Herr talman! Jag var lite för snabb med att önska Lars Isacsson trevlig helg och en lyckosam hemresa till Dalarna. Vi ska först ta itu med en återstående diskussion oss emellan.

Lars Isacsson har nämligen frågat mig om jag avser att verka för en samlad nationell strategi mot organiserad välfärdsbrottslighet, där assistansfusk, skolpengsbedrägerier och missbruk inom HVB-systemet ingår. Vidare har han frågat om jag är beredd att verka för att stärka myndigheternas möjligheter att snabbt utbyta information, dra in tillstånd och frysa tillgångar i ärenden där det finns misstanke om organiserad brottslighet. Slutligen har han frågat hur jag ser på behovet av ny lagstiftning, exempelvis med inspiration från Italiens och USA:s antimaffialagar.

Den 1 februari förra året beslutade regeringen om skrivelsen Motståndskraft och handlingskraft – en nationell strategi mot organiserad brottslighet. Strategin är den första i sitt slag, då Sverige inte tidigare haft någon samlad strategi på området. Och nu pågår arbetet med att förstärka insatserna mot den organiserade brottsligheten i enlighet med strategins mål och inriktningar.

En av de övergripande prioriteringarna i strategin är att slå mot den kriminella ekonomin. Det gör vi på flera olika sätt, bland annat genom arbetet med att förhindra att kriminella utnyttjar offentliga medel och använder företag som brottsverktyg.

Som exempel kan nämnas att det pågår översyner av flera välfärdsförmåner som bedöms vara särskilt utsatta för brottsliga angrepp. Det handlar om assistansersättningen, tandvårdsstödet och den statliga lönegarantin.

Regeringen har också gett uppdrag till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, att dels förstärka arbetet mot oseriösa aktörer inom omsorgen, dels förbättra tillsynen av stödboenden och hem för vård eller boende, HVB-hem, som tar emot barn och unga. I detta ingår också att Ivo ska samarbeta närmare med Polismyndigheten och Ekobrottsmyndigheten.

Att riva sekretesshinder för att förbättra möjligheterna för myndigheter att dela information med varandra på ett effektivt och enkelt sätt är ett annat viktigt arbete som regeringen bedriver. Den 1 juli förra året trädde en ny lag i kraft som bland annat innebär en skyldighet för kommuner, akassor och vissa statliga myndigheter att dela information med varandra för att motverka felaktiga utbetalningar från välfärdssystemen.

Sedan den 1 april i år finns en lag som ger ett antal statliga myndigheter samt kommuner, regioner och skolor en skyldighet att både på begäran och på eget initiativ lämna uppgifter till polisen och övriga brottsbekämpande myndigheter.

Till det kommer att regeringen så sent som i slutet av april i år beslutade om två nya lagrådsremisser. Det handlar bland annat om förslag på en ny generell sekretessbrytande bestämmelse som innebär förbättrade möjligheter för alla myndigheter att samverka och dela information med varandra. Det gäller även åt andra hållet, till exempel från polis till kommuner. Det handlar också om att banker, försäkringsbolag, anordnare av personlig assistans och arbetsgivare ska få en utökad skyldighet att lämna viktig information som Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten behöver i kampen mot bidragsbrott och den organiserade brottsligheten.

När det gäller frågan om antimaffialagar har regeringen arbetat fram lagstiftning och bedriver ytterligare lagstiftningsarbete som syftar till att uppnå de effekter som vi har sett med olika maffialagstiftningar runt om i världen, bland annat den amerikanska RICO-lagstiftningen. Jag ska nämna några centrala delar i det.

Den nya lagstiftningen om förverkande, självständigt förverkande, som trädde i kraft i november förra året gör det mycket lättare att förverka, alltså ta, brottsvinster och går rakt efter maffiatopparnas egendom.

Vi har också infört en möjlighet att genom betalningssäkring låsa tillgångar vid återkrav av socialförsäkringsförmåner i syfte att förhindra att kriminella ska gömma undan tillgångar.

Vi har dubblat straffen för brott som möjliggör skjutningar och sprängningar, och vi ser fram emot att i vår ta fram förslag om dubbla straff för alla som ägnar sig åt brottslighet i ett gängkriminellt sammanhang.

Vi har också tillsatt en utredning som jag drev på för redan under förra mandatperioden men som då tyvärr blockerades. Det är en utredning som ska se på ett särskilt straffansvar för just deltagande i kriminella gäng. Det är ett väldigt viktigt steg och ett centralt element i den typ av maffialagstiftning som vi har sett i andra länder. Nu är det äntligen på gång.

Vi ser dessutom över andra brott, bland annat försök och förberedelse och den typen av brott. Det handlar om att vi ska komma åt och döma fler till ansvar.

Sammantaget vill jag försäkra Lars Isacsson om att regeringen tar hotet från den organiserade brottsligheten på största allvar. Vi väjer inte för att vidta nödvändiga åtgärder för att skydda Sverige från systemhotande kriminalitet inklusive att strypa den kriminella ekonomin, som driver brottsligheten i övrigt.

Herr talman! Tack, Lars Isacsson, för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor i dag!

Jag vill bara understryka betydelsen av att inte bara diskutera frågorna utan också agera mot den kriminella ekonomin. Ska vi komma åt den organiserade brottsligheten behöver vi förstås göra flera saker samtidigt. Jag brukar kondensera, eller förenkla, den nationella strategin i tre delar: Det handlar om att slå mot det grova våldet, alltså skjutningarna och sprängningarna, att bryta rekryteringen av barn och unga och att strypa den kriminella ekonomin.

Vi vet att den kriminella ekonomin i dag inte längre till största delen utgörs av intäkter från narkotika. Den kriminella ekonomin omsätter 100−150 miljarder, och även om narkotikan numera ”bara” utgör ungefär hälften av den ekonomin är den förstås en enormt central intäktskälla för de kriminella gängen. Det leder till väldigt mycket stora skador i samhället i övrigt; det är narkotikan som driver väldigt mycket av våldet, vilket i sig är skäl att slå hårt mot den.

Min poäng är att understryka att det som verkligen har växt över tid är annan ekonomisk brottslighet som sker organiserat. Vi vet att det handlar om allt från systematiskt bidragsfusk till att man, som beskrivs här, tar sig in i olika välfärdstjänster och välfärdsverksamheter. Utöver detta har vi de brott som drabbar vanliga enskilda människor, till exempel äldrebedrägerier och så vidare.

Det är alltså otroligt centralt att strypa detta. När vi utvecklar verktyg för brottsbekämpningen är det viktigt att tänka på att dessa verktyg också kan riktas mot den ekonomiska brottsligheten.

Jag ska ta ett konkret exempel: De preventiva tvångsmedlen, alltså den möjlighet som polisen numera har att även preventivt rikta tvångsmedel mot de kriminella nätverken, säkerställer vi utformas på ett sådant sätt att de kan riktas mot den kriminella ekonomin – inte ”bara” mot våldet, som naturligtvis är det mest brutala uttrycket, men för att man också ska kunna förhindra och förebygga den ekonomiska delen av den organiserade brottsligheten.

Jag redogjorde tidigare för allt vi gör, men jag vill gärna kommentera de tre förslag som Lars Isaksson tog upp i sin fråga.

Det första gällde höjda straff för ekonomisk brottslighet. Det kan vi ta i hand på redan i dag, innan vi tar helg. Så ska det bli. Det är också en viktig del av den straffreformsutredning som rikspolischef Petra Lundh ska rapportera av framåt sommaren. Då förväntar jag mig också att det ska komma förslag på området ekonomisk brottslighet.

Det andra förslaget gällde uppdrag till Utbetalningsmyndigheten. Jag tycker att det är ett intressant förslag, som jag måste värdera närmare. Vi har redan ett uppdrag till den nya myndigheten att följa betalningsströmmarna. På det sättet är det kanske mer en metodologisk fråga hur man vill rikta sin analysresurs på ett så effektivt sätt som möjligt för att uppnå det som jag förutsätter att vi båda vill uppnå, nämligen att identifiera de individer som använder felaktiga utbetalningar som ett sätt att berika sig på ett kriminellt sätt.

Frågan om man ska skära på en annan ledd och rikta det mer individnära lyfter jag gärna med ansvarigt statsråd för den myndigheten. Det är en intressant tanke. Jag kan inte närmare bedöma vilken metod som är lämpligast, men det är absolut värt att diskutera den frågan.

Det tredje förslaget handlar om ett näringsförbud med europeisk räckvidd. Även det tycker jag är en intressant sak att diskutera vidare. Det pågår sådana processer. Nu vidtar vi viktiga åtgärder för att skärpa näringsförbudet nationellt, och det kommer att vara betydelsefullt. Men jag är fullt medveten om att den här brottsligheten är gränsöverskridande, så jag är beredd att titta vidare också på den frågan när vi blickar framåt.

Herr talman! Strategin är beslutad redan för ett år sedan, och den är som sagt den första i sitt slag i Sverige. Det hade varit mycket bättre om vi hade haft den för tio år sedan. Det hade vi inte, men nu finns den på plats. Det är en samlad nationell strategi mot organiserad brottslighet som tydligt riktar sig mot just de maffialiknande strukturerna och att strypa den kriminella ekonomin.

Det är klart att om man ska få någon effektivitet i en svensk maffialagstiftning måste man säkerställa att den rymmer komponenter som fungerar i vår lagstiftning i övrigt. Det arbetet har vi kommit långt med. Jag vill nämna några centrala komponenter hämtade från den amerikanska och italienska lagstiftningen, där vi redan är långt framme. Den första handlar om att riva sekretesshinder.

Jag var på Brottsförebyggande rådets 50-årsjubileum i höstas. På middagen hade man ett quiz, som man brukar ha på jubileer. En av frågorna handlade om vad temat var för den första utgåvan av Brås myndighetstidning Apropå. Det var ”riv sekretesshindren”. Vi kan glädja Brås medarbetare och svenska folket med att nu, 50 år senare, sker det. Det är centralt för den här typen av maffialagstiftningar att man kan dela information mellan olika aktörer, också mellan brottsbekämpningen och andra aktörer i samhället. Det är en komponent, och nu sker det.

Det andra jag skulle vilja ta upp är att man mycket riktigt måste kunna slå mot strukturer utan att kunna knyta individer till de enskilda brotten. Därför är det viktigt att vi arbetar med ett förslag om att kriminalisera deltagande i de kriminella nätverken. Det är i praktiken det vi talar om.

Lars Isacsson är inte en särskilt polemisk politikertyp. Jag ska alltså inte polemisera för mycket. Men jag kan i varje fall säga att jag satt i en grundlagskommitté under förra mandatperioden, där vi verkligen ville få med oss S och möjliggöra en maffialagstiftning genom att ändra föreningsfriheten när vi ändå gjorde det för att kriminalisera deltagande i terroristnätverk. Jag hade personligen en mejlkonversation med min företrädare Morgan Johansson i den frågan, men vi fick nej. Det var synd, för vi tappade fyra år när det gäller att få fram en RICO-lagstiftning. Men vi ska inte älta det som har varit.

Vi blickar framåt och konstaterar att det nu finns en majoritet för att ändra föreningsfriheten i grundlagen på ett sådant sätt att vi kan ta nästa steg och kriminalisera deltagandet i kriminella nätverk. Det kommer att vara en central komponent i en svensk variant av en maffialagstiftning.

Den tredje delen har jag nämnt redan. Den gäller möjligheten att avlyssna nätverken preventivt. Genom att man kan göra det utan att knyta det till en specifik brottsmisstanke blir det möjligt att rikta in sig på de individer, inte minst längre upp i hierarkin, som ofta håller sig på behörigt avstånd från det enskilda brottet.

Jag välkomnar engagemanget för en svensk maffialagstiftning. Jag är övertygad om att det finns fler komponenter. Jag är beredd att lyssna på alla goda förslag. Men jag vågar också säga att de centrala delarna, baserade på exempel från USA och Italien, redan är på plats genom regeringens politik – eller möjligen på väg. Det gäller exempelvis, som jag nämnde, kriminaliseringen av deltagande i de kriminella nätverken.

Herr talman! Tack, Lars Isacsson, för ett som vanligt meningsfullt och trevligt utbyte om viktiga frågor! Jag håller med om att naivitet kanske är ett lite överutnyttjat ord i sammanhanget, men likafullt är det en realitet om vi blickar ett antal år bakåt i tiden. Mellan 2012 och 2022 tredubblades det dödliga skjutvapenvåldet. Den kriminella ekonomins omsättning svällde till 100–150 miljarder. Rekryteringen av barn trycktes allt längre ned i åldrarna. Det är klart att det tar viss tid att vända på den oljetankern.

Jag är väldigt glad för att vi omprövar politiken på snart sagt alla områden, för ett är säkert: Om vi gör som vi hittills har gjort kommer det att gå som det hittills har gått. Det kan inte vara ett alternativ för något anständigt samhälle, inte heller för det svenska. Därför tar jag fasta på allt som nu görs. Naturligtvis hade Sverige varit ett bättre land i dag om det hade gjorts för tio år sedan. Det skedde inte. Nu sker det. Det är positivt. Det hindrar inte att vi behöver göra mycket mer. Därför är jag lyhörd för förslagen från Socialdemokraterna och alla andra partier i riksdagen.

Jag vill ta fasta på en konkret sak som Lars Isacsson lyfte fram och som är väldigt viktig. Det är att när vi river sekretesshinder ska det inte bara gå åt ena hållet. Det är helt riktigt. De reformer som vi talar om, inte minst den som trädde i kraft den 1 april, innebär ju en skyldighet för en rad olika aktörer i samhället att lämna information till polisen och brottsbekämpningen.

Jag har ett glädjande besked. Det är att lite längre fram i höst kommer ny lagstiftning att träda i kraft med en generell sekretessbrytande regel som ska möjliggöra ökat informationsflöde åt båda håll. Jag vet att inte minst många kommuner har berättigat intresse av att få bättre underlag för att både fatta beslut om placeringar när det gäller barn och unga och göra välinformerade upphandlingar, eller vad det nu kan vara. Där är räddningen på väg. Sedan ska vi se till att det också sker i praktiken. Där får vi alla hjälpas åt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.