Herr talman! Lars Isacsson har frågat mig om jag avser att ta initiativ till en utredning om en reglerad inställelsetid för polisen, liknande den ordning som gäller för räddningstjänsten, hur jag ser på behovet av att säkerställa en faktisk lokal polisnärvaro i samtliga kommuner i Sverige och om jag har uppfattningen att en bemannad polisstation i varje kommun vore en viktig åtgärd för att långsiktigt stärka förtroendet för polisen.

Innan jag går in på det skrivna underlaget kan jag sammanfatta mitt svar som ett ja på flera av de frågorna. Någon av dem är lite komplicerad.

Det pågår för närvarande inget arbete från regeringens sida med en nationellt reglerad inställelsetid för polisen vid akuta ärenden, men jag delar förstås helt utgångspunkten att medborgarnas tillgång till polisiär hjälp behöver vara god och att inställelsetiden är en väldigt central del av det.

Utgångspunkten är att se till att det finns en polisnärvaro i hela landet. Det är också en oerhört prioriterad fråga för regeringen. Det är viktigt att alla polisregioner har en förmåga som är dimensionerad så att de kan gripa in snabbt när det krävs.

Polisen fördelar resurser till polisregionerna. Den gör det enligt en modell som tar fasta på en rad viktiga faktorer som kommunernas storlek, det geografiska avståndet, framkomligheten och tillgången till lediga resurser. Ingripandeverksamheten hos polisen är till stor del händelsestyrd, och det är polisen som självständigt bedömer när, var och hur polisiära ingripanden ska genomföras.

En förutsättning för att det ska fungera är förstås att den lokala polisnärvaron ökar. Därför är också en del i regeringens förändringsuppdrag till rikspolischefen att återupprätta en lokalt synlig och trygghetsskapande polis och en god service till medborgarna.

Det framgår exempelvis av regleringsbrevet för detta år att polisen har fått i uppdrag att redovisa hur man arbetar för att stärka den lokala polisnärvaron och öka tryggheten. Uppdraget omfattar också att visa vilka resultat som uppnås och hur man förstärkt och förbättrat servicen till medborgarna.

Det finns ett målmedvetet arbete för att polisen ska växa mot målet att polistätheten minst ska motsvara genomsnittet i EU. För att möjliggöra den fortsatta polistillväxten har regeringen satsat stora resurser på tillväxten och också sett till att polisens anslag har ökat markant för att klara den delen av uppdraget.

När det gäller var polisstationer ska finnas och exakt hur bemanningen ska se ut på olika orter är det beslut som fattas av Polismyndigheten. Som utgångspunkt har Polismyndigheten själv bäst förutsättningar att avgöra var stationer ska finnas och hur service och tillgänglighet ska kunna tillhandahållas på bästa sätt. Jag har förstått att det nu pågår en översyn av polisens serviceverksamhet, som i praktiken är det som många medborgare inte minst på landsorten möter. Under den tiden kommer heller inte några ytterligare stängningar av receptioner att genomföras.

Min utgångspunkt är att fysiska polisstationer spelar en viktig roll för den lokala närvaron och synligheten. De italienska erfarenheterna som refererades till här tidigare stärker den uppfattningen. Vi vet också att polisen bygger nya polisstationer på olika ställen i landet.

Vi vet också att den lokala problembilden inte bara är fysisk. Den polisiära synligheten genom patrullering, möjlighet till snabba ingripanden vid akuta händelser, god service och tillgänglighet, även via telefon och digitalt, är helt centralt för att vi ska ha en modern och kraftfull polis.

Genom regeringens satsningar på en fortsatt polistillväxt och en tydlig styrning mot den lokala nivån väntas Polismyndigheten fortsatt öka sin polisiära närvaro och synlighet nära medborgarna i hela landet. Den styrningen kommer regeringen att fortsätta med.

Herr talman! Tack, Lars Isacsson, för ännu en möjlighet att diskutera en helt central fråga för både den upplevda och den faktiska tryggheten i vårt samhälle. Det gäller hur polisen ska organiseras och framför allt hur den ska organiseras för att komma nära medborgarna.

Jag tar upp en mycket central fråga. Det är insikten om att en väldigt stor mängd polisstationer har lagts ned sedan 2002. Under en lång följd av år, ett tjugotal år, var det en systematisk nedstängning av polisstationer lokalt.

Omorganisationen av polisen 2015 och de följande åren efter det förstärkte snarare den utvecklingen. Man kan lite förenklat säga att det blev en dränering av resurser uppåt, och kanske mer mot mitten än mot toppen, och mer mot det regionala än det lokala.

De Bråstudier och andra studier som Lars Isacsson pekar på bekräftar den bilden. De bekräftar också hur problematiskt det blir om effekterna av det blir att den lokala synligheten och närvaron av polisen också dräneras på det sättet.

Därför vill jag understryka att vi styr om det med en tydlig styrning. Vad jag känner till är det första gången någonsin, i varje fall sedan 2002, som detta sker. Vi pekar tydligt på att den tillväxt som nu sker ska ske lokalt. Det är vår tydliga instruktion till polisen. Detta har transformerats i ett beslut från rikspolischefen om att 85 procent av nettotillväxten ska ske inte bara i lokalpolisområdet utan dessutom i yttre tjänst.

Det kan säkert finnas en viss trubbighet i det när det gäller lokal tillväxt. Får man mycket tryck därute behöver man kanske mer resurser också på insidan. Men det här har varit ett väldigt tydligt sätt att säkerställa att polistillväxten sker nära medborgarna. Det får en väldigt stor effekt därute. Det blir ju, som sagt var, inte minst i yttre tjänst väldigt många fler kollegor till redan befintliga poliser så som den politiska intentionen på ett tydligt sätt har uttryckt. Det handlar också om att rikspolischefen har omvandlat detta till instruktionen om 85 procent när det gäller tillväxt lokalt.

Det gör att exempelvis Dalarna, som är en del av region Bergslagen, för närvarande har en betydande nettotillväxt av poliser i lokalpolisområdena och också i yttre tjänst nära medborgarna. Det är det första.

Det finns naturligtvis en legitim styrning. Över tid tror jag också att det är det här som kommer att ge legitimitet hos medborgarna. Ska vi investera väldigt mycket i polisen är det klart att det också måste märkas nära medborgarna.

Sedan är vi medvetna om att den så kallade lokala problembilden numera inte bara är den fysiska. Det vi talade om tidigare, rekryteringen av barnen, sker i barnens mobiltelefoner i Vansbro, Leksand, Borlänge, Falun, Örnsköldsvik och så vidare. Det är klart att man lokalt och regionalt måste kunna arbeta mot den problembilden. Vi ska inte leverera utifrån en verklighet, en problembild, som den såg ut 2002, men vi ska säkerställa att resurserna trycks mot den brottslighet som drabbar medborgarna i vardagen och lokalt.

Diskussionen om polisstationerna fortsätter jag gärna med. Jag har nämligen själv övertygelsen att det är otroligt viktigt med en skylt på dörren, till och med när det är begränsade öppettider, för det är en fysisk närvaro. Det är en kontaktpunkt för medborgarna. Det är en synlighet som spelar roll. Därför välkomnar jag att det nu sker en översyn. Det är kanske också i ljuset av några av de fall som Lars Isacsson har tagit upp som både jag och andra blivit varse att det sker en nedplockning av skyltar. Så tycker jag inte att vi ska ha det. Nu ser polisen över det. Under den tiden sker det inga nya stängningar. Vi ser var de landar och vart det hela bär.

Herr talman! Det är klart att vi ska ha en styrning och att vi ska följa upp det ordentligt. Jag tycker att den tydligaste styrningen när det gäller den problembild som Lars Isacsson beskriver, bristande lokal polisiär närvaro, är vår styrning om att tillväxten nu ska ske lokalt. Det handlar också om omvandlingen hos rikspolischefen av den inriktningen – att 85 procent av tillväxten ska ske i yttre tjänst i lokalpolisområdena. Det ska vi naturligtvis följa upp noga för att säkerställa att det får de positiva effekter som vi efterfrågar.

Jag tycker också att vi ska fortsätta med en diskussion med Polismyndigheten om den lokala fysiska närvaron, och det är det som jag nu uppfattar är föremål för en översyn. Detta är i ljuset av den utveckling som egentligen har rått under 20 års tid och som ärligt talat har bromsats upp under senare år men som likafullt fortfarande är aktuell, särskilt om man skulle vilja vända och gå i motsatt riktning, så att säga.

När det gäller erfarenheten från Italien, som Lars Isacsson förmedlar, tycker jag att vi kan bekräfta den insikten. När vi talar om att förebygga och förhindra brottslighet vet vi att lokal polisiär närvaro, stor lokal kännedom om förutsättningarna i en viss geografi, nära och goda och kända relationer med näringsliv, civilsamhälle och det offentliga på plats i en viss kommun exempelvis har en väldigt stor betydelse.

Det är en kostnad som vi har tagit med en omorganisation som förvisso har haft andra positiva förtjänster men som man nog ändå får säga inte blev bra här. Det är därför vi måste styra om det här i linje med vad vi båda uttrycker.

Jag tänker också att man samtidigt förstås ska ha klart för sig att en hel del av det som förr beskrevs som mängdbrottslighet, som hanterades lokalt, i dag är en del av en ganska globaliserad och organiserad brottslighet. Det kanske mest tydliga exemplet, äldrebedrägerierna, räknas väl fortfarande som mängdbrott med tanke på hur det kodas i systemet. I praktiken är det en brottslighet som drabbar medborgare väldigt lokalt, men det är i dag en organiserad storskalig verksamhet som utförs på varmare breddgrader.

Det är klart att vi ska få ihop det. De brott som drabbar medborgarna i vardagen – i Vansbro, Leksand och Örnsköldsvik – ska vi naturligtvis attackera så effektivt som det bara går. Där är förstås en annan resurssättning, inte minst i fråga om den digitala miljön, oerhört central. Men vi kommer inte runt att väldigt mycket av det som drabbar medborgare i vardagen, inklusive effekter av den organiserade brottsligheten, kan vi bekämpa på ett mer effektivt sätt om vi gör det grundat i en synlig, lokalt närvarande och lokalt förankrad polis.

Jag är tacksam för att vi har den här diskussionen. Jag medger gärna att nedläggningen av receptionerna i Bergslagen – plus någon i Hallstavik och någon i Karlshamn, tror jag – sätter ljuset på frågan, inte minst när Lars Isacsson lyfter upp dem. Detta har vi nu tillsammans all anledning att följa upp.

Herr talman! Jag tackar Lars Isacsson för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag. Jag bekräftar betydelsen av en lokalt närvarande, synlig och lokalt förankrad polis med långa, goda relationer med det omgivande samhället: civilsamhälle, näringsliv, offentliga aktörer och medborgare.

Omorganisationen av polisen i Sverige har fört väldigt mycket gott med sig i olika avseenden, inte minst att vi kan jobba som en gemensam kraft i hela Sverige på ett annat sätt än vad vi gjorde tidigare. Likafullt kommer en kostnad i form av ett dränage av lokal närvaro. Den har vi nu gemensamt ett starkt intresse av att återställa. Vi ska som sagt göra det på ett modernt sätt och inte på ett nostalgiskt sätt. Vi ska rikta det mot en problembild som är reell för medborgare i dag, inte mot verkligheten så som den såg ut för 20–25 år sedan.

Den grundläggande erfarenheten har inte förändrats – en lokalt närvarande, synlig och förankrad polis är oundgänglig, inte minst för att förhindra och förebygga brott men också för att på ett mer effektivt sätt klara upp brott när de väl har ägt rum. Jag tycker att detta bestyrks av erfarenheter i andra länder, inte minst när man har haft att hantera problem av det slag som vi i Sverige nu har att hantera.

Vi ser nu till att det blir en tydligare styrning. Framför allt ska polistillväxten ske lokalt nära medborgarna och i yttre tjänst. Det sker nu i stor skala. Det utesluter inte att det finns fler sätt att tänka när det gäller styrning framöver. Jag återkommer gärna till den diskussionen vid fler tillfällen.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.