Gunnar Strömmer

Fru talman! Jag instämmer helt och hållet i den problembeskrivning som Anna-Belle Strömberg ger uttryck för. Jag önskar naturligtvis att många av de åtgärder som efterlyses hade varit på plats, helst för två, fyra, åtta eller tio år sedan. Så var nu inte fallet.

Nu hugger vi tag i de här uppgifterna, kraftfullt eller inte – det är väl ett värderingsord. Men under de föregående åtta åren med socialdemokratiskt styre tillsattes inga utredningar om till exempel bodelningsförfarandet, vilket vi vet är en central del av det ekonomiska våldet. Det har vi gjort.

När det gäller psykiskt våld var det enda som kom ur de åtta åren ett lagstiftningsförslag som visade sig vara oanvändbart. Det har vi tagit itu med internt i Regeringskansliet, också för att säkerställa att det tar sikte på många av de problem som Anna-Belle Strömberg av väldigt goda skäl lyfter fram när det gäller det ekonomiska våldet i praktiken och hur det kan kriminaliseras och straffas på ett effektivare sätt.

Jag håller med om att det som tillkännagivandet tar sikte på och som Riksrevisionen också lyfter upp är hur man kan agera preventivt för att förhindra att det här överhuvudtaget äger rum. Straffen kommer ju att aktualiseras först när övergreppet har skett. Vi vill vidta åtgärder för att reducera antalet övergrepp och minska utrymmet för en ekonomiskt starkare part, ofta en man, att utöva detta förtryck mot sin partner. Där kommer bland annat fullmakterna in. Och jag välkomnar tillkännagivandet.

Jag tycker att det bara är en realitet att om det ska utformas på ett sätt som får avsedd effekt utan att innebära kostnader i helt andra sammanhang, där transaktioner av olika slag är helt legitima, är det klart att vi är angelägna om att göra det på ett grundligt och precist sätt. Det arbetet pågår, och jag har lovat att vi ska återkomma till riksdagen när det är klart. Jag har också sagt att vi i oktober, för att vara väldigt exakt, ska återkomma till alla de delar som Riksrevisionen lyfte fram.

Sammantaget: Det är ett stort samhällsproblem. Det är utomordentligt fint att vi har ett tillkännagivande från riksdagen i frågan och en grundlig granskning från Riksrevisionen. Och det är värt all respekt att Anna-Belle Strömberg och andra ledamöter i den här kammaren lyfter upp frågorna. Det är bra att ni jagar på regeringen. Jag vill bara understryka att vi har gjort mer på det här området på 2 år än vad som har gjorts på 8, 12, kanske 16 år, och mycket mer är på gång. Det är precis i linje med den efterfrågan som kommer till uttryck här i kammaren i dag.

Fru talman! Tack till Anna-Belle Strömberg för möjligheten att diskutera de här väldigt viktiga frågorna i dag!

Man kan väl säga att det inte var förmågan att gå från ord till handling som var kännetecknande på det här området under de gångna åtta åren, då det var en socialdemokratisk regering. Inte heller på det här området kom vi till ett dukat bord, utan vi kom till ett rent bord och har fått påbörja det här arbetet parallellt med annat angeläget arbete som pågår, exempelvis för att bekämpa den ekonomiska brottsligheten.

Jag har lyft fram tre väldigt centrala processer som alla är ett resultat av insatser från regeringen. Först och främst: Vad gäller tillkännagivandet – som jag välkomnar – liksom Riksrevisionens rapport har jag sagt att vi avser att återkomma i höst. Det kommer självklart inte bara att vara ett svar med breda penseldrag, utan det kommer i praktiken att vara ett sätt för oss att formulera den konkreta handlingsplanen framåt i de delar som lyfts både i tillkännagivandet och i granskningen – inte minst vad gäller fullmakterna. När vi kommer tillbaka kommer vi alltså med precision och kraft.

Analys är inte en förskönande omskrivning för passivitet. Det är ett uttryck för att frågorna tas på stort allvar. Och när vi väl sätter ned fötterna vill vi veta att vi gör det på rätt sätt och kan gå framåt på ett effektivt sätt.

Jag lyfte också upp det ekonomiska våld som vi erfarenhetsmässigt vet kan utövas i samband med bodelningsprocesserna. Inte heller där fanns det någonting att hugga tag i när vi tillträdde, men vi har säkerställt att de frågorna nu för första gången utreds på allvar, trots att de aktualiserades första gången redan 2005 eller något sådant i samband med en statlig utredning. Det är väldigt betydelsefullt. Vi vet nämligen att det är ett potentiellt sett kraftfullt verktyg i ett sårbart läge för den ekonomiskt svagare parten, som regelmässigt är just kvinnor.

Det tredje jag lyfte upp var psykiskt våld. Där ärvde vi förvisso en lagstiftningsprodukt som initierades under förra mandatperioden men som fick förödande remisskritik, framför allt från rättstillämpningen. Man menade att förslaget på det sätt det var utformat skulle vara rättsosäkert, att det inte hade precision och att det stod i strid med legalitetsprincipen och annat. Det lade vi inte åt sidan, utan vi har internt i departementet tagit ett omtag om frågan.

Frågan är betydelsefull i detta sammanhang eftersom mycket av det ekonomiska våld som exempelvis utspelas inom ramen för en destruktiv relation är svårt att komma åt med dagens lagstiftning. Men genom att få till en reglering om psykiskt våld, med precision, kommer man exempelvis att kunna ta sikte på en man som tar kontroll över ett bankkonto, ett bank-id eller en mobiltelefon, som lånar pengar på sin sambos eller frus bekostnad mot hennes uttryckliga samtycke och så vidare.

Lägger man ihop alla de här delarna, i synnerhet när vi kommer att få den tredje delen i den här serien – det som vi ska återkomma med i höst – vågar jag påstå att vi under den här mandatperioden gör mer mot det ekonomiska våldet än vad regeringar och den här kammaren har åstadkommit på flera decennier.

Jag är väldigt glad för att det finns ett offensivt och konstruktivt samspel med riksdagen i de här frågorna, inte minst i civilutskottet. Jag ser som sagt fram emot att komma tillbaka med konklusionen under hösten.

Fru talman! Anna-Belle Strömberg har frågat mig varför jag och regeringen ännu inte har återkommit till riksdagen med ett lagförslag om formkrav för fullmakter, hur jag och regeringen avser att beakta Riksrevisionens granskning av statens insatser mot ekonomiskt våld i nära relationer och vilka åtgärder jag och regeringen avser att vidta för att säkerställa att fullmakter inte kan användas som ett verktyg för ekonomiskt våld i nära relationer.

Jag vill först understryka att mäns våld mot kvinnor utgör ett mycket allvarligt samhällsproblem som aldrig kan accepteras. Regeringens ståndpunkt i den delen är glasklar: Mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer ska bekämpas med samma kraft som gängbrottsligheten.

Regeringen har tagit del av Riksrevisionens rapport. Vi välkomnar granskningen, som bidrar till att belysa arbetet för att motverka ekonomiskt våld. Regeringen kommer att svara på rekommendationerna i en skrivelse till riksdagen senast den 10 oktober i år. Jag vill i dag inte föregripa den skrivelsen, men jag vill ändå understryka att den naturligtvis kommer och att den kommer att vara väl genomarbetad.

I Riksrevisionens rapport lyfts frågan om formkrav för fullmakter och riksdagens tillkännagivande om den frågan. Regeringskansliet analyserar för närvarande vilka olika åtgärder som bör vidtas med anledning av tillkännagivandet. Det behöver bland annat övervägas hur en reglering kan utformas för att vara effektiv samtidigt som den inte medför ett omotiverat hinder för legitima transaktioner. Det finns flera aspekter att beakta, och regeringen kommer att återkomma till riksdagen när analysen är klar.

Regeringen har ända sedan den tillträdde agerat kraftfullt för att motverka just det ekonomiska våldet. Nyligen remitterades ett utkast till lagrådsremiss som innehåller förslag på en särskild straffbestämmelse för psykiskt våld. Den ska vara tillämplig på upprepade kränkningar mot en person om kränkningarna sammantaget har varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla. Enligt utkastet till förslaget kan sådana kränkningar bland annat utgöras av vissa fall av övervakning av ekonomiska förehavanden, exempelvis ett bankkonto.

Regeringen har också tillsatt en utredning som ser över regelverket kring bodelningsprocessen och betänketiden vid äktenskapsskillnad i syfte att säkerställa en effektiv ordning för den som vill separera och på det sättet motverka ekonomiskt våld. Till det kommer att flera myndigheter har fått i uppdrag att sammanställa och sprida information om ekonomiskt våld till sina respektive målgrupper.

Herr talman! Jag vill understryka folkbildningens betydelse i vårt samhälle och samtidigt säga att det är oerhört centralt att säkerställa att skattebetalarnas pengar går just till genuin folkbildning och inte till verksamheter som direkt eller indirekt ägnar sig åt eller främjar radikalisering eller rekrytering till extremistiska miljöer. Jag tycker att det finns rejält med underlag – jag återkommer gärna till detta – för insikten att vårt system har varit alldeles för slappt på den punkten. Jag är väldigt glad för att regeringen nu stramar upp detta.

Med den logiken ska vi också, bara för att nämna någonting om annan brottslighet som Mattias Vepsä tar upp, strama åt och stärka förhandskontrollen, tillsynen och efterhandskontrollen av alla verksamheter i samhället som kan nyttjas av kriminella krafter. Väldigt mycket av det vi nu gör hade naturligtvis gärna fått vara på plats för tio år sedan. Då hade vi varit i ett bättre läge än i dag. Men nu görs det. Det kommer ta tid att vända skutan, men jag är övertygad om att vi kommer att göra det om vi får alla möjligheter att fortsätta jobba långsiktigt.

Detta med idrottsrörelsen var väl ändå den sakliga kroken i dag. Även om en stor del av rekryteringen av barn och unga till extremistiska miljöer numera sker i den digitala miljön är det viktigt att vi inser att det inte betyder att rekryteringen i den fysiska miljön har upphört. Det gäller både rekryteringen till den organiserade brottslighetens knarkmarknader och rekryteringen in i sammanhang som är extremistiska och våldsbejakande och farliga för de unga som dras in i dem och för vårt samhälle i stort.

Jag är glad över att vi får möjlighet att diskutera hur vi på olika sätt kan stärka kampen mot terrorism och våldsbejakande extremism. Tack för det!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Det är klart att folkbildningen har en utomordentligt central funktion i vårt samhälle också på detta område. Jag vill möjligtvis tillägga en aspekt när det gäller folkbildningen och radikalisering. Ett väldigt viktigt skäl bakom en uppstramning av en hel del av finansieringen av folkbildningen har också varit att offentliga resurser uppenbart i alltför hög grad har gått till att finansiera ideella sammanhang som i stället används som plattform och bas för rekrytering och radikalisering, inte minst av unga.

Jag tycker att det är otroligt viktigt att när det handlar om den problematik som vi nu talar om, oavsett om det rör sig om vänsterextremism, våldsbejakande islamism eller högerextremism, ta till sig att det är helt centralt att säkerställa att det inte läcker som ett såll, som det i alltför hög grad har gjort historiskt. Vi måste ha en stram förhandskontroll och uppföljning av hur den typen av medel till folkbildningen används så att de inte tvärtom göder den extremism som vi har ett väldigt starkt samhällsintresse av att motverka.

När det gäller finansieringen av idrottsrörelsen och dess folkbildning är det inte bara så att medlen är intakta. Som jag nämnde har vi ökat medlen till arbetet för att öka motståndskraften mot organiserad brottslighet, oavsett om den ägnar sig åt annan kriminalitet än ideologiskt eller religiöst motiverad extremism, men naturligtvis även den typen av arbete. Det tycker jag är väldigt viktigt.

Jag nämnde också den utredning som jag tog emot härförleden, som handlar om tryggare idrottsevenemang. En lång rad av de förslagen tar också sikte på den brottslighet som vi talar om nu. Det kommer att vara väldigt viktigt att genomföra detta framåt.

Jag vill slutligen ta upp det här med sekretessen och möjligheten att göra effektivare bakgrundskontroller. Det var även uppe i en tidigare interpellationsdebatt här. Det är väldigt viktigt att vi, när vi river sekretesshinder, gör det åt båda hållen. Det gör vi nu, glädjande nog, genom att vi i höst kommer att få på plats en bestämmelse i sekretesslagstiftningen som innebär en generell möjlighet att bryta sekretess, det vill säga åt båda hållen. Det är klart att en viktig del i detta handlar om att kommuner, inte minst, och andra – kanske regioner – ska få ta del också av exempelvis information från brottsbekämpningen för att kunna fatta mer informerade beslut, oavsett om det handlar om lokalhyra, upphandlingar, placeringar av barn eller vad det nu kan vara.

Det är alltså helt riktigt – det behovet är stort. Förändring är äntligen på väg.

Herr talman! Regeringens utgångspunkt i arbetet är kristallklart. Vi har prioriterat upp arbetet inte bara mot den organiserade brottsligheten utan också mot den extremistiska våldsbejakande miljön, oavsett om den är högerextrem eller vänsterextrem eller om den drivs av framför allt islamistiska övertygelser.

En väldigt viktig erfarenhet är att extremistiska miljöer har en tendens att förstärka varandra, vilket Mattias Vepsä helt riktigt säger. Det är en realitet att terrorhotet framför allt kommer från den våldsbejakande islamistiska miljön. Därför är det viktigt att säkerställa att våra myndigheter också ser vad det skapar för dynamik i relation till andra extremistmiljöer, och det gör våra myndigheter.

Det här gäller förstås Säkerhetspolisen men även det samspel som sker mellan Polismyndigheten och Säkerhetspolisen på detta område. Det är också en central del i det uppdrag som Center mot våldsbejakande extremism har. Jag vill påminna om att det är en väldigt viktig del i deras arbete.

Sett över längre tid vet vi att den extremistiska miljön varierar i fråga om politiska tyngdpunkter. Under senare år har hotet inte i första hand kommit från den våldsbejakande extremistiska autonoma vänstermiljön. Men sträcker vi ut tidsperspektivet bakåt vet vi att det är ett hot som vi löpande måste följa. Att se på alla extremistiska miljöer och med full kraft bekämpa dem är utgångspunkten för detta arbete.

Vad gäller relationen till föreningslivet och idrottsrörelsen kan vi mycket riktigt se att olika miljöer – extrema och för den delen sådana som har snitt mot den organiserade brottsligheten – använder till exempel idrotts- och föreningslivet för sin rekrytering eller som en plattform för att manifestera sina budskap.

Jag tog nyligen emot en utredning som handlar om tryggare idrottsarrangemang. Även om upprinnelsen till den framför allt gäller andra incidenter i samband med stora idrottsevenemang finns det med som en viktig komponent. De olika åtgärder som föreslås där tar naturligtvis också sikte på den här problematiken.

Jag kan alltså försäkra Mattias Vepsä om att regeringen i sitt arbete tar dessa problem på allra största allvar och också driver dessa frågor framåt mycket metodiskt och målmedvetet vad gäller både styrning och resurssättning, och även på andra sätt.

Herr talman! Mattias Vepsä har frågat mig om jag och regeringen tar kampen mot högerextremismen på allvar och hur jag och regeringen tänker agera för att garantera föreningslivets trygghet.

Jag delar Mattias Vepsäs uppfattning att högerextremismen utgör ett reellt hot. Men hotet från den våldsbejakande extremismen kommer från flera håll. Enligt Nationellt centrum för terrorhotbedömning kommer det främsta terrorattentatshotet mot Sverige under 2025 sannolikt från en ensamutförande aktör som agerar utifrån en våldsbejakande islamistisk eller högerextremistisk bevekelsegrund. Sett över lite längre tid – och det behöver vi göra för att kunna rusta oss inför framtiden – kommer hotet från den våldsbejakande extremismen även från den autonoma våldsbejakande vänstern. Vi måste ha bredden och långsiktigheten att hantera alla dessa hot samtidigt.

Som framgår av regeringens nationella strategi mot våldsbejakande extremism och terrorism (skr. 2023/24:56) behöver samhället mobilisera för att stärka motståndskraften bland barn och unga. Yrkesverksamma inom bland annat skola, fritidsverksamhet och socialtjänst behöver både ha tillgång till kunskap om den våldsbejakande extremistiska propaganda som sprids i digitala miljöer och ha tillgång till rätt verktyg för att kunna förebygga hat och hot, våldsbejakande extremism och terrorism.

I detta sammanhang vill jag peka på Center mot våldsbejakande extremism, CVE, vid Brottsförebyggande rådet, som fyller en mycket viktig funktion i att ge behovsanpassat stöd till lokala aktörer och bidra till högre effektivitet i de förebyggande insatserna.

Regeringen har gett ett uppdrag till Brottsförebyggande rådet – eller CVE – Säkerhetspolisen, Polismyndigheten och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap att vidta åtgärder för att införliva den nationella strategin i sina verksamheter, i syfte att den ska få fullt genomslag på nationell, regional och lokal nivå och framför allt kunna fungera som ett effektivt redskap i det praktiska arbetet.

Regeringen har dessutom gett de myndigheter som ingår i Samverkansrådet mot terrorism i uppdrag att utveckla och intensifiera arbetet mot terrorism och våldsbejakande extremism i syfte att stärka Sveriges säkerhet. Myndigheterna ska intensifiera sin samverkan, och Säkerhetspolisen ska samordna den långsiktiga utvecklingen av detta arbete.

Det är väldigt centralt att idrotten och föreningslivet är tryggt och säkert för alla. Polismyndigheten och Riksidrottsförbundet har sedan 2018 en gemensamt framtagen överenskommelse om samverkan, och det finns ett nära och regelbundet samspel mellan parterna. Nyligen beslutade regeringen om ett nytt permanent bidrag på 10 miljoner kronor per år till Riksidrottsförbundet. Syftet är att stärka idrottens motståndskraft mot idrottsrelaterad brottslighet, inte minst riktad mot unga idrottare.

Regeringen ser med största allvar på de hot som kommer från olika våldsbejakande extremistmiljöer. Vi följer utvecklingen noga och överväger löpande nya åtgärder och insatser.

Herr talman! Tack, Lars Isacsson, för ett som vanligt meningsfullt och trevligt utbyte om viktiga frågor! Jag håller med om att naivitet kanske är ett lite överutnyttjat ord i sammanhanget, men likafullt är det en realitet om vi blickar ett antal år bakåt i tiden. Mellan 2012 och 2022 tredubblades det dödliga skjutvapenvåldet. Den kriminella ekonomins omsättning svällde till 100–150 miljarder. Rekryteringen av barn trycktes allt längre ned i åldrarna. Det är klart att det tar viss tid att vända på den oljetankern.

Jag är väldigt glad för att vi omprövar politiken på snart sagt alla områden, för ett är säkert: Om vi gör som vi hittills har gjort kommer det att gå som det hittills har gått. Det kan inte vara ett alternativ för något anständigt samhälle, inte heller för det svenska. Därför tar jag fasta på allt som nu görs. Naturligtvis hade Sverige varit ett bättre land i dag om det hade gjorts för tio år sedan. Det skedde inte. Nu sker det. Det är positivt. Det hindrar inte att vi behöver göra mycket mer. Därför är jag lyhörd för förslagen från Socialdemokraterna och alla andra partier i riksdagen.

Jag vill ta fasta på en konkret sak som Lars Isacsson lyfte fram och som är väldigt viktig. Det är att när vi river sekretesshinder ska det inte bara gå åt ena hållet. Det är helt riktigt. De reformer som vi talar om, inte minst den som trädde i kraft den 1 april, innebär ju en skyldighet för en rad olika aktörer i samhället att lämna information till polisen och brottsbekämpningen.

Jag har ett glädjande besked. Det är att lite längre fram i höst kommer ny lagstiftning att träda i kraft med en generell sekretessbrytande regel som ska möjliggöra ökat informationsflöde åt båda håll. Jag vet att inte minst många kommuner har berättigat intresse av att få bättre underlag för att både fatta beslut om placeringar när det gäller barn och unga och göra välinformerade upphandlingar, eller vad det nu kan vara. Där är räddningen på väg. Sedan ska vi se till att det också sker i praktiken. Där får vi alla hjälpas åt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Strategin är beslutad redan för ett år sedan, och den är som sagt den första i sitt slag i Sverige. Det hade varit mycket bättre om vi hade haft den för tio år sedan. Det hade vi inte, men nu finns den på plats. Det är en samlad nationell strategi mot organiserad brottslighet som tydligt riktar sig mot just de maffialiknande strukturerna och att strypa den kriminella ekonomin.

Det är klart att om man ska få någon effektivitet i en svensk maffialagstiftning måste man säkerställa att den rymmer komponenter som fungerar i vår lagstiftning i övrigt. Det arbetet har vi kommit långt med. Jag vill nämna några centrala komponenter hämtade från den amerikanska och italienska lagstiftningen, där vi redan är långt framme. Den första handlar om att riva sekretesshinder.

Jag var på Brottsförebyggande rådets 50-årsjubileum i höstas. På middagen hade man ett quiz, som man brukar ha på jubileer. En av frågorna handlade om vad temat var för den första utgåvan av Brås myndighetstidning Apropå. Det var ”riv sekretesshindren”. Vi kan glädja Brås medarbetare och svenska folket med att nu, 50 år senare, sker det. Det är centralt för den här typen av maffialagstiftningar att man kan dela information mellan olika aktörer, också mellan brottsbekämpningen och andra aktörer i samhället. Det är en komponent, och nu sker det.

Det andra jag skulle vilja ta upp är att man mycket riktigt måste kunna slå mot strukturer utan att kunna knyta individer till de enskilda brotten. Därför är det viktigt att vi arbetar med ett förslag om att kriminalisera deltagande i de kriminella nätverken. Det är i praktiken det vi talar om.

Lars Isacsson är inte en särskilt polemisk politikertyp. Jag ska alltså inte polemisera för mycket. Men jag kan i varje fall säga att jag satt i en grundlagskommitté under förra mandatperioden, där vi verkligen ville få med oss S och möjliggöra en maffialagstiftning genom att ändra föreningsfriheten när vi ändå gjorde det för att kriminalisera deltagande i terroristnätverk. Jag hade personligen en mejlkonversation med min företrädare Morgan Johansson i den frågan, men vi fick nej. Det var synd, för vi tappade fyra år när det gäller att få fram en RICO-lagstiftning. Men vi ska inte älta det som har varit.

Vi blickar framåt och konstaterar att det nu finns en majoritet för att ändra föreningsfriheten i grundlagen på ett sådant sätt att vi kan ta nästa steg och kriminalisera deltagandet i kriminella nätverk. Det kommer att vara en central komponent i en svensk variant av en maffialagstiftning.

Den tredje delen har jag nämnt redan. Den gäller möjligheten att avlyssna nätverken preventivt. Genom att man kan göra det utan att knyta det till en specifik brottsmisstanke blir det möjligt att rikta in sig på de individer, inte minst längre upp i hierarkin, som ofta håller sig på behörigt avstånd från det enskilda brottet.

Jag välkomnar engagemanget för en svensk maffialagstiftning. Jag är övertygad om att det finns fler komponenter. Jag är beredd att lyssna på alla goda förslag. Men jag vågar också säga att de centrala delarna, baserade på exempel från USA och Italien, redan är på plats genom regeringens politik – eller möjligen på väg. Det gäller exempelvis, som jag nämnde, kriminaliseringen av deltagande i de kriminella nätverken.

Herr talman! Tack, Lars Isacsson, för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor i dag!

Jag vill bara understryka betydelsen av att inte bara diskutera frågorna utan också agera mot den kriminella ekonomin. Ska vi komma åt den organiserade brottsligheten behöver vi förstås göra flera saker samtidigt. Jag brukar kondensera, eller förenkla, den nationella strategin i tre delar: Det handlar om att slå mot det grova våldet, alltså skjutningarna och sprängningarna, att bryta rekryteringen av barn och unga och att strypa den kriminella ekonomin.

Vi vet att den kriminella ekonomin i dag inte längre till största delen utgörs av intäkter från narkotika. Den kriminella ekonomin omsätter 100−150 miljarder, och även om narkotikan numera ”bara” utgör ungefär hälften av den ekonomin är den förstås en enormt central intäktskälla för de kriminella gängen. Det leder till väldigt mycket stora skador i samhället i övrigt; det är narkotikan som driver väldigt mycket av våldet, vilket i sig är skäl att slå hårt mot den.

Min poäng är att understryka att det som verkligen har växt över tid är annan ekonomisk brottslighet som sker organiserat. Vi vet att det handlar om allt från systematiskt bidragsfusk till att man, som beskrivs här, tar sig in i olika välfärdstjänster och välfärdsverksamheter. Utöver detta har vi de brott som drabbar vanliga enskilda människor, till exempel äldrebedrägerier och så vidare.

Det är alltså otroligt centralt att strypa detta. När vi utvecklar verktyg för brottsbekämpningen är det viktigt att tänka på att dessa verktyg också kan riktas mot den ekonomiska brottsligheten.

Jag ska ta ett konkret exempel: De preventiva tvångsmedlen, alltså den möjlighet som polisen numera har att även preventivt rikta tvångsmedel mot de kriminella nätverken, säkerställer vi utformas på ett sådant sätt att de kan riktas mot den kriminella ekonomin – inte ”bara” mot våldet, som naturligtvis är det mest brutala uttrycket, men för att man också ska kunna förhindra och förebygga den ekonomiska delen av den organiserade brottsligheten.

Jag redogjorde tidigare för allt vi gör, men jag vill gärna kommentera de tre förslag som Lars Isaksson tog upp i sin fråga.

Det första gällde höjda straff för ekonomisk brottslighet. Det kan vi ta i hand på redan i dag, innan vi tar helg. Så ska det bli. Det är också en viktig del av den straffreformsutredning som rikspolischef Petra Lundh ska rapportera av framåt sommaren. Då förväntar jag mig också att det ska komma förslag på området ekonomisk brottslighet.

Det andra förslaget gällde uppdrag till Utbetalningsmyndigheten. Jag tycker att det är ett intressant förslag, som jag måste värdera närmare. Vi har redan ett uppdrag till den nya myndigheten att följa betalningsströmmarna. På det sättet är det kanske mer en metodologisk fråga hur man vill rikta sin analysresurs på ett så effektivt sätt som möjligt för att uppnå det som jag förutsätter att vi båda vill uppnå, nämligen att identifiera de individer som använder felaktiga utbetalningar som ett sätt att berika sig på ett kriminellt sätt.

Frågan om man ska skära på en annan ledd och rikta det mer individnära lyfter jag gärna med ansvarigt statsråd för den myndigheten. Det är en intressant tanke. Jag kan inte närmare bedöma vilken metod som är lämpligast, men det är absolut värt att diskutera den frågan.

Det tredje förslaget handlar om ett näringsförbud med europeisk räckvidd. Även det tycker jag är en intressant sak att diskutera vidare. Det pågår sådana processer. Nu vidtar vi viktiga åtgärder för att skärpa näringsförbudet nationellt, och det kommer att vara betydelsefullt. Men jag är fullt medveten om att den här brottsligheten är gränsöverskridande, så jag är beredd att titta vidare också på den frågan när vi blickar framåt.

Herr talman! Jag var lite för snabb med att önska Lars Isacsson trevlig helg och en lyckosam hemresa till Dalarna. Vi ska först ta itu med en återstående diskussion oss emellan.

Lars Isacsson har nämligen frågat mig om jag avser att verka för en samlad nationell strategi mot organiserad välfärdsbrottslighet, där assistansfusk, skolpengsbedrägerier och missbruk inom HVB-systemet ingår. Vidare har han frågat om jag är beredd att verka för att stärka myndigheternas möjligheter att snabbt utbyta information, dra in tillstånd och frysa tillgångar i ärenden där det finns misstanke om organiserad brottslighet. Slutligen har han frågat hur jag ser på behovet av ny lagstiftning, exempelvis med inspiration från Italiens och USA:s antimaffialagar.

Den 1 februari förra året beslutade regeringen om skrivelsen Motståndskraft och handlingskraft – en nationell strategi mot organiserad brottslighet. Strategin är den första i sitt slag, då Sverige inte tidigare haft någon samlad strategi på området. Och nu pågår arbetet med att förstärka insatserna mot den organiserade brottsligheten i enlighet med strategins mål och inriktningar.

En av de övergripande prioriteringarna i strategin är att slå mot den kriminella ekonomin. Det gör vi på flera olika sätt, bland annat genom arbetet med att förhindra att kriminella utnyttjar offentliga medel och använder företag som brottsverktyg.

Som exempel kan nämnas att det pågår översyner av flera välfärdsförmåner som bedöms vara särskilt utsatta för brottsliga angrepp. Det handlar om assistansersättningen, tandvårdsstödet och den statliga lönegarantin.

Regeringen har också gett uppdrag till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, att dels förstärka arbetet mot oseriösa aktörer inom omsorgen, dels förbättra tillsynen av stödboenden och hem för vård eller boende, HVB-hem, som tar emot barn och unga. I detta ingår också att Ivo ska samarbeta närmare med Polismyndigheten och Ekobrottsmyndigheten.

Att riva sekretesshinder för att förbättra möjligheterna för myndigheter att dela information med varandra på ett effektivt och enkelt sätt är ett annat viktigt arbete som regeringen bedriver. Den 1 juli förra året trädde en ny lag i kraft som bland annat innebär en skyldighet för kommuner, akassor och vissa statliga myndigheter att dela information med varandra för att motverka felaktiga utbetalningar från välfärdssystemen.

Sedan den 1 april i år finns en lag som ger ett antal statliga myndigheter samt kommuner, regioner och skolor en skyldighet att både på begäran och på eget initiativ lämna uppgifter till polisen och övriga brottsbekämpande myndigheter.

Till det kommer att regeringen så sent som i slutet av april i år beslutade om två nya lagrådsremisser. Det handlar bland annat om förslag på en ny generell sekretessbrytande bestämmelse som innebär förbättrade möjligheter för alla myndigheter att samverka och dela information med varandra. Det gäller även åt andra hållet, till exempel från polis till kommuner. Det handlar också om att banker, försäkringsbolag, anordnare av personlig assistans och arbetsgivare ska få en utökad skyldighet att lämna viktig information som Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten behöver i kampen mot bidragsbrott och den organiserade brottsligheten.

När det gäller frågan om antimaffialagar har regeringen arbetat fram lagstiftning och bedriver ytterligare lagstiftningsarbete som syftar till att uppnå de effekter som vi har sett med olika maffialagstiftningar runt om i världen, bland annat den amerikanska RICO-lagstiftningen. Jag ska nämna några centrala delar i det.

Den nya lagstiftningen om förverkande, självständigt förverkande, som trädde i kraft i november förra året gör det mycket lättare att förverka, alltså ta, brottsvinster och går rakt efter maffiatopparnas egendom.

Vi har också infört en möjlighet att genom betalningssäkring låsa tillgångar vid återkrav av socialförsäkringsförmåner i syfte att förhindra att kriminella ska gömma undan tillgångar.

Vi har dubblat straffen för brott som möjliggör skjutningar och sprängningar, och vi ser fram emot att i vår ta fram förslag om dubbla straff för alla som ägnar sig åt brottslighet i ett gängkriminellt sammanhang.

Vi har också tillsatt en utredning som jag drev på för redan under förra mandatperioden men som då tyvärr blockerades. Det är en utredning som ska se på ett särskilt straffansvar för just deltagande i kriminella gäng. Det är ett väldigt viktigt steg och ett centralt element i den typ av maffialagstiftning som vi har sett i andra länder. Nu är det äntligen på gång.

Vi ser dessutom över andra brott, bland annat försök och förberedelse och den typen av brott. Det handlar om att vi ska komma åt och döma fler till ansvar.

Sammantaget vill jag försäkra Lars Isacsson om att regeringen tar hotet från den organiserade brottsligheten på största allvar. Vi väjer inte för att vidta nödvändiga åtgärder för att skydda Sverige från systemhotande kriminalitet inklusive att strypa den kriminella ekonomin, som driver brottsligheten i övrigt.

Herr talman! Jag är också glad för möjligheten att diskutera de här frågorna i dag. Däremot uppskattar jag inte riktigt att få ord lagda i min mun. Jag har inte uttalat mig om exakt hur resurserna ska poolas i Blekinge eller på de aktuella orterna. Min poäng är snarare att det inte är min uppgift att göra det. De bedömningarna måste göras av Polismyndigheten.

Däremot har jag tyckt att det är viktigt att göra ledamöternas argument rättvisa. Det ligger mycket i dem, och jag förstår legitimitetsfrågan, trygghetsfrågan – både den faktiska aspekten och den upplevda aspekten av den – och den bredare dimensionen med statlig närvaro. Allt det där är värt att uttrycka erkänsla för, eftersom det ligger mycket i det. Jag förstår också varifrån diskussionen om till exempel kommunala poliser kommer, och det ligger mycket även i det.

Jag säger om inte varje dag så i varje fall varje vecka både på Justitiedepartementet och i relation till Polismyndigheten att man måste se på den här frågan som ett kommunalråd. Det är kommunalråden som möter medborgarna i vardagen och som i praktiken blir ansvarsutkrävda för det som händer lokalt. Man ska inte distansera sig från det perspektivet på frågan.

Om vi nu ändå ska diskutera frågan sakligt tycker jag att vi har ett gemensamt ansvar för att leverera så mycket trygghet som det bara går till medborgarna i landet, oavsett var de bor någonstans. Då finns det naturligtvis fler dimensioner än receptionsluckan. Det tycker jag också att man måste ta till sig.

Jag föreställer mig att ingen av oss vill ha ett ensidigt fokus på byggnader om det sker på bekostnad av den faktiska tryggheten. Om man exempelvis bedömer att det är viktigt att poola en viss resurs för att kunna klara upp fler brott, för att kunna ha en samlad resurs för ökad tillgänglighet och för att kunna arbeta mer rationellt där brotten finns ska det naturligtvis också vara argument som ska värderas i diskussionen.

Nej, jag har inte uttryckt mig om hur polisverksamheten bör organiseras i Sölvesborg, i Olofström eller någon annanstans i Blekinge eller för den delen i Dalarna. Jag tycker bara att polisens bedömningar också är värda viss respekt. Ska vi gemensamt kunna leverera trygghet till medborgarna ska de argumenten höras och Polismyndighetens bedömningar vägas mot det. Jag är beredd att fortsätta ta upp det i styrningen av Polismyndigheten.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Tack för det! Jag vill bara bekräfta vikten av den lokala tillväxten. Vi ska väl inte föregripa testamentet, men ärligt talat är inte mitt eget testamente det första jag fokuserar på. Det vore som att det handlar om min egen person.

Jag kan bara konstatera att det läge jag tog över var ett läge där polistillväxten inte skedde lokalt. Nu uppvisar vi svarta siffror med stor marginal. Vi vänder nu och ser till att lejonparten av tillförseln av nya poliser sker ute i våra lokalpolisområden. Den utvecklingen ska fortsätta.

Jag ska vara ärlig och säga att jag är mer fokuserad på den frågan än exakt i vilken byggnad poliserna sitter så länge polisen kan trovärdiggöra att de poliserna verkligen kan göra nytta nära medborgarna.

Vad gäller i varje fall en del av de receptioner som har lagts ned kan man titta väldigt konkret på vad det handlar om för lokaler. Det kan vara en lägenhet några trappor upp som inte är tillgänglig för medborgarna. I något annat fall kan det handla om en lucka som kanske är öppen två timmar i veckan där det sker sporadisk kontakt med medborgarna.

Det är svårt för mig att underkänna polisens bedömningar av att det kanske kan vara effektivare också ur medborgarnas synvinkel att organisera verksamheten på ett annat sätt. Därför är jag väldig fokuserad på att se till att det blir en tillväxt i lokalpolisområdena så att vi verkligen kan säkerställa att kurvan med svarta siffror fortsätter.

Sedan är jag fullt medveten om att lokalpolisområden numera inte sammanfaller med kommungränserna. Jag vet att när polisen säger att inriktningen är att ha en ordentlig polisstation per lokalpolisområde kan det förstås i ett fall som i Blekinge – där man har ett lokalpolisområde som omfattar Karlshamn, Olofström och Sölvesborg – innebära att det blir en station i Karlshamn.

Jag har mycket lätt att förstå att inte minst den som är lokal företrädare i relation till medborgarna, som fortfarande tänker i kommunala termer och inte i polisområden, kan uppleva det som en stor brist i relation till polisen.

Om vi har en seriös ambition att medborgarna ska få en ökad trygghet är det nog inte helt målrationellt att bara mäta i antal byggnader.

Det gäller i synnerhet om det kan vara en lägenhet några trappor upp som inte är tillgänglig för medborgarna och som bara har öppet ett par timmar i veckan eller luckor i en dörr där det i praktiken sker väldigt sporadiska kontakter och där det inte kan bedrivas ett rationellt polisarbete.

Det finns också exempel på där man har lagt ned en lokal station där det i praktiken har suttit ett par utredare. Om man ska få kraft i utredningarna mot brottsligheten vet vi numera att man måste poola resurserna, lägga ihop ärendena och jobba på ett systematiskt sätt.

Det är en viktig förklaring till att brottsuppklaringen vid dödsskjutningar har gått från 15 procent till över 70 procent. Vi måste också leverera riktig trygghet till medborgarna.

Jag vill ändå landa i det ni tar upp. Jag är övertygad om att ni har viktiga poänger i det. Både faktisk och upplevd trygghet handlar också om den fysiska närvaron, att det står en skylt på dörren som man naturligtvis vill ska motsvaras av en verklig verksamhet.

Jag tror också att det i detta finns en legitimitetsfråga. Det handlar om huruvida medborgarna framöver kan lita på att det finns polisär närvaro i deras kommun.

Jag vill ändå understryka att jag kommer att fortsätta ta upp den aspekten av frågan med Polismyndigheten utan att för den skull kliva över gränsen för otillbörlig styrning. Jag tycker att man ska tänka igenom varje sådant beslut.

Jag förstår också att när myndighet efter myndighet lämnar en kommun, som det beskrevs här, blir det en större fråga än om den enskilda myndigheten. Då handlar det om den statliga, den offentliga, närvaron i lokalsamhället.

Det finns som sagt mycket i det som har lyfts fram som är värt att ta vidare, också i min relation med och styrning av Polismyndigheten.

Herr talman! Jag tackar både interpellanten från Blekinge och riksdagsledamoten från Dalarna för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag.

Det har skett en polistillväxt den senaste tioårsperioden, men den har i alldeles för liten utsträckning skett i lokalsamhällena. Man kan lite förenklat säga att den har skett på midjan och uppåt i Polismyndigheten. Det är klart att det går rakt emot det som var i alla fall en av avsikterna med polisreformen 2015: att stärka den lokala polisiära närvaron. Man kan säga att vi har ett förlorat decennium när det gäller lokal tillväxt. Därför har vi när vi nu riktat om styrningen av polisen varit väldigt tydliga med att det ska säkerställas att tillväxt sker lokalt.

Sedan uppstår andra avvägningar. Naturligtvis vill vi inte göra detta på bekostnad av verksamheter som inte nödvändigtvis är förankrade i ett lokalt kontor men som är helt betydelsefulla för var och en oavsett var man bor. Jag ska bara ta ett exempel. Det är ett faktum att en stor del av rekryteringen av barn och unga sker digitalt. Det är klart att effektiv bekämpning av det problemet, som i högsta grad hör till den lokala problembilden, inte nödvändigtvis sker i en reception i en enskild kommun. Det kan finnas ett starkt intresse av att kraftsamla, till exempel regionalt, men förvisso mot en väldigt lokal problembild.

Polisen motiverar den här typen av åtgärder med att man fokuserar mindre på byggnader och mer på antal poliser, antal bilar som är ute, utrustning och synlighet. Jag ska snart bekräfta er problembild, men jag vill först göra polisens beskrivning lite rättvisa. Blekinge är ett fantastiskt län. Min mamma kommer från Karlskrona. I Blekinge har man förmånen att ha relativt korta geografiska avstånd. Jag jämför med min landsända. I Västerbottens inland var det länge så att en polisbil patrullerade en yta dubbelt så stor som Danmark. Det är klart att det är en annan sorts problematik. Vi har en viss lyhördhet för hur polisen tänker om hur man ska organisera sig på ett effektivt sätt. När det gäller Dalarna vet jag att man menar att det har varit begränsade öppettider, ganska få besök och så vidare. Detta säger jag alltså för att göra polisen lite rättvisa.

Med det sagt förstår jag ändå de frågor som lyfts fram om den symboliska och praktiska betydelsen av att det faktiskt finns en plats i en kommun där polisen är synlig, om så bara med en skylt på dörren. Jag har tagit upp de här frågorna med Polismyndigheten i det ljuset. Jag känner också många kommunalråd runt om i landet som delar den bilden, oavsett partifärg.

Jag har full respekt för att det är myndigheten som måste fatta de här besluten, och jag har egentligen inga skäl att misstro grunderna för hur man tänker när man ska prioritera sina resurser. Men jag tror att det är oerhört viktigt för den långsiktiga trovärdigheten och legitimiteten i den här tillväxten att medborgarna och polisen har samma uppfattning om vad som krävs för att den lokala närvaron ska vara påtaglig och på riktigt långsiktigt legitim och trygghetsskapande. Detta har jag återkopplat till polisen.

Jag tackar återigen för möjligheten att diskutera de här frågorna i dag, och jag tar med mig allt som sägs till den fortsatta dialogen med Polismyndigheten.

Herr talman! Tack, Heléne Björklund, för möjligheten att diskutera de här frågorna i dag!

Heléne Björklund har frågat mig hur jag ser på beslutet att stänga polisstationerna i Olofström och Sölvesborg och vilken dialog som har förts med de berörda kommunerna. Heléne Björklund har också frågat mig om jag och regeringen avser att införa någon form av miniminivå för lokalt förankrad polisiär närvaro.

Jag hör att också Lars Isacsson har anslutit sig till debatten, så jag föreställer mig att vi vad det lider kommer att bredda geografin till att också omfatta ett antal kommuner i Dalarna.

Låt mig först understryka det uppenbara: För regeringen är det en mycket prioriterad fråga att öka den lokala polisiära närvaron. Ett uttryck för det är det tydliga förändringsuppdrag som regeringen gav till rikspolischefen när hon tillträdde för ett och ett halvt år sedan. Det handlar bland annat om att säkerställa just en lokalt synlig och trygghetsskapande polis och en god service till medborgarna.

I regleringsbrevet för 2025 har regeringen också gett Polismyndigheten flera återrapporteringskrav på området.

Regeringen arbetar mycket målmedvetet och systematiskt för att nå en ökad polistäthet i Sverige och att den ska motsvara åtminstone genomsnittet i EU. För att möjliggöra en sådan fortsatt polistillväxt och stärka polisaspiranternas villkor har vi bara i årets budget (prop. 2024/25:1) tillfört drygt en miljard kronor. Det handlar inte minst om att höja aspirantlönerna, som har varit oförändrade sedan 2002. Det måste vara norra Europas sämsta reallöneutveckling, men det blev i alla fall en höjning från 15 000 till 23 000 kronor genom reformen.

Regeringen har också aviserat att de som studerar vid polisutbildningen från och med hösten 2024 under vissa förutsättningar och villkor ska få sina studielån avskrivna eller återbetalda. I mars gavs en utredare i uppdrag att ta ställning till på vilket sätt de som studerat vid polisutbildningen ska få sin utbildning betald.

När det gäller lokaliseringen och bemanningen på enskilda orter är det beslut som fattas av Polismyndigheten. Det är naturligtvis myndigheten som har bäst förutsättningar att bedöma var polisstationer ska finnas och hur service och tillgänglighet ska kunna tillhandahållas på bästa sätt. Det hindrar förstås inte att de frågor som väcks är berättigade, men det är trots allt den arbetsdelning vi har.

För mig och regeringen är det centralt att förväntningen i den investering vi gör i polistillväxt är att den verkligen ska synas i fler uniformerade poliser i lokal tjänst. Om vi lägger ihop det med en tydlig styrning mot den lokala nivån och den lokala problembilden väntas Polismyndigheten fortsätta öka sin lokala närvaro i hela landet.

Herr talman! Vi är verkligen överens om att det är helt centralt att komma åt det problemområde vi nu beskriver om vi ska ha en chans att långsiktigt trycka tillbaka den organiserade brottsligheten. Det är ett väldigt starkt intresse för Sverige som land, för hela vårt samhälle, men förstås, och kanske inte minst, också för alla de enskilda människor som drabbas på ett väldigt brutalt sätt av den här brottsligheten.

Det understryker som sagt vikten av att attackera problematiken från flera olika håll. Patrik Lundqvist nämner ett antal branscher som är särskilt utsatta: hotell och restaurang, bygg och vissa gröna näringar som bärplockning. Det finns även vissa småföretagarbranscher som i någon mån har anställda, men som kanske inte nödvändigtvis har det, som också är utsatta. Jag nämnde det LO-seminarium som jag deltog i, där taxibranschen beskrev arbetslivskriminalitet av olika slag som sker där. Det är också kopplat till annan brottslighet, penningtvätt och annat.

Det är helt rätt att ta det breda greppet. Det är på det sättet positivt att det nu riktas mycket fokus just på arbetslivskriminalitetens del i den organiserade brottsligheten.

Jag håller förstås också med om att den infiltration eller det utnyttjande som sker av välfärdssystem är en styggelse. Sedan skulle vi möjligtvis ha lite olika uppfattningar om exakt hur balanspunkterna ska se ut om vi skulle älta det här några varv till. Jag tycker för egen del att det är väldigt viktigt att värna enskilda människors möjlighet att välja i välfärdssystemen.

Men det är klart att vi inte kan organisera systemen på ett sådant sätt att de är lätta att korrumpera av kriminella krafter. Vi kan vara helt överens om att det har varit alldeles för lätt, och det finns fortfarande väldigt mycket att göra för att komma åt det.

Slutligen: Vad gäller arbetskraftsinvandringen sker stora reformer på det området. Jag är inte beredd att säga att vi ska gå tillbaka till den gamla tidens arbetsmarknadsprövningar, men det är uppenbart att vi måste flytta fram positionerna på andra sätt för att också komma åt exempelvis den som avtalar om en lön som är i nivå med kraven men som sedan av andra skäl inte betalar ut lönen eller tar tillbaka den. Kontrollen och tillsynen av systemen är alltså helt avgörande.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag delar helt utgångspunkten att vi måste slå mot problemet från flera olika håll. Patrik Lundqvist nämnde inledningsvis de så kallade arbetslivskriminalitetscentren som har etablerats runt om i landet. Det är i praktiken ett nav för olika aktörer i samhället att gemensamt få systemkraft mot problemen.

Jag tycker också att det framgår av det förnyade uppdrag som vi gav i höstas till de myndigheter som samverkar runt centren. Vi pekar på att uppdraget är brett. Det handlar förstås om att slå hårt mot den kriminella ekonomin och den organiserade brottsligheten på företagsnivå.

Människohandel, människosmuggling och exploatering i arbetslivet hänger ihop, och det är det bredare greppet. Det utspelar sig också på många olika arenor och i särskilt utsatta branscher. Där sker ett viktigt arbete, och jag uppfattar att vi flyttar fram positionerna. Men jag håller också helt med om att det är resultaten som kommer att visa om det går tillräckligt bra. Ett väldigt viktigt mått på det är trots allt att fler fall lagförs. Vi måste få fler fällande domar på det här området.

Låt mig anknyta till det Patrik Lundqvist tar upp om den så kallade RICO-lagstiftningen och behovet av bredare lagstiftning som går mot mer organiserade eller maffialiknande strukturer.

Den organiserade brottsligheten har mycket riktigt många facetter. Skjutningarna och sprängningarna är de mest brutala uttrycken liksom rekryteringen av barn, men den breda kriminella ekonomin är basen för allt detta.

Jag håller med om att det finns stora reformbehov där, och regeringen är också på gång. Snart sagt varje inslag i den amerikanska RICO-lagstiftningen är nu på väg fram. Det gäller exempelvis möjligheten att kriminalisera deltagande i kriminella nätverk, vilket har till syfte att få en mycket bredare träffbild in i strukturerna. Om det enskilda brottet kan vara mer svårbevisat kan möjligen redan kopplingen eller anknytningen till en struktur som ägnar sig åt denna brottslighet vara tillräcklig för att kunna lagföra eller fälla någon till ansvar för brottsligheten.

Jag tycker att diskussionen och interpellationen påminner oss om vikten av att komma ihåg att den organiserade brottsligheten i sina mest brutala uttryck är skjutningarna och sprängningarna men att det finns en underbyggnad som vi måste strypa om vi långsiktigt ska ha en möjlighet att komma till rätta med de här problemen.

Herr talman! Jag vill än en gång tacka Patrik Lundqvist för att han har lyft upp dessa frågor i dag.

Det är klart att frågorna är oerhört betydelsefulla för de enskilda människor som berörs och blir utsatta för övergreppen och för utnyttjandet av det slag vi talar om. Det är också klart att det i förlängningen blir ett problem för hela vårt samhälle. Det blir problem för arbetslivet och för det seriösa företagandet. Vi som samhälle totalt sett kan inte acceptera en utveckling där människor far illa på det sätt som sker i alltför många fall.

Jag uppfattade beskrivningen av det enskilda fallet just som en illustration av ett problem som kan leda oss vidare till en bredare diskussion. Finns det behov av att se över hur lagstiftningen ser ut och hur den används? Utan att gå in på det enskilda fallet vill jag säga att min uppfattning initialt ändå är att det är ett centralt problem att alldeles för få fall blir föremål för rättslig prövning. Det är svårt att dra lite mer systematiska slutsatser över hur lagstiftningen fungerar när den i praktiken prövas alldeles för sällan. Det är en viktig bakgrund till det uppdrag vi har gett till aktuella myndigheter, det vill säga att i praktiken få upp trycket i ärendena så att vi verkligen kan få se fler fall leda till lagföring och på det sättet i förlängningen förhoppningsvis få fällande domar och en ännu bättre uppfattning av om det finns eventuella brister i lagstiftningen som i sådana fall måste åtgärdas. Då är vi förstås alltid beredda att föra en diskussion.

Det har också kommit förslag från andra håll. Delegationen mot arbetslivskriminalitet lämnade sitt slutbetänkande runt årsskiftet. Jag var själv med i en diskussion i anslutning till överlämnandet som arrangerades av LO. Där framkom många goda tankar om hur man kan arbeta preventivt för att förhindra att människor utnyttjas för sexuella ändamål och i övrigt, exempelvis i arbetslivet.

Sammantaget tycker jag att det är otroligt viktigt att följa detta noggrant. Vi ska debattera och diskutera frågorna. Ur min synvinkel är syftet att få ansvariga myndigheter att gräva så djupt att de får fram underlag för att få fler fall lagförda och därmed värna enskilda som drabbas och få bättre underlag för att se om vi även på systemnivå måste genomföra ytterligare förändringar.

Herr talman! Patrik Lundqvist har frågat mig vad jag avser att göra för att öka fokuset på bekämpningen av människohandel och se till att de som handlar med människor för till exempel prostitution eller byggarbeten inte ska kunna komma undan.

Jag vill börja med att tacka Patrik Lundqvist för att han lyfter en viktig och angelägen fråga. Genom människohandel för sexuella och andra ändamål utnyttjas människor på ett cyniskt och hänsynslöst sätt. Ofta handlar det om kvinnor som redan befinner sig i en utsatt situation. Det är en brottslighet som förstås ska bekämpas med full kraft.

Människohandel är ofta svår att upptäcka, utreda och bevisa. Under lång tid har också antalet fällande domar på området varit litet. Jag är dock övertygad om att myndigheterna med gemensamma ansträngningar kan förbättra sitt arbete. Regeringen har i ett första steg gett polisen i uppdrag att redovisa hur polis och åklagare arbetar tillsammans för att fler brott ska utredas och lagföras. Det är också viktigt att stärka stödet till offer för människohandel så att de orkar anmäla eller vittna.

Just nu pågår inom Regeringskansliet ett arbete med att ta fram en ny nationell handlingsplan mot prostitution och människohandel. Det handlar om att förebygga och bekämpa att personer utnyttjas i prostitution och människohandel, men också om att stärka skyddet för utsatta personer. I det arbetet ingår att se över hur vi kan ta om hand de rekommendationer som har lämnas på området, bland annat av Partskommittén till Europarådets konvention om bekämpande av människohandel och av svenska myndigheter och organisationer. Vi står också i nära dialog med myndigheter och andra aktörer i samhället om dessa viktiga frågor.

Fru talman! Jag kommer att hitta en krok, som det heter.

Först och främst tackar jag Merit Frost Lindberg för att hon tog upp en oerhört angelägen fråga. Kampen mot antisemitismen är en av vår tids stora kamper.

Hur saker och ting ska organiseras i Sveriges riksdag överlåter jag med varm hand till riksdagen. Men jag kan säga vad regeringen gör i samhället i stort. Jag vill peka på en viktig sak.

Så sent som i dag fattade regeringen beslut om Sveriges första strategi för att stärka judiskt liv och motverka antisemitism. För att föra frågorna till mitt område kan jag säga att en väldigt central del i detta är att motverka hatbrott med antisemitiska motiv och säkerställa att rättsväsendets respons på den typen av hat också är kraftfull och återspeglar allvaret i sådan brottslighet. Vi kommer i närtid att återkomma till våra myndigheter med väldigt tydliga uppdrag som ligger i linje med den strategi som regeringen fattade beslut om i dag.

Frågestunden var härmed avslutad.