Gunnar Strömmer

Herr talman! Tack till båda interpellanterna för möjligheten att diskutera dessa utomordentligt angelägna frågor här i dag!

Låt mig ta fasta på påståendet, analysen eller uppfattningen att vi ligger efter som samhälle. Ja, det gör vi i allra högsta grad. Det finns en enorm innovationskraft, inte minst bland de kriminella i den organiserade brottsligheten men också bland dem som ägnar sig åt annan kriminell verksamhet digitalt, alltså den våldsbejakande extremismen och terrorismen.

Men jag vill understryka att vi nu gör allt vi kan för att komma i kapp och också helst komma förbi i kurvan. Hur gör vi då det? Jag nämnde en lång rad olika åtgärder som vidtas både nationellt och i samspel med andra länder, inte minst på EU-nivå. Jag vill dock gärna fästa extra uppmärksamhet vid den digitala offensiv som vi aviserade i februari i år, då i hög grad i ljuset av den pågående våldsvågen med sprängningar. Men det är klart att den har en mycket bredare verkan.

En av de möjligheter vi nu ser på är ett snabbspår – att polisen ska kunna agera mot olagligt innehåll på nätet, till exempel genom avlägsnandeorderna, på motsvarande sätt som är möjligt när det gäller innehåll som rör terrorism och annat.

Men det handlar också, som jag sa, om att bredare analysera om det bör införas en möjlighet att störa, avbryta och på andra sätt ge sig på pågående brott eller brottslig verksamhet i cybermiljön. Då är det en bredare verktygslåda som vi talar om.

Regeringen går nog till botten med att utreda alla lagliga möjligheter, om jag får uttrycka mig så. Vi styr mycket över egen lagstiftning, men vi är ju bundna av våra grundlagar, och Europakonventionen sätter gränser. Det gör även våra EU-rättsliga åtaganden. Men vi kan ändå inom den ramen uttömma möjligheterna när det gäller att kunna ge sig på den här typen av både kriminell och väldigt destruktiv verksamhet online.

När det gäller den andra delen tar jag verkligen fasta på vikten av att lyfta fram allt det som inte är politik och myndighet utan som samhället i övrigt kan bidra med. Vi har ett annat pågående Bråuppdrag som handlar just om civilsamhällets betydelse, inte minst i det brottspreventiva arbetet, och om att inventera vilka möjligheter som finns. Det uppdraget har ett ganska lokalt perspektiv – hur man på kommunal nivå kan involvera civilsamhället på ett mer strategiskt och operativt kraftfullt sätt i det brottspreventiva arbetet. Här ser jag att både civilsamhället och andra aktörer, säkert även näringslivet, kan bli mycket mer delaktiga.

När det gäller relationen mellan föräldrar och familjer och civilsamhället håller jag också med om att exempelvis kunskapshöjande informationsinsatser på området mycket väl kan bäras av olika aktörer i civilsamhället. Sedan tror jag, eftersom det refererades till ett seminarium här i riksdagen som vi alla deltog i häromdagen om just rekrytering av barn till de kriminella nätverken, att offentliga aktörer kan göra väldigt mycket mer i det kunskapshöjande arbetet i relation till föräldrar.

Trots allt sker detta i telefonen i barnens sovrum i hemmet. Det går inte att tänka bort föräldrarna i det här. Det är inte enkelt att vara förälder, men vi ska bidra på olika sätt, från det offentliga och från civilsamhället, för att i varje fall göra det enklare att göra rätt och få en bättre förståelse av vad som förekommer i barnens telefoner.

Herr talman! Heléne Björklund har frågat mig vad jag och regeringen gör konkret för att upptäcka och stoppa slutna digitala nätverk där unga radikaliseras, som i fallet med grupperingen 764. Mattias Vepsä har för sin del frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen kommer att vidta för att bekämpa extremism i onlinemiljöer. Jag tackar för möjligheten att få diskutera dessa viktiga frågor i dag.

Jag delar Heléne Björklunds och Mattias Vepsäs oro för hur barn och unga radikaliseras i slutna digitala nätverk som använder internet för att rekrytera medlemmar, hitta utpressningsoffer och sprida destruktiva budskap.

I januari förra året beslutade regeringen om en ny nationell strategi mot våldsbejakande extremism och terrorism. Brottsförebyggande rådet, Brå, tillsammans med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen har i uppdrag att vidta åtgärder för att införliva den nationella strategin i sina respektive verksamheter. Polisen har även fått i uppdrag att redovisa vilka åtgärder som myndigheten har vidtagit för att motverka rekrytering i onlinemiljö av barn och unga till kriminalitet.

Regeringen har dessutom nyligen gett Brottsförebyggande rådet, Brå, och Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, i uppdrag att öka kunskapen om hur kriminella nätverk rekryterar och påverkar barn och unga i digitala miljöer. Myndigheterna ska också föreslå åtgärder mot sådan rekrytering och påverkan.

Brå ska bland annat undersöka vilken roll digitala plattformar spelar vid rekrytering av barn och unga och också studera ärenden i rättsprocessen med barn och unga som rekryterats i digitala miljöer.

FOI ska för sin del öka kunskapen om hur en kriminell livsstil marknadsförs i sociala medier och andra digitala miljöer. Den ska också se på hur det kan påverka barns och ungas attityder till våld och kriminalitet.

Till det kommer att Mediemyndigheten har fått medel för att ytterligare stärka sitt redan pågående arbete med att öka motståndskraften hos bland andra barn och unga mot desinformation och påverkan genom stärkt medie- och informationskunnighet.

Vad gäller ytterligare konkreta åtgärder har vi under vintern aviserat från regeringens sida att vi nu i ett snabbspår kommer ta fram förslag till utökade möjligheter för polisen att agera mot olagligt innehåll på nätet, till exempel genom att utfärda så kallade avlägsnandeordrar.

Det är någonting som i dag är möjligt för att få bort terrorisminnehåll från bland annat sociala nätverkstjänster. Nu vill vi utvidga användningsområdet till sådant innehåll som är olagligt men som inte nödvändigtvis kan klassas som terrorism.

Regeringen har även tillsatt en utredning med uppdrag att göra en översyn av reglerna om hemliga och preventiva tvångsmedel. Utredningen ska analysera om det behöver införas en möjlighet att kunna störa och avbryta pågående brott eller brottslig verksamhet i cybermiljö.

Jag ska också säga någonting om de så kallade onlineplattformarna eller sociala medieplattformarna. De har naturligtvis själva en nyckelroll för att motverka den här typen av verksamhet. Regeringen har också haft återkommande dialoger med plattformarna om de frågorna på egen hand eller i samspel med nordiska kollegor.

Sedan är det en realitet att internets gränsöverskridande karaktär också kräver internationellt samarbete. Därför driver vi också på inom EU för att stärka arbetet mot radikalisering och rekrytering av barn och unga till kriminalitet och våldsbrott.

Flera viktiga åtgärder har också vidtagits för att värna tryggheten online. En av dem är EU-förordningen om en inre marknad för digitala tjänster som gäller sedan februari förra året. Förordningen ställer tydliga krav på de sociala medieplattformarna för att skapa en tryggare onlinemiljö inte minst för barn.

Kommissionen, som har tillsynsansvaret för de väldigt stora plattformarna, har också aviserat ett arbete med nya riktlinjer för plattformarna senare under detta år i syfte att säkerställa en hög nivå av integritet, säkerhet och trygghet för minderåriga på deras tjänster.

Tillsammans med EU-förordningen om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online, som gäller sedan juni 2022, möjliggör dessa verktyg sammantaget bättre möjligheter att förebygga och motverka spridning av olagligt hat och våldsförhärligande budskap i digitala miljöer.

Det är också mot den bakgrunden som polisen har inrättat en så kallad Internet Referral Unit, som bland annat anmäler olagligt innehåll till plattformarna. Myndigheten samarbetar även med en lång rad plattformar för att de ska utveckla och stärka sina egna åtgärder mot problemet.

Sammantaget agerar regeringen på flera fronter. Vi följer utvecklingen väldigt noggrant, och vi överväger förstås löpande nya åtgärder och insatser allt i syfte att bryta rekryteringen online och radikaliseringen online av barn och unga.

Herr talman! Tack för möjligheten att få diskutera de här väldigt viktiga frågorna i dag.

Jag vill förtydliga att jag inte uttrycker någon preferens och inte ger något råd om hur människor ska leva sina liv. Jag återgav vad en lärare i familjerätt sa en gång i tiden.

Samhället tillhandahåller olika juridiska paket för vuxna människor att själva fatta beslut om hur de vill leva sina liv. De olika paketen kommer med olika rättigheter och skyldigheter.

Om man ser det ur barnens synvinkel har vi på det hela taget en ordning som också tillgodoser barnens intressen på ett bra sätt.

Om vi nu talar om faderskapsfrågan handlar det om att man presumerar eller på annat sätt styrker vem som är pappan så att det blir rätt.

Om man väljer att kliva in i en relation inom det juridiska paketet äktenskap presumeras inte bara faderskap utan också gemensam vårdnad.

Om man väljer att leva på ett annat sätt måste man lösa de frågorna på ett lite annat sätt.

Men de praktiska konsekvenserna av det är ändå att alla som får barn med varandra och som också vill ha gemensam vårdnad på ett mycket enkelt sätt kan få det. Dessutom sker det i ett digitaliserat format.

Jag fortsätter gärna att diskutera frågorna. Men jag ligger kvar i att jag just på den här punkten inte ser att reformbehovet är särskilt stort.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Det är i och för sig riktigt att föräldrabalken tillkom för länge sedan, men den har inte stått oreformerad sedan dess. Det har skett en löpande reformering av föräldrabalken, i hög grad som en följd av samhällsutvecklingen. Vår syn på en lång rad olika förhållanden som har med familjelivet att göra har förändrats. Även om föräldrabalken ursprungligen kom till för länge sedan är den alltså i högsta grad en annan produkt i dag än vad den var när den tillkom för kanske 70–80 år sedan.

Som jag sa är jag öppen för att göra moderniseringar av föräldrabalken och lagstiftningen på det här området. Men bra reformer ska adressera verkliga samhällsproblem, som det heter. Just den här frågan tycker jag faktiskt är lite sökt. Jag ser på den väldigt praktiskt. Det här är inte alls ett uttryck för något slags föråldrad normbildning på området.

Jag kommer ihåg att när jag själv läste familjerätt en gång i tiden – det är kanske 30 år sedan – sa vår professor på området: Om ni ska ge ett enda råd till blivande föräldrar ska ni ge dem rådet att gifta sig. Det var inte ett uttryck för att han hade några särskilt traditionella värderingar som handlade om äktenskapets suveränitet i relation till andra samlevnadsformer, utan det handlade om att äktenskapet är ett juridiskt paket som är väldigt förutsebart och som man naturligtvis kan välja eller välja bort.

Till äktenskapet hör att flera saker presumeras som inte presumeras om man väljer att leva sitt liv på annat sätt. En sådan sak är faderskapet och den gemensamma vårdnaden. Jag kan inte se vad som skulle bli bättre sett ur barnets synvinkel om man ändrade på det förhållandet. Om det skulle vara så att mannen i äktenskapet inte är pappa till barnet måste det styrkas på något sätt. Om det är så att föräldrarna vill upplösa äktenskapet och inte ha gemensam vårdnad får man hantera det på något annat sätt. För att se det praktiskt erbjuder samhället ett format där flera saker presumeras som måste styrkas på andra sätt om man väljer att leva sitt liv på annat sätt. Det är inte en värdering, utan det är ett praktiskt förhållningssätt.

Jag kommer tillbaka till kärnfrågan: Det enda säkra är vem som är mamma. Allt annat måste antingen presumeras eller styrkas. Att man presumerar att mannen i ett äktenskap är pappa beror på att denne har ingått ett rättsligt förhållande som gör det rimligt att presumera det. Om det inte har gjorts måste man styrka det på andra sätt. Jag tycker ärligt talat inte att det är så konstigt. Det viktigaste ur barnets synvinkel är som sagt att det måste bli rätt.

Att förenkla det här är något som vi i högsta grad har gjort. Det är inte så att det på något sätt är svårt för till exempel ett sambopar att lösa det här digitalt och snabbt. Jag tycker ärligt talat inte att det är så mycket att orda om. Vi har en väl balanserad ordning. Den har blivit mycket enklare för föräldrar som inte är gifta. På något sätt måste faderskapet styrkas. Det är lätt att få till den gemensamma vårdnaden. Jag ser kort sagt inte reformbehovet just i det här avseendet, även om jag i övrigt är öppen för att reformera föräldrabalken i olika avseenden.

Herr talman! Tack, Martina Johansson, för möjligheten att diskutera de här frågorna på nytt!

Jag vänder mig lite mot beskrivningen att detta bara skulle vara ett uttryck för ett förlegat synsätt eller förlegade normer. Jag tror tvärtom att man kan se på det här ganska praktiskt och konkretisera hur man bäst tar till vara barnets bästa i en sådan här situation. Det handlar inte om hur man ser på föräldraskap eller om att mammor skulle vara mer värda än pappor som föräldrar.

Kort sagt är det väl så att det enda säkra när barnets föds är vem som är mamman. Den som föder barnet är mamman. Detta är ingenting som behöver ledas i bevis, utan det står klart i samband med födseln. Allt annat måste presumeras eller styrkas på något sätt. Vi har en reglering som säger att mannen i förhållandet presumeras vara pappa om två personer har ingått äktenskap och på det sättet skapat en rättslig nära gemenskap med varandra. Om personerna inte har manifesterat sin relation på det sättet, så att det är rimligt att ha den utgångspunkten, måste man styrka det på något annat sätt. Det enda säkra är alltså att mamman är mamman.

Det finns naturligtvis normer och värderingar i de här frågorna, men jag tror ändå att det inte är helt fel att ha ett mer praktiskt förhållningssätt här. Jag tror att det är precis så det förhåller sig. Ur barnets synvinkel är väl det allra viktigaste att det blir rätt och att det är rätt förälder. Om vi ska likställa de här relationerna tror jag att det ligger närmare till hands att ta bort presumtionen att mannen i ett äktenskap är pappa till barnet. Om vi nu skulle likställa det här skulle vi nog behöva gå den vägen. Om man inte på andra sätt behöver styrka faderskapet blir situationen väldigt osäker för barnet.

För barnet är det förstås viktigt att ha rätt till båda föräldrarna. Men det ska vara rätt föräldrar, och det är det som det här i grund och botten handlar om. I ljuset av allt det som jag har sagt tycker jag inte att det finns några nya omständigheter eller argument som ger anledning att göra en annan bedömning än den som har gjorts av riksdagen under en lång följd av år.

När det sedan gäller barnkonventionen är det helt riktigt att den har gällt i Sverige under väldigt lång tid. Sedan gjordes den till svensk lag för ett antal år sedan, men Sverige har varit bundet av konventionen under väldigt lång tid. Den rättsliga bedömningen har varit att Sverige även på det här området lever upp till de krav som ställs i barnkonventionen. Nu har en utredare redovisat en annan uppfattning. Då ska man ha klart för sig att Sverige inte är unikt i världen med en sådan här ordning. Många andra västliga demokratier i moderna samhällen har en reglering motsvarande den svenska.

Jag vill också ta fasta på att det år 2022, efter att utredaren lämnade sin bedömning i den här frågan, som jag tog upp tidigare infördes en möjlighet att i samband med digital bekräftelse av föräldraskap även göra en anmälan om gemensam vårdnad. Vi har alltså förenklat den här ordningen till gagn för barnet även efter att utredaren gjorde sin bedömning. Jag lever i trygg förvissning om att vår ordning är mycket väl förenlig med barnkonventionen på det här området.

Herr talman! Martina Johansson har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att barnets rätt till sina föräldrar inte ska vara olika beroende på om föräldrarna är gifta eller inte. Vi har haft glädjen att diskutera detta tidigare, till och med några gånger, och jag gör det gärna igen.

Vad handlar då den här frågan om? Jo, den handlar om förhållandet att ogifta föräldrar, till skillnad från gifta föräldrar, inte automatiskt får gemensam vårdnad. Som jag just sa besvarade jag nyligen en fråga från Martina Johansson om detta. Som jag då tog upp har frågan om automatisk gemensam vårdnad för ogifta föräldrar utretts flera gånger, men det har inte lett till några lagändringar.

Det är sant att den senaste utredningen är från 1999. Då ansåg utredaren att det med hänsyn till barnets bästa inte var lämpligt att införa automatisk gemensam vårdnad för alla ogifta föräldrar. Enligt utredaren var det heller inte lämpligt med en sådan ordning för föräldrar som bor ihop, eftersom det kan vara förenat med svårigheter att avgöra vilka som verkligen är sambor.

I stället föreslog utredaren att föräldrar som inte är gifta med varandra när barnet föds ska få gemensam vårdnad när tre månader har gått från det att faderskapet fastställts genom en bekräftelse som godkänts av socialnämnden, om ingen av föräldrarna inom denna tid anmält att han eller hon motsätter sig gemensam vårdnad.

De här förslagen behandlades i en proposition våren 2010. I propositionen konstaterade den dåvarande regeringen att det för ogifta föräldrar som är ense om gemensam vårdnad redan fanns ett antal möjligheter att på ett enkelt sätt få det och att det förslag jag just redogjorde för inte innebar någon förbättring.

När det gäller personer som är oense kan det i vissa fall ifrågasättas om det finns förutsättningar för gemensam vårdnad, särskilt mot bakgrund av att presumtionen för gemensam vårdnad upphävdes genom 2006 års vårdnadsreform. Den dåvarande regeringen konstaterade att det i stället måste göras en bedömning i varje enskilt fall med utgångspunkt i vad som är bäst för barnet. Riksdagen instämde i den bedömningen.

Sedan dess har riksdagen i princip årligen – senast i mars i år – behandlat och avslagit motioner om automatisk gemensam vårdnad för ogifta föräldrar. Jag kan konstatera att riksdagen i sina senare ställningstaganden har tagit fasta på bland annat den möjlighet som funnits sedan 2022 att i samband med digital bekräftelse av föräldraskap göra en anmälan om gemensam vårdnad via Skatteverkets e-tjänst. Denna möjlighet att digitalt bekräfta ett föräldraskap har fått stort genomslag. Den innebär att fler barn kan få två rättsliga föräldrar och vårdnadshavare i nära anslutning till barnets födelse. Det har alltså blivit mycket enklare för ogifta föräldrar att bekräfta ett föräldraskap och i samband med det få gemensam vårdnad.

Det är mot den bakgrunden som det i nuläget inte finns några planer på att utreda frågan på nytt. Jag och regeringen kommer dock förstås, med utgångspunkt i barnets bästa, att prioritera barnets rättigheter genom att fortsätta utveckla den familjerättsliga lagstiftningen i den takt som behövs. I det arbetet är det förstås viktigt att bevaka att vi har ett regelverk som utgår från barnets bästa och som är förenligt med såväl barnkonventionen som Europakonventionen.

Herr talman! Tack till Heléne Björklund för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag!

Jag uppfattar att vi är överens om det mesta; möjligen är det en punkt där jag ändå har en lite avvikande uppfattning, och det är att jag skulle vara vag när det gäller tidsplanen. Jag upprepar gärna att min avsikt är att vi ska behandla alla förslag som Trygghetsberedningen har lämnat under mandatperioden, vilket med andra ord blir någon gång mellan i dag och sensommaren nästa år.

Eftersom det var en parlamentariskt sammansatt beredning är det också min avsikt att komma tillbaka till alla partier i riksdagen med vår bedömning av hur vi bäst tar vidare innehållet i beredningen. Jag kan inte säga om det sker på den här sidan sommaren eller efter sommaren, men för mig är nästa steg att återkomma till alla partier och redovisa hur vi ser på att vi bäst tar hand om det här materialet. Och det kan jag i alla fall säga: Vi befinner oss i slutet av april, och inom loppet av ett halvår kommer vi att ha samtalet, partierna emellan, om hur de här frågorna bäst ska tas om hand framåt samt vår bedömning av det.

Tusen tack för diskussionen i dag, Heléne Björklund!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Som jag sa, och som Heléne Björklund också är inne på, är det förstås en begränsning här att sjukvårdssekretessen gör att det inte går att få en fullständig bild på exakt individnivå eller av hur många intagna på anstalterna som lider av psykisk sjukdom här och nu. Det är förstås också en ganska rörlig materia beroende på hur långa straff de intagna har fått; det är ändå en rätt stor omsättning av klienter i anstalterna.

Vi kan återigen titta på Trygghetsberedningen. De förslag som lämnas där lämnas ändå i ljuset av en ganska gedigen probleminventering. Det finns en relativt god bild av att alla de frågor som Heléne Björklund lyfter upp är berättigade och har en förankring i verkliga problem i kriminalvården. Jag tycker också att den problembeskrivning som finns i betänkandet räcker väldigt långt för att dra en del systematiska slutsatser om vad som krävs för att ytterligare utveckla verksamheten på det här området.

Som vi har varit inne på finns ett behov av att utveckla det återfallsförebyggande arbetet i kriminalvården generellt sett men inte minst i relation till personer som lider av psykisk ohälsa eller psykiska sjukdomar. Man behöver allmänt sett arbeta med psykisk ohälsa. Trygghetsberedningen pekar som sagt på den grupp personer, som bedöms vara ganska stor, som lider av psykisk ohälsa men inte har diagnostiserats på rätt sätt och därmed inte kan få rätt behandling.

Det finns alltså problem som måste lösas. Som sagt handlar det också om samspelet med kommuner om kontraktsvård. Det finns en rad olika saker vi kan göra redan på den kunskapsgrund om problemet vi har i dag.

När det gäller rättspsykiatrin finns det naturligtvis ett väldigt nära och gott samarbete med kriminalvården, och är det så att rättspsykiatrin anser sig kunna bidra ytterligare utgår jag förstås ifrån att kriminalvården välkomnar de insatserna. Jag tycker att det är bra att vi diskuterar frågorna, och jag känner mig trygg i att det inom kriminalvården redan finns ett offensivt utvecklingsarbete i de här frågorna.

Jag är också förvissad om att vi från politikens sida med en rad förändringar, inte minst grundat på de förslag som lämnats av Trygghetsberedningen, kan skapa ännu bättre förutsättningar för att möta intagna med de här behoven.

Herr talman! Vi är naturligtvis helt överens om vikten av att använda tiden i fängelse på rätt sätt. Detta gäller oavsett om man lider av fysiska eller psykiska sjukdomar, fysisk eller psykisk ohälsa eller om man för den delen är frisk. Tiden i fängelse ska användas på ett sådant sätt att man har goda förutsättningar att komma ut på andra sidan i bättre skick och med goda – bättre – förutsättningar att ta sig an ett hederligt leverne när man väl har avtjänat sitt straff.

Naturligtvis är utmaningarna större när det gäller personer som av olika skäl inte mår bra eller som till och med är sjuka. Som jag sa inledningsvis är det också viktigt att understryka att kriminalvården bedriver ett väldigt omfattande arbete när det gäller att behandla både fysiska åkommor och sjukdomar och psykisk ohälsa och psykisk sjukdom. Trygghetsberedningen pekar också mycket riktigt på att det är en realitet att det finns både utvecklingsbehov och utvecklingsmöjligheter. Jag nämnde några av de saker – och Heléne Björklund nämnde ytterligare några – som tas upp i Trygghetsberedningens betänkande, som för övrigt alla partier i riksdagen ställde sig bakom.

I det betänkandet behandlades allt från det återfallsförebyggande arbetet till olika insatser när det gäller just psykisk ohälsa. Det är en välkänd problematik att det också i kriminalvården, precis som i det omgivande samhället, finns många med psykisk ohälsa som inte diagnostiseras och får rätt behandling. Även kontraktsvården nämndes här, och det är också en sak som Trygghetsberedningen pekar på. Jag är i grund och botten mycket positivt inställd till alla de delar som lyfts fram där.

Vad gäller tidsplan brukar jag säga att det är bättre att skjuta björnen först och sälja skinnet sedan, så jag kommer tillbaka när vi verkligen är klara med arbetet. Min ambition är dock att alla de punkter som tas upp av Trygghetsberedningen ska vara hanterade på ett lämpligt sätt under mandatperioden.

Gör vi eller Kriminalvården något annat för att utveckla arbetet i väntan på detta? Ja, så är det. Kriminalvården har också haft ett regeringsuppdrag att med kunskapshöjande insatser stärka och utveckla kompetensen bland myndighetens personal om psykisk hälsa och psykisk ohälsa, suicidalitet och annat.

Det uppdraget slutredovisade Kriminalvården tidigare i år, och i redovisningen framgår att myndigheten har gjort stora utbildningsinsatser bland personal som arbetar nära de intagna. Den utvärdering som har gjorts visar också att personalen har fått fördjupade kunskaper om psykisk ohälsa och att personalen genom de här insatserna har kunnat anpassa sitt bemötande och förhållningssätt gentemot klienter som har olika typer av psykisk ohälsa.

Det sker alltså ett ständigt utvecklingsarbete i kriminalvården på det här området. Men med det sagt finns det mer saker som kan göras från politiskt håll, och jag tycker att det bästa underlaget vi nu har tillgång till är Trygghetsberedningens förslag. Jag avser att återkomma till hur vi tar oss an vart och ett av de förslagen längre fram.

Herr talman! Heléne Björklund har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder med anledning av att personer med dokumenterad allvarlig psykisk sjukdom döms till fängelse i stället för att få vård och rätt behandling. Heléne Björklund har också frågat om jag har en aktuell bild av hur många personer med konstaterad allvarlig psykisk sjukdom som i dag sitter i fängelse, och om jag i sådant fall kan redogöra för resultatet.

Utgångspunkten i dagens system är att personer som har begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning ska dömas till en annan påföljd än fängelse, exempelvis rättspsykiatrisk vård. Det är bara i mycket speciella fall som fängelse får väljas som påföljd. Så kan till exempel vara fallet om brottet begicks under påverkan av en tillfällig psykos men gärningspersonen fram till rättegången har tillfrisknat och inte längre lider av en allvarlig psykisk störning.

Ett viktigt syfte med regleringen är att rättspsykiatrisk vård bara ska få användas som påföljd när gärningspersonen verkligen har behov av vård. Det pågår för närvarande inget arbete med att ändra lagstiftningen på dessa punkter.

Bland Kriminalvårdens klienter är såväl fysisk som psykisk ohälsa vanligt förekommande. Att bemöta klienter med psykisk ohälsa ingår därför i flera av Kriminalvårdens utbildningar. Kriminalvårdens klienter har samma rätt till god vård enligt hälso- och sjukvårdslagstiftningen som andra medborgare. På grund av sjukvårdssekretess går det däremot inte att få en fullständig bild av hur många intagna på svenska anstalter som i dag lider av en psykisk sjukdom.

Hösten 2024 tog regeringen emot den så kallade Trygghetsberedningens slutbetänkande (Vägar till ett tryggare samhälle, SOU 2024:54). Denna beredning uppmärksammar att flera av Kriminalvårdens klienter inte nås av rätt insatser när det gäller i synnerhet hälso- och sjukvård som förebygger återfall i brott. Därför lämnade beredningen också en lång rad bedömningar och förslag.

Ett av förslagen syftar till att hälso- och sjukvård som är effektiv ur ett återfallsförebyggande perspektiv ska tillhandahållas av Kriminalvården i större utsträckning än i dag. Dessa viktiga förslag bereder vi just nu i Regeringskansliet.

Fru talman! Det är helt riktigt att vi befinner oss i ett allvarligt säkerhetsläge. Möjligtvis är också de frågor vi diskuterar av den karaktären att de förtjänar att behandlas med ett visst allvar. Utan att gå in på alla enskildheter i de inlägg som Patrik Björck har gjort här kan sägas att varje enskild del kanske inte svarar upp till den precision som frågornas allvar förtjänar.

Patrik Björck lägger också ganska många ord i min mun, som att detta skulle vara oviktigt eller sakna betydelse, vilket jag naturligtvis aldrig har påstått. Det är en realitet att de omständigheter och händelser vi talar om har varit föremål för förundersökning och att det har väckts ett åtal. Detta understryker naturligtvis att de frågor vi talar om inte på något sätt är oviktiga, och det har jag heller aldrig påstått.

Vad gäller de pågående rättsliga prövningarna i det här fallet, och för den delen andra pågående rättsliga prövningar, finns det naturligtvis inget absolut förbud i regeringsformen mot att uttala sig om enskilda pågående ärenden. Men detta skiljer sig inte från andra pågående rättsfall. För den som läser konstitutionsutskottets granskningar på detta område är det uppenbart att statsråd förväntas iaktta en återhållsamhet i förhållande till pågående rättsliga prövningar. I det avseendet skiljer sig inte det här fallet, i alla fall inte när det gäller min tjänsteutövning, från hur jag har hanterat snart sagt alla andra pågående rättsfall. Man håller sig på lämpligt avstånd för att inte yttra sig över omständigheter som är föremål för rättslig prövning.

Vad gäller konstitutionsutskottet konstaterar jag att de frågor vi nu diskuterar kommer att bli föremål för en granskning och en prövning av utskottet. Jag har aldrig någonsin, vare sig i dag eller tidigare, påstått att den granskningen förhindrar mig att stå här i kammaren eller svara på frågor som ställs här. Sedan är det en annan femma om ledamoten inte är nöjd med mina svar. Men jag har svarat på de frågor som har ställts i dag, och det har jag gjort med glädje.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Nej, jag värderar naturligtvis inte de frågor som ställs av riksdagsledamöter, oavsett om de ställs av Patrik Björck eller någon annan. Det är det första.

För det andra besvarar jag dem efter bästa förmåga.

För det tredje gällde det förtroendefrågan. Nu ställdes den här frågan till mig och gällde mitt förtroende. Då är det inte orimligt att jag förhåller mig till olika omständigheter som är relevanta för den fråga som är ställd till mig i dag, och det har jag också gjort.

Sedan var det fråga om den rättsliga grunden. Om ord ska ha en viss precision, som det heter – och de har som regel en viss precis betydelse – tycker jag inte att det är särskilt konstigt att i mitt svar upplysa om att det pågår en rättslig prövning. Det gjorde jag inte i det här svaret utan i den föregående debatten.

Jag tycker heller inte att det känns särskilt spektakulärt att det är på det sättet man genom årens lopp har förhållit sig till konstitutionsutskottets olika granskningar och att man också kan läsa ut en rekommendation om en viss återhållsamhet hos statsråd i relation till omständigheter som är föremål för rättsliga prövningar. Jag tror till och med att det är så att man om man bläddrar bakåt i tiden kan hitta en justitieminister under vilken alla relevanta myndigheter sorteras – i detta fall en åklagarkammare som hanterar åtalet och så småningom de domstolar som ska pröva frågorna – som också iakttagit en extra stor återhållsamhet i förhållande till frågorna, vilket inte är orimligt. Dessutom har konstitutionsutskottet pausat sin prövning av ärendet med hänvisning till den rättsliga prövningen.

Jag vill understryka att jag inte har hävdat att det är omöjligt för mig att svara på ett antal av de frågor som har aktualiserats vare sig i dag eller tidigare. Med anledning av det tycker jag att en viss återhållsamhet är på sin plats.

Vad gäller KU snurrade Patrik Björck och ytterligare en ledamot i kammaren som deltog i debatten runt frågan förra gången vi sågs. Med anledning av det och även det som lästes innantill vill jag understryka att jag inte med hänvisning till den pågående KU-prövningen menade att jag inte kunde svara på frågor. Jag konstaterade bara, vilket är en realitet, att flera av de frågor som aktualiserades, i synnerhet i det förra meningsutbytet, också är föremål för konstitutionsutskottets prövning.

Jag svarade på flera frågor då, och jag svarar på flera frågor i dag. Det gör jag för att frågorna är ställda, och jag svarar på dem efter bästa förmåga.

Fru talman! Tack, ledamoten, för möjligheten att återigen diskutera dessa frågor här i kammaren!

En central fråga som ju ställs i interpellationen är vid vilken tidpunkt jag fick kännedom om de omständigheter som berörs. De lyftes även fram i en tidigare interpellation till statsministern, som jag mycket riktigt var här och besvarade.

Det raka svaret på frågan är att kännedom om händelserna – Henrik Landerholm tog själv proaktivt upp en del av dem – fick jag i samband med nyhetsrapporteringen om detta. Sedan är det klart att jag också har fått kännedom om att frågorna har handlagts av säkerhetsavdelningen på Regeringskansliet. De har bedömt de frågor som aktualiseras med anledning av detta.

Jag vill ändå komma tillbaka en av grundfrågorna i interpellationen, som gäller om jag har haft något slags förhandsinformation. Det är väl ändå det som ligger bakom frågan om tidpunkten? Det har jag inte haft. Däremot är det klart att när frågorna aktualiserats har jag, som andra, fått information om hur frågorna hanterats i Regeringskansliet. Det svaret är välkänt vid den här tidpunkten. Frågorna hanterades av säkerhetsavdelningen på Regeringskansliet.

Säkerhetsrådgivaren var dessutom en tjänsteman anställd inom Statsrådsberedningen, inte Justitiedepartementet. Att frågan hanteras i Statsrådsberedningen tycker jag i grund och botten är mycket rimligt.

Vad gäller förtroendefrågorna finns det väl också ett ganska naturligt svar, eftersom det inte handlade om en tjänsteman som jag var chef för. Det var inte en tjänsteman som jag hade ansvar för på departementet som jag är chef för. Dessutom har tjänstemannen avslutat sin tjänst i Regeringskansliet. Därför menar jag att förtroendefrågor i den bemärkelsen är överspelade.

Om Patrik Björck däremot undrar hur samarbetet med den nationella säkerhetsrådgivaren fungerade inom mina ansvarsområden under den tid då han hade sin funktion är svaret att det fungerade alldeles utmärkt.

Bakgrunden till interpellationen är väl i grund och botten en annan. Förtroendefrågor i största allmänhet är överspelade eftersom vederbörande inte längre är anställd i Regeringskansliet.

Låt mig få gå tillbaka till de något svepande påståendena om rättslig grund och det ena med det tredje. Jag har själv aldrig anfört några rättsliga grunder till grund för vilka frågor jag besvarar eller inte. Det som lite grann rörde upp känslorna hos interpellanten förra gången var, som jag förstår det, det faktum att jag i mitt svar upplyste, vilket inte är särskilt udda, om att det pågår en rättslig prövning av fallet. Även konstitutionsutskottet prövar frågan. Det här sa jag upplysningsvis, och det får man väl ändå säga är fakta som är svåra att säga emot.

Mot den bakgrunden har jag förstås svarat på frågor både förra gången jag var här och nu. Om Patrik Björck inte är nöjd med svaren är en annan femma. Men det är klart att jag svarar på frågorna.

Fru talman! Patrik Björck har ställt ett antal frågor till mig som rör den före detta nationella säkerhetsrådgivaren. Frågorna gäller när jag fick kännedom om olika händelser och om jag inom mitt ansvarsområde hade förtroende för honom.

Jag har inte fått någon särskild information om det som lyfts fram i interpellationen utan har fått kännedom om detta via den allmänna nyhetsrapporteringen.

Frågan om förtroende är inte längre aktuell eftersom den tidigare nationella säkerhetsrådgivaren har lämnat sin anställning.

Herr talman! Tack, Mathias Tegnér, för möjligheten att få diskutera denna viktiga fråga här i dag!

Det gläder mig mycket att höra om den allmännyttiga ansatsen i uppdraget som riksdagsledamot för hela Stockholms län men också som Tyresöbo, stående på Hallstavikbornas sida. Det tycker jag är tjusigt.

Jag tycker att alla de frågor som lyfts upp här – att den tillväxt av poliser som äntligen sker även i Stockholm ska komma alla, också Hallstavik, till del – är mycket berättigade. Jag vill bara säga att jag är väldigt glad under mitt vaktskift, trots att vi vet att den tillväxt som har skett inom svensk polis under senare år över huvud taget inte har kommit stockholmarna till del. Det är en realitet.

Jag behöver inte heller tjafsa om historien. Men det är en realitet att veta varifrån vi kommer. Under det senaste året har vi sett en 85-procentig ökning av antalet poliser i Stockholm, vilket kan jämföras med 14 poliser under hela perioden 2015–2023. Det kommer att ge andra förutsättningar för ökad polisiär närvaro både ute på gator och torg nära medborgarna och i den digitala miljön, där vi vet att våra ungdomar finns i väldigt hög grad, oavsett om man bor i Stockholms stad, som jag själv, eller i Tyresö eller Hallstavik.

Inte minst är detta betydelsefullt på utredningssidan. Där är det otroligt viktigt att polisen nu gör samma resa som gjorts när det gäller gängkriminaliteten, där det har varit en fantastisk progression för utredningsresultaten. Det är viktigt att den erfarenheten nu förs över till det lokala sammanhanget så att de brott som drabbar medborgarna i Hallstavik, Tyresö och Stockholms stad kan tas på samma allvar och mötas med samma effektiva insatser som den grova organiserade brottsligheten.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Till att börja med tycker jag att det är väldigt relevant att tala om mängdbrottslighet och medborgarnära brottslighet. Det är en viktig del i det förändringsuppdrag som vi har gett den nya rikspolischefen.

Det görs nu en förflyttning när det gäller gängkriminaliteten. Till exempel har brottsuppklaringen gått upp från 15–17 procent 2022 till över 70 procent i dag. Motsvarande förflyttning måste ske i all brottslighet som drabbar medborgarna i vardagen och som inte är gängrelaterad. Det är allt från mäns våld mot kvinnor till stölder, misshandel och tillgreppsbrott i butiker och vad det nu kan vara.

Vi vet att den lokala närvaron är helt avgörande. Polisen ska vara synlig och trygghetsskapande i det offentliga rummet men också ha en utredningsverksamhet som är lokalt förankrad och där man på ett helt annat sätt än hittills kan ta itu med den brottslighet som drabbar medborgarna i vardagen.

Jag tycker därför att det är mycket relevant att Mathias Tegnér lyfter upp den här aspekten. Det är nämligen en helt avgörande del av det som jag tycker motiverar att vi investerar så mycket av skattebetalarnas pengar i tillväxten, som måste ske lokalt, nära medborgarna. Därför tycker jag att den grundläggande frågeställningen är berättigad, och jag håller med om analysen fullt ut.

Vad gäller Stockholm är det, som vi talade om i en tidigare interpellationsdebatt i dag, en realitet att de senaste årens tillväxt inom polisen inte har kommit stockholmarna till del. Under åren 2015–2023 stannade tillväxten vid 14 poliser. Det kan jag säga är väldigt bekymmersamt sett ur medborgarnas synvinkel, i Hallstavik och på andra håll i Stockholmsregionen.

Jag är glad att vi nu investerar mycket i tillväxt, också tillväxt som kommer stockholmarna till del. Vi hade under förra året en tillväxt på 119 nya poliser, vilket var 85 procent mer än den totala tillväxten under de nio föregående åren. Det är ett sätt att från regeringens sida bidra till att det blir bättre förutsättningar att skapa trygghet för medborgarna runt om i Stockholms län.

Sedan är det ytterst så att Polismyndigheten lokalt måste avgöra hur de ska disponera sin resurs. Jag underkänner inte en enda av de frågor som Mathias Tegnér har lyft upp här i dag, säkerligen som ombud för sina väljare och medborgarna i Hallstavik, men det är polisen lokalt som måste svara på hur man väljer att disponera den ökade personalresurs som nu blir en konsekvens av att kurvorna i det avseendet äntligen har vänt.

Herr talman! Jag har stor förståelse för att medborgarna i Hallstavik tycker att detta är en väldigt viktig fråga. Utöver de konkreta konsekvenser som följer på ett sådant här beslut kan det säkert också väcka frågan om man ska tro på talet om en lokalt synlig och närvarande polis. Jag har också stor respekt för att lokalt förtroendevalda som företräder sina väljare lyfter upp dessa frågor här i kammaren.

Jag tror dock att det är bra om man också riktar frågorna till dem som faktiskt kan fatta beslut om dem. Givetvis kan ingen justitieminister, oavsett partitillhörighet, fatta beslut om var exakt Polismyndigheten ska förlägga sina receptioner eller polisstationer. Det ligger i sakens natur att det är myndigheten som fattar dessa beslut. Det hindrar dock inte att frågan och debatten är berättigad, men den som de facto har möjlighet att påverka beslutet är chefen för polisregion Stockholm och chefen för det aktuella lokalpolisområdet.

Jag tror att det långsiktigt är bättre att vi har denna ordning. Regeringen skapar förutsättningar ekonomiskt och på andra sätt för en fortsatt tillväxt som också, helst till hundra procent, kommer ut i kapillärerna nära medborgarna. Men vid någon tidpunkt måste ansvaret för hur detta ska organiseras läggas över på den ansvariga myndigheten. Det gäller också polisstationen i Hallstavik.

Med detta sagt tycker jag dock att medborgarna i Hallstavik ställer berättigade frågor och har rätt att förvänta sig raka och substantiella svar av dem som äger detta beslut.

För regeringen är det utomordentligt viktigt att säkerställa att det finns långsiktiga ekonomiska och andra förutsättningar som möjliggör en ordentlig tillväxt av poliser och en närvaro av synlig och trygghetsskapande polis över hela landet, inklusive Hallstavik. Men det är Polismyndigheten som slutligen måste avgöra hur man disponerar dessa resurser.

Herr talman! Mathias Tegnér har frågat mig om jag avser att vidta några generella åtgärder för att rädda polisstationen i Hallstavik och om jag menar att nedläggningen av polisstationen i Hallstavik ligger i linje med principen att återupprätta en lokalt synlig och trygghetsskapande polis.

Låt mig börja med den andra frågan. För regeringen är en ökad lokal polisnärvaro en prioriterad fråga. Ett uttryck för det är att rikspolischefen har fått ett tydligt förändringsuppdrag att säkerställa en lokalt synlig och trygghetsskapande polis och en god service till medborgarna. Regeringen arbetar också målmedvetet för att nå målet att polistätheten i Sverige ska motsvara genomsnittet i EU.

För att möjliggöra den fortsatta polistillväxten och stärka polisaspiranternas villkor har Polismyndigheten i budgeten för 2025 tillförts drygt 1 miljard kronor. För att få fler att söka till och genomföra polisutbildningen har vi i årets budget även aviserat att vi avser att lämna förslag om att de som studerar vid polisutbildningen från hösten 2024 eller senare under vissa förutsättningar och villkor ska få sina studielån avskrivna eller återbetalda. I förra veckan fick en utredare i uppdrag att närmare precisera på vilket sätt detta ska ske.

I regleringsbrevet för 2024 angav regeringen ett nytt mål för Polismyndigheten: att öka den lokala närvaron i hela landet. Detta följer vi nu upp genom ett särskilt återrapporteringskrav.

Polisiär närvaro i hela landet handlar också om att polisen ska tillhandhålla en god service till medborgarna och vara tillgänglig på telefon och digitalt. Vi vet att svarstiderna vid polisens kontaktcenter tidigare har varit så där, och vi har satt fokus på det. Nu kan jag konstatera i Polismyndighetens årsredovisning att svarstiderna förbättrades avsevärt under förra året. Myndigheten har också förbättrat sin webbplats, där anmälan om brott eller lämnande av tips kan göras digitalt. Vi har också ålagt Polismyndigheten att redovisa vilka åtgärder som har vidtagits för att förbättra service och tillgänglighet för medborgarna.

Beslut som rör lokalisering och bemanning på enskilda orter fattas av Polismyndigheten. Myndigheten har bättre förutsättningar än regeringen att bedöma var polisstationer ska finnas och hur service och tillgänglighet ska kunna tillhandahållas på bästa sätt.

Regeringens satsningar på en fortsatt polistillväxt förväntas ge fler uniformerade poliser i yttre tjänst. Tillsammans med en tydlig styrning mot den lokala nivån och den lokala problembilden väntas Polismyndigheten fortsätta att öka polisnärvaron i hela landet, och vi fortsätter med vår styrning av myndigheten i denna riktning.

Herr talman! Jag tackar än en gång Pontus Andersson Garpvall för möjligheten att få lyfta fram dessa viktiga frågor i dag.

Som jag sa inledningsvis är rätten att demonstrera central i en demokrati, och alla begränsningar i den ska förstås bygga på krav som legalitet, nödvändighet och proportionalitet. Men med det sagt innebär det ingen rätt att genomföra aktioner som stör infrastrukturen på ett allvarligt sätt med ytterst samhällsfarliga och skadliga konsekvenser. Det betyder också att straffen för denna typ av verksamhet måste återspegla brottets allvar, och här finns mer att göra. Det betyder förstås också att våra brottsbekämpande myndigheter, framför allt polisen, tar denna brottslighet på stort allvar och vidtar preventiva åtgärder för att om möjligt undvika att den typ av aktioner som stör just infrastrukturen på ett samhällsfarligt sätt över huvud taget äger rum. Det gäller även påskhelgen.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Det är naturligtvis helt rätt att vi måste ta den här typen av aktioner, som är brottsliga, på allvar. Jag vill dock understryka att rätten till uppfattningar – även sådana vi inte gillar – är grundlagsskyddad. Det är väldigt viktigt att understryka betydelsen av att ordningsmakten har en långtgående skyldighet att säkerställa att också sådana manifestationer kan få äga rum.

Däremot handlar det inte om att skydda manifestationer som får en allvarlig negativ inverkan på andra människors rörelsefrihet och möjlighet att ta sig fram i trafiken. Det kan till exempel handla om ambulanspersonal eller personal i brottsbekämpande verksamhet. Det omgivande samhället måste förstås se utomordentligt allvarligt på aktioner som får den typen av effekter, och det gör polisen.

Jag utesluter inte att det kan finnas anledning att på det straffrättsliga området se över de straff som kan bli aktuella i de här fallen. Det pågår en påföljdsutredning som ska komma med förslag under våren. Vi har redan ändrat reglerna och sänkt tröskeln för obligatorisk häktning så att man kan häkta i fler fall när det gäller brottslighet som rör sig i den nedre delen av straffskalorna, vilket det ofta är fråga om i de här fallen.

Vad gäller det kommande säkerhetsstraffet är jag tveksam till att vi ska sätta vårt hopp till just den lagstiftningen. Den riktar ju in sig på väldigt allvarlig brottslighet; man måste upp ganska högt i straffvärde för att den typen av påföljder ska bli aktuella. Det ska dessutom handla om upprepad brottslighet och risk för ytterligare återfall i allvarlig brottslighet. Det utesluter inte att denna lagstiftning skulle kunna träffa någon som exempelvis vid upprepade tillfällen gjort sig skyldig till synnerligen grovt blåljussabotage, alltså om det handlar om brottslighet som är så pass allvarlig att man kommer högt upp på straffskalan och som dessutom sker vid upprepade tillfällen. Jag tror dock att vi i första hand ska sätta vårt hopp till den övriga straffrätten.

Polisen tar under alla omständigheter detta på största allvar och försöker med olika preventiva insatser säkerställa att den här typen av samhällsskadliga aktioner inte äger rum från början.