Gunnar Strömmer

Fru talman! Jag tackar för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor i dag.

Vad gäller tidsplan vill jag ta fasta på några viktiga frågor som i högsta grad är relevanta för det vi diskuterar här i dag. Det ena är att vi redan har genomfört omfattande förändringar av preskriptionsreglerna, bland annat på det område som vi diskuterar i dag. Det andra är att vi nu har tagit emot Adoptionskommissionens betänkande; remisstiden har precis gått ut. Arbetet pågår naturligtvis för att så snart som möjligt komma vidare med vägen framåt i ljuset av det underlaget.

I december kommer jag att ta emot den utredning som berör EU:s människohandelsdirektiv, som också har förtjänsten att det gäller rakt upp och ned i Sverige. Det är ett direktiv som ger omedelbar effekt för enskilda människor i vår rättsordning. Det är klart att det som vi tar emot i december kommer att vara väldigt viktigt för att kunna komma vidare på detta område.

Där har vi tre konkreta tidsangivelser. Vi har förstås för avsikt att arbeta skyndsamt i alla dessa delar just därför att det problem vi diskuterar är så pass allvarligt både för de enskilda personer som har berörts av det och för Sverige som samhälle.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag vill inte alls vara onödigt polemisk i den här frågan eftersom jag vet att det finns ett genuint engagemang för frågan hos interpellanten. Jag vet också att det finns alltför många människor ute i vårt samhälle som har råkat illa ut och vilkas situation utan tvekan kan beskrivas som både en djup orättvisa och ett djupt och allvarligt övertramp. Men eftersom interpellanten för egen del är rätt insinuant och, skulle jag också säga, konspiratorisk i en del delar vill jag ändå klarlägga några saker.

Först och främst: När det gäller den påstådda passiviteten var interpellantens tidigare parti, ska jag väl säga, en väsentlig del av regeringsunderlaget under de föregående åtta åren. Jag vet inte vad som hände på detta område under de åtta åren, men jag vet att det i slutet av de åtta åren tillsattes en utredning efter ett enigt tillkännagivande här i riksdagen. Jag konstaterar nu att regeringen arbetar vidare utifrån det underlaget. Vi har redan gett i uppdrag till myndigheter på detta område att utgöra ett viktigt stöd för de personer som är berörda av adoption.

Vad gäller preskriptionsreglerna hänvisar interpellanten till FN-underlag som har 18 år på nacken. Jag kan bara konstatera att vi under den här mandatperioden, i år, har ändrat preskriptionsreglerna.

Vad gäller aktivitet på detta område skulle jag alltså säga att det är enklare att beskylla tidigare regeringar för passivitet än just den här regeringen.

När det sedan gäller Adoptionskommissionens betänkande tycker jag att det är naturligt att vi nu, när det bara har gått några få veckor sedan remisstiden för förslaget gick ut, arbetar igenom underlaget på ett seriöst sätt. Vi förhalar inte, men vi gör det på ett seriöst sätt. Vi ska naturligtvis återkomma både till riksdagen och till medborgarna i vidare bemärkelse om vägen vidare utifrån det underlaget.

Vad gäller ordet rättvisa vill jag avslutningsvis säga att jag inte har något som helst problem med att vare sig beskriva en del av de övergrepp som vi talar om här som djupt orättvisa eller att konstatera att frågorna om både preskriptionstiderna och straffen på detta område handlar om just rättvisa – det vill säga att det straffrättsliga systemets konsekvenser ska återspegla brottens allvar och de djupa orättvisor som de representerar.

Fru talman! Låt mig börja med tidslinjen. Det kommer utan tvekan att ske innan vi lämnar över någon klubba till en ny regering, eftersom det ligger åtminstone fyra, åtta, tolv eller kanske sexton år bort. Vi kommer att säkerställa att arbetet sker skyndsamt, och vi kommer att göra det i ljuset av de förslag som har lämnats av Adoptionskommissionen så sent som i år. Remisstiden för det viktiga arbetet gick som sagt ut för några veckor sedan.

Om vi nu ska ta frågorna seriöst tillsattes utredningen mot bakgrund av ett tillkännagivande från Sveriges riksdag som samtliga partier här i huset stod bakom. Om vi ska diskutera frågorna på ett seriöst sätt framgent tycker jag att det är viktigt att historieskrivningen blir korrekt. Samtliga partier här i kammaren ställde sig bakom ett tillkännagivande som ledde fram till det här viktiga arbetet.

Vi tog emot arbetet i somras. Vi har remitterat det på ett seriöst sätt. Många är engagerade i frågan. Vi har mottagit ett underlag som är brett och djupt och har en offensiv intention. Det är utifrån detta underlag som vi nu arbetar vidare.

Vi vet vilka förslag Adoptionskommissionen lämnade. Det är allt från en offentlig ursäkt till berörda personer till ett nationellt resurscentrum och ekonomiska bidrag i olika avseenden. Det kom en lång rad förslag som det nu naturligtvis är väldigt viktigt att arbeta vidare med på ett seriöst sätt. Det är precis detta som sker.

Jag vänder mig också mot den något slarviga beskrivningen av hur vi beskriver problemet, det vill säga som en allvarlig brottslighet, också i mitt interpellationssvar. Det faktum att vi talar om straff och om förlängd eller avskaffad preskriptionstid beror just på att det är allvarlig brottslighet. Vi har ett mycket starkt intresse av att allvaret i den här brottsligheten återspeglas i straffen, och det är mot bakgrund av det som vi nu förändrar preskriptionsreglerna på området.

Det råder ingen som helst tvekan om att för personer som är berörda av de missgrepp, de övergrepp och i förekommande fall de brottsliga handlingar som har skett historiskt ska vi när vi blickar framåt i ljuset av det underlag vi har fått naturligtvis både säkerställa att det ges en kompensation för övertramp som har skett bakåt och säkerställa ett regelverk framåt som innebär trygghet, rättssäkerhet och anständighet. Min bestämda uppfattning är att vi kommer att kunna åstadkomma det, inte minst baserat på det underlag som vi har fått av Adoptionskommissionen, som som sagt kom till efter ett enigt tillkännagivande här i riksdagen.

Fru talman! Lorena Delgado Varas har ställt ett antal frågor till mig rörande olagliga adoptioner, bland annat om jag avser att ta initiativ till en ny brottsrubricering för olaglig adoption av barn och om jag avser att verka för en lagändring så att brott kopplade till olagliga adoptioner inte omfattas av preskriptionstid när brottet begåtts mot barn.

I somras tog regeringen emot Adoptionskommissionens betänkande om Sveriges internationella adoptionsverksamhet (SOU 2025:61). Många viktiga och svåra frågor tas upp i betänkandet. Remisstiden gick ut den 6 oktober, och kommissionens förslag och remissvaren bereds nu vidare inom Regeringskansliet.

I de fall brott kan misstänkas i samband med adoption är det rättsvårdande myndigheter som ska utreda det. Misstänkta fel och brister i adoptionsförmedlingen kan också utredas av tillsynsmyndigheten Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd. Som justitieminister kan jag inte uttala mig om vilka åtgärder dessa myndigheter bör vidta i ett enskilt ärende. Men jag vill lyfta fram att regeringen under mandatperioden har vidtagit flera åtgärder på de områden som interpellanten tar upp.

Den 1 april trädde lagändringar i kraft som innebär att preskriptionstiden för flera allvarliga brott har förlängts. Exempelvis har preskriptionstiden för människohandel förlängts från 15 till 25 år. Vidare innebär lagändringarna att utdömda fängelsestraff inte kommer att preskriberas. Lagändringarna ger brottsoffer möjlighet till upprättelse även om lång tid passerat sedan brottet begicks.

Tidigare i år tillsatte regeringen en utredning som ska lämna förslag på hur Sverige ska genomföra ändringsdirektivet till människohandelsdirektivet. I ändringsdirektivet anges bland annat att medlemsstaterna ska säkerställa att människohandelsbrottet även ska omfatta utnyttjande av illegal adoption. Utredningen ska presentera sina förslag i december i år.

Vi har också stärkt stödet för adopterade och adoptivföräldrar. I januari i år gav regeringen Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd i uppdrag att bland annat vara nationell kontaktpunkt för frågor som rör oegentligheter inom internationella adoptioner, ge stöd till adopterade i samband med ursprungssökning och tillhandahålla adoptionsspecifikt, professionellt samtalsstöd till adopterade och adoptivföräldrar.

Frågan om Sveriges internationella adoptionsverksamhet är angelägen. Den kräver noggranna analyser och överväganden. Jag vill inte föregripa det arbete som pågår inom Regeringskansliet med att analysera Adoptionskommissionens betänkande och remissvaren, men jag kan försäkra frågeställaren att regeringen tar frågan på största allvar.

Fru talman! Tack, återigen, till Malte Tängmark Roos för möjligheten att diskutera den här viktiga frågan i dag!

Jag konstaterar som sagt att vi levererar något mycket väsentligt, nämligen möjligheten att dela information mellan Malmö stad – Malmö kommun, alltså – och polisen. Det betyder att den investering skattebetalarna i Malmö har stått för när det gäller bullerkameror nu kan få ordentlig utväxling, det vill säga att den information man samlar in också kan komma till konkret bruk i brottsbekämpningen. Det är ett utomordentligt viktigt steg. Det tas redan inom några veckor, den 1 december.

Det andra jag tar fasta på är att straffen eller konsekvenserna ska stå i rimlig paritet med brottens allvar för de boende i Malmö. Böterna måste höjas, och vi ser över dem. Jag ber att få återkomma i den delen. Vi för en nära dialog med polisen i Malmö om i vilken mån verktygslådan ska vässas ytterligare. Jag lovar att återkomma till medborgarna i Malmö och till kammaren när vi har nya besked att ge.

Jag vill avslutningsvis tacka alla företrädare för Malmö som har tagit upp de här frågorna, inte minst oppositionsrådet Helena Nanne som har drivit frågan väldigt målmedvetet både lokalt och nationellt i relation till regeringen.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Vansinneskörningar är inget nytt problem eller något man fått nya insikter om. Om vi nu ska vara sådana hade Miljöpartiet åtta år på sig att vidta åtgärder, men det hände ju ingenting. Det är klart att allting handlar om vad man jämför med. Jag konstaterar bara att i relation till en problembild som var välkänd under de åtta – eller om det blev sju – år Miljöpartiet satt i regering hände ingenting.

Nu tar vi tag i det här, och vi gör det systematiskt. Vi börjar med att säkerställa att information kan delas. Det är en ganska avgörande förändring om den typ av investeringar som sker lokalt, bland annat i Malmö, ska få något slags praktisk effekt. Det kommer de att få från och med den 1 december. Apropå tidslinjen i år är det helt riktigt att vi lade den här lagstiftningen på riksdagens bord bra nära första kvartalet.

Vi konstaterar att straffen inte står i paritet med brottslighetens allvar och att vi nu ska se till att göra en översyn av straffen. Man kan redan se att vi har vidtagit två åtgärder mer än vad Miljöpartiet åstadkom på åtta år.

Jag aviserar dessutom att det pågår en diskussion med Polismyndigheten nationellt och lokalt i Malmö om i vilken utsträckning vi ska tillföra nya verktyg till verktygslådan. I den mån det skulle bli sådana åtgärder är det tre gånger så många åtgärder på hälften så lång tid under den här mandatperioden jämfört med den föregående.

Jag tar Malmöbornas situation på mycket stort allvar. Den lyhördheten bekräftas bland annat genom de två besked jag ger i dag. Vi kommer att fortsätta följa utvecklingen noga.

Jag kan även försäkra att analysprocessen inte förs internt i något skrymsle på Justitiedepartementet. Den sker på fältet i omedelbar dialog med de poliser som arbetar med frågorna på plats. Den lokala problembilden och de lokala behoven tas in i det arbetet. Jag lovar att återkomma så snart den dialogen är avslutad.

Fru talman! Jag tackar för möjligheten att få diskutera denna viktiga fråga i dag. Den är viktig för Malmöborna, och den är viktig för medborgarna på många andra håll i Sverige där man upplever samma problematik.

Att vi nu möjliggör informationsdelning är ett stort och väldigt väsentligt steg. Det gäller all brottsbekämpning. Att vi kan koppla ihop exempelvis de kameror som polisen har med kameror som sätts upp av kommuner och av andra aktörer gör att vi på ett helt annat sätt gemensamt kommer att kunna skapa en systemkraft mot olika slags brottslighet.

När det har investerats så mycket i moderna, effektiva bullerkameror som det har gjorts i Malmö är det klart att det är en avgörande förändring att det nu också blir möjligt att använda kamerainnehållet på ett effektivt sätt och rikta det mot dem som står för dessa störningar så att man kan komma åt dem på olika sätt. Det är en otroligt viktig förändring.

Den andra del jag vill lyfta fram är att de ekonomiska konsekvenserna av i synnerhet upprepad brottslighet – jag håller med om det – måste stå i paritet med brottets allvar och störningarnas stora konsekvenser för de boende. Där kan man bara konstatera att ordningsböter på 1 000 kronor inte återspeglar konsekvenserna av denna typ av vansinneskörningar. Det är därför jag nu har aviserat att vi kommer att se över straffen, vilket naturligtvis i praktiken betyder att det ska bli mycket dyrare att ägna sig åt sådan här brottslighet och göra det på ett upprepat sätt.

Vad sedan gäller ytterligare verktyg är det en diskussion som vi för med Polismyndigheten både nationellt och lokalt i Skåne och i Malmö. Det är ett faktum att det finns verktyg i form av exempelvis flygande inspektioner eller föreläggande om kontrollbesiktning, och om sådana förelägganden inte följs blir det konsekvenser. Då blir det körförbud på det aktuella fordonet.

Jag är medveten om den diskussion som förs när det gäller möjlighet att beslagta fordon i analogi med Danmark och så vidare. Det hänger också i någon mån ihop med straffens storlek. Det ska finnas ett slags proportionalitet, kan man säga, mellan det straffvärde som man anser att brottsligheten har och vilka ytterligare verktyg polisen ska ha. Den diskussionen är som sagt fortfarande pågående, och jag kan försäkra interpellanten att den också förs med polisen i Malmö.

Fru talman! God afton! Malte Tängmark Roos har frågat mig hur jag och regeringen kommer att agera för att bekämpa vansinneskörningarna och varför det dröjer med att presentera åtgärder mot dem.

Jag är mycket väl medveten om det problem som beskrivs, det vill säga att fordon används på ett sätt som stör och påverkar andra medborgare på ett negativt sätt. Jag har därför tidigare uppdragit till Justitiedepartementet att kartlägga vilka polisiära verktyg som finns för att hantera ljudstörningar från fordon och analysera om det behövs ytterligare sådana verktyg för att komma till rätta med problemet. Arbetet med att analysera problematiken har skett i nära dialog med Polismyndigheten.

Analysen visar att det i och för sig finns vissa verktyg för polisen att använda sig av redan i dag. För det första är det straffbelagt att låta sitt fordon bullra onödigt mycket. Om en polis anser att en person gjort sig skyldig till det kan polisen direkt utfärda ordningsbot på 1 000 kronor eller inleda en förundersökning som kan leda till åtal. För det andra kan ett fordon som bullrar bli föremål för en flygande inspektion. Polisen kan då förelägga om en kontrollbesiktning, och om ett sådant föreläggande inte följs är det körförbud för fordonet som gäller.

Under den tid analysarbetet har pågått har jag noterat att även Malmö kommun har arbetat kreativt med sina verktyg. Det är ett arbete som Justitiedepartementet har följt noggrant. Malmö har bland annat infört nattliga körförbud på de mest utsatta gatorna och installerat bullerkameror. Vi har också noterat att de nattliga körförbuden generellt har fått ett positivt bemötande från Malmöbor och att andelen boende som störs av höga ljud från trafiken på nätterna har minskat drastiskt.

Samtidigt är det en realitet att den här typen av nattliga körförbud begränsar andra medborgares rörelsefrihet och att de inte är någon permanent lösning. Även om polisen redan i dag har vissa verktyg och har fått utökade resurser att använda dem ser regeringen, precis som interpellanten och många andra politiker i Malmö, behovet av att vässa dessa ytterligare.

Den 1 december träder en lagändring i kraft som är viktig i sammanhanget. Den innebär nämligen att viktiga sekretesshinder kommer att rivas. Enligt den nya regeln råder en presumtion, alltså en utgångspunkt, för att dela information om det behövs för att utreda, förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet. Detta är en lagändring som kommer att ge Malmö kommun och polisen nya möjligheter att samverka, inte minst genom att det då blir möjligt att dela informationen från kommunens bullerkameror med polisen.

Det är också tydligt, menar jag, att dagens sanktioner inte är tillräckligt avskräckande. Regeringen kommer därför att se över straffen för den här typen av återkommande och störande brottslighet. Regeringen fortsätter att följa situationen i Malmö, och jag utesluter inte heller att det kan bli aktuellt med fler åtgärder.

Herr talman! Låt mig avsluta med att instämma i vikten av att vi tar ett grepp om de här frågorna i ingången av ett valår.

Jag ska i nästa vecka, om jag inte har dålig koll på kalendern, träffa riksdagspartiernas partisekreterare tillsammans med Säkerhetspolisen och Polismyndigheten för att tala om hur vi med gemensamma krafter kan få till ett tryggt, säkert, öppet, frimodigt och tillgängligt valår både för förtroendevalda som ska vara med och för kandidater i valrörelsen men också för medborgarna, vars tillgång till politikerna är en helt central del av en valrörelse i ett fritt och öppet samhälle. Då kommer säkerligen de frågor vi nu talar om att aktualiseras.

Jag är förvissad om att andra frågor också kommer att lyftas upp, exempelvis erfarenhet av möten som störts av andra grupperingar, inklusive en del av Gazaprotesterna. Jag tror att också personliga erfarenheter i relation till andra grupperingar, som vi inte har nämnt här i dag, kommer att finnas med i det underlag som partierna tar med sig in i den diskussionen.

Från Säkerhetspolisens och Polismyndighetens sida finns det stor beredskap för att möta upp partierna i detta. Polisen har exempelvis redan beslutat om valet som en särskild händelse för att redan i det här läget kunna vidta åtgärder på ett kraftfullt sätt för att bygga upp en trygg, säker och öppen valrörelse under nästa år.

Med det säger jag tack för i dag. Jag tillönskar ledamöterna en trevlig helg.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Först vill jag upprepa hur oerhört viktigt det är att vi upprätthåller en bredd i vår förståelse av hotbilden. Det handlar förstås om att ha koll på vart och ett av dessa hot. Att ett hot under en viss tid har mattats av betyder inte att det inte kan växa i storlek och betydelse framöver.

Därför menar jag att det är avgörande att ha fullt fokus på de högerextrema, den våldsbejakande islamismen och den autonoma vänstern, och vi ska göra det parallellt.

Ett ytterligare skäl till detta är att vi sett att dessa hot i hög grad kan samverka eller förstärka varandra. De kan till och med ibland mobiliseras av samhällsproblem. Det råder ingen tvekan om att konflikterna i Mellanöstern och exempelvis hatet mot Israel är någonting som förenar extremvänster, våldsbejakande islamism och högerextremism. Aktivitet i vissa grupperingar kan också motivera och trigga aktivitet i andra grupperingar. För att följa varje hot var för sig och för att se hur de interagerar, förstärker och förhåller sig till varandra är det väldigt viktigt att ha hela problembilden klar för sig. Detta handlar alltså inte om att förminska något av hoten utan snarare om att belysa varje hot från alla relevanta utgångspunkter.

Samverkan är ett buzzword som kan betyda allt och inget. Men en sak som framkom, i alla fall initialt, i den utvärdering vi nu gör av den nya strategin, är att berörda aktörer på området i grund och botten verkar tycka att detta ger kraft till en väldigt praktisk och operativ samverkan, även om den förvisso har utvecklingspotential.

En struktur som är väldigt verkningsfull är just Redex, där Säkerhetspolisen och polisen arbetar operativt och individnära när det gäller de olika hoten. Det är också viktigt med den strukturens möjlighet att dela information till exempelvis kommuner, för att man också där ska kunna ha en så precis lägesbild som möjligt och kunna sätta in sina preventiva åtgärder. Inte minst handlar det om åtgärder som riktar sig mot barn och unga.

Jag vill inte föregripa det vi ska återkomma med till riksdagen. Men när vi gjorde utvärderingen tillsammans med ett antal kommuner var det några som uttryckte att de tyckte att utbytet fungerade exemplariskt, medan andra upplevde att det fanns en utvecklingspotential.

Jag tror att det är viktigt att det inte bara blir samverkan på ett övergripande strategiskt plan utan att det blir en samverkan som betyder mycket konkret delning av information, så att alla aktörer som kan påverka detta, inte minst preventivt, kan göra det utifrån en så korrekt verklighetsuppfattning som möjligt.

Slutligen: Detta med olovlig kårverksamhet är en lagstiftning som har sin historiska bakgrund. Den är kanske också utformad för att möta hur man uppfattade att hoten såg ut då. Det har ju förekommit förundersökningar om detta även under senare år, men just denna lagstiftning är nog något trubbig. Jag utesluter inte alls en översyn av den typen av lagstiftning, även om jag tror att vi just som prevention behöver fortsätta att utveckla annan lagstiftning, exempelvis när det gäller hemliga tvångsmedel och annan ingripande lagstiftning för att komma åt strukturerna. Men jag utesluter alltså inte att vi kan se över också annan lagstiftning för att komma åt strukturerna på ett mer effektivt sätt.

Herr talman! Jag vill mena att jag redogjorde väldigt konkret för vilka åtgärder som vidtas på detta område. Det sker också med en stor öppenhet i relation till hotets potentiella allvar.

Säkerhetspolisen har konstaterat att det förvisso rör sig om en förhållandevis ny typ av högerextrema grupperingar i Sverige men ser att metoden att locka in unga i ett brett och till synes oskyldigt kampsportssammanhang rymmer en stor risk för att de här klubbarna växer till ett hot mot vår säkerhet. Säkerhetspolisen pekar på att våldet också är en drivkraft i rekryteringen. De pekar på risker för att radikaliseringsprocessen kan gå fortare i ett sådant sammanhang.

De understryker också att det inte rör sig om några enskilda individer i några enskilda förorter till kommuner runt om i Sverige utan att det utan tvekan rör sig om en del av en global och europeisk utveckling. Detta är ett växande fenomen, inte minst i länder i Europa, med fokus på yngre aktörer.

Säkerhetspolisen har också redogjort för att de ser tecken på att man från de här klubbarna vill försöka påverka myndighetspersoner.

De är öppna med att de bedömer att det finns aktivklubbar eller strukturer som har tillgång till vapen och explosiva ämnen och att de arbetar aktivt för att växla upp i stridsförmåga. Kampsportsträningen är en del av det.

Anledningen till att jag räknar upp detta är att jag vill säga att de myndigheter som är ansvariga för att följa den här typen av hot – framför allt Säkerhetspolisen men också andra inom ramen för Redex och i samarbete med polisen – inte gör det med vänsterhanden. De gör det på djupet och inser vilken kontext den här typen av grupperingar arbetar i, och de vidtar åtgärder som återspeglar allvaret i hotet.

Detta med mörkertalet är en viktig insikt. Man måste hela tiden säkerställa att man gräver på djupet för att minska mörkertalet så mycket det bara går. Jag uppfattar att Säkerhetspolisen i mycket hög grad gör det. Man underskattar inte den negativa kraften, hotpotentialen, i dessa strukturer.

Från regeringens sida handlar det i mycket om att utgå från den strategi som vi har lagt fast när det gäller att bekämpa, förebygga och förhindra våldsbejakande extremism och terrorism. Det är en kraftfull struktur där vi för ihop olika aktörer i samhället som verkligen kan arbeta mot denna problembild och också vidta konkreta åtgärder omedelbart där problemen finns.

Detta är en uppgift som vi tar på stort allvar. Det är ett arbete som vi följer mycket nära och i detta nu håller på att utvärdera. Vi kommer att återkomma till riksdagen om detta under våren, i samlad form.

Herr talman! Mattias Vepsä har frågat mig vad jag och regeringen konkret planerar att göra för att bekämpa nazistiska aktivklubbar.

Låt mig först som en viktig utgångspunkt slå fast att regeringen och alla relevanta myndigheter bedriver ett mycket systematiskt arbete mot våldsbejakande extremism med utgångspunkt i den nationella strategin mot terrorism och våldsbejakande extremism som beslutades sommaren för något år sedan (skr. 2023/24:56). Sett över längre tid har hotet framför allt kommit från högerextremism, autonom vänster och våldsbejakande islamism.

Säkerhetspolisen, Polismyndigheten och Center mot våldsbejakande extremism vid Brottsförebyggande rådet följer alla relevanta våldsbejakande och extremistiska miljöer, inklusive aktivklubbarna, och dessa myndigheter gör löpande bedömningar av vilket hot de utgör.

Säkerhetspolisen har en god bild över aktivklubbarnas verksamhet i Sverige. Klubbarna utgör en plattform för radikalisering av framför allt unga män till våldsbejakande högerextremism. De bedöms i nuläget inte utgöra ett attentatshot. Däremot har några individer med koppling till aktivklubbarna nyligen dömts för allvarliga våldsbrott.

Säkerhetspolisen arbetar för att förhindra att unga individer rekryteras och radikaliseras i klubbarnas våldsbejakande miljöer. Det förebyggande arbetet består bland annat av samverkan med till exempel polis, skola och socialtjänst. Säkerhetspolisen arbetar tillsammans med andra myndigheter med att öka kunskapen om aktivklubbar och andra våldsbejakande miljöer.

Enligt Nationellt centrum för terrorhotbedömning kommer det främsta terrorattentatshotet mot Sverige under detta år sannolikt från ensamagerande aktörer som agerar utifrån en våldsbejakande islamistisk eller högerextremistisk bevekelsegrund. Rekryteringen av barn och unga till kriminella gäng är också fortsatt oroande, särskilt som det finns snittytor mellan dessa gäng och de våldsbejakande extremistiska miljöerna. Att ha bredden och långsiktigheten att hantera dessa hot är viktigt, samtidigt som vi tar höjd för att hoten snabbt kan förändras.

Som framgår av regeringens nationella strategi mot våldsbejakande extremism och terrorism behöver samhället mobilisera för att stärka motståndskraften bland barn och ungdomar. De berörda myndigheterna har sedan strategin antogs stärkt och utvecklat sin samverkan. Information och kunskap om våldsbejakande extremism samt stöd i det förebyggande arbetet finns att tillgå för yrkesverksamma inom bland annat skola, fritidsverksamhet och socialtjänst. Center mot våldsbejakande extremism fyller också en central funktion genom att ge behovsanpassat stöd till lokala aktörer och bidra till att det blir en högre kvalitet i de förebyggande insatserna.

I de sju polisregionerna finns Redexcenter, som är en samverkansform mellan polisen och Säkerhetspolisen som myndigheterna gemensamt har utvecklat i syfte att tidigt upptäcka och reducera hotet från olika våldsbejakande extremistmiljöer. Inom ramen för Redex utvecklar myndigheterna arbetsmetoder, tar fram åtgärder, delar operativ information och deltar operativt i insatser som specialiststöd till lokalpolisområden.

I den nationella underrättelsebilden, som Säkerhetspolisen sammanställer och delar med berörda myndigheter, sammanfattas information om våldsbejakande extremistiska miljöer på olika orter. På det sättet kan kommuner få tillgång till lokala lägesbilder och stöd i att utveckla insatser, till exempel tillsammans med polisen och Center mot våldsbejakande extremism.

Regeringen har dessutom gett de myndigheter som ingår i Samverkansrådet mot terrorism i uppdrag att utveckla och intensifiera arbetet mot terrorism och våldsbejakande extremism i syfte att stärka Sveriges säkerhet. Detta är ett råd där, tror jag, elva eller tolv myndigheter ingår, som leds av Säkerhetspolisen. Myndigheterna ska utifrån det uppdrag vi har gett intensifiera sin samverkan, och det är Säpo som ska samordna den långsiktiga utvecklingen av detta arbete. Uppdraget till Samverkansrådet har bidragit till att det i dag finns bättre förutsättningar hos nationella, regionala och lokala myndigheter att bedriva ett strukturerat, uthålligt och långsiktigt arbete.

Regeringen genomför nu på olika sätt en uppföljning av strategin. Vi hade senast ett större möte med företrädare för myndigheterna i Samverkansrådet och för ett antal berörda kommuner. Vi kommer i närtid att ha ett motsvarande möte med aktörer från civilsamhället, forskningssamhället och så vidare. När vi har gjort denna uppföljning avser jag att återkomma med en samlad redovisning till riksdagen om hur detta arbete har utvecklats och hur vi ser framför oss att det kan utvecklas när vi blickar framåt.

Herr talman! Låt oss fortsätta dialogen, både den mellan oss här i riksdagen och i synnerhet med världen där ute, alla olika aktörer i och runt fotbollen och idrotten i stort. Låt oss göra det enligt flera huvudlinjer och ta fasta på alla positiva förflyttningar som har skett runt idrotten och fotbollen under många år. Det finns många aktörer som vill bidra konstruktivt så att saker och ting blir ännu bättre.

Jag håller helt med om att vi ska enas för att mobilisera mot en verklig yttre fiende – den organiserade brottsligheten – och att det finns mer att göra där. Vi måste inte minst flytta fram systemet som helhet mot denna problematik.

Vi måste fortsätta ta ordningsstörningar och säkerhetsproblem som kan vara farliga för medmänniskor på väldigt stort allvar och inte göra det genom att återgå till en strategi med kollektiv bestraffning utan genom att fokusera på den exkluderingsstrategi som man har slagit in på under senare år. Vi får diskutera vidare hur den kan förstärkas och utvecklas till det bättre.

Ur regeringens synvinkel gäller det att utgå från det underlag som vi har fått fram genom utredningen. Jag vill understryka att det också gäller alla de välutvecklade remissvar som har skickats in från olika håll, inte minst från de aktörer i och runt idrotten som är huvudaktieägare när det gäller möjligheterna och utmaningarna runt fotbollen och idrotten i stort.

Jag ser ändå framtiden an med stor tillförsikt. Det finns väldigt många goda krafter som vill att det här ska bli ännu bättre. Låt oss ta det som utgångspunkt för fortsatt dialog.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag instämmer i att det finns en organiserad brottslighet som naturligtvis rör sig dit där pengarna finns. Det betyder att den också rör sig mot idrotten. Det finns en hel del uppmärksammade exempel på detta, såsom matchfixning och oklarheter kopplade till agentverksamhet, vilket Lars Isacsson lyfter upp. Det är ett intressant resonemang att även i det här avseendet få inspiration från ett stort fotbollsland som Italien, som dessutom har väldigt lång erfarenhet av att arbeta mot organiserad brottslighet. Det tar jag gärna fasta på.

Jag tycker att det är lite bestickande när man riktar allt sitt fokus på ordningsstörningar men missar andra problem kopplade till idrotten som kanske är mer systemhotande. Det är naturligtvis en utveckling som inte är välkommen. Vi måste klara av både och. Jag tar gärna fasta på att vi måste flytta fram positionerna när det gäller organiserad brottslighet kopplad till fotboll och även annan idrott.

En annan sak att ta fasta på är en i grund och botten positiv utveckling över lång tid. Det finns mycket positivt i dag, inte minst runt supportrarna och supporterkulturen, och bygga vidare på det i nära dialog.

Sedan är det förstås en realitet att vi också måste kunna upprätthålla god ordning och säkerhet och att även det förutsätter omtag i olika avseenden. Jag nämnde en mycket konkret fråga, nämligen om oklarheter om vem som ska ha tillgång till kameramaterial på en arena. Det är ju ofta en privat aktör som äger arenan medan en annan aktör i form av en förening, en klubb eller ett bolag som genomför själva arrangemanget. Det finns förslag om detta från utredningen, och det är jätteviktigt att vi kommer vidare med det.

Det är naturligtvis problematiskt när man rullar ut en banderoll och täcker läktaren för att sedan under den kunna maskera sig, i synnerhet om man sedan använder maskeringen för att begå ordningsstörningar som kan vara farliga för ens medmänniskor. Det här är en problematik som vi måste hantera mer offensivt. Det förtar dock inte vikten av att odla allt det positiva eller för den delen rikta ljuset mot annan brottslighet kopplad till idrotten.

Exakt vilka verktyg vi ska ta fram eller hur modellen ska utvecklas är något som kommer att behöva ske i väldigt nära dialog med dem runt idrotten som det berör. Det tycker jag är nästa logiska steg, eftersom vi nu har ett utredningsunderlag som är remitterat. Många aktörer har verkligen lagt sig vinn om att lämna in väldigt utvecklade remissvar i en i grund och botten konstruktiv anda. Där har vi ett bra underlag för fortsatta diskussioner framgent. Jag ser fram emot detta och gör också gärna det här i nära dialog med olika aktörer här i riksdagen.

Herr talman! Tack, Lars Isacsson, för möjligheten att diskutera denna viktiga fråga i dag!

Den utredning vi tillsatte gav oss ett utmärkt underlag för fortsatt dialog mellan olika aktörer utan att för den skull ta ställning till varje enskild del. Det var första gången på väldigt lång tid – kanske någonsin – som det togs ett samlat grepp om alla de frågor som olika aktörer lyft fram som centrala.

Utredningen behandlade frågor om alltifrån hur arrangörsavstängningar används och följs upp till hur åklagarbeslut om tillträdesförbud används och följs upp och vilka konsekvenserna blir om man bryter mot dem. Det handlade även om hur arrangörer och klubbar på ett smidigare sätt ska kunna dela information, till exempel från kameror, så att också de som arrangerar en match får en ärlig chans att utifrån ett mer initierat underlag vidta olika åtgärder för att öka tryggheten och säkerheten. Jag föregriper inte den processen och tar inte heller ställning till enskilda förslag.

Jag kan konstatera att många har bemödat sig om att svara ordentligt på utredningen. Det tycker jag ger ett utmärkt underlag för fortsatt dialog på ett väldigt konkret sätt.

Det skedde en förflyttning från det som uppfattades som och till viss del också var en sorts kollektiv bestraffningsmodell, som den så kallade villkorstrappan väl i hög grad symboliserade. Det blev ett skifte från den till den så kallade exkluderingsstrategin, som handlar om att gå på de individer som ställer till problem utan att det ska drabba alla skötsamma. Det strategiskiftet ligger fast för polisen. Det ligger fast som en självklar utgångspunkt även för ett eventuellt politiskt reformarbete på det här området.

Det är klart att dialog är eftersträvansvärt. Vi får en kraft i detta om olika konstruktiva parter drar åt rätt håll. Det tycker jag är en självklar utgångspunkt för vårt fortsatta arbete och också för polisen.

Jag vill även skicka med en iakttagelse. Många aktörer – de allra flesta – runt exempelvis fotbollen är väldigt konstruktiva och vill dra åt rätt håll. Men det gäller inte alla, i alla fall inte i samma utsträckning. Det kan ibland komma till uttryck i att det uppstår friktion mellan polisen och olika aktörer med möjlighet att påverka. Jag tror att det är oerhört viktigt om vi ska göra polisens arbete rättvisa att ha insikten att alla inte vill samspela på ett mer ingripande sätt för att komma åt störningar.

Det finns exempel på alltför nära relationer mellan de legitima strukturerna och de krafter runt fotbollen som vill förstöra och som är destruktiva. Det måste vi se på ett nyktert sätt. Det måste vara en dialog. Det måste vara ett rakt utbyte, men alla måste verkligen ta sitt ansvar. Det gäller förstås polisen, men det gäller också klubbar, arenaägare, supportrar och andra.

Om alla kan kliva fram och ta sitt ansvar – möjligtvis även konfrontera varandra när man upplever att alla inte på samma sätt gör det – tror jag att vi får ännu bättre förutsättningar för att genom dialog nå konkreta, hållbara, positiva resultat. Men självklart ska vi bygga på den positiva utvecklingen runt fotbollen under de senaste säsongerna. Det tycker jag är den viktiga utgångspunkten när vi blickar framåt.

Herr talman! Lars Isacsson har frågat mig om jag haft en dialog med polisen om hur direktiv som syftar till att öka säkerheten förankras med berörda idrottsarrangörer och organisationer inom idrotten. Svaret på den frågan är ja. Lars Isacsson har också frågat mig om jag tagit initiativ till en analys av vilka åtgärder som är rimliga och effektiva för att öka säkerheten. Svaret på den frågan är också ja. Slutligen har Lars Isacsson frågat mig vilka initiativ jag avser att ta för att säkerställa att polisens arbete kring idrott och säkerhet i högre grad bygger på beprövad erfarenhet, forskning och dialog med berörda aktörer. Svaret är att jag har en sådan intention. Sedan ska jag be att få utveckla vad det betyder i praktiken.

Till att börja med vill jag tacka Lars Isacsson för att han lyfter viktiga och angelägna frågor som berör väldigt många människor. Våld och ordningsstörningar har ingen plats inom idrotten, och regeringen ser väldigt allvarligt på ordningsläget, framför allt inom vissa delar av fotbollen.

Under säsongen 2023 inträffade flera allvarliga ordningsstörningar i samband med matcher i allsvenskan. Det var också bakgrunden till att regeringen bjöd in polisen och ett flertal andra centrala aktörer i och runt fotbollen, alltifrån förbund till supportrar, för att säkerställa tryggheten och säkerheten vid fotbollsmatcher men också diskutera viktiga ansvarsfrågor. Efter det har vi hållit flera uppföljande möten. Även om utvecklingen har varit positiv sedan det här aktualiserades är det oerhört centralt att dialogen mellan fotbollens aktörer och det kontinuerliga säkerhetsarbetet fortsätter.

För att säkerställa effektiva åtgärder för att öka säkerheten bland annat vid fotbollsmatcher tillsatte regeringen i december 2023 en utredning. Utredningen fick i uppdrag att föreslå åtgärder för att minska våldsamheter och andra ordningsstörningar vid idrottsarrangemang. I uppdraget betonades även vikten av att föra en nära dialog med organiserade supportergrupper för att skapa långsiktighet i frågorna och en bredd i hanteringen av frågorna. I utredningens betänkande, som vi fick ta emot i våras, föreslås bland annat en skärpt syn på överträdelser av förbuden i ordningslagen, bland annat en skärpt syn på överträdelser av maskeringsförbudet. Utredningen föreslår också ändringar i lagen om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang och andra åtgärder för tryggare idrottsarrangemang, till exempel rekommendationer angående avstängningar från arrangörssidan. Betänkandet har remitterats, och nu bereder vi det på sedvanligt sätt inom Regeringskansliet.

Vem är det då som i grund och botten svarar för att det råder god ordning på exempelvis en fotbollsmatch? Jo, det är ju arrangören. Men det är också en realitet att polisen får meddela de villkor som behövs för att upprätthålla ordning och säkerhet vid matchen. Polisen står i dialog med arrangörer och andra aktörer om detta. Men vilka åtgärder som är påkallade för upprätthållande av ordning och säkerhet i det enskilda fallet är någonting som polisen slutligen själv måste avgöra.

Samtidigt som det är viktigt att värna om allt det positiva som fotboll innebär är det oerhört centralt att våld och ordningsstörningar i samband med arrangemang aldrig kan tolereras. Vi följer den här frågan mycket noga, och vi säkerställer också en fortsatt dialog i frågorna. Ingen ska behöva känna oro för sin egen eller andras säkerhet i samband med en fotbollsmatch eller något annat idrottsarrangemang.

Herr talman! Jag tackar Lars Isacsson för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag. Jag bekräftar betydelsen av en lokalt närvarande, synlig och lokalt förankrad polis med långa, goda relationer med det omgivande samhället: civilsamhälle, näringsliv, offentliga aktörer och medborgare.

Omorganisationen av polisen i Sverige har fört väldigt mycket gott med sig i olika avseenden, inte minst att vi kan jobba som en gemensam kraft i hela Sverige på ett annat sätt än vad vi gjorde tidigare. Likafullt kommer en kostnad i form av ett dränage av lokal närvaro. Den har vi nu gemensamt ett starkt intresse av att återställa. Vi ska som sagt göra det på ett modernt sätt och inte på ett nostalgiskt sätt. Vi ska rikta det mot en problembild som är reell för medborgare i dag, inte mot verkligheten så som den såg ut för 20–25 år sedan.

Den grundläggande erfarenheten har inte förändrats – en lokalt närvarande, synlig och förankrad polis är oundgänglig, inte minst för att förhindra och förebygga brott men också för att på ett mer effektivt sätt klara upp brott när de väl har ägt rum. Jag tycker att detta bestyrks av erfarenheter i andra länder, inte minst när man har haft att hantera problem av det slag som vi i Sverige nu har att hantera.

Vi ser nu till att det blir en tydligare styrning. Framför allt ska polistillväxten ske lokalt nära medborgarna och i yttre tjänst. Det sker nu i stor skala. Det utesluter inte att det finns fler sätt att tänka när det gäller styrning framöver. Jag återkommer gärna till den diskussionen vid fler tillfällen.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Det är klart att vi ska ha en styrning och att vi ska följa upp det ordentligt. Jag tycker att den tydligaste styrningen när det gäller den problembild som Lars Isacsson beskriver, bristande lokal polisiär närvaro, är vår styrning om att tillväxten nu ska ske lokalt. Det handlar också om omvandlingen hos rikspolischefen av den inriktningen – att 85 procent av tillväxten ska ske i yttre tjänst i lokalpolisområdena. Det ska vi naturligtvis följa upp noga för att säkerställa att det får de positiva effekter som vi efterfrågar.

Jag tycker också att vi ska fortsätta med en diskussion med Polismyndigheten om den lokala fysiska närvaron, och det är det som jag nu uppfattar är föremål för en översyn. Detta är i ljuset av den utveckling som egentligen har rått under 20 års tid och som ärligt talat har bromsats upp under senare år men som likafullt fortfarande är aktuell, särskilt om man skulle vilja vända och gå i motsatt riktning, så att säga.

När det gäller erfarenheten från Italien, som Lars Isacsson förmedlar, tycker jag att vi kan bekräfta den insikten. När vi talar om att förebygga och förhindra brottslighet vet vi att lokal polisiär närvaro, stor lokal kännedom om förutsättningarna i en viss geografi, nära och goda och kända relationer med näringsliv, civilsamhälle och det offentliga på plats i en viss kommun exempelvis har en väldigt stor betydelse.

Det är en kostnad som vi har tagit med en omorganisation som förvisso har haft andra positiva förtjänster men som man nog ändå får säga inte blev bra här. Det är därför vi måste styra om det här i linje med vad vi båda uttrycker.

Jag tänker också att man samtidigt förstås ska ha klart för sig att en hel del av det som förr beskrevs som mängdbrottslighet, som hanterades lokalt, i dag är en del av en ganska globaliserad och organiserad brottslighet. Det kanske mest tydliga exemplet, äldrebedrägerierna, räknas väl fortfarande som mängdbrott med tanke på hur det kodas i systemet. I praktiken är det en brottslighet som drabbar medborgare väldigt lokalt, men det är i dag en organiserad storskalig verksamhet som utförs på varmare breddgrader.

Det är klart att vi ska få ihop det. De brott som drabbar medborgarna i vardagen – i Vansbro, Leksand och Örnsköldsvik – ska vi naturligtvis attackera så effektivt som det bara går. Där är förstås en annan resurssättning, inte minst i fråga om den digitala miljön, oerhört central. Men vi kommer inte runt att väldigt mycket av det som drabbar medborgare i vardagen, inklusive effekter av den organiserade brottsligheten, kan vi bekämpa på ett mer effektivt sätt om vi gör det grundat i en synlig, lokalt närvarande och lokalt förankrad polis.

Jag är tacksam för att vi har den här diskussionen. Jag medger gärna att nedläggningen av receptionerna i Bergslagen – plus någon i Hallstavik och någon i Karlshamn, tror jag – sätter ljuset på frågan, inte minst när Lars Isacsson lyfter upp dem. Detta har vi nu tillsammans all anledning att följa upp.

Herr talman! Tack, Lars Isacsson, för ännu en möjlighet att diskutera en helt central fråga för både den upplevda och den faktiska tryggheten i vårt samhälle. Det gäller hur polisen ska organiseras och framför allt hur den ska organiseras för att komma nära medborgarna.

Jag tar upp en mycket central fråga. Det är insikten om att en väldigt stor mängd polisstationer har lagts ned sedan 2002. Under en lång följd av år, ett tjugotal år, var det en systematisk nedstängning av polisstationer lokalt.

Omorganisationen av polisen 2015 och de följande åren efter det förstärkte snarare den utvecklingen. Man kan lite förenklat säga att det blev en dränering av resurser uppåt, och kanske mer mot mitten än mot toppen, och mer mot det regionala än det lokala.

De Bråstudier och andra studier som Lars Isacsson pekar på bekräftar den bilden. De bekräftar också hur problematiskt det blir om effekterna av det blir att den lokala synligheten och närvaron av polisen också dräneras på det sättet.

Därför vill jag understryka att vi styr om det med en tydlig styrning. Vad jag känner till är det första gången någonsin, i varje fall sedan 2002, som detta sker. Vi pekar tydligt på att den tillväxt som nu sker ska ske lokalt. Det är vår tydliga instruktion till polisen. Detta har transformerats i ett beslut från rikspolischefen om att 85 procent av nettotillväxten ska ske inte bara i lokalpolisområdet utan dessutom i yttre tjänst.

Det kan säkert finnas en viss trubbighet i det när det gäller lokal tillväxt. Får man mycket tryck därute behöver man kanske mer resurser också på insidan. Men det här har varit ett väldigt tydligt sätt att säkerställa att polistillväxten sker nära medborgarna. Det får en väldigt stor effekt därute. Det blir ju, som sagt var, inte minst i yttre tjänst väldigt många fler kollegor till redan befintliga poliser så som den politiska intentionen på ett tydligt sätt har uttryckt. Det handlar också om att rikspolischefen har omvandlat detta till instruktionen om 85 procent när det gäller tillväxt lokalt.

Det gör att exempelvis Dalarna, som är en del av region Bergslagen, för närvarande har en betydande nettotillväxt av poliser i lokalpolisområdena och också i yttre tjänst nära medborgarna. Det är det första.

Det finns naturligtvis en legitim styrning. Över tid tror jag också att det är det här som kommer att ge legitimitet hos medborgarna. Ska vi investera väldigt mycket i polisen är det klart att det också måste märkas nära medborgarna.

Sedan är vi medvetna om att den så kallade lokala problembilden numera inte bara är den fysiska. Det vi talade om tidigare, rekryteringen av barnen, sker i barnens mobiltelefoner i Vansbro, Leksand, Borlänge, Falun, Örnsköldsvik och så vidare. Det är klart att man lokalt och regionalt måste kunna arbeta mot den problembilden. Vi ska inte leverera utifrån en verklighet, en problembild, som den såg ut 2002, men vi ska säkerställa att resurserna trycks mot den brottslighet som drabbar medborgarna i vardagen och lokalt.

Diskussionen om polisstationerna fortsätter jag gärna med. Jag har nämligen själv övertygelsen att det är otroligt viktigt med en skylt på dörren, till och med när det är begränsade öppettider, för det är en fysisk närvaro. Det är en kontaktpunkt för medborgarna. Det är en synlighet som spelar roll. Därför välkomnar jag att det nu sker en översyn. Det är kanske också i ljuset av några av de fall som Lars Isacsson har tagit upp som både jag och andra blivit varse att det sker en nedplockning av skyltar. Så tycker jag inte att vi ska ha det. Nu ser polisen över det. Under den tiden sker det inga nya stängningar. Vi ser var de landar och vart det hela bär.

Herr talman! Lars Isacsson har frågat mig om jag avser att ta initiativ till en utredning om en reglerad inställelsetid för polisen, liknande den ordning som gäller för räddningstjänsten, hur jag ser på behovet av att säkerställa en faktisk lokal polisnärvaro i samtliga kommuner i Sverige och om jag har uppfattningen att en bemannad polisstation i varje kommun vore en viktig åtgärd för att långsiktigt stärka förtroendet för polisen.

Innan jag går in på det skrivna underlaget kan jag sammanfatta mitt svar som ett ja på flera av de frågorna. Någon av dem är lite komplicerad.

Det pågår för närvarande inget arbete från regeringens sida med en nationellt reglerad inställelsetid för polisen vid akuta ärenden, men jag delar förstås helt utgångspunkten att medborgarnas tillgång till polisiär hjälp behöver vara god och att inställelsetiden är en väldigt central del av det.

Utgångspunkten är att se till att det finns en polisnärvaro i hela landet. Det är också en oerhört prioriterad fråga för regeringen. Det är viktigt att alla polisregioner har en förmåga som är dimensionerad så att de kan gripa in snabbt när det krävs.

Polisen fördelar resurser till polisregionerna. Den gör det enligt en modell som tar fasta på en rad viktiga faktorer som kommunernas storlek, det geografiska avståndet, framkomligheten och tillgången till lediga resurser. Ingripandeverksamheten hos polisen är till stor del händelsestyrd, och det är polisen som självständigt bedömer när, var och hur polisiära ingripanden ska genomföras.

En förutsättning för att det ska fungera är förstås att den lokala polisnärvaron ökar. Därför är också en del i regeringens förändringsuppdrag till rikspolischefen att återupprätta en lokalt synlig och trygghetsskapande polis och en god service till medborgarna.

Det framgår exempelvis av regleringsbrevet för detta år att polisen har fått i uppdrag att redovisa hur man arbetar för att stärka den lokala polisnärvaron och öka tryggheten. Uppdraget omfattar också att visa vilka resultat som uppnås och hur man förstärkt och förbättrat servicen till medborgarna.

Det finns ett målmedvetet arbete för att polisen ska växa mot målet att polistätheten minst ska motsvara genomsnittet i EU. För att möjliggöra den fortsatta polistillväxten har regeringen satsat stora resurser på tillväxten och också sett till att polisens anslag har ökat markant för att klara den delen av uppdraget.

När det gäller var polisstationer ska finnas och exakt hur bemanningen ska se ut på olika orter är det beslut som fattas av Polismyndigheten. Som utgångspunkt har Polismyndigheten själv bäst förutsättningar att avgöra var stationer ska finnas och hur service och tillgänglighet ska kunna tillhandahållas på bästa sätt. Jag har förstått att det nu pågår en översyn av polisens serviceverksamhet, som i praktiken är det som många medborgare inte minst på landsorten möter. Under den tiden kommer heller inte några ytterligare stängningar av receptioner att genomföras.

Min utgångspunkt är att fysiska polisstationer spelar en viktig roll för den lokala närvaron och synligheten. De italienska erfarenheterna som refererades till här tidigare stärker den uppfattningen. Vi vet också att polisen bygger nya polisstationer på olika ställen i landet.

Vi vet också att den lokala problembilden inte bara är fysisk. Den polisiära synligheten genom patrullering, möjlighet till snabba ingripanden vid akuta händelser, god service och tillgänglighet, även via telefon och digitalt, är helt centralt för att vi ska ha en modern och kraftfull polis.

Genom regeringens satsningar på en fortsatt polistillväxt och en tydlig styrning mot den lokala nivån väntas Polismyndigheten fortsatt öka sin polisiära närvaro och synlighet nära medborgarna i hela landet. Den styrningen kommer regeringen att fortsätta med.