Gunnar Strömmer

Fru talman! Jag tackar för relevanta frågor.

Först och främst välkomnar jag förstås att Socialdemokraterna, om än lite sent på bollen, är med och stöder det jätteviktiga projektet att snabbt få 600 platser i Estland. Det är riktigt att detta återspeglar ett högt tryck på kriminalvården, ett högt tryck som byggdes upp med en enastående systematik under åtta år av socialdemokratiskt styre. När vi stänger butiken efter dessa fyra år kommer vi att ha fått på plats anstaltsplatser motsvarande sju Kumlaanstalter, vilket kan jämföras med motsvarande två som S under åtta år fick på plats. Det är alltså helt riktigt att byggnadstakten har varit utomordentligt låg, men regeringen har höjt takten rejält.

Låt mig också understryka att inga arbetstillfällen flyttar utomlands eftersom bemanningen kommer att utgöras av framför allt estnisk personal. Den investering vi gör i Sverige kommer att ge en fin utveckling av arbetstillfällen i Sverige.

Herr talman! Jag vill än en gång tacka Ulrika Liljeberg för möjligheten att tala om både den specifika frågan om störande musik och den bredare frågan om hur vi ska möta medborgarnas mycket berättigade förväntningar om att rättsväsendet och brottsbekämpningen ska finnas där för dem i vardagen.

Vad gäller den störande musiken, bullret, våldsamma körningar och annat vill jag bekräfta att regeringen är mycket medveten om den frågan. Vi följer den noga och har dialog med polisen om den. Vi ser också en kraftig ökning av antalet utfärdade böter på området. Det är en otroligt viktig markering från samhällets sida.

Nu rekordinvesterar vi som sagt i polisen. Då finns naturligtvis också en berättigad förväntan från medborgarna om att det ska märkas i vardagen. Det gör det, också i Bergslagen, genom att det nu är rekordmånga poliser som arbetar lokalt, och fler är på väg in. En grundläggande del av deras uppgifter är såklart att säkerställa att medborgarna har det tryggt, fritt och lugnt i sin vardag. Jag är övertygad om att också polisen i Bergslagen är besjälad av den uppgiften.

Vad gäller den bredare frågan kan jag bara konstatera att den omfattande vändning som vi nu gör när det gäller den organiserade brottsligheten är helt nödvändig. Det är också brottslighet som i högsta grad påverkar medborgarna i vardagen, även i Bergslagen och på olika orter i den delen av landet.

Det hindrar inte på något sätt att det är också är en berättigad förväntan att annan brottslighet som drabbar företagare och medborgare i vardagen ska få en helt annan uppmärksamhet än den fått historiskt. Därför är vi också mycket tydliga i vårt uppdrag till polisen om att den förändringen måste ske. Jag ser fram emot att få en redovisning av polisen om hur den uppgiften löses. Mitt intryck är att den vändning vi har sett när det gäller organiserad brottslighet nu också är på väg när det gäller medborgarnära brottslighet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Polisen dras inte tillbaka från Bergslagen. Det kommer fler poliser till Bergslagen. Det är historiskt många poliser på väg in i Bergslagen.

Om jag ska vara lite polemisk kan jag säga att den tidigare, socialdemokratiska regeringsbildningen – som Centerpartiet aktivt stödde och upprätthöll, trots att det fanns en borgerlig majoritet i kammaren – såg till att tillväxten av polisen inte skedde lokalt nära medborgarna, vare sig i Mora, Leksand, Orsa eller någon annanstans. Möjligtvis var det regionalt och i hög grad nationellt. Det var där de rekordlåga uppklaringsnivåerna när det gäller vardagsbrotten cementerades.

Sedan var det frågan om kampen mot den organiserade brottsligheten. Så sent som i dag blev jag påmind om att den socialdemokratiska justitieminister som Centerpartiet valde att backa upp, Morgan Johansson, blåste faran över när det gäller den organiserade brottsligheten 2017. Det var den arrogansen som ledde till att vi tappade så otroligt mycket mark mot den organiserade brottsligheten, samtidigt som vi paradoxalt nog tappade greppet som land rörande mängdbrotten och de brott som drabbar medborgarna i vardagen.

Jag vill understryka att när jag säger att en växande del av mängdbrotten är en del av den organiserade brottsligheten är det inte ett sätt att skyla över den vardagsnära brottslighetens betydelse som sådan. Men det är naturligtvis viktigt att ändå upplysa medborgarna om att när vi kan minska vinsterna från telefonbedrägerierna med 40 procent hjälper det de äldre människorna i lägenheter i Leksand, Borlänge eller Falun. Det är där den organiserade brottsligheten får ett genomslag.

Men vi ska också läsa det uppdrag som Petra Lundh fick när hon blev rikspolischef. Vi gjorde det tydligt att nu måste motsvarande resa göras när det gäller vardagsbrottsligheten: den som har försummats i decennier och inte fick något fokus under den regering som Centerpartiet valde att hålla under armarna under den förra mandatperioden. Nu vänder vi på det.

Nu blir det alltså många fler poliser till Bergslagen. Det blir en kamp mot den organiserade brottsligheten, och detta hjälper medborgare i Bergslagen. Vi ska nu också se till att brottsuppklaringen rörande annan medborgarnära brottslighet, sådant som inte ligger nära den organiserade brottsligheten, ska öka. Det har blivit ett explicit uppdrag till rikspolischefen.

Utan att föregripa redovisningen från Polismyndigheten vågar jag nog påstå att de siffror som kommer att komma därifrån också kommer att bekräfta att den vändningen är på väg.

Herr talman! Jag tackar Ulrika Liljeberg för möjligheten att diskutera frågan.

Eftersom jag uppfattar att kärnfrågan fick ett tillfredsställande svar har vi nu breddat frågeställningen och talar om mängdbrotten i stort. Det har jag inga som helst problem med.

Det är helt riktigt att de så kallade mängdbrotten eller medborgarnära brotten sett över lång tid har varit väldigt ignorerade av egentligen hela vårt system, från politik till polisens praktik. Det har haft flera skäl. Ett är att den organiserade brottsligheten har kommit att bli så pass krävande att den tränger ut annan viktig polisiär verksamhet.

Det är också så – det fick vi bekräftelse på så sent som för bara någon vecka sedan när polisen presenterade en ny rapport från den organiserade samverkan mot organiserad brottslighet, som omfattar väldigt många myndigheter – att de så kallade mängdbrotten numera också i hög grad är en del av den organiserade brottsligheten.

När vi säger att vi bekämpar den ekonomiska brottsligheten, försöker strypa den kriminella ekonomin och mobiliserar resurser mot exempelvis gängens telefonbedrägerier är det mängdbrott i vardagen vi talar om. När telefonen ringer har alltför många äldre människor skäl att vara rädda snarare än glada. Det är ett mängdbrott som i allra högsta grad träffas av de insatser som görs mot den organiserade brottsligheten. Glädjande nog kan vi se att vinsterna från telefonbedrägerier under förra året gick ned 40 procent, och i år tycks den utvecklingen fortsätta.

Snittet mellan insatser mot den organiserade brottsligheten och insatser mot mängdbrotten ser nu annorlunda ut. Det betyder att den mobilisering vi nu gör mot den organiserade brottsligheten i högsta grad också påverkar tryggheten för medborgarna i deras vardag.

Med det sagt råder det heller ingen tvekan om att det finns en lång rad brott som drabbar medborgarna i vardagen där brottsuppklaringen har varit förfärligt låg.

Jag brukar ofta säga att många medborgare och företagare uppfattar att det inte är meningsfullt att polisanmäla därför att utredningarna antingen aldrig kommer igång eller läggs ned, inte sällan därför att den person som är misstänkt för brottet har begått andra och allvarligare brott som man prioriterar framför de ”mindre allvarliga” brott som drabbar medborgarna i vardagen.

Det är mot den bakgrunden vi har gett ett mycket tydligt uppdrag till rikspolischefen. För det första ska polistillväxten inte ske från midjan och uppåt utan den ska ske lokalt. Vi har nu alltså fler poliser än någonsin ute i våra lokalpolisområden i Sverige, och många fler är på väg. För det andra visar uppdraget tydligt att polisen måste göra samma resa när det gäller mängdbrotten som man har gjort med de grövsta och allvarligaste brotten, till exempel skjutningarna. Brottsuppklaringen har där fördubblats, vilket förhindrar och förebygger mer brottslighet.

Jag vet att arbetet i allra högsta grad pågår, och jag kommer tillbaka till att exempelvis brottsuppklaringen ökar påtagligt också när det gäller mängdbrotten.

Det långa talets korta mening är att de brott som drabbar medborgarna i vardagen måste vara högt prioriterade. Det är de i styrningen av polisen. Den mångåriga vändningen är inte bara på väg utan vi är mitt inne i den.

Herr talman! Ulrika Liljeberg har frågat mig om jag och regeringen ser situationen med upprepade störningar och olägenheter med högt ljud som förekommer på många platser på vår landsbygd som ett problem och om jag, om så är fallet, tänker vidta några åtgärder för att lösa problemet.

Att under sena kvällar och nätter spela hög musik på platser där människor bor är ett beteende som vi inte kan acceptera. Det kan vara straffbart som förargelseväckande beteende eller, i allvarliga fall, till och med som ofredande. För att stävja detta kan Polismyndigheten sedan några år tillbaka utfärda ordningsböter direkt på plats för personer som spelar hög och störande musik från fordon. Detta har lett till en kraftig ökning av antalet utfärdade böter och är en viktig markering från samhällets sida.

Minst lika viktigt som att beivra den här typen av brottslighet är att motverka att problemen över huvud taget uppstår. Brottsförebyggande rådet, Brå, har lagt ut kunskapshöjande information på sin hemsida om hur framför allt polisen och kommunerna på bästa sätt kan samverka kring problematiken.

Från regeringens sida kommer vi att fortsätta arbetet för att förbättra polisens förutsättningar att utföra sitt uppdrag. Här utgör den kraftiga utbyggnad av polisen som nu sker en central del. Detta återspeglas bland annat i Polismyndighetens anslag, som beräknas öka med omkring 40 procent under perioden 2023–2027.

Samtidigt som polisen byggs ut är det viktigt att den lokala polisnärvaron ökar. Det är i det ljuset man ska se regeringens förändringsuppdrag till rikspolischefen, som inte minst handlar just om att återupprätta en lokalt synlig och trygghetsskapande polis och en god service till medborgarna. Detta återspeglas också i regleringsbrevet till Polismyndigheten för 2025, där myndigheten har ålagts att redovisa vilka åtgärder som har vidtagits för att säkerställa en ökad lokal närvaro i hela landet och vilka åtgärder som har vidtagits för att öka antalet uniformerade poliser i yttre tjänst.

Genom regeringens satsningar på en fortsatt polistillväxt och en tydlig styrning mot den lokala nivån väntas Polismyndigheten fortsatt öka sin närvaro i hela landet.

Fru talman! Jag vill än en gång tacka Eva Lindh och flera av hennes kollegor här i riksdagen som återkommande lyfter upp dessa viktiga frågor i riksdagen.

Jag är fullt medveten om att arbetet inte går så fort som man kan önska i alla delar. Men jag vill återigen understryka att arbetet pågår, och det pågår på ett seriöst sätt. Avsikten med det arbetet är också att återkomma till riksdagen med förslag på reformer som kommer att göra det här regelverket bättre, både för de utsatta personer som får det här stödet och för alla hederliga, hårt arbetande människor som på olika sätt har roller i systemet, så att deras arbete kan flyta på ett enkelt, tydligt och rättssäkert sätt.

Som sagt: Tack för möjligheten att återigen diskutera det här i dag! Vi ber att få återkomma i ärendet framöver.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! De personer som omedelbart träffas av den här lagstiftningen kan av olika skäl befinna sig i en utsatt situation och kan behöva hjälp av det omgivande samhället för att hantera ofta integritetskänsliga, ekonomiskt viktiga eller andra angelägna personliga angelägenheter. Just eftersom det finns en utsatthet och sårbarhet här instämmer jag verkligen i att det är angeläget att se till att både lagstiftningen och den praktiska tillämpningen av den innehåller och möter högt uppställda krav vad gäller rättssäkerhet och annat.

Jag köper gärna synpunkten att man kan önska att det skulle gå fortare. Det här är inte en av våra snabbaste processer. Men jag vill understryka att det inte är ett uttryck för att det är en process som vi inte bryr oss om. Det är snarare ett uttryck för att vi verkligen vill att det ska bli rätt och att det ska bli bra.

En viktig sak är att det inte är ett helt okomplicerat samspel, till exempel mellan den statliga och den kommunala nivån. Det har varit omfattande samråd i beredningen med berörda aktörer och på den statliga nivån på både myndighetssidan och när det gäller länsstyrelser och annat.

Under processens gång har det också framkommit ett antal enskilda fall som dels på ett allmänt plan har understrukit betydelsen av den här reformen, dels i någon mån har satt ljuset på delvis andra frågor än de som har varit belysta konkret i den tidigare processen.

Sammantaget vill jag bekräfta vikten av att vi landar det här på ett bra sätt, inte minst därför att det ofta berör människor i en utsatt eller sårbar situation. Det är också ett anständighetskrav i vårt samhälle att det hanteras på ett sätt som återspeglar utsattheten för de människor som träffas av den här lagstiftningen.

Fru talman! Tack, Eva Lindh, för möjligheten att få diskutera dessa angelägna frågor i dag!

Låt oss börja med samhällsproblemet, som är ett problem både för vårt samhälle och framför allt för de enskilda människor som omedelbart är berörda. Det finns en bakomliggande erfarenhet som gör det angeläget att reformera området. Det finns väldokumenterade fall av missbruk eller misskötsel och ibland direkta övertramp, som har fått förfärliga konsekvenser för enskilda berörda. De måste naturligtvis kompenseras för det, så att det blir upprättelse i de enskilda fallen. Men det aktualiserar också mer principiella och praktiska frågor som är mer allmängiltiga och som naturligtvis motiverar reformarbetet.

Ett annat skäl har förstås med tiden att göra. Det är en gammal lagstiftning, och vi har ett intresse av att den görs enkel, rättssäker, tydlig och enkel att använda i praktiken för de berörda. Det motiverar varför vi arbetar vidare med de förslag som mycket riktigt lämnades av en utredning och som sedan remitterades. Det kom då en hel del synpunkter på förslagen.

När jag säger att jag inte vill uppge när vi kommer till riksdagen med detta är det lite på temat att inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten. Jag tittar på fru talmannen eftersom jag ska citera en ångermanlänning av centerpartistisk börd. Men det ska inte tolkas som att vi inte arbetar med frågorna eller att vi saknar avsikt att återkomma till kammaren med förslag när vi har arbetat färdigt med dem. Jag ber att få återkomma till när det kommer att ske.

Eva Lindh lyfter nu också upp frågan om rekrytering. Det tycker jag är en intressant aspekt. Det finns säkert anledning att se på vilka olika skäl som kan ligga bakom svårigheten att rekrytera till dessa uppdrag. En del kan säkerligen vara en reglering som kanske inte ger tillräckligt stöd i rollen eller som är tillräckligt tydlig för den som ska utöva det hela. Det kan gälla ansvarsfrågor och annat. I den mån det påverkar rekryteringsdelen är det ytterligare ett skäl, menar jag, att återkomma med en lämplig reform på området. Avsikten är att vi ska göra det, även om jag i dag inte kommer att uppge när det kommer att ske.

Fru talman! Eva Lindh har frågat mig vad som egentligen händer med Ställföreträdarutredningen, om en proposition kommer att läggas fram till riksdagen och i så fall när. Hon har även frågat mig om jag avser att vidta några vidare åtgärder för att stärka förutsättningarna för ställföreträdarskapet.

De aspekter som Eva Lindh lyfter fram handlar i grund och botten om skyddet för de mest utsatta i vårt samhälle. Som jag tidigare har hållit fram är det viktigt för regeringen att regelverket och systemet för förvaltare och gode män lever upp till högt uppställda krav. De människor i vårt samhälle som behöver hjälp ska känna sig trygga med att de också får det.

Det ställs redan i dag tydliga och höga krav på den som vill bli förvaltare eller god man. Det krävs till exempel att personen i fråga är rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig. I de allra flesta fall gör ställföreträdare värdefulla insatser för att stödja medmänniskor i utsatta situationer. Men tyvärr förekommer det att ställföreträdare missköter sina uppdrag. En del uppmärksammade fall har också diskuterats här i riksdagens kammare.

För att säkerställa att alla förvaltare och gode män lever upp till de höga kraven är det viktigt att överförmyndaren gör en aktiv efterforskning i samband med lämplighetsprövningen och sedan följer upp kontrollen i sin tillsyn.

I Ställföreträdarutredningens betänkande Gode män och förvaltare föreslås det en rad olika förbättringar. Bland annat föreslår utredningen en tydligare reglering för när professionella ställföreträdare kan förordnas. Man föreslår också en ordning för bättre utbildning och stöd till ställföreträdare. Som Eva Lindh nämner föreslår utredningen också att det ska införas ett nationellt ställföreträdarregister. Enligt utredningen kan ett sådant register ytterligare förbättra överförmyndarens prövning av en ställföreträdares lämplighet.

Jag kommer inte i dag att kunna ge någon exakt tidpunkt för när vi kommer att återkomma till kammaren i frågan, men som jag tidigare har redogjort för pågår det ett arbete i Regeringskansliet i syfte att komma fram med förslagen. Frågorna är inte enkla. De behöver analyseras noggrant, inte minst för att säkerställa att slutresultatet blir bra och att vi får ett tryggare och mer hållbart system där individen och individens rättigheter och intressen är i fokus. Avsikten är att återkomma till riksdagen så snart arbetet är avslutat.

Fru talman! Jag tackar Markus Kallifatides för möjligheten att få diskutera de här viktiga frågorna i dag.

Det här med att vända på alla stenar är en något riskabel metafor. Det som möjligtvis kännetecknade bokslutet var väl att vi hittade ett helt stenbrott fullt med ovända stenar, även på det här området, som vi nu har haft fullt sjå att vända på, förutsättningslöst pröva och göra någonting åt.

I den lagstiftningsprodukt som var upprinnelsen till vår diskussion om bostadsrätter – jag nämnde frågan om hyresrätterna och hyresrättsinnehavarens ansvar för brottslighet både i den egna lägenheten och i närområdet – hade den socialdemokratiska regeringen gjort en mycket tydlig avgränsning av vilka stenar som inte skulle få vändas på. Det gällde ansvaret för brottslighet som begås av barn. Skulle vi ha följt direktiven från min företrädare skulle alltså en hyresrättsinnehavare ha ett mycket större ansvar för en 17-åring som är inneboende i hyresrätten än för det egna barnet som är 17 år gammalt.

Tvärtom kan man nog säga att det inte var vända stenar utan skygglappar som präglade en hel del av hanteringen också på detta viktiga område.

Med detta sagt är jag dock mycket tacksam för och positivt inställd till de utbyten vi har haft när det gäller bostadsrätten. Det råder ingen tvekan om att det finns väldigt mycket att göra där och för alla de människor vi talar om, framför allt de som innehar bostadsrätter men också föreningarna, det ansvarstagande föreningsliv som Markus Kallifatides lyfter upp. Det finns väldigt starka enskilda och allmänna intressen som talar för att de här frågorna ska prioriteras högt. De prioriteras nu högt, och vi gör det mycket skyndsamt i flera parallella lagstiftningsprocesser. Det tror jag kommer att vara till gagn både för de enskilda människor det berör och för tryggheten i samhället i stort.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Nej, det är riktigt: Markus Kallifatides får inte alltid svar på sina frågor exakt vid den tidpunkt han önskar. Däremot får han besked om konkret leverans och konkreta reformer framåt. Vi tar nu tag i en helt central fråga på det här området, nämligen att säkerställa att skyddet för en bostadsrättsinnehavare i fråga om trygghet i närområdet ska vara minst lika starkt som det är för hyresgäster. Det är ett mycket välkommet och stort steg.

Dessutom gör vi detta i det snabbspår som man ibland får höra att Socialdemokraterna tycker går för snabbt. Jag tror dock att angelägenhetsgraden i dessa frågor är så pass hög att det är motiverat, och jag är mycket glad att vi nu har en sådan process igång.

Vad gäller bonusfrågan som kom när det gäller andrahandsupplåtelse av bostadsrätter tänker jag två saker. För det första har vi inget allmänt intresse i vårt land av att skapa stagnation på bostadsmarknaden. Vi har ett intresse av rörlighet på bostadsmarknaden. Vi har ett intresse, inte minst i storstäder, av att kunna tillgängliggöra bostäder på ett flexibelt sätt.

Samtidigt råder det, för det andra, ingen som helt tvekan om att vi också måste säkerställa att detta inte används i kriminella syften. En viktig sak som den utredning vi nu har tillsatt ser på, återigen, är hur man ska kunna ingripa kraftfullt mot bostadsrättsinnehavare som är kriminella eller ägnar sig åt kriminell verksamhet. Den frågan träffar även den situation som Markus Kallifatides nu tar upp, nämligen människor som exempelvis disponerar sina bostadsrätter på ett sätt som inte är förenligt med de regler som bostadsrättsföreningen har satt upp eller med lagstiftningen i stort.

Fru talman! Svaret är att det går bra. Vi arbetar vidare med de frågorna och kommer att ta ett helhetsgrepp när vi nu också utreder en fråga som dessvärre inte utreddes under den förra mandatperioden. Den lagstiftning – som jag i och för sig tyckte var väldigt bra – som handlade om hyresrätterna grundades ju på en utredning som tillsattes under förra mandatperioden, även om vi inte tyckte att den gick tillräckligt långt. Till exempel lade vi till ansvaret också för barnens brottslighet i närområdet när vi så småningom återkom till riksdagen i de frågorna.

Det hade naturligtvis varit mycket bättre om även bostadsrättsfrågan hade hanterats i det sammanhanget. Då fanns det inget underlag för det, men det rättar vi nu till. Vi lyfter dessutom in en möjlighet för utredaren att se på fler frågor – jag har nämnt exempelvis frågor rörande register, som är under hantering.

Min bestämda uppfattning är att vi när vi stänger den här terminen kommer att ha ett brett och ordentligt beredningsunderlag för att ta viktiga kliv framåt för att säkerställa att den som bor i bostadsrätt och är aktiv i en bostadsrättsförening har minst samma rättstrygghet som den som bor i hyresrätt.

Fru talman! Markus Kallifatides har frågat mig om arbetet med att utveckla reglerna som omgärdar bostadsrätten och bostadsrättsföreningen är tillräckligt högt prioriterat inom Regeringskansliet samt om jag och regeringen avser att återkomma med lagförslag på området denna mandatperiod och i så fall vilka.

Låt mig först bekräfta det som är allmänt känt, nämligen att regeringen arbetar på bred front mot kriminalitet och för ökad trygghet i samhället. En viktig del i det arbetet är att skapa trygghet i landets bostadsområden. Personer som bär vapen i sitt bostadsområde, som säljer narkotika på gathörnet eller i lekparken eller som angriper polis eller annan blåljusverksamhet genom stenkastning skapar otrygghet för andra boende i området. Det är också det som är bakgrunden till att regeringen förra året gick fram med förslagen om att det ska vara lättare att säga upp hyresavtal i fler fall om lägenheten används för att begå brott eller om brotten begås i närområdet.

Bostadsrätten är en av våra vanligaste boendeformer i dag. På samma sätt som de som bor i hyresrätt har de som bor i bostadsrätt rätt till trygghet i boendet och bostadsområdet. Bostadsrättsföreningar har också ett berättigat intresse av att de boende är skötsamma och inte begår brott i lägenheten eller i närområdet. Jag delar alltså Markus Kallifatides uppfattning att det i detta avseende inte finns anledning att se olika på hyresrätter och bostadsrätter. Det är därför jag har gett en utredare i uppdrag att föreslå att bostadsrättsföreningar ska ges utökade möjligheter att säga upp bostadsrättshavare som begår brott i bostadsområdet eller använder lägenheten för att begå brott. För att ytterligare öka tryggheten i bostadsrätter ska utredaren även se över frågan om det ska bli enklare att neka medlemskap i en bostadsrättsförening om den som ansöker om medlemskap har begått brott. Frågan utreds i vad vi kallar ett snabbspår, det vill säga att det ska gå mer skyndsamt än vanligtvis, och den här utredningen ska redovisas redan i början av december i år. Detta bekräftar att arbetet med att se över de regler som omgärdar bostadsrätten och bostadsrättsföreningen är mycket högt prioriterat inom Regeringskansliet under denna mandatperiod.

Jag vill även passa på att nämna att ett förslag om att inrätta ett nationellt bostadsrättsregister precis har varit ute på remiss. Ett sådant register gör framför allt hanteringen av pantsättningar mer modern och rättssäker, och det underlättar därmed för bostadsrättsföreningarna. Ett bostadsrättsregister skulle även bidra till att förebygga och utreda brott och bidra till en effektivare brottsbekämpning som tar sikte på tillgångar.

Fru talman! Jag tycker att vi är överens om ganska mycket. Men det är helt riktigt att Richard Jomshof drar iväg i ett antal avseenden där jag inte riktigt är med på noterna.

Låt oss börja med att definiera ”oss”. Det kan vi förstås hålla på med ett tag. Men låt oss i varje fall konstatera att fri- och rättighetsskyddet i våra grundlagar omfattar svenska medborgare, och bland svenska medborgare finns såväl kristna som judar och muslimer. Fri- och rättighetsskyddet måste självfallet omfatta oss alla. Det tycker jag är en grundbult.

Därutöver hade vi ju en dynamisk diskussion om koranbränningar för ett och ett halvt år sedan. Richard Jomshof intog då en principiellt respektabel ståndpunkt vad gäller hur den typen av frågor ska hanteras och visade att det finns ett stort utrymme i vår demokrati för att uttrycka stark kritik mot en religion som man av olika skäl inte alls sympatiserar med.

Det är så vi historiskt har hanterat sådana konflikter i vårt samhälle och också bör göra framgent. Vi har exempelvis haft rättsfall i den svenska högsta domstolen som har rört pingstpastorers fördömanden av homosexualitet. Det är över huvud taget inte värderingar eller ståndpunkter som jag själv delar.

Kombinationen av religionsfrihet och yttrandefrihet har ändå lett vårt rättssystem att värna denna sfär, där du också får säga saker som det omgivande samhället på goda grunder ofta inte alls håller med om. Detta måste dock hanteras på andra sätt, och det mesta av det kan vi hantera genom just en kritisk samhällsdebatt och andra opinionsyttringar.

Det finns dock en tydlig gräns, och den går vid våldsbejakande extremistiska sammanhang som främjar en radikalisering ägnad att undergräva precis de fri- och rättigheter och det öppna, fria samhälle jag talar om.

Det är riktigt att detta i hög grad finns i den islamistiska miljön. Det är därför vår brottsbekämpning riktar sig mot den. Det är också därför vi tar initiativ politiskt, till exempel mot finansieringen, som vi vet är en central fråga för att just stoppa utländskt inflytande och utländsk påverkan på detta område. Här är vi överens.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Låt mig börja i den här änden: Sverige är och ska fortsätta vara ett fritt och öppet samhälle. Sverige har ett väldigt starkt konstitutionellt fri- och rättighetsskydd med yttrandefrihet, demonstrationsfrihet, religionsfrihet och föreningsfrihet. När vi talar om att det finns ett demokratihot och ett författningshot mot Sverige är det dessa fri- och rättigheter vi vill försvara. De utgör naturligtvis värden för hela vårt samhälle men är i högsta grad också reella för var och en.

Det är det som motiverar resurssättning för effektivare verktyg till våra brottsbekämpande verksamheter och de utredningsgrepp som vi nu tar i fråga om utländsk finansiering. Vi vill i grund och botten försvara vårt fria och öppna samhälle.

I sitt senare inlägg vidgar Richard Jomshof diskussionen något från att handla om det som frågan ursprungligen avsåg, nämligen den våldsbejakande extremismen, islamismen och hur vi ska bekämpa den, till en bredare diskussion om islam och islams ställning i vårt samhälle.

För egen del är jag av uppfattningen att människor med goda värderingar som fredligt vill utöva sin religion själva eller tillsammans med andra är vad vårt konstitutionella fri- och rättighetsskydd är ägnat att skydda. Detta gäller oavsett om man är kristen, muslim, jude eller vad man än är.

Vad vi däremot inte kan acceptera är rörelser, oavsett om de är religiöst motiverade eller ideologiskt-politiskt motiverade, som i civilsamhället på ett eller annat sätt bedriver en verksamhet – en moské eller en ideell förening – som i olika hänseenden är ägnad att undergräva det fria samhället och vill främja och odla en våldsbejakande extremism. Det är mot den problematiken vi riktar samhällets kraft.

Det är inte så att vi inte gör någonting medan vi talar om problemen. Vår brottsbekämpning och vår säkerhetstjänst är naturligtvis inte inaktiv, utan tvärtom är den mycket aktiv i dessa frågor, vilket är väl känt när det exempelvis gällt extremistiska imamer. Några fall är också kända för omvärlden, även om det också funnits frågor om verkställighet. I grund och botten är det ett uttryck för att det finns en systemkraft mot miljöer som främjar radikala extrema värderingar och idéer med mål som inte är förenliga med vårt fria öppna samhälle. Det är i det ljuset man ska se vårt utredningsinitiativ.

En kritisk sak för att åstadkomma det där expansiva också i vårt samhälle är trots allt finansieringen som kommer från utlandet. Oavsett om finansieringen kommer från statliga aktörer eller andra grupperingar och går till olika samfund i Sverige som är ägnade att främja en radikalisering är det precis sådant som vi vill komma åt och som vi vill strypa. Individer som gör sig ansvariga för sådant ska inte vara i Sverige, och pengar av det slaget ska inte nå ett svenskt civilsamhälle med sådant syfte.

Därför är jag väldigt glad över att vi har kunnat ta det här utredningsgreppet. Och även om det finns utredningsformuleringar av klassiskt snitt som handlar om att överväga saker är det ett uttryck för en mycket tydlig politisk vilja. Vi måste få en helt annan systemkraft mot dessa krafter. Då är en nyckelåtgärd att strypa finansieringen.

Fru talman! Tack, Richard Jomshof, för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag!

Om jag får börja med terrorhotet är det en realitet att när det skedde en höjning av hotnivån i augusti förra året var det mot bakgrund av ett väldigt tryck från våldsbejakande islamistiska extremistiska grupperingar, inte minst utanför landets gränser. Det var då Sverige gick från att vara ett bland andra västerländska länder, alltså ett legitimt mål, som det heter i de här bedömningarna, till att vara ett prioriterat mål, alltså ett utpekat mål. Vi känner till bakgrunden. Det var koranbränningar, desinformation om svensk socialtjänst, upplopp i utlandet och attacker på svenska beskickningar. Detta mobiliserade en extremistisk, våldsbejakande opinion mot Sverige. Det låg bakom höjningen då.

Senare på hösten materialiserades hotet på ett fruktansvärt sätt när några svenska fotbollssupportrar i Bryssel blev föremål för extremisters kulor. Det är viktigt att tala klarspråk om vad som var bakgrunden och om vilka krafter som var i rörelse och att rikta vår fulla kraft mot det. Samtidigt måste vi naturligtvis hela tiden ha det breda perspektivet när vi talar om terrorhotnivån.

Kampen mot den våldsbejakande extremismen rymmer förstås flera delar. Vi vet att olika poler kan trigga varandra, till exempel den mer extremistiska högerextrema miljön och den autonoma vänstern, som har legat lite lägre under senare år men hela tiden finns där som ett latent hot. Men det råder ingen tvekan om att det som skapade terrorhotnivåhöjningen var ett ökat hot från den islamistiska extremistiska miljön.

Man kan närma sig den fråga vi nu diskuterar på ungefär samma sätt. Finansieringsgreppet gäller mer än bara islamism. I Sverige har vi exempelvis sett rysk-ortodoxa kyrkan med kopplingar till den ryska staten. Det har aktualiserats i några lokala plan- och byggärenden. Det handlar om den typen av kopplingar och hur de ska hanteras. Därför är det naturligtvis motiverat att ta ett bredare grepp.

Det råder ingen som helst tvekan om att den problembild som Richard Jomshof lyfter fram vad gäller kopplingar mellan utländska aktörer, extremistiska miljöer och statliga aktörer i relation till islamism, våldsbejakande islamism och expansiva ambitioner också i vårt land i högsta grad har fog för sig. Det är klart att det i hög grad är den problembakgrund som motiverar det här greppet.

Jag tycker att det är ett rätt konkret svar att man vill gå på finansieringen. Det är trots allt med pengarna som också inflytandet och styrningen kommer från utlandet. Vad gäller ordvalet i direktiven om att överväga något är det klart att det finns en viljeriktning i utredningen. För egen del, utan att föregripa utredarens slutsatser, tror jag det är väldigt viktigt att få den här typen av regelverk på plats med effektiva och konkreta verktyg för vårt öppna, fria samhälle att motverka den här typen av finansiering. Det är klart att det är med den intentionen som utredningen har tillsatts. Det finns också en empiri och en sakkunnig debatt kring frågorna i Sverige som leder oss i den riktningen. Det är så man ska uppfatta tillsättandet av utredningen.

Fru talman! Richard Jomshof har frågat socialministern om han avser att vidta några generella åtgärder för att förhindra det fortsatta byggandet av moskéer på svensk mark med direkta kopplingar till muslimska diktaturer och islamistiska krafter och i så fall vilka. Interpellationen har överlämnats till mig.

Nyligen beslutade chefen för Säkerhetspolisen att sänka terrorhotnivån från ett högt hot till ett förhöjt hot – från en fyra till en trea på en femgradig skala. Men även om terrorhotnivån har sänkts befinner vi oss fortsatt i ett allvarligt säkerhetsläge.

Vi hanterar tre parallella hot mot den inre säkerheten i vårt land: den organiserade brottsligheten, statliga aktörer som på olika sätt agerar fientligt mot Sverige och våldsbejakande extremism och terrorism. Under senare år har vi också sett hur dessa hot i allt högre grad flätas samman. För att möta dessa hot fortsätter regeringens arbete för att göra vårt samhälle mer motståndskraftigt. Det rör sig om flera olika saker, bland annat skärpt lagstiftning och nya och effektivare verktyg för att förebygga och bekämpa allvarlig brottslighet.

En viktig del av detta arbete handlar om att komma åt de finansiella strukturer som bidrar till att undergräva, utmana eller angripa det demokratiska styrelseskicket för att i dess ställe skapa parallella samhällsstrukturer eller öka rekryterings- och radikaliseringsförmågan inom extremistiska miljöer.

Regeringen har därför nyligen gett en särskild utredare i uppdrag att överväga och föreslå regler som förbjuder eller på annat sätt motverkar utländsk finansiering av trossamfund och andra verksamheter i Sverige med koppling till islamism, extremism och andra antidemokratiska intressen. Syftet med detta är att förhindra att extremistiska och andra antidemokratiska miljöer i Sverige stärks genom sådant finansiellt stöd från andra stater, utländska organisationer eller finansiärer.

Uppdraget ska redovisas senast i maj nästa år, och jag ser fram emot att då ta del av utredningens slutsatser och förslag.

Fru talman! Den föreslagna regleringen har till syfte att påtagligt utvidga utrymmet till att omfatta en lång rad handlingar som inte minst omfattar psykiska kränkningar men som i dag inte når upp till nivån för olaga hot eller den typen av brott.

Generellt sett är en ingång i lagförslaget om psykiskt tvång att det måste röra sig om något slags hot eller tvång eller i varje fall om kränkningar som sammantagna har varit ägnade, som det heter, att allvarligt skada personens självkänsla. Man måste ändå komma på något slags nivå om vi ska få en lagstiftning som är förutsägbar och lever upp till något slags grundläggande legalitetskrav.

Det råder inga tvivel om att intentionen är att ändå påtagligt utvidga det straffbara området på det sättet, men det måste fortfarande ske på ett rättssäkert och förutsägbart sätt. Annars finns en stor risk att det inte blir något av det i praktiken om det blir för stora penseldrag och domstolarna måste tillämpa en lagstiftning som är för vag och för lös i kanterna.

Nåväl! Det vi nu lägger fram vågar jag påstå kommer att bli ledande i Europa, om man ser det på ett praktiskt och effektivt sätt när det gäller skyddet för personer som utsätts för den typen av övergrepp.

Sedan var det frågan om remissrundan. Jag har inte precis varje instans som finns med på remisslistan i huvudet, men jag vågar påstå att civilsamhället är med. Skulle det till äventyrs vara så att någon företrädare från civilsamhället eller i en organisation som vill säga något inte finns med på den utskickade listan är det naturligtvis så i det här ärendet som i alla andra ärenden att man ändå är välkommen att svara på remissen. Jag hoppas att många delar av civilsamhället och andra aktörer i samhället vill yttra sig över lagförslaget.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! För att börja med själva lagrådsremissen står alla fyra partier i regeringsunderlaget bakom den – inklusive den del av kriminaliseringen som tar sikte på omvändelseförsök, definierat enligt vedertagna linjer hos våra myndigheter. Det tycker jag är en stor styrka.

Moderaterna upplever inga hinder i frågan. Jag, som ändå varit ansvarig för frågan, har däremot varit besjälad av en mycket praktisk frågeställning: Hur ska vi de facto kunna åstadkomma detta lagstiftningstekniskt, i synnerhet som den utredning som den förra socialdemokratiska regeringen tillsatte men som lämnade sina förslag under den här mandatperioden kom fram till att det inte fanns något behov av att ytterligare kriminalisera omvändelseförsök?

Den fråga som upptagit min och departementets tid här är alltså inte i första hand hur vi ska kunna ta oss över olika snåriga politiska hinder utan snarare hur vi ska kunna hitta ett praktiskt och effektivt sätt att komma åt det här problemet genom lagstiftning, helst under den här mandatperioden. Då blev arbetet med psykiskt våld ett sådant praktiskt och effektivt sätt att ta sig framåt.

Jag vågar påstå, återigen utan att föregripa vad som kommer fram i remissvängen, att om detta kommer på plats kommer Sverige inte längre att ligga i bakvattnet utan i frontlinjen för ett praktiskt och effektivt skydd mot omvändelseförsök, alldeles oavsett om det finns andra som möjligtvis retoriskt har uttryckt sig mer kraftfullt i lagstiftningen.

Hemligheten om man verkligen vill komma åt problemet är att säkerställa att detta får ett fullt och praktiskt genomslag i vår straffrättsliga ordning. Detta tror jag är ett målrationellt sätt att åstadkomma det.

Jag vill också understryka att vi beskriver det som en kriminalisering av omvändelseförsök, för det är vad det i praktiken är. Sedan måste man någonstans ändå göra något slags avgränsning lagstiftningsmässigt eller straffrättsligt om vi ska leva upp till andra krav som legalitetsprincipen, att det ska vara förutsebart, att det ska vara möjligt att tillämpa i praktiken och så vidare.

Är man, vilket jag verkligen upplever att interpellanten är, engagerad på djupet i de här frågorna tror jag att man verkligen ska välkomna och ställa sig bakom det här greppet. Det kommer att lägga oss i frontlinjen i Europa, och vi kommer att erbjuda ett skydd som potentiellt sett verkligen kan vara praktiskt och effektivt på ett annat sätt än vad som är fallet i dag.

Där står vi alltså. Jag hoppas att vi efter remissvängen kommer att kunna gå till Lagrådet skyndsamt och sedan lägga förslaget på riksdagens bord så snart som det bara går.

Fru talman! Tack för möjligheten att få diskutera de här viktiga frågorna här i dag!

Ledamoten och jag delar uppfattningen att även om en del av de mest påtagliga eller grövre omvändelseförsöken säkerligen redan i dag är kriminaliserade och kan träffas av en lång rad olika lagbestämmelser är det ändå väldigt många, i alla fall potentiellt sett, omvändelseförsök som inte träffas av dagens kriminalisering. Och detta vill vi inte acceptera.

Då är min fråga: Hur ska man lösa det på ett effektivt sätt? Jag tror, bara för att ta vägen via EU-initiativet, att diskussionen, säkerligen i ministerrådet, kring frågan kommer att ta sig uttryck i att man sätter siktet på att problemet är omfattande och att man måste hitta olika sätt att ta sig an det. Men som när det gäller straffrätten i stort kommer olika länder att välja olika vägar, lite grann beroende på hur deras straffrättsliga system ser ut.

Det som gjorde att jag tyckte att det var väldigt attraktivt att utvidga skyddet mot omvändelseförsök genom bestämmelsen om psykiskt våld var att jag tror att vi på det sättet – vi får dock se vad remissinstanserna säger – kan hitta en reglering som blir effektiv, som har precision och som i praktiken kommer åt det vi kan komma åt med straffrätt.

Låt mig göra en parallell till det bredare greppet om psykiskt våld och lärdomarna från den utredningen, som tillsattes under den förra mandatperioden. Den lämnade ett förslag om psykiskt våld som sedan sågades av remissinstanserna, framför allt när det gällde rättstillämpningen. Det som föreslogs var för oförutsägbart. Det var för vagt. Det var för breda penseldrag. Man visste inte hur man i praktiken skulle ro i land uppgiften att skydda utsatta personer mot detta våld.

Detta tror jag är en erfarenhet som man kan överföra även till den här frågan. Det är klart att man med bredare penseldrag skulle kunna säga att vi förbjuder omvändelseförsök, men någonstans måste det ändå bli en lagbestämmelse som kan användas i praktiken och i praktiken upprätthålla det skydd vi är ute efter. Det tror jag att vi kan åstadkomma på det här sättet.

I all praktisk bemärkelse blir omvändelseförsök kriminaliserat i Sverige. Till skillnad från en del andra bestämmelser som också träffar det här problemet nämner vi det också explicit och beskriver problematiken explicit. Som sagt anknyter vi också till vedertagna definitioner av vad det är för slags problem och visar hur bestämmelsen ska träffa det problemet.

För egen del är jag i alla fall övertygad: Om vi får till detta får vi nog till den kanske mest effektiva regleringen i Europa mot denna problematik. Jag vill också understryka att vi dessutom, eftersom det så tydligt står i förarbetena vad det handlar om, rakt upp och ned säger att omvändelseförsök i all praktisk och relevant bemärkelse kommer att vara kriminaliserat i Sverige genom detta.