Gunnar Strömmer

Fru talman! Det raka svaret är att samordnaren – det tidigare kommunalrådet Olov Holst, före detta ordförande i kommunstyrelsen i Sigtuna – har fått i uppdrag att få ihop befintliga initiativ från kommunerna med Kriminalvårdens planer och se till att det går mycket snabbare än hittills.

Det är helt riktigt att det finns många kommuner som vill bidra. Man kan säkert ha synpunkter på en del av kalkylerna, men det råder ingen som helst tvekan om att det fortfarande finns väldigt mycket kraft där ute som inte har blivit tillräckligt väl omhändertagen på den statliga sidan. Man kan diskutera varför systemet har fungerat på det sättet, men nu ändrar vi på det.

Fru talman! Svaret på frågan är nej – det går inte tillräckligt fort. Dessvärre gick det också väldigt långsamt under de åtta år som föregick den här regeringen. Det byggdes alldeles för lite under alldeles för lång tid. Kriminaliteten har växt och brottsuppklaringen gått upp, vilket har gjort att trycket på kriminalvården har ökat.

Nu vidtar vi en lång rad åtgärder för att få fart på det här. Vi förenklar planregler och ser över lagstiftningen i stort. Vi har en samordnare på plats som ska få ihop kommuner, Kriminalvården, fastighetsägare och byggare i effektivare processer. Vi ser också hur detta ger resultat – senast i Kalmar, där man kunde ge besked om att det nu kan byggas dubbelt så många platser som det initialt var tal om.

Det är helt riktigt att takten måste öka, också av det viktiga skälet att vi ska kunna förändra straffen på ett sådant sätt att fler farliga personer låses in och alla hederliga medborgare kan vara ute.

Fru talman! Att vi talar om fruktansvärda brott som ska straffas hårdare råder det ingen som helst tvekan om. Att människor som ägnar sig åt sådant här över huvud taget inte ska komma in i landet och bli medborgare är vi också överens om.

Däremot finns det en folkrätt som vi har anslutit oss till i form av konventioner och som avgör vilket slags brottslighet som innebär att det kan bli aktuellt med en omprövning av medborgarskap. Det är därför vi använder begreppet statens vitala intressen. Det handlar om brottslighet som riktas mot staten i organiserad form, det vill säga terrorbrott och gängtoppars aktiviteter – den typen av brottslighet.

Fru talman! Jag tackar Ludvig Aspling för möjligheten att diskutera den här väldigt viktiga frågan.

Att vi talar om en fruktansvärd brottslighet råder det ingen som helst tvekan om. Att samhällets reaktion på den brottsligheten inte på något sätt har stått i paritet med brottets allvar – den stympning och den kränkning som det innebär – råder det heller ingen tvekan om. Därför gör vi flera viktiga saker, och jag ska nämna två av dem.

Vi har en straffreform som framför allt ska se till att hela straffskalorna används. I de grova fallen handlar det om upp till tio års fängelse. Vi har också säkerställt att utreseförbud i de här fallen används på ett sätt som gör att man kan skydda barnen.

När det gäller medborgarskapet är det helt riktigt att vi nu gemensamt förbereder en reform som ska göra det möjligt att ompröva och återkalla medborgarskap. Det gäller dock brottslighet som är organiserad och systemhotande. Det betyder att gängtopparna träffas av reformen men inte nödvändigtvis de som begår andra bestialiska brott som inte är en del av den organiserade brottsligheten.

Fru talman! Den majoritet som finns i Sveriges riksdag och som bärs upp av fyra partier i vårt samarbete står för precis den färdriktning som vi talar om här. Det enda som kan äventyra den färdriktningen är ju att Socialdemokraternas kompisar i Miljöpartiet och Vänsterpartiet får inflytande över den saken. Jag ska ta ett mycket konkret exempel i närtid, nämligen det otroligt viktiga preventiva steget att kunna rikta hemliga tvångsmedel även mot barn under 15 år. Vänsterpartiet sa nej, och Miljöpartiet sa nej till denna preventiva del.

Ja, full fart framåt – då håller vi i det!

Fru talman! Tack, Teresa Carvalho, för möjligheten att tillsammans vara i Norrköping tidigare i veckan. Det var mitt sjätte besök i Norrköping under den här mandatperioden, och det var ett mycket fint återseende med polis, socialtjänst och andra delar av Norrköping som jag har haft glädjen att lära känna väldigt väl under de här åren.

Det är helt riktigt att skjutningarna har gått ned – och gått ned rejält. Mellan 2012 och 2022 tredubblades dödsskjutningarna i Sverige, och från rekordnivån på 62 dödsskjutningar det året kan vi konstatera att skjutningarna har mer än halverats. Det betyder också att antalet skadade och döda har gått ned lika mycket.

Nu måste samma vändning ske när det gäller sprängningarna, som är en form av våld av delvis annan karaktär. Svaret på hur vi löser det finns i hur vi har vänt utvecklingen vad gäller skjutningarna: hemliga tvångsmedel, nya resurser och nya arbetssätt från polisens sida.

Herr talman! Jag tackar Anna Wallentheim för en väldigt fin sammanfattning av hela problematiken och för en framåtsyftande argumentation om vad som måste göras när vi blickar framåt. Det är en realitet att vi har ett oerhört stort problem med organiserad brottslighet i vårt samhälle, inte minst med rekrytering av barn och unga till de kriminella nätverken. Det är ett accelererande problem, inte minst på grund av digitaliseringen av rekryteringen.

Det är en realitet att vårt samhälles motståndskraft har visat sig vara utomordentligt svag. Jag tar verkligen helt och hållet ansvar för den del av verktygslådan som jag rår över. Men när vi breddar perspektivet tycker jag att det är påtagligt att det preventiva arbetet för att förhindra att unga flickor och pojkar dras in i de kriminella nätverken är alldeles för svagt. En stor utmaning framöver är att inte bara få ny lagstiftning på plats utan också få till den stora förflyttning som krävs av alla aktörer i vårt samhälle för att verkligen kunna använda lagstiftningen för att bryta utvecklingen i ett mycket tidigare skede. Inte minst handlar det om informationsdelning och om att använda underlag på ett mycket mer offensivt sätt än vad vi har gjort hittills.

När det gäller den här specifika frågan är jag som sagt väldigt glad över att vi genom de riktade regeringsuppdragen nu har en mycket bättre bild av problemet. Jag håller helt med vad gäller behovet av styrning. Det är också därför vi har gett många raka, tydliga regeringsuppdrag som tar sikte på olika delar av preventionen och repressionen i fråga om den här problematiken.

Mer kommer att behöva göras framöver. Om vi inte lyckas trycka tillbaka den här brottsligheten och strypa rekryteringen till de kriminella nätverken, oavsett om vi talar om unga pojkar eller flickor, män eller kvinnor, äventyrar det i det långa loppet vårt fria och öppna samhälle. Det är en utveckling som vi under inga omständigheter kan acceptera.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag tackar igen för möjligheten att diskutera de här oerhört viktiga frågorna i dag.

Först vill jag prata om det här med män och kvinnor. Det finns en realitet om man tittar på den aktiva kärnan, som polisen bedömer är 17 500 personer. Att 6 procent av den gruppen är kvinnor betyder rimligen att 94 procent av den är män. Jag säger det inte alls som en invändning mot ansatsen för denna diskussion. Men om vi bara tittar på hur problemet ser ut blir det klart att detta i hög grad är ett problem som drivs av män, till och med i så hög grad att över 90 procent av de aktiva i denna kärna är män. Om vi sedan tittar på den bredare kretsen runt den aktiva kärnan ser vi att andelen kvinnor blir större, närmare 25 procent. Då talar vi förvisso om en stor volym.

Allt detta säger jag bara som en bakgrund för att förstå problemet rätt. Det utesluter som sagt inget av det som Anna Wallentheim tar upp i sin interpellation. Jag tycker också att det återspeglas i mina svar.

Vi har ett starkt intresse av att arbeta effektivt på individnivå och på gruppnivå för att kunna komma åt denna problematik. Jag tycker att det är utmärkt att vi nu har en mycket tydligare bild av problemet, som ett resultat av de regeringsuppdrag som vi har fattat beslut om och där redovisning nu har kommit från en rad olika håll. Vi har talat om Brottsförebyggande rådet, polisens lägesbild, Barnombudsmannen och annat.

Hur använder vi då detta underlag? Jag var inne på det tidigare. Interpellanten har själv lyft upp avhopparverksamheten flera gånger. Det är viktigt att understryka att arbetet med ett sådant explicit uppdrag, som mycket tydligt pekar ut problematiken när det gäller särskilt flickor och kvinnor, redan är igång.

Jag kan peka på en annan del, som jag inte har nämnt tidigare: arbetet med övergången till ungdomsfängelser. Det är en otroligt viktig sak för att på ett mycket bättre sätt skydda samhället mot allvarlig brottslighet men också för att kunna ge ett innehåll som har något slags möjlighet att bryta de här mönstren. I dagens system, där den statliga ungdomsvården har haft den uppgiften, återfaller 90 procent av de unga personer med kopplingar till gängen som har dömts till sluten ungdomsvård i allvarlig brottslighet.

Övergången till ungdomsfängelser och särskilda ungdomsavdelningar på våra anstalter är en viktig sak. Man kan på ett helt annat sätt arbeta med utbildning, behandling och annan återfallsförebyggande aktivitet för att nå helt andra resultat än vi har gjort hittills när det gäller det återfallsförebyggande arbetet mot den här gruppen.

För att komma till dagens ämne ska jag säga att en explicit del i det uppdraget handlar om just hur man ska kunna anpassa den verksamheten till flickor. Vi vet att det på totalen inte rör sig om särskilt många individer. Då blir utmaningen desto större att kunna anpassa verksamheten, som inte kommer att vara särskilt stor totalt sett, så att den skapar både skydd och trygghet för flickor som hamnar på anstalt. Verksamhetens innehåll ska också kunna möta just deras behov och ge dem verktyg för att komma ut som bättre människor på andra sidan.

Jag upplever nog att vi på olika sätt använder den här kunskapen för att på ett mycket tydligare och mer explicit sätt än tidigare anpassa både åtgärder och verksamheter till en verklighet där också flickor och kvinnor förekommer i allt högre grad.

Herr talman! Jag tackar Anna Wallentheim för möjligheten att diskutera den här oerhört viktiga frågan i dag och även de tidigare gånger då vi har talat om den.

Jag tar fasta på det som var frågeställningen, nämligen vad vi gör för att säkerställa att arbetet mot gängkriminalitet också så att säga integrerar ett perspektiv där kvinnor och flickor i de här miljöerna inte osynliggörs, vare sig vad gäller deras utsatthet eller vad gäller deras agerande. Det första viktiga steget för att åstadkomma det är självklart att synliggöra detta.

Alla de uppdrag vi har talat om – såväl Polismyndighetens kartläggning av hur nätverkskriminaliteten ser ut också i det här avseendet som uppdraget till Brottsförebyggande rådet, som har tagit sikte specifikt på den här frågan, liksom uppdragen till Barnombudsmannen – är uppdrag som vi har fattat beslut om i ljuset av att den kunskapen i hög grad har saknats i systemet. Det var inte så att vi klev in på Regeringskansliet och att det fanns mängder av kunskap och horder av underlag där; tvärtom skulle man kunna säga att detta var en blind fläck som vi nu har åtgärdat genom de här uppdragen.

Vi har alltså fört upp frågan på bordet för att på ett tydligt sätt, ur lite olika utgångspunkter och synvinklar, belysa frågan. Nu har vi det här underlaget. Om jag säger att det problem som lyfts i frågeställningen, det vill säga osynliggörandet, nu är löst betyder inte det att vi inte ska fortsätta fördjupa vår kunskap och löpande uppdatera våra lägesbilder. Men problemet är i alla fall angripet på ett systematiskt sätt, vilket vi inte har sett tidigare, och det tycker jag är utmärkt.

När det sedan gäller åtgärderna är det naturligtvis så att vi redan vidtar åtgärder som är ägnade att möta problemet. När det exempelvis gäller avhopparprogram och att man på ett mycket bättre sätt än tidigare ska kunna rikta dem mot flickor och kvinnor kan regeringen så att säga inte själv härbärgera avhopparprogrammet i Rosenbad. Det måste i stället ske ute på fältet hos myndigheter och andra aktörer som kan erbjuda vägar till avhopp.

Det uppdraget och arbetet är igång, och jag ser det som en utomordentligt viktig åtgärd för att kunna erbjuda vägar ut för de kvinnor och flickor som alltså kan röra sig i gränslandet mellan att på olika sätt vara aktiva aktörer, eller supportaktörer, och att själva vara utsatta för brottslighet. Tack vare underlagen vet vi till exempel att det inte är ovanligt att yngre kvinnor i nätverken både begår brott själva och på ett väldigt cyniskt och brutalt sätt används som betalningsmedel, exempelvis genom att användas för sexuella tjänster, när man löser ut skulder eller genomför andra transaktioner inom ramen för nätverken.

Att se hela problematiken där flickorna och kvinnorna är både aktörer, det vill säga gärningspersoner, och offer är alltså en otroligt central sak inte minst när man ska arbeta med avhopparuppdraget.

Bland andra viktiga verktyg för att skydda de här personerna, kvinnorna, från sina förövare vill jag gärna lyfta upp den skärpta kontaktförbudslagstiftningen, som trädde i kraft i somras. Den kommer på ett helt annat sätt än tidigare att kunna ge ett sådant skydd gentemot förövare. Till exempel ska skyddet inte bara omfatta den bostad där offret befinner sig utan exempelvis även en hel kommun.

Man ska också kunna sätta in elektronisk övervakning mot de individer som förföljer en flicka eller kvinna. Och det ska inte göras som en sistahandsåtgärd, när man har uttömt alla andra åtgärder, utan som en förstahandsåtgärd om hotbilden motiverar det.

Jag vill nämna två viktiga delar till. Den ena är sekretesslagstiftningen, apropå preventionen. Vi vet att information om det här med hotbilden, trakasserierna och de bakomliggande sociala problemen finns i systemet. Men det faktum att det inte finns möjlighet att dela den informationen har hittills avsevärt försämrat förutsättningarna för att bedriva ett aktivt preventivt arbete.

Jag ber att få återkomma till ytterligare åtgärder i nästa inlägg.

Herr talman! Anna Wallentheim har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att arbetet mot gängkriminalitet integrerar ett jämställdhetsperspektiv så att kvinnor och flickor inte osynliggörs.

Kunskapen om kvinnors och flickors deltagande i kriminella nätverk har tidigare varit begränsad. Kvinnor och flickor har ofta främst identifierats som offer, vilket har fått till följd att deras agerande i kriminella miljöer inte har belysts och tydliggjorts i tillräcklig omfattning.

I den nyligen publicerade lägesbilden över aktiva gängkriminella i Sverige bedömer Polismyndigheten att antalet aktiva gängkriminella i Sverige uppgår till cirka 17 500 personer. Av dessa bedöms 6 procent vara kvinnor. Samtidigt bedöms cirka 50 000 personer ha koppling till den aktiva kärnan, och i denna bredare grupp bedömer Polismyndigheten att andelen kvinnor uppgår till 23 procent. Sammantaget uppskattar myndigheten alltså att det rör sig om över 12 500 kvinnor som är aktiva i eller kopplade till kriminella gäng.

För att öka kunskapen på området har regeringen gett Brottsförebyggande rådet i uppdrag att studera vilka brott och sysslor som tenderar att utföras av kvinnor och flickor i kriminella nätverk. I uppdraget ingick även att studera kvinnors och flickors situation och utsatthet för våld. Uppdraget redovisades i oktober och ger förstärkt kunskap om bland annat kvinnors roller och villkor i kriminella nätverk samt vikten av ökad upptäckt för att motverka att kvinnor och flickor involveras i de kriminella nätverksmiljöerna.

Brist på kunskap och förutfattade meningar om kvinnors och flickors deltagande i brottslighet riskerar att leda till att de varken identifieras som kriminella aktörer eller får den hjälp de behöver för att kunna lämna kriminaliteten bakom sig. Aktörer som arbetar med stöd till avhoppare behöver i högre grad kunna identifiera situationer och genomföra insatser när kvinnor och flickor är involverade i organiserad brottslighet.

Med anledning av detta gav regeringen i oktober förra året polisen, Kriminalvården, Statens institutionsstyrelse och Socialstyrelsen i uppdrag att anpassa arbetet med stöd till avhoppare till omständigheter som kan föreligga när kvinnor och flickor är involverade i organiserad brottslighet. Inom ramen för uppdraget har myndigheterna uppdaterat sina stödmaterial med information om vikten av att uppmärksamma även kvinnor och flickor inom den organiserade brottsligheten. Stödmaterialen kommer också att uppdateras i takt med att kunskapen om kvinnors och flickors roller inom de kriminella nätverken ökar.

Jag vill också nämna att Barnombudsmannen har publicerat en forskningsöversikt om flickor och unga kvinnor i kriminella gäng, liksom rapporter om barns och ungas erfarenheter av olika former av våld under uppväxten. Myndigheten har där särskilt belyst skillnader mellan könen och kopplingen till hedersrelaterat våld och förtryck.

Det finns skillnader i utsatthet, och Barnombudsmannen konstaterar att det finns brister i kunskapen om hur exempelvis hedersrelaterade strukturer kan leda till kriminalitet. Det behövs även mer kunskap om hur kriminella nätverk utnyttjar barn för sexuell exploatering och människohandel. Mot den bakgrunden fick Barnombudsmannen i maj i år i uppdrag att undersöka sambandet mellan hedersrelaterat våld och förtryck och gängkriminalitet samt hur kriminella nätverk utnyttjar barn för sexuell exploatering och människohandel för olika ändamål.

Det är viktigt att frågan om kvinnors och flickors delaktighet och utsatthet inom de gängkriminella miljöerna blir allsidigt belyst. Uppdraget till Barnombudsmannen ska redovisas i mars nästa år. Som jag sa har vi i närtid även tagit emot Polismyndighetens uppdaterade lägesbild av antalet aktiva gängkriminella samt Brottsförebyggande rådets studie av kvinnor och flickor i kriminella miljöer. Jag utesluter förstås inte ytterligare åtgärder för att öka kunskapen om den här problematiken och därmed få fram underlag för att ytterligare stärka effektiviteten och träffsäkerheten i de åtgärder som sätts in mot denna brottslighet.

Herr talman! Det är lite svårt att ta Mattias Vepsäs engagemang på stort allvar eftersom han från en bred och, tycker jag i och för sig, adekvat beskrivning av problemet ändå hamnar i ganska slapp partipolitisk polemik.

Det var alltså inte jag som aktualiserade frågan om vem som drar fötterna efter sig, utan det var Mattias Vepsä. Då svarar jag som en korrekt konsumentupplysning vad skälet är till att vi ligger fyra år efter i cykeln när det gäller lagstiftning som verkligen kan träffa exakt det problem som Mattias Vepsä lyfter upp. Det ansvaret är alltså inte mitt, utan det är Mattias Vepsäs och Socialdemokraternas.

Jag är glad att vi nu har stöd för detta och att vi därmed kommer att få modern lagstiftning ämnad att träffa dagens säkerhetshot på plats. Men att det har dröjt är alltså Socialdemokraternas ansvar, inte mitt. Det tycker jag att det är rimligt att jag får svara på den frågan eftersom anklagelseakten gick åt motsatt håll.

Det andra är att det inte alls har tagit lång tid att få prata med den här regeringen om högerextremism. Jag har från första dagen med det här uppdraget när jag beskrivit hoten mot den inre säkerheten i Sverige sagt att det handlar om organiserad brottslighet, statliga aktörer och extremism. När det gäller extremismen har jag varje gång sagt att det handlar om hot från tre håll, sett över tid: den våldsbejakande islamismen, den autonoma vänstern och högerextremismen. Jag har också alltid lagt till när det gäller vår hotbild här och nu att hoten framför allt kommer från två håll: våldsbejakande islamism och högerextremism. Den insikten har också stöd i de källor som Mattias Vepsä refererar till, nämligen de myndigheter som ligger under Justitiedepartementet: Säkerhetspolisen och Brottsförebyggande rådet genom Center mot våldsbejakande extremism.

Det är alltså på regeringens uppdrag som kartläggningarna av de här problemen sker. Det är mot den bakgrunden vi har lagt fram en otroligt offensiv strategi när det gäller att motverka både terrorism och våldbejakande islamism, och det är mot den bakgrunden vi nu sitter ned med alla berörda – kommuner, myndigheter, forskarsamhälle och andra – för att ta ytterligare steg. Jag ser fram emot att komma tillbaka till riksdagen på det nya året och redogöra för det arbetet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Problemet är ju att Sverige och svenska folket har fått vänta i flera år på nödvändig lagstiftning eftersom Socialdemokraterna blockerade möjligheterna att skapa förutsättningar för lagstiftning som träffar också den här typen av aktörer när de ägnar sig åt brottslig verksamhet.

I relation till den pågående grundlagskommittén drev vi och jag personligen under förra mandatperioden gentemot min företrädare Morgan Johansson och Socialdemokraterna att begreppet terrororganisationer också skulle omfatta kriminella nätverk som inte nödvändigtvis klassas som terroristorganisationer – detta därför att det på ett mycket bättre sätt återspeglar hotbilden mot vår inre säkerhet. Den omfattar förstås organiserad brottslighet men också i högsta grad hot från olika typer av våldsbejakande extremistiska miljöer, inklusive den högerextrema miljön – jag skulle kanske till och med säga inte minst den högerextrema miljön eftersom vi vet att det är ett latent hot som också har ett våldskapital. Dessvärre fick vi inte gehör för det, och eftersom det här är en grundlagsfråga betyder det att vi tappade minst fyra år i det här arbetet.

Glädjande nog har vi under den här mandatperioden fått en majoritet för en nödvändig grundlagsändring för att möjliggöra kriminalisering av deltagande i andra kriminella organisationer och kriminella nätverk än bara terroristorganisationer. Det är klart att det hade varit mycket bättre om det här hade varit på plats. Det är det inte. Men den tidsutdräkten ska alltså belastas Socialdemokraterna och inte Moderaterna.

Det här utesluter i och för sig inte att man även kan titta på annan lagstiftning, och det faktum att lagstiftning är gammal är inte i sig ett skäl att inte titta på den. Men man måste ju se hur verkligheten ser ut och fråga sig vilka lagstiftningsmässiga förutsättningar vi behöver ha för att kunna angripa det här problemet.

Jag vill bara konstatera, när vi nu diskuterar hur vi ska möta den här typen av hot, att det inte är en tillfällighet att man i alla jämförbara länder arbetar med lagstiftning som kriminaliserar ett bredare deltagande. Det finns många skäl till det, men jag ska nämna ett skäl. Där finns det också en skillnad om vi jämför med de problem som man hanterade för en 60, 70, 80, 90 år sedan. Då var det mer formella föreningar eller organisationer i traditionell bemärkelse. I dag är det ofta nätverksbaserade miljöer utan fasta organisationsformer, som därmed inte träffas av förbud som riktas mot en organisation eller en förening som sådan. Det är därför vi nu jobbar på terrorsidan, hittills endast i relation till terrorister men nu även i relation till andra kriminella grupperingar, med lagstiftning om deltagande.

Jag stänger som sagt inte dörren när det gäller den olovliga kårverksamheten. Men jag konstaterar att den lagstiftning som vi – och inte bara vi utan också myndigheter på det här området – bedömer kommer att kunna ha mycket konkret effekt mot dagens hot dessvärre är fördröjd, inte på grund av mig utan på grund av Mattias Vepsä och Socialdemokraterna. Nu är den lagstiftningen på väg fram, och det kommer att ge oss avsevärt mycket bättre verktyg, också mot de reella hot från inte minst högerextremt håll som jag i och för sig vill understryka att jag uppskattar att Mattias Vepsä lyfter fram.

Herr talman! Jag vill tacka både Mattias Vepsä och Anna Wallentheim för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor i dag.

Till att börja med vill jag understryka att den nya och sammanslagna strategin mot våldsbejakande extremism och terrorism är regeringens kraftigaste styrmedel och även stöd till olika samhällsaktörer för att få en gemensam systemkraft mot all form av våldsbejakande extremism.

Över längre tid har vi som samhälle följt hoten från våldsbejakande islamism, autonom vänster och högerextremism. Under senare år har hoten framför allt kommit från våldsbejakande islamister och högerextremister. Att det finns ett rejält fokus på dessa hot från våra myndigheters sida bekräftas på en rad olika sätt.

När det gäller aktivklubbarna och högerextremismen har inte minst Säkerhetspolisen under det här året både presenterat analyser kopplade till gjorda kartläggningar och beskrivit hur problemet ser ut samt olika åtgärder ägnade att komma åt problemet. En väsentlig del är att strategin är väldigt handlingsinriktad, apropå frågan vad vi som samhälle gör mot detta.

Strategin rymmer fyra tydliga åtgärdsdelar. Det handlar om att förebygga den våldsbejakande extremismen och terrorismen och förhindra attentat och andra ideologiskt motiverade brott. Det handlar också om att skydda samhället och samhällets funktioner mot de olika hoten.

För den händelse att ett brott verkligen begås eller att ett attentat äger rum ska det kunna hanteras på ett så effektivt sätt som det bara går. Detta är min första och väldigt viktiga poäng. Det är alltså en handlingsorienterad strategi, och mycket konkreta åtgärder görs med anledning av den.

Vad gäller den pågående utvärderingen av hur strategin har slagit igenom i praktiken är det en realitet att utvärderingen pågår i detta nu. Vi hade som sagt en diskussion om det här för bara ett par veckor sedan. Jag pratar gärna om det varje vecka och för den delen varje dag, men hela underlaget från utvärderingen kommer inte att finnas på plats förrän en bit in på nästa år. När vi återkommer till riksdagen kommer förstås en uppföljning av de konkreta åtgärderna att inkluderas – om de är tillräckliga, vad vi ska göra ytterligare om de inte är det och så vidare.

Vad gäller lokala kartläggningar vill jag understryka att det inte finns några hinder alls för att bryta ned nationella kartläggningar i lokala sammanhang. Om man gör det och vill ha stöd i detta arbete, exempelvis från Center mot våldsbejakande extremism, får man statligt stöd.

Som sagt är samspelet mellan Polismyndigheten och Säkerhetspolisen inom ramen för Redex, arbetet för att reducera extremistiska hot, ett samarbete där man gärna ger underlag till mer lokala lägesbilder. Detta arbete behöver inte vänta på någon, utan det är bara att göra det. Det finns ett ordentligt underlag på nationell nivå för att åstadkomma detta.

Vad gäller lagstiftning är det kanske lite symtomatiskt att Socialdemokraterna gräver i en lagstiftning som har åtminstone 80 år på nacken. Det gäller den gamla kårverksamhetslagstiftningen, som kom till i en andra världskriget-kontext. Som jag har sagt tidigare utesluter jag inte att man även ska se över den lagstiftningen.

Det är ingen tillfällighet att den moderna diskussionen om hur den här typen av hot ska angripas rör sig kring ett annat slags lagstiftning – den bredare deltagandelagstiftning som vi har fått på plats när det gäller terrorn och som vi nu är på väg att få på plats när det gäller kriminella nätverk, inklusive brottslighet i den typ av miljöer som vi talar om i dag. Den kommer att komma på plats så snart det bara går.

Herr talman! Mattias Vepsä har frågat mig vilka slutsatser jag drar efter möten jag deltagit i tillsammans med forskare, myndigheter och företrädare för civilsamhället när det gäller skärpning av arbetet mot högerextremismen och aktivklubbarna och om jag delar uppfattningen att det krävs lagändringar kopplat till detta.

Det är bara några veckor sedan jag senast svarade på en liknande interpellation från Mattias Vepsä. Det svaret är förstås relevant även för dagens interpellation.

Som jag tidigare sagt utgår regeringen från den strategi vi har lagt fast när det gäller att bekämpa, förebygga och förhindra våldsbejakande extremism och terrorism. Det är en kraftfull struktur där vi för ihop de olika aktörer i samhället som verkligen kan agera mot problemet.

Uppföljningen av strategin pågår, och när den är klar på det nya året avser regeringen att återkomma till riksdagen mer formellt och mer samlat. Men redan nu kan jag säga att myndigheter och kommuner, inom ramen för uppföljningen, bland annat lyfter fram att de i det förebyggande arbetet får ett bra stöd från Center mot våldsbejakande extremism vid Brottsförebyggande rådet. De lyfter även fram Polismyndighetens och Säkerhetspolisens samarbete för att reducera extremism, Redex, som en viktig aktör som också ger ett bra stöd. Det handlar om att ge ett operativt specialiststöd till lokalpolisområdena i detta arbete. Utöver det bistår Redex kommuner med att analysera och förstå dessa problem och att utveckla effektiva arbetsmetoder för att förebygga våldsbejakande extremism och attacker av olika slag. Genom att dela relevant information och samverka med varandra kan myndigheter och kommuner tillsammans utveckla det förebyggande arbetet.

Som jag också uttryckte under den förra debatten i denna fråga är det viktigt att lagstiftningen är utformad på ett ändamålsenligt sätt i syfte att komma åt de bakomliggande strukturerna.

Regeringen har också tagit initiativ till flera viktiga lagändringar för att ge de brottsbekämpande myndigheterna bättre möjligheter att bekämpa allvarlig brottslighet, något som får genomslag även när allvarliga brott begås i extremistiska miljöer. Det gäller exempelvis sekretessbrytande bestämmelser för att underlätta för myndigheter att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet. Reglerna om hemliga och preventiva tvångsmedel har också reformerats i flera avseenden för att följa samhälls- och teknikutvecklingen.

På straffrättens område har vi bland annat genomfört reformer som träffar dem som ägnar sig åt hot och våld mot både förtroendevalda och enskilda, och just nu bereds förslagen från Straffreformutredningen som bland annat rymmer förslag om moderniseringar och skärpningar av straffsystemet som sammantaget kan förväntas leda till att straffen blir betydligt längre än i dag, också avseende den brottslighet vi talar om här och nu.

Utöver detta arbetar regeringen målmedvetet för att det ska bli straffbart att delta i kriminella nätverk. Denna reform blockerade Socialdemokraterna tyvärr under hela förra mandatperioden. Under denna mandatperiod har vi först och främst kriminaliserat deltagande i terroristorganisationer. I närtid avser vi att lämna förslag till riksdagen om ändringar av regeringsformens skydd för föreningsfriheten, vilket är en förutsättning för att i nästa steg kunna möjliggöra en vidare kriminalisering som omfattar kriminella nätverk.

Regeringen har också satt igång en utredning som har i uppdrag att använda det utrymme som nu skapas i grundlagen genom att lämna förslag på ett särskilt straffansvar för den som deltar i eller har samröre med en kriminell sammanslutning. En sådan reglering kommer, givetvis beroende på omständigheterna i det konkreta fallet, även att kunna träffa den som deltar i våldsamma extremistgrupper, såsom en aktivklubb.

Som samhälle har vi en skyldighet att reagera starkt mot bland annat grovt och hänsynslöst våld med rasistiska motiv. Ingen i Sverige ska behöva vara rädd för att utsättas för oprovocerat våld bara för att man har utländsk bakgrund eller har ett utländskt utseende. Regeringen ser med största allvar på de hot som kommer från olika våldsbejakande extremistmiljöer, och vi agerar också med en målmedvetenhet som speglar brottslighetens allvar. Vi följer utvecklingen noga och överväger löpande nya åtgärder och insatser.

Fru talman! Jag tackar Teresa Carvalho med adjutanter för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i afton.

Jag konstaterar som sagt faktum att vi skärper straffen rejält för allvarlig brottslighet och att polisen blir alltmer effektiv när det gäller att klara upp brott. Det sker i kombination med en samhällsutveckling med en organiserad brottslighet som är väldigt allvarlig. Sammantaget gör det att trycket på kriminalvården kommer att vara fortsatt högt under många år.

Parallellt med detta har vi lagt fram en historiskt ambitiös expansionsplan med en finansiering som över ett antal år innebär en historisk expansion också i termer av ekonomiska medel. Under mandatperioden kommer vi att ha mer än tre gånger så många platser som under hela den föregående åttaårsperioden. Jag håller med om att det behöver gå ännu fortare. Vi behöver göra ännu mer. Men trots allt har vi dragit upp tempot rejält.

Vi går nu igenom allt. Vi ser över fängelse- och häkteslagstiftningen. Vi samordnar på ett annat sätt. Vi ser över plan- och byggreglerna. Vi ökar absolut trycket på Kriminalvården att effektivisera upphandlingsprocessen.

Teresa Carvalho frågade mig i vilket läge det börjar bli dags att snegla på andra aktörer. Vi sneglar redan på andra aktörer. Vi sneglar även på samhällsuppdraget. Det är därför vi låter analysera frågan väldigt noggrant. Jag vill återigen säga att det är en helt pragmatisk fråga om och i sådana fall när man ska ge ett sådant uppdrag. Vår bedömning är att vi inte är där just nu och att aktörer pekar på andra åtgärder som är mer prioriterade. Men diskussionen fortsätter, och vi följer frågan löpande. Jag avvisar den inte när jag blickar framåt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! I denna sena timme tänkte jag i alla fall leverera två lugnande besked, som det heter.

Det första är till Gustaf Lantz: Ja, vi håller nu på att på olika sätt ta tillbaka kontrollen. Man måste då ändå fråga sig: Vem var det som tappade kontrollen?

Nu sitter vi här, som det heter, med de problem som beskrivs på ett väldigt träffsäkert sätt och som alltså har vuxit sig stora under en lång följd av år. Någon tappade kontrollen, och vi ägnar nu stor möda åt att ta tillbaka den kontrollen. Vi kan för den sena timmens och den salomoniska enhetens skull landa i att vi är överens om att den organiserade brottsligheten inte ska vara inne i vare sig rättsväsendets byggnader eller annan samhällskritisk verksamhet, eller för den delen några fastigheter över huvud taget. Det arbetet pågår offensivt på en lång rad olika fronter.

Det andra lugnande beskedet avser frågan om detta nu är något slags skenmanöver ägnad att bereda vägen för en storskalig privatisering av den svenska kriminalvården. Svaret är nej. Det finns inga sådana planer över huvud taget. Vad detta är ett uttryck för är en mycket pragmatisk inställning till på vilket sätt vi kan ordna en så effektiv expansion som det bara går för Kriminalvården.

Jag vill också säga – jag vet inte om det är ett lugnande besked eller inte – att det inte heller handlar om att Socialdemokraterna nu diskuterar frågan och att det skulle göra det omöjligt för oss att diskutera den. Tvärtom är det ju så att det inte är Socialdemokraterna som har aktualiserat frågan i första läget. Den diskuteras kontinuerligt mellan regeringen och Kriminalvården, vilket framgår av expansionsplaneringen från Kriminalvården. Den diskuteras i marknadsanalyser beställda av regeringen, men de analyserna landar alltså i att man förordar andra åtgärder än just den, i alla fall i detta läge.

Jag vill komma tillbaka till att jag för egen del, och jag tror att jag också talar för regeringen, har en mycket pragmatisk inställning till frågan. Vi kan nu se att det finns många seriösa aktörer i samhället som vill vara med i expansionen av kriminalvården, och då ska man ha väldigt goda skäl för att skära bort dem från processerna.

I det här läget pekar andra aktörer som analyserar frågorna framför allt på andra delar, exempelvis längden på hyresavtal. Vi ser som sagt över planreglerna när det gäller detta. Vi ser över andra frågor som är relevanta för upphandlingarnas längd.

Återigen: Jag är inte rigid på någon punkt utan tvärtom mycket pragmatisk. Vi fortsätter gärna den här diskussionen. Skulle det vara så att de aktörer som har stor insikt i de här processerna verkligen entydigt pekar på att det är i denna riktning vi borde gå stänger jag inte den dörren. Jag konstaterar bara att det i dag inte finns någon sådan stark efterfrågan, vare sig från Kriminalvården eller från andra aktörer som analyserar frågorna.

Vi följer dock frågan löpande, och jag kommer inte att hantera den från någon rigid ideologisk utgångspunkt utan helt pragmatiskt och målrationellt.

Fru talman! Tack även till Gustav Lantz för möjligheten att få diskutera de här viktiga frågorna!

Jag börjar med den oro som Gustav Lantz gav uttryck för. Den kan jag omedelbart stilla. Det är klart att vi inte ska ha kriminella aktörer som är inne och äger fastigheter där vi har känslig verksamhet i Sverige. Det pågår också ett lagstiftningsarbete i den delen som, lite förenklat, handlar just om ett mycket långtgående säkerhetsprövningsarbete i relation till fastighetsöverlåtelser och annat. Det kommer naturligtvis också att vara helt avgörande på området.

När det gäller frågan om marknadsmisslyckande är inte det ett ord som jag själv har valt. Det handlar i stället om att se på vilka regler eller vilka omständigheter vi måste förhålla oss till när vi ska avgöra om man ska införa ett samhällsuppdrag eller ge en aktör ett samhällsuppdrag eller inte.

Jag är som sagt ingen principiell motståndare mot samhällsuppdrag, som vi har i stora delar. Vi har det i relation till Försvarsmakten, och det finns en lång rad andra statliga aktörer som har samhällsuppdrag. Det här är helt enkelt en pragmatisk fråga: På vilket sätt kan vi bygga så effektivt, säkert och lämpligt som det bara går?

Vad gäller Norrköpingsfallet har jag också läst om det och pratat med Kriminalvården om det. Den försening som det handlar om där är ungefär ett halvår. Det är i och för sig illa nog i ett läge där vi måste komma framåt. Detta är väl också ett resultat av att man där prövar ett annat sätt att upphandla, det vill säga att inte göra en upphandling i taget utan försöka bocka av olika aktörer inom ramen för en och samma process.

Man testar en dialogprocess för att reda ut alla relevanta frågor inom ramen för upphandlingen för att inte ha dem i senare skeden i processen. Men det är klart att man måste utvärdera detta noggrant och se om det är rätt väg framåt. Jag delar i varje fall utgångspunkten att varje försening naturligtvis är en försening för mycket i det här läget.

När det gäller samhällsuppdragsfrågan skulle det i sådana fall vara naturligt att ge detta till Specialfastigheter, som har en central roll här. Man kan väl säga att den del av expansionen där man kan tala om ett marknadsmisslyckande mer än i andra avseenden är klass 1-anstalterna, alltså de anstalter där vi har den högsta säkerhetsnivån. Där är Specialfastigheter i praktiken en helt central aktör.

Jag kan bara konstatera att Kriminalvården, precis som interpellanten Teresa Carvalho var inne på, har lyft detta i sina kapacitetsrapporter som en strategisk fråga som måste vara föremål för löpande överväganden. Och det är en strategisk fråga som övervägs löpande.

Det har gjorts en marknadsanalys av Svefa som pekar på ett visst mått av marknadsmisslyckande just i relation till klass 1-anstalterna. Men samtidigt landar man i slutsatsen att det finns andra åtgärder som är mer effektiva än samhällsuppdraget. Man pekar till exempel på att möjligheten till längre hyresavtal för att få in fler aktörer i processerna. Man föreslår inte samhällsuppdrag och så vidare.

För mig är det långa talets korta mening det här: Vi ser nu till att driva på expansionen på ett historiskt sätt. Om vi ändå ska göra en historisk jämförelse finns det trots allt mer än tre gånger så många platser den här mandatperioden som under de föregående två.

Jag håller däremot med om att vi gärna vill att det ska gå ännu snabbare och att vi vill få upp volymen ännu mer. Jag utesluter som sagt inte något av några principiella skäl. Gustav Lantz antyder, apropå valåret, på ett ganska elegant sätt att det skulle vara något slags rigid moderat ideologisk instinkt som gör att man inte vill överväga samhällsuppdrag på området. Det är det alltså inte.

Jag diskuterar gärna frågan vidare. Men här och nu ser jag att varken Kriminalvården eller andra aktörer, inklusive Specialfastigheter eller analytiker, pekar på det. Det handlar snarare om andra åtgärder som vi prioriterar.

Fru talman! Teresa Carvalho har frågat mig om jag och regeringen avser att tänka om avseende upphandlingsförfarandet och ge ett samhällsuppdrag till Specialfastigheter AB eller annan lämplig statlig aktör för att kapa ledtiderna för upphandling och byggande av nya anstaltsplatser i Sverige.

Den ansträngda beläggningssituationen i anstalter och häkten beror på att utbyggnaden av Kriminalvården inleddes alldeles för sent. Detta beror i sin tur på felprioriteringar och uteblivna beslut av tidigare regeringar. Samtidigt innebär den omläggning av rättspolitiken som nu sker att fler kommer att sitta i fängelse och under längre tid än i dag. Det handlar i grunden om rättvisa. Samhället ska skyddas från farliga kriminella, och brottsoffer ska få tydligare upprättelse. Farliga personer ska låsas in, så att alla skötsamma människor vågar vara ute. Det pågår också sedan regeringsskiftet ett intensivt arbete för att möta behovet av anstaltsplatser här och nu. Samtidigt skapar vi förutsättningar för en fortsatt expansion på längre sikt och hittar lösningar för att minska trycket.

Kriminalvårdens utbyggnadsplan för perioden 2025–2034 innebär en historisk expansion mot målet att ha 29 000 platser i häkte och anstalt till 2034. Det innebär nästan en tredubbling av antalet platser. För att möjliggöra detta har samtidigt Kriminalvårdens anslag stärkts kraftigt. Mellan 2023 och 2028 beräknas anslaget öka från 14,1 till 31,5 miljarder kronor. Det är alltså en anslagsökning med rekordstora 123 procent.

Sedan den här regeringen tillträdde har antalet anstalts- och häktesplatser ökat med nära 3 800. Kriminalvården planerar för att ytterligare cirka 1 400 platser ska tillkomma fram till sommaren 2026. Expansionen under mandatperioden motsvarar därmed totalt sju nya Kumla-anstalter. Det kan jämföras med antalet platser motsvarande två Kumla-anstalter som blev resultatet under åtta år med Socialdemokraterna i regeringsställning.

Även om antalet platser har ökat kraftigt sedan regeringsskiftet är det angeläget att expansionen fortsätter och underlättas genom effektivare arbetssätt och processer för en snabb och kostnadseffektiv expansion som motsvarar behovet utifrån regeringens aviserade reformer i budgetpropositionen för 2026. Här är förstås samarbetet mellan berörda aktörer helt avgörande – Kriminalvården, kommuner, fastighetsföretag, byggföretag och andra. I februari i år utsåg regeringen en nationell samordnare med uppdrag att stödja utbyggnaden av Kriminalvården, och då inte minst öka trycket i relationerna mellan myndigheten och andra relevanta aktörer.

Regeringen vidtar även andra åtgärder för att öka kapaciteten i anstalterna. En utredning har lämnat förslag på ändringar i plan- och byggregelverket. Det tar sikte på att förenkla för utbyggnaden av häkten och anstalter. De förslagen bereder vi just nu inom Regeringskansliet. En helt ny utredning ser också över hela fängelse- och häkteslagstiftningen för att underlätta expansionen av Kriminalvården och inte minst för att skapa en större flexibilitet i regelverken.

I sammanhanget vill jag också lyfta fram att fler intagna som är utländska medborgare ska avtjäna sina fängelsestraff i sina hemländer. Det är genom en ny lagstiftning som trädde i kraft nu i somras. I juni tecknade Sverige som bekant ett avtal med Estland om att hyra 600 platser i anstalten i Tartu för intagna från Sverige. Målet är att de första intagna ska kunna placeras där efter halvårsskiftet nästa år.

När det gäller expansionen av platser under mandatperioden har den i hög grad skett genom förtätning, det vill säga antingen dubbelbeläggning i celler eller moduler inom befintliga anläggningar. I de processerna är det statligt helägda företaget Specialfastigheter en central aktör, eftersom bolaget äger nästan 90 procent av de befintliga anstalterna.

I den fortsatta expansionen är nybyggnation avgörande. Specialfastigheter har i den bemärkelsen inte någon särställning vad gäller kriminalvårdsfastigheter. Tvärtom kan man se att Kriminalvårdens senaste upphandlingar av hyresvärdar har visat på ett ökat intresse från fastighetsmarknaden. Vi kan se en bred mobilisering av flera olika aktörer som också är gynnsam för expansionen.

Jag är inte någon principiell motståndare till ett samhällsuppdrag utan tycker att det är en helt pragmatisk bedömning av vilket sätt det är bäst att gå fram på. Ett uppdrag av den karaktären till en statlig aktör skulle om vi tittar på det formella kräva ett tydligt marknadsmisslyckande och dessutom att samtliga andra alternativ och verktyg, till exempel branschgemensamma stöd, är uttömda.

Jag utesluter ingenting när vi blickar framåt för att effektivisera och underlätta Kriminalvårdens fortsatta expansion. För närvarande ser jag inte att det finns en stark efterfrågan på just den åtgärden, men vi utesluter ingenting när vi blickar framåt.

Fru talman! Jag tackar för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i afton.

Jag kan omedelbart bestrida den tolkningen. Det är inte så att regeringen är soft on any crime. Tvärtom är det så att vi nu mobiliserar med full kraft mot våldet, mot den kriminella ekonomin och mot rekryteringen av barnen.

När vi tog över regeringsmakten pekade faktiskt alla kurvor åt fel håll. Det är en realitet. Det fanns ingen kurva som pekade åt rätt håll. Det dödliga våldet tredubblades på tio år fram till 2022. Den kriminella ekonomin växte till en hisnande omsättning på 100–150 miljarder kronor årligen – för att anknyta till dagens debatt.

Nu har det skett en halvering av skjutningarna på tre år. Det är en fantastisk framgång. Att det dödliga våldet kopplat till gängen går ned väldigt kraftfullt är naturligtvis en oerhört stor framgång. När det gäller den ekonomiska brottsligheten har preventiva åtgärder – apropå effektiv prevention – gjort det möjligt att i princip halvera vinsterna från äldrebedrägerierna. Det är en enastående framgång.

Ingenting av detta är däremot ett uttryck för att någon skulle vara nöjd med dagens läge. Har man halverat skjutningarna betyder det att hälften av skjutningarna är kvar. Även om inte sprängningarna dödar på motsvarande sätt som skjutvapenvåldet är det en realitet att de skapar ett annat slags otrygghet. Vi kan se att man byter modus och använder dem som påtryckningsmedel, till exempel i utpressningssyfte.

Allt det vi nu gör återspeglar brottslighetens allvar, oavsett om det handlar om våldet, den kriminella ekonomin eller rekryteringen av barnen. Jag har redogjort för en stor straffskärpningsreform när det gäller den ekonomiska brottsligheten. Den innebär att maximistraffet för de här brotten i praktiken kan bli det dubbla jämfört med dagens, om vi nu talar om organiserad brottslighet. Det återspeglar brottens allvar. Det tycker jag som sagt att Socialdemokraterna borde glädja sig åt, och det tror jag nog att man kanske gör innerst inne.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag vill bara säga till Lars Isacsson att jag uppskattar nya förslag. Det kommer ett och annat även från Socialdemokraterna. Min poäng har varit att Socialdemokraternas bästa chans att få det genomfört är att samspela med Moderaterna. Man kan möjligtvis säga att det är politiskt spel att ett år före ett val diskutera hur förslag inte bara ska ställas utan också hur de ska genomföras. Jag tycker att det är en central sak i en demokrati att tala om båda de aspekterna.

Jag kan bara konstatera att i stort sett allt som vi gör under den här mandatperioden tydligen har varit omöjligt att göra under tidigare mandatperioder. Jag är glad över att vi kan få ett brett stöd för det. Och skälet till att vi kan göra det nu är att vi i grund och botten sitter på en majoritet i Sveriges riksdag som vill detta. Och trots allt är ju politik att vilja, som någon har sagt tidigare. Och för att viljan ska bli av eller förverkligas krävs det att man kan göra det tillsammans med andra.

Glädjande nog har vi det underlaget. Det gör att vi nu kan göra enormt stora förändringar både vad gäller straffen och vad gäller verktygen till brottsbekämpningen och väldigt mycket annat.

Nej, vi tar inte alls den här delen av den organiserade brottsligheten på mindre allvar än våldet eller rekryteringen av barnen. Nu hakar Socialdemokraterna upp den här diskussionen på en specifik fråga om ett visst antal år i straffskalan för ett visst brott. Men det jag har beskrivit är ett systemgrepp. Den praktiska effekten kommer att bli att straffen för allvarlig ekonomisk brottslighet som begås i de kriminella nätverken blir dubbelt så höga som de är i dag.

Jag har beskrivit hur vi när det gäller straffen för den ekonomiska brottsligheten absolut kommer att höja golvet, eftersom vi vet att de enskilda bedrägeribrotten, som gäckar landets äldre, rör sig i den nedre delen av straffskalan. Det är klart att vi måste få upp golvet för att se till att straffmätningen i de fallen återspeglar allvaret i den brottslighet som drabbar exempelvis äldre runt om i vårt land.

Det är klart att flerfaldigheten är särskilt betydelsefull vid ekonomisk brottslighet, eftersom den kännetecknas av att det sker flera brott. Om vi inte räknar mer än säg de två tre första brotten, vilket sker i dag, kommer vi förstås aldrig att komma upp i de nivåer som den här brottsligheten förtjänar. Därför är fokuset på den flerfaldiga brottsligheten så väsentligt just när det gäller den ekonomiska brottsligheten.

En central brist har, som jag uppfattar det, funnits i systemet genom tvångsmedelsanvändningens koppling till straffnivåer. Om vi skulle gå på gamla straffnivåer, befintliga straffnivåer, skulle vi inte kunna rikta hela den nya verktygslådan av hemliga tvångsmedel mot den ekonomiska brottsligheten i den organiserade brottsligheten. Helt ärligt kan man säga att vi fick kortsluta det systemet lite när vi införde det. Straffnivåerna enligt det befintliga systemet motiverar inte att man använder tvångsmedel på det sättet, men vi har sett till att det sker i alla fall. Nu kan man säga att vi kommer i kapp genom att göra stora förändringar av straffen avseende ekonomisk brottslighet, så att systemet hänger ihop.

Sammantaget är det på det här viset: Ska vi komma åt den organiserade brottsligheten måste vi gå med full kraft mot våldet, den ekonomiska brottsligheten och rekryteringen av barnen. Vi gör allt. Vi kommer att kunna göra ännu mycket mer. Ödmjukheten inför verkligheten och dess allvar är stor. Vi tar det ansvaret genom att se till att vi även på straffrättens område gör de skärpningar och förändringar av systemet som krävs för att vi ska kunna strypa den kriminella ekonomin.