.

Sedan var det fråga om den rättsliga grunden. Om ord ska ha en viss precision, som det heter – och de har som regel en viss precis betydelse – tycker jag inte att det är särskilt konstigt att i mitt svar upplysa om att det pågår en rättslig prövning. Det gjorde jag inte i det här svaret utan i den föregående debatten.

Jag tycker heller inte att det känns särskilt spektakulärt att det är på det sättet man genom årens lopp har förhållit sig till konstitutionsutskottets olika granskningar och att man också kan läsa ut en rekommendation om en viss återhållsamhet hos statsråd i relation till omständigheter som är föremål för rättsliga prövningar. Jag tror till och med att det är så att man om man bläddrar bakåt i tiden kan hitta en justitieminister under vilken alla relevanta myndigheter sorteras – i detta fall en åklagarkammare som hanterar åtalet och så småningom de domstolar som ska pröva frågorna – som också iakttagit en extra stor återhållsamhet i förhållande till frågorna, vilket inte är orimligt. Dessutom har konstitutionsutskottet pausat sin prövning av ärendet med hänvisning till den rättsliga prövningen.

Jag vill understryka att jag inte har hävdat att det är omöjligt för mig att svara på ett antal av de frågor som har aktualiserats vare sig i dag eller tidigare. Med anledning av det tycker jag att en viss återhållsamhet är på sin plats.

Vad gäller KU snurrade Patrik Björck och ytterligare en ledamot i kammaren som deltog i debatten runt frågan förra gången vi sågs. Med anledning av det och även det som lästes innantill vill jag understryka att jag inte med hänvisning till den pågående KU-prövningen menade att jag inte kunde svara på frågor. Jag konstaterade bara, vilket är en realitet, att flera av de frågor som aktualiserades, i synnerhet i det förra meningsutbytet, också är föremål för konstitutionsutskottets prövning.

Jag svarade på flera frågor då, och jag svarar på flera frågor i dag. Det gör jag för att frågorna är ställda, och jag svarar på dem efter bästa förmåga.

Fru talman! Tack, ledamoten, för möjligheten att återigen diskutera dessa frågor här i kammaren!

En central fråga som ju ställs i interpellationen är vid vilken tidpunkt jag fick kännedom om de omständigheter som berörs. De lyftes även fram i en tidigare interpellation till statsministern, som jag mycket riktigt var här och besvarade.

Det raka svaret på frågan är att kännedom om händelserna – Henrik Landerholm tog själv proaktivt upp en del av dem – fick jag i samband med nyhetsrapporteringen om detta. Sedan är det klart att jag också har fått kännedom om att frågorna har handlagts av säkerhetsavdelningen på Regeringskansliet. De har bedömt de frågor som aktualiseras med anledning av detta.

Jag vill ändå komma tillbaka en av grundfrågorna i interpellationen, som gäller om jag har haft något slags förhandsinformation. Det är väl ändå det som ligger bakom frågan om tidpunkten? Det har jag inte haft. Däremot är det klart att när frågorna aktualiserats har jag, som andra, fått information om hur frågorna hanterats i Regeringskansliet. Det svaret är välkänt vid den här tidpunkten. Frågorna hanterades av säkerhetsavdelningen på Regeringskansliet.

Säkerhetsrådgivaren var dessutom en tjänsteman anställd inom Statsrådsberedningen, inte Justitiedepartementet. Att frågan hanteras i Statsrådsberedningen tycker jag i grund och botten är mycket rimligt.

Vad gäller förtroendefrågorna finns det väl också ett ganska naturligt svar, eftersom det inte handlade om en tjänsteman som jag var chef för. Det var inte en tjänsteman som jag hade ansvar för på departementet som jag är chef för. Dessutom har tjänstemannen avslutat sin tjänst i Regeringskansliet. Därför menar jag att förtroendefrågor i den bemärkelsen är överspelade.

Om Patrik Björck däremot undrar hur samarbetet med den nationella säkerhetsrådgivaren fungerade inom mina ansvarsområden under den tid då han hade sin funktion är svaret att det fungerade alldeles utmärkt.

Bakgrunden till interpellationen är väl i grund och botten en annan. Förtroendefrågor i största allmänhet är överspelade eftersom vederbörande inte längre är anställd i Regeringskansliet.

Låt mig få gå tillbaka till de något svepande påståendena om rättslig grund och det ena med det tredje. Jag har själv aldrig anfört några rättsliga grunder till grund för vilka frågor jag besvarar eller inte. Det som lite grann rörde upp känslorna hos interpellanten förra gången var, som jag förstår det, det faktum att jag i mitt svar upplyste, vilket inte är särskilt udda, om att det pågår en rättslig prövning av fallet. Även konstitutionsutskottet prövar frågan. Det här sa jag upplysningsvis, och det får man väl ändå säga är fakta som är svåra att säga emot.

Mot den bakgrunden har jag förstås svarat på frågor både förra gången jag var här och nu. Om Patrik Björck inte är nöjd med svaren är en annan femma. Men det är klart att jag svarar på frågorna.

Fru talman! Patrik Björck har ställt ett antal frågor till mig som rör den före detta nationella säkerhetsrådgivaren. Frågorna gäller när jag fick kännedom om olika händelser och om jag inom mitt ansvarsområde hade förtroende för honom.

Jag har inte fått någon särskild information om det som lyfts fram i interpellationen utan har fått kännedom om detta via den allmänna nyhetsrapporteringen.

Frågan om förtroende är inte längre aktuell eftersom den tidigare nationella säkerhetsrådgivaren har lämnat sin anställning.

Herr talman! Tack, Mathias Tegnér, för möjligheten att få diskutera denna viktiga fråga här i dag!

Det gläder mig mycket att höra om den allmännyttiga ansatsen i uppdraget som riksdagsledamot för hela Stockholms län men också som Tyresöbo, stående på Hallstavikbornas sida. Det tycker jag är tjusigt.

Jag tycker att alla de frågor som lyfts upp här – att den tillväxt av poliser som äntligen sker även i Stockholm ska komma alla, också Hallstavik, till del – är mycket berättigade. Jag vill bara säga att jag är väldigt glad under mitt vaktskift, trots att vi vet att den tillväxt som har skett inom svensk polis under senare år över huvud taget inte har kommit stockholmarna till del. Det är en realitet.

Jag behöver inte heller tjafsa om historien. Men det är en realitet att veta varifrån vi kommer. Under det senaste året har vi sett en 85-procentig ökning av antalet poliser i Stockholm, vilket kan jämföras med 14 poliser under hela perioden 2015–2023. Det kommer att ge andra förutsättningar för ökad polisiär närvaro både ute på gator och torg nära medborgarna och i den digitala miljön, där vi vet att våra ungdomar finns i väldigt hög grad, oavsett om man bor i Stockholms stad, som jag själv, eller i Tyresö eller Hallstavik.

Inte minst är detta betydelsefullt på utredningssidan. Där är det otroligt viktigt att polisen nu gör samma resa som gjorts när det gäller gängkriminaliteten, där det har varit en fantastisk progression för utredningsresultaten. Det är viktigt att den erfarenheten nu förs över till det lokala sammanhanget så att de brott som drabbar medborgarna i Hallstavik, Tyresö och Stockholms stad kan tas på samma allvar och mötas med samma effektiva insatser som den grova organiserade brottsligheten.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Till att börja med tycker jag att det är väldigt relevant att tala om mängdbrottslighet och medborgarnära brottslighet. Det är en viktig del i det förändringsuppdrag som vi har gett den nya rikspolischefen.

Det görs nu en förflyttning när det gäller gängkriminaliteten. Till exempel har brottsuppklaringen gått upp från 15–17 procent 2022 till över 70 procent i dag. Motsvarande förflyttning måste ske i all brottslighet som drabbar medborgarna i vardagen och som inte är gängrelaterad. Det är allt från mäns våld mot kvinnor till stölder, misshandel och tillgreppsbrott i butiker och vad det nu kan vara.

Vi vet att den lokala närvaron är helt avgörande. Polisen ska vara synlig och trygghetsskapande i det offentliga rummet men också ha en utredningsverksamhet som är lokalt förankrad och där man på ett helt annat sätt än hittills kan ta itu med den brottslighet som drabbar medborgarna i vardagen.

Jag tycker därför att det är mycket relevant att Mathias Tegnér lyfter upp den här aspekten. Det är nämligen en helt avgörande del av det som jag tycker motiverar att vi investerar så mycket av skattebetalarnas pengar i tillväxten, som måste ske lokalt, nära medborgarna. Därför tycker jag att den grundläggande frågeställningen är berättigad, och jag håller med om analysen fullt ut.

Vad gäller Stockholm är det, som vi talade om i en tidigare interpellationsdebatt i dag, en realitet att de senaste årens tillväxt inom polisen inte har kommit stockholmarna till del. Under åren 2015–2023 stannade tillväxten vid 14 poliser. Det kan jag säga är väldigt bekymmersamt sett ur medborgarnas synvinkel, i Hallstavik och på andra håll i Stockholmsregionen.

Jag är glad att vi nu investerar mycket i tillväxt, också tillväxt som kommer stockholmarna till del. Vi hade under förra året en tillväxt på 119 nya poliser, vilket var 85 procent mer än den totala tillväxten under de nio föregående åren. Det är ett sätt att från regeringens sida bidra till att det blir bättre förutsättningar att skapa trygghet för medborgarna runt om i Stockholms län.

Sedan är det ytterst så att Polismyndigheten lokalt måste avgöra hur de ska disponera sin resurs. Jag underkänner inte en enda av de frågor som Mathias Tegnér har lyft upp här i dag, säkerligen som ombud för sina väljare och medborgarna i Hallstavik, men det är polisen lokalt som måste svara på hur man väljer att disponera den ökade personalresurs som nu blir en konsekvens av att kurvorna i det avseendet äntligen har vänt.

Herr talman! Jag har stor förståelse för att medborgarna i Hallstavik tycker att detta är en väldigt viktig fråga. Utöver de konkreta konsekvenser som följer på ett sådant här beslut kan det säkert också väcka frågan om man ska tro på talet om en lokalt synlig och närvarande polis. Jag har också stor respekt för att lokalt förtroendevalda som företräder sina väljare lyfter upp dessa frågor här i kammaren.

Jag tror dock att det är bra om man också riktar frågorna till dem som faktiskt kan fatta beslut om dem. Givetvis kan ingen justitieminister, oavsett partitillhörighet, fatta beslut om var exakt Polismyndigheten ska förlägga sina receptioner eller polisstationer. Det ligger i sakens natur att det är myndigheten som fattar dessa beslut. Det hindrar dock inte att frågan och debatten är berättigad, men den som de facto har möjlighet att påverka beslutet är chefen för polisregion Stockholm och chefen för det aktuella lokalpolisområdet.

Jag tror att det långsiktigt är bättre att vi har denna ordning. Regeringen skapar förutsättningar ekonomiskt och på andra sätt för en fortsatt tillväxt som också, helst till hundra procent, kommer ut i kapillärerna nära medborgarna. Men vid någon tidpunkt måste ansvaret för hur detta ska organiseras läggas över på den ansvariga myndigheten. Det gäller också polisstationen i Hallstavik.

Med detta sagt tycker jag dock att medborgarna i Hallstavik ställer berättigade frågor och har rätt att förvänta sig raka och substantiella svar av dem som äger detta beslut.

För regeringen är det utomordentligt viktigt att säkerställa att det finns långsiktiga ekonomiska och andra förutsättningar som möjliggör en ordentlig tillväxt av poliser och en närvaro av synlig och trygghetsskapande polis över hela landet, inklusive Hallstavik. Men det är Polismyndigheten som slutligen måste avgöra hur man disponerar dessa resurser.

Herr talman! Mathias Tegnér har frågat mig om jag avser att vidta några generella åtgärder för att rädda polisstationen i Hallstavik och om jag menar att nedläggningen av polisstationen i Hallstavik ligger i linje med principen att återupprätta en lokalt synlig och trygghetsskapande polis.

Låt mig börja med den andra frågan. För regeringen är en ökad lokal polisnärvaro en prioriterad fråga. Ett uttryck för det är att rikspolischefen har fått ett tydligt förändringsuppdrag att säkerställa en lokalt synlig och trygghetsskapande polis och en god service till medborgarna. Regeringen arbetar också målmedvetet för att nå målet att polistätheten i Sverige ska motsvara genomsnittet i EU.

För att möjliggöra den fortsatta polistillväxten och stärka polisaspiranternas villkor har Polismyndigheten i budgeten för 2025 tillförts drygt 1 miljard kronor. För att få fler att söka till och genomföra polisutbildningen har vi i årets budget även aviserat att vi avser att lämna förslag om att de som studerar vid polisutbildningen från hösten 2024 eller senare under vissa förutsättningar och villkor ska få sina studielån avskrivna eller återbetalda. I förra veckan fick en utredare i uppdrag att närmare precisera på vilket sätt detta ska ske.

I regleringsbrevet för 2024 angav regeringen ett nytt mål för Polismyndigheten: att öka den lokala närvaron i hela landet. Detta följer vi nu upp genom ett särskilt återrapporteringskrav.

Polisiär närvaro i hela landet handlar också om att polisen ska tillhandhålla en god service till medborgarna och vara tillgänglig på telefon och digitalt. Vi vet att svarstiderna vid polisens kontaktcenter tidigare har varit så där, och vi har satt fokus på det. Nu kan jag konstatera i Polismyndighetens årsredovisning att svarstiderna förbättrades avsevärt under förra året. Myndigheten har också förbättrat sin webbplats, där anmälan om brott eller lämnande av tips kan göras digitalt. Vi har också ålagt Polismyndigheten att redovisa vilka åtgärder som har vidtagits för att förbättra service och tillgänglighet för medborgarna.

Beslut som rör lokalisering och bemanning på enskilda orter fattas av Polismyndigheten. Myndigheten har bättre förutsättningar än regeringen att bedöma var polisstationer ska finnas och hur service och tillgänglighet ska kunna tillhandahållas på bästa sätt.

Regeringens satsningar på en fortsatt polistillväxt förväntas ge fler uniformerade poliser i yttre tjänst. Tillsammans med en tydlig styrning mot den lokala nivån och den lokala problembilden väntas Polismyndigheten fortsätta att öka polisnärvaron i hela landet, och vi fortsätter med vår styrning av myndigheten i denna riktning.

Herr talman! Jag tackar än en gång Pontus Andersson Garpvall för möjligheten att få lyfta fram dessa viktiga frågor i dag.

Som jag sa inledningsvis är rätten att demonstrera central i en demokrati, och alla begränsningar i den ska förstås bygga på krav som legalitet, nödvändighet och proportionalitet. Men med det sagt innebär det ingen rätt att genomföra aktioner som stör infrastrukturen på ett allvarligt sätt med ytterst samhällsfarliga och skadliga konsekvenser. Det betyder också att straffen för denna typ av verksamhet måste återspegla brottets allvar, och här finns mer att göra. Det betyder förstås också att våra brottsbekämpande myndigheter, framför allt polisen, tar denna brottslighet på stort allvar och vidtar preventiva åtgärder för att om möjligt undvika att den typ av aktioner som stör just infrastrukturen på ett samhällsfarligt sätt över huvud taget äger rum. Det gäller även påskhelgen.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Det är naturligtvis helt rätt att vi måste ta den här typen av aktioner, som är brottsliga, på allvar. Jag vill dock understryka att rätten till uppfattningar – även sådana vi inte gillar – är grundlagsskyddad. Det är väldigt viktigt att understryka betydelsen av att ordningsmakten har en långtgående skyldighet att säkerställa att också sådana manifestationer kan få äga rum.

Däremot handlar det inte om att skydda manifestationer som får en allvarlig negativ inverkan på andra människors rörelsefrihet och möjlighet att ta sig fram i trafiken. Det kan till exempel handla om ambulanspersonal eller personal i brottsbekämpande verksamhet. Det omgivande samhället måste förstås se utomordentligt allvarligt på aktioner som får den typen av effekter, och det gör polisen.

Jag utesluter inte att det kan finnas anledning att på det straffrättsliga området se över de straff som kan bli aktuella i de här fallen. Det pågår en påföljdsutredning som ska komma med förslag under våren. Vi har redan ändrat reglerna och sänkt tröskeln för obligatorisk häktning så att man kan häkta i fler fall när det gäller brottslighet som rör sig i den nedre delen av straffskalorna, vilket det ofta är fråga om i de här fallen.

Vad gäller det kommande säkerhetsstraffet är jag tveksam till att vi ska sätta vårt hopp till just den lagstiftningen. Den riktar ju in sig på väldigt allvarlig brottslighet; man måste upp ganska högt i straffvärde för att den typen av påföljder ska bli aktuella. Det ska dessutom handla om upprepad brottslighet och risk för ytterligare återfall i allvarlig brottslighet. Det utesluter inte att denna lagstiftning skulle kunna träffa någon som exempelvis vid upprepade tillfällen gjort sig skyldig till synnerligen grovt blåljussabotage, alltså om det handlar om brottslighet som är så pass allvarlig att man kommer högt upp på straffskalan och som dessutom sker vid upprepade tillfällen. Jag tror dock att vi i första hand ska sätta vårt hopp till den övriga straffrätten.

Polisen tar under alla omständigheter detta på största allvar och försöker med olika preventiva insatser säkerställa att den här typen av samhällsskadliga aktioner inte äger rum från början.

Herr talman! Jag tackar för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor.

Jag vill först säga någonting om straffen. Det beror naturligtvis på vilken brottslighet det handlar om. Om man exempelvis begår väldigt grova brott som stör, försvårar eller förstör för blåljusverksamheten är straffskalan väldigt omfattande; sådana brott kan redan i dag leda till livstids fängelse. Över hela skalan av aktioner och påföljder finns det alltså redan i dag möjlighet till väldigt ingripande konsekvenser.

Det handlar dock även om prevention. De brott som aldrig äger rum är de bästa brotten, och de störningar som inte äger rum är de bästa störningarna. Polisen vidtar alltid förberedelseåtgärder för att kunna möta ordningsstörningar av olika slag som man har anledning att befara. Utan att gå in närmare på exakt vilka åtgärder polisen har vidtagit kan jag säga att jag efter en fråga från departementet till polisen, som ställdes med anledning av ledamotens fråga, har fått beskedet att polisen är väl förberedd för att hantera denna typ av aktioner om de skulle inträffa under påskhelgen eller i påsktrafiken.

Herr talman! Pontus Andersson Garpvall har frågat mig om jag och regeringen, i samråd med våra brottsbekämpande myndigheter, har vidtagit några åtgärder för att mildra de eventuella effekterna av aktioner mot svensk infrastruktur under påskhelgen eller om vi har för avsikt att göra det.

Att blockera en väg eller på andra sätt störa infrastrukturen riskerar inte bara att orsaka förseningar och frustration utan kan även störa utryckningar och brådskande transporter. Sådana ageranden är också straffbara. Sabotage, sabotage mot blåljusverksamhet, ohörsamhet mot ordningsmakt och egenmäktigt förfarande är några av de brottsrubriceringar som kan vara aktuella.

Det är polisen som ansvarar för åtgärder mot brott och ordningsstörningar i samband med manifestationer av olika slag, och enligt myndigheten står man väl rustad för att mildra eventuella effekter av aktioner mot infrastrukturen även under påskhelgen. Om den allmänna ordningen störs kan polisen ingripa genom att exempelvis avlägsna en person från en vägbana. Polisen kan också upplösa en allmän sammankomst som medför en allvarlig störning av trafiken. Om brott begås är polisen förstås skyldig att ingripa.

Rätten att demonstrera är central i en demokrati, och alla begränsningar i den rätten måste möta krav på legalitet, nödvändighet och proportionalitet. Med det sagt kan aktioner som stör infrastrukturen ha ytterst samhällsskadliga och farliga konsekvenser. Regeringen ser därför med största allvar på denna fråga och följer utvecklingen noga.

Herr talman! I diskussionerna om rättspolitiken blir det en eller två rundor där jag uppskattar väldigt mycket av det som sägs, men sedan hamnar vi slentrianmässigt i en kanske lite mer vänsterslapp diskussion om ekonomisk politik. Jag kan gärna ta den frågan också.

För det första kan jag konstatera att det fanns en tid då Socialdemokraterna talade om värdet av att trycka tillbaka inflationen. Det har nu gjorts, förvisso i osäkra ekonomiska tider. Vi har gjort allt vi kan för att säkerställa att kommunernas pengar lika lite som medborgarnas pengar tappar i värde. Det är otroligt betydelsefullt för att de ska kunna investera i välfärden. Det innebär att kommuner och regioner bara när det gäller minskade pensionskostnader har mer än 50 miljarder kronor mer att röra sig med det här året jämfört med förra året. Det är otroligt viktigt.

För det andra kan jag konstatera att det också fanns en tid då socialdemokrater talade om vikten av arbete och arbetslinjen. Höjda skatter ser vi nu i form av tullar och tariffer, vilket kommer att få enastående negativa konsekvenser för vanligt folk. Också höga skatter på arbete får sådana konsekvenser, vilket är drivkraften för att sänka skatterna på arbete och se till att människor kommer i arbete och får en egen försörjning – och på det sättet bidra till att finansiera den välfärd som naturligtvis är helt central för det brottspreventiva arbetet.

I den delen tycker jag alltså att Anna Wallentheim, som jag uppskattar väldigt mycket, dessvärre inte har större stringens än någon annan på vänsterkanten. Men i övrigt uppskattar jag väldigt mycket det som förs fram i talarstolen här, det vill säga vikten av att lyfta fram flickor och kvinnor som på olika sätt har varit osynliggjorda i den här problematiken – både som offer och som förövare – och att vi nu med gemensamma krafter driver upp frågorna på agendan och synliggör dem, säkerställer att det blir ett bättre beslutsunderlag och dessutom kommer att addera verktyg som med kraft kan angripa den här situationen. Det är utmärkt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Ett viktigt sätt att åstadkomma det är naturligtvis att få det underlag som vi nu har beställt från Brå och som ska komma efter sommaren. Det ska både med hög upplösning belysa problemet och strukturerna – hur detta ser ut – och föreslå precisa verktyg, åtgärder och metoder för att komma åt det.

Det hade naturligtvis varit mycket bättre om underlaget hade funnits på plats tidigare, men det har det inte gjort. Nu gör vi det här jobbet, och det kommer att ge oss i Sverige – oavsett om vi verkar nationellt, kommunalt, genom en statlig myndighet eller i ett annat sammanhang – bättre underlag och mer effektiva verktyg för att komma åt den här problematiken.

Jag vill ta fasta på det Anna Wallentheim säger. Det här betyder inte att vi helt och hållet saknar kunskaper i dag; tvärtom står vi här och talar om ett problem utifrån ett underlag som ändå säger en hel del om problemets djup och vidd. De insikterna implementeras med full kraft redan i dag, exempelvis i polisens arbete.

När det gäller den reform som trädde i kraft den 1 april och att riva sekretesshindren vill jag ändå säga att det är lätt att liksom spola förbi de stora reformerna när de väl är på plats. Apropå Brå var jag på deras 50årsjubileum för någon månad sedan, och som det brukar vara på jubileer hölls ett quiz. En fråga var vad det första numret av Brås tidning Apropå, som kom för 50 år sedan, handlade om. Svaret var att det handlade om att riva sekretesshindren.

Det har gått 50 år, och nu är det här på plats. Jag skulle säga att det inte minst har betydelse för kvinnor och flickor, och då inte bara i den gängkriminella kontexten utan över huvud taget när det gäller brottsutsattheten. Bara för att dra en parallell till ett annat område, nämligen mäns våld mot kvinnor: Brottsuppklaringen när det gäller de mord på kvinnor som sker i nära relationer är 100 procent. Det är inte där skon klämmer, utan problemet är att det inte finns information i systemet tidigare så att exempelvis polisen genom preventiva insatser kan se till att morden över huvud taget inte äger rum.

I hög grad är det så även på andra områden av det här slaget, det vill säga att bristande information i brottsbekämpningen gör att det också är svårare att vidta preventiva åtgärder i ett tidigare skede. I och med den informationsdelning från andra delar av samhället – såsom den kommunala socialtjänsten, skolmiljön och annat – in i brottsbekämpningen som kommer när vi får full kraft i den reform som trädde i kraft här tidigare i veckan är det min uppfattning att polisen kommer att få bättre förutsättningar att arbeta mer precist och med större effekt även mot den grupp av både brottsoffer och förövare som vi talar om här i dag.

Herr talman! Tack, Anna Wallentheim, för möjligheten att prata om de här viktiga frågorna i dag!

Jag vill ta fasta på grundackordet i interpellationen och i mitt svar. Det är den viktiga erfarenheten av, eller insikten om, att de flickor och kvinnor vi talar om har just dubbla erfarenheter. Det är ofta på det sättet. De har erfarenhet både som förövare och som brottsoffer. Det är helt riktigt att det nog har funnits en perception av kvinnor och flickor som bara offer. Det har också gjort att rättsväsendets, och inte minst brottsbekämpningens, möjligheter och effektivitet i arbetet mot den här gruppen inte alls har varit på den nivå vi önskar oss. Det är därför det är så viktigt att frågan nu är på bordet och att det trots allt ganska snabbt bildas en mer precis uppfattning om hur problemet ser ut.

Jag vill peka på två verktyg. Det ena trädde i kraft så sent som den här veckan, och det andra hoppas vi ha på plats senare i höst. Dessa har en stor generell betydelse och inte minst en betydelse när man vill närma sig, och komma åt, problem som tidigare inte har varit helt synliggjorda. Det handlar om de rivna sekretesshinder som trädde i kraft i början på veckan. Det handlar också om möjligheten att använda hemliga tvångsmedel även mot barn under 15 år – jag menar att detta också måste kunna ske preventivt. Detta kommer att vara ett väldigt viktigt verktyg, och det ska enligt vår plan komma på plats i oktober. Det införs för att i ett tidigt skede kunna identifiera även de här deltagarna i de kriminella nätverken och tidigt kunna sätta in preventiva insatser för att bryta destruktiva mönster.

Herr talman! Anna Wallentheim har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att tjejers utsatthet inom gängkriminalitet synliggörs och att rätt insatser finns för att hjälpa dem att ta sig ur kriminalitet och exploatering.

Regeringen bedriver ett intensivt och omfattande reformarbete för att minska brottsligheten och stärka brottsoffers ställning. Samtidigt är kunskapen om kvinnors och flickors deltagande i kriminella nätverk begränsad, även om kvinnors och flickors olika roller i de kriminella miljöerna har uppmärksammats alltmer de senaste åren.

Polisen har också uppmärksammat att rättsväsendet och andra aktörer ofta identifierar kvinnor och flickor främst som offer. Det har inneburit att kvinnors agerande i kriminella miljöer inte har belysts och tydliggjorts i tillräcklig omfattning. Men kvinnors och flickors delaktighet i kriminella miljöer är mer utbredd än vad som tidigare har antagits.

För att öka kunskapen på området har regeringen gett Brottsförebyggande rådet, Brå, i uppdrag att studera vilka brott och sysslor som tenderar att utföras av kvinnor och flickor i kriminella nätverk. I uppdraget ingår även att studera kvinnors och flickors situation och utsatthet för våld. Brå ska också föra fram uppslag och rekommendationer gällande hur kvinnors och flickors involvering i kriminella miljöer kan motverkas.

Förutfattade meningar om kvinnors och flickors deltagande i brottslighet riskerar att leda till att de varken identifieras som kriminella aktörer eller får den hjälp de behöver för att kunna lämna kriminaliteten bakom sig. Aktörer som arbetar med stöd till avhoppare behöver i högre grad kunna identifiera situationer och genomföra insatser i fall där kvinnor och flickor är involverade i organiserad brottslighet.

Med anledning av detta gav regeringen i oktober förra året Polismyndigheten, Kriminalvården, Statens institutionsstyrelse och Socialstyrelsen i uppdrag att anpassa arbetet med stöd till avhoppare till de omständigheter som kan föreligga när flickor och kvinnor är involverade i organiserad brottslighet.

Vi vet också att kvinnor och flickor som utsätts för prostitution och människohandel utnyttjas av den organiserade brottsligheten och i kriminella nätverksmiljöer. Även personer utan tidigare erfarenhet av att utsättas för prostitution exploateras sexuellt, till exempel i syfte att betala av skulder. Regeringen prioriterar arbetet med att förebygga och bekämpa utnyttjandet i prostitution och människohandel. Bland annat stärkte regeringen i den senaste budgetpropositionen stödet till dem som är utsatta för prostitution med 10 miljoner kronor för det här året.

Regeringens plan för att trycka tillbaka den organiserade brottsligheten ligger fast: Vi ska slå hårt mot det grova våldet, strypa den kriminella ekonomin och bryta rekryteringen av barn och unga. För att öka kraften och träffsäkerheten i våra åtgärder säkerställer vi också att kunskapen om kvinnors och flickors delaktighet och utsatthet inom gängkriminella miljöer ökar.